Min kommentar till Granskning Sveriges avslöjande om familjen Reinfeldt.

Jag har varit väldigt upptagen och inte haft tid att kommentera detta, som jag velat kommentera sedan det kom fram förra veckan. Och det gäller Granskning Sveriges (GS) avslöjande reportage om familjen Reinfeldt.

Det är egentligen två huvudämnen som jag ville ta upp och avhandla här. Ett är The Manchurian Candidate, och två är de svenska så kallade libertarianerna.

Många har tyvärr blivit besatta av ett hat mot Fredrik Reinfeldt som person, som om han enskilt skulle vara ansvarig för allt ont som händer. Att GS gjorde ett avslöjande reportage som förklarar mycket om Fredriks barndom verkar många se förbi helt.

Jag tror faktiskt att GS bara har skrapat lite på den absoluta toppen på en enorm guldberg av nyhetsvärde. Deras intervju med Fredriks pappa, Bruno Reinfeldt, är mycket avslöjande, och säger faktiskt mer än vad som sägs. Exakt vad som Bruno försökte göra för att rädda Fredrik från den svåra familjesituationen är svårt att säga, om han ens gjorde en ansträngning över huvud taget. Men den uppenbara boven i denna familjedrama är Birgitta Reinfeldt, Fredriks mamma och Brunos f d fru.

Hur en klassisk borgerlig högerman som Bruno kunde bli ihop med en så vänsterextrem och radikal kvinna som Birgitta kan vara svårt för många att förstå. Men jag vill påminna läsare att när det gäller spioneri och underrättelsetjänsters arbete, så har det alltid varit norm att skicka en agent på målet via just kärleken. Många har sedan visat sig ha varit gifta med och bildat familj med sin egen spion. Hela deras liv och kärlek visar sig sedan vara en bluff. Uppenbart, i det här fallet, är att LO eller någon liknande vänsterradikal institution haft Bruno som måltavla. Och Birgitta var agenten.

När Bruno och Birgitta sedan bildat familj börjar Birgitta genast indoktrinera barnen i sin radikala marxistiska inriktning. Det är här någonstans som GS verkar tappa tråden. Marxisterna är inte emot någon välfärdsstat. Tvärtom vill de att den ska växa så pass mycket att den inskränker in på bara skinnet hos varje individ. Birgitta och andra kulturmarxister är inget undantag. (Håll i den tanken ett ögonblick så återkommer jag till detta).

Birgitta hade i praktiken hjärntvättad Fredrik in i hennes kulturmarxistiska synsätt. Något som gjort att en del som arbetat väldigt nära Reinfeldt upplevt att han (som vuxen) agerat väldigt psykopatiskt. Mycket tyder på att Fredrik då kanske rent av var ett offer för någon form av Mind Control. Kanske är Fredrik Reinfeldt, rent av, ett MK-Ultra fall. Ett alternativ som vi nu inte kan stryka bort.

Ty vad var det Bruno sa i intervjun? Han menade på att Socialdemokraterna hade gett sig på familjen Reinfeldt och Fredrik i synnerhet på ett mycket grovt sätt. Så det är klart att Fredrik drivs av ett personligt hat mot Sossarna. Vem skulle inte det, om du skulle drabbas på samma sätt? Nu ville inte Bruno säga mer i intervjun, så vi vet inte om det var sjukvården, socialstyrelsen eller någon annan institution, som i vilket fall som helst domineras av socialdemokrater, som skulle ha varit boven. Uppenbart är att det finns mer att gräva i här.

Den typen av experimenterande och utnyttjande som Birgitta och Sossarna (via sina olika tentakler) utsatte Fredrik för är så klart oförlåtligt. Men det hela slutar ändå i att Fredriks revanschlust blir missriktad. Och istället för att förstöra ofärdstaten, så hjälper han bara till att förstärka den senare som politiker.

Ty med facit i hand kan vi se att välfärdsstaten faktiskt vuxit under Reinfeldt. Trots att vi haft en så kallad "borgerlig" regering så har Sverige ändå ett av världens högsta skattetryck i världen. Inga riktiga rejäla nedskärningar ägde rum. Tvärtom gick satsningarna (läs kostnaderna) för välfärdsstaten uppåt som en raket. Och jag har tidigare nämnt detta på den här bloggen. Göran Hägglund (KD) sa att regeringen Reinfeldt har satsat mer pengar och resurser på välfärden än någon annan regering innan. Och det är den absoluta sanningen! Regeringen Reinfeldt såg till att expandera välfärdsstaten. Det har aldrig satsats så mycket pengar på skola, vård och omsorg som under Reinfeldts regeringsperiod.

Vi bör även komma ihåg att det var Reinfeldt som störtade Bo Lundgren och skapade de Nya Moderaterna. Och de nya moderaterna skulle inte längre utmana och angripa välfärdsstaten. De skulle tvärtom förvalta Sossarnas verk. Det är i praktiken arvet efter Reinfeldt.

Reinfeldt öppnade upp för en stor invandring som i praktiken inneburit att vi kanske aldrig mer ser Moderaterna regera utan att på något sätt kompromissa med SD eller ingå i en bred 7-klöver regering. The Manchurian Candidate (Fredrik Reinfeldt) har bara saboterat och förstört för Moderaterna och borgerligheten.

Detta kan också förklara varför Reinfeldt inte blev vänsterpartist. Han blev moderat istället och förstörde partiet inifrån, förmodligen för all framtid. Och då kommer vi in på ytterligare ett element. Och det är de så kallade svenska libertarianerna.

Jag kan nämna två framstående svenska libertarianer som förespråkat massinvandring som ett exempel. Det är Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg. I många ämnen är dom här två väldigt bra. Väldigt duktiga och väldigt kunniga. Jag älskar Segerfeldts attacker mot kulturvänstern och hela konceptet med presstöd till alla PK-tidningarna. Och Norberg skriver oftast riktigt bra kritik mot Riksbanken och den penningpolitik som drivs i Sverige. Men när det gäller invandringen är dessa herrar helt ute och cyklar.

Samma sak skulle man kunna säga om MUF på 80-talet. En radikal nästan anarkokapitalistisk gäng, ledda av Ulf Kristersson. Som förövrigt idag är arvtagaren efter Anders Borg inom Moderaterna. I det här libertarianska gänget drevs man av ett avsky mot Sossesverige. En avsky som även jag delar. Och en avsky som jag även har mött personligen med en hel del svenska liberaler som jag haft bekantskap med. Denna avsky är fullkomligt förståeligt. Problemet är att många av dessa liberaler/libertarianer har gått på en myt. Och de har gjort sig själva till Sossarnas marionetter på ett för dem mycket olyckligt sätt.

De började hata Sverige. Sossarna lyckades förknippa Sverige med Socialism och Socialdemokratin så pass mycket att svenska liberaler/libertarianer till sist valde att köpa Sossarnas berättelse om Sverige. Och jag tror att mycket av det här har med indoktrineringen via skolväsendet att göra. Något som Sossarna redan satte igång via 1946 år Skolkommission, då Sverige införde den östtyska skolmodellen (Die Einheitsschule). På det sättet har Sossarna kunnat ta ifrån svenskarna, och även liberalerna deras historia, deras berättelse om Sverige.

På 1800-talet inledde Sverige en enorm tillväxt tack vare liberala reformen inom ekonomin. Det var dessa reformer som skulle öppna upp för svenskars innovationer. Detta kombinerat med en gammal konservativ luthersk arbetsetik ledde till en långsam men ändå kraftig ekonomisk utveckling som skulle med tiden höja levnadsstandarden för alla svenskar. Under 1900-talet lade sedan Sossarna en blöt filt över det hela. Och mjölkade ur allt de bara kunde. Vilket till sist skulle kulminera i det oundvikliga 90-talskrisen och en klar ekonomisk försämring för Sverige. Något som Sverige egentligen fortfarande inte återhämtat sig ifrån ännu.

När Sossarna lyckades få svenska liberaler och libertarianer att förknippa Sverige med socialism och sosseri, så vände sig det här gänget, med MUF i spetsen, mot internationalismen. De var starka anhängare av EU och globalisering. Sverige hade ingen historia, ingen betydelse. Sverige var av inget värde längre för dessa liberaler.

Problemet var att de förväxlade Sossesverige med det riktiga Sverige. De blandade ihop den svenska Sosse-Staten med folket (svenskarna). Härmed kom en form av självhat och förakt mot svenskar och Sverige.

Kanske liberaler och libertarianer kan dra lärdom av att aldrig mer förväxla Staten med folket. Och att erkänna att människorna inte bara är tomma skal (tabula rasa) som kan fyllas i med vad som helst, utan att folket har en kultur, en historia och en tradition. Något som faktiskt är värt att bevara. Att ett hus måste ha väggar, så att inte taket rasar. Att svenskar även har många positiva egenskaper. Något som svenskar har, inte på grund av sosseriet, utan snarare tvärtom TROTTS sosseriet. Ett arv som svenskarna har kvar från tiden innan socialismen lyckades etablera sig i landet.

De stora förlorarna av massinvandringen är de borgerliga. De flesta invandrare som kommer till Sverige numera röstar 10 fler gånger på Sossarna än på de borgerliga. Många invandrare är värdeliberaler, men även de som inte är det, röstar på vad som kommer att ge dem mer i plånboken för minsta ansträngning. (Därför tror jag också inte att det är islamisterna som utnyttjar socialisternas godhet, utan tvärtom socialisterna som via deras sociala ingenjörskonst utnyttjar islamisterna).

De flesta invandrare idag kommer från en civilisation som historiskt sätt varit en diktatur eller ett kungadöme (och då snackar vi inte ens om några upplysta despoter). Invandrare utanför västvärlden kommer tyvärr att ta med sig mer tyranniska ideal. Vilket naturligtvis kommer att gynna vänstern och inte högern i Väst. Mönstret är tydlig i hela Europa, och även USA.

Om liberaler och libertarianer är intresserade av att försvara de värden som gjorde den klassiska liberalismen möjlig, så måste de faktiskt inse att vår västerländska kultur har ett unikt värde, och att den är värt att försvara. De kan inte fortsätta att betrakta individer som om de vore tomma skal, utan kultur, historia och traditioner. Då blir de ett lätt bytte för socialisternas kulturrelativism och nedvärdering av den västerländska civilisationen.

Som tur är, har många libertarianer på internationell nivå faktiskt börjat inse fakta. Men här i Sverige verkar de mest högljudda libertarianer inte inse att massinvandringen bara kommer att göra socialismen och i synnerhet ofärdstaten starkare och mer tyrannisk än någonsin tidigare.

GS, MK-Ultra.

En snar framtid utan japaner - Stor succé för Romklubben i Japan under 2013.

Japaner kan bli ett minne blott om utvecklingen får fortsätta. 

Under 2013 slog Japan rekord i befolkningsreduktion, då siffrorna visade att befolkningen i landet har under året kraftigt reducerats med en rekordsiffra av 244 000 japaner. Japans sjukvårdsmyndighet beräknade att omkring 1 031 000 bebisar föddes i Japan, samtidigt som 1 275 000 dog. Antalet döda innebar en kraftig ökning med 19 000 jämfört med 2012. Befolkningen reducerades med 0,2% allt som allt.

Om några generationer kommer Japans befolkning att ha sjunkit med en tredje del. Idag består redan en fjärdedel av befolkningen av äldre pensionerade.

Den japanska kulturen är en döende kultur, som försöker förlita sig på ny teknologi. Den nya moderna teknologin bidrar dock inte till att japaner avlar fler barn, tvärtom har läget förvärrats på grund av denna tilltro.

Både Japan och väst har redan nått sin befolknings-peak och snart följer även tredje världen. Globalt kommer vi att nå en befolknings-peak omkring år 2040 enligt siffror från FN. Nyheterna från Japan är mycket glädjande för Romklubben och övriga malthuseanska globala elit.

BBC.

Relaterat:

50% av brittiska familjer har bara ett barn.

Nu kan Staten beslagta dina barn innan de hunnit ur livmodern!

Ett uppmärksammat fall från i våras. 

OFÄRDSSTATEN. Det stormar i England nu då det avslöjats att myndigheter såg till att söva ner en gravid italiensk kvinna för att genomföra ett kejsarsnitt. Så kunde de beslagta fostret från kvinnan som de ansåg skulle vara en olämplig mamma.

Det handlar om en hemlig domstol som upprättades av de socialdemokratiska Labourregeringen 2007. Vanliga domstolar, politiker eller ens myndighetspersonal kan få tillgång till uppgifterna som denna hemliga domstol har. Den här typen av verksamhet har de sysslat med sedan hösten 2007 i England, där de beslagtagit barn från deras föräldrar.

Men för första gången skedde detta med en utländsk medborgare. Den italienska kvinnan hade inte begått några brottsliga handlingar. Hon var i England för att hon skulle börja jobba. Men eftersom hon var tvungen att ta mediciner för en sjukdom ansåg denna hemliga domstol att det var i deras rätt att beslagta fostret direkt från kvinnans livmoder, innan hon hunnit föda barnet. Att Staten ingriper på det här sättet bör också ses som unikt.

Kvinnan har sen tidigare två barn. Och eftersom hon har denna sjukdom kan hon inte ta hand om dem. Det är istället barnens morföräldrar som har hand om dem. Nu har dock domstolen förbjudit myndigheter från att skicka den nu 15 månader gamla bebisen till Italien. Kvinnan får inte ens träffa sitt barn. Den ska istället adopteras till en familj med ingen relation till den italienska kvinnan.

Tidigare i år, i ett uppmärksammat fall, bestämde den hemliga domstolen sig för att sätta Wanda Maddocks i fängelse för att ha försökt hämta hem sin far från älderomsorgen för att hon skulle kunna ta hand om honom hemma istället. Hon fick sitta i fängelse i fem månader utan någon rättsprocess, och även utan att veta varför hon blev fängslad.

Jämfört med det, så är så klart det här senaste fallet extraordinär. Dels för att den italienska kvinnan inte ens hann föda barnet innan den plockades bort av myndigheterna. Men också för att hon var inte en engelsk medborgare. Kanske även svenska kvinnor ska akta sig från att sätta sin fot i England om de är gravida.

Nu vädjar kvinnan till brittiska myndigheter att inte adoptera bort sitt barn till främmande. Hon har fått allmänhetens stöd, och även politiker har reagerat starkt och kommer att ta upp fallet i Parlamentet.

Ett annat uppmärksammat fall, där denna hemliga domstol beslagtaigt barn, är den med Nigel Cooper. En engelsman som arbetat för NATO i Belgien. I följande intervju berättar han om hela processen.

BBC, Daily Mail.

Socialister förfasas över Moderats kritik av ofärdsstaten.

Efter en dokumentär från Public Service intervjuades moderaten Jessica Polfjärd (M) som sitter som ordförande för Moderaterna i Riksdagens arbetsmarknadsutskottet. Dokumentären handlade om arbetslinjen och arbetslösheten. Men kontroverserna hade inget med det att göra. Polfjärd nämnde nämligen något som är ytterst kontrovetiellt i socialistiska Sverige.

- Vi får ett bättre samhälle om omsorg sköts solidariskt av anhöriga än om omsorgspersonal avlönas, sa Polfjärd till SR. Denna citat skapade ramarskri bland socialisterna i sociala medier. Och Sveriges kanske mest etablissemang-vänliga socialistiska blogg, Alliansfritt Sverige, kände att de var tvungna att ta upp hennes uttalande och förklara varför de ansåg att hon hade så fel.

De radar upp sina tre anledningar till varför vården inte skulle kunna lösas frivilligt och solidariskt av anhöriga. Det hela är baserad på socialistiska idéer om att göra människan mer beroende av Staten för omsorg, att familjens betydelse förminskas och att människan blir mer enfaldig i sin kunskap.

Gällande kunskap så brukar jag ta upp hur svenska kvinnors kunskap om mödravård försämrades av att Per Albin Hansson införde en socialistisk och statligt styrd mödravård. Efter någon generation försvann kunskapen hos svenska kvinnor, då den centraliserades bland de bildade som då skulle sköta omsorgen. Visst, där kunde man finna sina fördelar. Men befolkningen blev efter en generation, mindre kunnig, och mer beroende av Staten för att klara av omsorgen/vården.

Familjens betydelse förminskades också då den Statliga vården expanderade under mitten av 1900-talet. Individen "befrias" av Staten från familjen. Ett mycket lömskt sätt att bryta ner familjen och dess betydelse och ersätta den med Statens så kallade "solidaritet", där Staten med våld tar från en för att finansiera någon annan.

Jessica Polfjärds definition av solidaritet, är den enda sanna solidariteten, baserad på familjen och frivillighet, och inte den socialistiska varianten baserad på tvång och våld. Kom ihåg att socialism och Statlig vård och omsorg handlar om kontroll, centraliserad kontroll. En familj där alla tar hand om varandra och är oberoende av Statens alla erbjudanden, är också svårare att manipulera. Därför är starka familjer ett stort problem för Staten.

SR, AS-blogg.

S R Larson om Inkomstskatter och välfärdsstaten.

I Sverige har vi bland världens om inte just världens absolut högsta skattetryck, trots att vi har en så kallad "högerregering". Här kallar S R Larson de Nya Moderaterna för de Nya Vänsteraterna. Ett mycket lämpligt namn som den här bloggen kanske kommer att börja använda vid lämpliga tillfällen.

(Ej tillgänglig hos Blogger)

http://www.youtube.com/watch?v=Dg79oZuQPb0

Peter Schiff: Pöbelstyret förstörde Detroit.

Detroit ligger 20 miljarder dollar i skuld. 47% av invånarna är analfabeter. Hälften av den vuxna befolkningen är arbetslösa. Hur ska Detroit betala av sina skulder?

Medelklassen har redan flytt staden, skatterna är för höga. Det är endast en fattig svart befolkning som är kvar. Staden har inte pengar till ambulans, polis eller räddningstjänst. Ungefär 10% av brott lyckas polisen lösa. Trafikljusen i många områden är avstängda. Brottsligheten skenar. Det lilla med pengar som stadens fullmäktige har går åt att betala av pensionärerna.

Så kan det gå när vänstern styr en storstad alldeles för länge. Lägg även till hur Romklubbens mål med avindustrialiseringen av västvärlden sedan Jimmy Carter fungerat så effektivt, så förstår man varför Detroit är i fullständig förfall. Obama å sin sida "räddade" de stora industrierna i Detroit så sent som 2012, men med de nya höga skatterna och ObamaCare, blev det tillslut ändå konkurs för Detroit.

Sanandaji krossar socialisternas argument för kollektiviserad sjukvård.

Den här månaden har sjukvården varit bland de dominerande ämnena i Sverige, mycket med tanke på diskussionerna i den gångna veckans S-kongress. Socialisterna har varit noga med att attackera valfriheten och vinsterna inom sjukvården. Även tidningen Fria Tider som tidigare varit någorlunda konservativa har det senaste året svängt och blivit socialister i den här frågan. 

Det som bör attackeras är så klart subventionerna inom vården, inte vinsterna. Men i det socialistiska landet Sverige, så har vi inte kommit så långt. Moderaterna verkar mer måna nu om att förvalta det socialistiska arvet. 

Som tur är, så har vi familjen Sanandaji som vaskar fram den obekväma sanningen i det socialistiska Sverige, som till varje pris vill tro på att Staten kan vara god, och enligt dem, har varit god, och att om bara rätt sosse (Löfven) kommer till makten så kommer allt att bli så bra. 

Medans Tino Sanandaji avslöjar bedrägeriet kring massinvandring, så avslöjar hans bror, Nima Sanandaji, bedrägeriet inom den statliga sjukvården. De socialistiska vinklingarna för att till varje pris smutskasta privata alternativ inom vården, och dölja det faktum att dödligheten inom kollektiviserad (socialistisk) vård är betydligt högre(!), är det som Nima Sanandaji påpekar tydligt. Socialisterna må använda ord som "kakerlackidé" för att väcka upp känslor, men som tur är, får de bakläxa den här gången. 

Att dödligheten är betydligt större inom statlig vård är ingen slump. Den främsta anledningen till att socialister vill ha statligt vård, är för att de gått med på Agenda 21:s planer till att reducera världens befolkning. De korporativistiska systemet vi har med subventionerad vård gör likadant, men skillnaden är att kollektiviserad vård, är så mycket mer effektiv. 

Inom dödskulten, socialisterna, finner vi de främsta förespråkare för aborter, och vi är egentligen inte så långt ifrån att eutanasi även börjar ses som en "lösning". Även detta har med Agenda 21:s avbefolkningsprogram att göra. 

Jag föreslår att folk lyssnar på vad Ron Paul hade att säga om ämnet sjukvård. Det är viktigt att förstå att läkaren arbetar inte gratis. Sjukvård är ingen omistlig rättighet! Sjukvård är en tjänst som läkaren erbjuder. Och han kan då inte arbeta gratis för din begäran. Han måste också få betalt för den tjänsten som han erbjuder/utför. Staten kan inte betala läkaren, för att Staten äger ingenting. Det som händer då är att Staten tar från skattebetalare för att ge till läkaren. Istället för att två parter kommer överens, så griper Staten in mellan läkare och patient. 

Vad gäller fattiga, sjuka och svaga, så bör man fråga sig, om de bör lita på att Staten ska ta hand om dem. Detta är alltså, samma Stat som ger dem vacciner för att försämra deras hälsa. Ju fler sjuka människor dessto större behov anser sig Staten tvingas ha. Det blir till en ond cirkel. Vill de sjuka, fattiga och svaga att Staten kontrollerar deras sjukvård? När man studerat Agenda 21, så förstår man varför globalisterna är så mycket för en kollektiviserad sjukvård. Dags att vakna nu! Vård av fattiga, sjuka och svaga bör vara något som kyrkan och andra frivilliga sysslar med. Det vill säga verklig solidaritet, inten den där Staten kontrollerar en via sina byråkrater. 

Frankrike förlorar drygt 1 miljon jobb på mindre än ett år.

Frankikes nya socialistiska regering har lyckats skrämma bort drygt 1 miljon jobb från Frankrike. Med en rejäl skattehöjning för att finansiera en expansiv välfärdsstat, förväntade presidenten Francios Hollande att allt skulle gå utmärkt. Naturligtvis blev det inte så. Skattehöjningarna drabbar främst de rikaste i Frankrike, och där med de produktiva delarna av samhället. Men nu flyr frankrikes rika till olika grannländer. Även tidigare investerare har nu dragit tillbaka sina pengar.

Modesta beräkningar pekar på att Frankrike redan nu, på mindre än ett år har förlorat mer än 1 miljon jobb. Lägg även till att Le Figaro påpekar att dessa siffror är just modesta, den verkliga siffran verkar ligga en bra bit över miljonen.

Det enda vi man kan säga är att det här kanske var det mest förutsägbara utgången efter att fransmännen varit så korkade att de valt att rösta på en socialist. Nu får de helt enkelt stå sitt kast! Hej då till alla investeringar, hej då till företagen, hej då till jobben.

Trots detta verkar dock Hollande regeringen inte vara medveten om verkligheten. Frankrikes EU-näringslivsminister Bernard Cazeneuve förnekar helt att rika fransmän flyr landet och tillägger: att franska chefer är "patrioter" och att staten kommer att ta till särskillda åtgärder som kommer att gynna företagande och investeringar.

Micheal Savage hade så rätt om Hollande redan från början.

50% av brittiska familjer har bara ett barn.

Inga syskon för lille Edward. 

En stor framgång för globalisternas malthuseanska Agenda 21, då hälften av de brittiska familjerna numera endast skaffar ett barn. Ja, vi i Europa är på väg att införa ett ettbarnspolitik likt Kina, fast utan att ens behöva lagstifta om det. (Vi svenskar ligger inte särskillt långt efter britterna heller).

Det har blivit dyrt att ha barn menar en del. Och i de flesta familjer idag så jobbar båda föräldrarna. I just dessa fall så, blir det väldigt dyrt att betala för någon att sköta barnen, därmed blir fler barn helt uteslutet för många föräldrar.

I vissa fall väljer mamman att stanna hemma. Men där straffas hon istället av skattetrycket och välfärdsstaten. Stater i Europa har via det höga skattetrycket helt enkelt gjort det olönsamt att skaffa barn.

En studie menar nu att om bara 15 år, kommer de syskonlösa barnen att bli den nya normen i England. Paret Karl och Samantha Richardson är bara ett av dessa par som endast skaffar ett barn. Det är helt enkelt för dyrt för en medelklassfamilj i England att välja att skaffa fler än ett barn.

Barn som växer upp med endast en förälder har också vuxit markant. Bland nyinflyttade invandrare från Asien är det föga förvånande lite bättre siffror. Där kan barn ha två eller tre syskon. De flesta av dessa föräldrar lever dock på bidrag. Men allt som allt, så kommer även dessa antal att sjunka med tiden.

Den malthuseanska globala eliten talar om för världen om "överbefolkning" samtidigt som sanningen enligt deras egna rapporter är att världens befolkning kommer att peaka omkring år 2040. Vi är nu alltså mindre än tre decenium innan vi når världsbefolkningens peak, sen kommer befolkningsantalen bara att fortsätta att rasa i ökande takt, samtidigt som eliten talar om för oss att "överbefolkningen" är ett stort hot mot mänskligheten.

SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 3 De internationella målen.

Här följer tredje delen i serien "Socialdemokraternas ruttna historia". Läs gärna första och andra delen innan ni fortsätter här. 

Tidigare tog vi upp socialdemokraternas tid innan de kunde etablera sig som ett dominerande parti i vårt land. Grunden var partiets rötter inom frimureri och dess kontakter med utlandet och internationella globalistiska institutioner. När partiet nu etablerar sig som en politisk stormakt kunde de börja lägga grunden för den socialistiska omvandlingen av Sverige, från ett traditionalistiskt land med ansvarstagande medborgare, till ett progressivistiskt land med hjälplösa medborgare. 

Här följer tredje delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 

Fråga er om det verkligen är elitens intresse att "hjälpa" de fattiga och svaga. Eller fanns det en annan anledning till varför eliten valde att introducerade Välfärdsstaten internationellt. 

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” 

Detta sa Per Albin Hansson år 1928 då välfärdsstaten under begreppet ”Folkhemmet” lanserades av socialisterna. Med facit i hand, så vet vi nu att det fanns och finns än idag gott om både kelgrisar och styvbarn. Men trots alla vanvårdsskandaler och bordellhärvor som socialisterna gjort sig skyldiga till, så har deras hegemoni varit så stark att de tvingat den svenska högern över till vänster, så långt att de tillslut fick ge sig och köpa välfärdsstaten för att kunna nå makten. Alltså ingen utmaning, snarare ett nederlag för den svenska högern.  

Hur socialisterna kunde lura svenska folket. 

Begreppet ”Folkhemmet” användes först på 1910-talet av högerpolitikern Johan Rudolf Kjelén. Men det är viktigt att förstå att Kjelén var starkt påverkad av den tyska debatten som redan varit infekterat. Även om ”Folkhemmet” hade sina konservativa drag till en början, skulle det så småningom bli synonymt med ett mer renodlat socialistisk idé. I Tyskland pratade man om ”Volkgemeinschaft” (Folkgemenskapet). Även om idéen hade cirkulerats i konservativa kretsar, skulle det utnyttjas bättre i praktiken av socialister och fascister för sina egna varianter av deras ”folkhem”. Något som innebar en välfärdsstat.

Just välfärdsstaten var mellankrigstidens främsta socialistiska trend. Det var inget unikt det som skedde i Sverige. Det hände i stort sätt över hela världen. Kyrkorna skulle backa. De skulle inte längre ta hand om de sjuka, fattiga och svaga i samhället, och undervisa de som ville lära sig, med hjälp av solidariska själar som frivilligt var bidragsgivare. Nej, nu var det staten som skulle ta över denna roll. Staten skulle sköta skola, vård och omsorg. Och de skulle göra det med våld. Det vill säga att staten skulle driva in skatter för att finansiera de nya ansvarsområden och finansiera nya institutioner, byråkratier och myndigheter. Man skulle alltså inte kunna avstå från detta. Solidariteten enligt socialisterna är som vi alla vet inte frivillig.

Hammaren och skäran. Kommunistiska symboler som
nazisterna ogärna visade upp till utomstående.
Men inom partiet behöll de sina kollektivistiska
symboler. Här ett exempel från 1934. 

Joseph Stalin, Adolf Hitler, Franklin D. Roosevelt, Per Albin Hansson skulle alla expandera statens roll i samhället. Detta var ingen slump, utan snarare en mycket väl genomtänkt strategi för eliten att kontrollera världens alla medborgare ekonomiskt genom att kollektivisera hela samhällen. Men för att kunna genomföra detta var man tvungen att paketera det hela på rätt sätt så att befolkningen skulle kunna luras in i socialismen (Välfärdsstaten: Den Nya Världsordningen). Även den ekonomiska debatten skulle läggas upp åt den riktningen. Efter det att The Federal Reserve Bank (USA:s centralbank) blev verklighet, blev det mycket enklare för eliten att ta över diskussionen för att avskaffa guldmyntfoten. Den sista brandväggen som hindrade socialismen.

Socialister, oavsett om de kallat sig kommunister, fascister eller socialdemokrater, hade/har alla en vision om en ”ny människa”. De är, har alltid och kommer alltid att vara för denna vision då de går emot friheten, är för statens våldsmonopol och är så klart emot Guds natur. Detta är så klart intressant, i och med att ledare i både diktaturer och demokratier var tvungna att sälja visionen om välfärdsstaten som någonting folkligt. Nazisterna kunde inte öppet visa att de var socialister, utan istället framförde en traditionalistisk vision utåt, samtidigt som de behöll de mer marxistiska visionerna inom den inre cirkeln av mäktiga nazister. Videon nedan förklarar detta mycket väl. 

Där socialismen inte lett till massmord, har det lett till misär alternativt en mjuk diktatur. Och Sverige skulle inte bli ett undantag. Precis som nazisterna, så var Per Albin Hansson och socialisterna (socialdemokraterna) tvungna att sälja välfärdsstaten, eller socialisternas variant av ”Folkhemmet” via traditionalism. Man fick tona ner sina marxistiska drag för att kunna bredda väljarbasen. Detta var något som de renläriga socialisterna och kommunisterna kritiserade. En av de främsta kritiker av detta var socialisten Arthur Engberg, en annan Ivar Vennerström. Detta hade även mycket att göra med de inre strider inom SAP mellan vänsterfalangen (socialisterna) och högerfalangen (funktionalisterna) som jag nämnde i förra avsnittet. På 20-talet lyckades socialdemokraternas högerfalang övertyga Per Albin Hansson om denna taktiska drag just för att bredda väljarbasen. En av de främsta figurerna i denna falang var Nils Karleby. Hanssons socialdemokrater skulle inte ta språngmarschen mot det marxistiska drömsamhället så som kommunisterna önskade, och de skulle inte heller gå i lugn takt så som socialisterna ville. Nej, de skulle krypa dit så som funktionalisterna förespråkade.  

Stockhomskolan banade vägen för socialismen och den skuldbaserade ekonomin. 

Arvid Lindman hade vunnit kosackvalet år 1928 och fick därmed bilda den senaste rent konservativa svenska regering. Själva regeringsperioden blev dock mycket turbulent. 1929 kom den stora finanskrisen som ledde till sparbankskraschen som drabbade så väl svensk jordbruk som svensk industri. Lindmans finansminister, Nils Wholin, fick sparken. Men det skulle inte hjälpa alls. Lindmans åtgärder var helt felaktiga ur ett höger-perspektiv. Men det var inte högern som hade monopol över problemformuleringen. Det hade vänstern istället.

Internationellt hade vänstern länge demoniserat guldmyntfoten. Och i Sverige var det inget undantag. Redan på 20-talet diskuterades avskaffandet av guldmyntfoten bland vänsterns ekonomer och politiska eliter, så väl socialister som liberaler var överens om att avskaffa guldmyntfoten till förmån för pappersmyntfoten. Alltså där man skulle kunna få trycka sedlar hur mycket man ville utan begränsningar. Något som sågs positivt av den politiska vänstern då de hade stora ambitioner när det gällde att bygga upp sin välfärdsstat (Den Nya Världsordningen).

1930 tål inte Lindmans regering trycket längre och hans regering fick avgå. Ersättaren blev liberalen Carl Gustav Ekman. Under 1VK hade de flesta länder redan experimenterat med att ha lämnat guldmyntfoten. Det hade gett utrymme för en expansiv penningpolitik för centralbankerna, så väl som en expansiv ekonomisk politik för politiker. Avskaffandet av guldmyntfoten passade vänsterns expansiva ekonomiska policy som handsken. Sverige skulle inte bara spendera skattebetalarnas pengar, eller låna sig till sina nya utgifter; Sverige skulle nu under vänsterns ledning ta Sverige från en guldbaserad ekonomi till en skuldbaserad ekonomi, alltså ”Från guldmyntfot till inflationsmål”. Det är just den rubriken som Lars Jonung använder i sin avhandling i Ekonomisk Debatt från år 2000. För övrigt mycket intressant läsning för de som är nyfikna över Sveriges penningpolitiska historia under 1900-talet.

Många länder avskaffade guldmyntfoten efter att den hade demoniserats av etablissemanget. Strax efter det att The Bank of England avskaffade guldmyntfoten, följde även Riksbanken här hemma i Sverige under Carl Gustav Ekmans regeringsperiod. Från och med den 27:de september år 1931 kunde Svensson inte längre begära guld för sina kronor hos Riksbanken. Och sedan dess har Sverige baserat sig på papperspengar. En skuldbaserad ekonomi, som inte bara skulle innebära ständigt ökande inflation, då man inte kan köpa något för en krona, något som på den tiden hade mycket större värde, utan även korruption. Just den dåvarande statsministern Carl Gustav Ekman och hans liberala regering skulle avslöjas i kanske Sveriges värsta korruptionshärva någonsin, trotts att ytterst få svenskar hört talas om detta. Nämligen Kreugeraffären. (Men det är ett helt annat ämne).

Ivar Kreuger. Den centrala figuren i Kreugeraffären. 

Kreugeraffären där så väl Riksbanken som regeringen var inblandade i, blev en skandal som till slut krävde Statsminister Carl Gustav Ekmans avgång år 1932. Felix Hamrin fick ta över posten som statsminister fram tills valet samma år. Skadan var redan skedd. Och det skulle kosta liberalerna stort i valet.

Med de konservativas misslyckanden så väl som liberalernas skandaler än färska i minnet, kunde socialisterna lätt vinna valet år 1932. Det blev en stor vinst för SAP som åter var större än 40%. Socialdemokraterna hade inget värdigt motstånd och kunde då utan större hinder propagera för välfärdsstaten eller som de valde att döpa det, ”Folkhemmet”. Socialdemokraten Ernst Wigforss hade i England fått starka intryck från Keynesianismen och här hemma i Sverige från Stockholmsskolan. Alla pusselbitar hade fallit på sin plats. Folket hade blåsts och SAP kunde äntligen få inleda sitt socialistiska bygge. Det är även viktigt i sammanhanget att påminna om att fabianerna inom Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) hade inte bara ett betydande inflytande över socialister, utan även över liberaler i Sverige. Det är då inte heller ett sammanträffande att Stockholmsskolan hade sitt främsta inflytande över SAP och ”De Frisinnade” (liberalerna, senare Folkpartiet) sedan åtminstone 20-talet. Sedan dess åtminstone skulle man kunna betrakta liberalerna som en del av den svenska vänstern. 

Sossarna söndrar och härskar. 

Per Albin Hanssons väg in i socialdemokratin började med (Sällskapsorden) Verdandi år 1901. Dessa var en utbrytargrupp ur de godtemplares (Sällskapsorden). (Alltså samma sällskapsorden som hjälpte August Palm under 1880-talet, innan bildandet av SAP). Verdandi tog dock öppet helt avstånd från kristendomen. Istället anammade de de socialistiska idéerna från ”arbetarrörelsen”. De var främst aktiva inom nykterhetsrörelsen.

1902 var han med i olika radikala vänsterextrema ungdomsorganisationer, fram tills det att han hamnade i SAP:s dåtida ungdomsförbund år 1903. 1904 började han skriva för vänsterextrema tidningar innan han blev ordförande i ungdomsförbundet år 1907. I sitt tidningsarbete precis som övriga socialister tog han avstånd från anarkisterna. I ungdomsförbunden hade han inget emot att ha samröre med kommunister. Dock fick han problem då kommunisterna med Zeth Höglund i spetsen tog över ungdomsförbundet år 1909. Detta skulle bli början till den inre konflikten inom Socialdemokraterna som så småningom skulle leda till kommunisternas utbrytning ur partiet. Under tiden fortsatte Hansson att klättra upp för den socialdemokratiska hierarkin. Under 1VK befann sig Per Albin Hansson i City of London (a.k.a. New Jerusalem) så klart, mellan åren 1915-1916, för att jobba som korrespondent. Kontakterna från Andra Internationalen gjorde detta möjligt. Här fick Hansson även goda kontakter med socialister och marxister i Staden.

År 1917 blev Hansson Riksdagsman och fick ingå i Nils Edéns liberala regering. Men Hansson var, radikal, radikalare än sitt eget parti. Och det var han som blev ansvarig för den liberala regeringens slutliga fall. När väl sossarna fick regera fick Hansson ta över posten som försvarsminister, något som oroade så väl konservativa som rojalister. Som en sann socialist lyckades han genomföra omfattande nedrustningar av Sveriges försvar under sossarnas regeringsperioder på 20-talet. De mest omfattande skedde dock under Rickard Sandlers regeringsperiod, innan sossarnas regering fick avgå efter arbetsmarknadskonflikter som låste sig år 1926.

Det var egentligen tänkt att Socialdemokraternas finansminister, Fredrik Thorsson, skulle få ta över efter Hjalmar Branting. Men denne Thorsson var svårt sjuk och dog strax efter Branting. Sandler fick ta Statsministerposten, och året efter Sandlerregeringens avgång valdes Per Albin Hansson till att bli Socialdemokraternas partiledare, inte helt okontroversiellt.

Lyckad valaffisch för de konservativa i
Dalarna i kosackvalet år 1928. 

I kosackvalet år 1928 visade Hansson hur radikal han kunde bli. Han valde att öppet närma sig Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) utan att skämmas för det och förespråkade en tydlig och öppet renlärig marxistisk politisk linje. Valet blev en succé för de konservativa.

Men Hansson tog åt sig av valförlusten och lyssnade till partiets högerfalang (funktionalisterna). Ernst Wigforss var en av dessa, som dessutom hade spenderat en tid i England och fått intryck av den tidiga Keyensianismen. Även om Hansson inte riktigt hade mycket till övers för partiets högerfalang gick han ändå med på det politiska spelet och taktiken inför valrörelsen. Starkt påverkad av Stockholmsskolan/Keyensianismen, med guldmyntfoten avskaffad och med en opposition som helt klappat ihop, kunde sossarna lätt sälja sitt bedrägeri till svenska folket och vinna valet år 1932.

1932 ledde Per Albin Hansson en socialdemokratisk minoritetsregering. Ledaren för Bondeförbundet, Olof Olsson i Kullenbergstorp, var skeptisk till socialisterna och vägrade att ingå i en regering med sossarna. Hansson skulle dock locka bönderna i det som kallades för ”kohandeln” då man gick med på vissa överenskommelser i en krispaket år 1933. Sossarna erbjöd bönderna reglerade priser på mjölk, ägg, spannmål och smör. Och de föreslog även bildandet av ett slakterilånsfond för att locka dem bland annat. Efter starka påtryckningar gick Bondeförbundet med på detta, vilket innebar att SAP fick igenom betydande reformer.

Den offentliga sektorn utökades kraftigt med 90 000 anställda av staten. Även nya regleringar på arbetsmarknaden skulle gälla. Nya tullar med en mer korporativ jordbrukspolitik, skulle visa sig gynna regeringen mer än någon bonde. 1934 avgjordes en intern uppgörelse inom Bondeförbundet. Där besegrade utmanaren Axel Pehrsson-Bramstorp dåvarande partiledaren Olof Olsson i Kullenbergstorp med knappa marginal. Pehrsson-Bramstorp var mer öppen till att försöka förhandla med sossarna.

Början till en ond cirkel. 

Socialdemokraterna på 30-talet hade en tydlig modernistisk vision, likt Mussolinis italienska fascistregering. Just denna modernaism var det smidiga sättet som funktionalisterna kunde använda sig av för att centralisera mer makt åt staten, och inte minst hos socialdemokraterna. Precis som på 20-talet utlyste sossarna många utredningar kring hur man skulle kunna omvandla Sverige till ett mer renodlat socialistiskt land. I bräschen för dessa utredningar finner vi många akademiker med kopplingar till Stockholmsskolan. Om det nu gällde, sjukvård, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik, skolpolitik, socialpolitik, så hade sossarna flera utredningar på gång. Deras policy gick ut på att expandera statens roll i samhället. Gustav Möller var en av de främsta i det här arbetet. 

Staten skulle alltså skapa sig fler utgifter och spendera mer. Ingenstans skulle det sparas. Förutom i försvaret så klart. År 1935 kom en av högerns utredningar om försvarspolitiken fram och det var dags att ta ett beslut. Ökade ekonomiska medel till försvaret var ett hjärtefråga för Bondeförbundet, så den här gången kunde de inte gå med på SAP:s nedrustningslinje. ”De Frisinnade” Liberalerna som numera hade bytt namn till Folkpartiet höll med bönderna, lika så de konservativa. Tuffa förhandlingar ledde till motförslag från Hansson, där han ville att de borgerliga skulle gå med på ytterliggare utökade utgifter. Där blev det blankt nej, och Hanssons första regering fälldes och fick avgå. Under sommaren 1936 skulle Bondeförbundets Pehrsson-Bramstorp få bilda en regering fram tills valet. Själv gjorde han detta motvilligt. Han skulle ändå aldrig hinna påverka politiken något nämnvärt.

I valet 1936, skulle de borgerliga misslyckas med att belysa hur SAP var på väg att socialisera Sverige. (Det fanns inget Tea Party-rörelse då i Sverige). Sossarna påpekade å sin sida att de hade lyckats med att dämpa den ekonomiska krisen. Fällandet av Hanssons regering bara månader före valet uppfattades också som något märkligt av väljarna. Försvarsfrågan blev inte ens en valfråga. Detta drog Hansson nytta av. Socialdemokraterna ökade ytterliggare och var nu uppe på dryga 45%.

Hansson var dock inte intresserad av att ha en minoritetsregering den här gången. Han ville ha en parlamentarisk majoritet för att försöka slippa tidigare erfarenheter. Rent teoretiskt så skulle Hansson kunnat söka sig till kommunisterna. Men det fanns en poäng på att kunna neutralisera sitt motstånd. Just därför valde Hansson att bjuda Pehrsson-Bramstorps bönder till en koalition. Detta var något som förvånade de borgerliga. Men egentligen ett genidrag från sossarna. Pehrsson-Bramstorp tackade ja. Bondeförbundets Janne Nilsson i Hörby blev försvarsminister, och Hansson hade helt avväpnat sitt motstånd i försvarsfrågan. Och sossarnas tidigare förslag som de borgerliga hade sagt blankt nej till, gick igenom den här gången.

Med en kraftigt försvagad opposition kunde nu Hansson komma undan med att socialisera Sverige utan större motstånd. Staten skulle erbjuda mer bidrag, mer vård och så ytterliggare fler myndigheter och regleringar för företagen. Utgifterna skulle bara öka och Hansson skulle kunna fortsätta sina löften om guld och gröna skogar. Ett resultat av detta skulle bli Saltsjöbadsavtalet år 1938.

30-talet skulle faktiskt bli början till en längre process där den offentliga sektorn skulle successivt expanderades. Det tydligaste exemplet på detta kan kanske kallas för HanssonCare (inspirerat från dagens ObamaCare). Det handlade om mödravården. Nu kanske läsare undrar vilka invändningar man skulle kunna ha till att alla mödrar får vård. Den kvarvarande barnadödligheten eliminerades och folk tyckte det var bra. Det främsta problemet är kanske värst av allt att man eliminerade kunskapen som tidigare fanns bland svenska kvinnor. Innan HanssonCare, var Sveriges kvinnor i stort sätt helt självständiga och hade fört kunskapen om mödravård från moder till dotter i generationer. Visst fanns det risker. Men Sveriges kvinnor var för hundra år sedan inte lika hjälplösa som de är idag. Nu är de istället helt beroende av att det ska finnas tillgång till sjukvård. Något som idag är en påfrestning på ekonomin. Så vi ser hur HanssonCare påverkat Sveriges kvinnor negativt genom att lägga beslag på kunskap kring mödravård. Det som tidigare var familjens och kvinnornas ansvar blev nu Statens ansvar. Och då har vi inte ens gått igenom hur mycket dyrare det hela blev via kraftigt utökade utgifter. För fler detaljer gällande HanssonCare med mera, så rekommenderar jag er att läsa Ingvar Nilssons & Anders Wadeskogs rapport Barnen i det felbyggda folkhemmet från 1997, där detta förklaras mycket pedagogiskt. (Jag tar dock avstånd från Nilssons & Wadeskogs lösningar på problemet).

Av stor betydelse för HanssonCare, blev Gunnar Myrdal. En socialdemokrat tillhörande Stockholmsskolan. Myrdal förespråkade öppet eugenik. Det var enligt Gunnar och hans fru, radikalfeministen Alva Myrdal, helt legitimt att sterilisera människor som de ansåg vara ”asociala” eller enligt dem moraliskt ”undermåliga”. De gick alltså ett steg längre än nazisterna och rashygenspolicyn som gällde då. De ville få avgöra om folk överhuvudtaget passade in i ett samhälle för att kunna avgöra ifall de skulle steriliseras eller ej. Alltså oavsett etnicitet! Myrdalarnas bok Kris i befolkningen (från 1934) kritiserade förvisso malthuseanismen, men de hade inga problem med att implementera samma obehagliga elitistiska eugenik. Precis som övriga inom Stockholmsskolan och socialdemokrater i allmänhet blev han starkt påverkad av den elitistiska intellektuella vänstern i City of London (aka New Jerusalem). Så det är ingen slump att Myrdalarna skulle förespråka det som bara decennier senare skulle bli den globala elitens Round Table gruppernas uttalade mål. Det är viktigt att påpeka att detta var ett internationellt projekt, inte något nationellt projekt som många skulle annars kunna tro. Det är ingen slump att dagens Socialistinternational har sitt huvudkontor i Maritime House, Old Town, Clapham, i just City of London. Socialdemokraterna styrs alltså därifrån! 

Förräderiet & förtrycket. 

Sommaren 1939 var trycket hårt mot regeringen, då länderna på kontinenten rustat upp för krig var inte Sverige redo att försvara sig, utan åtnjöt en mycket svag ställning om någon av stormakterna skulle ge sig på riket. Statsministern Per Albin Hansson som nästan på egen hand hade haft som personlig agenda att nedrusta Sveriges försvar, kunde inte utnyttja Bondeförbundet som alibi. Läget var oroligt. Lik förbannat gick Statsminister Hansson ut med att Sveriges beredskap var god. I sitt berömda tal bara dagar innan krigets utbrott tog han upp just detta. Men när väl 2VK börjat, hade Sverige inget att försvara sig med mot nazister eller sovjeter. Det spelade dock ingen roll. Sverige skulle ändå skicka 40 miljoner kronor till nazisterna i Tyskland under kriget (år 1941). Något som personligen godkändes av Ernst Wigforss som utåt gjort sig känd för att annars vara en motståndare mot nazismen.

Till följd av Sveriges utsatthet, medvetet eller ej, valde Sverige att krypa för nazisterna så länge krigets lycka var på tyskarnas sida. Detta ledde långt. Så pass långt att Sverige skulle inrätta upp till 14 koncentrationsläger. I februari 1940 inledde Sverige interneringen av dissidenter. Till en början handlade det om antinazister, antifascister, kommunister, överhuvudtaget vänsterinriktade dissidenter. Men detta skulle visa sig vara rent opportunistiskt. Ty när krigslyckan vändes till tyskarnas nackdel släpptes de vänsterorienterade dissidenterna. De blev istället ersatta av nazisympatisörer, och andra högerorienterade dissidenter. Alla utan någon som helst rättslig prövning. Dissidenterna hölls fram till 1948 då lägren stängdes ner. Vi vet inte vad som hände med alla. Misstankar finns om att vissa kan ha arkebuserats.

En ung Tage Erlander som hade koll på
Sveriges koncentrationslägren. 

En ung riksdagsledamot vid namn Tage Erlander skulle visa sig vara mycket aktiv med dessa koncentrationslägren. I sina memoarer skriver Erlander att han först fick reda på dessa läger först efter 1943 då han först besökte lägren. Men Niclas Sennertegs forskning visade att Erlander minsann var väldigt väl underrättad om vad som hände i dessa lägren, och att han till och med gav lägeransvariga sparken om de varit ”för snälla” mot de intagna.

Intressant blir för oss blir även Hansson under 2VK. Något som kanske få känner till var att Hansson sökte sina svar i ockultismen. Vart det här kan ha börjat, kan bero på hans aktivitet inom sällskapsorden. Ty istället för att söka sig till Gud eller några av sina två familjer (Han hade två fruntimmer) så sökte han sig istället till en horoskopmakare. Här följer ett citat som ni finner i boken Svensk historia dag för dag av Monica Sundberg och Anders Pontén. Det är tydligen ett citat från Hanssons dagbok. 

”I dag brev från en horoskopmakare med förutsägelser om tillspetsning av läget. Mars ingår i Fiskarnas tecken. 16 maj – militära krisen börjar. 21 maj Solen i Tvillingarna – krisen ökar i styrka. 26 maj. Nymåne krigsfara, kungen anbefaller försvarsåtgärder, sannolikt kommer luftskyddstillstånd att införas. 2 juni högsta beredskapstillstånd. 9 juni. Fullmåne – offensiven når maximum, därefter avtar efter hand krigsfaran för Sverige...” 

~ Per Albin Hansson. (Enligt uppgift skriven den 8 maj 1941 på sitt tjänsterum).

Per Albin Hansson sökte sig till ockultismen. 

Något säger mig att det inte är en slump att Hansson precis som tidigare socialister sökte sig och hamnade i det ockulta.

Hansson hade även en ansträngd relation till främst Ernst Wigforss, men även andra inom sin egen rörelse. Han föredrog att umgås med landets elit. De så kallade ”kortoxar” som han oftast spelade poker med på sin fritid. Något som han faktiskt blev kritiserad för bland SAP:s gräsrötter.

Till följd av det blodiga krigets härjande på kontinenten, främst i grannlandet Finland, så ersattes dåvarande regering med en samlingsregering under Per Albin Hansson i december år 1939. I denna skulle samtliga riksdagspartier utom kommunisterna ingå i.

Inför valet 1940 hade partierna kommit överens om att hålla en relativ låg profil under valrörelsen. Per Albin Hansson kunde lätt kamma hem poäng som ”landsfader” under krigets oroligheter. Socialdemokraterna kunde tack vare detta göra sitt bästa val någonsin. 53,8% är än idag det högsta något svenskt politiskt parti någonsin haft. I övrigt skedde det inte så många förändringar. Riksdagen var i stort sätt värdelös, då de flesta om inte alla beslut kom direkt från samlingsregeringen. I stort sätt hade sossarna full kontroll med sina 53,8% i samlingsregeringen. Ibland bluffade man fram en och annan ”sommarkris” som den år 1941 för att försöka ge sken av att Hansson var en ansvarstagande statsman som kunde samarbeta med nazisterna.

Trots att samlingsregeringen skulle få fortsätta även efter valet 1944, så visste man att kriget var på väg att ta slut. Valet handlade då mycket om hur Sverige skulle se ut efter kriget. Högerpartiets ledare Gösta Bagge utmanade socialisternas dominans genom att varna för det socialistiska samhället som Per Albin Hansson skulle fortsätta att bygga på. Detta kallade han mycket riktigt för ”de mjuka ryggarnas samhälle”. Bagge ville gärna se ett samarbete mellan sitt parti och Folkpartiet. Men folkpartisterna var inte särskilt intresserade. Istället blev det Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp som öppnade upp för samarbete med Högern med tanke på deras dåliga erfarenhet av samarbete med sossarna.

Vid krigets slut hade inte bara krigslyckan vänt. Men många kände sympati med Vänstern runt om i Europa efter deras motstånd mot nazisterna, som var på väg att förlora kriget. Och Sverige blev inget undantag. SKP gjorde sitt bästa val dittills. Med 10,3% slog de alla sina tidigare rekord. SAP backade tillbaka till siffror som de var vana vid före kriget. De hamnade på 46,7%. Högern skulle misslyckas i sin kampanj och så småningom isoleras allt mer inom svensk politik.

Förenta Nationerna (FN). Embryot till Den Nya Världsordningen. 

Sommaren 1945 skulle samlingsregeringen till slut upplösas och Socialdemokraterna skulle kunna återgå till att regera på egen hand. Utrikesministern blev då en av Sveriges och socialdemokraternas främsta globalister, Östen Undén. Mycket aktiv inom NF, skulle han även ta initiativet för Sveriges inträde in i de nybildade Förenta Nationerna (FN). Undén kallade Sovjet för ett ”rättssamhälle” och gick ständigt till attack mot USA och väst (kapitalisterna) varje gång han fick chansen, precis som de flesta sossar. Hösten 1946 inledde Undén arbetet för Sveriges inträde i FN.

Samma höst skulle dock Per Albin Hansson dö av en hjärtinfarkt. Östen Undén fick ta över rollen som Sveriges statsminister, fram tills några dagar senare då en ny Statsminister tillika partiledare för socialdemokraterna kunde utses av partiet. Gustav Möller sågs som den naturliga efterträdaren till Hansson. Men Ernst Wigforss med flera ville gärna se en föryngring av partiet. Därför valde man riksdagsledamoten Tage Erlander till ny ledare, mannen som hade haft hand om Sveriges koncentrationsläger. Han skulle bli Sveriges nye socialistiske ledare och dessutom ”landsfader”. Wigforss hade via den vänsterextrema och kulturradikala Den Yngre Gubben (DYG) alltid haft en länk till Erlander. Det blev på det sättet naturligt att Wigforss skulle utse Erlander som ledaren för denna föryngring av socialdemokraterna. Ett förslag som gick igenom. Makten i Sverige skulle under en tid framåt koncentreras hos medlemmar från DYG inom både SAP och FP.

När Erlander väl tog över rollen som landets Statsminister kunde en annan DYG-medlem, Östen Undén, återgå till sitt arbete som utrikesminister. I november 1946 invigde Undén Sverige som ytterliggare en medlem i FN. Undén höll Sveriges inträdestal på franska, som en markering mot de närvarande amerikaner (kapitalisterna) han ogillade.

I själva verket har Sverige sedan 1946 frivilligt och utan ens någon folkomröstning gett upp sin självständighet till Rockefellers och övriga globalisters Nya Världsordning genom dess embryo FN. Sedan Sveriges FN-medlemskap har vårt land hamnat under massvis med regleringar och kontrakt utan folklig insyn, där folkvalda inte haft något som helst inflytande och där eliten på ett mycket effektivt sätt kunnat diktera vårt och andra medlemsländers uppdrag. Glöm EU-medlemskapet. Där fick åtminstone folket rösta. Vårt medlemskap i FN har orsakat betydligt värre skada, om än inte lika synligt. Sverige och de unioner som Sverige ingått i styrs ovanifrån av elitens globalistiska verk, FN, som är ett embryo inför deras kommande Nya Världsordning. Så nästa gång någon påpekar om att Sverige förlorade sin självständighet 1994 med inträdet i EU, så kan ni påminna dem om vad som hände år 1946. 

Slutsats. 

Det är viktigt att förstå att den socialisering som skedde i Sverige var bara en del av ett större projekt som globalisterna önskade och fick till. Olika samhällsprojekt i olika länder som globalisterna kontrollerade betraktades som olika experimentområden. Mellankrigstiden är relevant ur ett historiskt kontext för att kunna studera epoken då den globala eliten på allvar inledde sin planhushållning, sociala ingenjörskonst och centralplanering. Detta blev bara början till en längre period då eliten på allvar skulle börja manipulera de stora skarorna av människor.

Det är även viktigt att komma ihåg att NF förespråkade just nedrustningen. Per Albin Hansson var alltså inte en som på egen kraft fick till det. Även om hans arbete för detta i Riksdagen var ihärdig i den här frågan, så är det frågan om det hade skett utan NF som auktoritet inte hade uppmuntrat till detta. Det var exakt samma sak som Andra Internationalen förespråkade som även NF skulle göra. Och så som Branting förespråkade även detta, så gjorde även Hansson, fast på ett betydligt mer radikalt sätt.

Just Sverige var så pass progressiv och ”duktig” som gick i framkanten av att lyda under eliten i NF. Och så har det varit sedan dess. Sverige är ett av få länder som visas upp som ett gott exempel av den globala eliten. Det är den sortens mjuka förtryck som eliten föredrar. Eliten vill inte ha ett 1984-samhälle. Det är mycket kostsamt och ineffektivt. Aldious Huxleys Brave New World, där befolkningen frivilligt förslavar sig själva och till och med försvarar systemet som förslavar dem, är att föredra.

Och precis så har det blivit med Välfärdsstaten här i Sverige. Det är ett system som förslavat befolkningen. Men ändå finns det tillräckligt många dårar för att upprätthålla denna tvångsinvesteringsbedrägeri. Så många har redan investerat så mycket känslor och stolthet i systemet som förslavat dem. Att ens tänka tanken att själva systemet är destruktiv är dessvärre otänkbart för alla dessa stackars själar.

Per Albin Hansson lyckades med sina ambitioner för att han klarade av att hålla sig pragmatisk. Syftet till detta var just ett medel för att uppnå sina mål. Hansson lyckades på det här sättet etablera sitt parti som ett dominant 40%:s parti som enkelt söndrade och härskade över sina motståndare inom borgerligheten. Det blev de små små bebissteg mot det socialistiska drömmen. Både Hansson som Erlander senare skulle visa sig vara långt till vänster om sin egen politik. Även den splittrade, neutraliserade och klena borgerligheten skulle ge sossarna ett tydligt försprång. Och det skulle räcka långt. Samma skulle gälla i övriga Europa, som efter fascismens våga, gungade tillbaka in i socialismen.

För Sveriges del skulle dock socialismen på allvar ta över först under Tage Erlander. Per Albin Hansson var bara början på det mjuka förtrycket. 

Övriga källor: 

Svensk politisk historia 1809-1975, Tommy Möller, 2008, Studentlitteratur, Lund. 

Per Albin i London: ung svensk journalist möter världskrigets England, Anna Lisa Berkling, 1975, Tiden, Stockholm.

Den unge Per Albin - marxisten, Sigurd Klockare, 1974, Tiden, Stockholm. 

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Centerpartiet kan gå stärkta ur "krisen".

C-ledaren Annie Lööf. 

Så väl massmedia som alternativ media har gått ut i en gemensam attack mot Centerpartiet, dock av helt olika anledningar. De flesta som har följt den här bloggen vet att Det Opåverkade Sinnet stödjer SD. Men detta betyder inte att SD är perfekta, eller att 7-klövern inte kan göra något rätt.

Det finns mycket ignorans kring det som sker inom Centerpartiet just nu, både från MSM så väl som från alternativa medier. Jag tänkte ta tillfället i akt att förklara vad det är som pågår inom C och varför de attackeras så intensivt från sidor med helt olika politiska agendor. Mycket av det här har dessvärre med ren och skär ignorans att göra.

Först bör vi förstå vilka falanger det är som strider. För att förstå detta måste vi gå bakåt i partiets historia en sväng. Centerpartiet hette en gång i tiden Bondeförbundet. Det var ett bondeparti, ett klassiskt konservativ högerparti för vanliga Svenssons ute på landet som inte ville betala höga skatter och regleras av staten. De röstades fram av vanliga svenskar från landsbyggden som i själva verket var som ett motpol till marxisterna inom SKP (eller VPK). En av dem var min egen farfars far, en typisk högerman som skälde ut grannar som försökte få honom att rösta på kommunisterna.

Vad var det som hände sen? Jo, 68-rörelsen kom, och skapade sin kulturrevolution, men inte bara inom de progressiva partierna (dagens V, S och FP), utan även inom dagens Centerparti. I spetsen för detta fanns en man som hette Olof Johansson. Han drev partiet så smånigom till vänstern. Ända fram till dagens socialliberala C. Konservativa kallade honom för "Åsa-Nisse-marxist". CUF, och så småningom hela Centern smittades av denna förändring till den grad att även Thorbjörn Fälldin påverkades.

När vänstervindarna blåste som hårdast på 70-talet, bildades Timbro som en motreaktion till det politiskt ensidiga och vänsterinriktade dagordningen. Timbro, kan man säga var dåtidens Avpixlat fast för marknadsliberaler, istället för invandringskritiker.

Vi spolar fram till nutid. Idag sker en inre kamp inom Centern mellan Åsa-Nisse-marxister och Timbrofalangen. Idag skrev Olof Johansson (uppenbarligen orolig) över att Centerpartiet hade infiltrerats av Timbro, och att partiet har ett "Timbroproblem". Det är sant. Men det är inte nödvändigtvis negativt för C. Däremot är det så klart negativt för Åsa-Nisse-marxisterna som i stort sätt säger ja till allt som Reinfeldt har att säga.

Plattskatt, skulle inte bara vara rättvisst för Sverige, men också bra för ekonomin. De som inte gillar plattskatt är de som tycker det är okej att ta från de som är mer produktiva för att ge till de som är mindre produktiva. Detta är inte bara omoraliskt, det är också korkat, då det faktiskt är de rikaste som betalar mest till staten. Skulle de inte göra det, skulle de kunna spara eller invester, något som skulle kunna få ekonomin att växa.

Månggifte. I den här punkten tycker jag dels att medier så väl etablerade som alternativa varit mycket orättvisa. Frågan handlar inte om att vara för månggifte, utan snarare emot att staten ska lägga sig i denna process. Som jag nämnde tidigare är centerliberalernas största problem hur inkonsekventa de är. Om inte staten ska lägga sig i vem man ska gifta sig med, så borde man rimligen kunna återinföra religionsfriheten i det här landet, och tillåta präster att neka homosexuella att få vigas i deras kyrka. Det vore det mest liberala, i synnerhet om man inte vill att staten ska lägga sig i.

Fri invandring. Om Centerpartiet inte längre är ett socialliberalt parti, som vill behålla välfärdsstaten, kommer inte en endaste analfabetisk somalier att söka sig till det kalla Norden. Så är det! C kan sätta stopp för massinvandringen på ett väldigt effektivt sätt, genom att helt ta bort samtliga bidrag och försäkringar för alla. Och då menar jag alla! Jag kommer att göra många liberala besvikna när jag säger detta, men faktumet är att dessa 31 miljoner "nybyggare" från Somalia inte kommer hit om ni stänger av den stora magneten.

Slopad skolpolitik. Återigen, en mycket effektiv lösning för att sätta ett stopp för fördummningsindustrin. Återinförande av hemskolsundervisning borde vara en prioritet för konservativa. Flera undersökningar har visat att barn som varit hemskolade klarar sig bättre i kunskapsprov än barn som gått på statligt finansierade skolor. Här ett exempel från 2011.

Alternativ media och bloggar attackerar C nu på grund av ignorans. Det är den enda förklaringen jag finner. I många av dom här punkter håller konservativa egentligen med de liberala. Problemet kommer när det gäller värdefrågorna. Där befinner sig konservativa och liberala i olika planeter. Liberala kan säga att de är för månggifte och fri invandring utan att känna obehag. Detta har konservativa svårt för. Men jag ber er att tänka lite mer öppet, så kanske ni inser att liberalernas värderingar inte spelar så stor roll, när deras politik i praktiken kan få till även positiva aspekter för oss konservativa. Det konservativa skulle kunna göra är att ta dessa förslag, byta ut språket och ompacketera det till något som konservativa kan känna igen sig i.

MSM ogillar dessa förslag, då de känner sig hotade av att deras stora monopolbygge ska rivas. Kulturvänstern vill ha kvar kontrollen över utbildningsväsendet. De vill ha kvar presstödet. De vill ha en stor byråkratisk stat som kan styra och ställa. Det är deras drog, och de är beroende av den. Vi kan hur som helst lungt konstatera att varken MSM eller alternativa medier har gett en nyanserad bild av det hela.

Jag tror att Centern kan gå stärkta ur den här "krisen" (som media kallar allt nu för tiden). Det finns gott om folk ute i landet som är trötta på den socialistiska staten som gång på gång begår övergrepp på sina egna medborgare. Centern har väckt en viktig fråga, den om "statens roll i samhället". Att C vågar vara lite mer rebellisk till skillnad från KD som lägger sig som en matta inför Reinfeldt kan innebära att C gör ett relativt bra val nästa år.

Med allt detta sagt, så kommer jag ändå inte att rösta på C. Dessvärre för deras del har partiet allt för mycket i bagaget. Och det är kanske det som talar emot C just nu. Vad jag kan se, så har de inte slopat de mer radikala punkterna inom miljö- och energifrågorna. De är fortfarande väldigt "gröna" och lika besatta av CO2 som MP. De lär inte bli lika stora ute på landsbyggden efter valet nästa år, som de en gång i tiden var.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

En julhälsning från bankmaffian i The FED.

Har kommunister infiltrerat moderaterna?

Det här är en fråga jag funderat på ett bra tag nu. Att M slår rekord i mätning efter mätning är inget som förvånar mig. En stor del av de som stödjer dem verkar vara före detta sossar, som tillhör medelklassen, även om de kanske ser sig som en del av det gamla arbetarrörelsen. Därför blir man inte förvånad över hur dagens moderater försvarar sitt nya idéprogram, där man använder ord som man inte ens kan förknippa med dem. Några exempel är jämlikhet, välfärdstat och arbetarparti. Hans Wallmarks (M) föklaring fick vi höra den 30:e oktober 2011 hos SVT:s Agenda ca 10:00 in:

"...många utav oss var inte aktiva för hundra år sen. Och det gör att många utav oss som kommit till moderaterna från andra politska hemvister. Många är barn och barnbarn och barnbarnsbarn till företrädare för det gamla fattigsverige, till och med kanske också dom som var med och byggde upp det gamla socialdemokratiska partiet, för 75 eller 100 år sen, så att det som hände då är också en del av vår historia och det är det jag tycker ibland att socialdemokraterna försöker förneka oss." 

 Allmänna Valmansförbundet / Högerpartiet / Moderaterna har alltså lagt sig ideologiskt och låtit socialdemokratin segra på walkover. Det enda sättet jag kan tolka Wallmarks uttalande är som ett erkännande att moderaterna har ingen egen ideologi, och att de endast är en variant på socialdemokraterna.

Med andra ord om du är emot socialdemokratisk politik, så kommer du ändå inte bli av med det även om du röstar på moderaterna. Den saken slår man fast. Och ärligt talat borde det här inte förvåna någon. Senast läste jag att vår så kallade "borgerliga" regering kommer att införa en ny skatt på fondsparande. Det skedde även en inre strid nyligen inom moderaterna där topparna ville ha kvotering, men där de tvingades backa då gräsrötterna sa ifrån. Tidigare i år tog muf en tydlig kulturmarxistsk ställning i värdefrågor.

Det finns egentligen så många exempel på att moderaterna har helt erövrats av de mer revolutionära vänster element i det svenska samhället. Och idéprogrammet kanske är det slutliga beviset för detta. Som den numera nedlagda bloggen T&F skriver säger man adjö till konservatismen. Jag kan ärligt talat inte förstå de som är ideologiskt övertygade som röstar på moderaterna. Det finns ingen ideologisk grund att luta sig mot. Vänsterbloggare och sossepolitiker vill gärna få moderaterna att framstå som "höger" i ekonomiska frågor. Och uppfattningen bland andra är att de endast är till vänster i sociala- och värdefrågor. Men så är det verkligen inte, vi lever inte under kapitalismens villkor. Det är inte en fri marknad vi har i Sverige. Utöver alla massiva regleringar på marknaden vi får från EU, består fortfarande majoriteten av regleringarna från Persson-tiden och skatterna vill man tydligen inte sänka om man inte ersätter dem med andra dolda punktskatter eller premieskatter.

Utöver att jag förespråkar en attack på moderaterna från höger där de är som svagast, finns det något mer som gör det hela väldigt märkligt. Det är att den Reinfeldt som en gång i tiden talade om problemet med välfärdsstaten numera försvarar den. Och att den Borg som en gång i tiden skällde ut några gamla och extremt osympatiska sossar och var kritisk mot välfärdsstaten, idag stödjer den även han.

En del spekulerar kring att den socialdemokratiska hegimonin ändå fortsätter genom moderaterna. Vänsterbloggar vill gärna få det att verka som att M avvecklar välfärdsstaten och att deras ändrad retorik har ingen grund i deras politik då det endast handlar om retorik och inget mer. Och att de tänker med små steg helt avveckla välfärdsstaten. Sanningen är dock att moderaterna är bättre socialdemokrater än sossarna själva. De är ytterliggare ett progressivt socialdemokratiskt parti (som om vi inte hade tillräckligt många).

Inte ens deras EU och invandringspolitik kan motiveras ideologiskt. Så som Tino Sanandaji påpekat ett antal gånger.

Så i det sammanhanget så är det inte så konstigt att "mittenväljare" kan gå från M till S eller vise versa, då båda partierna står väldigt nära politiskt. Dessa väljare är inte ideologiskt bundna, utan de väljer vad som för dem låter bättre på ett mer praktiskt sätt. Med andra ord är de väljare som tänker väldigt kortsiktigt, och kanske de inte ens tänker särskillt mycket då de förmodligen inte är bundna till någon ideologi och är därmed lättare att påverka genom skandaler eller media drev eller "hit pieces" från slaskmedia på gott och ont.

Sen finns det dem som vägrar inse bedrägeriet med hur lika M och S egentligen är. De väljer att koncentrera sig på skillnaderna. Visst kan man se skillnader. Men kan se skillnader mellan Pepsi och Coca-Cola. Man kan se skillnad på Gambinos och Bonanos. Man kan även se skillnader på Bloods och Crips. (Jag tror de flesta förstår min poäng).

Nej jag tror inte M är fullkomligt oförmögen att bekämpa socialdemokratin på ett ideologiskt plan, då många starka idéströmingar på nätet är väldigt konservativa, även om de inte får en proportionerlig utrymme bland svenska medier. Jag tror inte heller att de försöker avveckla välfärdstaten, då inget rent politiskt tyder på det. Jag tror inte heller att det är så enkelt som att man försöker täcka upp för så många väljargrupper att man inte längre kan stå för sina ursprungliga idéer; alltså det här handlar mer än om att bara ha makten. Nej, min spekulation lutar sig mer mot det som hänt hos så många andra etablerade högerpartier i väst. De har varit infiltrerade och helt tagits över av revolutionära element. Och nu håller man det mindre ideologiskt utvecklade delen av befolkningen som gisslan. Det har redan hänt i både USA och i England.

David Cameron hos Demos.

Demos är en marxistisk tankesmedja baserad i London. Trots det som ni ser på bilden hade Premiärministern Cameron inga problem att gå dit för det nya projektet som regeringen är inblandad i, nämligen en progressiv konservativ projekt (som i sig låter väldigt motsägelsefullt).

Sen finns även exemplet med det republikanska partiet som under 1900-talet helt erövrades av gruppen som kallas "neo-cons" i folkmun, eller ny-konservativa, trots att de varken var nya eller konservativa. De så kallade ny-konservativa hade manövrerat bort de ursprungliga republikaner, de paleo-konservativa från partitoppen. Något som få vet är att dessa neo-cons är inspirerade av kommunisten Trotsky. Bush-republikanerna har alltså mer gemensamt med Rättvisepartiet Socialisterna än med John Adams. Detta har avhandlats av många ett flertal gånger på nätet och i böcker, men den som sammanfattar det hela ganska bra är Justin Raimondo på Antiwar.com vars text jag kan rekomendera starkt.

Lenin insåg tidigt hur viktigt det var att komma till makten. Och var en av de första politiska ledare som öppet förespråkade bedrägeri för att komma till makten. Om man kom till folk som sade sig hata kommunism, så skulle man själv även säga sig hata kommunismen. Om de var emot öppna gränser och socialism, så skulle man säga sig vara väldigt nationalistisk och emot all form av kollektivism. Man skulle alltså tala om för folk vad de ville höra, för att komma till makten. Det viktiga var alltså att komma till makten! För att till slut bedra folket (precis som moderaterna gör idag). G. Edward Griffin förklarar det här mycket bättre än mig i den här intervjun:

Att kommunister har infiltrerat moderaterna är inget jag vet. Det är något jag misstänker. Och jag tror det är något värt att undersöka. Som sagt det är inget som skulle förvåna mig. Men för att veta sanningen skulle det krävas en ordentlig kartläggning av de moderata topparna och kanske även betydelsefulla aktörer bakom kullisserna. Och detta skulle även inkludera de som kan uppfattas som "höger" av etablissemanget. Något jag kan tänka mig ge mig in på, men en sådan kartläggning lär ta sin tid. 

En sak är dock säker, det kanske inte är sossarna som upplever en identitetskris, det är snarare moderaterna som upplever det. Skillnaden är att folk har upptäckt att sossarnas ideologi är ett bedrägeri i sig. Men de har inte förstått att moderaterna för i stort sätt samma politik.