I somras skrev jag om patrioten Anders Östlund (SD) som uppmuntrade till ökad barnafödande, och en mer konservativ syn på sex och sexualpolitik. Han vågade faktiskt ifrågasätta (NWO-agenterna) RFSU, vars policy varit helig för 7-klövern. På det sättet var Östlunds utspel banbrytande. Etablissemanget gick till fullskalig attack mot Östlund. Så väl MSM som RFSU och socialdemokratiska EXPO och IRM gick till attack mot Östlund och satte stor press på SD. SD:s pressekreterare sa dels att det var högt i tak inom SD, och att sexualpolitiken var distriktens angelägenshet. Vissa SD:are hade först kritiserat Östlunds utspel, tyvärr utan att ha själva läst artikeln, eller ens ha talat med Östlund.
Men nu är läget annorlunda. Partidistriktet i Örebro ställer sig nu bakom Östlunds förslag om att dra in subventionerna på preventivmedel. SD i Örebros landsting har nu motionerat fram förslaget. SD är dessvärre det minsta partiet i Örebro Län, och sannolikheten för att förslaget går igenom är ytterst liten. Återigen visar dock SD att de är det enda riktiga oppositionspartiet, även på landstingsnivå.
Nu har dock MSM återigen mobiliserat för att gå till angrepp mot SD i Örebro Län. Den här gången är det Public Service som gör ett utfall. Rubriken hos SVT är "Säkert sex kan bli dyrare". Alltså ska vi enligt Public Service utgå ifrån RFSU:s syn på sex och vad syftet med sex ska vara.
Normalt sätt, när man betalar någon för att ha sex, så kallas det för prostitution. Att vi som skattebetalare tvingas vara med och underlätta ungdomar till att ha sex via subventioner, kan inte heller betraktas som något annat än en form av prostitution. Skillnaden är dels att den är sanktionerad av Staten, och dels att den fyller RFSU:s och Planned Parenthoods agendor. Dels befolknings reduktion, men också en liberalisering av synen på sex. Enligt illuministerna bör man se till att unga får en så tidig sexuell debut som möjligt, och att de har så många partners som möjligt för att försvåra möjligheten för par att bonda, och skaffa en stabil relation.
Östlund replikerar mot kritiken:
"Var och en måste ju ta sitt eget ansvar för sitt eget sexualliv. Det kan man ju inte lägga över på samhället. Vad ska skattepengarna gå till? Ska de gå till friska människors friska begär och behov eller ska de gå till sjuka människors nödvändiga behov?"
Public Service lyckas få tag på en professor i folkhälsovetenskap, Charli Eriksson, vid Örebro universitet, som lyckas motsäga sig själv. "Professorn" hävdar först att det finns underlag som visar att ett p-pilleranvändande påverkar att man får mindre oönskade graviditeter, och sedan att det dock inte har studerats. Vilket i sig är ett mycket märkligt och motsägelsefullt uttalande. Antingen har saken studerats och det finns underlag, eller så finns det inte.
Public Services journalist avslutar med att försöka ta upp kvinnans "rätt" till skattebetalarnas pengar, för att finansiera hennes "kontroll". För det första, så förlorar inte kvinnan någon kontroll. Hon kan fortfarande göra som hon vill. Vill hon ha sex och inte ha barn, kan hon spara sig pengar, om hon verkligen tycker det är så viktigt. Och för det andra så är kvinnors "rätt" till skattebetalarnas pengar inte en oinskränkbar rättighet. Men Östlund gav också bra svar på tal där.
Det märks tydligt att sexualliberalernas frustration växer nu när deras argument och skrämsel inte längre funkar. Vi får se om RFSU eller 7-klövern kommer med några fler utfall mot SD och Östlund. Romklubbens Agenda 21 för att reducera världens befolkning skulle kunna få problem om de här typen av förslag skulle få fotfäste i opinionen. Så antingen kommer de att försöka gå till anfall mot SD, eller så ska de försöka tysta ner dem.
På söndagen publicerade Sveriges mest inflytelserika försvarsblogg, Wisemans Wisdom, ett gästinlägg från Sverigedemokraterna. Där fick Mikael Jansson (SD) chansen att redogöra för SD:s försvarspolitik. Det blir intressant att se om några inom 7-klövern kommer att försöka sig på en replik.
Försvarsbloggen, Wisemans Wisdom, drivs av en annonym bloggare som arbetar inom försvaret. Bloggen har sen fler år tillbaka i tiden betraktats som den mest inflytelserika försvarsbloggen i hela Sverige.
Bland kommentarerna under SD:s gästinlägg, haglar nu hyllningarna för SD:s försvarspolitik. Så bland de mest inbitna försvarsentusiaster har SD tydligen redan fått maximal utdelning inför valet nästa år.
Signaturen Flygsoldat-113-bom skriver: "Underbart! Mikaels Jansson beskriver exakt den försvarspolitik som jag med flera har saknat det senaste decenniet." Signaturen Peter Karlsson skriver: "Heder åt SD." Och signaturen anders82 skriver: "Case closed! En röst på något annat än SD 2014 är en röst mot försvaret."
Jag har faktiskt svårt att se hur en varm vän av försvaret skulle kunna rösta på något annat än SD i valet nästa år. Däremot kan vi ha en del som inte lärt sig av tidigare utspel från 7-klövern. Jag tänker på partier som S, FP, KD och VPK.
Ska VPK med sin historia av antimilitarism, plötsligt svänga och vara för ett stärkt försvar? Det låter inte ett dugg trovärdigt. KD kör med alla möjliga desperata utspel, men det verkar inte hjälpa dem. Sossarna har varit med och nedrustat försvaret, men sedan de blev en del av oppositionen har de ändrat sin retorik. FP är väl kanske det partiet som gjort mest väsen av sig. Men precis som Jansson påpekar i artikeln, så har Statsministern sagt att han inte fått in något förslag alls från folkpartisterna när det gäller Sveriges försvarspolitik. Det handlar tydligen om att försöka framstå försvarsvänliga inför media och väljarna, men sen när det är skarpläge, sker det så klart ingenting.
I veckan som gick blev Kristdemokraterna första partiet att publicera hela sin lista inför EP-valet till den kommande våren. Den listan toppas av den nyrekryterade journalisten Lars Adaktusson. Och eftersom KD lär högst endast få en stol i Europaparlamentet, så är det nog den nyrekryterade "kristdemokraten" som ska vara partiets ansikte utåt inför EP-valet.
I fredags intervjuades Adaktusson av sina journalistiska kollegor inom Public Service. Där lyftes det upp krav på att straffsanktionera EU-länder som inte var tillräckligt öppna till Bryssel elitens massinvandrings policy.
Självklart anser han att även Sverige och andra länder som är öppna till massinvandringen, ska fortsätta "ta sitt ansvar".
KD har än en gång visat att de inte är ett dugg intresserade av delta i framtida politiska samanhang. Intressant är att jag finner ingen Lennart Sacredeus på KD:s lista. Att Lars Adaktusson, som jag aldrig tidigare förknippat med Kristdemokraterna, är med och till och med får toppa listan, kan man tycka är lite märkligt. Uppenbart är att KD inte kan finna några från sina egna gräsrötter för att toppa listan. Eller kanske snarare sagt, så vill Hägglundarna inte ha något med sina egna gräsrötter att göra.
Hoppas att KD-väljarna straffar Hägglund ordentligt under Supervalåret. Det är enda sättet de kommer att göra sig av med en så usel ledare och usel ledning, som uppenbarligen gör allt för att böja sig inför sinna mer liberala vänner.
Den Nya Världsordningen styr över dagens Israel och kallas av Vatikanen för deras Latinska provins (Latin Kingdom of Jerusalem). Men den här kontrollen har ett syfte. Och det handlar om att NWO i slutändan planerar att förinta Israel och det judiska folket. Här en video som förklarar Obamas roll i det hela och vad jesuitpåvens kommande besök i Israel kommer att innebära.
I Västmanland kommer kommunerna att storsatsa på homolobbyism. Västmanlänningar ska solidariskt vara med och finansiera 15-åringars subtila indoktrinering för att hjälpa dem att "komma ut". Det är socialsekreterare och enhetschefer från olika kommuner i Västmanland som kommit med förslaget.
Det har de diskuterat sen i våras, då Ungdomsverket kommit med statistik där en väldigt hög andel av unga i Sverige är deprimerade och att de har funderat på att, eller försökt att ta sitt liv. Hur nu dessa socialtanter kopplar det hela till ungdomens sexualitet nämns dock inte.
Socialtanternas uppgift ska först vara att locka ungdomar till deras möten. De nämner bland annat "studiebesök" och "föreläsningar". Intressant nog ska mötena inte annonseras någonstans. Möten kommer alltså att ske med ungdomarna först då de fått tag i en kontaktperson. Det är alltså endast via kontaktpersonen som ungdomarna kommer att få reda på tid och plats för mötena. Tanterna säger dock att det inte ens behöver handla om att "komma ut", utan även inkludera ungdomar som på något sätt kan uppfattas som osäkra på sin sexualitet.
- Det finns säkerligen de som inte är säkra på sin läggning, men känner att de tillhör den här kategorin, resonerar Pernilla Einan.
De har redan kontakt med 7 ungdomar i regionen. Men de är måna om att understryka betydelsen av att arbeta "utanför hbtq-gruppen för att skapa diskussion, förståelse och minska utsattheten". Det vill säga, att de tänker försöka nå ut även till heterosexuella ungdomar med deras propaganda.
En hbtq-aktivist från västmanland hyllar satsningen och berättar om hur det var för honom. Idag är han inte ihop med sin dåvarande partner. Inte förvånande då homosexuella oftast har fler partners än heterosexuella. Och det är som jag tidigare flera gånger förklarat en viktig del i illuministernas agenda att folk har fler partners. Den homosexuella agendan är därmed ytterst relevant för att kunna förinta kärnfamiljen och göra individer mer beroende av Staten.
Ingenstans i artikeln får vi reda på hur mycket västmanlänningarna ska tvingas betala för att uppfylla en viktig stenhörn i Romklubbens Agenda 21 mål för att reducera befolkningen. Förövrigt så domineras Västmanland av rödingar.
Månadens stora nyhet i Sverige måste ha varit Robert Aschbergs assisterade hacker-jobb, för att avslöja svenska dissidenter som varit med och finansierat Avpixlat, vilket så klart är straffbart med 50 piskor i det extremistiska politiskt korrekta Sverige.
Så väl i FaceBook, som i FlashBack, och på olika kommentarer till diverse bloggar och i olika diskussionsforum så har man fått inte uppgifter om att folk fått sparken från sina jobb efter att ha skickat pengar till Avpixlat.
Faktumet är att Aftonbladet skryter med att de ringt runt till arbetsgivare och berättat för dem att sina anställda skänkt pengar till Avpixlat. Arbetsgivarna är så klart vettskrämda av att få dålig publicitet och agerade förmodligen på det politiskt korrekta sättet som färväntas av inkvisitörerna som ringer in.
Mina läsare förstår att Sverige länge varit en ideologisk diktatur. Det är bara att detta börjar bli allt mer synligt. Fasaden börjar krackelera. Det är så klart positivt att fler svenskar förstår att de lever under förtryck. Men det är så klart mycket tråkigt, att man ska behöva stå ut med och veta att de kommande åren, kommer man att få genomlida en hel del.
Det har nu gått så långt att den internationella bloggen Gates of Vienna har nu uppmärksammat nyheten och en del annat i samband med åsiktsförtrycket som sker i Sverige. Fjordman från Norge skickar ett brev till Gates of Vienna om fallet.
"The organization Expo is — unfortunately — very powerful in Sweden today. It was founded in the mid-1990s by the now-late Marxist activist Stieg Larsson. He ironically went on to sell tens of millions of books of crime fiction after his death. In 2007 Mona Sahlin was elected leader of the Social Democratic Party, which has been Sweden’s largest party for generations and often its dominant political force. She stepped down as party leader after losing the 2010 elections, when she was the left-wing candidate for Prime Minister. In 2011, after having been a serious candidate for Prime Minister only a few months earlier, Sahlin joined the board of the organization Expo. The journalist and dissident writer Ingrid Carlqvist is currently co-editor of the newspaper Dispatch International, along with the author and historian Lars Hedegaard. They have documented how Expo came to have a very powerful unofficial influence over the Swedish public debate on immigration, or the total lack of such. Sweden is nearly paralyzed by a climate of fear. You risk being fired from your job and socially demonized by the left-leaning press if you say anything remotely critical of mass immigration. As a matter of fact, you risk being fired without saying anything at all in public. It can be enough merely to give a small donation as a private citizen to democratic dissident websites such as Avpixlat. Expo has contributed negatively to this totalitarian climate. Some of its harshest critics have even compared it to Stasi, the secret police in the Communist dictatorship of East Germany (DDR). The few who dare speak up against mass immigration in Sweden risk being physically attacked as well. Expo has been accused of having too close a relationship with violent left-wing organizations. The leading Expo member Charles Westin was in 2007 editor of a book about alleged right-wing extremists. In addition to contributions by radical left-wing academics such as Mattias Gardell, it further contained a chapter written by the extremely violent left-wing organization Anti-Fascist Action (AFA). AFA have for years staged very violent attacks on people who dare to question mass immigration or oppose Islamization. Some of their victims have been attacked with axes even in their private homes. AFA often post videos on the Internet where they brag about such attacks. They have done this with near-impunity for many years. The political establishment looks the other way. Among AFA’s many targets have been members of the perfectly democratic and legitimate political party Sverigedemokraterna (The Sweden Democrats) These attacks have continued even after the Sweden Democrats entered the Swedish Parliament in 2010. Expo’s notable board member Daniel Poohl, who is not democratically elected, has publicly stated that it’s “not undemocratic” to deny the Sweden Democrats access to political influence. In early 2011Mona Sahlin went directly from being the national leader of the very powerful Swedish Social Democratic Party to sitting on the board of Expo together with Charles Westin. That a leading politician sits on the board with a person who has cooperated openly with groups beating up members of a legal opposition party might have raised a few eyebrows elsewhere, but not in Sweden."
Läs igenom hela inlägget om åsiktsförtrycket i Sverige, HÄR.
De senaste veckorna har Goldman Sachs ivrigt baktalat guld och toksålt och gjort allt för att försöka pressa ner priset på guldet. Och det verkar funka. Många håller på att sälja guld och får ner priset på guld. Dollarn stärks och media i USA välkomnar Janet Yellen med öppna armar till the FED. Men inte ens Goldman Sachs kan hålla ner guldet hur länge som helst. Guldet kommer att gunga upp och ner varje gång då Goldman Sachs känner för att blåsa folk.
Sverige kommer att skicka valobservatörer till Georgien för att bevaka valet som äger rum den 27:e oktober. I Sveriges delegation, kommer det även att ingå ett antal svenska Riksdagsledamöter. 2 moderater, 1 centerpartist, 1 vänsterpartist och 3 socialdemokrater.
Sverige skickar valobservatörer runt till en stor mängd olika länder. Men frågan är om inte det egentligen är Sverige som borde ta emot valobservatörer i nästa års Riksdagsval.
Vänsterextrem propaganda. Finansierad av konfiskerade
Riksbankssedlar från svenska folket.
SVT:s kulturmarxistiska TV-program Kobra gick i veckan till attack mot en hel nation. Förutom det sedvanliga hatet mot Israel och USA, finns också ett nytt hat som svenska journalister bär med sig på senare tid, riktad mot Ryssland och Ungern.
I det här fallet gäller det just Ungern som fått mota bisarra anklagelser om högerextremism, censur och politisk styrning av opinionsbildning. Helt verklighetsfrånvända anklagelser som pumpas ut från Public Services propagandamaskineri som vanligt. Sanningshalten är så klart helt irrelevant. Det enda relevanta för dessa "agendasättande journalister" är just budskapet.
Nu slänger programmet Kobra sk*t över en hel nation inklusive dess kultur, förlöjligar den och sedan sänder ut ett extremt vinklad budskap om Ungern. 2006 när socialisterna skickade ut polis för att skjuta ner politiska motståndare som fredligt demonstrerade mot den dåvarande regeringen, så var det så klart knäpptyst hos SVT. Idag under den nya högerregeringen i Ungern sker inte sådant, ändå ger SVT antydningar om fascism och rasism, utan att på något sätt ha belägg för några av sina påståenden.
Kristofer Lundström som leder programmet Kobra i SVT, avslöjas nu av en konservativ ungersk tidningen, Magyar Nemzet, för att ha försökt stämpla en etablerad radiokanal, Lánchíd Rádió, som en "högerextrem" kanal som spred "hat" och "propaganda". Lundström ertappades på bar gärning! (Utanför radiokanalens byggnad). De ungerska journalisterna (journalister på riktigt) konfronterade presstituten Lundström om varför han ville stämpla en main stream Radiokanal i Ungern som "exterm" och uppmanade honom att komma in i byggnaden och träffa radiokanalens stab. Men Lundström, feg som han är, avvek och flydde fältet.
Inget från denna händelse dök upp i Kobras patetiska avsnitt som helt gick ut på att smutskasta Ungern och det ungerska folket. Däremot så valde Lánchíd Rádió att publicera en artikel om en "svensk stjärnreporter". Där avslöjar de att Lundström försökt anklaga radiokanalen för att vara högerextrem, för att deras byggnaden var prydd med ungerska flaggor, när det var nationaldag, på fullaste allvar!
Det har nu gått så långt att Ungerns ambassadör i Stockholm, Lilla Makkay, nu kontaktat SVT för att få lite svar om vad det var frågan om, och vad svensk Statlig Television egentligen sysslade med i Ungern. Självklar kan man undra det, efter veckans hets mot Ungern från svensk Public Service.
Jag blir pesonligen uppriktigt förbannad av att dessa sinnessjuka presstituter till journalister ska åka runt från land till land och skämma ut hela Sverige! Hur kan de få bete sig sådär och sedan förvänta sig att de inte ska bli ifrågasatta!?
Saud-klanen vill bryta sin decenier långa vänskapliga relation till USA.
En läcka som Reuters publicerat bekräftar det jag tidigare skrev om, att Saudiarabien planerar att distansera sig från USA. Svensk Public Service nämner detta lite kort. Många tar upp Syrien-konflikten som orsak, andra USA:s tysta samarbete med Iran, andra tar upp USA:s allians med Israel. Men ingen tar upp den verkliga bakomliggande faktorn till detta. Och det är det Muslimsk Brödraskapet i Egypten.
Läs igenom artikeln jag skrev i somras om detta. USA drar in sitt stöd till Egypten då militären störtat Muslimska Brödraskapet, samtidigt som Saudiarabien finansierat kuppen mot just Muslimska Brödraskapet. Intressekonflikten är så uppenbar. Men ytterst få har påpekat detta. Jag tror faktiskt att det här är den enda bloggen i hela Sverige som påpekat detta.
Muslimska Brödraskapet hotade att störta Saud-klanen och överlämna makten till de islamistiska fundamentalisterna i Mecca som är mycket missnöjda med Saud-klanen. Muslimska Brödraskapet gjorde dock en felberäkning. Saud-klanen är fortfarande mäktiga, så pass mäktiga att de lyckades överlista Muslimska Brödraskapet.
Sedan kuppen i Egypten uppstod en uppenbar intresskonflikt mellan USA och Saudiarabien som tidigare ignorerats, men som nu har dock börjat uppmärksammas, efter läckan som avslöjar att Prins Bandar "Bush" är förbannad på USA, och att Saudiarabien nu planerar att distansera sig från USA. Målet är att Saudiarabien ska bli mer självständig ifrån USA.
Vad detta kommer att innebära rent geopolitiskt och vad det kommer att innebära för regionen återstår att se. Men intressant blir det i vilket fall som helst.
Jag och säkert även en del av mina läsare märkte vilken stor mediahype det blev förra året efter publiceringen av boken 50 nyanser av honom, skriven av E L James. Jag hade själv inte lagt så mycket märke åt nyheten som då verkade helt ointressant. Jag hade inte läst boken, och var inte heller intresserad. Men som vanligt blir man skeptisk mot allt som hypas av vår MSM.
Boken riktade sig främst mot vuxna kvinnor och till viss del även äldre kvinnor. Och det var i praktiken tantsnusk. Det var åtminstone uppfattningen man fick till en början. Tantsnusk har dock funnits länge. Varför just den här boken blev så hypad förståd man inte först. Männen riktar sig oftast till det visuella och medan att kvinnor söker sig till litteraturen. Men både kvinnor och män kan konsumera porr, även om det oftast är olika sorters porr.
Men 50 nyanser av honom är egentligen inte något vanligt tantsnuk eller tantporr. Det är i själva verket ett väldigt subtilt sätt att göra reklam för och normalisera pedofili. Vi bör även ha i åtanke att många konsumenter av den här boken är säkert mammor som skulle nog ta kraftigt avstånd från pedofili. Men det är nog hela poängen att boken ska just nå den här målgruppen för att göra pedofili mer accepterat. Vi har redan sett hur vissa försöker få till porrundervisning i skolan för små barn. Bara så att ni vet, så finns det en tydlig agenda, och jag har redan tidigare skrivit vilka det är som driver på detta.
Boken ger den kvinnliga huvudrollen åldern 21 år. Men läser man boken så märker man att det inte handlar om en kvinna, utan en flicka. Hon har inte haft sex, eller masturberat. Och hon beskriver sin omvärld ungefär så som ett barn skulle beskriva den. Hon använder ett barns språk och har ett barns perspektiv på sin omvärlden.
Den manliga huvudrollen verkar attraheras av flickans oskuld, på samma sätt som pedofiler är efter det rena. Han får henne dessutom att tro att det är hennes fel, och får henne att försvara övergreppen. Hon tycker dock inte om att hon behandlas (OBS!) "som ett barn", varpå han svarar att hon "beter sig som ett barn". Han blir allt mer brutal mot henne och sexet mer våldsamt.
Uppenbarligen är det något sjukt med våra kulturtanter som försvarat och hyllat den här boken, även här i Sverige. Författaren E L James bjöds även till Skavlan för att fritt kunna göra reklam för sin bok. Hon hade i alla fall etablissemangets fulla stöd. Och tyvärr även många kvinnors stöd. Många av dem längtar redan till film-versionen av boken.
Jag vill rekommendera er Dr. Judith Reismans mycket kritiska recension av boken, och hur hon tydligt påpekar att boken i själva verket är subtil propaganda för pedofili. Alan Watt har också läst Reismans recension.
I början av månaden besökte Israels president, tillika landsförrädare, Shimon Perez Vatikanen för att svära sin lojalitet till jesuitpåven Franciskus. Shimon Perez som själv blev jesuittränad i Polen har nu bjudit in jesuitpåven till Jerusalem, som till 60% redan ägs av Vatikanen. Jesuitpåven kommer att besöka sin vassalstat (Israel) någon gång år 2014.
Det är sånna "sionister" som Shimon Perez som kallas för hofjuden av den Svarta Adligheten och Vatikanen. Ty de styrs alla av den verkliga eliten bakom eliten. De är alltså deras hovjudar. Och är alltså underordnade Vatikanen och Jesuiter Orden (IHS), som ni ser här.
På torsdagmorgonen fick vi reda på (svensk tid) att demokraterna och republikanerna äntligen kommit överens om att skjuta upp dumheterna tills februari 2014. Så det kommer att bli samma absurda mediahysteri från i våras och även i veckan, även då.
Först och främst så ska vi vara på det klara med att den amerikanska staten stängde aldrig ner! Pentagon, CIA, NSA, FBI, DHS, FDA, TSA, DE, DT, ICE, SS, osv. osv. osv. aldrig la ner! Det i sig var ett bedrägeri! Om du trodde på det, så gick du på det. NSA, fortsatte att lyssna på dina samtal, CIA fortsatte med sin verksamhet i Syrien, och miljarder med miljarder av dollar fortsatte att spenderas. Att folk överhuvudtaget kunde tro att den amerikanska Staten var nedstängd när allt vansinne var i full gång är i sig ganska otroligt, men samtidigt ett kvitto på hur fördumningen segrat över all logik.
Utöver detta bedrägeri har vi den stora bluffen från Washington. De flesta av oss visste att de skulle vänta tills sista dagen innan de kom fram till något. Självklart kan de inte låta Washington krasha, de skulle ju förlora all makt. Delstaterna skulle plötsligt befrias från det federala förtrycket. Detta är ju det sista som Washington Korporationen vill. Därför kommer det så klart inte att ske. Inte ens i februari. Det kommer att bli en enorm hype från media, men de kommer antingen att komma överens på något sätt, eller skjuta upp det hela på sista dagen, var så säkra.
En annan sak som är intressant är hur media i väst är så extremt vänster och Obama-vänlig, så det finns inte. Bush skulle aldrig kommit undan med detta. I så väl amerikansk, som engelsk, som tysk, som svensk MSM har man så kategoriskt tagit Obamas parti i konflikten, trots att det är han som är den som envisas till att tvinga Kongressen att finansiera hans dyra Obamacare. Republikanerna har gått med på i stort sätt samtliga Obamas krav, till och med större delarna av Obamacare hade de redan gått med på, men inte allt. Och det var detta som Obama och hans vänner i presskåren i så väl USA som Europa inte gillade. Dessa "onda rasistiska kapitalistiska bakåtsträvande" republikaner ville inte fullständigt slösa allt från alla för att finansiera vart enda detalj i Obamacare.
Sen var det ytterliggare en twist som media i både USA och Europa kom med. Den att det enda "ansvarsfulla" skulle vara att höja skuldtaket. Ärligt talat, hur blåsta är människor nu för tiden?! Jag börjar verkligen tappa all förtroende på människors förmåga att förstå enkel matematik. Kom igen nu, jag vet att allt flour i vattnet, och alla mediciner, och alla hjärntvätt i skolorna i flera generationer tar kål på folk. Men så dumma kan man väl ändå inte vara. Så långt har vi faktiskt inte kommit. Pengarna har tagit slut sedan länge, länge, länge, länge. Obama vill alltså kunna låna mer för att kunna betala av sina lån, som han inte har råd att betala. Det enda ansvarsfulla skulle vara att börja skära ner och inse att man inte kan fortsätta skuldsätta flera generationer långt in i framtiden. Vad gäller USA, så vore det bästa för landet att faktiskt begära konkurs. Men det kommer Washington Korporationen aldrig att tillåta. Ty folk är inte tillräckligt skuldsatta.
Jag låter Stefan Molyneux gå igenom lite fakta med er.
Jim Rogers visste redan från början att den amerikanska staten skulle aldrig stänga ner och att hela diskussionen var en slöseri med tid.
Faktumet är att Staten lyckades spendera mer pengar för att "stänga ner" staten, än för att hålla den öppen. Mer bevis för att det hela är ett bedrägeri, när Staten skickar hem kustbevakning (med full lön, de fick helt enkelt semester) och sedan skicka upp vakter till kusten för att hindra folk från att åka och fiska. För att de tydligen inte fick fiska utan någon kustbevakning. Ett annat exempel, är då en tant fick lämna sitt hem för att staten inte längre kunde försäkra vissa tjänster. Det är otydligt hur den amerikanska staten kunde ha råd med att hindra tanten från att ta sig hem, eller vilka tjänster det var som staten erbjöd. Mer verkar det som att Staten försökte göra livet surt för många, för att ge dem intrycket av att "Staten behövs" för att kunna vara hemma och kunna åka ut för att fiska. Det är självklart dumheter. Det är inte Staten som gör en fri, Staten skapar tvärtom hinder och reglerar.
Fridolin försöker grilla Åkesson om "dubiösa" samarbetspartners inför EU-valet.
EU-valet. I onsdags var det dags för höstens stora partiledardebatt i Riksdagen. Gustav Fridolin från Miljöpartiet (MP) försökte sig på en misslyckad grillning av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna (SD). Efter detta har massmedia och övriga etablissemanget hakat på, i synnerhet efter det att Frankrikes Front National, med självaste Marine Le Pen, varit i Stockholm och träffat Åkesson och Sverigedemokraterna.
MSM går nu igång med samtliga motorer för att försöka påvisa vilka extremister SD verkligen är, nu när de råkat träffa Le Pen under ett kort besök. SD och Le Pen har inte inlett något samarbete. Båda två är dock intresserade av att sondera terrängen, för att se ifall man kan finna eventuella samarbetspartners efter vårens kommande EU-val.
Det är intressant att media riktar in sig på vilka samarbetspartners som SD eventuellt kommer att ha. Alltså ingenting är klart än, men MSM kan redan återigen, som vanligt stämpla SD som extremister, som samarbetar med andra extremister, och som bör därmed inte röstas på.
Svensk media är dock helt tyst om andra svenska partiers samarbetspartners i EU-parlamentet. Där finns det faktiskt några riktiga guldkorn. Men jag tänkte rikta mig specifikt mot Gustav Fridolin och hans MP, med tanke på att det var han och hans partivänner i media som började denna hets. Vi kan även ha i åtanke att Piratpartiet (PP) finns i samma grupp som MP. Inte så konstigt med tanke på att deras partigrupps ledare, Daniel Cohn-Bendit, i EU-parlamentet har en ganska obehaglig bakgrund. En bakgrund som fortfarande skapar rubriker och som lite då och då dyker upp, när folk ifrågasätter hans lämplighet i olika samanhang. Den här frågan är fortfarande känsligt bland de Gröna i EU-parlamentet.
Innan Cohn-Bendit blev politiker, jobbade han med små barn. I det franska TV-programmet Apostrophe berättade Cohn-Bendit på 80-talet, vad det var han sysslade med, ganska öppet. Han talade om "en alternativ gård med barn". Han berättar ganska öppet om hur han "myser" med barnen, varpå de andra i panelen undrar vad det var han menade. Cohn-Bendit förtydligar:
"Först och främst ger jag inte dem några idéer. Visste du att barnets sexualitet är någonting fantastiskt? Låt oss vara ärliga och seriösa...
... du vet när ett barn börjar klä av en. Det är fantastiskt. Det är fantastiskt för att det är en lek och absolut vansinnigt erotiskt."
Daniel Cohn-Bendit var en framstående figur i den franska varianten av 68-rörelsen. Det var då som "revolutionär student" han blev känd. På 70-talet gjorde han sig skyldig till hooliganism och var inblandad i kravaller. Till den grad att han blev personan non grata i Frankrike och fick flytta till Tyskland. Där skulle han börja jobba med små barn i ett barnhem som inriktade sig på "antiauktoritär" fostring. Där utförde Cohn-Bendit en del "experiment" med barnen.
1975 släppte Cohn-Bendit en bok i ämnet. Där skrev han:
"Mitt flörtande med barnen fick snart definitivt en erotisk karaktär. Jag kunde känna hur de unga flickorna vid femårs åldern hade redan lärt sig hur de kunde komma igång med mig.
Det hände flera gånger att barn öppnade mitt skrev och började smeka mig. Jag reagerade olika från fall till fall. Men barnens önskemål skapade problem för mig... när de insisterade, jag smekte dem tillbaka. Folk anklagade mig för att vara pervers, och brev hade skickats till kommunen där de frågade ifall verksamheten finansierades av offentligheten. Som tur var, hade jag hunnit avsluta mitt kontrakt via föräldrarna och slapp därmed få sparken..."
Cohn-Bendit hade även hyllat Karl Marx i boken. Och även Wilhelm Reich som hade kämpat för "ungas sexualitet".
Sinnessjuka progressiva marxistiska föräldrar var de som tydligen lämnat över sina barn till detta barnhem, uppenbarligen för att bekämpa den "auktoritära" fostring de annars skulle få. Därför hyllade Cohn-Bendit tyskarnas "antiauktoritära" rörelse, som hade nått mycket längre än andra. På det här sättet hjälpte föräldrarna begrava alla misstankar mot Cohn-Bendit.
2001 var Cohn-Bendit politiker. En politisk stjärna på väg upp, men samtidgt kom anklagelserna tillbaka. Då fick han dock tag i de progressiva föräldrarna vars barn han hade fått sköta. De skrev alla på i ett brev, där de försäkrade om att Daniel Cohn-Bendit inte hade förgripit sig på deras barn.
Men i våras började denna fasad att krakelera, återigen. En av föräldrarna, Thea Vogel, erkände till tysk media att beslutet att skriva under, Cohn-Bendits försvarsbrev, var endast av politiska skäl. Hela brevet var alltså ett bedrägeri.
Anklagelserna om vad Cohn-Bendit skrev i sin bok, avfärdar han dock som "fiktion". Han menar alltså att det han beskriver i boken, hände aldrig i verkligheten. Det var alltså enligt honom bara för att provocera. Därmed kan inte boken användas mot honom som bevis.
I följande video, från i våras, försöker några tyskar konfrontera Daniel Cohn-Bendit som då deltog i Läkare utan gränser konferensen i Berlin. Under frågestunden frågar en tysk i publiken ifall Cohn-Bendit verkligen är lämplig för att kunna delta i panelen med tanke på hans bakgrund och de senaste avslöjanden. Läkare utan gränser ville dock inte höra något om detta. Tysken som ställde frågan försökte ställa följdfrågor, men sen klipptes micken, innan han fick lämna salen. Läkare utan gränser skulle nog aldrig välkomna någon som Marine Le Pen på deras konferenser, men Daniel Cohn-Bendit är tydligen helt rumsren för dem. Bara det säger en hel del om den organisationen.
Hur som helst, så är Daniel Cohn-Bendit fortfarande ganska öppen med att han förespråkar legaliserandet av pedofili och pederasti. Och han är ledare för de Gröna i EU-parlamentet! Alltså samarbetar Miljöpartiet och Piratpartiet med honom. (Han styr i stort sätt över dem). Kanske Jimmie Åkesson kan grilla Gustav Fidolin eller Åsa Romson gällande detta i nästa partiledardebatt i Riksdagen, inför hela Sverige.
I följande video grillar Åkessons nya tjejkompis Cohn-Bendit.
Piratpartiet (PP) har idag två stolar i EU-parlamentet. Och med tanke på deras medlemstapp, från 16 till 10 tusen bara den senaste månaden, så försöker nu PP rädda sitt skinn inför EU-valet som kommer om lite drygt ett halv år. Just nu försöker partiets medlemmar bredda partiets politik, som annars brukar bara handla om frågor som rör nätet. Bland alla dessa inlägg finner vi ett som kommer från Torbjörn Wester, som sticker ut.
Nu ska vi inte överdriva och hävda att förslaget är klockren. Wester insisterar att Sverige har en skyldighet att fortsätta med en stor invandring, och att det är det enda moraliskt korrekta. Men det är ändå positivt att han lyfter fram att Sverige inte kan ta emot hela världens flyktingar. Och att det är orealistiskt att tro något sådant. Han vill, även som rubriken lyder, ha ett ökat transparens i invandringsfrågan. Vilket givetvis är bra.
Tyvärr för Westers del så tror jag knappast att PP:s partiledare, Anna Troberg, och hennes stab går med på denna tillnyktring av PP:s syn på invandringsfrågan. Men det är så klart positivt om partiet kanske blir lite mer pragmatisk. Däremot tror jag inte PP vinner på det. Möjligtvis förlorar de inte på det.
Vi får se om PP lyckas hålla sig kvar i EU-parlamentet. De verkar ha ambitionen att satsa även på Riksdagsvalet, vilket förklarar varför de försöker bredda sin politik just nu.
Inget mer firande av Illuminatis födelsedag, om SD får som de vill.
Det är patrioten Mattias Karlsson (SD) som skrivit en motion där han begär en utredning för att avskaffa Illuministernas luciferianska officiella firande i Sverige. Sedan 1939 har de svenska frimurarna officiellt kunnat utöva sina luciferianska riter varje år den 1:a maj, med andligt hjälp från horder av hjärntvättade ateister och diverse nyttiga idioter med röda fanor.
Om Sverigedemokraterna skulle få som de vill, skulle det bli ett hårt bakslag mot svensk frimureri. Karlsson tar upp en del av historiken kring 1:a maj firandet. Men inte alla detaljer. Han tar upp Haymarketkravallerna. Men faktumet är att dessa kravaller skedde inte ens den 1: maj, utan några dagar senare. I själva verket har Haymaketkravallerna inget med 1: maj att göra. Det är bara för att få fåren med de röda fanorna med sig. Den egentliga anledningen är luciferiansk, som jag förklarade förut. Förslaget från Andra Internationalen att välja just 1:a maj, kom just från frimurarna.
Karlsson påpekar mycket riktigt att det var kommunisterna själva som orsakade kravallerna mot polisen i Haymarket, och att lejonparten av de som firat dagen varit historiens värsta massmördare. Frimurarna kommer så klart att fortsätta att fira Illuminatis födelsedag, tillsammans med sina horder av får med röda fanor, även om SD:s förslag skulle gå igenom. Men utan Statens fulla stöd, vilket i sig vore historiskt. Även på internationell nivå.
Låtom oss be en bön för Karlssons välstånd. Att Gud skyddar honom mot frimurarnas ondskefulla försök att likvidera honom, som säkerligen är något de har i åtanke.
Magdalena Andersson har suttit i veckor med Sossarnas höstbudget och kunde inte komma ihåg hur mycket hennes egen budget landade på. Inte ens på ett ungefär. Men någonstans mellan 20 miljarder kronor, och 50 miljarder kronor gissade hon på, innan någon partikamrat från publiken hjälpte henne med siffran.
Detta är alltså Sveriges nästa finansminister efter valet 2014. Ni kanske förstår redan nu hur illa det kommer att bli.
Andersson fick kraftig kritik, bland annat från S R Larson, från Liberty Bullhorn, som skrädde inte orden:
"Skärp er! Vi pratar för tusan finanspolitik här. Det är en jävla skillnad på 20 och 50 miljarder. Skillnaden mellan de multiplikativa effekterna är oerhört stora och det betyder i sin tur en rejäl skillnad, bland annat för lönetrycket på arbetsmarknaden, inflationsförväntningar och en hel del andra variabler. Ni som viftar bort Magdalena Anderssons vimsande med miljarder hit, miljarder dit borde gå hem och läsa lite makroekonomi."
"Tjugotrettio miljarder", ja eller någonting sånt, kanske Sossarna börjar slösa efter valet nästa år. Det blir ju trots allt ökade utgifter, så klart. Sossarna satsar ju på ökad slöseri.
Norska råttor till attack mot svenska alternativa medier.
Den anonyma cyberkriminella hacktivistgruppen Rattus Norvegicus (från Norge?) planerar nu att stänga ner de större svenska alternativa medierna för att på det sättet ge etablissemanget lite andrum. Redan den 1 januari 2014 kommer sidor som Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Realisten att stängas ner om Rattus Norvegicus lyckas med sitt uppdrag.
Syftet verkar vara för att etablissemanget ska kunna mobilisera sig under 2014, för att försöka få svenskarna att rösta bort SD från Riksdagen. I praktiken genom att lägga locket på för det mesta av alternativ information, som kommer fram via de nämnda sidorna. Sidorna är dessutom en knutpunkt, där många som söker sig till sanningar som etablissemanget inte vill att svenskar ska få reda på publiceras. Där brukar regimkritiker kunna samlas för att hjälpas åt att dissekera lögner från etablissemanget.
Dessa alternativa sidor har inte endast nyhetsförmedling som främsta funktion. De är även likt ett mötesplats där många läsare kan diskutera sig fram till nya perspektiv som inte får komma fram via etablerade medier.
Rattus Norvegicus verkar även svära sin lojalitet till EU, då de gärna vill se till att Sveriges överenskommelser gällande åtaganden mot "rasism" och "främlingsfientlighet", uppfylls. De har nu publicerat en nedräkning på en anti-SD-blogg till nyårsafton, då de nämnda alternativa svenska sidorna kommer att släckas ner.
Första fullatändiga mätning efter sommaren, med sammanlagt 8 mätninger, alltså samtliga. Och med ett år innan valet så är läget som så.
S 32,7%
M 25,6%
SD 10,3%
MP 9,6%
V 6,9%
FP 5,9%
C 4%
KD 3,8%
Övr. 1,4%
Kommentar:
Mätningarna under sommaren (och bitvis under vintern) är tyvärr lite skakiga, då de inte är lika fullständiga som under hösten och våren. Men för det mesta brukar trenderna ändå hålla sig.
SD håller sig på omkring 10% med MP strax bakom. Det är nu under det sista Riksdagsåret som SD måste satsa på att försöka dra ifrån för att säkra den åtråvärde tredje platsen inom svensk politik. Hos de övriga småpartierna har det inte heller varit några större förändringar sen i våras. M har dock succesivt tappat samtidigt som S har succesivt ökat (tyvärr). Men det är ett helt år kvar innan det blir dags, och mycket har svängt förut.
Vi får väl se om det blir lika underhållande TV nästa år.
James Corbett från The Corbett Report avslöjar det kriminella bedragarinstitutionen som kallar sig IPCC. I det här fantastiska dryga 45 minter långa video går han i detalj och dissekerar IPCC:s alla argument och även den verkliga bakgrunden bakom organisationen grundande. Det mesta tas upp här, från Glaciergat, till Climategate, till Pucharigate och Amazongate, med mera.
Se till att sprida den här videon till så många som möjligt. Vi kan inte låta den svenska eliten fortsätta, att med öppna armar, välkomna denna kriminella organisation som går över lik för att få bedra och ljuga.
Här följer femte delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första,andra, tredje och fjärde delen innan ni fortsätter här. När Erlander hade regerat klart, hade Sverige redan omvandlats till ett socialistiskt land. Detta var DYG-gängets förtjänst. Men Socialdemokraterna hade bara börjat i sin marsch framåt, mot den socialistiska utopin. Sossarna var nu dessutom så pass dominanta inom svensk politik, att de kunde komma ut och bli än mer radikala. Och det var precis det som skulle ske med Olof Palme. Här följer femte delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia.
Bild på sossar som marscherar vidare mot den socialistiska utopin (1968).
När Tage Erlander lämnade posten som
ledare för Socialdemokraterna, och därmed även posten som
Statsminister, innebar det slutet för eran med DYG:s dominans. Ett
nytt gäng skulle ta över den statsbärande rollen (bakom
kulisserna) i Sverige. Ett gäng som skulle bli fundamentala för de
kommande sociala och kulturella reformer som skulle komma att
omvandla Sverige under 60- och 70-talen ganska fundamentalt. Och det
är Clarté-föreningen.
Clarté.
Så här skrev kommunisten Åsa
Linderborg om Clarté-föreningen när hon hyllade den i dess
broschyr.
”Vi lever i ja(g)-sägeriets
tidevarv: Förenkla, fördunkla, fördumma! Clarté säger, nu som
förr, tvärtom: Försvåra, förklara, förändra! Så får Clarté
en ny generation av aktivister att öppna sinnet och knyta näven”.
Det är viktigt att förstå att Tage
Erlander var medlem i Clarté, och att Olof Palme var inte det. Så
det är inte så mycket partiledarbytet som var den relevanta
förändringen. Erlanders regeringar präglades av Ernst Wigforss
rekommendationer om funktionalism, där högerfalangen inom partiet
fick sätta sin prägel. Allt detta tog slut så fort Olof Palme kom
att bli Sossarnas nya ledare.
Låt mig då redogöra vad Clarté
egentligen innebar för Sverige under den här tidsperioden, och
varför det är så viktigt att känna till förbundet. För att
förstå detta måste vi ta oss till vänstern i Frankrike. Nämligen
den franske journalisten och författaren Henri Barbusse.
Henri Barbusse.
Henri Barbusse var en övertygad
kommunist och antimilitarist, precis som de flesta sossar. Han hade
deltagit i 1VK för Frankrikes del, och blev populär efter att ha
publicerat en bok om det fruktansvärda kriget. Sanningen är att han
var en usel soldat och blev skadad vid flera tillfällen, så många,
att den franska armén valde att plocka bort honom från fronten.
Hans syfte med boken var redan då antimilitaristiskt och
kommunistiskt. Strax efter hans deltagande i kriget flyttade han till
Moskva, gifte sig med en ryska och blev medlem i det ryska
Bolsjevikpartiet.
När han återvände till Frankrike
blev han medlem i franska kommunistpartiet. Den blodiga ryska
revolutionen beskrev Barbusse som ”Det vackraste fenomenet i
världshistorien”. Barbusse förespråkade en kultur för
proletariatet, en ”prolekult” som Lenin kallade det. Barbusse var
mer eller mindre en Sovjetisk agent i Frankrike.
Barbusse skrev också en novell med
namnet Clarté. Novellen
handlar om en kontorsarbetare som jobbar åt försvarsmakten i
Frankrike. Kontorsarbetaren upptäcker att kriget är i själva
verket ett bedrägeri mot mänskligheten, utfört av de
imperialistiska och ”onda kapitalisterna”. Boken skulle inspirera
till bildandet av förbund med samma namn i väst. I länder som
Frankrike, Tyskland, England, Sverige och USA bildade man förbund
inspirerad av boken Clarté.
Barbusse skulle
leda den franska avdelningen. I den engelska avdelningen skulle vi
finna (the usual suspects): Bertrand Russell, H G Wells, Bernard Shaw
och en massa fackföreningsledare. Så där finner vi ytterliggare en
koppling till The Fabian Society och övriga intellektuella eliter
underordnade City of London Corporation.
Mot
slutet av sitt liv skulle Barbusse skriva hyllningar av de Sovjetiska
ledarna. Först Trotskij, innan han förlorade maktkampen mot Stalin.
Men när Stalin vann maktkampen uttryckte Barbusse endast förakt mot
Trotskij som han kallade för ”förrädare”. Barbusse skrev sedan
boken Staline om
Stalin, där han hyllade den blodstörstande diktatorn. Han gick även
till hårt angrepp mot hans kamrater inom presskåren som på något
sätt vågade ifrågasätta skönmålningarna av Stalin. Detta var
alltså den stabile grundaren av föreningen Clarté. (Det har hävdats
att han var frimurare med starka band till Grand Orient de France
(GODF-loget). Detta har dock inte bevisats, däremot har GODF en
ungdomsförening med samma namn, nämligen Clarté).
Clarté-föreningarna
skulle så småningom lösas upp. I Tyskland försvann föreningen
strax innan 2VK. I England, Frankrike och USA skulle föreningarna
ingå i andra grupperingar, omvandlas till nya föreningar eller
upplösas. I USA blev föreningen till exempel en del av The
Liberator (Magazine), en
socialistisk tidning i USA. Även i Sverige skulle föreningen
upplösas. Men endast i Sverige skulle föreningen återuppstå strax
innan 2VK:s slut.
Det
Svenska Clartéförbundet
som den kallar sig, hade sedan sitt grundande 1921 haft Barbusses
upprop som utgångspunkt. De kräver en international för världsfred
och en hushållsomdaning i socialistisk anda.
1944 var den
svenska Clarté-föreningen den enda som fanns kvar. Och skulle
fortsätta med samma verksamhet som tidigare. Den moderna kampen mot
”fascism”, militarism, "imperialism" och kapitalism. På 20- och
30-talet, och sedan på 40- och 50-talet, var det ett starkt fäste
för radikala unga kommunister och socialister på universiteten.
Märkligt nog finner vi en ung Jarl Hjalmarsson bland dessa. (Jarl
Hjalmarsson skulle bli Högerpartiets partiledare under 50-talet). Så
redan på 50-talet kan vi tala om en socialistisk infiltration av
”Högerpartiet”. Ty endast i Sverige kommer en ”högerledare”
undan med en socialistisk agenda.
Men det var först
på 60- och 70-talet som Clarté-föreningen skulle vara som mest
aktiv och spela en stor och betydelsefull roll för de sociala och
kulturella förändringarna som skedde under den här tidsperioden.
På 60- och
70-talet skulle de göra gemensam sak med KFML (en ännu mer extrem
utbrytargrupp ur VPK, som bröt ut först 1970), de skulle bilda den
numera ökända FNL-gruppen; dess medlemmar skulle även bilda
”Rebellrörelsen”, en extrem kommunistisk studentrörelse.
Clarté var
faktiskt knytpunkten för alla dessa extrema vänsterrörelser, som
vi idag kallar för ”68-rörelsen”. Det var Clarté som, ”bakom
kulisserna”, i stort sätt skapade och ledde den svenska varianten
av den internationella kommunistiska progressiva agendan;
fredsrörelsen, hippierörelsen, den sexuella revolutionen,
HBTQ-rörelsen, abortförespråkarna, kollektivisterna,
miljörörelsen, värdeliberalism, värderelativism,
kulturrelativism, kristofobi, militant sekularism, radikalfeminismen;
och inte minst mångkulturalismen, politisk korrekthet, och
internationalismen. Det här blev startskottet för den Nya
Världsordningens revolutionära omvandling av samhället via
sociala- och kulturella frågor. Något som ofta kallas för
”kulturell marxism”.
Clarté var ett vänsterintellektuell förbund, med starkast förankring bland just
intellektuella och bland studenter på universitetsnivå.
Kulturmarxism baserar sig på Frankfurtskolans idéer om kritisk
teori, som går ut på att kritisera och attackera allt vad
västerländsk kultur och värdekonservatism är för att försvaga
existerande naturliga institutionerna, som familjen, nationen och
kulturen. Med de naturliga institutionerna försvagade, skulle
individen bli mer ensam och sårbar. Här skulle Staten komma in som
”räddaren i nöden”.
Många kritiker
till kulturell marxism missar tyvärr hela poängen med
kulturmarxismen. Kulturmarxismen strävar inte enbart efter
värdeliberalism och värderelativism. Dess slutliga mål är de
facto att införa kommunismen, även i ekonomiska termer. Så här
förklarade Willi Munzenburg, en av Frankfurtskolans grundare, vad
den kulturmarxistiska agendan gick ut på.
”Organize the intellectuals and
use them to make Western civilisation stink. Only then, after they
have corrupted all its values and made life impossible, can we impose
the dictatorship of the proletariat.”
Målet
är alltså att förinta kapitalismen på lång sikt, men
värdekonservatismen på kort sikt. Clarté kan även ha varit en
subversiv organisation kontrollerad från Sovjetunionen. Med tanke på
att förbundets grundare var själv en agent åt Sovjet, så är inte
det särskilt långsökt. Lägg även till att de mest vänsterextrema
kommunisterna och försvarare av Sovjet var aktiva inom Clarté.
Aktivism-modellen som Clarté använde sig av passar även in i det
som f d KGB-agenten Yuri Bezmenov beskrev för oss som, psykologisk och
subversiv krigföring.
Fackföreningar,
studentrörelser, akademiker, aktivistgrupper, intellektuella, journalister,
läkare, alla gick ut och demonstrerade, alla var revolutionärer,
alla skulle vifta på de röda fanorna. Även studenters klädsel
förändrades under tiden. En student 1950 klädde sig på ett sätt
som vi idag skulle uppfatta som fint med kostym, inklusive kavaj.
1980 hade omvandlingen redan skett. Studenterna skulle alla vara
”arbetare” och klä sig med jeans, en el Ché Guevara
T-tröja och det som uppfattas som vardagskläder idag. Tro det eller
ej, men modet spelade också en viktig roll för att omkonstruera
ländernas värderingar då.
Den sexuella
revolutionen var också relevant, då de nu kom vid rätt tillfälle.
Eliten hade lanserat den redan på 20-talet. Men det var katastrofalt
för dem, då befolkningen ökade. Lanserandet av p-pillret år 1960
var klartecknet som behövdes för att återlansera den sexuella
revolutionen. Så den här gången skulle befolkningen kunna
programmeras för att bli mer dekadenta, samtidigt som man fick
reducera världens befolkning. Här spelade globalisten Margaret
Sanger, återigen en viktig roll.
Förutom de
tidigare nämnda medlemmar i Clarté-föreningen, finner vi:
Jan Myrdal.
Kommunist och eugenist. Son till socialisterna tillika eugenisterna
Alva och Gunnar Myrdal.
Hans Isaksson.
Läkare och filmskribent. En maoist som på fritiden sågat diverse
olika filmer på sina krönikor i fram för allt (det
vänsterextremistiska tidningen) Folket i Bild/Kulturfront. Han är
annars mest känd som en kritiker till all form av
alternativmedicin. Han föredrar att du förslavas av
Apoteksmonopolet så klart. Och så har han även gått till attack
mot alternativa behandlingsmetoder, som musik, bön och
handpåläggning. Idag skriver han för Clartés tidsskrift, där
han spyr ut sitt hat mot Sverigedemokraterna.
Ture Nerman.
En kommunist och journalist, som tidigt hyllade Lenin. Kamrat med
kommunisten Zeth Höglund och terroristen Anton Nilson (ansvarig för
bombattentatet känd som Almatheadådet). Han hade flera gånger åkt
till Moskva för att träffa bolsjevikerna. Under 2VK var han emot
Nazi-Tyskland. Han rekryterades av en svensk MI6-agent för att
sabotera Sveriges järnmalmsutskeppningar till Tyskland. Trots
hans uttalade motstånd mot Nazi-Tyskland, valde han att sabotera
denna uppdrag. Efter kriget var han öppet för ett NATO-medlemskap.
Olof Aschberg.
Kommunistisk bankir, som hjälpte till att finansiera den ryska
revolutionen. Farfar till journalisten Richard Aschberg och den
kommunistiska TV-stjärnan Robert Aschberg. Han hade väldigt nära
samarbeten inom bankväsendet med socialdemokraten George Branting,
son till den tidigare partiledaren Hjalmar Branting.
Paret Matthis.
Sköld Peter Matthis och Iréne Matthis. Han är läkare och son
till den kommunistiska författaren från Djursholm, Henry Peter
Matthis. Sköld Peter Matthis skulle själva starta hela ”68-rörelsen” i och
med Hötorgsdemonstrationen i juni 1965. Han grundade även
FNL-rörelsen. Hon är radikalfeminist och psykoanalytiker. Hon
skulle vara med och grunda den radikalfeministiska Grupp 8, som
också hade starka band till RFSU (läs gärna min tidigare artikel om RFSU).
Nils
Bejerot. Psykiater, forskare och kommunist. Fadern till Sveriges
narkotikapolitik. En intressant figur att studera, för de som är
intresserade av den svenska varianten av ”the war on
drugs”. Fick stipendium från
WHO, och har haft nära band till Carnegieinstitutet fram till sin
död.
C. H.
Hermansson. Kommunist och partiledare för VPK.
Stig-Björn
Ljunggren. Statsvetare, krönikör och högerfalangs-Sosse.
Marita
Ulvskog. Socialdemokrat. Tidigare aktiv inom FNL-rörelsen och även
KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna). Hon är idag
EU-parlamentariker. Har drivit en ”EU-kritisk” profil, men
samtidigt röstat för Lissabonfördraget.
Dessa är blott
några exempel. Kriget kring värdefrågorna hade börjat på allvar.
Men under Palme, vågade vänstern sig på, inte bara de sociala och
kulturella frågorna, men även de ekonomiska och direkt politiska
frågorna.
Olof Palme.
Olof Palme föddes,
1927, in i en förmögen överklass adelsfamilj. I internationella
kretsar benämndes även Palme som ”the swedish nobleman”.
Olof var sonsons son till Christian Adolf Palme som var
landssekreterare i Kalmar. Hans farfar var Sven Palme som var mest
känd för att göra Finlands sak till en personlig sak. Han var en
vänsterliberal politiker och verkställande direktör i
försäkringsbolaget Lifförsäkrings AB Thule, som han tog över och
gjorde till den största i Norden. Sven Palme var även löjtnant,
och gifte sig med den finska adelsfamiljens dotter Hanna von Born.
På grund av von
Borns starka familjeband till Finland blev Finlands sak även Sven
Palmes. För sina insatser skulle han få det finska Frihetskorset.
En som skulle även få samma pris var hans son Gunnar Palme, far till Olof. Han
skulle även ärva Lifförsäkring AB Thule från sin far. Gunnar
Palme skulle i sin tur gifta sig med den lettiska adelsfamiljens
dotter Elisabeth von Knieriem. Från von Knieriem sidan hade Olof
Palme även starka släktband till det Ryska Imperiets elit. Som barn
spenderade han mycket av sin tid i Lettland hos släktingar. Olof
Palme själv skulle gifta sig med dottern till den danskättade
svenska adelssläkten Beck-Friis, genom Lisbet. Så ett tydligt
mönster av giftermål inom adelssläkter, trots generationer som går, finner vi här.
Hans far dog när han bara var 6 år gammal.
Kenyon College, USA.
Redan som barn
talade Olof Palme franska, tyska och svenska. Han var oftast sjuk och
fick hjälp med läxorna hemifrån och gick på privata skolor. Han
gick på Beskowska skolan (precis som Hjalmar Branting och andra
svenska elitfamiljers barn). Han gick senare på Sigtuna Humanistisk
Läroverk (ytterliggare en elitskola) där han gick ut med väldigt
höga betyg. Efter skolan gick Palme över till att skriva för
Svenska Dagbladet. Olof Palme skulle 1944 rycka in i lumpen
inom kavalleriet och utbilda sig ända upp till fänrik, fram till
1948. På slutet av 40-talet skulle han åka utomlands till USA för
att studera vid Kenyon College i USA.
Det är viktigt att
förstå att Palmes familj var en vänsterelitistisk familj. Redan
som barn ärvde han sina socialistiska idéer från sina förmögna
föräldrar. (Och som jag så många gånger förklarat, så vill
eliter gärna ha socialism för att hindra konkurrens från en
växande medelklass.) Palmes farfar är ett typiskt exempel på en
ganska känd vänsterpolitiker. Så Palme hade redan sina vänster
idéer som barn. Men i USA skulle dessa idéer förstärkas än mer.
Bilderbergare tillika fackpamp, Walter P. Reuther.
Vid Kenyon College
deltog han i radikala debatter och skrev en uppmärksammad essä där
han kraftfullt kritiserade Friedrich Hayeks libertarianska bok The
Road to Serfdom. Palme skrev även sin kandidat uppsats, som i
stort sätt var en hyllning av The United Automobile Workers Union
(UAW). Efter utexamineringen från Kenyon College skulle han resa
runt i Nordamerika. På sina resor skulle han tillslut få träffa
sin största inspirationskälla. Nämligen UAW:s ledare Walter P.
Reuther. Både Palme och Reuther skulle senare bli två ledande
figurer inom Bilderberggruppen.
Nu är det viktigt
att förstå även bakgrunden här. UWA är bland de starkaste
fackföreningarna i USA än idag. Baserad i Detriot, kan man nu med facit i hand se hur UWA förstört stadens ekonomi. UWA grundades som
en avdelning under American Federation of Labour (AFL). Minns ni vem
som grundade AFL? Ingen mindre än frimuraren Samuel Gompers. (Ni
läste om honom i del 1. Han ligger bakom den luciferianska 1 Maj-demonstrationen, och inspirerades i sin tur av Europas invandrade
socialister, i USA).
Walter P. Reuther
var själv son till en tysk socialist som invandrat till USA. Han
blev mycket aktiv inom fackföreningsrörelsen redan på 30-talet i
Detroit. Och 1946 blev han ledaren för UWA. Det var vid den här
tiden som han skulle bli Olof Palmes främsta inspirationskälla.
Till slut skulle Palme få träffa sin idol i Detriot. Och han fick
intervjua honom i flera timmar.
De som studerat
Bilderberggruppen vet att fackpampar varit ett lika dominerande
grupp, som multinationella storföretagare, bankirer och
mediemoguler. LO:s ordförande Arne Geijer var ett återkommande
toppnamn inom Bilderberg på 60-talet, även Walter P. Reuther skulle
bli en framstående figur inom Bilderberg, även han på 60-talet.
På 60-talet skulle
Olof Palme, Walter P. Reuther, Arne Geijer med flera, vara de som på
Bilderberg formulerade att nationalismen var det största hotet mot
deras socialistiska mål av internationell globalism. Men det skulle
dröja några år innan de skulle komma så långt i deras agenda.
Efter mötet med Reuther, gick Palme vidare med sina resor genom
Nordamerika. Och han såg de sociala klyftorna och även klyftorna
mellan raserna som något dåligt i USA. Hans koncentration på de
aspekterna som han betraktade som ”dåliga” från hans synsätt,
gjorde honom än mer övertygad om sin socialistiska ideologis
överlägsenhet över kapitalismen, libertarianismen och det
amerikanska frihetsprojektet. Redan här vill Palme bekämpa det han
betraktar som kapitalismen och ”rasism”, och efter en resa till
Asien, skulle han lägga till ”imperialismen”. Även en debatt
som han följde mellan Sossarnas Ernst Wigforss (DYG), Högerpartiets
Jarl Hjalmarsson (Clarté) och folkpartisten Elon Andersson, om
skattepolitik, påverkade honom mycket. Palme hade redan varit medlem
i Socialdemokraterna redan på 40-talet, men det var först på
50-talet som han skulle bli mer aktiv inom partiet. Under den här
tiden skulle han även resa igenom Europa och skapa kontakter.
När Palme
återvände till Sverige från USA, studerade han juridik vid
Stockholms universitet. Utöver en kompletterande stridskurs inom
militären, där han blev befordrad till löjtnant, skulle Palme på
allvar börja engagera sig politiskt. Så väl via studentkåren, som
via försvarsstaben på 50-talet. Det var just på 50-talet som Palme
ganska snabbt skulle klättra upp inom SAP, via SSU,
regeringskansliet, statsrådsberedningen, ABF med mera.
Ulla Lindström (S).
1958 blev Olof
Palme Riksdagsledamot. I Riksdagen var han redan som rookie
Statsminister Tage Erlanders favorit. Palme blev hans skyddsling.
Palme skulle på 60-talet utnyttja sina internationella kontakter.
Förmodligen blev han medlem i Committee of 300 under sina utländska
resor. Detta skulle leda till 1962 års Bilderbergmöte, som för
första gången hölls i Sverige. Efter mötet skulle Palme
tillsammans med sin socialdemokratiska kollega i Riksdagen Ulla
Lindström bilda myndigheten NIB (Nämnden för Internationellt
Bistånd), det som senare skulle bli SIDA. Ulla Lindström var
förutom socialdemokratisk politiker mycket aktiv inom FN. NIB hade
redan då i stort sätt samma uppgift som SIDA har idag, bistånd.
Sedan 60-talet har biståndspolitiken fungerat utmärkt för att
stödja diktaturer, olika rebelliska terroristgrupper, eller rent av
för att hjälpa Bilderberg reducera världens befolkning främst via
vacciner, homopropaganda eller aborter. Ett mycket praktiskt sätt
för FN, Bilderberg och WHO att destabilisera Tredje Världen. Ulla
Lindström skulle senare gå vidare till att bli ordförande för
Rädda Barnen, som också sysslar med snarlikt verksamhet.
På 60-talet gick
Palme från myndighet till myndighet, och från ministerpost till
ministerpost. Förutom hans aktiva roll inom biståndspolitiken blev
han senare även aktiv inom kommunikationspolitiken. 1965 blev han
kommunikationsminister, och hans hjärtefråga där var Public
Service roll, inom både radio och TV, som han hjälpte till att
expandera. Statens budskap, måste ju komma fram till så många som
möjligt. Han ville ogärna se alternativa kanaler dyka upp och
arbetade för att motverka ”kommersialiseringen”.
Palme demonstrerar med kommunister.
1967 blev Palme
ecklesiastikminister. Då fick han möta de mer extrema falangerna av
68-rörelsen. Men
efter att ha demonstrerat med FNL-rörelsen, sida vid sida med
Sovjets nordvietnamesiske ambassadör, Nguyen Tho Chan, och ha visat
sitt starka engagemang för radikalfeminismens sak, och även
kraftfullt insisterat att den dekadenta filmen Dom kallar oss mods
(1968) inte skulle kunna visas i censurerad form, blev han ganska
snabbt 68-rörelsens och den mer extrema vänsterns favorit. Utan att
själv ha varit initiativtagare till 68-rörelsen, lyckades han dock
utnyttja denna rörelse maximalt. Palme blev mycket populär inom
partiet, och även bland de mer extrema vänsterkretsarna. Valet 1968
skulle bli en stor succé för Sossarna. Med sina 50,1% fick partiet
mandat för att regera på egen hand, mycket tack vare den starka
vänstervågen, som Sossarna lyckades utnyttja maximalt.
Tage Erlander
skulle själv se till att hans egen favoritsosse, skulle få ta över
posten som partiledare för Socialdemokraterna, tillika
Statsminister, år 1969. Den här gången hade ingen dött, vilket
innebar att en maktkamp uteblev efter Erlander, då det i stort sätt
var klart att den populäre Palme skulle få ta över.
Palme, Bilderberg
och Romklubben.
Som brev på posten
inleddes en rad strejker som startade med LKAB-konflikten 1969, och
skulle fortsätta med en rad andra masstrejker genom Sverige på
70-talet. Detta skedde på samma manér som Reuther förordade sina
demonstrationer i Detriot, med oerhört höga krav. Eftersom
företagen som anställde arbetarna var till stor del ägda av
Staten, så riktades kritiken i första hand mot regeringen, och även
LO och fackföreningarna. Även om detta skulle på kort sikt skada
Sossarna och LO, skulle de tack vare protesterna få betydligt större
manöverutrymma för de önskade reformer som de sedan länge velat
genomföra.
Valet 1970 skulle
bli Palmes första prövning. Efter 68-rörelsen hade Högerpartiet
tvingats till att byta namn till Moderaterna, då man såg negativt
på allt som kunde uppfattas som ”höger” vid den tiden.
Strejkerna skulle som sagt slå mot Palmes regering.
Kramforsmanifestet skulle bli en försmak på det som Palme
lovade väljarna. Utbyggda socialförsäkringar (ökade Statliga
utgifter), sänkt pensionsålder (ökade Statliga utgifter) och ökad
jämlikhet (ökade Statliga utgifter och mer feminism och
genustrams).
Socialdemokraterna
skulle tappa sitt eget majoritet, men med stöd av VPK, som i sin tur
gick framåt, skulle Palme kunna fortsätta regera, utan några
större hinder. Moderaterna backade, medan att Centerpartiet och
Folkpartiet gick båda två framåt.
Efter valet skulle
M, C och FP bilda en allians för första gången. Initiativtagaren
blev Centerns nya partiledare Thorbjörn Fälldin. Medan att Palme
skulle ta initiativ i debatterna för att utnyttja protesterna för
att införa nya regleringar på arbetsmarknaden, föll sossarna ändå
i opinionsmätningarna. Sossarna hade länge härskat genom att
splittra de borgerliga partierna. Det skulle de få svårt för
framöver. Strejkerna och de enorma kraven som fackföreningarna med
LO och Palme i spetsen skulle kräva, skulle i sin tur få en
motreaktion under 70-talet. Sossarnas siffror skulle börja dala.
1971 års
skattereform innebar att Sverige blev landet med det absolut
högsta skattetrycket som en demokrati någonsin fått uppleva. Med
ett skattetryck på över 80%. Palmes skattereform innebar förutom
ytterliggare kraftigt höjda inkomstskatter, en extrem progressiv
skattepolitik, höjd arbetsgivaravgift, fler punktskatter och höjd
moms. Den rikaste tredjedelen av befolkningen fick ta den största
smällen, då mer än hälften av deras pengar (60%) försvann direkt
via skatt. För medelklassen blev det nästan hälften (49%) som
försvann direkt via skatt. Även arbetarklassen skulle drabbas då
deras fackpampar skulle kräva rejäla löneförhöjningar i tuffa
löneförhandlingar. I takt med inflationen och fackpamparnas ökade
krav, skulle även stora arbetarskaror drabbas av de progressiva
skatterna. Arbetarna hade tillslut gått back(!) om man räknade
efter skatt, trots att de lyckats få till rejäla
löneförhöjningar.
Internationellt
kritiserades Palmes skattepolitik då man såg på Sverige och
förundrades över experimentet som pågick. Fenomenet kallades för
”fiscal drag”. Men denna kritik ville inte Palme ta åt
sig, och skämtsamt replikerade med att kalla kritiken för
”fiskardraget”.
Palme var dock inte
klar med sina vansinniga skattehöjningar. Starkt påhejad av
fackpampar, LO, Bilderberg och Romklubben genomförde Palme
ytterliggare höjda arbetsgivaravgifter 1972. Från 11,9% skulle
arbetsgivaravgifterna höjas till 28,3% så småningom. Palme skulle
ju klämma dessa ”onda kapitalister”. Det var viktigt att straffa
och konfiskera från de som anställde arbetarna som var ute och
strejkade. Arbetarna och vänstern hejda på detta. Men till slut
började polletten trilla ner hos vissa.
Från Anders Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten.
(När jag pratar
med äldre, berättar de ofta om hur det fanns jobb för alla när de
växte upp. Och de vet inte riktigt vad det var som hände. Hur kunde
det gå så fel. Oftast fortsätter de att gnälla på ”de onda
kapitalisterna” som vill anställa folk billigare någon
annanstans. Oftast pekar de på åren 1971, 1972, 1973, som åren då
fabriken stängde ner, industrin gick i konkurs, företaget la ner.
Och detta påverkade ytterliggare. Ty senare fick man stänga den
lokala butiken, tågen kom inte längre upp till byn och sjukhuset
fick också ge vika).
Sanningen är att
Sverige har faktiskt fortfarande inte klarat av att återhämta sig
från 1971 års skattereform. En av de som låg bakom den
skattepolitiken, förutom Palme själv och finansministern Gunnar
Sträng, var Alva Myrdal. Med den intellektuella vänsterns
framgångar i opinionen på 60- och 70-talet via 68-rörelsen, kunde
regeringen nu våga sig föra en politik för ”ökad jämlikhet”.
Det var inget annat än klasskamp på parlamentarisk nivå.
1971 års
skattereform skulle bara bli början till industriflykten från
Sverige. En trend som skulle börja bli internationell vid den här
tiden på 70- och 80-talen. På 70-talet skulle Olof Palme, förutom
sina deltaganden vid Bilderbergmöten, också delta i Romklubbens
möten.
Bild på Olof Palme hos Romklubbens toppmöte i Salzburg, Österrike.
Romklubben har än
idag som mål att helt avindustrialisera världen, främst
västvärlden. Men också se till att nya miljöregleringar kommer
till så att inte Tredje Världen skulle få någon industri.
Samtidigt skulle de lägga grunden för den moderna nymaltheusianska
miljörörelsen. Romklubbens uppdrag är att skapa och överdriva helt fiktiva
miljökatastrofer för att tvinga fram en Ny Världsordning, en
världsregering, via miljörörelsen. Allt ska utnyttjas och
överdrivas, från klimatbluffen till skogsavverkning, till
vattenbrist, till köttkonsumtion, till ”peak oil” osv. De allra
flesta av dagens stora miljökriser är i själva verket helt
fiktiva, och har specifika syften för Romklubben. I slutändan
handlar allt om att reducera världens befolkning. Det är det som
eliten är besatta av.
På 70-talet skulle
ledare som Nixon åka till Kina, bland annat. Nu hade industrijobben
någonstans att fly. Indien och Kina tilläts industrialiseras. Å
sin sida inledde Kina sitt ettbarnspolitik, medan att Indien införde
sitt tvåbarnspolitik. I övriga Tredje Världen skulle fortfarande
biståndspolitiken gälla, som jag förklarade tidigare. Men nu
skulle industrijobben börja fly väst, samtidigt som fackpamparna
spelade sin roll, för att försäkra om att företag, bolag,
fabriker och industrier tvingats till att lägga ner. Allt enligt det
som Romklubben förordade. Romklubbens grundare, frimuraren Aurelio
Peccei, bekant med Olof Palme då båda är medlemmar i Committee of
300, bjöd personligen in Palme till möten.
I följande video avslöjar f d MI6-agenten Dr. John Coleman Romklubbens verkliga maktposition och vad dess agenda verkligen är.
Palme profilerade
sig gärna som en miljövän. Vilket så klart uppskattades även av
68-vänstern. Men Palmes skattepolitik skulle ändå påverka landet
negativt. 1972 kom LO med ytterliggare ett vanisnnesförslag, för
att försöka dölja de höjda arbetsgivaravgifterna med ytterliggare
ett höjt skattetryck, via Larsson-Edinmodellen, med Allan Larsson
och Per-Olof Edin som författare. Efter övertygandet av Gunnar
Sträng, och de så kallade Haga-förhandlingarna gick LO:s förslag
igenom. Denna vansinnespolitik skulle leda till ytterliggare
nedläggningar, arbetslöshet och devalveringar.
1973 blev det Olof
Palmes tur igen att bjuda in alla internationella maffior till
Bilderbergmöte. Bland svenskarna finner vi Anders Björgerd, en
toppingenjör mest känd för sitt arbete inom ASEA, som senare
skulle köpas upp av ABB. Finansministern Gunnar Sträng. Stammisen
Marcus Wallenberg från Wallenberg-klanen. Krister Wickman (S),
Riksbankschef under 70-talet och ansvarig för den massiva
inflationen och devalveringen av den svenska kronan. Nils Svensson,
ytterliggare en toppingenjör. Hugo Lindgren, detta är ett namn som
skapat en del spekulationer bland svenska NWO-forskare. Det verkar
inte finnas särskilt mycket information om honom, eller hans
bakgrund.
De öppna och dolda
skandalerna.
Inför valet 1973
behövde Palme hjälp. Vilken tur att Janne Olsson släpptes ut på
permission och valde att starta ett gisslandrama vid Normalmstorget.
Bara veckor innan valet fick Palme en möjlighet att agera väldigt statsmannaaktigt när nationen befann sig i kris. När allting var
klart, var det inga skadade, och Palme var hjälten.
Sossarna tappade i
valet 1973, men fick ändå behålla makten. VPK gick framåt. Även
Moderaterna och Centern gjorde bra val. Folkpartiet backade däremot.
Trots att Palmes mandat hade försvagats, var den kraftig nog för
att fortsätta regera, och reformera mot en mer extrem socialistisk
riktning.
Den katastrof som
Palmes skattepolitik ledde till försvarade han sig med det
internationella läget i och med den stora internationella oljekrisen
år 1973. Palme vägrade till varje pris erkänna några fel. Han
skulle fortsätta sin regering med att öka utgifterna ytterliggare
genom att driva lagen om en allmän föräldraförsäkring igenom
Riksdagen.
1973 skulle Palme
även se till att Kronan anslöt sig till valutaormen. Detta
var ett tidigt försök av Bilderberggruppen att starta Euron. Kronan
skulle då knyta sig till EG-ländernas valutor gemensamt. På grund
av Palmes tokiga ekonomiska politik begärde Sverige dock att få
devalvera kronan till 10% mot den tyska D-Marken. Men EG-länderna
accepterade endast 6%. Palme försökte alltså inte bara ruinera
Sveriges ekonomi, han lyckades även skänka bort dess suveränitet.
Palmes regering skulle fortsätta mandatperioden med att inför fler massregleringar
på arbetsmarknaden via arbetsmarknadsreformer, främst via
medbestämmandelagen (MBL). Ledande figuren som drev MBL-frågan var
ytterliggare en socialdemokratisk Bilderbergare, Ingemund Bengtsson.
Nu skulle debatten om löntagarfonderna ta fart sedan LO kommit fram
med ytterliggare ett vansinnesförslag. LO förklarade:
”Vi vill
beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av
sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med
inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill
hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra
samhället utan att också ändra på ägandet.”
Detta skrev alltså
Rudolf Meidner i LO:s tidning, då han förklarade förslaget om
löntagarfonder. Detta är mer eller mindre ren och skär kommunism.
Debatten skulle blåsas upp, men Sossarna skulle inte hinna genomföra
reformen innan valet 1976. Palme och LO hade under 70-talet omvandlat
Sverige till ett mer polariserat land. För många blev det viktigt
nu att få bort Palme från regeringen, samtidigt som Palme åtnjöt
kulturvänsterns fulla stöd.
Samtidigt avlösade
skandalerna varandra. IB-affären blev ett erkänt faktum 1974, och
ledde till protester mot regeringen. Så småningom skulle
bordellhärvan avslöjas. Justitieminister, Lennart
Geijer, slängdes under bussen, medan att Palmes egna pedofila gunst skulle
man lägga locket på. Värt att nämna var att Sossarna tryckte
faktiskt på för att legalisera pedofili. Lennart Geijer, återigen
en framstående figur i just den frågan.
Även mer dolda
skandaler skedde bakom kulisserna under samma period. Palme såg
tillsammans med Alva Myrdal till att expandera MK-Ultra verksamheten
inom vården och myndigheters befogenheter att utföra personliga
angrepp på medborgare utan deras vetskap. NATO utförde 1975 en
Operation Gladio insats på svensk mark via den vänsterextrema
terroristgruppen Baader-Meinhof, där den västtyska ambassaden i
Stockholm ockuperades. Och där har vi ytterliggare en dold skandal.
Ty politiskt sätt,
profilerade Palme sig som USA och NATO-fientlig. Förutom att ha
visat sitt stöd för kommunisterna i Vietnam 1968, visade han sin
avsky 1972 mot USA:s attacker i Vietnam och jämförde det med
historiens stora folkmord. Palme var på många sätt dualistisk och
en hycklare. Ty samtidigt som han verbalt gick till attack mot USA,
NATO, och de etablerade västerländska angrepp, samarbetade han
ganska intensivt med samma krafter bakom kulisserna. Bilderberg,
Committee of 300 och Romklubben är några exempel på detta.
Olof Palme tar ett blås med Fidel Castro.
Palme var på något
sätt besatt av sin ”antirasism”, ”antiimperialism” och
feminism, att han blev politiskt dysfunktionell. 1975 besökte han
Fidel Castro på Kuba. De massmord och förtryck som el Ché
och Castro utsatte sin befolkning för, fällde Palme inga tårar
för. Det förtryck som utfördes av Ho-Chi-Minh i Vietnam och det
folkmord som utfördes av kommunister i Kambodja, var tydligen inte
lika hemska. Förvisso kritiserade han Sovjet och Husák, så
det var inte bara ”höger” diktaturer som Pinochet och Franco som
han kritiserade. Men människan slängde sitt fulla stöd bakom de
blodstörstande sandinistas i Nicaragua och liknande
terrororganisation i El Salvador, PLO, osv, osv.
Samtidigt som Palme
tog emot fredshyllningar och hyllades internationellt för sitt
arbete för fred, skulle Bofors köra i full varv och sälja vapen
till blodstörstande krigsherrar i Tredje Världen. Det är denna
hyckleri och dualism som är så svårt för en normal människa med
samvete att förstå sig på. Godhet kan man förstå, ondska kan man
också förstå, men när ondskan klär sig ut till godhet. Det är
där många inte längre hänger med. Och det är just därför de
mäktigare eliterna utnyttjar just detta. Det är inte vem som helst
som får vara med i Committee of 300. Ska man vara med där, så ska
man veta hur man blåser folk.
1975 skulle
68-vänstern nå stora framgångar tack vare Palmes regering.
Betydelsefulla lagar och bestämmelser som rörde många sociala
frågor skulle omvandla Sverige ytterliggare, med förändringar som
består än idag. För att nämna de mest väsentliga skillnaderna,
så lyckades socialisterna få igenom sin krav för fri abort och att
Sverige nu skulle bli mångkulturellt. Förändringarna som
kom 1975 skulle göra den socialistiska omvandlingen av Sverige
mycket mer synligt.
Bostadsproblematiken
som redan påbörjats under Erlanders tid, skulle nu utvecklas till
de så kallade miljonprogrammen. Som idag har omvandlats till
mångkulturella kriminella baser (ghetton). Redan i ett radioanförande 1965 visade Palme hur viktigt det var för honom att föra denna
omvandling av Sverige. Redan då, ville han jaga ner ”rasister”
under varje sten. Denna programmering av svenskarna ledde Olof Palme
själv. Att 68-vänstern idag jagar efter ”rasister” och alla som
på något sätt kan uppfattas som ”fördomsfulla” mot
invandrare, påbörjades av Palme själv, redan då.
Palme ansåg precis
som etablissemanget idag att det var svenskarnas ansvar att se till
att invandrarna skulle bli en del av samhället, och alltså inte
invandrarnas ansvar, att själva anpassa sig till det nya landet.
Palme hade själv sitt eget ”antirasistisk” korståg, mot alla
som tyckte ”fel”. Han skulle rikta sig mot svenskars vardagsliv,
arbetsplatser och grannkvarteret. Det var där han skulle finna
”fördomarna”. Och det var där han ville bekämpa dem. När
media och övriga etablissemanget tog åt sig av Palmes budskap
skulle åsiktsfascismen bli ett faktum. Palme ansåg, att det skulle
bli etablissemangets sak att läxa upp medborgarna som var
”fördomsfulla”, och i princip tala om för människor vad som
var att tycka rätt och fel.
”Fördomen har
alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och
grannkvarteret.”
De självförvållade
ekonomiska skadorna som Sverige utsatte sig för under 70-talet
skulle fortsätta och kronan devalverades ytterliggare kraftigt mot
den tyska D-Marken med 3% år 1976.
Skandalerna skulle
till slut hinna ikapp Palme. Och i valet 1976 förlorade Sossarna
makten, för första gången på flera decennier. För första gången
skulle en mandatperiod regeras utan Socialdemokraterna sedan 1932.
Men det krävdes mycket. Valdeltagandet blev 91,76% vilket är än
idag den högsta siffran för ett demokratiskt land. Så väl
kommunisterna inom VPK som socialisterna inom SAP backade. Centern
backade också, medan att Folkpartiet och Moderaterna gick framåt.
Icke-regerande
Sossar.
När Thorbjörn
Fälldin (C) tog över posten som Statsminister 1976, efter det att
Olof Palme och Sossarna våldfört sig på Sveriges ekonomi, hävdade
Palme att den Borgerliga regeringen hade kommit till ”ett dukat
bord”. Så bra menade han att han och hans stab hade skött
Sveriges ekonomi. Dessvärre skulle regeringsskiftet, precis som
idag, inte innebära några större förändringar. Den nya
regeringen lyckades endast sänka vissa skatter marginellt. De drog
Kronan ut ur den Europeiska valutaormen. Men i övrigt skulle
politiken inte innebära särskilt större förändringar. Utgifterna
skulle fortsätta att öka, fast kanske i mindre takt, och
urbaniseringen och alla övriga agendor som Palme tidigare drev
skulle också fortsätta. Urbaniseringen och de svåra villkoren för
företagen var något som skulle få fortsätta under de båda
borgerliga mandatperioderna, på slutet av 70- och början av
80-talet. Frågan är om vi i Sverige ens haft en riktig högerregering.
Det som svenska
folket fick, var en mjukare form av socialism. Den borgerliga
regeringen var mycket splittrad och svag. Sossarna kunde lätt
utnyttja detta som opposition. Media var så klart alltid där för
att heja på sina sossar. Mediaklimatet var så vänster att det
skapade även en motreaktion. Timbro bildades 1978 för att försöka
lyfta fram en mer företagarvänlig opinionsbildning. Detta skulle
även ge den bräckliga borgerliga regeringen lite eldunderstöd.
Under tiden som
oppositionsledare, skulle Palme engagera sig allt mer inom FN. Under
Iran-Irakkriget skulle han agera som medlare åt FN. I bluffen som
var gisslandramat med Iran, skulle Olof Palme aktivt arbeta för att
underminera USA:s suveränitet och låsa amerikanerna under
Hagdomstolens och därmed även Committee of 300:s regleringar. (Jag
kommer att återkomma till detta senare i texten).
Efter en omtumlande
mandatperiod, blev det dags för val 1979. Det blev en lam valrörelse
med väldigt få riktiga stridsfrågor. Så väl kommunisterna som
socialisterna skulle gå framåt, men de tre borgerliga partierna
skulle ändå dra det längsta strået. Detta trots att såväl FP
som C hade backat. Moderaterna hade gjort stor succé i valet. För
första gången sedan 1932, lyckades de ta sig över 20%. Det skulle
räcka för att Thorbjörn Fälldin från Centerpartiet skulle
återigen få bilda en ny regering.
Under Fälldins nya
mandatperiod skulle han försöka sig på några tuffa sparpaket.
Detta skulle göra regeringen mycket impopulär, och Sossarna skulle
utnyttja tillfället för att vässa fram sitt alternativ. På grund
av inre splittring hade regeringen mycket svårt att få igenom en
politik för att försöka fixa de skador som orsakats av Palmes
regering. Inför valet 1982 skulle Sossarna flytta fram positionerna,
då de antagit LO:s kontroversiella förslag om löntagarfonderna.
Detta skapade stor debatt. Socialdemokraterna lyfte även fram LAS
(lagen om anställningsskydd). Valet 1982 skulle på många sätt bli
avgörande, men besvikelsen över Fälldins misslyckanden skapade en
otålighet som till sist skulle straffa sig.
Maktkåta Sossar.
Sossarna vann valet
1982. Och då var Palme och company, back in buissines. SAP och
Moderaterna gick framåt. VPK stod still, medan att C och FP tappade.
Svenska folket fick stå sitt kast, och Kronan devalverades kraftigt
för att Palmes dyra paket skulle gå igenom. Palme ville till varje
pris försvara keynesianismen och inflationismen. Trots alla problem
som en svag krona skapade. Allt blev direkt dyrare då kronans
förtroende ständigt sattes på spel.
Vänsterpolitikerna, Erik Åsbrink,
tillsammans med frugan
Ylva Johansson.
Med rekommendation
från socialdemokraten Erik Åsbrink genomfördes den kraftiga
devalveringen av den svenska kronan med hela 16%. Erik Åsbrink är
idag gift med kommunisten Ylva Johansson och har på senare tid
rekryterats av Goldman Sachs.
Palmes valseger
1982 innebar även införandet av löntagarfonderna. Detta skulle i
praktiken innebära en konfiskering av egendomen av privatägda
företag. Utöver en massa regleringar för aktier innehöll paketet
så väl ”vinstskatt” som ”vinstdelningsskatt”. Detta slog
hårdast mot små- och medelstora företag som var familjeägda eller
entreprenörsdrivna. De flesta medelstora företag tvingades till att
säga upp sina anställda och flytta sin verksamhet till utlandet.
(Det som kallas för outsourcing). Småföretagen fick lägga
ner. Även större företag drabbades, som till exempel H&M,
Tetra Pak och IKEA. 1983 blev det massiva demonstrationer mot
löntagarfonderna.
Även LAS med dess
turordningsregler kom till, som stängde ut och skapade större
arbetslöshet bland ungdomar och individer med mindre social kapital.
De problemen som redan fanns i arbetsmarknaden 1982 förvärrades med
alla de nya skatterna och regleringarna som Palmes nya regeringen
genomförde.
För att täppa
till de enorma förlusterna som socialdemokraternas kostsamma politik
innebar, öppnade finansministern, Kjell-Olof Feldt, upp Sverige för
att ta massvis med lån. Efter att ha skattat sönder folket och
tryckt sedlar i rasande takt, så fans det egentligen bara ett
alternativ kvar om man ville fortsätta att expandera den offantliga
sektorn som den socialdemokratiska Ofärdsstaten krävde finanser
för. Och det var att börja ta massvis med lån. Alltså att leva på
lånade pengar. Sedan 80-talet, då Kjell-Olof Feldt inledde sina
bravader har den ständigt ökande Statsskulden blivit som en ond
spiral, som ingen regering kunnat ta tag i på allvar.
Med
socialdemokratin tillbaka vid makten skulle Palme se till att skicka
iväg finansministern Kjell-Olof Feldt och FN-ambassadören Anders
Ferm (S) till Bilderbergmötet år 1983. Nästa år, år 1984, skulle
dock Sverige ställa upp med ett rejält entourage. Bland dem
finner vi: Peter Wallenberg, från Wallenberg-klanen. Olof Palme,
Statsministern. Sten Gustafsson & Kai Hammerich, båda från SAAB
och Scania. Lennart Johansson, toppingenjör från SKF. Assar
Lindbeck, nationalekonom. Curt Nicolin, SAF. Clas-Erik Odhner,
LO-fackpamp. Stig Synnergren, från konungens stab. Hans Whertén,
Electrolux. Anders Thunborg, försvarsminister.
Palme möter den saudiske kungen, 1984.
Det är intressant
att försvarsministern deltog, med tanke på att Sverige, strax efter
mötet inledde ett långsiktigt militärt samarbete med Saudiarabien,
med Olof Palme som initiativtagare. Och rent utrikespolitiskt är
Anders Thunborg väldigt intressant. Han skulle även bli en aktiv
figur under ubåtskrisen, där Socialdemokraterna och inte minst Olof
Palme själv skulle anklagas för att ha varit Sovjetiska medhjälpare. Något som vi numera kan konstatera var sant.
Anledningen till att så många toppingenjörer från Sverige deltog
på dessa möten under åren, hade att göra med Palmes uppdrag åt
Committee of 300 och Romklubben, att överföra teknologisk kunskap
från väst till Sovjet.
Kom ihåg att
Sovjet-ledaren Mikhail Gorbatjev var (och är) med i så väl
Romklubben som i Committee of 300. Precis som Olof Palme. Så väl
Gorbatjev som Palme som Romklubben prioriterade miljöfrågan som den
stora frågan för framtiden. Bilderberg må ha en dominans av eliter
från väst. Men när man förstår att Romklubben är mycket
mäktigare, och att de även haft östblocket på sina möten, så
inser man att hela Kalla Kriget var en bluff.
Socialdemokraternas
vansinniga politik skulle göra många besvikna. I
opinionsmätningarna inför valet 1985 hade SAP tappat mycket stöd.
Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen, och Moderaterna med Ulf
Adelssohn i spetsen, skulle skapa en intressant ideologisk debatt
under valrörelsen. Adelssohn hade förflyttat Moderaterna tillbaka
till höger, efter påtryckningar från libertarianska MUF (på den
tiden). Men det uppskruvade ideologiska tonläget mellan högern och
vänstern skrämde många väljare. Detta lyckades Bengt Westerberg,
från Folkpartiet, utnyttja som ”det rimliga mittenalternativet”
mellan högern och vänstern. På det här sättet, gick samtliga
partier back, förutom Folkpartiet, som gick kraftigt framåt i valet
1985.
Trots att
Socialdemokraterna och Palme tappat i valet, var de fortfarande
tillräckligt stora med sina 44,68% för att få behålla makten.
Palme såg valet 1985 som sin viktigaste valseger, då Sossarna
lyckades behålla makten, trots en usel politik, att det inte
straffade sig.
Slutsats.
Sverige var redan
extremt socialistiskt under Tage Erlander. Men de flesta av oss minns
Olof Palme som det mer extrema formen av socialism, snudd på
kommunism. Så väl socialt och ekonomiskt förde Palme Sverige till
ruinens brant. Något som vi egentligen fortfarande inte kunnat
återhämta oss från. Tvärtom fortsätter vi i samma riktning, då
vår Statsskuld fortsätter att växa i rekordtakt. Skatterna är
förvisso lägre nu än vad de var då, men vi toppar fortfarande
ligorna när det gäller världens högsta skatter.
Det är viktigt att
även förstå att denna smärtsamma omvandling av Sverige kom från
uppifrån. För att förstå vad Palme egentligen sysslade med, måste
man först förstå vad det är som Bilderberg, Romklubben och Committee of
300 i själva verket vill åstadkomma. Först då förstår man
varför alla industrier läggs ner, varför de skapade
miljörörelserna, varför de socialt omvandlade väst till ett
dekadent soptipp under 60- och 70-talet.
Så
devalveringarna, inflationen, massregleringar, avindustrialiseringen,
68-rörelsen, åsiktsfascismen, och all denna krypto-kommunism har
sitt sammanhang. Palmes dualism, var i sig ett spel, för att få med
sig de lättlurade fåren. Och han lyckades utmärkt. Än idag har vi
svenskar som längtar tillbaka till Palmes elände. Man har lyckats
få till en kult kring honom.
Olof Palme var inte
bara ytterliggare en Bilderbergare. Han var med i Committee of 300!
Det är inte vem som helst som får vara med där. Inte ens Carl
Bildt är med där. För att Bildt är bara en springpojke. Palme var
ingen springpojke. Han var en av de riktiga eliterna som drev deras
agenda betydligt mer öppet.
Redan 1981,
avslöjade f d MI6-agenten Dr. John Coleman att Olof Palme skulle
vinna valet 1982. Det hade eliten redan bestämt. Och så blev det
också. Palme hade ett viktigt uppdrag åt den globala eliten, och
inget skulle hindra honom. Ifall valet 1982 gick riktigt till, vet
jag inte. Men det är uppenbart att eliten hade ett finger med i
spelet, för att se till att Palme skulle få komma tillbaka till
makten.
”On 30th April 1981, 1
wrote a monograph disclosing the existence of the Club of Rome identifying it as a Committee of 300
subversive body. This was the first mention of both of these organizations in the United
States. I warned readers not to be fooled by the feeling that the article was
far-fetched and I drew a parallel between my article and the warning issued by the Bavarian
government when the secret plans of the Illuminati fell into its hands. We shall return to
the Club of Rome and the role of the Committee of 300 in U.S. affairs later herein.
Many of the predictions made in
that 1981 article have since come to pass, such as the unknown Felipe Gonzalez becoming
prime minister of Spain, and Mitterand being returned to power in France; the
downfall of Giscard D' Estang and Helmut Schmidt, the return to power of Swedish
nobleman and Committee of 300 member Olaf Palme, the nullifying of Reagan's presidency
and the destruction of our steel, auto and housing industries in terms of the
post-industrial zero-growth order handed down by the Committee of 300.
The importance of Palme lies in
the use made of him by the Club of Rome to deliver technology to the Soviet Union
on the forbidden list of the U.S. Customs, and Palme's world-wide communications network
employed to train the spotlight on the phony Iran hostage crisis, while he shuttled
back and forth between Washington and Teheran in an effort to undermine the sovereign
integrity of the U.S. and place the phony crisis in the realm of a Committee of 300
institution, viz, the World Court at The Hague, Holland.”
Nu kanske folk
börjar förstå vidden av det hela. Palme var så klart en av dem.
Precis som tidigare socialdemokratiska partiledare hade han släktband
till adeln och överklassen. Varför socialister ständigt vill
representeras av eliter, borde få någon klocka att ringa.
Men
nej. Svenskar lät sig blåsas av eliter, myndigheter och fram för
allt Sosseadeln. De lurades in i klasskampen för att klämma åt
företagarna som anställde dem, för att de tjänade mer pengar. I
slutändan fick dessa arbetare stå sitt kast. Ty även de drabbades
till slut av skattehöjningarna och inflationen. Och de drabbades
även när företagen tvingades lägga ner industrier, fabriker och
outsourca jobben till fjärran
länder. Trots all denna svek som sossarna och fackföreningarna
ställt till med, var 40+% av svenskar beredda att fortsätta rösta
på SAP. De valde att fortsätta vara medlemmar i fackföreningarna,
trots att de såg till att jobben försvann. Det viktiga för dem,
var att klämma åt dessa ”onda företagare”. De tjänade
tydligen för mycket. Och om en ska vara mindre produktiv, så ska
tydligen alla vara mindre produktiva. ”Hellre att fabriken tvingas
lägga ner, än att ägaren kan få tjäna så bra”. Det kanske är
”den svenska avundsjukan”.
Jag vet inte vad
det är, men något är väldigt konstigt när så många svenskar är
beredda att förlåta så mycket från sin elit, och dessutom kräva
att ge samma elit mer makt och befogenheter. När Englands Kung
George III höjde skattetrycket till 20% i kolonierna ledde det
till den amerikanska revolutionen. När skattetrycket låg
över 80% i 70-talets Sverige, var hälften av befolkningen beredda
att gå med på ytterliggare skattehöjningar. Kan det verkligen vara
så prioriterad av svenskar att vilja förbli slavar till en
hänsynslös elit?
Denna jämförelse
får mig att tänka på ett citat från Niccolo Machiavilli.
