Avbefolkningsagendan, förklaringen till massinvandringen, och den perfekta stormen.

Videon ovan kan vara vår tids absolut viktigaste som alla bör se. Många läsare må redan ha sett den, men kanske inte förstått varför den videon är så oerhörd viktig. Videon är från Publicistklubben i Sverige. Och där föreläser forskaren Hans Rosling om befolkningsutvecklingen i tredje världen. Han drar upp fakta och statistik om tredje världen som till sist får många svenska journalister att häpna och i vissa fall leder det till högljudda protester under frågestunden efter föreläsningen. 

Det Hans Rosling säger är sanningen. Läget blir långsamt men säkert bättre i tredje världen. Sjukdomar, fattigdom, och de traditionella besvären som man kanske fått för sig från tredje världen försvinner långsamt bort, trotts allt elände. Allra viktigaste av allt är att befolkningen i tredje världen är på väg mot en befolkningspeak. Detta är så klart mycket dåliga nyheter för oss som länge bekämpat den Nya Världsordningen. 

Hans Rosling presenterar dock dessa uppgifter med glädje. För honom och eliten är detta ett positivt besked. De har redan vunnit. De har lyckats med sitt mål att kraftigt reducera världens befolkning på sikt. Allt enligt FN:s Agenda 21 och Romklubbens önskemål. Nu behöver inte eliten dölja sanningen längre. De har redan vunnit den striden. Hans Rosling berättade för något år sedan att Al Gore gick fram till honom och nästan grät av lycka efter att ha sett Hans Roslings föreläsning. 

Myten har annars varit att vi lever i en "överbefolkad värld" och att "något måst göras!" (läs sterilisering, folkmord, destabilisering, ect.). Många har under flera år av hjärntvätt gått på överbefolkningsmyten. I synnerhet i väst har folk varit mycket hängivna och många valt att frivilligt inte ha barn, för att "rädda miljön" eller dylikt. I tredje världen där traditionella konservativa (överlevnads)värderingar varit starka, har eliterna haft svårare. Där har man istället fått köra med sterilisering via vacciner, folkmord via biståndsfinansierade diktaturer och destabilisering via finansiering av terror. Kampen för Agenda 21 har helt enkelt varit mycket mer aggressiv mot tredje världen. Västerlänningarna har å andra sidan varit så pass fogliga att de gått med på allt i stort sätt utan motstånd. 

Då kanske många frågar sig varför skedde detta på det viset? Om eliten varit besatta av att kontrollera världens befolkningsmängder sedan Thomas Robert Malthus publicerade An Essay on the Principle of Population på slutet av 1700-talet, så lär de ha känt till befolkningsutvecklingen med tanke på deras besatthet kring just det här ämnet. Och de gjorde det. På 1800-talet skulle industrialiseringen innebära en långsam men på sikt kraftig minskning av befolkning då varje generation framöver skulle få mindre barnkullar för varje generation. Industrialiseringen skedde dock främst i väst, inte i tredje världen. 

Om eliterna då var så besatta av befolkningskontroller, varför lät de inte även tredje världen industrialiseras och därmed få samma befolkningsutveckling som i väst? Svaret till det är mycket intressant, ty efter 2VK var just detta ett hett ämne inom City of London Corporation, IPPF, FN, Det Brittiska Parlamentet och The Population Council, i synnerhet i samband med 1949 års rapport från The Royal Commissin on Population baserad inom Cityn. 

Skulle man via industrialisering sänka tredje världens befolkning som man faktiskt egentligen önskade? Nej, istället lanserade man Romklubben, miljörörelsen och Agenda 21. Något som medvetet innebar ALLT för att hindra tredje världen från att utvecklas, få kraftverk, elförsörjning och industri. Varför då(?), kan man fråga sig. 

Svaret är simplare än vad man tror. Tredje världen är många gånger rikare än de redan utvecklade länder vad gäller naturresurser. Ett industrialiserat land med en stabil befolkning skulle ha inneburit för stora problem för eliten att utnyttja. Det fick helt enkelt inte accepteras. Se bara på hur FN behandlade Katanga på 50-talet i det smutsiga kriget i Kongo. 

Idag är i stort sätt alla länder i tredje världen slavar åt IMF, som när den helst vill kan plundra hur mycket den vill. Nu börjar dock plundringståget närma sig västerlänningarna. Därför släpps även invasionen fram. Den massinvandringen vi ser idag från tredje världen till väst kan lätt jämföras med folkvandringstiden. Något som kommer att orsaka stora problem för västerlänningar de kommande åren. 

Värst av allt, så spelar det ingen roll hur mycket statistik eller fakta som Hans Rosling rabblar upp. Hjärntvättade västerlänningar kommer fortfarande att tro på överbefolkningsmyten, och de kommer å ena sidan att avstå från att ha barn och å andra sidan kräva att andra inte heller har barn. Två val där alla förlorar. Förutom eliten så klart. För dem är det en win-win situation. 

Den groteska totalinvandringen är dessutom en perfekt storm nu. De europeiska länderna har redan gett upp sin suveränitet till EU. En internationell institution som haft som mål sedan dess början att avskaffa nationalstaterna. I praktiken är detta redan klart sedan Lissabonfördraget drevs igenom. EU har orsakat inre kriser sedan 2009, då folk med jämna mellanrum deklarerat att EU skulle ha dött. Det har nu gått 6 år sedan dess! Och EU lever och är än mäktigare idag än vad den var då. För varje kris har den bara blivit mäktigare. 

Drar man sig inte ur EU och FN, så har man dömt sina barn och barnbarn till evig träldom, under Den Nya Världsordningen.

Tyskarna upphör snart att skaffa barn helt och hållet.

Lille Wolfgang är en av allt färre tyska barn.

En ny studie visar att Tyskland nu slagit rekord i låga födelsetal. De har nu till och med passerat Japan som länge legat etta på listan. Studien publicerades av Hamburgs Institut för Internationell Ekonomi.

Det sägs att Merkel försökt uppmuntra till ett ökat barnafödande med ökad bidrag till barnfamiljer. Detta har dock inte lockat tyskarna till att skaffa fler barn, och kritiker menar att kostnaderna för att skaffa barn fortfarande är höga i relation till bidragen.

Den liberala revisionsbyrån BDO som var med vid publiceringen av studien menar att läget börjar bli akut. Tyskland kan vara på väg mot en ekonomisk kollaps om stor brist på arbetskraft kommer att råda i Tyskland i framtiden. BDO kräver nu att Tyskland måste öppna upp för en ökad massinvandring för att täcka upp för framtidens arbetskraftsbrist.

BDO bekymrar sig också över att det konservativa invandringskritiska partiet Alternativ für Deutschland (AfD) växer sig allt starkare. 

Något som BDO inte nämner är att Merkels energiewende kommer att krossa de flesta produktiva industrijobb som idag finns i Tyskland. Detta tillsammans med automatiseringen, kommer att leda till allt färre jobb. Alltså behöver inte Tyskland så mycket invandring som BDO vill gärna hävda.

Men ekonomin i Tyskland kan ändå kollapsa om allt färre måste försörja allt fler äldre. Där har BDO helt rätt. Men i en tid då eliten sprider propaganda om "överbefolkning" så lär Merkel se till att avstå från att lösa det här problemet för att låta nästa generation handskas med det. Allt i linje med Agenda 21 och Romklubbens mål att kraftigt reducera världens befolkning.
BBC.

Det gamla systemet mot det nya systemet.

Den Nya Världsordningen baserar sig på fred, mänskliga rättigheter, feminism, antirasism, HBTQ-frågor, globalism, avindustrialisering. Den Gamla Världsordningen baserar sig på krig, industri, produktion, jobbskapande, sammanhållning, traditionalism.

Svenska Romklubbare vs Svenska Bilderbergare 1-0 

Sverige säger upp avtalet med KSA. Och jag är egentligen inte förvånad över det. Mer förvånad blev jag över Wallenbergs utspel i frågan. Och att Public Service verkar ha buggat sönder Wallenberg. Kom ihåg att det var just SR som avslöjade affären via FOI. Och nu har vi en läcka som sätter Wallenberg-klanen i dålig dager.

En del har frågat sig om Wallenberg bluffat. Men jag tror faktiskt inte det. Wallenberg representerar det gamla systemet. Och han har ett intresse av att hålla kvar den. Risken finns nu att KSA helt utplånar vad som är kvar av Sveriges exportindustri. IKEA, Astrazeneca, Volvo, Saab, Ericsson, ja massvis med svenska företag kan drabbas. Det blir i slutändan miljarder som Sverige går miste om. Och det blir intressant att se om regeringen öht tar hänsyn till detta i deras kommande budget som presenteras om någon månad.

Men vad är då det nya systemet? Wallenberg är väldigt mäktig. Men han är inte Sveriges mäktigaste man. Sveriges mäktigaste man heter Anders Wijkman, och han basar över Romklubben. Hans mål är att helt avindustrialisera världen. Ser man hur han varit aktiv i frågan så ser man hur detta varit lite av en prestigefråga mellan det gamla systemets Wallenberg och det nya systemets Wijkman.

Det är Agenda 21 som gäller. Detta innebär total avindustrialisering. Inklusive vapenindustrin. Ett av få områden där vi i Sverige faktiskt fortfarande varit någorlunda produktiva. Det är en inkomstkälla som regeringen går miste om nu. Detta kan så klart förklara LO:s utspel om att börja låna för att kunna slösa ännu mer, och även regeringens utspel om att slopa överskottsmålet. Alla hämningar är borta nu.

Folk blev förvånade då Löfven vägrade släppa Miljöpartiet (MP) ifrån regeringen. Men det är det som jag försökt förklara. MP ska leda Sossarna och Sverige in i avindustrialiseringens tidsålder. Sossarna kommer aldrig att släppa MP. Detta bestämdes redan vid Bilderbergmötet i London 2013. Det är total avindustrialisering som gäller nu. Så folk inom näringslivet borde sluta bli förvånade.

Missförstå mig rätt! Jag tycker inte det är dåligt att Sverige bryter avtalet med KSA, som faktiskt indirekt stödjer ISIS och Al-Qaida. Men hela processen kunde ju hanterats annorlunda, bättre. Så att man inte helt plötsligt skulle riskera många produktiva jobb i Sverige. Löfven hade nämligen ingen back-up, inget exit-strategy för att ta sig ur saudiavtalet utan att riskera jobben. Så det är uppenbart att detta är ett misslyckande för Stefan Löfven, den gamla vapenhandlaren.

Det globala perspektivet. 

Sedan har vi en global dimension i det hela. Obama har med tiden vänt sig ifrån monarkin i Riyadh och till och med föredragit kärnvapensamtal med ärkefienden Iran. Något som sårat saudierna mycket djupt. Obama har även vänt Israel ryggen, allt för att kunna behålla goda relationer med Iran.

Så tro inte att Löfven på något sätt går emot eliten i och med detta. Det är snarare så att en klyfta uppstått mellan Väst å ena sidan, och Israel och KSA å andra. Israel och KSA har en gemensam fiende i Iran. Men de får inte längre något stöd från Väst.

Detta förklarar också hur Netanyahu på senare tid gått rouge. Han vill inte följa med i elitens linje i Iran-frågan. Netanyahus krigshets uppfattas samtidigt av många israeler som rent av farligt mot Israel som nation och judarna som folk. Vilket har skapat ett känsligt läge inrikes i Israel där Netanyahu börjar känna sig trängd.

Läget är mycket mer komplicerat än vad det kan verka som vid första anblick.

Vad nu? 

Nu ska vi se vad det hela kommer att innebära för Sveriges ekonomi. MP:s dröm om en ekonomi helt baserad på service-sektorn verkar komma allt närmare. Samtidigt kommer fler av våra produktiva industrier att börja outsource:a. Vänta bara till regeringens skattehöjningar slår till. Men Sverige kan ju leva på att slopa överskottsmålet, och på lånade pengar, åtminstone ett tag till.

Men att allt fler svenskar kommer att få en nummerlapp hos Arbetsförmedlingen, där de ska få trängas med den växande skaran kolonisatörer är ju redan givet.

Decemberöverenskommelsen: Alliansen lägger sig platt inför Löfven.

Decemberöverenskommelsen.

Hur än välvilligt man försöker tolka Decemberöverenskommelsen, så går det inte att komma ifrån att Alliansen fullkomligt kapitulerar sin roll som opposition, åtminstone fram till ett eventuellt val 2018 (om inte nu Löfven får för sig att även blåsa av även det valet).

Alliansen kommer inte längre att presentera några gemensamma budgetar. Det var i alla fall intrycket man fick från SVT:s intervju med Anna Kinberg Batra (M). Därmed blir en Moderatbudget som skulle möta en regeringsbudget bli betydligt svagare. Får då Löfvens S+MP regeringen stöd av VPK, så hjälper det inte ens om SD åter bryter mot "praxis" och röstar på Moderaternas budget.

I och med att det inte blir något nyval, så utgår jag från att Jan Björklund (FP) är historia i april. Birgitta Ohlsson tar över och förstärker Löfvens regering så småningom. Hur som helst, ska Stefan Löfven (S) få regera ostört trots att det finns en icke-socialistisk majoritet i Riksdagen. 

Mest intressant är de tre huvudfrågorna som gäller för Decemberöverenskommelsen. Det gäller: 1. Försvaret 2. Energipolitiken och 3. Pensionerna.

Så då vet vi i vilka frågor som eliten kommer att köra över svenska folket framöver. Miljöpartiet, Alliansen och Sossarna, har tidigare ingått i samarbetet för att utvidga Sveriges militära insatser utomlands, främst vad gäller Afghanistan, Libyen och Mali. Nu kommer det även att gälla fler uppdrag åt globalisterna. Så bestämmer sig Washington Korporationen för att bomba något land, så kommer Sverige garanterat att vara med och delta. 

Miljöpartiets nolltillväxt (Agenda 21-policy) är något som kommer att köras igenom. Nu har Romson fått en frisedel från Alliansen för att få igenom hennes mer radikala klimatpolitik. Det finns ingen anledning för de gröna khmererna att visa avhållsamhet längre. Med kommunisternas stöd, kommer de nog att satsa på en svensk variant av energiewende. Hur exakt det kommer att se ut, vet vi inte. Kanske en nedtrappning av våra kärnkraftverk (avveckling), och en mer rigorös avindustrialisering då jobben försvinner till Ungern, Indien och Kina. Fyra saker är dock garanterade. Arbetslösheten kommer att öka. De produktiva jobben kommer att försvinna. Det kommer att bli dyrare. Och det kommer att bli kallare. (Bli inte förvånad om man, precis som nere på kontinenten efter Tysklands energiewende, börjar också diskutera ransonering av elen även här i Sverige). 

Pensionerna är så klart kopplade till IMF:s valutaåterställnig. I praktiken har IMF redan bestämt att dina pensionspengar inte längre är dina. Och som Lindsey Williams sa tidigare, är du under 50 år så kommer du garanterat inte få ut en endast krona i pension. Är du något äldre kanske du får några smulor. Kanske inte. 

Det sägs att Fredrik Reinfeldt (M) var med i, och spelade en avgörande roll, i Decemberöverenskommelsens förhandlingar. Någon som dock inte nämns är Göran Persson (S). Han var garanterat med, och minst lika betydelsefull för Decemberöverenskommelsens slutliga utfall. Han har ju erfarenhet av att blåsa pensionärer som vi alla vet.

Men så går det när man förlitar sig på ett kollektivt system för pensionerna. Socialisterna genomförde ATP-reformen för att "hjälpa de fattiga". I själva verket blev det ju tidernas blåsning. Ändå insisterar många äldre idag om att de gjorde rätt i att lita på den S-märkta affischen där man garanterade "en rejäl pension". Ska man skratta eller gråta? 

I vilket fall som, så har många redan påpekat att Decemberöverenskommelsen är 7-klövern som nu bara tar ett steg närmare SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands, DDR). Inte helt förvånande, så är det VPK som är mest nöjda med uppgörelsen, detta trots att de inte ens var med vid vid förhandlingarna.

Varför stödjer FRIA TIDER Romklubbens miljöfascistiska agenda?

NWO-propaganda hos Fria Tider (igen).

Det är inte första gången jag tar upp detta. Så väl webbtidningen Fria Tider, som papperstidningen Nya Tider, har båda två tidigare markerat sin starka stöd för Romklubben och deras Agenda 21. De sprider gärna globalisternas miljöfascistiska propaganda om och om, trots tillrättavisande.

Den oundvikliga frågan blir då vilka intressen som kan ligga bakom Fria Tider (FT). Är det så enkelt att man är så kritisk till invandring att man tar alla argument, och till och med alla bisarra ursäkter man kan, för att till varje pris minska invandringen? Det tycker jag är lite väl naivt. Och jag har faktiskt svårt att tro att FT kan vara så naiva.

Intressant är det här senaste fallet tycker jag. Jag har de senaste månaderna försökt uppmärksamma det schweiziska guldinitiativet, valet som nu varit i Schweiz. Jag har försökt förklara och tydliggöra hur viktigt det här valet var för Schweiz och hela världen. Och varför det nationalistiska partiet SVP gav sitt fulla stöd till guldinitiativet.

Men hos FT var det helt tyst. De kan knappast ha missat Zero Hedges uppmärksammade artiklar i ämnet.

Det som FT istället väljer att uppmärksamma (precis som resten av MSM i Sverige) är Ecopops initiativ, för att begränsa befolkningstillväxten i Schweiz. Här menar jag att FT-redaktionen har sålt ut.

Som Alternativ Media, anser jag att man har ett uppdrag att vara emot globalisternas agenda, och det innebär att man inte får trilla ner i politiska fallgropar.

Ett exempel från i våras blev Ukrainakrisen. Många så kallade "nationalister" gav sitt fulla stöd till Svoboda, NATO, EU, McCain, och övriga globalister. Och den enda anledningen till det var att man var dogmatiskt förblindad av ideologi. Redan i fjol så uppmärksammade jag konstigheterna med att "nationalister" skulle helt plötsligt bli pro-EU. Jag kan inte låta mig luras blint genom att dogmatiskt stödja alla som säger sig vara nationalister, eller konservativa osv. Som alternativ bloggare har jag ett uppdrag att avslöja globalisternas agenda i diverse frågor.

FT:s okritiska stöd för en vänsterextrem, miljöfascistisk, organisation som Ecopop, säger en hel del om hur FT är beredda att sälja ut sig, av samma skäl.

Och som jag tidigare påpekat har FT nu vid flera tillfällen rapat upp globalisternas lögner om "överbefolkning" flera gånger. Och det är just den frågan som är nyckeln för globalisterna. Istället för att leta efter judar under varje sten, så kanske FT ska börja granska Romklubben och Agenda 21 istället. Men något säger mig att detta kommer aldrig att ske.

För inte så länge sedan, skrev Widar Nord ett förtydligande om kommentatorsreglerna på FT, där han tydligt markerade, att han inte ville ha folk som skulle nämna Agenda 21. Jag kan så klart respektera att FT har sina regleringar bland kommentarerna, men att specifikt nämna att man inte ville se prat om just Agenda 21 bland kommentarerna, det tycker jag säger ju en hel del. (OBS! Nu har inte FT någon kommentarsfunktion längre).

FT drar sig dock inte från att nu sprida Agenda 21-propaganda, helt okritiskt. De gör sig omedvetet eller medvetet, sig själva och sina läsare, till globalisternas nyttiga idioter.

FT:s stöd för den miljöfascistiska, vänsterextrema, schweiziska, Ecopop, gör nu cirkeln sluten. Till BBC hänvisar Benno Büehler, den ledande figuren inom Ecopop, till just FN:s Agenda 21 och att vi skulle ha ett problem med "överbefolkning". Så här säger han till BBC:

"The UN stated in its Agenda 21, paragraph 531, that every country has to define a population policy which is in line with its sustainability goals,"

För er som är nya läsare så kan ni läsa min artikel om Agenda 21.  I grund och botten handlar det om global folkmord. Den globala eliten är malthusianer som är besatta av befolkningskontroller. Det kallar det så klart inte för "folkmord", utan använder istället ord som "sustainable developement" (hållbar utveckling).

Ecopop, hänvisar även på deras egna hemsida, hur de stödjer sig på globalisternas Agenda 21. Ecopops initiativ stöddes inte ens av SVP, trots att de är emot invandring. De är till skillnad från FT-redaktionen inte beredda att sälja sig så billigt inför eliterna.

Jag vet inte vad mer jag ska tillägga när det gäller det här. Förutom att jag rekommenderar mina läsare att vara kritiska, även till så kallade "alternativa medier". Även de kan ha en agenda. Jag tycker ändå att det är tråkigt att behöva skriva sådana artiklar. Men nu blev det ju oundvikligt.

Bilderbergs svenska regering klar.

Gänget som ska krossa Sverige.

Jag ska väl göra som alla andra och göra en snabbanalys av den nya regeringen, och vad det kan innebära för alla oss dödliga. Och det är för det allra mesta dåliga nyheter.

Först kan vi ta regeringsförklaringen. Och dessvärre blir det precis som väntat. Löfven kommer att krossa Sveriges industriella jobb, och ersätta dem med de icke-existerande jobben inom "förnybar energi", som kommer att innebära mer slöseri för skattebetalarna och fram för allt dyrare el.

Den andra stora anmärkningen, enligt mig, är att Sverige nu kommer att erkänna Palestina som stat. Detta fick tydligen kommunisten, Jonas Sjöstedt, att le väldigt brett. Han kommer så klart att gå med på den kommande RödGröna budgeten, oavsett vad som står där. Han kommer aldrig att fälla en sosseregering.

Gällande själva regeringen så vill jag först säga att det var förmodligen ett klokt drag att plocka bort integrationsministern. SD:s kanske främsta hatobjekt. Men kan detta innebära början på slutet för det mångkulturella samhället? Nej, det tror jag inte. Jag ser det mer som ett sätt att försöka avväpna SD:s offensiv. Men hur som helst, ser jag det som ett steg i rätt riktning, om man anser att man bör ersätta integration med assimilation.

Något som är desto märkligare är att de väljer att baka in migrationsfrågorna inom justitiedepartementet. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta faktiskt. Men det spontana intrycket jag får, är att de tänker ta flyktingfrågan som en del av rättighetsfrågorna. Därför hamnar dessa frågor under justitiedepartementet.

Men nu till Bilderbergs svenska regering. Stefan Löfven som Statsminister och Magdalena Andersson som finansminister visste vi redan. Sen kunde vi nästan gissa oss fram till att Gustav Fridolin skulle bli skolminister och att Åsa Romson skulle bli miljöminister. Men låt oss börja från toppen och jobba oss igenom departementen.

Statsrådsdepartementet leds av själva Statsministern, Stefan Löfven (S). Men väldigt nära honom, kommer vi att se Framtidsministern, Kristina Persson (S). Kristina Persson ska alltså ha hand om "strategi- framtidsfrågor samt nordiskt samarbete". Sen får vi inte glömma att Kristina Persson kommer direkt från den globalistiska tankesmedjan Global utmaning. Nu har jag inte hunnit klart med del 8 i min serie, Socialdemokraternas Ruttna Historia, men temat där har med det här att göra. Vart vill S ta oss? Sossarna gick från ett marxistiskt parti, till ett kulturmarxistiskt parti, till ett miljömarxistisk parti, och nu till ett futuristiskt parti. Jag kommer att förklara det här mer ingående så fort jag är klar med del 8 i serien. Men Sossarna kommer enligt mig att söka sig till sina ateistiska, marxistiska, progressiva rötter, för att genomföra de förändringar som den Nya Världsordningen (NWO) begär för Sverige. (Här får ni ett smakprov).

Justitiedepartementet leds av Justitieministern Morgan Johansson (S), som också kommer att ha hand om migrationsfrågorna. Jag tror att han kommer att få det hett om öronen de kommande månaderna. Har sett Johansson i en del debatter i Riksdagen. Han är inte dålig. Men Ekeroth spöar honom ganska lätt. Han ska intressant nog tillhöra partiets vänsterfalang, vilket bör säga en del om hur just invandringspolitiken kommer att skötas. Under honom kommer Inrikesministern, Anders Ygeman (S), att finnas. Ytterligare en vänster-falangist, inom partiet.

Utrikesdepartementet leds av Utrikesministern Margot Wallström (S). Och Bilderberggruppen, så väl som Romklubben skålar just nu! Även Bryssel firar. Vi talar om en tvättäkta globalist och landsförrädare, som förmodligen kommer att komma undan med betydligt värre kriminalitet än vad Carl Bildt någonsin skulle kunna drömma om. Låt oss se lite smakprov på henne.

Hon respekterar inte folkets röst.

Margot Wallström är också en rabiat anhängare av klimatalarmismen (Agenda 21). Ett riktigt vidrigt NWO-avskum!

Del två av denna konfrontation HÄR.

Den här kvinnan är REN ONDSKA! Se på hennes ögon när en svensk medborgare ifrågasätter Lissabonfördragets demokratiska legitimitet. Hennes ögon lyser upp av ilska mot det som hon ser som sina undersåtar.

Under samma departement kommer Biståndsministern Isabella Lövin (MP) att verka. Jag slår vad om att hon blir första svenska miljöpartist att delta i Bilderberg.

I Försvarsdepartementet finner vi Försvarsministern Peter Hultqvist (S). Han syns i följande video, där han beklagar sig över att SD kom in i Riksdagen och blev så starka i Borlänge år 2010. (2:07 i nästa video).

https://www.youtube.com/watch?v=ft6jMEo4tFw

Peter Hultqvist har gjort det till en tradition att köra över folket i Borlänge. Här är debatten om moskébygget år 2011. (Hultqvist dyker upp vid flera tillfällen i följande video och får skämmas som en hund).

Socialdepartementet leds av Socialförsäkringsministern Annika Strandhäll (S). Annika är en fackpamp från Göteborg. Att hon blir Socialförsäkringsminister är minst sagt märkligt. Under samma departement jobbar Folkhälsoministern Gabriel Wikström (S). Den f d SSU-ordföranden kommer även att ha hand om sjukvårdsfrågor, så väl som idrottsfrågor. Minns att jag hade en gammal artikel från honom, men jag har slarvat bort den. Där förklarade han att han var en varm anhängare av Karl Marx. Alltid bra att veta.

I samma departement finner vi Jämställdhetsministern Åsa Regnér (S). Bland de värsta av namnen i listan. Tidigt aktiv inom facket, arbetade hon sedan under Persson-regeringen åt den internationelle marxisten, tillika globalisten, Jens Orback. Hon har även jobbat inom FN och den kriminella biståndsmyndigheten SIDA. Åsa Regnér kommer också att ha hand om barn- och äldrefrågor. Vilket är skrämmande, med tanke på att hon den senaste perioden varit generalsekreterare åt RFSU. Jag tolkar det som att hon kan bli Sveriges svar på Eric Holdren (Ecoscience). Med tanke på RFSU:s nazianstukna historia, räknar jag med två saker. Ökade antalet aborter, och kanske förslag om att tillåta eutanasi i Sverige. Detta skulle ju så klart avlasta den nedtyngda  socialiserade sjukvården. Så kan ju socialisterna rationalisera det hela. Först stal Göran Persson pensionärernas pengar, sedan kommer RFSU och avslutar dem innan de hinner rösta på SD. (Snälla läs min artikel om RFSU och dess systerorganisationer, och varför de finansieras av den globala eliten!).

Vidare har vi Finansdepartementet, som leds av Finansministern och teknokraten, Magdalena Andersson (S). Under henne finner vi Konsumentministern Per Bolund (MP). Vi får se om han gör något vettigt. Inom samma departement kommer även Civilministern, Ardalan Shekarabi (S) att agera. Ja, killen som figurerade i SSU:s bidragsskandal. Jag såg honom i en live-debatt en gång. Han var mycket okunnig. Han är en rookie, och är dessutom inkompetent. Vi får se vad han reder ut.

I Utbildningsdepartementet finner vi Utbildningsministern Gustav Fridolin (MP). Under honom finner vi Forskningsministern Helene Hellmark Knutsson (S), tidigare med i styrelsen för SKL och Sossarnas toppnamn i Stockholms Län. Hon ska även ha hand om Högre utbildningsfrågor. I samma departement finner vi Kunskapslyftsministern Aida Hadzialic (S). Hon har även hand om gymnasiefrågor. Henne träffade jag en gång för ett decennium sedan. Redan då var hon en ambitiös SSU:are, så det är inte så konstigt att hon redan 2010 var Sossarnas topp i sin hemkommun. Frågan är hur mycket hon hunnit mogna på efter ett decennium. Blir intressant att se.

Miljödepartementet leds av Klimat- och Miljöministern Åsa Romson (MP). Och under henne finner vi Energiministern Ibrahim Baylan (S), lite oväntat.

I Näringsdepartementet finner vi främst Näringsministern Mikael Damberg (S). Han kommer även att ha hand om innovationsfrågor (så återigen framtidsfrågor och futurism, se ovan). Under honom Bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Han har ett antal ökända grodor med sig, och har även varit aktiv med Ship to Gaza. Han är även distriktsordförande i IOGT-NTO i Stockholm, en relation som man bör ha i beräkning. Han kommer även att ha hand om IT-frågor så väl som stadsutveckling. (Återigen knyter jag detta till futurismen, möjligen även till Agenda 21 och i synnerhet urbaniseringen). I samma departement finner vi Infrastrukturministern, Anna Johansson (S), som figurerade i Göteborgs stora mutskandal. (Hon dyker upp i följande video vid 30:54 och framåt).

https://www.youtube.com/watch?v=0aEyQHPHBbo

(OBS! I skrivande stund håller Wikipedia på att rensa hennes historik gällande denna mutskandal! Patetiskt då granskningen är färsk och gjordes 2013!).

Viktigt att ha i åtanke, är att Anna Johansson tillhör den göteborgska Sosse-klanen Johansson. Vilket kan förklara varför man försöker skydda henne.

Fortfarande i samma departement, finner vi även Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht (S). Buchts främsta merit verkar vara att han lyckades se till att IKEA öppnade i Haparanda. Det är så klart illavarslande om det ligger till så. En tunt meriterad Landsbygdsminister, i samma departement som en Infrastrukturminister som i bästa fall är blåst, en Innovationsminister och en Stadsutvecklingsminister. Det säger ju allt om vilken utveckling det är som gäller (läs Agenda 21).

I Arbetsmarknadsdepartementet finner vi Arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (S). Den gamla kommunisten som är ihop med bankmaffioson, Erik Åsbrink, från Goldman Sachs.

Och sist men inte minst, kulturvänsterns favorit, Kulturministern, som blir Alice Bah Kuhnke (MP). Att det skulle bli någon i den stilen, var inte oväntat, dock var kanske namnet i sig oväntat. Hon ska tydligen även ha hand om "demokratifrågor" och kommer därmed att jobba mycket nära Mona Sahlin som är regeringens samordnare för frågor kring extremism. För visst har Alice koll på just "extremister". När hon hade sitt eget program i TV4, på 90-talet, malde hon på om invandrings- och integrationsfrågorna som bara den. Och det hela handlade om att invandrare skulle ha rättigheter (inte som i engelskans rights utan som i engelskans entitlements). Alltså underförstått att svenskarna är skyldiga invandrare absolut allt. Bonniers ägda TV4 gjorde oss idag påminda om detta. Och sedan igen i kvällens Nyhetsinslag, i mindre format.

Det handlade om mörkhyade "Lolita", som inte skulle ta skit från svenskar, och skarpa frågor till Lars Leijonborg om hur arbetslösheten bland invandrare skulle sänkas.

Här hittade jag ett avsnitt från hennes program, där hon tillsammans med kommunisten Rossana Dinamarca (VPK) försöker ställa Ny Demokratis Per Anders Gustavsson (NyD) mot väggen, och avslutar hela programmet med en rejäl floskel.

Programmet sändes inför valet 1998.

"Om man vill ha lite mer spänning i sitt liv, så kan man försöka lära känna en människa från en annan kultur"... Ja Alice. Elin Krantz var en ung svensk tjej på 15 år som tittade på Bonniers TV där du stod och propagerade för mångkultur år 1998. Hon blev aktiv "antirasist". Men 2010 träffade hon någon "spännande" från en annan kultur. Och visst blev det spännande Alice...

Hörnstenen "2014" på plats hos Georgia Guidestones.

Jag vill gärna veta datumet från när hörnstenen sattes på plats. Det här är så klart ett tydligt meddelande från eliten. Det är så klart väldigt mycket numerologi inblandat i detta.

Ni som fortfarande inte vet vad det är som pågår, börja studera Agenda 21, Romklubben och City of London Korporationen. Sluta gå på den globala elitens lögner! 

Elitens plan är hugget i sten! De har för avsikt att kraftigt reducera världens befolkning! Risken finns att du som läser detta hamnar i kläm, när deras agenda dundrar på.

SD har inget intresse av hycklarna inom Westander.

Efter valet kom lobbyorganisationen Westander ut med ett pressmeddelande där de tog kraftigt avstånd från Sverigedemokraterna, och passade på att förtala dem. De uppmuntrade sina uppdragsgivare att inte söka sig till SD-politiker med deras önskan om påverkan.

Så det här är alltså en lobbygrupp som bojkottar SD, inget nytt under solen tänker ni. Men det finns mer till detta. Dessa förtalande hycklare vet mycket väl att de inte har något att hämta hos SD. Och anledningen är att Westander i själva verket är en lobbyorganisation för klimat- och vindkraftspropaganda. SD är i sin tur det mest kritiska partiet till det dyra och kostsamma slöseriet av skattebetalarnas pengar på vindkraften, och har överlägset flest klimatskeptiska medlemmar och representanter. (Inte nog med detta, så är hycklarna skattefinansierade via Naturvårdsverket).

De förtalande hycklarna stödjer alltså Agenda 21, klimatbluffen och Romklubbens samtliga agendor. De är landsförrädare och agenter åt den globala eliten, som utnyttjar de lättlurade massorna och värvar fram landsförrädiska politiker för att få igenom sina förslag.

KU, AP, FT.

Därför är Nyval det enda som kan rädda Sverige nu!

Valet 2014.

Sverige. Jag vill först och främst gratulera de 781 195 tappra själar (OBS! Endast preliminära siffror!), som såg igenom LO:s, Bonniers, Aschbergs, Mona Sahlins, EXPO:s, Public Services, Stefan Löfvens med fleras, smutsiga propagandakrig mot SD. Ni ska alla självklart ha eloge för att inte låta er styras av de som konstant ljugit för er. Ni valde alla att gå er egen väg. Ni ifrågasatte inte bara det politiska etablissemanget, och det mediala etablissemanget, men även den falska så kallade "expertisen" som i varje val presenteras för er. Ni valde eran instinkt, och ni valde vad ni kunde se med era egna ögon.

SD förde också en mycket bra politisk kampanj, trots all smutskastning kämpade de på. Det är också skönt att se att SD inte lät Bonniers, LO, eller Public Service dominera problemformuleringen. Och att deras smutsiga skampanjande, lögner och till och med jäv också avslöjades. För första gången röt ett parti ifrån. De Borgerliga partierna har alltid haft för vana att backa och försöka värja sig när de RödGröna journalisterna gått till angrepp, under varje valrörelse. För första gången fanns ett parti med, som faktiskt valde att själv gå till attack mot media och etablissemanget. Detta var inte etablissemanget van vid. För första gången stod det en debattör inför ett Riksdagsval, och ifrågasatte den "rapporten" som Bonniers, eller LO, eller Public Service viftade med. För första gången blev journalisterna ställda. Deras enda val var då att via kriminella metoder försöka sänka partiets anseende, via karaktärsmord av enskilda kandidater, och till och med partiledaren.

Men trots att jag gladde mig över de 13% som sa ifrån denna vänsterextrema mediadiktatur. Så insåg jag också hur illa det hela ligger till. Titta noga på valresultatet ovan.

För första gången så blev faktiskt svenska folket tillfrågade ifall de ville ha mångkultur, massinvandring och globalisering. Och det blev faktiskt ett rungande JA. 87% vill ha detta.

Men det är så klart inte det absolut värsta. Det absolut värsta är att Sossarna med Bilderbergaren, Stefan Löfven, tagit över som Statsminister. Precis som väntat har han redan garanterat MP en plats i regeringen. Detta förstod vi sedan sommaren 2013, då han varit på Bilderberg. Ty den första artikeln han publicerade efter att ha varit på just Bilderberg, var via Aftonbladet (LO) och handlade om klimatalarmism (Agenda 21). Läste man mellan raderna, så förstod man direkt varför Löfven redan då var redo att släppa in Miljöpartiet in i regeringen. Och svaret är att svensk industri skall krossas! Löfven har talat om vilka uppoffringar Sverige måste göra för att anpassa sig till de önskemål som Romklubben har. En total avindustrialisering av Sverige. Och Miljöpartiet kommer att hjälpa Sossarna genomföra denna stora svek mot Sverige. Arbetslösheten bland arbetare kommer bara att öka. De produktiva industrijobben kommer att försvinna till följd av de orimliga miljöregleringar som komma skall.

Kvar blir de service jobben i storstäderna. Medan att bruksorter och landsbygden dör sotdöden till följd av den nya regeringens skattehöjningar på bensin och införande av köttskatt. Sverige kommer då att bli helt beroende av EU för sin försörjning. Allt fler människor kommer att trängas in i storstäderna, samtidigt som bostadsbubblan fortsätter att blåsas upp.

Av naturliga skäl, så släpps inte Vänsterpartiet in i den nya regeringen. Jag tror faktiskt inte att Jonas Sjöstedt är så ledsen som han verkar. Detta lär han ha förstått åtminstone sedan i vintras, då Anders Lindberg (Aftonbladet) och några fler LO-anknutna journalister och proffstyckare, öppet på Twitter diskuterade ifall det kanske var bäst om V fick bedriva opposition från vänster, så inte väljare skulle gå åt "fel" håll.

Just nu pågår det inre stridigheter inom Folkpartiet. Men jag är nästan säker på att det kommer att landa i att FP hoppar in i en regering med MP och S. Vi får se om detta stämmer. I så fall finns risken att vi även får en än mer familjefientlig profil för regeringen, med allt vad det innebär (Birgitta Ohlssons krig mot hemmafrun).

Det absolut värsta av allt, är att vi alla vet att Sossarna kommer att höja skattetrycket, betydligt mer än vad de lovade under valrörelsen. Så blev det för 20 år sedan, när de vann valet 1994. Och så kommer det även att bli den här gången 2014. Hushållens skuldsättning, som idag redan ligger på 164%, kommer att höjas rejält. Till 200% och kanske än högre! Riksbanken kommer att behålla de extremt låga räntorna, och kanske till och med gå ner på negativa räntor. Allt för att desperat få upp konsumtionen. Detta, samtidigt som produktionen och tillväxten helt stannar av. Man kommer att straffa de som försöker spara, och göra det enklare för folk att skuldsätta sig.

Och lägg märke till att jag fortfarande inte ens har börjat nämna den garanterade massinvandringen som kommer då MP får sitta i en regering tillsammans med FP. Glöm inte heller den där häxan, Carin Jämtin (S), som under valnatten garanterade svenska folket en "ÖKAD FLYKTINGINVANDRING". Med dessa utökade utgifter, och sossarnas kraftiga skattehöjningar, som leder till färre jobb inom den produktiva privata sektorn, som i sin tur leder till betydligt färre intäkter. Ja, då förstår ni att detta är ett recept för Sveriges totala kollaps.

Det är frågan om Sverige ens klarar av en hel mandatperiod med S-FP-MP i regeringen under Stefan Löfven. Enligt Cornucopias läsare skulle Sverige kollapsa år 2016. Jag vet inte hur länge (Sveriges de facto Statsminister) Riksbankschefen, Stefan Ingves, hade tänkt blåsa upp den här bubblan. Men den kan spräcka lite när som helst. Antingen under denna mandatperiod (2014-2018) eller nästa (2018-2022). Och då kommer Sverige definitivt att kollapsa!

Det jag försöker säga är att Sverige klarar inte av 8 år med Löfven! Och det är frågan om Sverige ens klarar av 4 år med Löfven! Kom även ihåg att Sverige har redan sagt upp sin nationella självständighet i och med Lissabonfördraget. I värsta fall, skulle EU faktiskt kunna ta över och omyndigförklara Sverige. Precis som man gjort i Grekland och Italien. Det här kan faktiskt hända här i Sverige på riktigt!

Så alla ni som talar om valet 2018... Vet ni vad, jag är faktiskt inte så säker på att det blir ett val år 2018. Med den politiska och sociala kaos som Sverige vid det laget ska ha försatt sig i under Löfvens regering, så är det frågan om inte fria och demokratiska val avskaffats helt vid det laget... EU kommer att ta över. Och år 2020, kommer de att vara redo att sätta in militären om inte svenska folket går med på detta.

Den enda chansen vi har kvar nu är att tvinga fram ett nyval. Detta skulle göras genom att sänka Löfvens budget. Jag kan faktiskt tänka mig gå och rösta mitt i vinter om det så krävs. Nu handlar det faktiskt om att rädda det som räddas kan, nu när det verkligen börjar brinna i knutarna! Det gäller att till varje pris sätta käppar i hjulet för Löfvens politik, och till slut tvinga fram ett nyval. Ett nyval, skulle ge svenska folket en sista chans till att försöka påverka sin framtid. Och förmodligen kanske tom sätta upp nya spelregler, och sätta ännu hårdare press på den svenska förrädiska eliten!

Annars får sista man ta flaggan. Ty för första gången i mitt liv har jag faktiskt börjat fundera på ifall jag kanske ändå ska lämna mitt kära Sverige.

Åsa Romson - En av Sveriges farligaste människor!

Måndagens "klimatdebatt" (Agenda 21 debatt) i Riksdagen var mycket sevärd. Och jag uppmuntrar alla mina läsare att ta sig till Riksdagens hemsida och se den. Ni finner länken nedan. 

Det hela inleddes med Sara Larsson (S) som inledde debatten med att kraftigt fördöma SD för att vara "klimatförnekare". Det var tydligen det viktigaste för Sossarna. Viktigare än att kritisera regeringen, var så klart fördömandet av SD, för att de är det enda partiet i Sveriges Riksdag som inte går med på globalisternas och Romklubbens Agenda 21. 

Larssons Sossepolitik, kommer i praktiken att leda till att många produktiva jobb och basnäringar där många män jobbar, kommer att tvingas till att läggas ner. Det är det som är hela syftet med klimatskatterna, detta har Romklubben erkänt. Det här till elitens plan för att helt avindustrialisera Väst. 

Sedan kom MP:s Helena Leander som skulle svamla vidare. Hon var i alla fall mer intresserad av att ge sig på regeringen. Förresten la jag upp en video om hennes partiledare ovan. Ja, Åsa Romsons avhandling, kan vara något att kika på, så ni förstår vad en röst på de Rödgröna kommer att innebära för Sverige.

Sedan var det dags för SD:s Josef Fransson som gjorde ruskigt bra ifrån sig! På punkt efter punkt plockade han ner hela sjuklövern, och påpekade hur Sossarna skulle fullständigt krossa de kvarvarande produktiva jobben som vi har kvar i det här landet. Det är faktiskt den stora risken som finns vid ett maktskifte efter valet i höst. 

Fransson påpekade även fakta om hur skogen faktiskt växer något stort, även här i Sverige. Romklubben som styr över miljörörelserna har haft som uppgift att överdriva samtliga miljökatastrofer för att så småningom kräva en världsregering, för att kunna lösa alla dessa påhittade problem. 

Sedan var det dags för kommunistern Jens Holm. Han gjorde bort sig något fruktansvärt! Inte helt oväntat dock. Han dyrkade den kriminella FN och den kriminella IPCC. Hela sjuklövern insisterade att IPCC skulle bestå av experter. Men kritiskt tänkande människor har kanske några frågetecken kring detta. 

Höjdpunkten i debatten var när VPK:s Jens Holm lyckades blanda ihop Antarktis med Arktis. Det är alltså på den nivån som Holm ligger på. Inte förvånande att de absolut dummaste som svensk politik har att erbjuda är kommer just från kommunister. 

 Sedan var det dags för Johan Hultberg (M). Och det första han gjorde var att öppet erkänna att SD är det enda oppositionspartiet i Riksdagen (gällande Agenda 21). Han följdes av FP:aren Anita Brodén som talade om för åhörarna att SD var väldigt hemska "klimatförnekare". SD:s Fransson skulle dock krossa allt motstånd. 

VPK insisterade på att Sverige borde införa ytterligare en dyr myndighet, eftersom Staten är så effektiv enligt kommunisten, Jens Holm. Roger Teifensee (C) ville straffbeskatta landsbygden, något han fick beröm för från MP-tjejen. Och KD:s okunniga Irene Oskarsson dyrkade kriminella IPCC och kallade SD för okunniga. 

Ungefär så sammanfattar jag debatten. Men som sagt den är väldigt sevärd. Jag uppmuntrar mina läsare att ta sin tid och se den och lyssna noga på hur sjuklövern har för avsikt att helt avfolka landsbygden och förstöra alla produktiva industrijobb vi har kvar i det här landet. 

HÄR kan ni se debatten. Jag länkar även till KU (Klimatupplysningen) som hade ett kort inlägg om detta.

Peaches Geldof hittas mystiskt död (mördad).

Till skillnad från andra unga kändisar retade Peaches Geldof gallfeber på den familjefientliga NWO-eliten (City of London Korporationen). Geldof var en ung mamma som förespråkade attachment parenting. Och utnyttjade sin status som kändis för att sprida denna budskap. Det innebär att mamman skulle vara nära barnet (kropp mot kropp) under en lång period under barnets uppväxt. 

Och det är vetenskapligt beprövad att barnet behöver sin mamma under uppväxten. Särskilt för att förhindra sjukdomar och andra psykiska och mentala problem senare i livet. Attachment parenting är den naturliga formen av moderskap som varit normen ända fram till omkring 1800-talet. Dels är det viktigt för att temperera barnet men också för att få barnets hjärtslag att gå i takt med modern, vilket ger en lugnande effekt, vilket gör barnet mer harmonisk. Fadern kan också vara nära barnet, men studier visar att det är viktigare att modern gör det, då barnet känner igen modern mycket bättre sedan tidigare, och känner större trygghet. 

Som ung inhemsk mor, som dessutom är kändis, så var hon rätt så unik i väst. Och hon blev ganska snabbt en förebild för unga mödrar i England och på Irland. Att unga tjejer i väst skulle börja se henne som en förebild och börja skaffa barn, är ett stort NEJ, NEJ, för eliterna. Men än värre var att hon dessutom förespråkade attachment parenthood. Vilket ger stöd åt att kvinnan faktiskt måste stanna hemma med barnet, om man vill att barnet ska klara av att utvecklas bättre. 

Så vi har en ung, känd, vacker och påläst dam, med ett budskap som går stick i stäv mot det feminister, globalister och andra familjefientliga element har att komma med. Och igår hittades hon mystiskt död. Hon hade inga problem med hälsa eller något sådant. Så jag tycker det är ganska uppenbart vad som har hänt här. En sådan förebild för unga tjejer i väst tål inte eliten. Så enkelt är det. 

Expressen, Telegraph.

BILDERBERGARE VARNAR FÖR SD!

Wallenbergmaffians boss, tillika Bilderbergagenten, Jacob Wallenberg varnar nu för SD. Det är uppenbart att SD:s tillväxt i opinionen börjar oroa den svenska eliten och diverse olika landsförrädiska element inom nationen.

Vid ett möte anordnad av Svensk Näringsliv, så varnade han dem för Sverigedemokraterna (SD). Han menar att partier som SD (i Europa) har en plan för att försöka förstöra så mycket som möjligt, av EU:s kommunistiska bygge.

Trots SD:s alla brister, så är det uppenbart att Jimmie Åkessons gäng är den enda kraften i Sverige som både står ut i kylan, men som samtidigt kan påverka och är ett verkligt hot . Så det är inte så konstigt att 7-klövern till varje pris vill hålla SD utanför inflytandet. Det är oerhört viktigt för dem.

Jimmie Åkesson bjuds inte heller till Nobelfesten, där globalisterna brukar få frotera sig med diktatorer och oligarker de samarbetar med för sina geopolitiska operationer. VPK och MP är så klart inget hot. Deras politiska program är som klippta och skurna för Bilderberg och inte minst Romklubben. De vill se höjda skatter (ökade konfiskeringar) och fler regleringar.

Det är ett grovt misstag att tro att eliten vill ha en fri marknad. Tvärtom gillar de ett kollektiviserat system, då det är mycket enklare att råna allmänheten. Det tydligaste exemplet är det socialistiska pensionssystemet som byggdes upp av Sossarna. Skulle man ha ett mer individualiserad system, så skulle de tvingas råna alla, en för en. Vilket är mycket mer uppenbart och dessutom komplicerat.

Globalisterna är världens främsta kollektivister! De finansierade Hitlars Nazi-Tyskland, och Lenins Sovjet! Bilderbergarna är der RIKTIGA RÖDINGARNA!

DO.

Kriget mot blondinbellorna.

Maria Montazami grät hos feministiska familjefientliga Hübinette (Public Service). 

Jag ville passa på och göra ett blogginlägg om ett fenomen som man kunnat observera ganska tydligt, ganska länge nu i Sverige. Jag tycker att agendan är både tydlig och logisk ur feministernas perspektiv. Detta gör att en hel del klassiska myter om feminister faktiskt bekräftas. Och det gör det för att det finns åtminstone något av sanning i det. 

Årets hittills, kanske mest intensiva debatt i Sverige har kommit efter Belinda Ohlssons dokumentärserie F*tstim (döpt efter den feministiska tidning som hon själv var med och skrev i på 90-talet) som sändes via Public Service. För att sammanfatta det hela så var det så att Belinda som tidigare varit en drivande person inom den tredje vågen av feminismen på 90-talet, på sätt och viss börjat backa från monstret hon själv varit med hade skapat. Egentligen så var Belinda en nyttig idiot åt krafterna bakom den så kallade tredje vågen av feminismen på den tiden. Hon är fortfarande feminist, och i hög grad, så visar dokumentären att hon ganska öppet är mansfientlig (uppenbarligen utan att ens inse det själv). Men på sätt och vis känner hon inte igen sig i de mest extrema eller "banbrytande" feministerna som finns där ute. Detta resulterade i en dokumentärserie, som egentligen är feministisk propaganda. Men de mest galna, tog det så klart som ett angrepp. Vilket ledde till en ganska stor debatt i ämnet. 

Det hela kulminerade i hat mot Isabella Löwengrip (Blondinbella), för att hon hade tagit avstånd från feminismen. Men hatet mot Blondinbella från feministerna är och var inget nytt, eller särskilt ovanligt. Feministerna har en tendens att ge sig på en del kvinnor som de uppfattar som "könsförrädare" och "fiender". Det spelar ingen roll om de själva visar en förkastlig kvinnosyn, mot sina egna "medsystrar", då dessa kvinnor faktiskt är värre än "mansgrisarna". De betraktar dessa kvinnor som Quislingar i deras kamp. 

Blondinbella, Maria Montazami, Carolina Gynning, Ebba von Sydow, Hanna Widerstedt, PAOW, Kissie, Rebecca Stella, ja, jag kommer inte på alla. Men jag tror ni förstår vilka, eller vilken grupp det är jag pratar om. De är faktiskt av alla åldrar. Men de kanske dominerar bland yngre kvinnor. Och, ja, kanske de inte är de smartaste. Och ja, de kanske till och med är rent av moraliskt förkastliga. 

MEN. Till skillnad från feministerna, så har de fortfarande sina kvinnliga instinkter kvar. De är väldigt stereotypiskt kvinnliga, då de mest är intresserade av mode, smink och dekorering bland annat. Intressant nog totaldominerar deras bloggar i Sverige. Alla andra kategorier ligger längre ner. I synnerhet politiska blogger som egentligen är ytterst få och lockar en bråkdel av andelen läsare i jämförelse. 

Någonstans borde folk även förstå att feminister bedriver ett krig mot kvinnlighet. De ser ner på det. Vilket är utgångspunkten för elitens radikala feminism. Det är faktiskt grunden för allt vad jämställdhet är i västvärlden idag. Att attackera så väl manlig virilitet, så väl som kvinnlighet. Och eftersom Sverige är skådeplatsen för den mest extrema experimentet för just feminism, så är det inte heller så konstigt att just "hen"-konceptet lanserades just här. 

Så jag överdriver inte när jag pratar om att feminister är familjefientliga. De är ju det, så uppenbart! Inte bara avskyr de manlighet och kvinnlighet, och vill ersätta det med "hen". Men de vill även få folk att tro på skilsmässan. På 90-talet skrev feminister (i samma krets som Belinda) att kvinnor blev lyckligare av skilsmässan. Återigen familjefientlighet. De baserade inte historien på någon trovärdig fakta, då skilsmässan de facto är ett misslyckande! 

Jag håller med folk att den utgångspunkten, måste basera sig på avundsjuka. Jag ser faktiskt inte någon annan förklaring. De är helt enkelt avundsjuka på människor som lyckats i livet. Och de är beredda att utföra subversiva attacker, på grund av deras avundsjuka. 

Feminismen är bland de viktigaste brickorna i elitens samhälleliga spel. Allting går tillbaka återigen till Agenda 21, och den globala elitens ambition att kraftigt reducera världens befolkning. Detta är A&O för Romklubben. 

Jag minns fortfarande när Maria Montazami bjöds in av Public Service till programmet Hübinette. Alla i publiken verkade vara från Södermalm. De behandlade Maria med förakt. De skrattade under intervjun, och såg på henne som lite konstig. Varför då, för att hennes dröm var att skaffa barn. Hübinette och publiken skrattade åt detta, och såg ner på henne. Dessa översittare ser ner på någon som Maria Montazami, som är väl förankrad i sin kvinnlighet och vilja att skaffa barn. De tycker hon är konstig, för att hon börjar gråta när hon berättar att det alltid varit hennes dröm att få bli mamma. Så vidrigt av dessa feministiska, elitistiska häxor. Ty häxor är just vad de är. Det som de sysslar med är en avancerad form av alkemi. (Jag länkar till min artikel i ämnet om feminismens hedniska rötter längst ner i artikeln). 

Carolina Gynning var ytterliggare en som var bjuden av Public Service att medverka i programmet Hübinette. Och där skulle man få samma feministiska hets från häxan Hübinette. Carolina har tack och lov lite skinn på näsan, och säger ifrån allt hen-trams, på skarpen dessutom! 

"Blondinbellorna" är på sätt och vis en motståndsrörelse till elitens feministiska agenda. Trots de brister de må ha, så tycker jag att vi ändå får se dem som något positivt för samhället. De har åtminstone sina naturliga kvinnliga instinkter kvar. Något som feminister så klart avskyr. 

En del kanske blir förvirrade att feminister brinner så mycket för HBTQ-frågor. Feminister brukar annars betraktas som en kvinnorörelse. Men så är det ju inte. De är snarare en hen-rörelse, därmed passa HBTQ-intressen väl in i feminismen. Därför driver de en linje för att kunna genomföra en Ny Världsordning åt den globala eliten. 

Jag tror tyvärr att trycket kan tyvärr bli än hårdare i framtiden. De (eliten och deras feministiska häxor/alkemister) är inte beredda att gå hela vägen än. Men i framtiden ska de nog ändå försöka ta oss dit förr eller senare. 

Läs även min artikel om feminismens hedniska rötter: 

Feminismens sinnessjuka målsättning för en Ny Världsordning och dess hedniska rötter. 

En snar framtid utan japaner - Stor succé för Romklubben i Japan under 2013.

Japaner kan bli ett minne blott om utvecklingen får fortsätta. 

Under 2013 slog Japan rekord i befolkningsreduktion, då siffrorna visade att befolkningen i landet har under året kraftigt reducerats med en rekordsiffra av 244 000 japaner. Japans sjukvårdsmyndighet beräknade att omkring 1 031 000 bebisar föddes i Japan, samtidigt som 1 275 000 dog. Antalet döda innebar en kraftig ökning med 19 000 jämfört med 2012. Befolkningen reducerades med 0,2% allt som allt.

Om några generationer kommer Japans befolkning att ha sjunkit med en tredje del. Idag består redan en fjärdedel av befolkningen av äldre pensionerade.

Den japanska kulturen är en döende kultur, som försöker förlita sig på ny teknologi. Den nya moderna teknologin bidrar dock inte till att japaner avlar fler barn, tvärtom har läget förvärrats på grund av denna tilltro.

Både Japan och väst har redan nått sin befolknings-peak och snart följer även tredje världen. Globalt kommer vi att nå en befolknings-peak omkring år 2040 enligt siffror från FN. Nyheterna från Japan är mycket glädjande för Romklubben och övriga malthuseanska globala elit.

BBC.

Relaterat:

50% av brittiska familjer har bara ett barn.

SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 6 Konsolideringen av Landsförräderiet.

Här följer sjätte delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra, tredje, fjärde, och femte delen innan ni fortsätter här. 

I förra avsnittet av serien gick vi igenom de sociala förändringar som Sverige fick genomgå då Olof Palme var Statsminister och ledare för Socialdemokraterna. Även Palmes extremistiska socialistiska ekonomiska politik skulle till slut drabba Sveriges ekonomi på allvar. Men Sossarna skulle se till att försöka skjuta upp problemen under en mycket turbulent politisk och ekonomisk period för både Sverige och Socialdemokraterna. Trots detta, har Sossarna uppenbarligen inte dragit några lärdomar av detta. Trogna ofärdsstaten, blev de blinda mot all vettig kritik, och vände sig istället mot varandra för att inte ha varit tillräckligt trogna ofärdsstaten och socialismen. 

Här följer sjätte delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 

En svensk socialist, Ingvar Carlsson, går hand i hand med en zimbabweansk socialist, Robert Mugabe. 

Efter Olof Palme skulle Socialdemokraterna, och därmed även Sverige, ärva den vansinniga ekonomiska politiken som med tiden skulle kulminera med den så kallade 90-talskrisen. Men år 1986 skulle det alltså inte vara dags än. Sympatierna för SAP ökade kraftigt efter Palme. Som tur var, så var det månader efter ett val, och inte strax innan. Men den svenska Staten skulle fortsätta att leva på Kjell-Olof Feldts lånade pengar och Riksbankens sedelpress utan att befolkningen skulle känna av någonting. Palmes ekonomiska politik och LO:s vansinniga regleringar skulle slå hårt, men inte riktigt än. Det var detta som Ingvar Carlsson, SAP:s nye ledare, och Sveriges nye Statsminister fick ärva.

Perioden efter Palme skulle innebära en turbulent tid för Socialdemokraterna. Socialister från alla håll och kanter skulle alla skylla på varandra. Och den socialistiska välfärdsstaten (läs ofärdsstaten), baserad på skuld och lånade pengar, skulle äntligen få möta sina konsekvenser (åtminstone temporärt). Detta skulle innebära en viss tillnyktring, om än motvilligt från Socialdemokraternas sida. Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, och diverse LO-pampar skulle alla anklaga varandra för ”avregleringar” och de ekonomiska problemen, utan att någon tog ansvar, och utan att peka på boven, Olof Palme (agenten åt så väl Romklubben som Bilderberggruppen), eftersom han numera blev helgonförklarad. Ingen skuld kunde man lägga på honom, samtidigt som inga inom den socialistiska rörelsen ville bita i det sura äpplet och erkänna ofärdsstatens totala misslyckande. Det fanns helt enkelt inte på kartan. Istället skyller de olika socialister på varandra, (än idag). Och insisterar att det socialistiska bygget i Sverige hade inga fel, och att problemet då antingen var Finansministerns, eller Statsministerns, eller någon annan, enskild sosse, som enligt doktrinen, inte hade varit en tillräckligt duktig sosse.

Men först tar vi oss igenom en händelseutveckling som började innan Ingvar Carlsson fick ta över posten som Statsminister.

Novemberrevolutionen.

Jag tycker det är viktigt att påpeka hur debatten i Sverige, som nästan helt har förts av vänstern, har sett till att försöka lägga skulden för 90-talskrisen på ”kapitalismen”, ”avregleringar” och ”den fria marknaden”, samtidigt som de vägrar se på ofärdsstatens, Riksbankens och den socialdemokratiska expansiva penningpolitik, så väl som expansiva finanspolitik, som viktiga orsaker till problemet. En vänsterdebattör som fått ett oerhört stort utrymme hos så väl Public Service (SVT), som Aftonbladets Kultursida (vad kan man annars förvänta sig) är Dan Josefsson. För inte så länge sedan hyllade han globalisten, pedofilen, tillika ekonomen, John Manyard Keynes, vars idéer orsakat de moderna ekonomiska kriser. Ja, Dan Josefsson är en varm vän av ofärdsstaten och även Keynesianismen, så det är inte så konstigt att han fått mycket utrymme i MSM för att försöka ge en kraftig vänstervinkling i frågor om ekonomin och bankväsendet. Som jag förklarat förut, så var och är Keynesianismen närmast identisk Stockholmsskolan, vad gäller dess idéer och ekonomiska filosofi. Josefsson är med andra ord en megafon för City of London Korporationens önskningar, gällande ekonomiska policyn.

Josefsson precis som andra som vet hur man lurar folk, kommer så klart att använda sig av blandningen av sanningar med lögner. Det är helt felaktigt och dessutom väldigt långsökt att vilja påstå att ett gäng marxistiska socialister, skulle plötsligt ha inspirerats av marknadsliberala idéer som ledde till det som av Torsten Svensson kallades för Novemberrevolutionen i en rapport.

Dessa socialister var alltså, finansminister Kjell-Olof Feldt, socialdemokraten Erik Åsbrink och Riksbankschefen Bengt Dennis. Feldt som vi tagit upp flera gånger i tidigare avsnitt (se del 5), var en Bilderbergare (ni vet, gruppen som inte står ut med konkurrens, och vill istället styra ett kollektiviserad system, av den enkla anledningen att det är mycket enklare att kontrollera folk på det sättet). Åsbrink, är och har alltid varit en socialistisk skurk, som på senare tider klättrat upp i rankningar och blivit en del av Goldman Sachs-maffian. Dennis, tillsattes som Riksbankschef av Bilderbergaren, tillika Romklubbaren, Olof Palme, då Sossarna återtagit makten efter valet 1982. Dennis bör därmed ses som en S-märkt Riksbankschef, inte bara på grund av vilken penningpolitik han bedrev, men också för att han handplockades av socialisterna själva. Inte ett spår av marknadsliberalism kommer du att finna bland dessa. Däremot möjligheten att utnyttja folk, för att vinna val.

Det gick inte bra för Sverige, detta fattade nog även Sossarna på 80-talet, även om folket inte kunde känna av det, än. Det man kom överens om vid denna Novemberrevolution år 1985, var att släppa loss bankernas möjligheter att låna ut pengar. Det som kallas att ”avreglera” kreditmarknaden. Med de ekonomiska problemen som Sossarna lagt grunden till redan på 70-talet, var det bara en tidsfråga innan den bubblan skulle spricka. Efter all inflation, alla devalveringar, alla ökade utgifter, alla kraftigt höjda skatter och Statens skuldsättning, skulle skuldsättningen av medborgarna köpa socialisterna mer tid.

Alltså, trots det som egentligen borde ha varit svåra tider, fick svenska folket uppleva en boom. Men allt baserad på lånade pengar. Svenskarna lånade för att kunna behålla en viss levnadsstandard. Men varför var de tvungna att låna så mycket? Varför skuldsatte sig svenska folket? Förklaringen finns återigen i de föregående årens ekonomiska policyn. De höga skatterna, de kraftiga regleringarna, flertalet devalveringarna som kraftigt försvagat den svenska kronan och därmed även svenskens köpkraft. Denna boll som sattes i rullning redan på 70-talet, skulle egentligen ha stoppats redan då på 80-talet. Men Sossarna såg istället till att medborgarna själva skulle få delta i den stora skuldfesten, alltså inte bara Staten. Man kunde enkelt ha kunnat släppa loss kreditmarknaden, om man hade genomfört de nödvändiga strukturella förändringarna och avregleringar i andra områden, för att undvika en skuldfest bland medborgarna, med tillhörande bubblor (inte minst bostads- och bankbubbla). Men syftena var uppenbarligen inte goda. Åsbrinks vän, socialisten George Soros, fick så småningom också vara med och leka som spekulant under 90-talskrisen, på den svenska kronans bekostnad.

Ingvar Carlsson hävdar än idag att han inte kände till Novemberrevolutionen, och insisterar även att Olof Palme inte kände till det hela. Hur Carlsson kan veta vad Palme visste eller ej, låter i sig märkligt. Sen att även Carlsson hävdar att han inte kände till detta kan man även ifrågasätta. Men det är så klart lägligt av honom att få ur sig dessa båda påståenden.

Ingvar Carlsson (S), efter Sossarnas
valseger år 1988. 

1987 skulle Boforsaffären befläcka etablissemangets helgonförklaring av Olof Palme. Den sovjetiske spionen Stig Bergling rymde från fängelset. Och året därpå skulle Sossarna även drabbas av Ebbe Karlsson-affären. Men trots alla skandaler, kunde S ändå se till att det var högkonjunktur, låg arbetslöshet och att statsfinanserna (än så länge) var i schack, mycket på grund av skuldfesten. Detta skulle räcka för en valseger för Socialdemokraterna, och Ingvar Carlsson skulle få fortsätta som Sveriges Statsminister även efter valet 1988. Moderaterna tappade efter att en ideologisk illojal och kompromissande Carl Bildt tagit över partiet. På många sätt passade han in i partiet, men på många sätt gjorde han inte det. Den positiva utvecklingen som hade skett inom Moderaterna under Ulf Adelsohn då många av den då libertarianska MUF påverkade moderpartiet ideologiskt, fick ett plötsligt och abrupt slut med Carl Bildt, som istället skulle finna sina värsta rivaler inom just MUF. Moderaternas omvandling skulle även märkas 1988 då de tog initiativ till att införa de första CO2-skatterna, helt baserad på klimatbluffen. I och med att marxisten, Olof Johansson, tagit över posten som partiledare för Centerpartiet, hade samtliga de borgerliga partier tagits över av medelmåttor och ideologiskt opålitliga individer. Carl Bildt hos M, Olof Johansson hos C och så Bengt Westerberg hos FP. Lars Werner och hans kommunister bet sig fast vid lite drygt 5% som vanligt.

Men för första gången på mycket länge fick svensk politik en nykomling i Riksdagen. Miljöpartiet fick sitt första genombrott, och lyckades ta sig in i Riksdagen. Tjernobylkatastrofen och den så kallade ”säldöden” i Kattegatt ses som de två stora orsakerna till att Miljöpartiet (MP) valdes in i Riksdagen av drygt 5% av svenska folket i valet år 1988.

Ingvar Carlsson.

År 1934 föddes Ingvar Carlsson i Borås. Till skillnad från tidigare svenska ledare, finns det ganska tunt om Carlssons bakgrund. Fadern, Olof Karlsson, var lagerarbetare, så man kan förmoda att det handlade om en familj som röstade på Sossarna (på den tiden). Och modern, Ida, var tydligen hemmafru. I ung ålder var dock Carlsson mest intresserad av fotboll, han är än idag anhängare av den lokala fotbollsklubben IF Elfsborg. Efter en knäskada, fick han dock lägga fotbollen i hyllan. Då väcktes istället hans intresse för politik. Redan vid 18-års åldern (1952) blev han medlem i SAP, och skulle så småningom även bli ledare för SSU.

Northwestern University, i Illinois, USA. 

På 50-talet skulle han studera vid Lunds Universitet. Efter sin examen klättrade han snabbt upp inom den socialdemokratiska hierarkin. 1957 skulle han gifta sig med sin fru, bibliotekarien Ingrid. Och år 1958 plockades han in för att bli sekreterare i statsrådsberedningen åt Statsministern, Tage Erlander. År 1960 åkte Carlsson iväg till USA, precis som tidigare ledande socialdemokrater. Han skulle studera vid Northwestern University i Evanston Illinois, grannuniversitetet till Chicagos jesuitiska Loyola University Chicago (LUC).

Efter sin tid i USA, skulle Carlsson återvända till Sverige och fortsätta att klättra uppåt inom SAP. Valet 1964 valdes Carlsson in i Riksdagen för första gången. Precis som Palme blev Carlsson en av Erlanders pojkar, alltså Erlanders favoriter. Så det blev bara naturligt att Carlsson då skulle få följa med Palme enda upp till partitoppen.

1969 blev Palme Statsminister, och i hans första regering blev Carlsson direkt Utbildningsminister, precis som Palme och Erlander hade varit tidigare. Efter valet 1973 skulle han tillhöra regeringens konsultativa statsråd som biträdande inrikesminister. På 70-talet blev Carlsson även Bostadsminister där han fick ansvara för den snabba urbaniseringen av Sverige. Efter Sossarnas valseger 1982 blev Carlsson Sveriges Vice Statsminister, och även under 80-talet Miljöminister. Innan han blev Statsminister, fick han arbeta med ”framtidsfrågor” under Palmes regering.

F d SÄPO-chefen Olof Frånstedt
outar Sten Andersson (S) som spion
åt Sovjet. 

1986 blev Carlsson Statsminister. Hans regering innebar inte några större förändringar. Under 80-talet skulle den Sovjetiska spionen tillika socialdemokratisk Utrikesminister, Sten Sture Andersson, aktivt odla kontakterna med palestinska terrorister, till den grad att han även bjöd Yassir Arafat till Sverige, där han välkomnades med öppna armar av Socialdemokraterna.

I just utrikespolitiken, skulle Carlssons regering visa sig vara av klassisk socialdemokratisk snitt. Sossarna tryckte på för en bojkott av Sydafrika, samtidigt som de aktivt stödde terroristerna inom ANC. Även Namibia lades till i bojkotten efter påtryckningar från den socialdemokratiska internationalisten, Bernt Carlsson, som arbetade stenhårt inom så väl FN, som Socialistinternationalen, för att sprida socialismen över hela världen under 70- och 80-talet.

Precis som under Palme, skulle Sossarna under Carlsson skicka bistånd till brutala diktaturer och extremistiska terrororganisationer, som Public Service å sin sida kunde presenterade som ”frihetskämpar”. (Detta och än mer sker idag via den kriminella Statliga biståndsmyndigheten SIDA).

1989. Säga vad man vill om Carl Bildt (M). Men han åkte i alla fall till Estland för att visa sitt stöd till folket där, som försökte bryta sig loss från kommunismens grepp. Under tiden skålade Ingvar Carlsson med DDR:s Erich Honecker. Utrikesministern, Sten Andersson, odlar samtidigt kontakterna med den kommunistiska regimen i Polen. Statsminister Carlsson skulle strax efter också åka till Polen för att hälsa på sina kommunistiska vänner, medan att vår sovjetiska spion till Utrikesminister skulle åka till Estland för att, till skillnad från Carl Bildt, tydligt visa sitt stöd för Sovjet. På plats hävdade Utrikesminister, Andersson, att Estland inte var ett ockuperat land! Andersson skulle komplettera sin frihetsfientliga tour med att inför litauer, förklara för dem att de som ville se ett självständigt Litauen var i kraftig minoritet! (Snacka om fingertoppskänsla).

Socialdemokraternas vurm för brutala regimer nådde inga gränser. Detta har varit som en röd tråd genom socialdemokratins historia. Om det inte är någon brutal diktatur, så är det åtminstone några brutala ”rebellgrupper” (läs terrorister) som måste hyllas och/eller försvaras.

Ingvar Carlsson hos Erich Honecker. 

1989 sammanfattas en historia av vansinne med en enkel bild (se översta bilden), där två socialister, en från Sverige och en från Zimbabwe, går hand i hand som i en mångkulturell Pride-parad genom flygplatsen i Harare. Det var Ingvar Carlssons första besök i ett afrikanskt land. Socialdemokratin ville tydligt markera sin solidaritet och brödraskap med Robert Mugabe. Alltså räckte det inte med bistånd, utan Sossarna ville även vara på plats för att kunna med egna händer få känna på diktaturen som de varit med att bygga upp.

Medan att Ingvar Carlsson gick hand i hand med Robert Mugabe, stod den 5:e brigaden som hedersvakt. För de som inte vet, så specialtränades 5:e brigaden av kommunister i Nordkorea. 5:e brigaden är Robert Mugabes brutala militära arm som slaktat uppemot 30 000 människor. 5:e brigaden riktade sig främst mot politiska dissidenter, misstänkta och oftast räckte det med familjeband till oppositionella för att slaktas.

SIDA, Socialdemokraterna, de svenska myndigheterna, socialdemokraten Lennart Bodström, ja i stort sätt alla kände till att Robert Mugabe var en brutal diktator redan år 1983! När Rhodesia förpassades till historieböckerna år 1980 kom Robert Mugabe fram som president för Zimbabwe. Mugabe som beskrev sig själv som marxist-leninist hyllades kraftigt av det socialistiska Sverige, och biståndspengarna började regna omedelbart. Det som hände var att Sverige finansierade ett folkmord i Zimbabwe. Författaren och Afrika-kännaren, som också driver bloggen Ethno Press, Bengt Nilsson, beskriver detta i sin utmärkta bok Sveriges Afrikanska Krig.

Jan Cedergren från SIDA, tidigare chef för biståndskontoret i Zimbabwe skriver år 1983 i SIDA:s tidning Rapport, något som borde ha fått folk att nypa sig. Cedergren visar öppet SIDA:s diaboliska uppdrag.

”I jakten på s. k. Dissidenter har regeringsstyrkor gått hårt fram i de södra delarna av landet. Som vanligt har civilbefolkningen kommit i kläm. I bakgrunden skymtar traditionell misstro mellan Mugabetrogna shonagruppen och Nkomotrogna ndebeles”.

Nilsson ställer sig frågande inför Cedergrens resonemang.

”Kommit i kläm? Traditionell misstro? Det var frågan om systematiska massmord, terror mot en hel landsända, mot en hel folkgrupp.”

Cedergren fortsätter att avslöja hur man tänker inom SIDA. Där är det uppenbart att bistånd till massmord är helt i sin ordning, bara en bråkdel av pengarna också går till skolor och sjukvård.

”Det har aldrig varit tal om att avbryta biståndet”. ”Ett så dramatiskt beslut vore en regeringsfråga. Svenska regeringar har hittills varit obenägna att använda bistånd som politiskt påtryckningsmedel.”

”Det är Sidas styrelse och regeringens sak att bedöma vilken inrikespolitisk situation som skulle motivera att biståndet helt avbröts och vilka intressen som skulle gagnas av detta. Den senaste utvecklingen tyder inte på att den situationen är aktuell”.

Några häpnadsväckande citat från 1983. SIDA, Socialdemokraterna, Olof Palme och Ingvar Carlsson var nog mycket väl informerade om vad som pågick i Zimbabwe. Det är uppenbart att det viktiga för dem var att stödja socialismen runt om i hela världen. Med tanke på att Olof Palme även tillhörde Romklubben, så spelar även deras malthuseanska planer för en kraftig befolkningsreduktion också en viktig roll i det hela.

Nilsson gör sin analys av Cedergrens uttalanden, som är värt att citera.

”Jag tror att man kan läsa Jan Cedergrens beskrivning av läget i Zimbabwe och hans syn på hur Sverige ska förhålla sig som ett slags programförklaring från det svenska biståndsorganet. Så tolkar Sida världen. En regering i Afrika begår grova övergrepp mot sitt eget folk. Människor mördas i tiotusental. Landet får 125 miljoner kronor i bistånd från Sverige. Men denna gåva skall inte beröras av situationen eftersom det svenska biståndet ju bara är till för ädla ändamål. Att svenska pengar kanske fanns med i den totala bilden där en repressiv regering både erbjöd skolgång och hälsovård och mördade sina egna medborgare, den tanken hade uppenbarligen aldrig slagit biståndsadministratörerna.”

När Ingvar Carlsson gick hand i hand med Robert Mugabe i Harare, så visste han mycket väl, vad som hade pågått i landet, länge. Men detta är inte bara en episod från Socialdemokratin under 80-talet. Så sent som 2007 publicerade det socialdemokratiska Palmecentret boken Uppdrag Solidaritet. Boken var finansierad av SIDA och skrevs av Palmecentrets biståndschef Birgitta Silén.

Nilsson påpekar hur denna bok så uppenbart försöker skönmåla Sveriges (läs Socialdemokratins) biståndsarbete i de Afrikanska länder på södra delen av kontinenten. Man hade alltså medvetet retuscherat bort det viktigaste landet av dem alla, Zimbabwe. Landet nämns endast lite kort. Den som läst boken skulle inte ens känna till att Mugabe fanns med bland alla biståndstagare. Så här skriver Nilsson om socialisternas skönmålning av historien.

”Biståndsbranschen själv gör nämligen sitt bästa för att radera ut minnet av hur Sverige deltog i skapandet av det politiska monstret Robert Mugabe.”

”När det nu är dags att göra bokslut över Sveriges roll i byggandet av självständiga afrikanska stater så är det intressant att se hur Zimbabwe behandlas i de nyskrivna historieböckerna. 2007 kom boken ”Uppdrag Solidaritet” ut. Den ingår i serien Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika. Författare är Birgitta Silén, biståndschef på Palmecentret i Stockholm. Sida har finansierat utgivningen.”

”Den handlar om det svenska engagemanget i kampen mot apartheid i Sydafrika, och i det sammanhanget var ju stödet till de så kallade frontstaterna – de länderna som gränsade till Sydafrika – en mycket stor och viktig del. Angola behandlades vederbörligen i boken, det finns 20 referenser till landet i registret. Botswana har sex träffar i index, Mocambique 26, Namibia 41 och Zambia elva.”

”Men Zimbabwe, då? Den viktigaste frontstaten av alla? Den finns inte med i index. I Birgitta Siléns bok om Sveriges kamp och solidaritet i södra Afrika är Robert Mugabe bortretuscherad, som en oönskad politruk på ett gammalt sovjetisk förstamajfotografi från Röda torget. Han finns inte. Zimbabwe nämns helt kort i boken under rubriken ”Solidaritet efter 1994 – Skåne och Zimbabwe”. Det är allt. Den som i framtiden bläddrar i denna bok skriven av Palmecentrets biståndschef kommer inte att ha en aning om att Zimbabwe och Robert Mugabe över huvud taget fanns med i bilden då det begav sig.”

Bengt Nilssons bok, Sveriges Afrikanska Krig. 

Uppenbarligen försöker socialdemokratin lägga locket på även denna episod, genom att i historieskrivningen försöka ”glömma bort” just denna bit, för att kunna skönmåla allt som socialdemokratin ställt till med. Detta gäller så väl inrikes som utrikes. Hur som helst, rekommenderar jag mina läsare att läsa Bengt Nilssons bok Sveriges Afrikanska Krig.

En annan individ som också arbetat inom SIDA var socialdemokraten Birgitta Dahl. Under Carlssons regering fick hon posten som Miljöminister. Birgitta Dahls främsta merit sen tidigare var att envist förneka folkmordet i Kambodja, utförd av de kommunistiska Röda Khmerer under order av den massmördande diktatorn Pol Pot. På 70-talet uttalade sig Birgitta Dahl, som då var aktiv inom den vänsterextrema FNL-gruppen och ordförande för Svenska Kommittén för Vietnam, vid flera tillfällen ifrågasättande om folkmordet i Kambodja, så väl i tidning som i radio. Följande sa hon i en debatt i Public Service radio, i programmet OBS-Kulturkvarten.

”Alla vet vi ju mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation. Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen. Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender.”

Hon kunde alltså inte fråga sig, varför Pol Pot skulle avvisa vart enda människa från huvudstaden utan att misstänka att det kunde pågå något annat än ondsint propaganda mot sina socialistiska fränder i Kambodja. När det väl blev klart att Pol Pot hade rensat 25% av Kambodjas befolkning i ett blodigt folkmord, blev det dock tyst från Birgitta Dahls sida. Hon fick bli minister på 80-talet. Och på 90-talet blev hon även Sveriges Riksdags talman!

När hennes tidigare uttalanden senare kom tillbaka och bet henne, ursäktade hon sig, med att hon var kritisk mot mediernas bevakning av en socialistisk regering, och att hon dessutom aldrig uttryckt sitt stöd för Pol Pot. Förvisso, så kanske hon inte uttryckligen hyllat Pol Pot. Men det är uppenbart att hon försökt försvara honom och ursäkta uttalandena, med att hon skulle varit ”kritisk” mot mediebevakningen. Idag arbetar Birgitta Dahl, föga förvånande, inom UNICEF (som jag tidigare tagit upp som en kriminell organisation, mycket likt SIDA).

Rosornas Krig.

Mot slutet av 80-talet skulle marknaden börja reagera mot Sossarnas vansinniga politik, och Riksbankens lika tokiga penningpolitik. Varslen ökade, arbetare sparkades från sina jobb, och fackföreningarna inledde en lång rad med strejkaktioner. Bakom kulisserna pågick Rosornas Krig mellan diverse falanger inom LO och inom Socialdemokraterna. De borgerliga pekade på löntagarfonderna som ett bidragande orsak till de ekonomiska problemen som Sverige upplevde då. Regeringen agerade allt mer desperat. De genomförde bland annat ett nytt skattesystem som i praktiken innebar höjd moms, höjda arbetsgivaravgifter, och höjda skatter i andra områden. Även ökade konfiskeringar av inkomster mot löntagare skulle ske. Pengar som regeringen lovade att de skulle ge tillbaka några år senare. Regeringen såg sig även tvungna att få med sig en bred överenskommelse i Riksdagen. Och gick med på att föreslå vissa nedskärningar vad gäller främst subventioner. I vissa delar av den extremt impopulära budgeten, skulle de få Bengt Westerberg (FP) med sig. Detta gällde främst skattehöjningarna, och det nya skattesystemet. Medan att den kostsamma konfiskeringen fick de igenom med hjälp av marxisten Olof Johansson (C).

LO med Stig Malm i spetsen kritiserade många delar av budgeten och hotade med att rikta sitt förstamajtal mot regeringen. Finansminister Kjell-Olof Feldt hamnade mycket i bråk med LO och fackföreningarna i och med detta. Men inom partiet var det Feldt och Carlsson som var mycket osams.

Den vansinniga budgeten skulle gå igenom, men problemen skulle inte ta slut där. De ekonomiska problemen förvärrades, och även Rosornas Krig fortsatte i oförminskad takt. 1990 tvingades då regeringen att bjuda SAF och fackföreningarna till samtal.

Ett samtal där regeringen skulle lyckas med att göra alla osams. Regeringen Carlsson ville nämligen införa så väl investeringsavgifter som fredsplikt. Något som varken facken eller SAF gillade. Efter att först ha gått med på kraven visade opinionen ett kraftigt motstånd mot förslaget, vilket ledde till att LO sedan bytte fot och protesterade än högre, i det som medierna kallade för Rosornas Krig mellan LO och Socialdemokraterna. Missnöjet mot Sossarnas desperata förslag attackerades från både höger och vänster. Carlsson gjorde dock klart för Riksdagen att han hade för avsikt att avgå om inte Riksdagen röstade för förslaget vid voteringen. Inte ens hotet om parlamentarisk kaos hjälpte Carlsson. Förslaget röstades ner. Omedelbart efter voteringen lämnade Carlsson sin avskedsansökan till Riksdagens talman.

Rosornas Krig skulle ta slut i och med Carlssons avgång i februari 1990. Men diskussionerna kring den finns än idag, med alla dess verklighetsfrånvända krav, från så väl Sossarna som från LO. Stridigheter fanns även mellan fackpampar, då Stig Malm senare även skulle gå till attack mot Allan Larsson, en av författarna till löntagarfonderna och en av de två männen bakom den ekonomiskt katastrofala Larsson-Edinmodellen. Konflikterna var lika djupa mellan Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt inom SAP. Med regeringens avgång, meddelade Feldt att han lämnade politiken helt.

Efter regeringens avgång, gav talmannen Carl Bildt som ledare för oppositionen i uppdrag att bilda en ny regering. Det visade sig dock att det parlamentariska läget inte skulle kunna tillåta detta, då de tre borgerliga partierna var för små, även tillsammans, och kunde inte finna något stöd hos de tre Rödgröna partierna. Bildt ville gärna se ett nyval. Men så skedde det inte. Talmannen gav istället Ingvar Carlsson åter uppdraget att bilda en ny regering. M protesterade men fick inget gehör. FP tyckte också att det var ett skådespeleri att Carlsson skulle först avgå som Statsminister för att bara dagar senare åter få bli Statsminister. Både C och MP beklagade sig över det parlamentariska läget, men skulle välja att lägga ner sina röster. VPK skulle dock troget stödja Sossarnas nya regering med samma Statsminister. Och det skulle räcka för att Ingvar Carlsson skulle åter få bilda ytterliggare en Socialdemokratisk regering.

I Ingvar Carlssons nya regering, blev Finansministern ingen mindre än just fackpampen Allan Larsson. Krisen skulle dock fortsätta även under resten av år 1990. Och fackpampar, så väl som Sossar skulle fortsätta att beskylla varandra, alla mot alla, i arvet efter Olof Palmes vansinniga ekonomiska politik. Socialisterna var dock ideologiskt låsta och klarade inte av att låta marknaden vara i fred, de såg sig tvungna att alltid lägga sig i och försöka åtgärda vart enda hicka, vilket bara förvärrade allt.

Men om 1990 blev ett jobbigt år för Ingvar Carlsson och Sossarna, så skulle 1991 bli än värre. Förvisso hade Allan Larsson fått igenom en ny budget med hjälp av Folkpartiet, som innebar priskontroller, fler regleringar och skattehöjningar. Men läget skulle bli riktigt illa då Kjell-Olof Feldt publicerat sin bok Alla Dessa Dagar..., där han i stort sätt erkände att Sossarna hade bluffat sig igenom valet 1988. Carlsson såg det som högst illojalt av Feldt att publicera boken bara månader innan valet 1991. Fastighetsbolaget Nyckelns inställning av betalningar blev startskottet till 90-talskrisen. Samtidigt mobiliserade de borgerliga partierna inför valet.

Efter valet 1991 skulle Carlsson äntligen tvingas avgå från regeringen. Ett annat parti som hade drabbats hårt av inre stridigheter var Miljöpartiet. Detta resulterade i att de röstades ut ur Riksdagen. Även kommunisterna hade tappat rejält. Centern och Folkpartiet gick också back, båda två. De stora vinnarna blev Moderaterna som tydligt markerat mot Carlssons regeringspolitik. Kristdemokratiska Samhällspartiet (KDS) lyckades för första gången ta sig in i Riksdagen på egen hand. Även de mer nybildade, högerorienterade, konservativa Ny Demokrati (NyD) lyckades ta sig in i Riksdagen.

M skulle få bilda regering tillsammans med FP, C och KDS. Sveriges nye Statsminister skulle numera heta Carl Bildt (M). Så väl VPK som SAP röstade emot den borgerliga regeringen, men i och med att NyD valde att lägga ner sina röster, räckte det för att det skulle bli en borgerlig regering.

Den turbulenta perioden för Socialdemokraterna sammanfattar Ingvar Carlsson i sin bok Så Tänkte Jag, där han redogör för de ständiga fraktionsstrider som präglade Sossarna och LO på 80-talet, fram tills valförlusten år 1991. Carlsson beklagade sig främst över Feldts publicering strax innan valet, som han menar kostade dem makten. Han uttryckte även besvikelse över bråken med LO. Feldt hade i sin bok uttryckt sitt innerliga avsky för de politiska förslag han själv hade tvingats till att lägga fram. Något som skulle leda till hans avgång.

LO skulle senare skriva sitt eget svar till Ingvar Carlssons bok. Fackpampen Per-Olof Edin, den andra som varit ansvarig för den ekonomiskt förkastliga Larsson-Edinmodellen, var med och skrev denna bok under namnet Så Tänkte Vi På LO – Och Så Tänker Vi Idag. Boken attackerar både Carlsson och Feldt, och är en helt verklighetsfrånvänd bok som självklart hyllades på Aftonbladets Kultursida. Trots Larsson-Edinmodellen och löntagarfonderna hade LO magen att skylla ifrån sig från all skuld för de stora ekonomiska svårigheter som Sverige skulle få genomgå under 80- och 90-talet. De hade istället gärna sett mer av den gamla Socialdemokratiska politiken som lett till de vansinniga devalveringarna och ekonomiska kriser, med hög inflation, fler regleringar och höjda skatter. Socialdemokraternas vansinniga politik, var alltså inte tillräckligt vansinnig enligt LO.

Som många kanske vid det här laget redan förstår, så rekryterades LO in i Bilderberggruppen redan på 60-talet via Arne Geijer. En annan LO-pamp, Claes-Erik Odhner, åkte regelbundet på Bilderbergmöten på 80-talet. LO har aldrig varit intresserade av att företräda de svenska arbetarna. De har varit med och gjort allt för att sabotera för dem. Och dessvärre även för hela den svenska ekonomin.

Sveriges anslutning till den marxistiska Europeiska Unionen.

Marxistiska EU. 

På 80-talet var Sossarna redan ivriga anhängare av den marxistiska Europeiska Unionen (EU). Men viss lojalitet låg fortfarande till Sovjet. Därför var det inte aktuellt för att ansluta Sverige till EU. 1988 åkte Ingvar Carlsson runt i Europa (till Madrid, Bryssel, Bonn och London) för att förklara att Sossarna gärna ville inleda samarbeten med EU, men att ett medlemskap var tyvärr fortfarande inte aktuellt. Men år 1989 föll Berlinmuren och Östblocket började sin kollaps. Nu kunde Sossarna inte längre hindras från att dra Sverige in i EU. De ekonomiska problem som Sverige upplevde år 1990 sporrade Sossarna än mer i den här frågan. Ytterliggare ett argument som Sossarna förde fram för ett EU-medlemskap var att man ville påverka Europa i en mer socialistisk inriktning. Och så skulle också ske. 1990 inledde Carlsson förhandlingarna om ett EU-medlemskap för Sverige.

Den 1 juli 1991 ansökte Ingvar Carlsson om medlemskap i EU, för Sveriges del, via ett brev till den Holländske premiärministern Ruud Lubbers i Haag. Lubbers var då EU:s tillförordnad president.

”Mr. President,

On behalf of the Government of the Kingdom of Sweden I have the honour to announce that Sweden hereby applies for membership of the European Economic Community in accordance with Article 237 of the Treaty establishing the European Economic Community

Please accept, Mr. President, the assurances of my highest consideration.

Ingvar Carlsson”

Självklart skulle EU godkänna Sveriges ansökan. Och efter att alla detaljer utretts skulle det bli en folkomröstning den 13 november 1994. Till skillnad från Per Albin Hanssons anslutning av Sverige till FN, så tilläts nu alltså svenska folket säga sin mening. Alltså kände nu den svenska eliten att de hade tillräckligt med muskler nu för att kunna få igenom sin vilja, trots vad svenska folket eventuellt skulle kunna ställa till med. Med ett tungt propagandamaskineri kunde etablissemanget få igenom sin vilja. Det blev ett JA till EU, om än med relativt knappa marginaler.

F d Riksbankschefen, Bengt Dennis. 

Nu hade svenska folket självmant försatt sina barn och barnbarns öde till främmande härskare. Det som innan fick ske i skymundan, skulle nu få ske betydligt mer öppet. Sverige kanske fortfarande finns i någon form. Men dess självständighet kan idag verkligen ifrågasättas. Dessvärre var det den här gången svenska folket själva som gick med på detta.

Under förhandlingarna 1991, skulle även Riksbanken knyta kronan till den Europeiska Valutaenheten ECU. Meningen var att detta skulle öka förtroendet för den kraftigt försvagade svenska Kronan. Detta skulle dock visa sig vara ett fatalt beslut av Riksbankschefen, Bengt Dennis.

Några få år i opposition för Sossarna.

Vid valet 1991 hade VPK slutat kalla sig kommunister. Från och med nu skulle de bara heta Vänsterpartiet. Utöver det hade inte mycket förändrats inom svensk politik. Carl Bildt (M) fick ta över ett land som fortfarande blödde under 90-talskrisen. Och denna kris var långt ifrån över, och hade inte riktigt nått sin klimax, ens när Bildt blev Sveriges Statsminister.

Det som började hända parallellt under 80- och 90-talet i Sverige, var att Bilderberg började ”kidnappa” den svenska borgerligheten. Den svenska vänstern hade de alltid dominerat. Och till viss mån även den svenska mitten. Men nu hade även den svenska högern erövrats. Det hela kanske började 1984, då en bredare grupp av svenska eliter bjöds in till Bilderberg. Nationalekonomen Assar Lindbäck hade bjudits in, även chefen för aktiebolaget SKF, och chefen för SAF. Så det var inte bara LO och en massa Sossar som kom på Bilderberg numera. Sen på 90-talet blev det även tunga ”borgerliga” opinionsbildare som också skulle bjudas in, som till exempel, Bertil Torekull (från SvD) och Hans Bergström (från DN). Och om inte Carl Bildt hade förlorat sin ”oskuld” innan han blev Statsminister, så förlorade han verkligen den vid hans första Bilderbergmöte år 1992 i franska Èvian-les-Bains. Calle Bildt skulle så småningom bli en stammis i snitt med Olof Palme, åtminstone i den här gruppen. 1993, skulle Bildt bli den enda svensken att delta i Bilderbergmötet.

DN-löpsedel (1992). 

1992 skulle 90-talskrisen nå sin klimax, med lite hjälp av socialisten, George Soros, som skulle syna Riksbankens bluff. Den 20 september chockhöjde Riksbanken räntan till 500%. Det blev för lite för sent. Men återigen skulle man ta fel beslut. Kronan skulle släppas och bli till en rörlig växelkurs. Istället för att inleda en diskussion om en eventuell återgång till Guldmyntfoten, och sparande, valde man att helt enkelt sluta försvara Kronan, och lämna den till sitt öde. Vi kan tacka George Soros för det.

Bildts regering var egentligen helt handfallen. Vice Statsminister Bengt Westerberg (FP) vägrade samarbeta med NyD. Därmed blev ett samarbete med Sossarna ett måste. Bildt satt på knäna hos Ingvar Carlsson. Statsministern kunde inte få igenom någonting utan oppositionsledarens godkännande. Så det var knappast så att Sossarna egentligen hade lämnat makten. När den Svarta Måndagen väl kom, var Bildt tillsammans med Finansminister, Anne Wibble (FP), dotter till Bertil Ohlin, tvungen att vända sig till Ingvar Carlsson och Sossarna.

1992 skulle regeringen tillsammans med Socialdemokraterna genomföra höjda skatter på bensin (CO2-skatter) och tobak, och höjd moms på livsmedel och resor. Regeringen fick kompromissa i många frågor, och Sossarna skulle få vetorätt till att godkänna regeringens förslag till eventuella ”privatiseringar”. Allt som allt, skulle 160 miljarder kronor försvinna ut ur Sverige under denna klimax av 90-talskrisen. Kronan sjönk direkt med 10-15% i jämförelse med den tyska D-Marken och Dollarn. Återigen skulle svenskarnas köpkraft försämras, då Riksbanken fortsatte med en keynesiansk penningpolitik. Trots att svensk exportindustri, skogsindustri och bilförsäljning gick som tåget med en svagare krona, blev svenskarna allt jämt fattigare med en kraftigt devalverad valuta. 1993 skulle Riksbanken komma fram till att man skulle ha ett 2%:s inflationsmål (+/- 1%). Alltså skulle man nu ha som mål att långsamt fortsätta att försvaga den svenska kronan, i ett långsamt takt, så att inte folk märker det så mycket när de är ute och handlar på affären.

Först 1993 skulle Bildts regeringen lyckas genomföra skattesänkningar med hjälp av NyD. Bildts regering innebar även en lång lista med flera nya myndigheter. M, FP och C var redan nu, alla, vänsterliberala partier. KDS var kanske den enda udda fågeln. Bengt Westerbergs och FP:s vägran att samarbeta med NyD, gjorde saken svårare för Bildt som då blev beroende av Sossarna. Allt som allt, var Bildts regering, en väldigt svag regering, som under en svår kris var beroende av Sossarna.

Sossar åter vid makten.

Så väl KDS, som NyD var två konservativa partier, som avskyddes något enormt av det vänsterextrema medieetablissemanget. Åsiktsetablissemanget, under SAP:s vingar, skulle föra en smutsig skampanj mot de konservativa partierna. Inför valet 1994 benämndes Kristdemokraterna inte längre för KDS, då de tagit bort ”Samhällspartiet”från slutet av namnet. Numera benämndes partiet endast som Kristdemokraterna, alltså KD. KD skulle drabbas hårt av socialisternas skampanj under valrörelsen 1994. Det var endast med nöd och näppe som KD skulle klara sig kvar i Riksdagen, efter intensiva attacker från etablissemanget.

NyD fick det än svårare, då partiet samtidigt utsattes för inre sabotage, samtidigt som partiet led av inre splittringar. Det stora problemet med NyD, var att den hade grundats av två personer med helt olika visioner, trots att de kanske hade gemensamma mål i en del viktiga frågor. Medan att Ian Wachtmeister, som länge sett andra företagare drabbas hårt av Statens regleringar, skatter och våld, var Bert Karlsson, mer intresserad av en show. De blev två stora figurer i ett litet men snabbt växande parti. Detta blev svårt att hantera, och det blev bara en tidsfråga innan splittringarna skulle bli ett faktum. Wachtmeister ville nog inte slösa mer av sin tid, med att leda ett parti som inte var intresserad av att försöka åstadkomma något på riktigt. Så hans avhopp som partiledare blev väntat. Karlsson skulle då introducera Harriet Colliander som ny partiledare. En individ som endast skulle sabotera partiet. Om Karlsson hade gjort detta medvetet eller ej, är svårt att säga. Men Karlssons ideologiska hemvist, och verkliga ambitioner inom NyD, kan verkligen ifrågasättas. Vivianne Franzén skulle då försöka rädda det som kunde räddas. Men hon fick det svårt. Vid ett extrainsatt partikongress avsattes Colliander. Men detta beslut ogiltigförklarades. Franzén fick lägga stor energi på att reda ut detta, vilket tog på krafterna från resten av NyD, som inte behandlades nådigt av presskåren. Franzén skulle lyckas säkra partiledarposten, men NyD skulle inte lyckas hålla sig kvar i Riksdagen efter valet 1994.

Valrörelsens hetaste ögonblick kom dock kanske när Gunnar Hökmark (M) avslöjade Sossarnas planer för att höja skatterna med 80 miljarder kronor, om de skulle vinna valet. Hökmark hade fått tag på brev från Sossarna som han ganska klokt valde att publicera. Sossarna blånekade detta, och insisterade på att de endast skulle höja skatterna med 3,7 miljarder kronor. Förvisso skulle det visa sig, att Sossarna inte skulle höja skatterna med 80 miljarder kronor. Men de höjde skatterna med 70 miljarder kronor, vilket är betydligt mer än 3,7 miljarder kronor. Men svenska folket skulle återigen gå på Sossarnas bluff. Sossarna skulle vinna valet år 1994 och återta regeringsmakten. Moderaternas förtroende hade skadats svårt under regeringsperioden, då de fick möta 90-talskrisens kraftfulla marknadsreaktion. Sossarna kunde spela på myten om att de skulle kunna fixa ekonomin, trots att det var deras finanspolitik som bidragit till grunderna till 90-talskrisen.

(Video: Skattebetalarna – Isberget).

NyD åkte ur, KD klarade sig med nöd och näppe. Både C och FP backar. M lyckas öka lite. Men de stora vinnarna blir de Rödgröna. Sossarna ökar sina siffror rejält. V, som nu bytt inriktning från brutal kommunism till brutal feminism, ökar också. Och MP återvänder till Riksdagen (ironiskt nog, med en kraftig EU-kritisk linje. Oj vad tiderna förändras).

Lika maktkåt som Sossarna var Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg, som så hemskt gärna ville få fortsätta att sitta vid regeringsmakten, den här gången dock under en Socialdemokratisk Statsminister. Efter valet inledde SAP och FP förhandlingar, som inte resulterade i någon koalitionsregering. I sin frustration valde då FP att rösta emot Sossarnas nyvalda Carlsson regering. Samtliga andra partier la ner sina röster, utom Sossarnas trogna dörrmatta inom V, som självklart röstade för den nya regeringen.

Dagar innan den nya Socialdemokratiska regeringen tillträdde skulle den mystiska Estoniakatastrofen ske. Sedan dess, har Sossarna själva varit effektiva med att lägga locket på vad det var som egentligen hände ute i Östersjön.

1994 skulle den nya Carlsson regeringen, inklusive Sossarnas nye Finansminister, Göran Persson, åter hamna i konflikt med facken. Även med de borgerliga skulle de få uppleva konflikter i Riksdagen. Men tack vare samarbeten med främst Centerpartiet, skulle Sossarna lyckas genomföra de skattehöjningar som Carlsson regeringen önskade.

Bilderbergaren Ines Uusmann (S). 

Kommunikationsministern, Ines Uusmann (S), skickades år 1995 till Bürgenstock i Schweiz för att delta i årets Bilderbergmöte. Ett år senare, år 1996, skulle hon göra sig känd för ett mycket märkligt uttalande om hur internet inte skulle bli någon succé i framtida år, och att det bara var en kort trend som just då hade blivit mycket populär. Frågan är om inte hon hade blivit lite vilse, och missförstått vad sina härskare försökte förklara för henne. Den 12 maj 1996 skrev hon i SvD:

”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet.” ”Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för?” ”Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad.”

EXPO, startar sin underrättelsetjänst 1995. 

1995 skulle Stiftelsen EXPO grundas. EXPO har en del av sina rötter i Riksförbundet Stoppa Rasismen (RSR), som var en riksorganisation som grundades i Södertälje på 80-talet. Denna typen av rörelser drog som vanligt till sig människor som lätt kunde utnyttjas av Staten, eller på något sätt hade en förankring till Socialdemokraterna eller någon annan vänsterextrem rörelse. Observera noga att organisationer som stödde denna typ av rörelser var i första hand organisationer som fick bidrag av Staten. I första hand handlade det mycket om opinionsbildning på 80-talet. När Sossarna införde mångkulturen på 70-talet, och borgerligheten inte uppfyllde sitt uppdrag som opposition i sociala och kulturella frågor, så resulterade detta i reaktioner. Sverige hade aldrig någon motsvarighet till Enoch Powell i England. Reaktionerna kunde bli kraftiga och ledde till extremism, som etablissemanget själva hjälpte till att blåsa upp, med en början på 80-talet. Detta skulle nå sin klimax i början av 90-talet. I och med att RSR inte anordnade några gaturörelser, så som vänstern var annars vana vid, valde vissa då att bilda en svensk gren av AFA (Anti-Fascistisk Aktion). AFA i Sverige bildades, enligt dem själva pga att RSR inte utförde några ”motdemonstrationer” ute på gatorna, då patrioter hade sina hyllningsdemonstrationer för Kung Karl XII (den 30 november 1991).

Men RSR skulle så småningom flagna bort. På 90-talet skulle NMR (Nätverket Mot Rasism) ta över. Den här gruppen skulle inte göra någon hemlighet av kopplingar med vänsterextrema rörelser. Och parallellt med dem skulle även EXPO bildas. EXPO var då, och är än idag, mer av en underrättelse organisation, än något annat. Folk kopplar dem vanligtvis till kommunister och de mest vänsterextrema rörelserna. Men deras mer intressanta och mäktigare kopplingar finner man hos Sossarna. Socialdemokraternas indoktrineringsskola ABF, har sedan dess början upplåtit ett stort utrymma åt EXPO. Det är alltså inte bara en underrättelsetjänst för den så kallade ”antirasistiska” rörelsen, utan i första hand för Sossarna, att kunna eliminera sina motståndare, ungefär på samma sätt som de sysslade med på 70-talet med IB-affären.

EXPO:s främsta figur när den bildades var den kommunistiske journalisten och författaren, Stieg Larsson. Larsson som i sin tur spenderat mycket av sin tid sedan 70-talet i England, och inte minst inom City of London Korporationen, där han samarbetade väldigt nära med Scotland Yard. Så småningom skulle han där bli bekant med Graeme Atkinson som koordinerar AFA-rörelsen över hela Europa. Kopplingarna mellan EXPO och AFA är inte heller någon hemlighet i övrigt. Larsson skrev artiklar åt den brittiska ”antirasistiska” tidningen, Searchlight, en grupp som i sin tur grundades av den kommunistiske MI5-agenten Gerry Gable. EXPO är än idag noga med att hylla Searchlight, som sin främsta inspirationskälla. Larsson skulle så småningom återvända till Sverige för att grunda EXPO år 1995.

Jan Guillo, som varit en agent åt Sovjetiska KGB, och som vet en del om hur underrättelsetjänster arbetar förklarade redan 1996 att EXPO arbetade som en ”klassisk underrättelsetjänst”. Journalisten Per Landin kritiserade EXPO redan 1997 för att lättvindigt offentligt stämpla människor som ”högerextrema”. ”Ibland tycks det räcka med att ha en förre detta arbetskamrat som varit kusin till en avhoppad nydemokrat för att hamna på EXPO:s svarta lista”.

Precis som alla andra vänsterextrema organisationer med starka kopplingar till så väl vänsterextrema rörelser och SAP, så finansieras EXPO främst med Statliga pengar, från diverse Statliga organ, eller Statligt finansierade grupper eller institutioner. Några exempel är: Kulturrådet, Stiftelsen Hela Sverige och Allmänna Arvsfonden. Utöver dessa pengar, lever EXPO av pengarna som den bortgångne Stieg Larsson fortfarande producerar via sina litterära verk.

EXPO har sedan dess början fått en unik och privilegierad status bland de etablerade medierna i Sverige, då den ständigt används som källa mot regimkritiska röster, som på ett eller ett annat sätt kan ses som ett hot mot Sossarnas hegemoni. Precis som Searchlight också haft en tyst allians med det engelska Labour Partiet i England, alltså samma modell. EXPO har på det här sättet effektivt kunnat manipulera en stor del av Sveriges befolkning.

Ingvar Carlsson (S). 

I augusti 1995 meddelade Ingvar Carlsson att han hade för avsikt att lämna sin post som partiledare för Socialdemokraterna, och därmed även lämna sin post som Sveriges Statsminister. Efter Estoniakatastrofen försvann många tänkbara efterträdare till Ingvar Carlsson. Därför sågs den relativt nya Vice Statsministern, Mona Sahlin, som det mest sannolika valet till att bli Sveriges nästa Statsminister, och då även partiledare för Socialdemokraterna. Men i oktober 1995 skulle Tobleroneaffären sätta stopp för dessa planer. (Jag kommer att återkomma till just Tobleroneaffären vid ett senare avsnitt). Sahlin var inte längre ett alternativ för att ta över efter Carlsson.

Det skulle istället bli Finansministern, Göran Persson, som skulle få ta över efter Ingvar Carlsson. I december 1995 blev det klart att Göran Persson skulle bli Carlssons efterträdare. Det hela drog ut på tiden. Men i Socialdemokraternas partikongress i mars 1996 skulle till slut Göran Persson få ta över så väl posten som Statsminister, som posten som partiledare, från Ingvar Carlsson. Och därmed var en turbulent 10 års period för Socialdemokraterna över.

Efter sin tid som Statsminister skulle Ingvar Carlsson leda FN:s Rwanda-kommission. Här skulle Carlsson alltså delta i FN:s ursäktande rapport om folkmordet i Rwanda. Slutsatsen av rapporten skulle bli att ”FN kunde ha gjort mer och till och med hindrat folkmordet”. Och då alltså inte något om att FN skulle medvetet velat se till att det blev ett folkmord. Carlsson skulle senare även leda utredningen efter Göteborgskravallerna.

Ingvar Carlsson skulle tillsammans med en globalist från Guyana, Shridath Ramphal, leda The Commission on Global Governance. Detta var en internationell organisation vars uttalade mål var och är att skapa en centralstyrd Världsregering (alltså NWO). Och Sveriges förre detta Statsminister var med och ledde den här gruppen. Ramphal och Carlsson författade rapporten Our Global Neighborhood. Där slog de båda globalisterna fast att det var nödvändigt att avväpna alla fria medborgare i samtliga länder för att kunna ha en världsregering under FN. I rapporten var de än mer måna om att avväpna fria medborgare än att avväpna Stater.

”Militarization today not only involves governments spending more than necessary to build up their military arsenals. It has increasingly become a global societal phenomenon, as witnessed by the rampant acquisition and use of increasingly lethal weapons by civilians – whether individuals seeking a means of self-defense, street gangs, criminals, political opposition groups, or terrorist organisations.”

Rapporten kritiserades kraftigt av bland andra, den konservativa amerikanska tidningen The New American. Och det konservativa amerikanska sällskapet John Birch Society. Olika högergrupper i USA, på 90-talet, använde rapporten författad av bland andra Sveriges Ingvar Carlsson (S), som bevis för att det fanns en plan från socialistiska globalister att upprätta en Världsregering, vars syfte skulle vara att avväpna världens folk för att lättare kunna förtrycka dem under global marxism.

Slutsats.

Ingvar Carlsson hade ärvt Olof Palmes katastrof. Sverige under de 10 år med Carlsson blev en tid där samtliga ansvariga skyllde ifrån sig, samtidigt som man inte kunde kritisera Olof Palmes roll i ekonomins förfall. Per-Olof Edin, Allan Larsson, Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Stig Malm, Bengt Dennis, Riksbanken, LO, Socialdemokraterna, alla skyllde ifrån sig och alla bråkade med alla. Men värst av allt insisterade samtliga dessa socialister att den enda lösningen kunde bli mer Keynesianism, fler Statliga kontroller, fler regleringar, höjda skatter, fler marknadskontroller. Det var alltså samma diagnoser och samma lösningar. Inte ens under den brinnande 90-talskrisen ville man erkänna att kanske den medicin som de socialistiska läkarna rekommenderade inte hjälpte ekonomin, utan att den snarare skadade den. Socialister betraktar marknaden som något de måste tämja och tvinga ner på marken för att kunna kontrollera, utan att förstå att marknaden agerar som bäst fritt, så den kan läka sig självt. Dessvärre så blir marknadens reaktioner bara värre ju mer brutal medicineringen från Staten och socialisterna blir.

Devalveringen av den svenska kronan skulle få fortsätta även efter 90-talskrisen. Lika så skuldsättningen av Sverige och svenskarna. Men efter den, skulle skuldsättningen och devalveringen (inflationen) inte bli lika märkbar. Den svenska eliten skulle bli lite mer ”försiktig” och långsiktig i sitt förgörande av Sveriges ekonomi. Det skulle nu inte vara ensidigt från Riksbanken att devalvera värdet på kronan och svenskarnas köpkraft, eller den svenska Statens skuldsättning, eller svenska folkets skuldsättning, som skulle ruinera ekonomin. Efter 90-talskrisen, skulle det istället bli en kombination av allt detta. Med en start på Perssonplanen, efter Socialdemokraternas valseger år 1994. Ja, den nye Finansministern, Göran Persson, hade en plan. Och det är i första hand den som är roten till dagens stora skuldsättning av svenska folket, och de bubblor som man just nu blåser upp. (Men vi kommer att fördjupa oss mer i detta vid nästa avsnitt).

Ingvar Carlsson ledde SAP från 1986-1996, alltså i 10 år. Och även om han inte var Sveriges Statsminister mellan 1991-1994, så hade Sossarna ändå stor inverkan i de avgörande ödesfrågor för Sverige även då. Anledningen var att Bildts regering var en minoritetsregering, där Vice Satsministern Bengt Westerberg (FP) till varje pris ville undvika ett samarbete med NyD, som han såg som ”högerextrema”. Så för de allra viktigaste frågorna var Bildt tvungen att vända sig till Carlssons Sossar. De viktigaste reformer som skedde under Bildts regering skedde endast under Sossarnas villkor. Så man kan nästan se det som att Sossarna nästan inte riktigt hade lämnat makten ifrån sig.

Under Carlssons tid som ledare för SAP syns fortfarande (och tydligt) Sossarnas obehagliga vurm för brutala diktaturer. En Socialdemokratisk tradition som verkar aldrig bli för gammal. Sossarnas starka band till myndigheter, gör även att det blir naturligt att de svenska skattebetalarnas pengar går till brutala diktaturer och blodtörstande rebeller, som samtidigt kan beskrivas som ”frihetshjältar” via Statlig media. De korta och turbulenta regeringsperioderna då Fälldin och Bildt fick sitta som Statsministrar hade inte rubbat det Socialdemokratiska maskineriet. Det är som om Sossarna aldrig lämnat makten ifrån sig.

Carlsson skulle även se till att Sverige blev medlem i det marxistiska EU. På 80-talet var Sossarna försiktiga och ville inte stötta sig mot Sovjet genom att bli medlemmar i EU. Men i och med Berlinmurens fall, fanns det inte längre några hinder. Sossarna vill vara med och påverka EU i en än mer socialistisk riktning. Det är därmed inte så konstigt att Sverige är favoritlandet för EU att plocka fram kommissionärer ifrån. Den redan ideologiskt erövrade borgerligheten såg på EU som en eventuell väg ut ur Socialismens Sverige. Denna bedömning var dock något grovt felaktigt, då vi direkt har fått fler regleringar på företagande sen vi gick med i EU. Myndighetsstyrningen har blivit än mer aggressivt sen vi gick med i EU. Det har blivit fler arbetsmarknadsregleringar, miljöregleringar och byråkratier sen vi gick med i EU, inte färre.

När väl Ingvar Carlsson är klar med Sverige, är landsförräderiet konsoliderat. Och makten lämnas nu över till en individ med diktatorskomplex.

Övriga Källor:

Danne Nordling, Orsakerna till 90-talskrisen.

Bengt Nilsson (Ethno Press), Vem hjälpte Robert Mugabe till makten?

Bengt Nilsson (Ethno Press), Så ska vi glömma biståndet till Zimbabwe.

DagensPS, Spionjägaren: S-toppar i hemliga möten med Sovjet.