Den RödGröna regeringen förhandlar för fullt med kommunisterna om hur regimens budget kommer att se ut när den väl är klar för att presentera. Här är skattehöjningarna som de hittills kommit överens om.
1. Avtrappning av jobbskatteavdragen. Det gäller alltså Alliansens jobbskatteavdrag som ska försvinna helt. Trots att Sossarna under valrörelse sa att de hade accepterat den förra regeringens jobbskatteavdrag, så visar det sig nu att den nya S-MP regeringen tillsammans med VPK ska se till att helt utplåna de tidigare skattesänkningarna.
2. Fler ska tvingas betala statlig inkomstskatt. Brytpunkten för statlig skatt ska alltså sänkas ytterligare så allt fler tvings, även låginkomsttagare tvingas finansiera den socialistiska Statsmaktens systematiska slöseri av skattebetalarnas pengar.
3. Arbetsgivaravgiften för unga höjs. Alliansens sänkning av arbetsgivaravgiften för unga försvinner. Nu ska även unga straffbeskattas av Staten för att finansiera en pension, som de aldrig kommer att få. Denna skattehöjning kan inte betraktas som något annat än ett direkt rån! Dessutom kommer det att bli svårare för unga att behålla sitt jobb och för vissa ännu svårare att ta sig in i arbetsmarknaden. Förvänta er en ökad ungdomsarbetslöshet de kommande åren om Löfven får som han vill.
4. Progressiv begränsning av avdragsrätten för pensionärer. Det kommer att bli svårare för pensionärer att dra av då avdragsrätten begränsas från 12 000 till 1 800 kronor per år!
5. Arbetsgivaravgiften för pensionärer höjs. Alliansens sänkning av arbetsgivaravgiften för äldre försvinner om den RödGröna budgeten går igenom. Fattigpensionärer som tvingas jobba längre för att få det ihop, kommer att straffas, då det blir dyrare att anställa dem. Även äldre som är egenföretagare kommer också själva av drabbas av denna skattehöjning.
6. Läx RUT:en avskaffas. Den möjlighet till att dra av skatten för läxhjälp kommer att försvinna om Löfven får som han vill. Det blir mycket dyrare då Staten måste roffa åt sig mer pengar från folket. Skolkrisen spelar så klart mindre roll, om den nya regeringen har som mål att vidareutveckla fördumningsindustrin.
7. Höjd skatt på kärnkraft. En indirekt skattehöjning på el. Om de RödGröna får som de vill, kommer det att bli en kall och dyr vinter. Den nya regeringen har som mål att göra livet för Svenssons ännu svårare och dyrare!
8. Höjda punktskatter på tobak. När det gäller cigg höjs det med 6%. För snus, hela 12%.
Detta har hittills framkommit från de pågående förhandlingarna mellan S-MP-regeringen VPK. Det ska totalt vara 18 miljarder kronor som försvinner från marknaden, och går in i den byråkratiska slöseriapparaten. Men det finns fortfarande utrymme för ytterligare skattehöjningar innan det är dags att presentera budgeten så klart. Men glöm vad som sas innan valet i alla fall.
Man ger lite med ena handen, men tar betydligt mer med den andra.
Den kriminella socialistiska regimen som nu tagit över Sverige under Ordförande Löfvens ledning, ska höja skatterna på alla som tjänar mellan 50 000 och 123 300 kronor. Däremot tänker de inte röra på lönerna för dom som tjänar än mer.
Vilket sammanträffande statsrådens arvoden nyligen höjdes till 124 000 kronor. Detta innebär att vår socialistiska regim inte kommer att drabbas av skattehöjningarna. Dessa är istället riktade mot den produktiva medelklassen.
Nu har det alltså hänt igen! Den kriminella eliten lurar lättlurade fattiga, lovar dem mer bidrag via skattehöjningar på "kapitalisterna". Ett effektivt sätt för den socialistiska adeln att göra de fattiga än mer beroende av dem, samtidigt som man passar på att krossa den produktiva medelklassen!
Centerpartiet går till angrepp mot Sossarnas förslag om att konfiskera mer pengar från arbetande medborgare och produktiva företag. De har låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) titta lite närmare på Socialdemokraternas förslag.
Utifrån RUT:s utredning kommer C nu fram till att Sossarnas förslag om att kraftigt höja arbetsgivaravgiften för unga, kommer att leda till en konfiskering på drygt 19,4 miljarder kronor! Vilket skulle innebära att omkring 64 000 arbetande individer skulle försättas i arbetslöshet, då företagarna inte skulle ha råd att behålla många av sina anställda.
Om vi tittar på RUT:s siffror lite närmare, så skulle det till exempel innebära en konfiskering av 432 miljoner kronor och 1,430 nya arbetslösa individer, endast i Dalarna, om Socialdemokratin får igenom sin politik.
Annie Lööf (C) påpekar mycket riktigt att siffrorna ändå är en underdrift. Min egen slutsats är att C och RUT varit extremt försiktiga med siffrorna. Socialdemokraternas skattehöjarpolitik kommer att drabba många fler anställda och kommer i slutändan (om vi bara ser till höjningen av arbetsgivaravgiften) att drabba många fler än de 64 000. Och det kommer definitivt att bli en betydligt högre konfiskering av svenskarnas pengar än de 19,4 miljarder som RUT kommit fram till.
Anders Borg kommer ut som socialist för 134:e gången. Höjer skatterna med 9 MILJARDER!!!
9 MILJARDER!
Jag är uppriktigt ledsen och förbannad! Det borde bli en storm av protester i hela Sverige! Men, nej, här händer det ingenting. Anders Borg, som ska vara Moderat, kan plötsligt komma ut som bolsjevik och konfiskera tillgångar och egendom, som om det vore 1917 igen, och här händer det verkligen INGENTING!
Inte en j*vla "twitterstorm". Ingenting händer heller inom den så kallade "alternativa median", eller bloggosfären. INGENTING! Där skriver man om Ukraina, om OS, om valrörelsen ect. Borgs höjning av skatterna (konfiskering av svenska folkets egendom och tillgångar) med 9 MILJARDER, har liksom hamnat i skymundan. Det som faktiskt påverkar svenskarna, verkar svenskarna själva inte bry sig om. Det finns inte ens en skugga av en Tea Party-rörelse, eller något dylikt i det här landet! Det är som att folk är för dumma för att ens vilja bry sig. Det är ju OS nu. Det är Grammisgala. Det händer en del i Ukraina. Frågan är om oroligheterna i Ukraina någonsin kommer att påverka svenskarna som lever idag, i jämförelse med det som Anders Borg väljer att göra nu med Sverige.
Det är verkligen synd om svenskarna. Just därför förbereder jag mig. Och jag uppmuntrar mina läsare att förbereda sig för det som komma skall. Min rekommendation är att först se över hur er relation till Gud har varit. Och gör det ni kan för att förbättra den. Sen rekommenderar jag även att ni skyddar er ekonomiskt. Köp loss dina besparingar från "de flygande pengarna", papperspengar. Dessa pengar kommer inte att vara värt någonting. Den svenska kronan kommer att bli lika värdefull som en peso. Om vi ens har kvar kronan längre. Vår valuta kommer att förstöras helt. Det ni ska spara, bör ni spara i hårda pengar. Och när allt väl brakar loss, vill du inte befinna dig mitt i storstan.
Patetiska MSM.
Intressant är hur patetiskt usla analyserna från svensk MSM är. Så väl MSM, och det ytterst lilla jag kunde finna hos alternativa medier, tolkar Anders Borgs galna skattehöjningar som en inrikesfråga (LOL!). Och dessa dårar ska alltså kalla sig "statsvetare" och "journalister" med inriktning inom politik. Jag menar någonstans, måste man ändå få ställa krav, även på folk som i vanliga fall bör ses som idioter. Jag förstår att MSM är extremt kontrollerad och extremt enkelspårig. Men nu har de faktiskt passerat alla möjliga logiska gränser. Är det att de är så korkade? Är det att de lotsas så förbannat dåligt?
Som jag förklarade förut, flera gånger nu, så hamnade IMF:s rapport på Anders Borgs skrivbord i november 2013. Nu har han hunnit läsa igenom det, och har valt att genomföra bankmaffians vilja. Anders Borgs skattehöjningar är i allra högsta grad en utrikespolitisk fråga! Varför skulle ett parti som Moderaterna, som så sent som i höstas (för bara några månader sedan) ville sänka skatterna, nu plötsligt helt svänga och vilja chockhöja skatterna? Ja, vi närmar oss ett val, men det var också val för 4 år sedan, och sådana dumheter kom inte Borg med, trots att de också låg under i opinionsmätningarna.
Snälla Sverige, använd hjärnorna som Gud gav er. Jag vet att eliterna har lagt en massa gifter i vattnet och att skolsystemet och media har fördummat många, men så korkade är ni ändå inte. Så långt kan vi inte ha kommit.
Splittring inom regeringen.
M följer nu IMF:s vilja till punkt. De Rödgröna jublar. Ja, allt mer tyder på att Socialdemokraten, Stefan Löfven, redan valdes till att bli vår Statsminister i somras på Bilderberg. Enligt MSM:s narrative så har Löfven fått "rätt" i hans argumentation om "välfärd eller skattesänkningar". De Rödgröna ÄR IMF i mångt och mycket, om man ser till deras politiska program och vad bankmaffiorna vill åstadkomma. De Borgerliga var åtminstone ideologiskt sätt, en opposition. Om än en väldigt klen sådan.
Så medans de Rödgröna jublar. Så är det knäpptyst hos FP. Ja, en del FP:are vill gärna byta sida, men en del vill inte det. De är dock väldigt tysta. Och tystnade säger ju ändå en del. Detta kan jämföras med protesterna från KD, men kanske främst C.
Jag har tidigare fått kritik för att jag lyft upp positiva saker från Centerpartiet och inte minst Annie Lööf. Det jag vill få fram är inte några "hyllningar". Jag påpekar bara på det faktumet att Annie Lööf och C många gånger vågat protestera mot den riktningen M velat gå. C har gärna pressat på för skattesänkningar, när inte M ville eller "vågade". Annie Lööf innebar en förändring inom C, då partiet bytte grundideologi från att vara ett semi-marxistisk socialliberalt parti, till ett liberalt parti. Detta måste ses som ett steg i RÄTT RIKTNING. Och för detta ska Lööf självklart ha en eloge!
Nu är Lööfs PR-folk kanske inte hennes bästa vänner. Men min poäng, är att Lööf inte är en del av "systemet" som Björklund, Reinfeldt eller Borg. Lööf må kanske vara rätt så "blåögd". Men hon följer åtminstone sin egen ideologi (och politiska tro). Men flera gånger stöter hon nu på patrull, främst från Reinfeldt. Så har det varit sedan FRA-debatten. Hon är uppenbarligen opålitlig, från Reinfeldts perspektiv.
Mitt råd till Lööf, "stureplanscentern" och övriga liberaler inom Centern, är att helt bryta band med Reinfeldt. Nu har ni stött på patrull väldigt många gånger. När Borg nu föreslår skattehöjningar, borde ni kanske ifrågasätta, om ni kan sitta i samma regering som Borg och Reinfeldt.
Ovan är en video från Paul Begley som går igenom några av de döda bankirer. Senaste nytt är att antalet döda bankirer har mer än tredubblats(!) sen sist, till 20 pers!
Lyssnade på Public Service intervju med den kollektivistiska socialisten Anders Borg (M) som vill höja skatterna. Det märks tydligt att Borg, vår Finansminister, har hunnit läsa igenom IMF-rapporten som kräver global konfiskering och omfördelning av alla privata tillgångar och egendom. Rena rama kommunismen. I intervjun nämner Anders Borg även IMF, varför han inte vill skära ner, och varför han numera vill höja skatterna.
Borg ska alltså förbereda Sverige inför den så kallade valutaåterställningen. Så nu har Borg fått order från IMF. Och han har nu gett oss en tydlig signal om att han tänker följa bankmaffiornas linje till punkt och pricka. Därför är det numera, enligt Borg, uteslutet att låna pengar. Nu är det skattebetalarna, som ska ta notan. Allt enligt IMF:s rapport och rekommendationer som släpptes i november 2013.
Nu har dessvärre Lindsey Williams video om valutaåterställningen försvunnit från YouTube. Men jag hann skriva ner lite anteckningar som ni kan få gå igenom, om ni inte redan läst dem. Hittills verkar allting gå precis som Williams sa att det skulle gå till. Då är frågan: är svenska folket förberedda för denna valutaåterställning?
Det är intressant att Borg ställer upp på en intervju där han lovar skattehöjningar, just när den stora majoriteten av svenska folket sitter bänkade framför Vinter OS i Sotji. Ska man tolka det som att han ville smyga fram med beskedet? Eller försöker han locka tillbaka "mittenväljarna"?
Vi får komma ihåg att alla Bail-Ins i Cypern kom i mars 2013. (Krigargudensmånad). Kan det ske något mot slutet av mars 2014? Eller däromkring? Jag tror dock inte att det kommer att handla om några Bail-Ins. Nu har de blivit smartare än så. Williams förklarade för oss att folket kommer inte att märka någonting av det som kommer att ske under våren 2014. Pengarna på bankkonton kommer att finnas kvar där. Valutaåterställningen, är bara IMF:s "lösning" till problemet som de själva (tillsammans med BIS) skapade genom valutakriget. Men det blir så klart ingen verklig lösning. Utan bara en uppskjutning av det som komma skall.
IMF ska alltså se till att respektive Stat konfiskerar och kollektiviserar pengar utan att de drabbade märker av detta. Mer intressant blir dock själva valutaåterställningen. 204 länders valutor kommer inte att få skiljas på mer än 5%. Vilket kommer att innebära kraftiga förändringar i köpkraften för en del länder. Så det blir intressant om de verkligen lyckas få igenom hela programmet, och verkligen se om ingen kommer att märka av något, precis som eliterna i Washington Korporationen förklarade för Williams.
Förra veckan öppnade finansminister Anders Borg för första gången upp för skattehöjningar i en presskonferens om den nya prognosen. Detta ligger i linje med IMF:s planer för Valutaåterställningen, som lär ske någon gång under de första månader år 2014. Syftet med denna "återställning" är enligt IMF själva, att få ett slut på det vansinniga Valutakriget som snart härjat under ett helt år.
I följande video förklarar Lindsey Williams lite mer i detalj hur denna IMF-projekt kommer att gå till. Var tålmodig och ta din tid att ta in all information under de två timmar långa videon som Williams publicerat. Det är oerhört viktig information.
Mina anteckningar:
- 204 länder har redan gått med på IMF:s krav på Valutaåterställningen.
- Endast en 5% differenciering kommer att tillåtas mellan samtliga valutor.
- Differencieringen kommer att bero på respektiva lands tillgångar.
- I ett avsnitt ser vi hur illa ute England är. Anledningen är folkets tilltro till ofärdsstaten. Folket vägrar nyktra deras syn på ofärdsstaten, och insisterar att ge den mer makt, vilket endast kommer att förslava oss alla i en socialistisk fängelse.
- IMF och Världsbanken rekommenderar en omedelbar konfiskering av tillgångar och egendom.
- De kräver en global omfördelning av tillgångar och egendom.
- Rejäla skattehöjningar för alla.
- Massregleringar (som främst kommer att drabba medel- och småföretagen).
- Tvångskollektivisering (tvångsförstatligande) av pensionärernas tillgångar.
- Inga kravaller! Vi kommer inte att märka någonting av detta som kommer att ske. Ekonomin kommer inte att påverkas kortsiktigt. Pengarna kommer inte att försvinna från bankkonton. Däremot kommer de framtida tillgångarna att ha försvunnit helt. Det är med andra ord en konfiskering av framtidens pengar.
Här följer femte delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första,andra, tredje och fjärde delen innan ni fortsätter här. När Erlander hade regerat klart, hade Sverige redan omvandlats till ett socialistiskt land. Detta var DYG-gängets förtjänst. Men Socialdemokraterna hade bara börjat i sin marsch framåt, mot den socialistiska utopin. Sossarna var nu dessutom så pass dominanta inom svensk politik, att de kunde komma ut och bli än mer radikala. Och det var precis det som skulle ske med Olof Palme. Här följer femte delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia.
Bild på sossar som marscherar vidare mot den socialistiska utopin (1968).
När Tage Erlander lämnade posten som
ledare för Socialdemokraterna, och därmed även posten som
Statsminister, innebar det slutet för eran med DYG:s dominans. Ett
nytt gäng skulle ta över den statsbärande rollen (bakom
kulisserna) i Sverige. Ett gäng som skulle bli fundamentala för de
kommande sociala och kulturella reformer som skulle komma att
omvandla Sverige under 60- och 70-talen ganska fundamentalt. Och det
är Clarté-föreningen.
Clarté.
Så här skrev kommunisten Åsa
Linderborg om Clarté-föreningen när hon hyllade den i dess
broschyr.
”Vi lever i ja(g)-sägeriets
tidevarv: Förenkla, fördunkla, fördumma! Clarté säger, nu som
förr, tvärtom: Försvåra, förklara, förändra! Så får Clarté
en ny generation av aktivister att öppna sinnet och knyta näven”.
Det är viktigt att förstå att Tage
Erlander var medlem i Clarté, och att Olof Palme var inte det. Så
det är inte så mycket partiledarbytet som var den relevanta
förändringen. Erlanders regeringar präglades av Ernst Wigforss
rekommendationer om funktionalism, där högerfalangen inom partiet
fick sätta sin prägel. Allt detta tog slut så fort Olof Palme kom
att bli Sossarnas nya ledare.
Låt mig då redogöra vad Clarté
egentligen innebar för Sverige under den här tidsperioden, och
varför det är så viktigt att känna till förbundet. För att
förstå detta måste vi ta oss till vänstern i Frankrike. Nämligen
den franske journalisten och författaren Henri Barbusse.
Henri Barbusse.
Henri Barbusse var en övertygad
kommunist och antimilitarist, precis som de flesta sossar. Han hade
deltagit i 1VK för Frankrikes del, och blev populär efter att ha
publicerat en bok om det fruktansvärda kriget. Sanningen är att han
var en usel soldat och blev skadad vid flera tillfällen, så många,
att den franska armén valde att plocka bort honom från fronten.
Hans syfte med boken var redan då antimilitaristiskt och
kommunistiskt. Strax efter hans deltagande i kriget flyttade han till
Moskva, gifte sig med en ryska och blev medlem i det ryska
Bolsjevikpartiet.
När han återvände till Frankrike
blev han medlem i franska kommunistpartiet. Den blodiga ryska
revolutionen beskrev Barbusse som ”Det vackraste fenomenet i
världshistorien”. Barbusse förespråkade en kultur för
proletariatet, en ”prolekult” som Lenin kallade det. Barbusse var
mer eller mindre en Sovjetisk agent i Frankrike.
Barbusse skrev också en novell med
namnet Clarté. Novellen
handlar om en kontorsarbetare som jobbar åt försvarsmakten i
Frankrike. Kontorsarbetaren upptäcker att kriget är i själva
verket ett bedrägeri mot mänskligheten, utfört av de
imperialistiska och ”onda kapitalisterna”. Boken skulle inspirera
till bildandet av förbund med samma namn i väst. I länder som
Frankrike, Tyskland, England, Sverige och USA bildade man förbund
inspirerad av boken Clarté.
Barbusse skulle
leda den franska avdelningen. I den engelska avdelningen skulle vi
finna (the usual suspects): Bertrand Russell, H G Wells, Bernard Shaw
och en massa fackföreningsledare. Så där finner vi ytterliggare en
koppling till The Fabian Society och övriga intellektuella eliter
underordnade City of London Corporation.
Mot
slutet av sitt liv skulle Barbusse skriva hyllningar av de Sovjetiska
ledarna. Först Trotskij, innan han förlorade maktkampen mot Stalin.
Men när Stalin vann maktkampen uttryckte Barbusse endast förakt mot
Trotskij som han kallade för ”förrädare”. Barbusse skrev sedan
boken Staline om
Stalin, där han hyllade den blodstörstande diktatorn. Han gick även
till hårt angrepp mot hans kamrater inom presskåren som på något
sätt vågade ifrågasätta skönmålningarna av Stalin. Detta var
alltså den stabile grundaren av föreningen Clarté. (Det har hävdats
att han var frimurare med starka band till Grand Orient de France
(GODF-loget). Detta har dock inte bevisats, däremot har GODF en
ungdomsförening med samma namn, nämligen Clarté).
Clarté-föreningarna
skulle så småningom lösas upp. I Tyskland försvann föreningen
strax innan 2VK. I England, Frankrike och USA skulle föreningarna
ingå i andra grupperingar, omvandlas till nya föreningar eller
upplösas. I USA blev föreningen till exempel en del av The
Liberator (Magazine), en
socialistisk tidning i USA. Även i Sverige skulle föreningen
upplösas. Men endast i Sverige skulle föreningen återuppstå strax
innan 2VK:s slut.
Det
Svenska Clartéförbundet
som den kallar sig, hade sedan sitt grundande 1921 haft Barbusses
upprop som utgångspunkt. De kräver en international för världsfred
och en hushållsomdaning i socialistisk anda.
1944 var den
svenska Clarté-föreningen den enda som fanns kvar. Och skulle
fortsätta med samma verksamhet som tidigare. Den moderna kampen mot
”fascism”, militarism, "imperialism" och kapitalism. På 20- och
30-talet, och sedan på 40- och 50-talet, var det ett starkt fäste
för radikala unga kommunister och socialister på universiteten.
Märkligt nog finner vi en ung Jarl Hjalmarsson bland dessa. (Jarl
Hjalmarsson skulle bli Högerpartiets partiledare under 50-talet). Så
redan på 50-talet kan vi tala om en socialistisk infiltration av
”Högerpartiet”. Ty endast i Sverige kommer en ”högerledare”
undan med en socialistisk agenda.
Men det var först
på 60- och 70-talet som Clarté-föreningen skulle vara som mest
aktiv och spela en stor och betydelsefull roll för de sociala och
kulturella förändringarna som skedde under den här tidsperioden.
På 60- och
70-talet skulle de göra gemensam sak med KFML (en ännu mer extrem
utbrytargrupp ur VPK, som bröt ut först 1970), de skulle bilda den
numera ökända FNL-gruppen; dess medlemmar skulle även bilda
”Rebellrörelsen”, en extrem kommunistisk studentrörelse.
Clarté var
faktiskt knytpunkten för alla dessa extrema vänsterrörelser, som
vi idag kallar för ”68-rörelsen”. Det var Clarté som, ”bakom
kulisserna”, i stort sätt skapade och ledde den svenska varianten
av den internationella kommunistiska progressiva agendan;
fredsrörelsen, hippierörelsen, den sexuella revolutionen,
HBTQ-rörelsen, abortförespråkarna, kollektivisterna,
miljörörelsen, värdeliberalism, värderelativism,
kulturrelativism, kristofobi, militant sekularism, radikalfeminismen;
och inte minst mångkulturalismen, politisk korrekthet, och
internationalismen. Det här blev startskottet för den Nya
Världsordningens revolutionära omvandling av samhället via
sociala- och kulturella frågor. Något som ofta kallas för
”kulturell marxism”.
Clarté var ett vänsterintellektuell förbund, med starkast förankring bland just
intellektuella och bland studenter på universitetsnivå.
Kulturmarxism baserar sig på Frankfurtskolans idéer om kritisk
teori, som går ut på att kritisera och attackera allt vad
västerländsk kultur och värdekonservatism är för att försvaga
existerande naturliga institutionerna, som familjen, nationen och
kulturen. Med de naturliga institutionerna försvagade, skulle
individen bli mer ensam och sårbar. Här skulle Staten komma in som
”räddaren i nöden”.
Många kritiker
till kulturell marxism missar tyvärr hela poängen med
kulturmarxismen. Kulturmarxismen strävar inte enbart efter
värdeliberalism och värderelativism. Dess slutliga mål är de
facto att införa kommunismen, även i ekonomiska termer. Så här
förklarade Willi Munzenburg, en av Frankfurtskolans grundare, vad
den kulturmarxistiska agendan gick ut på.
”Organize the intellectuals and
use them to make Western civilisation stink. Only then, after they
have corrupted all its values and made life impossible, can we impose
the dictatorship of the proletariat.”
Målet
är alltså att förinta kapitalismen på lång sikt, men
värdekonservatismen på kort sikt. Clarté kan även ha varit en
subversiv organisation kontrollerad från Sovjetunionen. Med tanke på
att förbundets grundare var själv en agent åt Sovjet, så är inte
det särskilt långsökt. Lägg även till att de mest vänsterextrema
kommunisterna och försvarare av Sovjet var aktiva inom Clarté.
Aktivism-modellen som Clarté använde sig av passar även in i det
som f d KGB-agenten Yuri Bezmenov beskrev för oss som, psykologisk och
subversiv krigföring.
Fackföreningar,
studentrörelser, akademiker, aktivistgrupper, intellektuella, journalister,
läkare, alla gick ut och demonstrerade, alla var revolutionärer,
alla skulle vifta på de röda fanorna. Även studenters klädsel
förändrades under tiden. En student 1950 klädde sig på ett sätt
som vi idag skulle uppfatta som fint med kostym, inklusive kavaj.
1980 hade omvandlingen redan skett. Studenterna skulle alla vara
”arbetare” och klä sig med jeans, en el Ché Guevara
T-tröja och det som uppfattas som vardagskläder idag. Tro det eller
ej, men modet spelade också en viktig roll för att omkonstruera
ländernas värderingar då.
Den sexuella
revolutionen var också relevant, då de nu kom vid rätt tillfälle.
Eliten hade lanserat den redan på 20-talet. Men det var katastrofalt
för dem, då befolkningen ökade. Lanserandet av p-pillret år 1960
var klartecknet som behövdes för att återlansera den sexuella
revolutionen. Så den här gången skulle befolkningen kunna
programmeras för att bli mer dekadenta, samtidigt som man fick
reducera världens befolkning. Här spelade globalisten Margaret
Sanger, återigen en viktig roll.
Förutom de
tidigare nämnda medlemmar i Clarté-föreningen, finner vi:
Jan Myrdal.
Kommunist och eugenist. Son till socialisterna tillika eugenisterna
Alva och Gunnar Myrdal.
Hans Isaksson.
Läkare och filmskribent. En maoist som på fritiden sågat diverse
olika filmer på sina krönikor i fram för allt (det
vänsterextremistiska tidningen) Folket i Bild/Kulturfront. Han är
annars mest känd som en kritiker till all form av
alternativmedicin. Han föredrar att du förslavas av
Apoteksmonopolet så klart. Och så har han även gått till attack
mot alternativa behandlingsmetoder, som musik, bön och
handpåläggning. Idag skriver han för Clartés tidsskrift, där
han spyr ut sitt hat mot Sverigedemokraterna.
Ture Nerman.
En kommunist och journalist, som tidigt hyllade Lenin. Kamrat med
kommunisten Zeth Höglund och terroristen Anton Nilson (ansvarig för
bombattentatet känd som Almatheadådet). Han hade flera gånger åkt
till Moskva för att träffa bolsjevikerna. Under 2VK var han emot
Nazi-Tyskland. Han rekryterades av en svensk MI6-agent för att
sabotera Sveriges järnmalmsutskeppningar till Tyskland. Trots
hans uttalade motstånd mot Nazi-Tyskland, valde han att sabotera
denna uppdrag. Efter kriget var han öppet för ett NATO-medlemskap.
Olof Aschberg.
Kommunistisk bankir, som hjälpte till att finansiera den ryska
revolutionen. Farfar till journalisten Richard Aschberg och den
kommunistiska TV-stjärnan Robert Aschberg. Han hade väldigt nära
samarbeten inom bankväsendet med socialdemokraten George Branting,
son till den tidigare partiledaren Hjalmar Branting.
Paret Matthis.
Sköld Peter Matthis och Iréne Matthis. Han är läkare och son
till den kommunistiska författaren från Djursholm, Henry Peter
Matthis. Sköld Peter Matthis skulle själva starta hela ”68-rörelsen” i och
med Hötorgsdemonstrationen i juni 1965. Han grundade även
FNL-rörelsen. Hon är radikalfeminist och psykoanalytiker. Hon
skulle vara med och grunda den radikalfeministiska Grupp 8, som
också hade starka band till RFSU (läs gärna min tidigare artikel om RFSU).
Nils
Bejerot. Psykiater, forskare och kommunist. Fadern till Sveriges
narkotikapolitik. En intressant figur att studera, för de som är
intresserade av den svenska varianten av ”the war on
drugs”. Fick stipendium från
WHO, och har haft nära band till Carnegieinstitutet fram till sin
död.
C. H.
Hermansson. Kommunist och partiledare för VPK.
Stig-Björn
Ljunggren. Statsvetare, krönikör och högerfalangs-Sosse.
Marita
Ulvskog. Socialdemokrat. Tidigare aktiv inom FNL-rörelsen och även
KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna). Hon är idag
EU-parlamentariker. Har drivit en ”EU-kritisk” profil, men
samtidigt röstat för Lissabonfördraget.
Dessa är blott
några exempel. Kriget kring värdefrågorna hade börjat på allvar.
Men under Palme, vågade vänstern sig på, inte bara de sociala och
kulturella frågorna, men även de ekonomiska och direkt politiska
frågorna.
Olof Palme.
Olof Palme föddes,
1927, in i en förmögen överklass adelsfamilj. I internationella
kretsar benämndes även Palme som ”the swedish nobleman”.
Olof var sonsons son till Christian Adolf Palme som var
landssekreterare i Kalmar. Hans farfar var Sven Palme som var mest
känd för att göra Finlands sak till en personlig sak. Han var en
vänsterliberal politiker och verkställande direktör i
försäkringsbolaget Lifförsäkrings AB Thule, som han tog över och
gjorde till den största i Norden. Sven Palme var även löjtnant,
och gifte sig med den finska adelsfamiljens dotter Hanna von Born.
På grund av von
Borns starka familjeband till Finland blev Finlands sak även Sven
Palmes. För sina insatser skulle han få det finska Frihetskorset.
En som skulle även få samma pris var hans son Gunnar Palme, far till Olof. Han
skulle även ärva Lifförsäkring AB Thule från sin far. Gunnar
Palme skulle i sin tur gifta sig med den lettiska adelsfamiljens
dotter Elisabeth von Knieriem. Från von Knieriem sidan hade Olof
Palme även starka släktband till det Ryska Imperiets elit. Som barn
spenderade han mycket av sin tid i Lettland hos släktingar. Olof
Palme själv skulle gifta sig med dottern till den danskättade
svenska adelssläkten Beck-Friis, genom Lisbet. Så ett tydligt
mönster av giftermål inom adelssläkter, trots generationer som går, finner vi här.
Hans far dog när han bara var 6 år gammal.
Kenyon College, USA.
Redan som barn
talade Olof Palme franska, tyska och svenska. Han var oftast sjuk och
fick hjälp med läxorna hemifrån och gick på privata skolor. Han
gick på Beskowska skolan (precis som Hjalmar Branting och andra
svenska elitfamiljers barn). Han gick senare på Sigtuna Humanistisk
Läroverk (ytterliggare en elitskola) där han gick ut med väldigt
höga betyg. Efter skolan gick Palme över till att skriva för
Svenska Dagbladet. Olof Palme skulle 1944 rycka in i lumpen
inom kavalleriet och utbilda sig ända upp till fänrik, fram till
1948. På slutet av 40-talet skulle han åka utomlands till USA för
att studera vid Kenyon College i USA.
Det är viktigt att
förstå att Palmes familj var en vänsterelitistisk familj. Redan
som barn ärvde han sina socialistiska idéer från sina förmögna
föräldrar. (Och som jag så många gånger förklarat, så vill
eliter gärna ha socialism för att hindra konkurrens från en
växande medelklass.) Palmes farfar är ett typiskt exempel på en
ganska känd vänsterpolitiker. Så Palme hade redan sina vänster
idéer som barn. Men i USA skulle dessa idéer förstärkas än mer.
Bilderbergare tillika fackpamp, Walter P. Reuther.
Vid Kenyon College
deltog han i radikala debatter och skrev en uppmärksammad essä där
han kraftfullt kritiserade Friedrich Hayeks libertarianska bok The
Road to Serfdom. Palme skrev även sin kandidat uppsats, som i
stort sätt var en hyllning av The United Automobile Workers Union
(UAW). Efter utexamineringen från Kenyon College skulle han resa
runt i Nordamerika. På sina resor skulle han tillslut få träffa
sin största inspirationskälla. Nämligen UAW:s ledare Walter P.
Reuther. Både Palme och Reuther skulle senare bli två ledande
figurer inom Bilderberggruppen.
Nu är det viktigt
att förstå även bakgrunden här. UWA är bland de starkaste
fackföreningarna i USA än idag. Baserad i Detriot, kan man nu med facit i hand se hur UWA förstört stadens ekonomi. UWA grundades som
en avdelning under American Federation of Labour (AFL). Minns ni vem
som grundade AFL? Ingen mindre än frimuraren Samuel Gompers. (Ni
läste om honom i del 1. Han ligger bakom den luciferianska 1 Maj-demonstrationen, och inspirerades i sin tur av Europas invandrade
socialister, i USA).
Walter P. Reuther
var själv son till en tysk socialist som invandrat till USA. Han
blev mycket aktiv inom fackföreningsrörelsen redan på 30-talet i
Detroit. Och 1946 blev han ledaren för UWA. Det var vid den här
tiden som han skulle bli Olof Palmes främsta inspirationskälla.
Till slut skulle Palme få träffa sin idol i Detriot. Och han fick
intervjua honom i flera timmar.
De som studerat
Bilderberggruppen vet att fackpampar varit ett lika dominerande
grupp, som multinationella storföretagare, bankirer och
mediemoguler. LO:s ordförande Arne Geijer var ett återkommande
toppnamn inom Bilderberg på 60-talet, även Walter P. Reuther skulle
bli en framstående figur inom Bilderberg, även han på 60-talet.
På 60-talet skulle
Olof Palme, Walter P. Reuther, Arne Geijer med flera, vara de som på
Bilderberg formulerade att nationalismen var det största hotet mot
deras socialistiska mål av internationell globalism. Men det skulle
dröja några år innan de skulle komma så långt i deras agenda.
Efter mötet med Reuther, gick Palme vidare med sina resor genom
Nordamerika. Och han såg de sociala klyftorna och även klyftorna
mellan raserna som något dåligt i USA. Hans koncentration på de
aspekterna som han betraktade som ”dåliga” från hans synsätt,
gjorde honom än mer övertygad om sin socialistiska ideologis
överlägsenhet över kapitalismen, libertarianismen och det
amerikanska frihetsprojektet. Redan här vill Palme bekämpa det han
betraktar som kapitalismen och ”rasism”, och efter en resa till
Asien, skulle han lägga till ”imperialismen”. Även en debatt
som han följde mellan Sossarnas Ernst Wigforss (DYG), Högerpartiets
Jarl Hjalmarsson (Clarté) och folkpartisten Elon Andersson, om
skattepolitik, påverkade honom mycket. Palme hade redan varit medlem
i Socialdemokraterna redan på 40-talet, men det var först på
50-talet som han skulle bli mer aktiv inom partiet. Under den här
tiden skulle han även resa igenom Europa och skapa kontakter.
När Palme
återvände till Sverige från USA, studerade han juridik vid
Stockholms universitet. Utöver en kompletterande stridskurs inom
militären, där han blev befordrad till löjtnant, skulle Palme på
allvar börja engagera sig politiskt. Så väl via studentkåren, som
via försvarsstaben på 50-talet. Det var just på 50-talet som Palme
ganska snabbt skulle klättra upp inom SAP, via SSU,
regeringskansliet, statsrådsberedningen, ABF med mera.
Ulla Lindström (S).
1958 blev Olof
Palme Riksdagsledamot. I Riksdagen var han redan som rookie
Statsminister Tage Erlanders favorit. Palme blev hans skyddsling.
Palme skulle på 60-talet utnyttja sina internationella kontakter.
Förmodligen blev han medlem i Committee of 300 under sina utländska
resor. Detta skulle leda till 1962 års Bilderbergmöte, som för
första gången hölls i Sverige. Efter mötet skulle Palme
tillsammans med sin socialdemokratiska kollega i Riksdagen Ulla
Lindström bilda myndigheten NIB (Nämnden för Internationellt
Bistånd), det som senare skulle bli SIDA. Ulla Lindström var
förutom socialdemokratisk politiker mycket aktiv inom FN. NIB hade
redan då i stort sätt samma uppgift som SIDA har idag, bistånd.
Sedan 60-talet har biståndspolitiken fungerat utmärkt för att
stödja diktaturer, olika rebelliska terroristgrupper, eller rent av
för att hjälpa Bilderberg reducera världens befolkning främst via
vacciner, homopropaganda eller aborter. Ett mycket praktiskt sätt
för FN, Bilderberg och WHO att destabilisera Tredje Världen. Ulla
Lindström skulle senare gå vidare till att bli ordförande för
Rädda Barnen, som också sysslar med snarlikt verksamhet.
På 60-talet gick
Palme från myndighet till myndighet, och från ministerpost till
ministerpost. Förutom hans aktiva roll inom biståndspolitiken blev
han senare även aktiv inom kommunikationspolitiken. 1965 blev han
kommunikationsminister, och hans hjärtefråga där var Public
Service roll, inom både radio och TV, som han hjälpte till att
expandera. Statens budskap, måste ju komma fram till så många som
möjligt. Han ville ogärna se alternativa kanaler dyka upp och
arbetade för att motverka ”kommersialiseringen”.
Palme demonstrerar med kommunister.
1967 blev Palme
ecklesiastikminister. Då fick han möta de mer extrema falangerna av
68-rörelsen. Men
efter att ha demonstrerat med FNL-rörelsen, sida vid sida med
Sovjets nordvietnamesiske ambassadör, Nguyen Tho Chan, och ha visat
sitt starka engagemang för radikalfeminismens sak, och även
kraftfullt insisterat att den dekadenta filmen Dom kallar oss mods
(1968) inte skulle kunna visas i censurerad form, blev han ganska
snabbt 68-rörelsens och den mer extrema vänsterns favorit. Utan att
själv ha varit initiativtagare till 68-rörelsen, lyckades han dock
utnyttja denna rörelse maximalt. Palme blev mycket populär inom
partiet, och även bland de mer extrema vänsterkretsarna. Valet 1968
skulle bli en stor succé för Sossarna. Med sina 50,1% fick partiet
mandat för att regera på egen hand, mycket tack vare den starka
vänstervågen, som Sossarna lyckades utnyttja maximalt.
Tage Erlander
skulle själv se till att hans egen favoritsosse, skulle få ta över
posten som partiledare för Socialdemokraterna, tillika
Statsminister, år 1969. Den här gången hade ingen dött, vilket
innebar att en maktkamp uteblev efter Erlander, då det i stort sätt
var klart att den populäre Palme skulle få ta över.
Palme, Bilderberg
och Romklubben.
Som brev på posten
inleddes en rad strejker som startade med LKAB-konflikten 1969, och
skulle fortsätta med en rad andra masstrejker genom Sverige på
70-talet. Detta skedde på samma manér som Reuther förordade sina
demonstrationer i Detriot, med oerhört höga krav. Eftersom
företagen som anställde arbetarna var till stor del ägda av
Staten, så riktades kritiken i första hand mot regeringen, och även
LO och fackföreningarna. Även om detta skulle på kort sikt skada
Sossarna och LO, skulle de tack vare protesterna få betydligt större
manöverutrymma för de önskade reformer som de sedan länge velat
genomföra.
Valet 1970 skulle
bli Palmes första prövning. Efter 68-rörelsen hade Högerpartiet
tvingats till att byta namn till Moderaterna, då man såg negativt
på allt som kunde uppfattas som ”höger” vid den tiden.
Strejkerna skulle som sagt slå mot Palmes regering.
Kramforsmanifestet skulle bli en försmak på det som Palme
lovade väljarna. Utbyggda socialförsäkringar (ökade Statliga
utgifter), sänkt pensionsålder (ökade Statliga utgifter) och ökad
jämlikhet (ökade Statliga utgifter och mer feminism och
genustrams).
Socialdemokraterna
skulle tappa sitt eget majoritet, men med stöd av VPK, som i sin tur
gick framåt, skulle Palme kunna fortsätta regera, utan några
större hinder. Moderaterna backade, medan att Centerpartiet och
Folkpartiet gick båda två framåt.
Efter valet skulle
M, C och FP bilda en allians för första gången. Initiativtagaren
blev Centerns nya partiledare Thorbjörn Fälldin. Medan att Palme
skulle ta initiativ i debatterna för att utnyttja protesterna för
att införa nya regleringar på arbetsmarknaden, föll sossarna ändå
i opinionsmätningarna. Sossarna hade länge härskat genom att
splittra de borgerliga partierna. Det skulle de få svårt för
framöver. Strejkerna och de enorma kraven som fackföreningarna med
LO och Palme i spetsen skulle kräva, skulle i sin tur få en
motreaktion under 70-talet. Sossarnas siffror skulle börja dala.
1971 års
skattereform innebar att Sverige blev landet med det absolut
högsta skattetrycket som en demokrati någonsin fått uppleva. Med
ett skattetryck på över 80%. Palmes skattereform innebar förutom
ytterliggare kraftigt höjda inkomstskatter, en extrem progressiv
skattepolitik, höjd arbetsgivaravgift, fler punktskatter och höjd
moms. Den rikaste tredjedelen av befolkningen fick ta den största
smällen, då mer än hälften av deras pengar (60%) försvann direkt
via skatt. För medelklassen blev det nästan hälften (49%) som
försvann direkt via skatt. Även arbetarklassen skulle drabbas då
deras fackpampar skulle kräva rejäla löneförhöjningar i tuffa
löneförhandlingar. I takt med inflationen och fackpamparnas ökade
krav, skulle även stora arbetarskaror drabbas av de progressiva
skatterna. Arbetarna hade tillslut gått back(!) om man räknade
efter skatt, trots att de lyckats få till rejäla
löneförhöjningar.
Internationellt
kritiserades Palmes skattepolitik då man såg på Sverige och
förundrades över experimentet som pågick. Fenomenet kallades för
”fiscal drag”. Men denna kritik ville inte Palme ta åt
sig, och skämtsamt replikerade med att kalla kritiken för
”fiskardraget”.
Palme var dock inte
klar med sina vansinniga skattehöjningar. Starkt påhejad av
fackpampar, LO, Bilderberg och Romklubben genomförde Palme
ytterliggare höjda arbetsgivaravgifter 1972. Från 11,9% skulle
arbetsgivaravgifterna höjas till 28,3% så småningom. Palme skulle
ju klämma dessa ”onda kapitalister”. Det var viktigt att straffa
och konfiskera från de som anställde arbetarna som var ute och
strejkade. Arbetarna och vänstern hejda på detta. Men till slut
började polletten trilla ner hos vissa.
Från Anders Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten.
(När jag pratar
med äldre, berättar de ofta om hur det fanns jobb för alla när de
växte upp. Och de vet inte riktigt vad det var som hände. Hur kunde
det gå så fel. Oftast fortsätter de att gnälla på ”de onda
kapitalisterna” som vill anställa folk billigare någon
annanstans. Oftast pekar de på åren 1971, 1972, 1973, som åren då
fabriken stängde ner, industrin gick i konkurs, företaget la ner.
Och detta påverkade ytterliggare. Ty senare fick man stänga den
lokala butiken, tågen kom inte längre upp till byn och sjukhuset
fick också ge vika).
Sanningen är att
Sverige har faktiskt fortfarande inte klarat av att återhämta sig
från 1971 års skattereform. En av de som låg bakom den
skattepolitiken, förutom Palme själv och finansministern Gunnar
Sträng, var Alva Myrdal. Med den intellektuella vänsterns
framgångar i opinionen på 60- och 70-talet via 68-rörelsen, kunde
regeringen nu våga sig föra en politik för ”ökad jämlikhet”.
Det var inget annat än klasskamp på parlamentarisk nivå.
1971 års
skattereform skulle bara bli början till industriflykten från
Sverige. En trend som skulle börja bli internationell vid den här
tiden på 70- och 80-talen. På 70-talet skulle Olof Palme, förutom
sina deltaganden vid Bilderbergmöten, också delta i Romklubbens
möten.
Bild på Olof Palme hos Romklubbens toppmöte i Salzburg, Österrike.
Romklubben har än
idag som mål att helt avindustrialisera världen, främst
västvärlden. Men också se till att nya miljöregleringar kommer
till så att inte Tredje Världen skulle få någon industri.
Samtidigt skulle de lägga grunden för den moderna nymaltheusianska
miljörörelsen. Romklubbens uppdrag är att skapa och överdriva helt fiktiva
miljökatastrofer för att tvinga fram en Ny Världsordning, en
världsregering, via miljörörelsen. Allt ska utnyttjas och
överdrivas, från klimatbluffen till skogsavverkning, till
vattenbrist, till köttkonsumtion, till ”peak oil” osv. De allra
flesta av dagens stora miljökriser är i själva verket helt
fiktiva, och har specifika syften för Romklubben. I slutändan
handlar allt om att reducera världens befolkning. Det är det som
eliten är besatta av.
På 70-talet skulle
ledare som Nixon åka till Kina, bland annat. Nu hade industrijobben
någonstans att fly. Indien och Kina tilläts industrialiseras. Å
sin sida inledde Kina sitt ettbarnspolitik, medan att Indien införde
sitt tvåbarnspolitik. I övriga Tredje Världen skulle fortfarande
biståndspolitiken gälla, som jag förklarade tidigare. Men nu
skulle industrijobben börja fly väst, samtidigt som fackpamparna
spelade sin roll, för att försäkra om att företag, bolag,
fabriker och industrier tvingats till att lägga ner. Allt enligt det
som Romklubben förordade. Romklubbens grundare, frimuraren Aurelio
Peccei, bekant med Olof Palme då båda är medlemmar i Committee of
300, bjöd personligen in Palme till möten.
I följande video avslöjar f d MI6-agenten Dr. John Coleman Romklubbens verkliga maktposition och vad dess agenda verkligen är.
Palme profilerade
sig gärna som en miljövän. Vilket så klart uppskattades även av
68-vänstern. Men Palmes skattepolitik skulle ändå påverka landet
negativt. 1972 kom LO med ytterliggare ett vanisnnesförslag, för
att försöka dölja de höjda arbetsgivaravgifterna med ytterliggare
ett höjt skattetryck, via Larsson-Edinmodellen, med Allan Larsson
och Per-Olof Edin som författare. Efter övertygandet av Gunnar
Sträng, och de så kallade Haga-förhandlingarna gick LO:s förslag
igenom. Denna vansinnespolitik skulle leda till ytterliggare
nedläggningar, arbetslöshet och devalveringar.
1973 blev det Olof
Palmes tur igen att bjuda in alla internationella maffior till
Bilderbergmöte. Bland svenskarna finner vi Anders Björgerd, en
toppingenjör mest känd för sitt arbete inom ASEA, som senare
skulle köpas upp av ABB. Finansministern Gunnar Sträng. Stammisen
Marcus Wallenberg från Wallenberg-klanen. Krister Wickman (S),
Riksbankschef under 70-talet och ansvarig för den massiva
inflationen och devalveringen av den svenska kronan. Nils Svensson,
ytterliggare en toppingenjör. Hugo Lindgren, detta är ett namn som
skapat en del spekulationer bland svenska NWO-forskare. Det verkar
inte finnas särskilt mycket information om honom, eller hans
bakgrund.
De öppna och dolda
skandalerna.
Inför valet 1973
behövde Palme hjälp. Vilken tur att Janne Olsson släpptes ut på
permission och valde att starta ett gisslandrama vid Normalmstorget.
Bara veckor innan valet fick Palme en möjlighet att agera väldigt statsmannaaktigt när nationen befann sig i kris. När allting var
klart, var det inga skadade, och Palme var hjälten.
Sossarna tappade i
valet 1973, men fick ändå behålla makten. VPK gick framåt. Även
Moderaterna och Centern gjorde bra val. Folkpartiet backade däremot.
Trots att Palmes mandat hade försvagats, var den kraftig nog för
att fortsätta regera, och reformera mot en mer extrem socialistisk
riktning.
Den katastrof som
Palmes skattepolitik ledde till försvarade han sig med det
internationella läget i och med den stora internationella oljekrisen
år 1973. Palme vägrade till varje pris erkänna några fel. Han
skulle fortsätta sin regering med att öka utgifterna ytterliggare
genom att driva lagen om en allmän föräldraförsäkring igenom
Riksdagen.
1973 skulle Palme
även se till att Kronan anslöt sig till valutaormen. Detta
var ett tidigt försök av Bilderberggruppen att starta Euron. Kronan
skulle då knyta sig till EG-ländernas valutor gemensamt. På grund
av Palmes tokiga ekonomiska politik begärde Sverige dock att få
devalvera kronan till 10% mot den tyska D-Marken. Men EG-länderna
accepterade endast 6%. Palme försökte alltså inte bara ruinera
Sveriges ekonomi, han lyckades även skänka bort dess suveränitet.
Palmes regering skulle fortsätta mandatperioden med att inför fler massregleringar
på arbetsmarknaden via arbetsmarknadsreformer, främst via
medbestämmandelagen (MBL). Ledande figuren som drev MBL-frågan var
ytterliggare en socialdemokratisk Bilderbergare, Ingemund Bengtsson.
Nu skulle debatten om löntagarfonderna ta fart sedan LO kommit fram
med ytterliggare ett vansinnesförslag. LO förklarade:
”Vi vill
beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av
sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med
inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill
hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra
samhället utan att också ändra på ägandet.”
Detta skrev alltså
Rudolf Meidner i LO:s tidning, då han förklarade förslaget om
löntagarfonder. Detta är mer eller mindre ren och skär kommunism.
Debatten skulle blåsas upp, men Sossarna skulle inte hinna genomföra
reformen innan valet 1976. Palme och LO hade under 70-talet omvandlat
Sverige till ett mer polariserat land. För många blev det viktigt
nu att få bort Palme från regeringen, samtidigt som Palme åtnjöt
kulturvänsterns fulla stöd.
Samtidigt avlösade
skandalerna varandra. IB-affären blev ett erkänt faktum 1974, och
ledde till protester mot regeringen. Så småningom skulle
bordellhärvan avslöjas. Justitieminister, Lennart
Geijer, slängdes under bussen, medan att Palmes egna pedofila gunst skulle
man lägga locket på. Värt att nämna var att Sossarna tryckte
faktiskt på för att legalisera pedofili. Lennart Geijer, återigen
en framstående figur i just den frågan.
Även mer dolda
skandaler skedde bakom kulisserna under samma period. Palme såg
tillsammans med Alva Myrdal till att expandera MK-Ultra verksamheten
inom vården och myndigheters befogenheter att utföra personliga
angrepp på medborgare utan deras vetskap. NATO utförde 1975 en
Operation Gladio insats på svensk mark via den vänsterextrema
terroristgruppen Baader-Meinhof, där den västtyska ambassaden i
Stockholm ockuperades. Och där har vi ytterliggare en dold skandal.
Ty politiskt sätt,
profilerade Palme sig som USA och NATO-fientlig. Förutom att ha
visat sitt stöd för kommunisterna i Vietnam 1968, visade han sin
avsky 1972 mot USA:s attacker i Vietnam och jämförde det med
historiens stora folkmord. Palme var på många sätt dualistisk och
en hycklare. Ty samtidigt som han verbalt gick till attack mot USA,
NATO, och de etablerade västerländska angrepp, samarbetade han
ganska intensivt med samma krafter bakom kulisserna. Bilderberg,
Committee of 300 och Romklubben är några exempel på detta.
Olof Palme tar ett blås med Fidel Castro.
Palme var på något
sätt besatt av sin ”antirasism”, ”antiimperialism” och
feminism, att han blev politiskt dysfunktionell. 1975 besökte han
Fidel Castro på Kuba. De massmord och förtryck som el Ché
och Castro utsatte sin befolkning för, fällde Palme inga tårar
för. Det förtryck som utfördes av Ho-Chi-Minh i Vietnam och det
folkmord som utfördes av kommunister i Kambodja, var tydligen inte
lika hemska. Förvisso kritiserade han Sovjet och Husák, så
det var inte bara ”höger” diktaturer som Pinochet och Franco som
han kritiserade. Men människan slängde sitt fulla stöd bakom de
blodstörstande sandinistas i Nicaragua och liknande
terrororganisation i El Salvador, PLO, osv, osv.
Samtidigt som Palme
tog emot fredshyllningar och hyllades internationellt för sitt
arbete för fred, skulle Bofors köra i full varv och sälja vapen
till blodstörstande krigsherrar i Tredje Världen. Det är denna
hyckleri och dualism som är så svårt för en normal människa med
samvete att förstå sig på. Godhet kan man förstå, ondska kan man
också förstå, men när ondskan klär sig ut till godhet. Det är
där många inte längre hänger med. Och det är just därför de
mäktigare eliterna utnyttjar just detta. Det är inte vem som helst
som får vara med i Committee of 300. Ska man vara med där, så ska
man veta hur man blåser folk.
1975 skulle
68-vänstern nå stora framgångar tack vare Palmes regering.
Betydelsefulla lagar och bestämmelser som rörde många sociala
frågor skulle omvandla Sverige ytterliggare, med förändringar som
består än idag. För att nämna de mest väsentliga skillnaderna,
så lyckades socialisterna få igenom sin krav för fri abort och att
Sverige nu skulle bli mångkulturellt. Förändringarna som
kom 1975 skulle göra den socialistiska omvandlingen av Sverige
mycket mer synligt.
Bostadsproblematiken
som redan påbörjats under Erlanders tid, skulle nu utvecklas till
de så kallade miljonprogrammen. Som idag har omvandlats till
mångkulturella kriminella baser (ghetton). Redan i ett radioanförande 1965 visade Palme hur viktigt det var för honom att föra denna
omvandling av Sverige. Redan då, ville han jaga ner ”rasister”
under varje sten. Denna programmering av svenskarna ledde Olof Palme
själv. Att 68-vänstern idag jagar efter ”rasister” och alla som
på något sätt kan uppfattas som ”fördomsfulla” mot
invandrare, påbörjades av Palme själv, redan då.
Palme ansåg precis
som etablissemanget idag att det var svenskarnas ansvar att se till
att invandrarna skulle bli en del av samhället, och alltså inte
invandrarnas ansvar, att själva anpassa sig till det nya landet.
Palme hade själv sitt eget ”antirasistisk” korståg, mot alla
som tyckte ”fel”. Han skulle rikta sig mot svenskars vardagsliv,
arbetsplatser och grannkvarteret. Det var där han skulle finna
”fördomarna”. Och det var där han ville bekämpa dem. När
media och övriga etablissemanget tog åt sig av Palmes budskap
skulle åsiktsfascismen bli ett faktum. Palme ansåg, att det skulle
bli etablissemangets sak att läxa upp medborgarna som var
”fördomsfulla”, och i princip tala om för människor vad som
var att tycka rätt och fel.
”Fördomen har
alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och
grannkvarteret.”
De självförvållade
ekonomiska skadorna som Sverige utsatte sig för under 70-talet
skulle fortsätta och kronan devalverades ytterliggare kraftigt mot
den tyska D-Marken med 3% år 1976.
Skandalerna skulle
till slut hinna ikapp Palme. Och i valet 1976 förlorade Sossarna
makten, för första gången på flera decennier. För första gången
skulle en mandatperiod regeras utan Socialdemokraterna sedan 1932.
Men det krävdes mycket. Valdeltagandet blev 91,76% vilket är än
idag den högsta siffran för ett demokratiskt land. Så väl
kommunisterna inom VPK som socialisterna inom SAP backade. Centern
backade också, medan att Folkpartiet och Moderaterna gick framåt.
Icke-regerande
Sossar.
När Thorbjörn
Fälldin (C) tog över posten som Statsminister 1976, efter det att
Olof Palme och Sossarna våldfört sig på Sveriges ekonomi, hävdade
Palme att den Borgerliga regeringen hade kommit till ”ett dukat
bord”. Så bra menade han att han och hans stab hade skött
Sveriges ekonomi. Dessvärre skulle regeringsskiftet, precis som
idag, inte innebära några större förändringar. Den nya
regeringen lyckades endast sänka vissa skatter marginellt. De drog
Kronan ut ur den Europeiska valutaormen. Men i övrigt skulle
politiken inte innebära särskilt större förändringar. Utgifterna
skulle fortsätta att öka, fast kanske i mindre takt, och
urbaniseringen och alla övriga agendor som Palme tidigare drev
skulle också fortsätta. Urbaniseringen och de svåra villkoren för
företagen var något som skulle få fortsätta under de båda
borgerliga mandatperioderna, på slutet av 70- och början av
80-talet. Frågan är om vi i Sverige ens haft en riktig högerregering.
Det som svenska
folket fick, var en mjukare form av socialism. Den borgerliga
regeringen var mycket splittrad och svag. Sossarna kunde lätt
utnyttja detta som opposition. Media var så klart alltid där för
att heja på sina sossar. Mediaklimatet var så vänster att det
skapade även en motreaktion. Timbro bildades 1978 för att försöka
lyfta fram en mer företagarvänlig opinionsbildning. Detta skulle
även ge den bräckliga borgerliga regeringen lite eldunderstöd.
Under tiden som
oppositionsledare, skulle Palme engagera sig allt mer inom FN. Under
Iran-Irakkriget skulle han agera som medlare åt FN. I bluffen som
var gisslandramat med Iran, skulle Olof Palme aktivt arbeta för att
underminera USA:s suveränitet och låsa amerikanerna under
Hagdomstolens och därmed även Committee of 300:s regleringar. (Jag
kommer att återkomma till detta senare i texten).
Efter en omtumlande
mandatperiod, blev det dags för val 1979. Det blev en lam valrörelse
med väldigt få riktiga stridsfrågor. Så väl kommunisterna som
socialisterna skulle gå framåt, men de tre borgerliga partierna
skulle ändå dra det längsta strået. Detta trots att såväl FP
som C hade backat. Moderaterna hade gjort stor succé i valet. För
första gången sedan 1932, lyckades de ta sig över 20%. Det skulle
räcka för att Thorbjörn Fälldin från Centerpartiet skulle
återigen få bilda en ny regering.
Under Fälldins nya
mandatperiod skulle han försöka sig på några tuffa sparpaket.
Detta skulle göra regeringen mycket impopulär, och Sossarna skulle
utnyttja tillfället för att vässa fram sitt alternativ. På grund
av inre splittring hade regeringen mycket svårt att få igenom en
politik för att försöka fixa de skador som orsakats av Palmes
regering. Inför valet 1982 skulle Sossarna flytta fram positionerna,
då de antagit LO:s kontroversiella förslag om löntagarfonderna.
Detta skapade stor debatt. Socialdemokraterna lyfte även fram LAS
(lagen om anställningsskydd). Valet 1982 skulle på många sätt bli
avgörande, men besvikelsen över Fälldins misslyckanden skapade en
otålighet som till sist skulle straffa sig.
Maktkåta Sossar.
Sossarna vann valet
1982. Och då var Palme och company, back in buissines. SAP och
Moderaterna gick framåt. VPK stod still, medan att C och FP tappade.
Svenska folket fick stå sitt kast, och Kronan devalverades kraftigt
för att Palmes dyra paket skulle gå igenom. Palme ville till varje
pris försvara keynesianismen och inflationismen. Trots alla problem
som en svag krona skapade. Allt blev direkt dyrare då kronans
förtroende ständigt sattes på spel.
Vänsterpolitikerna, Erik Åsbrink,
tillsammans med frugan
Ylva Johansson.
Med rekommendation
från socialdemokraten Erik Åsbrink genomfördes den kraftiga
devalveringen av den svenska kronan med hela 16%. Erik Åsbrink är
idag gift med kommunisten Ylva Johansson och har på senare tid
rekryterats av Goldman Sachs.
Palmes valseger
1982 innebar även införandet av löntagarfonderna. Detta skulle i
praktiken innebära en konfiskering av egendomen av privatägda
företag. Utöver en massa regleringar för aktier innehöll paketet
så väl ”vinstskatt” som ”vinstdelningsskatt”. Detta slog
hårdast mot små- och medelstora företag som var familjeägda eller
entreprenörsdrivna. De flesta medelstora företag tvingades till att
säga upp sina anställda och flytta sin verksamhet till utlandet.
(Det som kallas för outsourcing). Småföretagen fick lägga
ner. Även större företag drabbades, som till exempel H&M,
Tetra Pak och IKEA. 1983 blev det massiva demonstrationer mot
löntagarfonderna.
Även LAS med dess
turordningsregler kom till, som stängde ut och skapade större
arbetslöshet bland ungdomar och individer med mindre social kapital.
De problemen som redan fanns i arbetsmarknaden 1982 förvärrades med
alla de nya skatterna och regleringarna som Palmes nya regeringen
genomförde.
För att täppa
till de enorma förlusterna som socialdemokraternas kostsamma politik
innebar, öppnade finansministern, Kjell-Olof Feldt, upp Sverige för
att ta massvis med lån. Efter att ha skattat sönder folket och
tryckt sedlar i rasande takt, så fans det egentligen bara ett
alternativ kvar om man ville fortsätta att expandera den offantliga
sektorn som den socialdemokratiska Ofärdsstaten krävde finanser
för. Och det var att börja ta massvis med lån. Alltså att leva på
lånade pengar. Sedan 80-talet, då Kjell-Olof Feldt inledde sina
bravader har den ständigt ökande Statsskulden blivit som en ond
spiral, som ingen regering kunnat ta tag i på allvar.
Med
socialdemokratin tillbaka vid makten skulle Palme se till att skicka
iväg finansministern Kjell-Olof Feldt och FN-ambassadören Anders
Ferm (S) till Bilderbergmötet år 1983. Nästa år, år 1984, skulle
dock Sverige ställa upp med ett rejält entourage. Bland dem
finner vi: Peter Wallenberg, från Wallenberg-klanen. Olof Palme,
Statsministern. Sten Gustafsson & Kai Hammerich, båda från SAAB
och Scania. Lennart Johansson, toppingenjör från SKF. Assar
Lindbeck, nationalekonom. Curt Nicolin, SAF. Clas-Erik Odhner,
LO-fackpamp. Stig Synnergren, från konungens stab. Hans Whertén,
Electrolux. Anders Thunborg, försvarsminister.
Palme möter den saudiske kungen, 1984.
Det är intressant
att försvarsministern deltog, med tanke på att Sverige, strax efter
mötet inledde ett långsiktigt militärt samarbete med Saudiarabien,
med Olof Palme som initiativtagare. Och rent utrikespolitiskt är
Anders Thunborg väldigt intressant. Han skulle även bli en aktiv
figur under ubåtskrisen, där Socialdemokraterna och inte minst Olof
Palme själv skulle anklagas för att ha varit Sovjetiska medhjälpare. Något som vi numera kan konstatera var sant.
Anledningen till att så många toppingenjörer från Sverige deltog
på dessa möten under åren, hade att göra med Palmes uppdrag åt
Committee of 300 och Romklubben, att överföra teknologisk kunskap
från väst till Sovjet.
Kom ihåg att
Sovjet-ledaren Mikhail Gorbatjev var (och är) med i så väl
Romklubben som i Committee of 300. Precis som Olof Palme. Så väl
Gorbatjev som Palme som Romklubben prioriterade miljöfrågan som den
stora frågan för framtiden. Bilderberg må ha en dominans av eliter
från väst. Men när man förstår att Romklubben är mycket
mäktigare, och att de även haft östblocket på sina möten, så
inser man att hela Kalla Kriget var en bluff.
Socialdemokraternas
vansinniga politik skulle göra många besvikna. I
opinionsmätningarna inför valet 1985 hade SAP tappat mycket stöd.
Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen, och Moderaterna med Ulf
Adelssohn i spetsen, skulle skapa en intressant ideologisk debatt
under valrörelsen. Adelssohn hade förflyttat Moderaterna tillbaka
till höger, efter påtryckningar från libertarianska MUF (på den
tiden). Men det uppskruvade ideologiska tonläget mellan högern och
vänstern skrämde många väljare. Detta lyckades Bengt Westerberg,
från Folkpartiet, utnyttja som ”det rimliga mittenalternativet”
mellan högern och vänstern. På det här sättet, gick samtliga
partier back, förutom Folkpartiet, som gick kraftigt framåt i valet
1985.
Trots att
Socialdemokraterna och Palme tappat i valet, var de fortfarande
tillräckligt stora med sina 44,68% för att få behålla makten.
Palme såg valet 1985 som sin viktigaste valseger, då Sossarna
lyckades behålla makten, trots en usel politik, att det inte
straffade sig.
Slutsats.
Sverige var redan
extremt socialistiskt under Tage Erlander. Men de flesta av oss minns
Olof Palme som det mer extrema formen av socialism, snudd på
kommunism. Så väl socialt och ekonomiskt förde Palme Sverige till
ruinens brant. Något som vi egentligen fortfarande inte kunnat
återhämta oss från. Tvärtom fortsätter vi i samma riktning, då
vår Statsskuld fortsätter att växa i rekordtakt. Skatterna är
förvisso lägre nu än vad de var då, men vi toppar fortfarande
ligorna när det gäller världens högsta skatter.
Det är viktigt att
även förstå att denna smärtsamma omvandling av Sverige kom från
uppifrån. För att förstå vad Palme egentligen sysslade med, måste
man först förstå vad det är som Bilderberg, Romklubben och Committee of
300 i själva verket vill åstadkomma. Först då förstår man
varför alla industrier läggs ner, varför de skapade
miljörörelserna, varför de socialt omvandlade väst till ett
dekadent soptipp under 60- och 70-talet.
Så
devalveringarna, inflationen, massregleringar, avindustrialiseringen,
68-rörelsen, åsiktsfascismen, och all denna krypto-kommunism har
sitt sammanhang. Palmes dualism, var i sig ett spel, för att få med
sig de lättlurade fåren. Och han lyckades utmärkt. Än idag har vi
svenskar som längtar tillbaka till Palmes elände. Man har lyckats
få till en kult kring honom.
Olof Palme var inte
bara ytterliggare en Bilderbergare. Han var med i Committee of 300!
Det är inte vem som helst som får vara med där. Inte ens Carl
Bildt är med där. För att Bildt är bara en springpojke. Palme var
ingen springpojke. Han var en av de riktiga eliterna som drev deras
agenda betydligt mer öppet.
Redan 1981,
avslöjade f d MI6-agenten Dr. John Coleman att Olof Palme skulle
vinna valet 1982. Det hade eliten redan bestämt. Och så blev det
också. Palme hade ett viktigt uppdrag åt den globala eliten, och
inget skulle hindra honom. Ifall valet 1982 gick riktigt till, vet
jag inte. Men det är uppenbart att eliten hade ett finger med i
spelet, för att se till att Palme skulle få komma tillbaka till
makten.
”On 30th April 1981, 1
wrote a monograph disclosing the existence of the Club of Rome identifying it as a Committee of 300
subversive body. This was the first mention of both of these organizations in the United
States. I warned readers not to be fooled by the feeling that the article was
far-fetched and I drew a parallel between my article and the warning issued by the Bavarian
government when the secret plans of the Illuminati fell into its hands. We shall return to
the Club of Rome and the role of the Committee of 300 in U.S. affairs later herein.
Many of the predictions made in
that 1981 article have since come to pass, such as the unknown Felipe Gonzalez becoming
prime minister of Spain, and Mitterand being returned to power in France; the
downfall of Giscard D' Estang and Helmut Schmidt, the return to power of Swedish
nobleman and Committee of 300 member Olaf Palme, the nullifying of Reagan's presidency
and the destruction of our steel, auto and housing industries in terms of the
post-industrial zero-growth order handed down by the Committee of 300.
The importance of Palme lies in
the use made of him by the Club of Rome to deliver technology to the Soviet Union
on the forbidden list of the U.S. Customs, and Palme's world-wide communications network
employed to train the spotlight on the phony Iran hostage crisis, while he shuttled
back and forth between Washington and Teheran in an effort to undermine the sovereign
integrity of the U.S. and place the phony crisis in the realm of a Committee of 300
institution, viz, the World Court at The Hague, Holland.”
Nu kanske folk
börjar förstå vidden av det hela. Palme var så klart en av dem.
Precis som tidigare socialdemokratiska partiledare hade han släktband
till adeln och överklassen. Varför socialister ständigt vill
representeras av eliter, borde få någon klocka att ringa.
Men
nej. Svenskar lät sig blåsas av eliter, myndigheter och fram för
allt Sosseadeln. De lurades in i klasskampen för att klämma åt
företagarna som anställde dem, för att de tjänade mer pengar. I
slutändan fick dessa arbetare stå sitt kast. Ty även de drabbades
till slut av skattehöjningarna och inflationen. Och de drabbades
även när företagen tvingades lägga ner industrier, fabriker och
outsourca jobben till fjärran
länder. Trots all denna svek som sossarna och fackföreningarna
ställt till med, var 40+% av svenskar beredda att fortsätta rösta
på SAP. De valde att fortsätta vara medlemmar i fackföreningarna,
trots att de såg till att jobben försvann. Det viktiga för dem,
var att klämma åt dessa ”onda företagare”. De tjänade
tydligen för mycket. Och om en ska vara mindre produktiv, så ska
tydligen alla vara mindre produktiva. ”Hellre att fabriken tvingas
lägga ner, än att ägaren kan få tjäna så bra”. Det kanske är
”den svenska avundsjukan”.
Jag vet inte vad
det är, men något är väldigt konstigt när så många svenskar är
beredda att förlåta så mycket från sin elit, och dessutom kräva
att ge samma elit mer makt och befogenheter. När Englands Kung
George III höjde skattetrycket till 20% i kolonierna ledde det
till den amerikanska revolutionen. När skattetrycket låg
över 80% i 70-talets Sverige, var hälften av befolkningen beredda
att gå med på ytterliggare skattehöjningar. Kan det verkligen vara
så prioriterad av svenskar att vilja förbli slavar till en
hänsynslös elit?
Denna jämförelse
får mig att tänka på ett citat från Niccolo Machiavilli.
