Vi är på väg in i den absolut farligaste perioden under Löfvens regering.

Löfven och LO beredda att ersätta svenskarna (arbetarna, väljarna) med robotar.

Det sägs att opinionssiffrorna för Sverigedemokraterna (SD) bara ökar och ökar. Detta är så klart fullt förståeligt då läget i Sverige blir successivt värre. Många gläds åt SD:s nya rekordsiffror. Men allt detta har kommit till en enorm kostnad. Värst av allt är att tåget har redan åkt. Det viktigaste valet i Sveriges historia var valet 2010. Det var då som SD skulle ha slagit igenom med full kraft och nått någonstans omkring 12-15%. Det blev istället bara lite drygt 5%. Det skulle bara räcka för att påverka debatten. Men inget mer. Agendan och politiken skulle fortsätta i full fart från elitens sida.

I valet 2014 fick SD det genomslag skulle ha fått 4 år tidigare. Då sa jag att 2018 är för sent. Att Sverige direkt behövde ett nyval (fort som fan!). Men istället fick vi Decemberöverenskommelsen (DÖ). Har vi tur så bildade den svenska eliten DÖ pga den politiska klassens inkompetens. Men har vi otur så bildades DÖ för att eliterna vet att vi är väldigt nära slutet, och att SD ändå inte kommer att få fler chanser att få påverka den politiska utvecklingen alls. Därför kände eliten att de hade råd att "tappa masken" inför hela Sverige.

Nyligen var LO-mannen Tobias Baudin ute och krävde ett ännu tätare samarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Sveriges två stora elefanter som nu utmanas av SD. Utifrån Baudins perspektiv är det inte längre värt att låtsas som att Sossarna och Moderaterna inte är överens om att globalisering måste gälla till varje pris. Och för att detta ska kunna ske smidigt måste det Gamla Sverige krossas.

Skattehöjningarna som står på tur i höstens budget är inte klara än. Men behovet att täcka upp för Sossarnas ökade utgifter sägs uppgå uppemot 100 MILJARDER kronor enligt KI. Finansminister Magda Andersson är tydlig med att det är bensinskatten de riktar in sig på i första hand. Ett förslag som gick igenom remissinstansen utan några som helst hinder. Detta hänger ihop med Sossarnas krig mot landsbygden och även det, det Gamla Sverige, det lantliga Sverige. (Allt detta hänger ihop med FN:s Agenda 21)

Folk pratar mycket om morden på IKEA. Ett attentat som verkar ha drabbat även en del PK-bekanta som jag själv har. Jag förundras över hur chockade vissa människor blir. De har liksom levt i en PK-bubbla. Och när den bubblan spricker kämpar de i fosterställning för att se till att ingen omkring sig gått och blivit "rasist". Det är ingen idé att engagera dessa människor. Jag lutar mig bakåt och observerar dessa individer från avstånd.

Och på tal om bubblor har vi så klart bostadsbubblan, som verkligen inte får spricka. Men som vi alla vet kommer att spricka en vacker dag. Vilket kommer att drabba hela Sveriges ekonomi, och svenskarnas levnadsstandard. Jag undrar hur många svenskar som i vårt informationssamhälle inte valt att informera sig. Hur många vuxna svenska fäder kommer att befinna sig i fosterställning när de inser att de inte kan försörja sin familj.

Lars Bern.

Det enda jag kan garantera er är att det kommer att bli successivt värre. Och ja SD:s opinionssiffror må även fortsätta att gå upp. Men det spelar ingen roll längre. Detta är uppenbart. Patrioten och klimatskeptikern, Lars Bern, håller med mig om att det mycket väl kan bli så att inget val äger rum år 2018. I och med DÖ har parlamentarismen i praktiken avskaffats. Detta verkar inte påverka våra kära "antirasister" som kämpar emot fascism genom att själva implementera den. Nästa steg är väl rimligen att helt avskaffa demokratiska val. Ska Sossarna, som alltid varit Sveriges största parti sedan 20-talet, låta ett nytt och ungt parti ta över bara så där? Jag tror att Sossarna skulle idag i praktiken kunna avskaffa demokratiska val i Sverige i "kampen mot rasismen" och få en bred majoritets stöd. Tyvärr det här är sanningen. Visst folk säger sig vara för demokratin. Men om fel parti blir för stora, så är det ju bara rimligt att avskaffa demokratin. Ur PK-synpunkt är detta så klart fullt logiskt och rimligt.

Så här skriver Lars Bern:

"SD:s framfart i opinionen som den nya folkrörelsen kommer att fortsätta och om inte yrkespolitikerna ändrar sin strategi kommer partiet garanterat att komma ut som Riksdagens största parti i valet 2018 om det blir av vill säga? Med DÖ i färskt minne kan jag inte låta bli att misstänka att den politiska adeln kan frestas att köra över väljarna en gång till – och då dör definitivt den svenska demokratin. Idag har alliansen bara en möjlighet att stoppa det fortsatta blodflödet till SD och det är att bryta DÖ. Att fördjupa det samarbetet kommer bara att accelerera nuvarande trend."

Det är inget som säger att ett val kommer att äga rum år 2018. Det är alltså inget som ni ska ta för givet. En annan sak ni inte kan ta för givet under Stefan Löfvens regeringsperiod är den lilla rännil av yttrandefrihet som vi har kvar i det här landet. Alternativ media och alternativa bloggar som denna. Ta inte oss för givet.

Pressombudsmannen, Ola Sigvardsson, anser att yttrandefriheten inte är en Gudagiven oinskränkbar rättighet. Det säger en hel del om vår elits inställning till oss. Rättigheter utifrån deras socialistiska synpunkt är något som kommer från Staten, och som Staten kan dra tillbaka när det väl passar dem. Folk pratar mycket nu om Julia Caesar. Och det är riktigt illa. Men vi har redan upplevt värre saker i det här landet. Behöver jag påminna folk om behandlingen av bloggaren Corruptio? Jag tror inte att det är någon slump att Löfven tillsatte Dan Eliasson som ny chef för Rikspolisstyrelsen.

Skatteverket har redan försökt jaga alternativa medier som Avpixlat och Samtiden på ett eller ett annat sätt. En mer desperat regering med vikande siffror kommer så klart att bli allt mer desperat, och kommer därmed att spänna sina auktoritära muskler i sann Socialdemokratisk anda. 

Och det är just detta jag vill komma fram till. Ju större SD blir desto mer tyrannisk kommer Löfven att bli. Om det nu är via olika agenter som EXPO, RG, LO, fackföreningsrörelsen, Bonnier, eller direkt via Staten, Rikspolisstyrelsen, Skatteverket och SÄPO (som sedan den 1 januari i år är numera direkt underställd honom). SÄPO som dessutom valt att inrikta sig mot invandringskritiker ("mörka krafter") efter IKEA-morden.

Men tyvärr så är inte det, det allra mest skrämmande. Ty Bilderbergaren, Stefan Löfven, har en plan.

Inte nog med att levnadsstandarden för svenskarna kommer att sjunka drastiskt efter det att bubblan spricker. De sista jobben som finns kvar ska tas över av robotar. "En oundviklig utveckling" skulle vissa säga. Men problemet är att Löfven vill medvetet skynda på detta. Detta är hans lösning till alla våra problem. Genom att robotisera samhället, menar Löfven, kommer produktiviteten att öka. Men Löfven tänker inte på vart den svenska arbetaren ska ta vägen.

Det finns en aktör som har hjälpt Löfven att komma in på den här banan. Och det är LO. Fackföreningsrörelsen har gått i bräschen för robotiseringen, genom sina helt orimliga krav på småföretagare och de statliga arbetsmarknadsregleringar som gör det allt dyrare att anställa folk.

LO angriper gärna löngivarna utan att på något sätt ifrågasätta varför levnadskostnaden gått upp för folket. Den frågeställningen skulle dock så klart inte gynna deras sak. Därför gör de vad de kan för att vända anställda mot företagare. Och i slutändan kommer företagare inte att ha något val. Det blir för dyrt att anställa människor. Istället blir det robotar. Så arbetarna kan tacka LO, och de kan tacka Löfven, de kan tacka ARBETARPARTIET och ARBETARRÖRELSEN. För det är just den rörelsen och det partiet som såg till att jobben försvann bort till Kina och som nu kommer att se till att de kvarvarande jobben försvinner helt.

Det är det här som "Framtidspartiet" handlade om. Det är det här som "Innovationsrådet" handlade om. Löfven är den futuristiske Statsministern. Han ska föra in Sverige in i den Nya Världsordningen. Och han har lösningen redan klart för sig efter nästa stora ekonomiska kris.

Spänn på er bältet, ty många säger att något stort kommer att ske den här hösten.

Trostkijistisk Labour-kandidat öppnar upp för att fängsla Tony Blair.

Kommunisten Jeremy Corbyn leder kampen om Labourpartiet.

Jeremy Corbyn kommer från Labourpartiets old school vänster. Han är en trostkijist, mer eller mindre öppen kommunist. Och nu leder han i mätningarna om att ta över Labourpartiet. Något som de mer reforminriktade socialister inom Labour inte gillar och menar riskerar att innebära en tredje förlust i rad för Labour. Som gammal fackpamp har han redan fått stöd från de mäktigaste fackföreningarna i England. Tydligt är att The Fabian Society ställer sig bakom honom.

Corbyn talar mycket om produktiva jobb, men samtidigt så köper han Romklubbens Agenda 21. Och han är också för massinvandring. Han har även gått till hårt angrepp mot Israel och hyllat Palestina. Corbyn är så vänster att vänsterextremisten, George Galloway, har sagt att om Corbyn blir Labours nya partiledare, så kommer han att lämna sitt parti, Respect Party, för att återgå till Labour.

Trots detta så är Corbyn en mycket intressant variabel inom engelsk politik. I synnerhet då han öppnat upp för att sätta Tony Blair i fängelse för hans delaktighet i krigsbrott. Så det är inte så konstigt att Tony Blair är uppriktigt rädd för den här kommunisten. 

Om The Fabian Society, som dominerar Labourpartiet, verkligen låter Corbyn jaga ner Blair och verkligen sätta dit honom, återstår att se. Men intressant är det i alla fall. 

 

Kriminella fackfascister redo att krossa småföretagare i Linköping.

Fackfascister ställer gärna upp på bild.

Förra året tog syskonparet Mehdi över Ingeborgs Bageri i Linköping. Med det ärvde de även en konflikt med LO:s fackförbund Livs. Utöver syskonparet så fanns det bara en anställd på Ingeborgs. Och den personen var alltså fackansluten. Mehdiparet gav den anställda samma lön som förra chefen, en lön på 114 kronor i timmen. Men för facket var detta för lite. Och de krävde 131 kronor i timmen. 

Ingeborgs nya chefer hade så klart inte råd med det. De hade precis startat eget då de tyckte det var svårt att finna jobb i Linköping. Det första de gjorde när de tog över Ingeborgs var att stänga ner bageriet i tre månader för att städa och renovera. Allt detta kostade så klart pengar. Pengar som gick förlorade. Självklart skulle de inte ha råd med att betala någon 131 kronor i timmen. Men det var så klart inget som facket skulle ta hänsyn till. 

De ledande fackfascisterna med Lena Persson från Livs i spetsen.

I början av året så inledde Livs sina trakasserier mot Ingeborgs. Först handlade det om hotfulla telefonsamtal från oregistrerade nummer. Och rena maffiametoder där de hotade Mehdiparet med ett blockad mot Ingeborgs. Efter en diskussion med facket, berättade Livs för Ingeborgs att de inte hade råd att inför media förlora en strid. Därför ville de att Ingeborgs skulle skriva på ett kontrakt för att sedan låta den anställda gå. Med en medlare lyckades de lura Mehdiparet in i det hela. Efter att de varslat den anställda, kunde Livs springa till media. Facket fick alltså en anledning till att offentliggöra konflikten. Och först när de kunde fösa fram sin narrativ släppte man fram de lokala medierna med Corren i spetsen förra månaden (mars). Detta trots att blockaden redan verkställts sedan tidigare, och många lokala figurer uppmärksammat händelsen. Blockaden var bara ett sätt att tvinga Mehdiparet till förhandlingsbordet där de blev lurade.

Blockaden innebar bland annat att man skulle blockera råvaror från att få komma till Ingeborgs. När de väl satt i gång processen passade även på att trakassera kunderna. Och trots att den anställda själv bad dem att sluta, så fortsatte de ändå med sina maffiametoder. 

Blockaden och konflikten fortsatte att eskalera tills dess att det hela hamnade i tingsrätten. Och i början av april kom beskedet att bageriet tvingades till att skriva på avtalet med fackförbundet Livs. Men detta blev dock inte slutet på konflikten. Den anställda hann få sig en ny anställning. Förra veckan var hennes sista dag. Men konflikten med facket var dock inte över. Facket valde då att stämma Ingeborgs Bageri. 

Nu begärde alltså Livs inte bara att den anställda, som självmant lämnat Ingeborgs Bageri och redan hittat ett nytt jobb, skulle återanställas, utan att Ingeborgs skulle dessutom betala hela 650 000 kronor, varav 250 000 kronor skulle gå direkt in i fackpamparnas fickor. 

Men tills nyligen hade detta endast diskuterats i lokala medier och publicerats i mindre notiser lite här och var. Det var först den här veckan som alternativa bloggare och alternativ media tagit upp det här skrämmande fallet och den verklighet som många svenska företagare tvingas leva med i dagens fackfascistiska Sverige. Som radiopanelen i RadioBubbla sa, så arbetar fackföreningarna dag och natt för att förstöra jobb och arbetstillfällen i Sverige.

De politiska partierna har försökt hålla sig utanför konflikten så långt som möjligt. Men nu har det hela urartat sig till sådana proportioner att en del inte kunnat hålla sig undan. KD ställer sig starkt kritiska till fackförbundets agerande. Via KDU publicerade de en debattartikel där de sågade fackets maffiametoder. Även C har fått nog och uppmuntrat folk till att handla hos Ingeborgs Bageri för att stötta deras företagande. Muharrem Demirok (C) som varit mycket kritisk till facket har också fått hotfulla telefonsamtal med rasistiska undertoner från samma vänsterpacket som säger sig vilja bekämpa "rasism". Det har även spekulerats om inte fackets motiver inte rent av kan vara hycklande rasistiska. 

Men medan att KD och C gett sitt fulla stöd till Ingeborgs Bageri, har S så klart stöttat fackförbundet. Inom M är det dock delade meningar i frågan. M:s studentförening gav sitt stöd till Ingeborgs Bageri. Men de fick mothugg från oväntat håll, nämligen från kommunpolitikern Jerry Broman (M). Jerry Broman stödjer fackfascisterna fullt ut, och menar att Ingeborgs Bageri har en skyldighet att verka för att värna om arbetsrätten och arbetarnas "justa villkor". Han menar även att småföretagare bör ta ett större ansvar vad gäller deras klimatpåverkan. (Jo, jag skakar också på huvudet). 

Jerry Broman fick totalt 26 kryss i kommunvalet i Linköping. Han fick dock plats i kommunfullmäktige tack vare sin höga placering på listan. Man kan fråga sig om han kanske hamnat på fel lista.

Nedan har ni ett reportage från den libertarianska webbsidan Nyheter Idag som gjort ett reportage. Som ni ser är Lena Persson, som lett hela processen, från fackförbundet Livs fåordig. 

Bonniers feminister planerar femiljefientlig dag med hjälp av Public Service och ABF.

Bonniers Feminister.

De av Bonniersmaffian finansierade tokfeminister inom Feministiskt Initiativ (FI) med flera andra feministiska och samhällsomstörtande, vänsterextrema, bolsjevikiska grupperingar, ska anordna en familjefientlig dag den 10:e maj.

Bland annat kommer man, föga förvånande att tala om hur mycket bättre det skulle vara för feministernas sak om alla kvinnor vore lesbiska. Med andra ord ska de uppmuntra till homosexualitet.

I och med att evenemanget hålls i ABF-huset i Stockholm, så ska en hel del LO-representanter också delta. Utöver alla tokfeminister från FI som kommer att vara med, kommer en hel del RödGröna politiker också att vara med.

Självklart ska de även diskutera strategier över hur bäst de ska bekämpa de växande familjevänliga, fostervänliga, konservativa rörelserna som växer just nu i Europa. De kallar alla dessa rörelser för "fascistiska" eller "neofascistiska".

Public Services Agnes-Lo Åkerlind (producent för SVT) deltar själv i diskussionen om hur feministers mediestrategi och hur de ska kunna flytta fram positionerna, för att nå större framgångar under denna Supervalår.

FlashBack, Avpixlat, Feministiskt Forum.

Jimmie Åkessons vårtal 2014

Jimmie Åkesson gick till attack mot EU, federalisterna, Lisabonfördraget, LO, fackfascisterna och Bilderbergaren Stefan Löfven. 

Partifinansiering som ett sätt att stoppa SD.

Vill bara tipsa folk om Tommy Funebos utmärkta blogginlägg om debatten kring partifinansiering.

Det är nämligen så att M nu börjar byta fot gällande anonyma bidrag till partifinansiering. Tidigare har det varit alla inom 7-klövern utom just M som varit emot att anonyma bidrag till partier skulle vara tillåtet. Men i och med att M nu har ändrat inställning i frågan, har man en tillräcklig bred majoritet för att få igenom ett förbud.

M föreslår dock att man ska få finansiera anonymt så länge det blir en summa under 44 400 kr/helår. Till detta säger övriga 7-klövern blankt nej till. De vill kunna veta identiteten på vart enda individ som donerat pengar till alla partier.

Den här frågan har kommit upp tidigare, som ett "förslag" från EU, men aldrig gått igenom. Det är först då SD kom in i Riksdagen som man har lyckats mobilisera opinionen inom 7-klövern i den här frågan. M har dock länge hållit emot. Förvisso kunde övriga inom 7-klövern få igenom detta, men en sådan lagstiftning utan stöd från ett av de stora politiska giganterna, och dessutom det främsta regeringspartiet, skulle inte riskera att se lagändringar igen. För att slippa det, vill man ha en bred majoritet.

Nu när M mobbats till att själva ta upp frågan, är diskussionerna nu igång. En sak är hela 7-klövern i alla fall överens om. De vill få till ett beslut så fort som möjligt. Och det är uppenbart att den enda verkliga anledningen är för att avslöja alla "rassar" och "nassar" som donerar pengar till SD. 7-klövern vill gärna att en votering om detta blir klar inom max 2 månader (alltså någon gång under april). Då skulle den nya lagen alltså gå igenom till den 1 juli. Och SD skulle bli skyldiga att redovisa och offentliggöra alla sina anonyma donatorer.

Tommy Funebo lyfter upp hur det ser ut internationellt och varför den lagstiftning som vi lär få, om 6-klövern (KD-FP-C-V-S-MP) får sin vilja igenom är drakonisk.

Intressantast är exemplet USA, där detta diskuterades för inte så länge sedan. I ett land med en verklig konstitution som begränsar Statens makt över medborgarna, och där man faktiskt har en författningsdomstol som reglerar Statens befogenheter, så slog man fast i Citizens United vs Federal Election Commission, att man skulle tillåta så kallade Super Pacs. Där skulle folk kunna donera hur mycket pengar som helst till ett partis eller en enskild politikers valkampanj, helt anonymt. Super Pacs är dock fristående ifrån själva partiet, eller politiker, även om de för valkampanjen åt dem.

Intressant nog, är det i USA dock, helt förbjudet för att fackförbund, offentligt ägda bolag och tjänsteanställda, eller utländska medborgare att donera pengar till partier eller kandidater.

Då blir frågan. Vem i Sverige skulle ens föreslå att förbjuda LO att donera pengar till S? Korruptionen och hyckleriet inom Sosseadeln lyser som vanligt igenom. Nyligen fick Sossarna 70 miljoner från fackfascisterna.

Sossesvin. 

Funebo.

SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 5 Emot Gud, Familjen och Nationen.

Här följer femte delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra, tredje och fjärde delen innan ni fortsätter här. 

När Erlander hade regerat klart, hade Sverige redan omvandlats till ett socialistiskt land. Detta var DYG-gängets förtjänst. Men Socialdemokraterna hade bara börjat i sin marsch framåt, mot den socialistiska utopin. Sossarna var nu dessutom så pass dominanta inom svensk politik, att de kunde komma ut och bli än mer radikala. Och det var precis det som skulle ske med Olof Palme. 

Här följer femte delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia.

Bild på sossar som marscherar vidare mot den socialistiska utopin (1968). 

När Tage Erlander lämnade posten som ledare för Socialdemokraterna, och därmed även posten som Statsminister, innebar det slutet för eran med DYG:s dominans. Ett nytt gäng skulle ta över den statsbärande rollen (bakom kulisserna) i Sverige. Ett gäng som skulle bli fundamentala för de kommande sociala och kulturella reformer som skulle komma att omvandla Sverige under 60- och 70-talen ganska fundamentalt. Och det är Clarté-föreningen.

Clarté. 

Så här skrev kommunisten Åsa Linderborg om Clarté-föreningen när hon hyllade den i dess broschyr.

”Vi lever i ja(g)-sägeriets tidevarv: Förenkla, fördunkla, fördumma! Clarté säger, nu som förr, tvärtom: Försvåra, förklara, förändra! Så får Clarté en ny generation av aktivister att öppna sinnet och knyta näven”.

Det är viktigt att förstå att Tage Erlander var medlem i Clarté, och att Olof Palme var inte det. Så det är inte så mycket partiledarbytet som var den relevanta förändringen. Erlanders regeringar präglades av Ernst Wigforss rekommendationer om funktionalism, där högerfalangen inom partiet fick sätta sin prägel. Allt detta tog slut så fort Olof Palme kom att bli Sossarnas nya ledare.

Låt mig då redogöra vad Clarté egentligen innebar för Sverige under den här tidsperioden, och varför det är så viktigt att känna till förbundet. För att förstå detta måste vi ta oss till vänstern i Frankrike. Nämligen den franske journalisten och författaren Henri Barbusse.

Henri Barbusse. 

Henri Barbusse var en övertygad kommunist och antimilitarist, precis som de flesta sossar. Han hade deltagit i 1VK för Frankrikes del, och blev populär efter att ha publicerat en bok om det fruktansvärda kriget. Sanningen är att han var en usel soldat och blev skadad vid flera tillfällen, så många, att den franska armén valde att plocka bort honom från fronten. Hans syfte med boken var redan då antimilitaristiskt och kommunistiskt. Strax efter hans deltagande i kriget flyttade han till Moskva, gifte sig med en ryska och blev medlem i det ryska Bolsjevikpartiet.

När han återvände till Frankrike blev han medlem i franska kommunistpartiet. Den blodiga ryska revolutionen beskrev Barbusse som ”Det vackraste fenomenet i världshistorien”. Barbusse förespråkade en kultur för proletariatet, en ”prolekult” som Lenin kallade det. Barbusse var mer eller mindre en Sovjetisk agent i Frankrike.

Barbusse skrev också en novell med namnet Clarté. Novellen handlar om en kontorsarbetare som jobbar åt försvarsmakten i Frankrike. Kontorsarbetaren upptäcker att kriget är i själva verket ett bedrägeri mot mänskligheten, utfört av de imperialistiska och ”onda kapitalisterna”. Boken skulle inspirera till bildandet av förbund med samma namn i väst. I länder som Frankrike, Tyskland, England, Sverige och USA bildade man förbund inspirerad av boken Clarté. 

Barbusse skulle leda den franska avdelningen. I den engelska avdelningen skulle vi finna (the usual suspects): Bertrand Russell, H G Wells, Bernard Shaw och en massa fackföreningsledare. Så där finner vi ytterliggare en koppling till The Fabian Society och övriga intellektuella eliter underordnade City of London Corporation.

Mot slutet av sitt liv skulle Barbusse skriva hyllningar av de Sovjetiska ledarna. Först Trotskij, innan han förlorade maktkampen mot Stalin. Men när Stalin vann maktkampen uttryckte Barbusse endast förakt mot Trotskij som han kallade för ”förrädare”. Barbusse skrev sedan boken Staline om Stalin, där han hyllade den blodstörstande diktatorn. Han gick även till hårt angrepp mot hans kamrater inom presskåren som på något sätt vågade ifrågasätta skönmålningarna av Stalin. Detta var alltså den stabile grundaren av föreningen Clarté. (Det har hävdats att han var frimurare med starka band till Grand Orient de France (GODF-loget). Detta har dock inte bevisats, däremot har GODF en ungdomsförening med samma namn, nämligen Clarté).

Clarté-föreningarna skulle så småningom lösas upp. I Tyskland försvann föreningen strax innan 2VK. I England, Frankrike och USA skulle föreningarna ingå i andra grupperingar, omvandlas till nya föreningar eller upplösas. I USA blev föreningen till exempel en del av The Liberator (Magazine), en socialistisk tidning i USA. Även i Sverige skulle föreningen upplösas. Men endast i Sverige skulle föreningen återuppstå strax innan 2VK:s slut.

Det Svenska Clartéförbundet som den kallar sig, hade sedan sitt grundande 1921 haft Barbusses upprop som utgångspunkt. De kräver en international för världsfred och en hushållsomdaning i socialistisk anda.

1944 var den svenska Clarté-föreningen den enda som fanns kvar. Och skulle fortsätta med samma verksamhet som tidigare. Den moderna kampen mot ”fascism”, militarism, "imperialism" och kapitalism. På 20- och 30-talet, och sedan på 40- och 50-talet, var det ett starkt fäste för radikala unga kommunister och socialister på universiteten. Märkligt nog finner vi en ung Jarl Hjalmarsson bland dessa. (Jarl Hjalmarsson skulle bli Högerpartiets partiledare under 50-talet). Så redan på 50-talet kan vi tala om en socialistisk infiltration av ”Högerpartiet”. Ty endast i Sverige kommer en ”högerledare” undan med en socialistisk agenda.

Men det var först på 60- och 70-talet som Clarté-föreningen skulle vara som mest aktiv och spela en stor och betydelsefull roll för de sociala och kulturella förändringarna som skedde under den här tidsperioden.

På 60- och 70-talet skulle de göra gemensam sak med KFML (en ännu mer extrem utbrytargrupp ur VPK, som bröt ut först 1970), de skulle bilda den numera ökända FNL-gruppen; dess medlemmar skulle även bilda ”Rebellrörelsen”, en extrem kommunistisk studentrörelse.

Clarté var faktiskt knytpunkten för alla dessa extrema vänsterrörelser, som vi idag kallar för ”68-rörelsen”. Det var Clarté som, ”bakom kulisserna”, i stort sätt skapade och ledde den svenska varianten av den internationella kommunistiska progressiva agendan; fredsrörelsen, hippierörelsen, den sexuella revolutionen, HBTQ-rörelsen, abortförespråkarna, kollektivisterna, miljörörelsen, värdeliberalism, värderelativism, kulturrelativism, kristofobi, militant sekularism, radikalfeminismen; och inte minst mångkulturalismen, politisk korrekthet, och internationalismen. Det här blev startskottet för den Nya Världsordningens revolutionära omvandling av samhället via sociala- och kulturella frågor. Något som ofta kallas för ”kulturell marxism”.

Clarté var ett vänsterintellektuell förbund, med starkast förankring bland just intellektuella och bland studenter på universitetsnivå. Kulturmarxism baserar sig på Frankfurtskolans idéer om kritisk teori, som går ut på att kritisera och attackera allt vad västerländsk kultur och värdekonservatism är för att försvaga existerande naturliga institutionerna, som familjen, nationen och kulturen. Med de naturliga institutionerna försvagade, skulle individen bli mer ensam och sårbar. Här skulle Staten komma in som ”räddaren i nöden”.

Många kritiker till kulturell marxism missar tyvärr hela poängen med kulturmarxismen. Kulturmarxismen strävar inte enbart efter värdeliberalism och värderelativism. Dess slutliga mål är de facto att införa kommunismen, även i ekonomiska termer. Så här förklarade Willi Munzenburg, en av Frankfurtskolans grundare, vad den kulturmarxistiska agendan gick ut på.

”Organize the intellectuals and use them to make Western civilisation stink. Only then, after they have corrupted all its values and made life impossible, can we impose the dictatorship of the proletariat.”

Målet är alltså att förinta kapitalismen på lång sikt, men värdekonservatismen på kort sikt. Clarté kan även ha varit en subversiv organisation kontrollerad från Sovjetunionen. Med tanke på att förbundets grundare var själv en agent åt Sovjet, så är inte det särskilt långsökt. Lägg även till att de mest vänsterextrema kommunisterna och försvarare av Sovjet var aktiva inom Clarté. Aktivism-modellen som Clarté använde sig av passar även in i det som f d KGB-agenten Yuri Bezmenov beskrev för oss som, psykologisk och subversiv krigföring.

Fackföreningar, studentrörelser, akademiker, aktivistgrupper, intellektuella, journalister, läkare, alla gick ut och demonstrerade, alla var revolutionärer, alla skulle vifta på de röda fanorna. Även studenters klädsel förändrades under tiden. En student 1950 klädde sig på ett sätt som vi idag skulle uppfatta som fint med kostym, inklusive kavaj. 1980 hade omvandlingen redan skett. Studenterna skulle alla vara ”arbetare” och klä sig med jeans, en el Ché Guevara T-tröja och det som uppfattas som vardagskläder idag. Tro det eller ej, men modet spelade också en viktig roll för att omkonstruera ländernas värderingar då.

Den sexuella revolutionen var också relevant, då de nu kom vid rätt tillfälle. Eliten hade lanserat den redan på 20-talet. Men det var katastrofalt för dem, då befolkningen ökade. Lanserandet av p-pillret år 1960 var klartecknet som behövdes för att återlansera den sexuella revolutionen. Så den här gången skulle befolkningen kunna programmeras för att bli mer dekadenta, samtidigt som man fick reducera världens befolkning. Här spelade globalisten Margaret Sanger, återigen en viktig roll.

Förutom de tidigare nämnda medlemmar i Clarté-föreningen, finner vi:

• Jan Myrdal. Kommunist och eugenist. Son till socialisterna tillika eugenisterna Alva och Gunnar Myrdal.

• Hans Isaksson. Läkare och filmskribent. En maoist som på fritiden sågat diverse olika filmer på sina krönikor i fram för allt (det vänsterextremistiska tidningen) Folket i Bild/Kulturfront. Han är annars mest känd som en kritiker till all form av alternativmedicin. Han föredrar att du förslavas av Apoteksmonopolet så klart. Och så har han även gått till attack mot alternativa behandlingsmetoder, som musik, bön och handpåläggning. Idag skriver han för Clartés tidsskrift, där han spyr ut sitt hat mot Sverigedemokraterna.

• Ture Nerman. En kommunist och journalist, som tidigt hyllade Lenin. Kamrat med kommunisten Zeth Höglund och terroristen Anton Nilson (ansvarig för bombattentatet känd som Almatheadådet). Han hade flera gånger åkt till Moskva för att träffa bolsjevikerna. Under 2VK var han emot Nazi-Tyskland. Han rekryterades av en svensk MI6-agent för att sabotera Sveriges järnmalmsutskeppningar till Tyskland. Trots hans uttalade motstånd mot Nazi-Tyskland, valde han att sabotera denna uppdrag. Efter kriget var han öppet för ett NATO-medlemskap.

• Olof Aschberg. Kommunistisk bankir, som hjälpte till att finansiera den ryska revolutionen. Farfar till journalisten Richard Aschberg och den kommunistiska TV-stjärnan Robert Aschberg. Han hade väldigt nära samarbeten inom bankväsendet med socialdemokraten George Branting, son till den tidigare partiledaren Hjalmar Branting.

• Paret Matthis. Sköld Peter Matthis och Iréne Matthis. Han är läkare och son till den kommunistiska författaren från Djursholm, Henry Peter Matthis. Sköld Peter Matthis skulle själva starta hela ”68-rörelsen” i och med Hötorgsdemonstrationen i juni 1965. Han grundade även FNL-rörelsen. Hon är radikalfeminist och psykoanalytiker. Hon skulle vara med och grunda den radikalfeministiska Grupp 8, som också hade starka band till RFSU (läs gärna min tidigare artikel om RFSU).

• Stellan Arvidson. Se del 4.

• Nils Bejerot. Psykiater, forskare och kommunist. Fadern till Sveriges narkotikapolitik. En intressant figur att studera, för de som är intresserade av den svenska varianten av ”the war on drugs”. Fick stipendium från WHO, och har haft nära band till Carnegieinstitutet fram till sin död.

• C. H. Hermansson. Kommunist och partiledare för VPK.

• Stig-Björn Ljunggren. Statsvetare, krönikör och högerfalangs-Sosse.

• Marita Ulvskog. Socialdemokrat. Tidigare aktiv inom FNL-rörelsen och även KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna). Hon är idag EU-parlamentariker. Har drivit en ”EU-kritisk” profil, men samtidigt röstat för Lissabonfördraget.

Dessa är blott några exempel. Kriget kring värdefrågorna hade börjat på allvar. Men under Palme, vågade vänstern sig på, inte bara de sociala och kulturella frågorna, men även de ekonomiska och direkt politiska frågorna. 

Olof Palme.

Olof Palme föddes, 1927, in i en förmögen överklass adelsfamilj. I internationella kretsar benämndes även Palme som ”the swedish nobleman”. Olof var sonsons son till Christian Adolf Palme som var landssekreterare i Kalmar. Hans farfar var Sven Palme som var mest känd för att göra Finlands sak till en personlig sak. Han var en vänsterliberal politiker och verkställande direktör i försäkringsbolaget Lifförsäkrings AB Thule, som han tog över och gjorde till den största i Norden. Sven Palme var även löjtnant, och gifte sig med den finska adelsfamiljens dotter Hanna von Born.

På grund av von Borns starka familjeband till Finland blev Finlands sak även Sven Palmes. För sina insatser skulle han få det finska Frihetskorset. En som skulle även få samma pris var hans son Gunnar Palme, far till Olof. Han skulle även ärva Lifförsäkring AB Thule från sin far. Gunnar Palme skulle i sin tur gifta sig med den lettiska adelsfamiljens dotter Elisabeth von Knieriem. Från von Knieriem sidan hade Olof Palme även starka släktband till det Ryska Imperiets elit. Som barn spenderade han mycket av sin tid i Lettland hos släktingar. Olof Palme själv skulle gifta sig med dottern till den danskättade svenska adelssläkten Beck-Friis, genom Lisbet. Så ett tydligt mönster av giftermål inom adelssläkter, trots generationer som går, finner vi här. Hans far dog när han bara var 6 år gammal. 

Kenyon College, USA. 

Redan som barn talade Olof Palme franska, tyska och svenska. Han var oftast sjuk och fick hjälp med läxorna hemifrån och gick på privata skolor. Han gick på Beskowska skolan (precis som Hjalmar Branting och andra svenska elitfamiljers barn). Han gick senare på Sigtuna Humanistisk Läroverk (ytterliggare en elitskola) där han gick ut med väldigt höga betyg. Efter skolan gick Palme över till att skriva för Svenska Dagbladet. Olof Palme skulle 1944 rycka in i lumpen inom kavalleriet och utbilda sig ända upp till fänrik, fram till 1948. På slutet av 40-talet skulle han åka utomlands till USA för att studera vid Kenyon College i USA. 

Det är viktigt att förstå att Palmes familj var en vänsterelitistisk familj. Redan som barn ärvde han sina socialistiska idéer från sina förmögna föräldrar. (Och som jag så många gånger förklarat, så vill eliter gärna ha socialism för att hindra konkurrens från en växande medelklass.) Palmes farfar är ett typiskt exempel på en ganska känd vänsterpolitiker. Så Palme hade redan sina vänster idéer som barn. Men i USA skulle dessa idéer förstärkas än mer.

Bilderbergare tillika fackpamp, Walter P. Reuther. 

Vid Kenyon College deltog han i radikala debatter och skrev en uppmärksammad essä där han kraftfullt kritiserade Friedrich Hayeks libertarianska bok The Road to Serfdom. Palme skrev även sin kandidat uppsats, som i stort sätt var en hyllning av The United Automobile Workers Union (UAW). Efter utexamineringen från Kenyon College skulle han resa runt i Nordamerika. På sina resor skulle han tillslut få träffa sin största inspirationskälla. Nämligen UAW:s ledare Walter P. Reuther. Både Palme och Reuther skulle senare bli två ledande figurer inom Bilderberggruppen.

Nu är det viktigt att förstå även bakgrunden här. UWA är bland de starkaste fackföreningarna i USA än idag. Baserad i Detriot, kan man nu med facit i hand se hur UWA förstört stadens ekonomi. UWA grundades som en avdelning under American Federation of Labour (AFL). Minns ni vem som grundade AFL? Ingen mindre än frimuraren Samuel Gompers. (Ni läste om honom i del 1. Han ligger bakom den luciferianska 1 Maj-demonstrationen, och inspirerades i sin tur av Europas invandrade socialister, i USA).

Walter P. Reuther var själv son till en tysk socialist som invandrat till USA. Han blev mycket aktiv inom fackföreningsrörelsen redan på 30-talet i Detroit. Och 1946 blev han ledaren för UWA. Det var vid den här tiden som han skulle bli Olof Palmes främsta inspirationskälla. Till slut skulle Palme få träffa sin idol i Detriot. Och han fick intervjua honom i flera timmar.

De som studerat Bilderberggruppen vet att fackpampar varit ett lika dominerande grupp, som multinationella storföretagare, bankirer och mediemoguler. LO:s ordförande Arne Geijer var ett återkommande toppnamn inom Bilderberg på 60-talet, även Walter P. Reuther skulle bli en framstående figur inom Bilderberg, även han på 60-talet.

På 60-talet skulle Olof Palme, Walter P. Reuther, Arne Geijer med flera, vara de som på Bilderberg formulerade att nationalismen var det största hotet mot deras socialistiska mål av internationell globalism. Men det skulle dröja några år innan de skulle komma så långt i deras agenda. Efter mötet med Reuther, gick Palme vidare med sina resor genom Nordamerika. Och han såg de sociala klyftorna och även klyftorna mellan raserna som något dåligt i USA. Hans koncentration på de aspekterna som han betraktade som ”dåliga” från hans synsätt, gjorde honom än mer övertygad om sin socialistiska ideologis överlägsenhet över kapitalismen, libertarianismen och det amerikanska frihetsprojektet. Redan här vill Palme bekämpa det han betraktar som kapitalismen och ”rasism”, och efter en resa till Asien, skulle han lägga till ”imperialismen”. Även en debatt som han följde mellan Sossarnas Ernst Wigforss (DYG), Högerpartiets Jarl Hjalmarsson (Clarté) och folkpartisten Elon Andersson, om skattepolitik, påverkade honom mycket. Palme hade redan varit medlem i Socialdemokraterna redan på 40-talet, men det var först på 50-talet som han skulle bli mer aktiv inom partiet. Under den här tiden skulle han även resa igenom Europa och skapa kontakter. 

När Palme återvände till Sverige från USA, studerade han juridik vid Stockholms universitet. Utöver en kompletterande stridskurs inom militären, där han blev befordrad till löjtnant, skulle Palme på allvar börja engagera sig politiskt. Så väl via studentkåren, som via försvarsstaben på 50-talet. Det var just på 50-talet som Palme ganska snabbt skulle klättra upp inom SAP, via SSU, regeringskansliet, statsrådsberedningen, ABF med mera.

Ulla Lindström (S). 

1958 blev Olof Palme Riksdagsledamot. I Riksdagen var han redan som rookie Statsminister Tage Erlanders favorit. Palme blev hans skyddsling. Palme skulle på 60-talet utnyttja sina internationella kontakter. Förmodligen blev han medlem i Committee of 300 under sina utländska resor. Detta skulle leda till 1962 års Bilderbergmöte, som för första gången hölls i Sverige. Efter mötet skulle Palme tillsammans med sin socialdemokratiska kollega i Riksdagen Ulla Lindström bilda myndigheten NIB (Nämnden för Internationellt Bistånd), det som senare skulle bli SIDA. Ulla Lindström var förutom socialdemokratisk politiker mycket aktiv inom FN. NIB hade redan då i stort sätt samma uppgift som SIDA har idag, bistånd. Sedan 60-talet har biståndspolitiken fungerat utmärkt för att stödja diktaturer, olika rebelliska terroristgrupper, eller rent av för att hjälpa Bilderberg reducera världens befolkning främst via vacciner, homopropaganda eller aborter. Ett mycket praktiskt sätt för FN, Bilderberg och WHO att destabilisera Tredje Världen. Ulla Lindström skulle senare gå vidare till att bli ordförande för Rädda Barnen, som också sysslar med snarlikt verksamhet. 

På 60-talet gick Palme från myndighet till myndighet, och från ministerpost till ministerpost. Förutom hans aktiva roll inom biståndspolitiken blev han senare även aktiv inom kommunikationspolitiken. 1965 blev han kommunikationsminister, och hans hjärtefråga där var Public Service roll, inom både radio och TV, som han hjälpte till att expandera. Statens budskap, måste ju komma fram till så många som möjligt. Han ville ogärna se alternativa kanaler dyka upp och arbetade för att motverka ”kommersialiseringen”.

Palme demonstrerar med kommunister. 

1967 blev Palme ecklesiastikminister. Då fick han möta de mer extrema falangerna av 68-rörelsen. Men efter att ha demonstrerat med FNL-rörelsen, sida vid sida med Sovjets nordvietnamesiske ambassadör, Nguyen Tho Chan, och ha visat sitt starka engagemang för radikalfeminismens sak, och även kraftfullt insisterat att den dekadenta filmen Dom kallar oss mods (1968) inte skulle kunna visas i censurerad form, blev han ganska snabbt 68-rörelsens och den mer extrema vänsterns favorit. Utan att själv ha varit initiativtagare till 68-rörelsen, lyckades han dock utnyttja denna rörelse maximalt. Palme blev mycket populär inom partiet, och även bland de mer extrema vänsterkretsarna. Valet 1968 skulle bli en stor succé för Sossarna. Med sina 50,1% fick partiet mandat för att regera på egen hand, mycket tack vare den starka vänstervågen, som Sossarna lyckades utnyttja maximalt.

Tage Erlander skulle själv se till att hans egen favoritsosse, skulle få ta över posten som partiledare för Socialdemokraterna, tillika Statsminister, år 1969. Den här gången hade ingen dött, vilket innebar att en maktkamp uteblev efter Erlander, då det i stort sätt var klart att den populäre Palme skulle få ta över.

Palme, Bilderberg och Romklubben. 

Som brev på posten inleddes en rad strejker som startade med LKAB-konflikten 1969, och skulle fortsätta med en rad andra masstrejker genom Sverige på 70-talet. Detta skedde på samma manér som Reuther förordade sina demonstrationer i Detriot, med oerhört höga krav. Eftersom företagen som anställde arbetarna var till stor del ägda av Staten, så riktades kritiken i första hand mot regeringen, och även LO och fackföreningarna. Även om detta skulle på kort sikt skada Sossarna och LO, skulle de tack vare protesterna få betydligt större manöverutrymma för de önskade reformer som de sedan länge velat genomföra.

Valet 1970 skulle bli Palmes första prövning. Efter 68-rörelsen hade Högerpartiet tvingats till att byta namn till Moderaterna, då man såg negativt på allt som kunde uppfattas som ”höger” vid den tiden. Strejkerna skulle som sagt slå mot Palmes regering. Kramforsmanifestet skulle bli en försmak på det som Palme lovade väljarna. Utbyggda socialförsäkringar (ökade Statliga utgifter), sänkt pensionsålder (ökade Statliga utgifter) och ökad jämlikhet (ökade Statliga utgifter och mer feminism och genustrams).

Socialdemokraterna skulle tappa sitt eget majoritet, men med stöd av VPK, som i sin tur gick framåt, skulle Palme kunna fortsätta regera, utan några större hinder. Moderaterna backade, medan att Centerpartiet och Folkpartiet gick båda två framåt.

Efter valet skulle M, C och FP bilda en allians för första gången. Initiativtagaren blev Centerns nya partiledare Thorbjörn Fälldin. Medan att Palme skulle ta initiativ i debatterna för att utnyttja protesterna för att införa nya regleringar på arbetsmarknaden, föll sossarna ändå i opinionsmätningarna. Sossarna hade länge härskat genom att splittra de borgerliga partierna. Det skulle de få svårt för framöver. Strejkerna och de enorma kraven som fackföreningarna med LO och Palme i spetsen skulle kräva, skulle i sin tur få en motreaktion under 70-talet. Sossarnas siffror skulle börja dala.

1971 års skattereform innebar att Sverige blev landet med det absolut högsta skattetrycket som en demokrati någonsin fått uppleva. Med ett skattetryck på över 80%. Palmes skattereform innebar förutom ytterliggare kraftigt höjda inkomstskatter, en extrem progressiv skattepolitik, höjd arbetsgivaravgift, fler punktskatter och höjd moms. Den rikaste tredjedelen av befolkningen fick ta den största smällen, då mer än hälften av deras pengar (60%) försvann direkt via skatt. För medelklassen blev det nästan hälften (49%) som försvann direkt via skatt. Även arbetarklassen skulle drabbas då deras fackpampar skulle kräva rejäla löneförhöjningar i tuffa löneförhandlingar. I takt med inflationen och fackpamparnas ökade krav, skulle även stora arbetarskaror drabbas av de progressiva skatterna. Arbetarna hade tillslut gått back(!) om man räknade efter skatt, trots att de lyckats få till rejäla löneförhöjningar.

Internationellt kritiserades Palmes skattepolitik då man såg på Sverige och förundrades över experimentet som pågick. Fenomenet kallades för ”fiscal drag”. Men denna kritik ville inte Palme ta åt sig, och skämtsamt replikerade med att kalla kritiken för ”fiskardraget”.

Palme var dock inte klar med sina vansinniga skattehöjningar. Starkt påhejad av fackpampar, LO, Bilderberg och Romklubben genomförde Palme ytterliggare höjda arbetsgivaravgifter 1972. Från 11,9% skulle arbetsgivaravgifterna höjas till 28,3% så småningom. Palme skulle ju klämma dessa ”onda kapitalister”. Det var viktigt att straffa och konfiskera från de som anställde arbetarna som var ute och strejkade. Arbetarna och vänstern hejda på detta. Men till slut började polletten trilla ner hos vissa.

Från Anders Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. 

(När jag pratar med äldre, berättar de ofta om hur det fanns jobb för alla när de växte upp. Och de vet inte riktigt vad det var som hände. Hur kunde det gå så fel. Oftast fortsätter de att gnälla på ”de onda kapitalisterna” som vill anställa folk billigare någon annanstans. Oftast pekar de på åren 1971, 1972, 1973, som åren då fabriken stängde ner, industrin gick i konkurs, företaget la ner. Och detta påverkade ytterliggare. Ty senare fick man stänga den lokala butiken, tågen kom inte längre upp till byn och sjukhuset fick också ge vika).

Sanningen är att Sverige har faktiskt fortfarande inte klarat av att återhämta sig från 1971 års skattereform. En av de som låg bakom den skattepolitiken, förutom Palme själv och finansministern Gunnar Sträng, var Alva Myrdal. Med den intellektuella vänsterns framgångar i opinionen på 60- och 70-talet via 68-rörelsen, kunde regeringen nu våga sig föra en politik för ”ökad jämlikhet”. Det var inget annat än klasskamp på parlamentarisk nivå.

1971 års skattereform skulle bara bli början till industriflykten från Sverige. En trend som skulle börja bli internationell vid den här tiden på 70- och 80-talen. På 70-talet skulle Olof Palme, förutom sina deltaganden vid Bilderbergmöten, också delta i Romklubbens möten. 

Bild på Olof Palme hos Romklubbens toppmöte i Salzburg, Österrike. 

Romklubben har än idag som mål att helt avindustrialisera världen, främst västvärlden. Men också se till att nya miljöregleringar kommer till så att inte Tredje Världen skulle få någon industri. Samtidigt skulle de lägga grunden för den moderna nymaltheusianska miljörörelsen. Romklubbens uppdrag är att skapa och överdriva helt fiktiva miljökatastrofer för att tvinga fram en Ny Världsordning, en världsregering, via miljörörelsen. Allt ska utnyttjas och överdrivas, från klimatbluffen till skogsavverkning, till vattenbrist, till köttkonsumtion, till ”peak oil” osv. De allra flesta av dagens stora miljökriser är i själva verket helt fiktiva, och har specifika syften för Romklubben. I slutändan handlar allt om att reducera världens befolkning. Det är det som eliten är besatta av.

På 70-talet skulle ledare som Nixon åka till Kina, bland annat. Nu hade industrijobben någonstans att fly. Indien och Kina tilläts industrialiseras. Å sin sida inledde Kina sitt ettbarnspolitik, medan att Indien införde sitt tvåbarnspolitik. I övriga Tredje Världen skulle fortfarande biståndspolitiken gälla, som jag förklarade tidigare. Men nu skulle industrijobben börja fly väst, samtidigt som fackpamparna spelade sin roll, för att försäkra om att företag, bolag, fabriker och industrier tvingats till att lägga ner. Allt enligt det som Romklubben förordade. Romklubbens grundare, frimuraren Aurelio Peccei, bekant med Olof Palme då båda är medlemmar i Committee of 300, bjöd personligen in Palme till möten.

I följande video avslöjar f d MI6-agenten Dr. John Coleman Romklubbens verkliga maktposition och vad dess agenda verkligen är. 

Palme profilerade sig gärna som en miljövän. Vilket så klart uppskattades även av 68-vänstern. Men Palmes skattepolitik skulle ändå påverka landet negativt. 1972 kom LO med ytterliggare ett vanisnnesförslag, för att försöka dölja de höjda arbetsgivaravgifterna med ytterliggare ett höjt skattetryck, via Larsson-Edinmodellen, med Allan Larsson och Per-Olof Edin som författare. Efter övertygandet av Gunnar Sträng, och de så kallade Haga-förhandlingarna gick LO:s förslag igenom. Denna vansinnespolitik skulle leda till ytterliggare nedläggningar, arbetslöshet och devalveringar.

1973 blev det Olof Palmes tur igen att bjuda in alla internationella maffior till Bilderbergmöte. Bland svenskarna finner vi Anders Björgerd, en toppingenjör mest känd för sitt arbete inom ASEA, som senare skulle köpas upp av ABB. Finansministern Gunnar Sträng. Stammisen Marcus Wallenberg från Wallenberg-klanen. Krister Wickman (S), Riksbankschef under 70-talet och ansvarig för den massiva inflationen och devalveringen av den svenska kronan. Nils Svensson, ytterliggare en toppingenjör. Hugo Lindgren, detta är ett namn som skapat en del spekulationer bland svenska NWO-forskare. Det verkar inte finnas särskilt mycket information om honom, eller hans bakgrund. 

De öppna och dolda skandalerna.

Inför valet 1973 behövde Palme hjälp. Vilken tur att Janne Olsson släpptes ut på permission och valde att starta ett gisslandrama vid Normalmstorget. Bara veckor innan valet fick Palme en möjlighet att agera väldigt statsmannaaktigt när nationen befann sig i kris. När allting var klart, var det inga skadade, och Palme var hjälten.

Sossarna tappade i valet 1973, men fick ändå behålla makten. VPK gick framåt. Även Moderaterna och Centern gjorde bra val. Folkpartiet backade däremot. Trots att Palmes mandat hade försvagats, var den kraftig nog för att fortsätta regera, och reformera mot en mer extrem socialistisk riktning.

Den katastrof som Palmes skattepolitik ledde till försvarade han sig med det internationella läget i och med den stora internationella oljekrisen år 1973. Palme vägrade till varje pris erkänna några fel. Han skulle fortsätta sin regering med att öka utgifterna ytterliggare genom att driva lagen om en allmän föräldraförsäkring igenom Riksdagen.

1973 skulle Palme även se till att Kronan anslöt sig till valutaormen. Detta var ett tidigt försök av Bilderberggruppen att starta Euron. Kronan skulle då knyta sig till EG-ländernas valutor gemensamt. På grund av Palmes tokiga ekonomiska politik begärde Sverige dock att få devalvera kronan till 10% mot den tyska D-Marken. Men EG-länderna accepterade endast 6%. Palme försökte alltså inte bara ruinera Sveriges ekonomi, han lyckades även skänka bort dess suveränitet.

Palmes regering skulle fortsätta mandatperioden med att inför fler massregleringar på arbetsmarknaden via arbetsmarknadsreformer, främst via medbestämmandelagen (MBL). Ledande figuren som drev MBL-frågan var ytterliggare en socialdemokratisk Bilderbergare, Ingemund Bengtsson. Nu skulle debatten om löntagarfonderna ta fart sedan LO kommit fram med ytterliggare ett vansinnesförslag. LO förklarade:

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”

Detta skrev alltså Rudolf Meidner i LO:s tidning, då han förklarade förslaget om löntagarfonder. Detta är mer eller mindre ren och skär kommunism. Debatten skulle blåsas upp, men Sossarna skulle inte hinna genomföra reformen innan valet 1976. Palme och LO hade under 70-talet omvandlat Sverige till ett mer polariserat land. För många blev det viktigt nu att få bort Palme från regeringen, samtidigt som Palme åtnjöt kulturvänsterns fulla stöd.

Samtidigt avlösade skandalerna varandra. IB-affären blev ett erkänt faktum 1974, och ledde till protester mot regeringen. Så småningom skulle bordellhärvan avslöjas. Justitieminister, Lennart Geijer, slängdes under bussen, medan att Palmes egna pedofila gunst skulle man lägga locket på. Värt att nämna var att Sossarna tryckte faktiskt på för att legalisera pedofili. Lennart Geijer, återigen en framstående figur i just den frågan.

Även mer dolda skandaler skedde bakom kulisserna under samma period. Palme såg tillsammans med Alva Myrdal till att expandera MK-Ultra verksamheten inom vården och myndigheters befogenheter att utföra personliga angrepp på medborgare utan deras vetskap. NATO utförde 1975 en Operation Gladio insats på svensk mark via den vänsterextrema terroristgruppen Baader-Meinhof, där den västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades. Och där har vi ytterliggare en dold skandal.

Ty politiskt sätt, profilerade Palme sig som USA och NATO-fientlig. Förutom att ha visat sitt stöd för kommunisterna i Vietnam 1968, visade han sin avsky 1972 mot USA:s attacker i Vietnam och jämförde det med historiens stora folkmord. Palme var på många sätt dualistisk och en hycklare. Ty samtidigt som han verbalt gick till attack mot USA, NATO, och de etablerade västerländska angrepp, samarbetade han ganska intensivt med samma krafter bakom kulisserna. Bilderberg, Committee of 300 och Romklubben är några exempel på detta.

Olof Palme tar ett blås med Fidel Castro. 

Palme var på något sätt besatt av sin ”antirasism”, ”antiimperialism” och feminism, att han blev politiskt dysfunktionell. 1975 besökte han Fidel Castro på Kuba. De massmord och förtryck som el Ché och Castro utsatte sin befolkning för, fällde Palme inga tårar för. Det förtryck som utfördes av Ho-Chi-Minh i Vietnam och det folkmord som utfördes av kommunister i Kambodja, var tydligen inte lika hemska. Förvisso kritiserade han Sovjet och Husák, så det var inte bara ”höger” diktaturer som Pinochet och Franco som han kritiserade. Men människan slängde sitt fulla stöd bakom de blodstörstande sandinistas i Nicaragua och liknande terrororganisation i El Salvador, PLO, osv, osv.

Samtidigt som Palme tog emot fredshyllningar och hyllades internationellt för sitt arbete för fred, skulle Bofors köra i full varv och sälja vapen till blodstörstande krigsherrar i Tredje Världen. Det är denna hyckleri och dualism som är så svårt för en normal människa med samvete att förstå sig på. Godhet kan man förstå, ondska kan man också förstå, men när ondskan klär sig ut till godhet. Det är där många inte längre hänger med. Och det är just därför de mäktigare eliterna utnyttjar just detta. Det är inte vem som helst som får vara med i Committee of 300. Ska man vara med där, så ska man veta hur man blåser folk. 

1975 skulle 68-vänstern nå stora framgångar tack vare Palmes regering. Betydelsefulla lagar och bestämmelser som rörde många sociala frågor skulle omvandla Sverige ytterliggare, med förändringar som består än idag. För att nämna de mest väsentliga skillnaderna, så lyckades socialisterna få igenom sin krav för fri abort och att Sverige nu skulle bli mångkulturellt. Förändringarna som kom 1975 skulle göra den socialistiska omvandlingen av Sverige mycket mer synligt.

Bostadsproblematiken som redan påbörjats under Erlanders tid, skulle nu utvecklas till de så kallade miljonprogrammen. Som idag har omvandlats till mångkulturella kriminella baser (ghetton). Redan i ett radioanförande 1965 visade Palme hur viktigt det var för honom att föra denna omvandling av Sverige. Redan då, ville han jaga ner ”rasister” under varje sten. Denna programmering av svenskarna ledde Olof Palme själv. Att 68-vänstern idag jagar efter ”rasister” och alla som på något sätt kan uppfattas som ”fördomsfulla” mot invandrare, påbörjades av Palme själv, redan då.

Palme ansåg precis som etablissemanget idag att det var svenskarnas ansvar att se till att invandrarna skulle bli en del av samhället, och alltså inte invandrarnas ansvar, att själva anpassa sig till det nya landet. Palme hade själv sitt eget ”antirasistisk” korståg, mot alla som tyckte ”fel”. Han skulle rikta sig mot svenskars vardagsliv, arbetsplatser och grannkvarteret. Det var där han skulle finna ”fördomarna”. Och det var där han ville bekämpa dem. När media och övriga etablissemanget tog åt sig av Palmes budskap skulle åsiktsfascismen bli ett faktum. Palme ansåg, att det skulle bli etablissemangets sak att läxa upp medborgarna som var ”fördomsfulla”, och i princip tala om för människor vad som var att tycka rätt och fel.

”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och grannkvarteret.”

Lyssna på talet själv.

http://www.youtube.com/watch?v=mcwW2f_GefA 

Mer om miljonprogrammen och mångkulturen. 

De självförvållade ekonomiska skadorna som Sverige utsatte sig för under 70-talet skulle fortsätta och kronan devalverades ytterliggare kraftigt mot den tyska D-Marken med 3% år 1976.

Skandalerna skulle till slut hinna ikapp Palme. Och i valet 1976 förlorade Sossarna makten, för första gången på flera decennier. För första gången skulle en mandatperiod regeras utan Socialdemokraterna sedan 1932. Men det krävdes mycket. Valdeltagandet blev 91,76% vilket är än idag den högsta siffran för ett demokratiskt land. Så väl kommunisterna inom VPK som socialisterna inom SAP backade. Centern backade också, medan att Folkpartiet och Moderaterna gick framåt.

Icke-regerande Sossar.

När Thorbjörn Fälldin (C) tog över posten som Statsminister 1976, efter det att Olof Palme och Sossarna våldfört sig på Sveriges ekonomi, hävdade Palme att den Borgerliga regeringen hade kommit till ”ett dukat bord”. Så bra menade han att han och hans stab hade skött Sveriges ekonomi. Dessvärre skulle regeringsskiftet, precis som idag, inte innebära några större förändringar. Den nya regeringen lyckades endast sänka vissa skatter marginellt. De drog Kronan ut ur den Europeiska valutaormen. Men i övrigt skulle politiken inte innebära särskilt större förändringar. Utgifterna skulle fortsätta att öka, fast kanske i mindre takt, och urbaniseringen och alla övriga agendor som Palme tidigare drev skulle också fortsätta. Urbaniseringen och de svåra villkoren för företagen var något som skulle få fortsätta under de båda borgerliga mandatperioderna, på slutet av 70- och början av 80-talet. Frågan är om vi i Sverige ens haft en riktig högerregering.

Det som svenska folket fick, var en mjukare form av socialism. Den borgerliga regeringen var mycket splittrad och svag. Sossarna kunde lätt utnyttja detta som opposition. Media var så klart alltid där för att heja på sina sossar. Mediaklimatet var så vänster att det skapade även en motreaktion. Timbro bildades 1978 för att försöka lyfta fram en mer företagarvänlig opinionsbildning. Detta skulle även ge den bräckliga borgerliga regeringen lite eldunderstöd.

Under tiden som oppositionsledare, skulle Palme engagera sig allt mer inom FN. Under Iran-Irakkriget skulle han agera som medlare åt FN. I bluffen som var gisslandramat med Iran, skulle Olof Palme aktivt arbeta för att underminera USA:s suveränitet och låsa amerikanerna under Hagdomstolens och därmed även Committee of 300:s regleringar. (Jag kommer att återkomma till detta senare i texten).

Efter en omtumlande mandatperiod, blev det dags för val 1979. Det blev en lam valrörelse med väldigt få riktiga stridsfrågor. Så väl kommunisterna som socialisterna skulle gå framåt, men de tre borgerliga partierna skulle ändå dra det längsta strået. Detta trots att såväl FP som C hade backat. Moderaterna hade gjort stor succé i valet. För första gången sedan 1932, lyckades de ta sig över 20%. Det skulle räcka för att Thorbjörn Fälldin från Centerpartiet skulle återigen få bilda en ny regering. 

Under Fälldins nya mandatperiod skulle han försöka sig på några tuffa sparpaket. Detta skulle göra regeringen mycket impopulär, och Sossarna skulle utnyttja tillfället för att vässa fram sitt alternativ. På grund av inre splittring hade regeringen mycket svårt att få igenom en politik för att försöka fixa de skador som orsakats av Palmes regering. Inför valet 1982 skulle Sossarna flytta fram positionerna, då de antagit LO:s kontroversiella förslag om löntagarfonderna. Detta skapade stor debatt. Socialdemokraterna lyfte även fram LAS (lagen om anställningsskydd). Valet 1982 skulle på många sätt bli avgörande, men besvikelsen över Fälldins misslyckanden skapade en otålighet som till sist skulle straffa sig. 

Maktkåta Sossar.

Sossarna vann valet 1982. Och då var Palme och company, back in buissines. SAP och Moderaterna gick framåt. VPK stod still, medan att C och FP tappade. Svenska folket fick stå sitt kast, och Kronan devalverades kraftigt för att Palmes dyra paket skulle gå igenom. Palme ville till varje pris försvara keynesianismen och inflationismen. Trots alla problem som en svag krona skapade. Allt blev direkt dyrare då kronans förtroende ständigt sattes på spel.

Vänsterpolitikerna, Erik Åsbrink,
tillsammans med frugan
Ylva Johansson. 

Med rekommendation från socialdemokraten Erik Åsbrink genomfördes den kraftiga devalveringen av den svenska kronan med hela 16%. Erik Åsbrink är idag gift med kommunisten Ylva Johansson och har på senare tid rekryterats av Goldman Sachs.

Palmes valseger 1982 innebar även införandet av löntagarfonderna. Detta skulle i praktiken innebära en konfiskering av egendomen av privatägda företag. Utöver en massa regleringar för aktier innehöll paketet så väl ”vinstskatt” som ”vinstdelningsskatt”. Detta slog hårdast mot små- och medelstora företag som var familjeägda eller entreprenörsdrivna. De flesta medelstora företag tvingades till att säga upp sina anställda och flytta sin verksamhet till utlandet. (Det som kallas för outsourcing). Småföretagen fick lägga ner. Även större företag drabbades, som till exempel H&M, Tetra Pak och IKEA. 1983 blev det massiva demonstrationer mot löntagarfonderna. 

Även LAS med dess turordningsregler kom till, som stängde ut och skapade större arbetslöshet bland ungdomar och individer med mindre social kapital. De problemen som redan fanns i arbetsmarknaden 1982 förvärrades med alla de nya skatterna och regleringarna som Palmes nya regeringen genomförde. 

För att täppa till de enorma förlusterna som socialdemokraternas kostsamma politik innebar, öppnade finansministern, Kjell-Olof Feldt, upp Sverige för att ta massvis med lån. Efter att ha skattat sönder folket och tryckt sedlar i rasande takt, så fans det egentligen bara ett alternativ kvar om man ville fortsätta att expandera den offantliga sektorn som den socialdemokratiska Ofärdsstaten krävde finanser för. Och det var att börja ta massvis med lån. Alltså att leva på lånade pengar. Sedan 80-talet, då Kjell-Olof Feldt inledde sina bravader har den ständigt ökande Statsskulden blivit som en ond spiral, som ingen regering kunnat ta tag i på allvar.

Med socialdemokratin tillbaka vid makten skulle Palme se till att skicka iväg finansministern Kjell-Olof Feldt och FN-ambassadören Anders Ferm (S) till Bilderbergmötet år 1983. Nästa år, år 1984, skulle dock Sverige ställa upp med ett rejält entourage. Bland dem finner vi: Peter Wallenberg, från Wallenberg-klanen. Olof Palme, Statsministern. Sten Gustafsson & Kai Hammerich, båda från SAAB och Scania. Lennart Johansson, toppingenjör från SKF. Assar Lindbeck, nationalekonom. Curt Nicolin, SAF. Clas-Erik Odhner, LO-fackpamp. Stig Synnergren, från konungens stab. Hans Whertén, Electrolux. Anders Thunborg, försvarsminister. 

Palme möter den saudiske kungen, 1984. 

Det är intressant att försvarsministern deltog, med tanke på att Sverige, strax efter mötet inledde ett långsiktigt militärt samarbete med Saudiarabien, med Olof Palme som initiativtagare. Och rent utrikespolitiskt är Anders Thunborg väldigt intressant. Han skulle även bli en aktiv figur under ubåtskrisen, där Socialdemokraterna och inte minst Olof Palme själv skulle anklagas för att ha varit Sovjetiska medhjälpare. Något som vi numera kan konstatera var sant. Anledningen till att så många toppingenjörer från Sverige deltog på dessa möten under åren, hade att göra med Palmes uppdrag åt Committee of 300 och Romklubben, att överföra teknologisk kunskap från väst till Sovjet.

Kom ihåg att Sovjet-ledaren Mikhail Gorbatjev var (och är) med i så väl Romklubben som i Committee of 300. Precis som Olof Palme. Så väl Gorbatjev som Palme som Romklubben prioriterade miljöfrågan som den stora frågan för framtiden. Bilderberg må ha en dominans av eliter från väst. Men när man förstår att Romklubben är mycket mäktigare, och att de även haft östblocket på sina möten, så inser man att hela Kalla Kriget var en bluff.

Socialdemokraternas vansinniga politik skulle göra många besvikna. I opinionsmätningarna inför valet 1985 hade SAP tappat mycket stöd. Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen, och Moderaterna med Ulf Adelssohn i spetsen, skulle skapa en intressant ideologisk debatt under valrörelsen. Adelssohn hade förflyttat Moderaterna tillbaka till höger, efter påtryckningar från libertarianska MUF (på den tiden). Men det uppskruvade ideologiska tonläget mellan högern och vänstern skrämde många väljare. Detta lyckades Bengt Westerberg, från Folkpartiet, utnyttja som ”det rimliga mittenalternativet” mellan högern och vänstern. På det här sättet, gick samtliga partier back, förutom Folkpartiet, som gick kraftigt framåt i valet 1985.

Trots att Socialdemokraterna och Palme tappat i valet, var de fortfarande tillräckligt stora med sina 44,68% för att få behålla makten. Palme såg valet 1985 som sin viktigaste valseger, då Sossarna lyckades behålla makten, trots en usel politik, att det inte straffade sig. 

Slutsats.

Sverige var redan extremt socialistiskt under Tage Erlander. Men de flesta av oss minns Olof Palme som det mer extrema formen av socialism, snudd på kommunism. Så väl socialt och ekonomiskt förde Palme Sverige till ruinens brant. Något som vi egentligen fortfarande inte kunnat återhämta oss från. Tvärtom fortsätter vi i samma riktning, då vår Statsskuld fortsätter att växa i rekordtakt. Skatterna är förvisso lägre nu än vad de var då, men vi toppar fortfarande ligorna när det gäller världens högsta skatter.

Det är viktigt att även förstå att denna smärtsamma omvandling av Sverige kom från uppifrån. För att förstå vad Palme egentligen sysslade med, måste man först förstå vad det är som Bilderberg, Romklubben och Committee of 300 i själva verket vill åstadkomma. Först då förstår man varför alla industrier läggs ner, varför de skapade miljörörelserna, varför de socialt omvandlade väst till ett dekadent soptipp under 60- och 70-talet.

Så devalveringarna, inflationen, massregleringar, avindustrialiseringen, 68-rörelsen, åsiktsfascismen, och all denna krypto-kommunism har sitt sammanhang. Palmes dualism, var i sig ett spel, för att få med sig de lättlurade fåren. Och han lyckades utmärkt. Än idag har vi svenskar som längtar tillbaka till Palmes elände. Man har lyckats få till en kult kring honom.

Olof Palme var inte bara ytterliggare en Bilderbergare. Han var med i Committee of 300! Det är inte vem som helst som får vara med där. Inte ens Carl Bildt är med där. För att Bildt är bara en springpojke. Palme var ingen springpojke. Han var en av de riktiga eliterna som drev deras agenda betydligt mer öppet.

Redan 1981, avslöjade f d MI6-agenten Dr. John Coleman att Olof Palme skulle vinna valet 1982. Det hade eliten redan bestämt. Och så blev det också. Palme hade ett viktigt uppdrag åt den globala eliten, och inget skulle hindra honom. Ifall valet 1982 gick riktigt till, vet jag inte. Men det är uppenbart att eliten hade ett finger med i spelet, för att se till att Palme skulle få komma tillbaka till makten.

”On 30th April 1981, 1 wrote a monograph disclosing the existence of the Club of Rome identifying it as a Committee of 300 subversive body. This was the first mention of both
of these organizations in the United States. I warned readers not to be fooled by the
feeling that the article was far-fetched and I drew a parallel between my article and the
warning issued by the Bavarian government when the secret plans of the Illuminati fell
into its hands. We shall return to the Club of Rome and the role of the Committee of 300
in U.S. affairs later herein.

Many of the predictions made in that 1981 article have since come to pass, such as the
unknown Felipe Gonzalez becoming prime minister of Spain, and Mitterand being
returned to power in France; the downfall of Giscard D' Estang and Helmut Schmidt, the
return to power of Swedish nobleman and Committee of 300 member Olaf Palme, the
nullifying of Reagan's presidency and the destruction of our steel, auto and housing
industries in terms of the post-industrial zero-growth order handed down by the
Committee of 300.

The importance of Palme lies in the use made of him by the Club of Rome to deliver
technology to the Soviet Union on the forbidden list of the U.S. Customs, and Palme's
world-wide communications network employed to train the spotlight on the phony Iran
hostage crisis, while he shuttled back and forth between Washington and Teheran in an
effort to undermine the sovereign integrity of the U.S. and place the phony crisis in the
realm of a Committee of 300 institution, viz, the World Court at The Hague, Holland.”

Nu kanske folk börjar förstå vidden av det hela. Palme var så klart en av dem. Precis som tidigare socialdemokratiska partiledare hade han släktband till adeln och överklassen. Varför socialister ständigt vill representeras av eliter, borde få någon klocka att ringa.

Men nej. Svenskar lät sig blåsas av eliter, myndigheter och fram för allt Sosseadeln. De lurades in i klasskampen för att klämma åt företagarna som anställde dem, för att de tjänade mer pengar. I slutändan fick dessa arbetare stå sitt kast. Ty även de drabbades till slut av skattehöjningarna och inflationen. Och de drabbades även när företagen tvingades lägga ner industrier, fabriker och outsourca jobben till fjärran länder. Trots all denna svek som sossarna och fackföreningarna ställt till med, var 40+% av svenskar beredda att fortsätta rösta på SAP. De valde att fortsätta vara medlemmar i fackföreningarna, trots att de såg till att jobben försvann. Det viktiga för dem, var att klämma åt dessa ”onda företagare”. De tjänade tydligen för mycket. Och om en ska vara mindre produktiv, så ska tydligen alla vara mindre produktiva. ”Hellre att fabriken tvingas lägga ner, än att ägaren kan få tjäna så bra”. Det kanske är ”den svenska avundsjukan”.

Jag vet inte vad det är, men något är väldigt konstigt när så många svenskar är beredda att förlåta så mycket från sin elit, och dessutom kräva att ge samma elit mer makt och befogenheter. När Englands Kung George III höjde skattetrycket till 20% i kolonierna ledde det till den amerikanska revolutionen. När skattetrycket låg över 80% i 70-talets Sverige, var hälften av befolkningen beredda att gå med på ytterliggare skattehöjningar. Kan det verkligen vara så prioriterad av svenskar att vilja förbli slavar till en hänsynslös elit?

Denna jämförelse får mig att tänka på ett citat från Niccolo Machiavilli.

Övriga Källor: 

Wes Penre, The Swedish Model. 

Danne Nordling, Palme kostade många miljarder. 

Danne Nordling, Varför krisade välfärdsstaten efter 1970? 

Dr. John Coleman, The Story of the Committee of 300.