SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 6 Konsolideringen av Landsförräderiet.

Här följer sjätte delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra, tredje, fjärde, och femte delen innan ni fortsätter här. 

I förra avsnittet av serien gick vi igenom de sociala förändringar som Sverige fick genomgå då Olof Palme var Statsminister och ledare för Socialdemokraterna. Även Palmes extremistiska socialistiska ekonomiska politik skulle till slut drabba Sveriges ekonomi på allvar. Men Sossarna skulle se till att försöka skjuta upp problemen under en mycket turbulent politisk och ekonomisk period för både Sverige och Socialdemokraterna. Trots detta, har Sossarna uppenbarligen inte dragit några lärdomar av detta. Trogna ofärdsstaten, blev de blinda mot all vettig kritik, och vände sig istället mot varandra för att inte ha varit tillräckligt trogna ofärdsstaten och socialismen. 

Här följer sjätte delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 

En svensk socialist, Ingvar Carlsson, går hand i hand med en zimbabweansk socialist, Robert Mugabe. 

Efter Olof Palme skulle Socialdemokraterna, och därmed även Sverige, ärva den vansinniga ekonomiska politiken som med tiden skulle kulminera med den så kallade 90-talskrisen. Men år 1986 skulle det alltså inte vara dags än. Sympatierna för SAP ökade kraftigt efter Palme. Som tur var, så var det månader efter ett val, och inte strax innan. Men den svenska Staten skulle fortsätta att leva på Kjell-Olof Feldts lånade pengar och Riksbankens sedelpress utan att befolkningen skulle känna av någonting. Palmes ekonomiska politik och LO:s vansinniga regleringar skulle slå hårt, men inte riktigt än. Det var detta som Ingvar Carlsson, SAP:s nye ledare, och Sveriges nye Statsminister fick ärva.

Perioden efter Palme skulle innebära en turbulent tid för Socialdemokraterna. Socialister från alla håll och kanter skulle alla skylla på varandra. Och den socialistiska välfärdsstaten (läs ofärdsstaten), baserad på skuld och lånade pengar, skulle äntligen få möta sina konsekvenser (åtminstone temporärt). Detta skulle innebära en viss tillnyktring, om än motvilligt från Socialdemokraternas sida. Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, och diverse LO-pampar skulle alla anklaga varandra för ”avregleringar” och de ekonomiska problemen, utan att någon tog ansvar, och utan att peka på boven, Olof Palme (agenten åt så väl Romklubben som Bilderberggruppen), eftersom han numera blev helgonförklarad. Ingen skuld kunde man lägga på honom, samtidigt som inga inom den socialistiska rörelsen ville bita i det sura äpplet och erkänna ofärdsstatens totala misslyckande. Det fanns helt enkelt inte på kartan. Istället skyller de olika socialister på varandra, (än idag). Och insisterar att det socialistiska bygget i Sverige hade inga fel, och att problemet då antingen var Finansministerns, eller Statsministerns, eller någon annan, enskild sosse, som enligt doktrinen, inte hade varit en tillräckligt duktig sosse.

Men först tar vi oss igenom en händelseutveckling som började innan Ingvar Carlsson fick ta över posten som Statsminister.

Novemberrevolutionen.

Jag tycker det är viktigt att påpeka hur debatten i Sverige, som nästan helt har förts av vänstern, har sett till att försöka lägga skulden för 90-talskrisen på ”kapitalismen”, ”avregleringar” och ”den fria marknaden”, samtidigt som de vägrar se på ofärdsstatens, Riksbankens och den socialdemokratiska expansiva penningpolitik, så väl som expansiva finanspolitik, som viktiga orsaker till problemet. En vänsterdebattör som fått ett oerhört stort utrymme hos så väl Public Service (SVT), som Aftonbladets Kultursida (vad kan man annars förvänta sig) är Dan Josefsson. För inte så länge sedan hyllade han globalisten, pedofilen, tillika ekonomen, John Manyard Keynes, vars idéer orsakat de moderna ekonomiska kriser. Ja, Dan Josefsson är en varm vän av ofärdsstaten och även Keynesianismen, så det är inte så konstigt att han fått mycket utrymme i MSM för att försöka ge en kraftig vänstervinkling i frågor om ekonomin och bankväsendet. Som jag förklarat förut, så var och är Keynesianismen närmast identisk Stockholmsskolan, vad gäller dess idéer och ekonomiska filosofi. Josefsson är med andra ord en megafon för City of London Korporationens önskningar, gällande ekonomiska policyn.

Josefsson precis som andra som vet hur man lurar folk, kommer så klart att använda sig av blandningen av sanningar med lögner. Det är helt felaktigt och dessutom väldigt långsökt att vilja påstå att ett gäng marxistiska socialister, skulle plötsligt ha inspirerats av marknadsliberala idéer som ledde till det som av Torsten Svensson kallades för Novemberrevolutionen i en rapport.

Dessa socialister var alltså, finansminister Kjell-Olof Feldt, socialdemokraten Erik Åsbrink och Riksbankschefen Bengt Dennis. Feldt som vi tagit upp flera gånger i tidigare avsnitt (se del 5), var en Bilderbergare (ni vet, gruppen som inte står ut med konkurrens, och vill istället styra ett kollektiviserad system, av den enkla anledningen att det är mycket enklare att kontrollera folk på det sättet). Åsbrink, är och har alltid varit en socialistisk skurk, som på senare tider klättrat upp i rankningar och blivit en del av Goldman Sachs-maffian. Dennis, tillsattes som Riksbankschef av Bilderbergaren, tillika Romklubbaren, Olof Palme, då Sossarna återtagit makten efter valet 1982. Dennis bör därmed ses som en S-märkt Riksbankschef, inte bara på grund av vilken penningpolitik han bedrev, men också för att han handplockades av socialisterna själva. Inte ett spår av marknadsliberalism kommer du att finna bland dessa. Däremot möjligheten att utnyttja folk, för att vinna val.

Det gick inte bra för Sverige, detta fattade nog även Sossarna på 80-talet, även om folket inte kunde känna av det, än. Det man kom överens om vid denna Novemberrevolution år 1985, var att släppa loss bankernas möjligheter att låna ut pengar. Det som kallas att ”avreglera” kreditmarknaden. Med de ekonomiska problemen som Sossarna lagt grunden till redan på 70-talet, var det bara en tidsfråga innan den bubblan skulle spricka. Efter all inflation, alla devalveringar, alla ökade utgifter, alla kraftigt höjda skatter och Statens skuldsättning, skulle skuldsättningen av medborgarna köpa socialisterna mer tid.

Alltså, trots det som egentligen borde ha varit svåra tider, fick svenska folket uppleva en boom. Men allt baserad på lånade pengar. Svenskarna lånade för att kunna behålla en viss levnadsstandard. Men varför var de tvungna att låna så mycket? Varför skuldsatte sig svenska folket? Förklaringen finns återigen i de föregående årens ekonomiska policyn. De höga skatterna, de kraftiga regleringarna, flertalet devalveringarna som kraftigt försvagat den svenska kronan och därmed även svenskens köpkraft. Denna boll som sattes i rullning redan på 70-talet, skulle egentligen ha stoppats redan då på 80-talet. Men Sossarna såg istället till att medborgarna själva skulle få delta i den stora skuldfesten, alltså inte bara Staten. Man kunde enkelt ha kunnat släppa loss kreditmarknaden, om man hade genomfört de nödvändiga strukturella förändringarna och avregleringar i andra områden, för att undvika en skuldfest bland medborgarna, med tillhörande bubblor (inte minst bostads- och bankbubbla). Men syftena var uppenbarligen inte goda. Åsbrinks vän, socialisten George Soros, fick så småningom också vara med och leka som spekulant under 90-talskrisen, på den svenska kronans bekostnad.

Ingvar Carlsson hävdar än idag att han inte kände till Novemberrevolutionen, och insisterar även att Olof Palme inte kände till det hela. Hur Carlsson kan veta vad Palme visste eller ej, låter i sig märkligt. Sen att även Carlsson hävdar att han inte kände till detta kan man även ifrågasätta. Men det är så klart lägligt av honom att få ur sig dessa båda påståenden.

Ingvar Carlsson (S), efter Sossarnas
valseger år 1988. 

1987 skulle Boforsaffären befläcka etablissemangets helgonförklaring av Olof Palme. Den sovjetiske spionen Stig Bergling rymde från fängelset. Och året därpå skulle Sossarna även drabbas av Ebbe Karlsson-affären. Men trots alla skandaler, kunde S ändå se till att det var högkonjunktur, låg arbetslöshet och att statsfinanserna (än så länge) var i schack, mycket på grund av skuldfesten. Detta skulle räcka för en valseger för Socialdemokraterna, och Ingvar Carlsson skulle få fortsätta som Sveriges Statsminister även efter valet 1988. Moderaterna tappade efter att en ideologisk illojal och kompromissande Carl Bildt tagit över partiet. På många sätt passade han in i partiet, men på många sätt gjorde han inte det. Den positiva utvecklingen som hade skett inom Moderaterna under Ulf Adelsohn då många av den då libertarianska MUF påverkade moderpartiet ideologiskt, fick ett plötsligt och abrupt slut med Carl Bildt, som istället skulle finna sina värsta rivaler inom just MUF. Moderaternas omvandling skulle även märkas 1988 då de tog initiativ till att införa de första CO2-skatterna, helt baserad på klimatbluffen. I och med att marxisten, Olof Johansson, tagit över posten som partiledare för Centerpartiet, hade samtliga de borgerliga partier tagits över av medelmåttor och ideologiskt opålitliga individer. Carl Bildt hos M, Olof Johansson hos C och så Bengt Westerberg hos FP. Lars Werner och hans kommunister bet sig fast vid lite drygt 5% som vanligt.

Men för första gången på mycket länge fick svensk politik en nykomling i Riksdagen. Miljöpartiet fick sitt första genombrott, och lyckades ta sig in i Riksdagen. Tjernobylkatastrofen och den så kallade ”säldöden” i Kattegatt ses som de två stora orsakerna till att Miljöpartiet (MP) valdes in i Riksdagen av drygt 5% av svenska folket i valet år 1988.

Ingvar Carlsson.

År 1934 föddes Ingvar Carlsson i Borås. Till skillnad från tidigare svenska ledare, finns det ganska tunt om Carlssons bakgrund. Fadern, Olof Karlsson, var lagerarbetare, så man kan förmoda att det handlade om en familj som röstade på Sossarna (på den tiden). Och modern, Ida, var tydligen hemmafru. I ung ålder var dock Carlsson mest intresserad av fotboll, han är än idag anhängare av den lokala fotbollsklubben IF Elfsborg. Efter en knäskada, fick han dock lägga fotbollen i hyllan. Då väcktes istället hans intresse för politik. Redan vid 18-års åldern (1952) blev han medlem i SAP, och skulle så småningom även bli ledare för SSU.

Northwestern University, i Illinois, USA. 

På 50-talet skulle han studera vid Lunds Universitet. Efter sin examen klättrade han snabbt upp inom den socialdemokratiska hierarkin. 1957 skulle han gifta sig med sin fru, bibliotekarien Ingrid. Och år 1958 plockades han in för att bli sekreterare i statsrådsberedningen åt Statsministern, Tage Erlander. År 1960 åkte Carlsson iväg till USA, precis som tidigare ledande socialdemokrater. Han skulle studera vid Northwestern University i Evanston Illinois, grannuniversitetet till Chicagos jesuitiska Loyola University Chicago (LUC).

Efter sin tid i USA, skulle Carlsson återvända till Sverige och fortsätta att klättra uppåt inom SAP. Valet 1964 valdes Carlsson in i Riksdagen för första gången. Precis som Palme blev Carlsson en av Erlanders pojkar, alltså Erlanders favoriter. Så det blev bara naturligt att Carlsson då skulle få följa med Palme enda upp till partitoppen.

1969 blev Palme Statsminister, och i hans första regering blev Carlsson direkt Utbildningsminister, precis som Palme och Erlander hade varit tidigare. Efter valet 1973 skulle han tillhöra regeringens konsultativa statsråd som biträdande inrikesminister. På 70-talet blev Carlsson även Bostadsminister där han fick ansvara för den snabba urbaniseringen av Sverige. Efter Sossarnas valseger 1982 blev Carlsson Sveriges Vice Statsminister, och även under 80-talet Miljöminister. Innan han blev Statsminister, fick han arbeta med ”framtidsfrågor” under Palmes regering.

F d SÄPO-chefen Olof Frånstedt
outar Sten Andersson (S) som spion
åt Sovjet. 

1986 blev Carlsson Statsminister. Hans regering innebar inte några större förändringar. Under 80-talet skulle den Sovjetiska spionen tillika socialdemokratisk Utrikesminister, Sten Sture Andersson, aktivt odla kontakterna med palestinska terrorister, till den grad att han även bjöd Yassir Arafat till Sverige, där han välkomnades med öppna armar av Socialdemokraterna.

I just utrikespolitiken, skulle Carlssons regering visa sig vara av klassisk socialdemokratisk snitt. Sossarna tryckte på för en bojkott av Sydafrika, samtidigt som de aktivt stödde terroristerna inom ANC. Även Namibia lades till i bojkotten efter påtryckningar från den socialdemokratiska internationalisten, Bernt Carlsson, som arbetade stenhårt inom så väl FN, som Socialistinternationalen, för att sprida socialismen över hela världen under 70- och 80-talet.

Precis som under Palme, skulle Sossarna under Carlsson skicka bistånd till brutala diktaturer och extremistiska terrororganisationer, som Public Service å sin sida kunde presenterade som ”frihetskämpar”. (Detta och än mer sker idag via den kriminella Statliga biståndsmyndigheten SIDA).

1989. Säga vad man vill om Carl Bildt (M). Men han åkte i alla fall till Estland för att visa sitt stöd till folket där, som försökte bryta sig loss från kommunismens grepp. Under tiden skålade Ingvar Carlsson med DDR:s Erich Honecker. Utrikesministern, Sten Andersson, odlar samtidigt kontakterna med den kommunistiska regimen i Polen. Statsminister Carlsson skulle strax efter också åka till Polen för att hälsa på sina kommunistiska vänner, medan att vår sovjetiska spion till Utrikesminister skulle åka till Estland för att, till skillnad från Carl Bildt, tydligt visa sitt stöd för Sovjet. På plats hävdade Utrikesminister, Andersson, att Estland inte var ett ockuperat land! Andersson skulle komplettera sin frihetsfientliga tour med att inför litauer, förklara för dem att de som ville se ett självständigt Litauen var i kraftig minoritet! (Snacka om fingertoppskänsla).

Socialdemokraternas vurm för brutala regimer nådde inga gränser. Detta har varit som en röd tråd genom socialdemokratins historia. Om det inte är någon brutal diktatur, så är det åtminstone några brutala ”rebellgrupper” (läs terrorister) som måste hyllas och/eller försvaras.

Ingvar Carlsson hos Erich Honecker. 

1989 sammanfattas en historia av vansinne med en enkel bild (se översta bilden), där två socialister, en från Sverige och en från Zimbabwe, går hand i hand som i en mångkulturell Pride-parad genom flygplatsen i Harare. Det var Ingvar Carlssons första besök i ett afrikanskt land. Socialdemokratin ville tydligt markera sin solidaritet och brödraskap med Robert Mugabe. Alltså räckte det inte med bistånd, utan Sossarna ville även vara på plats för att kunna med egna händer få känna på diktaturen som de varit med att bygga upp.

Medan att Ingvar Carlsson gick hand i hand med Robert Mugabe, stod den 5:e brigaden som hedersvakt. För de som inte vet, så specialtränades 5:e brigaden av kommunister i Nordkorea. 5:e brigaden är Robert Mugabes brutala militära arm som slaktat uppemot 30 000 människor. 5:e brigaden riktade sig främst mot politiska dissidenter, misstänkta och oftast räckte det med familjeband till oppositionella för att slaktas.

SIDA, Socialdemokraterna, de svenska myndigheterna, socialdemokraten Lennart Bodström, ja i stort sätt alla kände till att Robert Mugabe var en brutal diktator redan år 1983! När Rhodesia förpassades till historieböckerna år 1980 kom Robert Mugabe fram som president för Zimbabwe. Mugabe som beskrev sig själv som marxist-leninist hyllades kraftigt av det socialistiska Sverige, och biståndspengarna började regna omedelbart. Det som hände var att Sverige finansierade ett folkmord i Zimbabwe. Författaren och Afrika-kännaren, som också driver bloggen Ethno Press, Bengt Nilsson, beskriver detta i sin utmärkta bok Sveriges Afrikanska Krig.

Jan Cedergren från SIDA, tidigare chef för biståndskontoret i Zimbabwe skriver år 1983 i SIDA:s tidning Rapport, något som borde ha fått folk att nypa sig. Cedergren visar öppet SIDA:s diaboliska uppdrag.

”I jakten på s. k. Dissidenter har regeringsstyrkor gått hårt fram i de södra delarna av landet. Som vanligt har civilbefolkningen kommit i kläm. I bakgrunden skymtar traditionell misstro mellan Mugabetrogna shonagruppen och Nkomotrogna ndebeles”.

Nilsson ställer sig frågande inför Cedergrens resonemang.

”Kommit i kläm? Traditionell misstro? Det var frågan om systematiska massmord, terror mot en hel landsända, mot en hel folkgrupp.”

Cedergren fortsätter att avslöja hur man tänker inom SIDA. Där är det uppenbart att bistånd till massmord är helt i sin ordning, bara en bråkdel av pengarna också går till skolor och sjukvård.

”Det har aldrig varit tal om att avbryta biståndet”. ”Ett så dramatiskt beslut vore en regeringsfråga. Svenska regeringar har hittills varit obenägna att använda bistånd som politiskt påtryckningsmedel.”

”Det är Sidas styrelse och regeringens sak att bedöma vilken inrikespolitisk situation som skulle motivera att biståndet helt avbröts och vilka intressen som skulle gagnas av detta. Den senaste utvecklingen tyder inte på att den situationen är aktuell”.

Några häpnadsväckande citat från 1983. SIDA, Socialdemokraterna, Olof Palme och Ingvar Carlsson var nog mycket väl informerade om vad som pågick i Zimbabwe. Det är uppenbart att det viktiga för dem var att stödja socialismen runt om i hela världen. Med tanke på att Olof Palme även tillhörde Romklubben, så spelar även deras malthuseanska planer för en kraftig befolkningsreduktion också en viktig roll i det hela.

Nilsson gör sin analys av Cedergrens uttalanden, som är värt att citera.

”Jag tror att man kan läsa Jan Cedergrens beskrivning av läget i Zimbabwe och hans syn på hur Sverige ska förhålla sig som ett slags programförklaring från det svenska biståndsorganet. Så tolkar Sida världen. En regering i Afrika begår grova övergrepp mot sitt eget folk. Människor mördas i tiotusental. Landet får 125 miljoner kronor i bistånd från Sverige. Men denna gåva skall inte beröras av situationen eftersom det svenska biståndet ju bara är till för ädla ändamål. Att svenska pengar kanske fanns med i den totala bilden där en repressiv regering både erbjöd skolgång och hälsovård och mördade sina egna medborgare, den tanken hade uppenbarligen aldrig slagit biståndsadministratörerna.”

När Ingvar Carlsson gick hand i hand med Robert Mugabe i Harare, så visste han mycket väl, vad som hade pågått i landet, länge. Men detta är inte bara en episod från Socialdemokratin under 80-talet. Så sent som 2007 publicerade det socialdemokratiska Palmecentret boken Uppdrag Solidaritet. Boken var finansierad av SIDA och skrevs av Palmecentrets biståndschef Birgitta Silén.

Nilsson påpekar hur denna bok så uppenbart försöker skönmåla Sveriges (läs Socialdemokratins) biståndsarbete i de Afrikanska länder på södra delen av kontinenten. Man hade alltså medvetet retuscherat bort det viktigaste landet av dem alla, Zimbabwe. Landet nämns endast lite kort. Den som läst boken skulle inte ens känna till att Mugabe fanns med bland alla biståndstagare. Så här skriver Nilsson om socialisternas skönmålning av historien.

”Biståndsbranschen själv gör nämligen sitt bästa för att radera ut minnet av hur Sverige deltog i skapandet av det politiska monstret Robert Mugabe.”

”När det nu är dags att göra bokslut över Sveriges roll i byggandet av självständiga afrikanska stater så är det intressant att se hur Zimbabwe behandlas i de nyskrivna historieböckerna. 2007 kom boken ”Uppdrag Solidaritet” ut. Den ingår i serien Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika. Författare är Birgitta Silén, biståndschef på Palmecentret i Stockholm. Sida har finansierat utgivningen.”

”Den handlar om det svenska engagemanget i kampen mot apartheid i Sydafrika, och i det sammanhanget var ju stödet till de så kallade frontstaterna – de länderna som gränsade till Sydafrika – en mycket stor och viktig del. Angola behandlades vederbörligen i boken, det finns 20 referenser till landet i registret. Botswana har sex träffar i index, Mocambique 26, Namibia 41 och Zambia elva.”

”Men Zimbabwe, då? Den viktigaste frontstaten av alla? Den finns inte med i index. I Birgitta Siléns bok om Sveriges kamp och solidaritet i södra Afrika är Robert Mugabe bortretuscherad, som en oönskad politruk på ett gammalt sovjetisk förstamajfotografi från Röda torget. Han finns inte. Zimbabwe nämns helt kort i boken under rubriken ”Solidaritet efter 1994 – Skåne och Zimbabwe”. Det är allt. Den som i framtiden bläddrar i denna bok skriven av Palmecentrets biståndschef kommer inte att ha en aning om att Zimbabwe och Robert Mugabe över huvud taget fanns med i bilden då det begav sig.”

Bengt Nilssons bok, Sveriges Afrikanska Krig. 

Uppenbarligen försöker socialdemokratin lägga locket på även denna episod, genom att i historieskrivningen försöka ”glömma bort” just denna bit, för att kunna skönmåla allt som socialdemokratin ställt till med. Detta gäller så väl inrikes som utrikes. Hur som helst, rekommenderar jag mina läsare att läsa Bengt Nilssons bok Sveriges Afrikanska Krig.

En annan individ som också arbetat inom SIDA var socialdemokraten Birgitta Dahl. Under Carlssons regering fick hon posten som Miljöminister. Birgitta Dahls främsta merit sen tidigare var att envist förneka folkmordet i Kambodja, utförd av de kommunistiska Röda Khmerer under order av den massmördande diktatorn Pol Pot. På 70-talet uttalade sig Birgitta Dahl, som då var aktiv inom den vänsterextrema FNL-gruppen och ordförande för Svenska Kommittén för Vietnam, vid flera tillfällen ifrågasättande om folkmordet i Kambodja, så väl i tidning som i radio. Följande sa hon i en debatt i Public Service radio, i programmet OBS-Kulturkvarten.

”Alla vet vi ju mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation. Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen. Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender.”

Hon kunde alltså inte fråga sig, varför Pol Pot skulle avvisa vart enda människa från huvudstaden utan att misstänka att det kunde pågå något annat än ondsint propaganda mot sina socialistiska fränder i Kambodja. När det väl blev klart att Pol Pot hade rensat 25% av Kambodjas befolkning i ett blodigt folkmord, blev det dock tyst från Birgitta Dahls sida. Hon fick bli minister på 80-talet. Och på 90-talet blev hon även Sveriges Riksdags talman!

När hennes tidigare uttalanden senare kom tillbaka och bet henne, ursäktade hon sig, med att hon var kritisk mot mediernas bevakning av en socialistisk regering, och att hon dessutom aldrig uttryckt sitt stöd för Pol Pot. Förvisso, så kanske hon inte uttryckligen hyllat Pol Pot. Men det är uppenbart att hon försökt försvara honom och ursäkta uttalandena, med att hon skulle varit ”kritisk” mot mediebevakningen. Idag arbetar Birgitta Dahl, föga förvånande, inom UNICEF (som jag tidigare tagit upp som en kriminell organisation, mycket likt SIDA).

Rosornas Krig.

Mot slutet av 80-talet skulle marknaden börja reagera mot Sossarnas vansinniga politik, och Riksbankens lika tokiga penningpolitik. Varslen ökade, arbetare sparkades från sina jobb, och fackföreningarna inledde en lång rad med strejkaktioner. Bakom kulisserna pågick Rosornas Krig mellan diverse falanger inom LO och inom Socialdemokraterna. De borgerliga pekade på löntagarfonderna som ett bidragande orsak till de ekonomiska problemen som Sverige upplevde då. Regeringen agerade allt mer desperat. De genomförde bland annat ett nytt skattesystem som i praktiken innebar höjd moms, höjda arbetsgivaravgifter, och höjda skatter i andra områden. Även ökade konfiskeringar av inkomster mot löntagare skulle ske. Pengar som regeringen lovade att de skulle ge tillbaka några år senare. Regeringen såg sig även tvungna att få med sig en bred överenskommelse i Riksdagen. Och gick med på att föreslå vissa nedskärningar vad gäller främst subventioner. I vissa delar av den extremt impopulära budgeten, skulle de få Bengt Westerberg (FP) med sig. Detta gällde främst skattehöjningarna, och det nya skattesystemet. Medan att den kostsamma konfiskeringen fick de igenom med hjälp av marxisten Olof Johansson (C).

LO med Stig Malm i spetsen kritiserade många delar av budgeten och hotade med att rikta sitt förstamajtal mot regeringen. Finansminister Kjell-Olof Feldt hamnade mycket i bråk med LO och fackföreningarna i och med detta. Men inom partiet var det Feldt och Carlsson som var mycket osams.

Den vansinniga budgeten skulle gå igenom, men problemen skulle inte ta slut där. De ekonomiska problemen förvärrades, och även Rosornas Krig fortsatte i oförminskad takt. 1990 tvingades då regeringen att bjuda SAF och fackföreningarna till samtal.

Ett samtal där regeringen skulle lyckas med att göra alla osams. Regeringen Carlsson ville nämligen införa så väl investeringsavgifter som fredsplikt. Något som varken facken eller SAF gillade. Efter att först ha gått med på kraven visade opinionen ett kraftigt motstånd mot förslaget, vilket ledde till att LO sedan bytte fot och protesterade än högre, i det som medierna kallade för Rosornas Krig mellan LO och Socialdemokraterna. Missnöjet mot Sossarnas desperata förslag attackerades från både höger och vänster. Carlsson gjorde dock klart för Riksdagen att han hade för avsikt att avgå om inte Riksdagen röstade för förslaget vid voteringen. Inte ens hotet om parlamentarisk kaos hjälpte Carlsson. Förslaget röstades ner. Omedelbart efter voteringen lämnade Carlsson sin avskedsansökan till Riksdagens talman.

Rosornas Krig skulle ta slut i och med Carlssons avgång i februari 1990. Men diskussionerna kring den finns än idag, med alla dess verklighetsfrånvända krav, från så väl Sossarna som från LO. Stridigheter fanns även mellan fackpampar, då Stig Malm senare även skulle gå till attack mot Allan Larsson, en av författarna till löntagarfonderna och en av de två männen bakom den ekonomiskt katastrofala Larsson-Edinmodellen. Konflikterna var lika djupa mellan Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt inom SAP. Med regeringens avgång, meddelade Feldt att han lämnade politiken helt.

Efter regeringens avgång, gav talmannen Carl Bildt som ledare för oppositionen i uppdrag att bilda en ny regering. Det visade sig dock att det parlamentariska läget inte skulle kunna tillåta detta, då de tre borgerliga partierna var för små, även tillsammans, och kunde inte finna något stöd hos de tre Rödgröna partierna. Bildt ville gärna se ett nyval. Men så skedde det inte. Talmannen gav istället Ingvar Carlsson åter uppdraget att bilda en ny regering. M protesterade men fick inget gehör. FP tyckte också att det var ett skådespeleri att Carlsson skulle först avgå som Statsminister för att bara dagar senare åter få bli Statsminister. Både C och MP beklagade sig över det parlamentariska läget, men skulle välja att lägga ner sina röster. VPK skulle dock troget stödja Sossarnas nya regering med samma Statsminister. Och det skulle räcka för att Ingvar Carlsson skulle åter få bilda ytterliggare en Socialdemokratisk regering.

I Ingvar Carlssons nya regering, blev Finansministern ingen mindre än just fackpampen Allan Larsson. Krisen skulle dock fortsätta även under resten av år 1990. Och fackpampar, så väl som Sossar skulle fortsätta att beskylla varandra, alla mot alla, i arvet efter Olof Palmes vansinniga ekonomiska politik. Socialisterna var dock ideologiskt låsta och klarade inte av att låta marknaden vara i fred, de såg sig tvungna att alltid lägga sig i och försöka åtgärda vart enda hicka, vilket bara förvärrade allt.

Men om 1990 blev ett jobbigt år för Ingvar Carlsson och Sossarna, så skulle 1991 bli än värre. Förvisso hade Allan Larsson fått igenom en ny budget med hjälp av Folkpartiet, som innebar priskontroller, fler regleringar och skattehöjningar. Men läget skulle bli riktigt illa då Kjell-Olof Feldt publicerat sin bok Alla Dessa Dagar..., där han i stort sätt erkände att Sossarna hade bluffat sig igenom valet 1988. Carlsson såg det som högst illojalt av Feldt att publicera boken bara månader innan valet 1991. Fastighetsbolaget Nyckelns inställning av betalningar blev startskottet till 90-talskrisen. Samtidigt mobiliserade de borgerliga partierna inför valet.

Efter valet 1991 skulle Carlsson äntligen tvingas avgå från regeringen. Ett annat parti som hade drabbats hårt av inre stridigheter var Miljöpartiet. Detta resulterade i att de röstades ut ur Riksdagen. Även kommunisterna hade tappat rejält. Centern och Folkpartiet gick också back, båda två. De stora vinnarna blev Moderaterna som tydligt markerat mot Carlssons regeringspolitik. Kristdemokratiska Samhällspartiet (KDS) lyckades för första gången ta sig in i Riksdagen på egen hand. Även de mer nybildade, högerorienterade, konservativa Ny Demokrati (NyD) lyckades ta sig in i Riksdagen.

M skulle få bilda regering tillsammans med FP, C och KDS. Sveriges nye Statsminister skulle numera heta Carl Bildt (M). Så väl VPK som SAP röstade emot den borgerliga regeringen, men i och med att NyD valde att lägga ner sina röster, räckte det för att det skulle bli en borgerlig regering.

Den turbulenta perioden för Socialdemokraterna sammanfattar Ingvar Carlsson i sin bok Så Tänkte Jag, där han redogör för de ständiga fraktionsstrider som präglade Sossarna och LO på 80-talet, fram tills valförlusten år 1991. Carlsson beklagade sig främst över Feldts publicering strax innan valet, som han menar kostade dem makten. Han uttryckte även besvikelse över bråken med LO. Feldt hade i sin bok uttryckt sitt innerliga avsky för de politiska förslag han själv hade tvingats till att lägga fram. Något som skulle leda till hans avgång.

LO skulle senare skriva sitt eget svar till Ingvar Carlssons bok. Fackpampen Per-Olof Edin, den andra som varit ansvarig för den ekonomiskt förkastliga Larsson-Edinmodellen, var med och skrev denna bok under namnet Så Tänkte Vi På LO – Och Så Tänker Vi Idag. Boken attackerar både Carlsson och Feldt, och är en helt verklighetsfrånvänd bok som självklart hyllades på Aftonbladets Kultursida. Trots Larsson-Edinmodellen och löntagarfonderna hade LO magen att skylla ifrån sig från all skuld för de stora ekonomiska svårigheter som Sverige skulle få genomgå under 80- och 90-talet. De hade istället gärna sett mer av den gamla Socialdemokratiska politiken som lett till de vansinniga devalveringarna och ekonomiska kriser, med hög inflation, fler regleringar och höjda skatter. Socialdemokraternas vansinniga politik, var alltså inte tillräckligt vansinnig enligt LO.

Som många kanske vid det här laget redan förstår, så rekryterades LO in i Bilderberggruppen redan på 60-talet via Arne Geijer. En annan LO-pamp, Claes-Erik Odhner, åkte regelbundet på Bilderbergmöten på 80-talet. LO har aldrig varit intresserade av att företräda de svenska arbetarna. De har varit med och gjort allt för att sabotera för dem. Och dessvärre även för hela den svenska ekonomin.

Sveriges anslutning till den marxistiska Europeiska Unionen.

Marxistiska EU. 

På 80-talet var Sossarna redan ivriga anhängare av den marxistiska Europeiska Unionen (EU). Men viss lojalitet låg fortfarande till Sovjet. Därför var det inte aktuellt för att ansluta Sverige till EU. 1988 åkte Ingvar Carlsson runt i Europa (till Madrid, Bryssel, Bonn och London) för att förklara att Sossarna gärna ville inleda samarbeten med EU, men att ett medlemskap var tyvärr fortfarande inte aktuellt. Men år 1989 föll Berlinmuren och Östblocket började sin kollaps. Nu kunde Sossarna inte längre hindras från att dra Sverige in i EU. De ekonomiska problem som Sverige upplevde år 1990 sporrade Sossarna än mer i den här frågan. Ytterliggare ett argument som Sossarna förde fram för ett EU-medlemskap var att man ville påverka Europa i en mer socialistisk inriktning. Och så skulle också ske. 1990 inledde Carlsson förhandlingarna om ett EU-medlemskap för Sverige.

Den 1 juli 1991 ansökte Ingvar Carlsson om medlemskap i EU, för Sveriges del, via ett brev till den Holländske premiärministern Ruud Lubbers i Haag. Lubbers var då EU:s tillförordnad president.

”Mr. President,

On behalf of the Government of the Kingdom of Sweden I have the honour to announce that Sweden hereby applies for membership of the European Economic Community in accordance with Article 237 of the Treaty establishing the European Economic Community

Please accept, Mr. President, the assurances of my highest consideration.

Ingvar Carlsson”

Självklart skulle EU godkänna Sveriges ansökan. Och efter att alla detaljer utretts skulle det bli en folkomröstning den 13 november 1994. Till skillnad från Per Albin Hanssons anslutning av Sverige till FN, så tilläts nu alltså svenska folket säga sin mening. Alltså kände nu den svenska eliten att de hade tillräckligt med muskler nu för att kunna få igenom sin vilja, trots vad svenska folket eventuellt skulle kunna ställa till med. Med ett tungt propagandamaskineri kunde etablissemanget få igenom sin vilja. Det blev ett JA till EU, om än med relativt knappa marginaler.

F d Riksbankschefen, Bengt Dennis. 

Nu hade svenska folket självmant försatt sina barn och barnbarns öde till främmande härskare. Det som innan fick ske i skymundan, skulle nu få ske betydligt mer öppet. Sverige kanske fortfarande finns i någon form. Men dess självständighet kan idag verkligen ifrågasättas. Dessvärre var det den här gången svenska folket själva som gick med på detta.

Under förhandlingarna 1991, skulle även Riksbanken knyta kronan till den Europeiska Valutaenheten ECU. Meningen var att detta skulle öka förtroendet för den kraftigt försvagade svenska Kronan. Detta skulle dock visa sig vara ett fatalt beslut av Riksbankschefen, Bengt Dennis.

Några få år i opposition för Sossarna.

Vid valet 1991 hade VPK slutat kalla sig kommunister. Från och med nu skulle de bara heta Vänsterpartiet. Utöver det hade inte mycket förändrats inom svensk politik. Carl Bildt (M) fick ta över ett land som fortfarande blödde under 90-talskrisen. Och denna kris var långt ifrån över, och hade inte riktigt nått sin klimax, ens när Bildt blev Sveriges Statsminister.

Det som började hända parallellt under 80- och 90-talet i Sverige, var att Bilderberg började ”kidnappa” den svenska borgerligheten. Den svenska vänstern hade de alltid dominerat. Och till viss mån även den svenska mitten. Men nu hade även den svenska högern erövrats. Det hela kanske började 1984, då en bredare grupp av svenska eliter bjöds in till Bilderberg. Nationalekonomen Assar Lindbäck hade bjudits in, även chefen för aktiebolaget SKF, och chefen för SAF. Så det var inte bara LO och en massa Sossar som kom på Bilderberg numera. Sen på 90-talet blev det även tunga ”borgerliga” opinionsbildare som också skulle bjudas in, som till exempel, Bertil Torekull (från SvD) och Hans Bergström (från DN). Och om inte Carl Bildt hade förlorat sin ”oskuld” innan han blev Statsminister, så förlorade han verkligen den vid hans första Bilderbergmöte år 1992 i franska Èvian-les-Bains. Calle Bildt skulle så småningom bli en stammis i snitt med Olof Palme, åtminstone i den här gruppen. 1993, skulle Bildt bli den enda svensken att delta i Bilderbergmötet.

DN-löpsedel (1992). 

1992 skulle 90-talskrisen nå sin klimax, med lite hjälp av socialisten, George Soros, som skulle syna Riksbankens bluff. Den 20 september chockhöjde Riksbanken räntan till 500%. Det blev för lite för sent. Men återigen skulle man ta fel beslut. Kronan skulle släppas och bli till en rörlig växelkurs. Istället för att inleda en diskussion om en eventuell återgång till Guldmyntfoten, och sparande, valde man att helt enkelt sluta försvara Kronan, och lämna den till sitt öde. Vi kan tacka George Soros för det.

Bildts regering var egentligen helt handfallen. Vice Statsminister Bengt Westerberg (FP) vägrade samarbeta med NyD. Därmed blev ett samarbete med Sossarna ett måste. Bildt satt på knäna hos Ingvar Carlsson. Statsministern kunde inte få igenom någonting utan oppositionsledarens godkännande. Så det var knappast så att Sossarna egentligen hade lämnat makten. När den Svarta Måndagen väl kom, var Bildt tillsammans med Finansminister, Anne Wibble (FP), dotter till Bertil Ohlin, tvungen att vända sig till Ingvar Carlsson och Sossarna.

1992 skulle regeringen tillsammans med Socialdemokraterna genomföra höjda skatter på bensin (CO2-skatter) och tobak, och höjd moms på livsmedel och resor. Regeringen fick kompromissa i många frågor, och Sossarna skulle få vetorätt till att godkänna regeringens förslag till eventuella ”privatiseringar”. Allt som allt, skulle 160 miljarder kronor försvinna ut ur Sverige under denna klimax av 90-talskrisen. Kronan sjönk direkt med 10-15% i jämförelse med den tyska D-Marken och Dollarn. Återigen skulle svenskarnas köpkraft försämras, då Riksbanken fortsatte med en keynesiansk penningpolitik. Trots att svensk exportindustri, skogsindustri och bilförsäljning gick som tåget med en svagare krona, blev svenskarna allt jämt fattigare med en kraftigt devalverad valuta. 1993 skulle Riksbanken komma fram till att man skulle ha ett 2%:s inflationsmål (+/- 1%). Alltså skulle man nu ha som mål att långsamt fortsätta att försvaga den svenska kronan, i ett långsamt takt, så att inte folk märker det så mycket när de är ute och handlar på affären.

Först 1993 skulle Bildts regeringen lyckas genomföra skattesänkningar med hjälp av NyD. Bildts regering innebar även en lång lista med flera nya myndigheter. M, FP och C var redan nu, alla, vänsterliberala partier. KDS var kanske den enda udda fågeln. Bengt Westerbergs och FP:s vägran att samarbeta med NyD, gjorde saken svårare för Bildt som då blev beroende av Sossarna. Allt som allt, var Bildts regering, en väldigt svag regering, som under en svår kris var beroende av Sossarna.

Sossar åter vid makten.

Så väl KDS, som NyD var två konservativa partier, som avskyddes något enormt av det vänsterextrema medieetablissemanget. Åsiktsetablissemanget, under SAP:s vingar, skulle föra en smutsig skampanj mot de konservativa partierna. Inför valet 1994 benämndes Kristdemokraterna inte längre för KDS, då de tagit bort ”Samhällspartiet”från slutet av namnet. Numera benämndes partiet endast som Kristdemokraterna, alltså KD. KD skulle drabbas hårt av socialisternas skampanj under valrörelsen 1994. Det var endast med nöd och näppe som KD skulle klara sig kvar i Riksdagen, efter intensiva attacker från etablissemanget.

NyD fick det än svårare, då partiet samtidigt utsattes för inre sabotage, samtidigt som partiet led av inre splittringar. Det stora problemet med NyD, var att den hade grundats av två personer med helt olika visioner, trots att de kanske hade gemensamma mål i en del viktiga frågor. Medan att Ian Wachtmeister, som länge sett andra företagare drabbas hårt av Statens regleringar, skatter och våld, var Bert Karlsson, mer intresserad av en show. De blev två stora figurer i ett litet men snabbt växande parti. Detta blev svårt att hantera, och det blev bara en tidsfråga innan splittringarna skulle bli ett faktum. Wachtmeister ville nog inte slösa mer av sin tid, med att leda ett parti som inte var intresserad av att försöka åstadkomma något på riktigt. Så hans avhopp som partiledare blev väntat. Karlsson skulle då introducera Harriet Colliander som ny partiledare. En individ som endast skulle sabotera partiet. Om Karlsson hade gjort detta medvetet eller ej, är svårt att säga. Men Karlssons ideologiska hemvist, och verkliga ambitioner inom NyD, kan verkligen ifrågasättas. Vivianne Franzén skulle då försöka rädda det som kunde räddas. Men hon fick det svårt. Vid ett extrainsatt partikongress avsattes Colliander. Men detta beslut ogiltigförklarades. Franzén fick lägga stor energi på att reda ut detta, vilket tog på krafterna från resten av NyD, som inte behandlades nådigt av presskåren. Franzén skulle lyckas säkra partiledarposten, men NyD skulle inte lyckas hålla sig kvar i Riksdagen efter valet 1994.

Valrörelsens hetaste ögonblick kom dock kanske när Gunnar Hökmark (M) avslöjade Sossarnas planer för att höja skatterna med 80 miljarder kronor, om de skulle vinna valet. Hökmark hade fått tag på brev från Sossarna som han ganska klokt valde att publicera. Sossarna blånekade detta, och insisterade på att de endast skulle höja skatterna med 3,7 miljarder kronor. Förvisso skulle det visa sig, att Sossarna inte skulle höja skatterna med 80 miljarder kronor. Men de höjde skatterna med 70 miljarder kronor, vilket är betydligt mer än 3,7 miljarder kronor. Men svenska folket skulle återigen gå på Sossarnas bluff. Sossarna skulle vinna valet år 1994 och återta regeringsmakten. Moderaternas förtroende hade skadats svårt under regeringsperioden, då de fick möta 90-talskrisens kraftfulla marknadsreaktion. Sossarna kunde spela på myten om att de skulle kunna fixa ekonomin, trots att det var deras finanspolitik som bidragit till grunderna till 90-talskrisen.

(Video: Skattebetalarna – Isberget).

NyD åkte ur, KD klarade sig med nöd och näppe. Både C och FP backar. M lyckas öka lite. Men de stora vinnarna blir de Rödgröna. Sossarna ökar sina siffror rejält. V, som nu bytt inriktning från brutal kommunism till brutal feminism, ökar också. Och MP återvänder till Riksdagen (ironiskt nog, med en kraftig EU-kritisk linje. Oj vad tiderna förändras).

Lika maktkåt som Sossarna var Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg, som så hemskt gärna ville få fortsätta att sitta vid regeringsmakten, den här gången dock under en Socialdemokratisk Statsminister. Efter valet inledde SAP och FP förhandlingar, som inte resulterade i någon koalitionsregering. I sin frustration valde då FP att rösta emot Sossarnas nyvalda Carlsson regering. Samtliga andra partier la ner sina röster, utom Sossarnas trogna dörrmatta inom V, som självklart röstade för den nya regeringen.

Dagar innan den nya Socialdemokratiska regeringen tillträdde skulle den mystiska Estoniakatastrofen ske. Sedan dess, har Sossarna själva varit effektiva med att lägga locket på vad det var som egentligen hände ute i Östersjön.

1994 skulle den nya Carlsson regeringen, inklusive Sossarnas nye Finansminister, Göran Persson, åter hamna i konflikt med facken. Även med de borgerliga skulle de få uppleva konflikter i Riksdagen. Men tack vare samarbeten med främst Centerpartiet, skulle Sossarna lyckas genomföra de skattehöjningar som Carlsson regeringen önskade.

Bilderbergaren Ines Uusmann (S). 

Kommunikationsministern, Ines Uusmann (S), skickades år 1995 till Bürgenstock i Schweiz för att delta i årets Bilderbergmöte. Ett år senare, år 1996, skulle hon göra sig känd för ett mycket märkligt uttalande om hur internet inte skulle bli någon succé i framtida år, och att det bara var en kort trend som just då hade blivit mycket populär. Frågan är om inte hon hade blivit lite vilse, och missförstått vad sina härskare försökte förklara för henne. Den 12 maj 1996 skrev hon i SvD:

”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet.” ”Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för?” ”Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad.”

EXPO, startar sin underrättelsetjänst 1995. 

1995 skulle Stiftelsen EXPO grundas. EXPO har en del av sina rötter i Riksförbundet Stoppa Rasismen (RSR), som var en riksorganisation som grundades i Södertälje på 80-talet. Denna typen av rörelser drog som vanligt till sig människor som lätt kunde utnyttjas av Staten, eller på något sätt hade en förankring till Socialdemokraterna eller någon annan vänsterextrem rörelse. Observera noga att organisationer som stödde denna typ av rörelser var i första hand organisationer som fick bidrag av Staten. I första hand handlade det mycket om opinionsbildning på 80-talet. När Sossarna införde mångkulturen på 70-talet, och borgerligheten inte uppfyllde sitt uppdrag som opposition i sociala och kulturella frågor, så resulterade detta i reaktioner. Sverige hade aldrig någon motsvarighet till Enoch Powell i England. Reaktionerna kunde bli kraftiga och ledde till extremism, som etablissemanget själva hjälpte till att blåsa upp, med en början på 80-talet. Detta skulle nå sin klimax i början av 90-talet. I och med att RSR inte anordnade några gaturörelser, så som vänstern var annars vana vid, valde vissa då att bilda en svensk gren av AFA (Anti-Fascistisk Aktion). AFA i Sverige bildades, enligt dem själva pga att RSR inte utförde några ”motdemonstrationer” ute på gatorna, då patrioter hade sina hyllningsdemonstrationer för Kung Karl XII (den 30 november 1991).

Men RSR skulle så småningom flagna bort. På 90-talet skulle NMR (Nätverket Mot Rasism) ta över. Den här gruppen skulle inte göra någon hemlighet av kopplingar med vänsterextrema rörelser. Och parallellt med dem skulle även EXPO bildas. EXPO var då, och är än idag, mer av en underrättelse organisation, än något annat. Folk kopplar dem vanligtvis till kommunister och de mest vänsterextrema rörelserna. Men deras mer intressanta och mäktigare kopplingar finner man hos Sossarna. Socialdemokraternas indoktrineringsskola ABF, har sedan dess början upplåtit ett stort utrymma åt EXPO. Det är alltså inte bara en underrättelsetjänst för den så kallade ”antirasistiska” rörelsen, utan i första hand för Sossarna, att kunna eliminera sina motståndare, ungefär på samma sätt som de sysslade med på 70-talet med IB-affären.

EXPO:s främsta figur när den bildades var den kommunistiske journalisten och författaren, Stieg Larsson. Larsson som i sin tur spenderat mycket av sin tid sedan 70-talet i England, och inte minst inom City of London Korporationen, där han samarbetade väldigt nära med Scotland Yard. Så småningom skulle han där bli bekant med Graeme Atkinson som koordinerar AFA-rörelsen över hela Europa. Kopplingarna mellan EXPO och AFA är inte heller någon hemlighet i övrigt. Larsson skrev artiklar åt den brittiska ”antirasistiska” tidningen, Searchlight, en grupp som i sin tur grundades av den kommunistiske MI5-agenten Gerry Gable. EXPO är än idag noga med att hylla Searchlight, som sin främsta inspirationskälla. Larsson skulle så småningom återvända till Sverige för att grunda EXPO år 1995.

Jan Guillo, som varit en agent åt Sovjetiska KGB, och som vet en del om hur underrättelsetjänster arbetar förklarade redan 1996 att EXPO arbetade som en ”klassisk underrättelsetjänst”. Journalisten Per Landin kritiserade EXPO redan 1997 för att lättvindigt offentligt stämpla människor som ”högerextrema”. ”Ibland tycks det räcka med att ha en förre detta arbetskamrat som varit kusin till en avhoppad nydemokrat för att hamna på EXPO:s svarta lista”.

Precis som alla andra vänsterextrema organisationer med starka kopplingar till så väl vänsterextrema rörelser och SAP, så finansieras EXPO främst med Statliga pengar, från diverse Statliga organ, eller Statligt finansierade grupper eller institutioner. Några exempel är: Kulturrådet, Stiftelsen Hela Sverige och Allmänna Arvsfonden. Utöver dessa pengar, lever EXPO av pengarna som den bortgångne Stieg Larsson fortfarande producerar via sina litterära verk.

EXPO har sedan dess början fått en unik och privilegierad status bland de etablerade medierna i Sverige, då den ständigt används som källa mot regimkritiska röster, som på ett eller ett annat sätt kan ses som ett hot mot Sossarnas hegemoni. Precis som Searchlight också haft en tyst allians med det engelska Labour Partiet i England, alltså samma modell. EXPO har på det här sättet effektivt kunnat manipulera en stor del av Sveriges befolkning.

Ingvar Carlsson (S). 

I augusti 1995 meddelade Ingvar Carlsson att han hade för avsikt att lämna sin post som partiledare för Socialdemokraterna, och därmed även lämna sin post som Sveriges Statsminister. Efter Estoniakatastrofen försvann många tänkbara efterträdare till Ingvar Carlsson. Därför sågs den relativt nya Vice Statsministern, Mona Sahlin, som det mest sannolika valet till att bli Sveriges nästa Statsminister, och då även partiledare för Socialdemokraterna. Men i oktober 1995 skulle Tobleroneaffären sätta stopp för dessa planer. (Jag kommer att återkomma till just Tobleroneaffären vid ett senare avsnitt). Sahlin var inte längre ett alternativ för att ta över efter Carlsson.

Det skulle istället bli Finansministern, Göran Persson, som skulle få ta över efter Ingvar Carlsson. I december 1995 blev det klart att Göran Persson skulle bli Carlssons efterträdare. Det hela drog ut på tiden. Men i Socialdemokraternas partikongress i mars 1996 skulle till slut Göran Persson få ta över så väl posten som Statsminister, som posten som partiledare, från Ingvar Carlsson. Och därmed var en turbulent 10 års period för Socialdemokraterna över.

Efter sin tid som Statsminister skulle Ingvar Carlsson leda FN:s Rwanda-kommission. Här skulle Carlsson alltså delta i FN:s ursäktande rapport om folkmordet i Rwanda. Slutsatsen av rapporten skulle bli att ”FN kunde ha gjort mer och till och med hindrat folkmordet”. Och då alltså inte något om att FN skulle medvetet velat se till att det blev ett folkmord. Carlsson skulle senare även leda utredningen efter Göteborgskravallerna.

Ingvar Carlsson skulle tillsammans med en globalist från Guyana, Shridath Ramphal, leda The Commission on Global Governance. Detta var en internationell organisation vars uttalade mål var och är att skapa en centralstyrd Världsregering (alltså NWO). Och Sveriges förre detta Statsminister var med och ledde den här gruppen. Ramphal och Carlsson författade rapporten Our Global Neighborhood. Där slog de båda globalisterna fast att det var nödvändigt att avväpna alla fria medborgare i samtliga länder för att kunna ha en världsregering under FN. I rapporten var de än mer måna om att avväpna fria medborgare än att avväpna Stater.

”Militarization today not only involves governments spending more than necessary to build up their military arsenals. It has increasingly become a global societal phenomenon, as witnessed by the rampant acquisition and use of increasingly lethal weapons by civilians – whether individuals seeking a means of self-defense, street gangs, criminals, political opposition groups, or terrorist organisations.”

Rapporten kritiserades kraftigt av bland andra, den konservativa amerikanska tidningen The New American. Och det konservativa amerikanska sällskapet John Birch Society. Olika högergrupper i USA, på 90-talet, använde rapporten författad av bland andra Sveriges Ingvar Carlsson (S), som bevis för att det fanns en plan från socialistiska globalister att upprätta en Världsregering, vars syfte skulle vara att avväpna världens folk för att lättare kunna förtrycka dem under global marxism.

Slutsats.

Ingvar Carlsson hade ärvt Olof Palmes katastrof. Sverige under de 10 år med Carlsson blev en tid där samtliga ansvariga skyllde ifrån sig, samtidigt som man inte kunde kritisera Olof Palmes roll i ekonomins förfall. Per-Olof Edin, Allan Larsson, Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Stig Malm, Bengt Dennis, Riksbanken, LO, Socialdemokraterna, alla skyllde ifrån sig och alla bråkade med alla. Men värst av allt insisterade samtliga dessa socialister att den enda lösningen kunde bli mer Keynesianism, fler Statliga kontroller, fler regleringar, höjda skatter, fler marknadskontroller. Det var alltså samma diagnoser och samma lösningar. Inte ens under den brinnande 90-talskrisen ville man erkänna att kanske den medicin som de socialistiska läkarna rekommenderade inte hjälpte ekonomin, utan att den snarare skadade den. Socialister betraktar marknaden som något de måste tämja och tvinga ner på marken för att kunna kontrollera, utan att förstå att marknaden agerar som bäst fritt, så den kan läka sig självt. Dessvärre så blir marknadens reaktioner bara värre ju mer brutal medicineringen från Staten och socialisterna blir.

Devalveringen av den svenska kronan skulle få fortsätta även efter 90-talskrisen. Lika så skuldsättningen av Sverige och svenskarna. Men efter den, skulle skuldsättningen och devalveringen (inflationen) inte bli lika märkbar. Den svenska eliten skulle bli lite mer ”försiktig” och långsiktig i sitt förgörande av Sveriges ekonomi. Det skulle nu inte vara ensidigt från Riksbanken att devalvera värdet på kronan och svenskarnas köpkraft, eller den svenska Statens skuldsättning, eller svenska folkets skuldsättning, som skulle ruinera ekonomin. Efter 90-talskrisen, skulle det istället bli en kombination av allt detta. Med en start på Perssonplanen, efter Socialdemokraternas valseger år 1994. Ja, den nye Finansministern, Göran Persson, hade en plan. Och det är i första hand den som är roten till dagens stora skuldsättning av svenska folket, och de bubblor som man just nu blåser upp. (Men vi kommer att fördjupa oss mer i detta vid nästa avsnitt).

Ingvar Carlsson ledde SAP från 1986-1996, alltså i 10 år. Och även om han inte var Sveriges Statsminister mellan 1991-1994, så hade Sossarna ändå stor inverkan i de avgörande ödesfrågor för Sverige även då. Anledningen var att Bildts regering var en minoritetsregering, där Vice Satsministern Bengt Westerberg (FP) till varje pris ville undvika ett samarbete med NyD, som han såg som ”högerextrema”. Så för de allra viktigaste frågorna var Bildt tvungen att vända sig till Carlssons Sossar. De viktigaste reformer som skedde under Bildts regering skedde endast under Sossarnas villkor. Så man kan nästan se det som att Sossarna nästan inte riktigt hade lämnat makten ifrån sig.

Under Carlssons tid som ledare för SAP syns fortfarande (och tydligt) Sossarnas obehagliga vurm för brutala diktaturer. En Socialdemokratisk tradition som verkar aldrig bli för gammal. Sossarnas starka band till myndigheter, gör även att det blir naturligt att de svenska skattebetalarnas pengar går till brutala diktaturer och blodtörstande rebeller, som samtidigt kan beskrivas som ”frihetshjältar” via Statlig media. De korta och turbulenta regeringsperioderna då Fälldin och Bildt fick sitta som Statsministrar hade inte rubbat det Socialdemokratiska maskineriet. Det är som om Sossarna aldrig lämnat makten ifrån sig.

Carlsson skulle även se till att Sverige blev medlem i det marxistiska EU. På 80-talet var Sossarna försiktiga och ville inte stötta sig mot Sovjet genom att bli medlemmar i EU. Men i och med Berlinmurens fall, fanns det inte längre några hinder. Sossarna vill vara med och påverka EU i en än mer socialistisk riktning. Det är därmed inte så konstigt att Sverige är favoritlandet för EU att plocka fram kommissionärer ifrån. Den redan ideologiskt erövrade borgerligheten såg på EU som en eventuell väg ut ur Socialismens Sverige. Denna bedömning var dock något grovt felaktigt, då vi direkt har fått fler regleringar på företagande sen vi gick med i EU. Myndighetsstyrningen har blivit än mer aggressivt sen vi gick med i EU. Det har blivit fler arbetsmarknadsregleringar, miljöregleringar och byråkratier sen vi gick med i EU, inte färre.

När väl Ingvar Carlsson är klar med Sverige, är landsförräderiet konsoliderat. Och makten lämnas nu över till en individ med diktatorskomplex.

Övriga Källor:

Danne Nordling, Orsakerna till 90-talskrisen.

Bengt Nilsson (Ethno Press), Vem hjälpte Robert Mugabe till makten?

Bengt Nilsson (Ethno Press), Så ska vi glömma biståndet till Zimbabwe.

DagensPS, Spionjägaren: S-toppar i hemliga möten med Sovjet.  

IPCC avslöjade som ett gäng kriminella bedragare!

James Corbett från The Corbett Report avslöjar det kriminella bedragarinstitutionen som kallar sig IPCC. I det här fantastiska dryga 45 minter långa video går han i detalj och dissekerar IPCC:s alla argument och även den verkliga bakgrunden bakom organisationen grundande. Det mesta tas upp här, från Glaciergat, till Climategate, till Pucharigate och Amazongate, med mera. 

Se till att sprida den här videon till så många som möjligt. Vi kan inte låta den svenska eliten fortsätta, att med öppna armar, välkomna denna kriminella organisation som går över lik för att få bedra och ljuga. 

SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 5 Emot Gud, Familjen och Nationen.

Här följer femte delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra, tredje och fjärde delen innan ni fortsätter här. 

När Erlander hade regerat klart, hade Sverige redan omvandlats till ett socialistiskt land. Detta var DYG-gängets förtjänst. Men Socialdemokraterna hade bara börjat i sin marsch framåt, mot den socialistiska utopin. Sossarna var nu dessutom så pass dominanta inom svensk politik, att de kunde komma ut och bli än mer radikala. Och det var precis det som skulle ske med Olof Palme. 

Här följer femte delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia.

Bild på sossar som marscherar vidare mot den socialistiska utopin (1968). 

När Tage Erlander lämnade posten som ledare för Socialdemokraterna, och därmed även posten som Statsminister, innebar det slutet för eran med DYG:s dominans. Ett nytt gäng skulle ta över den statsbärande rollen (bakom kulisserna) i Sverige. Ett gäng som skulle bli fundamentala för de kommande sociala och kulturella reformer som skulle komma att omvandla Sverige under 60- och 70-talen ganska fundamentalt. Och det är Clarté-föreningen.

Clarté. 

Så här skrev kommunisten Åsa Linderborg om Clarté-föreningen när hon hyllade den i dess broschyr.

”Vi lever i ja(g)-sägeriets tidevarv: Förenkla, fördunkla, fördumma! Clarté säger, nu som förr, tvärtom: Försvåra, förklara, förändra! Så får Clarté en ny generation av aktivister att öppna sinnet och knyta näven”.

Det är viktigt att förstå att Tage Erlander var medlem i Clarté, och att Olof Palme var inte det. Så det är inte så mycket partiledarbytet som var den relevanta förändringen. Erlanders regeringar präglades av Ernst Wigforss rekommendationer om funktionalism, där högerfalangen inom partiet fick sätta sin prägel. Allt detta tog slut så fort Olof Palme kom att bli Sossarnas nya ledare.

Låt mig då redogöra vad Clarté egentligen innebar för Sverige under den här tidsperioden, och varför det är så viktigt att känna till förbundet. För att förstå detta måste vi ta oss till vänstern i Frankrike. Nämligen den franske journalisten och författaren Henri Barbusse.

Henri Barbusse. 

Henri Barbusse var en övertygad kommunist och antimilitarist, precis som de flesta sossar. Han hade deltagit i 1VK för Frankrikes del, och blev populär efter att ha publicerat en bok om det fruktansvärda kriget. Sanningen är att han var en usel soldat och blev skadad vid flera tillfällen, så många, att den franska armén valde att plocka bort honom från fronten. Hans syfte med boken var redan då antimilitaristiskt och kommunistiskt. Strax efter hans deltagande i kriget flyttade han till Moskva, gifte sig med en ryska och blev medlem i det ryska Bolsjevikpartiet.

När han återvände till Frankrike blev han medlem i franska kommunistpartiet. Den blodiga ryska revolutionen beskrev Barbusse som ”Det vackraste fenomenet i världshistorien”. Barbusse förespråkade en kultur för proletariatet, en ”prolekult” som Lenin kallade det. Barbusse var mer eller mindre en Sovjetisk agent i Frankrike.

Barbusse skrev också en novell med namnet Clarté. Novellen handlar om en kontorsarbetare som jobbar åt försvarsmakten i Frankrike. Kontorsarbetaren upptäcker att kriget är i själva verket ett bedrägeri mot mänskligheten, utfört av de imperialistiska och ”onda kapitalisterna”. Boken skulle inspirera till bildandet av förbund med samma namn i väst. I länder som Frankrike, Tyskland, England, Sverige och USA bildade man förbund inspirerad av boken Clarté. 

Barbusse skulle leda den franska avdelningen. I den engelska avdelningen skulle vi finna (the usual suspects): Bertrand Russell, H G Wells, Bernard Shaw och en massa fackföreningsledare. Så där finner vi ytterliggare en koppling till The Fabian Society och övriga intellektuella eliter underordnade City of London Corporation.

Mot slutet av sitt liv skulle Barbusse skriva hyllningar av de Sovjetiska ledarna. Först Trotskij, innan han förlorade maktkampen mot Stalin. Men när Stalin vann maktkampen uttryckte Barbusse endast förakt mot Trotskij som han kallade för ”förrädare”. Barbusse skrev sedan boken Staline om Stalin, där han hyllade den blodstörstande diktatorn. Han gick även till hårt angrepp mot hans kamrater inom presskåren som på något sätt vågade ifrågasätta skönmålningarna av Stalin. Detta var alltså den stabile grundaren av föreningen Clarté. (Det har hävdats att han var frimurare med starka band till Grand Orient de France (GODF-loget). Detta har dock inte bevisats, däremot har GODF en ungdomsförening med samma namn, nämligen Clarté).

Clarté-föreningarna skulle så småningom lösas upp. I Tyskland försvann föreningen strax innan 2VK. I England, Frankrike och USA skulle föreningarna ingå i andra grupperingar, omvandlas till nya föreningar eller upplösas. I USA blev föreningen till exempel en del av The Liberator (Magazine), en socialistisk tidning i USA. Även i Sverige skulle föreningen upplösas. Men endast i Sverige skulle föreningen återuppstå strax innan 2VK:s slut.

Det Svenska Clartéförbundet som den kallar sig, hade sedan sitt grundande 1921 haft Barbusses upprop som utgångspunkt. De kräver en international för världsfred och en hushållsomdaning i socialistisk anda.

1944 var den svenska Clarté-föreningen den enda som fanns kvar. Och skulle fortsätta med samma verksamhet som tidigare. Den moderna kampen mot ”fascism”, militarism, "imperialism" och kapitalism. På 20- och 30-talet, och sedan på 40- och 50-talet, var det ett starkt fäste för radikala unga kommunister och socialister på universiteten. Märkligt nog finner vi en ung Jarl Hjalmarsson bland dessa. (Jarl Hjalmarsson skulle bli Högerpartiets partiledare under 50-talet). Så redan på 50-talet kan vi tala om en socialistisk infiltration av ”Högerpartiet”. Ty endast i Sverige kommer en ”högerledare” undan med en socialistisk agenda.

Men det var först på 60- och 70-talet som Clarté-föreningen skulle vara som mest aktiv och spela en stor och betydelsefull roll för de sociala och kulturella förändringarna som skedde under den här tidsperioden.

På 60- och 70-talet skulle de göra gemensam sak med KFML (en ännu mer extrem utbrytargrupp ur VPK, som bröt ut först 1970), de skulle bilda den numera ökända FNL-gruppen; dess medlemmar skulle även bilda ”Rebellrörelsen”, en extrem kommunistisk studentrörelse.

Clarté var faktiskt knytpunkten för alla dessa extrema vänsterrörelser, som vi idag kallar för ”68-rörelsen”. Det var Clarté som, ”bakom kulisserna”, i stort sätt skapade och ledde den svenska varianten av den internationella kommunistiska progressiva agendan; fredsrörelsen, hippierörelsen, den sexuella revolutionen, HBTQ-rörelsen, abortförespråkarna, kollektivisterna, miljörörelsen, värdeliberalism, värderelativism, kulturrelativism, kristofobi, militant sekularism, radikalfeminismen; och inte minst mångkulturalismen, politisk korrekthet, och internationalismen. Det här blev startskottet för den Nya Världsordningens revolutionära omvandling av samhället via sociala- och kulturella frågor. Något som ofta kallas för ”kulturell marxism”.

Clarté var ett vänsterintellektuell förbund, med starkast förankring bland just intellektuella och bland studenter på universitetsnivå. Kulturmarxism baserar sig på Frankfurtskolans idéer om kritisk teori, som går ut på att kritisera och attackera allt vad västerländsk kultur och värdekonservatism är för att försvaga existerande naturliga institutionerna, som familjen, nationen och kulturen. Med de naturliga institutionerna försvagade, skulle individen bli mer ensam och sårbar. Här skulle Staten komma in som ”räddaren i nöden”.

Många kritiker till kulturell marxism missar tyvärr hela poängen med kulturmarxismen. Kulturmarxismen strävar inte enbart efter värdeliberalism och värderelativism. Dess slutliga mål är de facto att införa kommunismen, även i ekonomiska termer. Så här förklarade Willi Munzenburg, en av Frankfurtskolans grundare, vad den kulturmarxistiska agendan gick ut på.

”Organize the intellectuals and use them to make Western civilisation stink. Only then, after they have corrupted all its values and made life impossible, can we impose the dictatorship of the proletariat.”

Målet är alltså att förinta kapitalismen på lång sikt, men värdekonservatismen på kort sikt. Clarté kan även ha varit en subversiv organisation kontrollerad från Sovjetunionen. Med tanke på att förbundets grundare var själv en agent åt Sovjet, så är inte det särskilt långsökt. Lägg även till att de mest vänsterextrema kommunisterna och försvarare av Sovjet var aktiva inom Clarté. Aktivism-modellen som Clarté använde sig av passar även in i det som f d KGB-agenten Yuri Bezmenov beskrev för oss som, psykologisk och subversiv krigföring.

Fackföreningar, studentrörelser, akademiker, aktivistgrupper, intellektuella, journalister, läkare, alla gick ut och demonstrerade, alla var revolutionärer, alla skulle vifta på de röda fanorna. Även studenters klädsel förändrades under tiden. En student 1950 klädde sig på ett sätt som vi idag skulle uppfatta som fint med kostym, inklusive kavaj. 1980 hade omvandlingen redan skett. Studenterna skulle alla vara ”arbetare” och klä sig med jeans, en el Ché Guevara T-tröja och det som uppfattas som vardagskläder idag. Tro det eller ej, men modet spelade också en viktig roll för att omkonstruera ländernas värderingar då.

Den sexuella revolutionen var också relevant, då de nu kom vid rätt tillfälle. Eliten hade lanserat den redan på 20-talet. Men det var katastrofalt för dem, då befolkningen ökade. Lanserandet av p-pillret år 1960 var klartecknet som behövdes för att återlansera den sexuella revolutionen. Så den här gången skulle befolkningen kunna programmeras för att bli mer dekadenta, samtidigt som man fick reducera världens befolkning. Här spelade globalisten Margaret Sanger, återigen en viktig roll.

Förutom de tidigare nämnda medlemmar i Clarté-föreningen, finner vi:

• Jan Myrdal. Kommunist och eugenist. Son till socialisterna tillika eugenisterna Alva och Gunnar Myrdal.

• Hans Isaksson. Läkare och filmskribent. En maoist som på fritiden sågat diverse olika filmer på sina krönikor i fram för allt (det vänsterextremistiska tidningen) Folket i Bild/Kulturfront. Han är annars mest känd som en kritiker till all form av alternativmedicin. Han föredrar att du förslavas av Apoteksmonopolet så klart. Och så har han även gått till attack mot alternativa behandlingsmetoder, som musik, bön och handpåläggning. Idag skriver han för Clartés tidsskrift, där han spyr ut sitt hat mot Sverigedemokraterna.

• Ture Nerman. En kommunist och journalist, som tidigt hyllade Lenin. Kamrat med kommunisten Zeth Höglund och terroristen Anton Nilson (ansvarig för bombattentatet känd som Almatheadådet). Han hade flera gånger åkt till Moskva för att träffa bolsjevikerna. Under 2VK var han emot Nazi-Tyskland. Han rekryterades av en svensk MI6-agent för att sabotera Sveriges järnmalmsutskeppningar till Tyskland. Trots hans uttalade motstånd mot Nazi-Tyskland, valde han att sabotera denna uppdrag. Efter kriget var han öppet för ett NATO-medlemskap.

• Olof Aschberg. Kommunistisk bankir, som hjälpte till att finansiera den ryska revolutionen. Farfar till journalisten Richard Aschberg och den kommunistiska TV-stjärnan Robert Aschberg. Han hade väldigt nära samarbeten inom bankväsendet med socialdemokraten George Branting, son till den tidigare partiledaren Hjalmar Branting.

• Paret Matthis. Sköld Peter Matthis och Iréne Matthis. Han är läkare och son till den kommunistiska författaren från Djursholm, Henry Peter Matthis. Sköld Peter Matthis skulle själva starta hela ”68-rörelsen” i och med Hötorgsdemonstrationen i juni 1965. Han grundade även FNL-rörelsen. Hon är radikalfeminist och psykoanalytiker. Hon skulle vara med och grunda den radikalfeministiska Grupp 8, som också hade starka band till RFSU (läs gärna min tidigare artikel om RFSU).

• Stellan Arvidson. Se del 4.

• Nils Bejerot. Psykiater, forskare och kommunist. Fadern till Sveriges narkotikapolitik. En intressant figur att studera, för de som är intresserade av den svenska varianten av ”the war on drugs”. Fick stipendium från WHO, och har haft nära band till Carnegieinstitutet fram till sin död.

• C. H. Hermansson. Kommunist och partiledare för VPK.

• Stig-Björn Ljunggren. Statsvetare, krönikör och högerfalangs-Sosse.

• Marita Ulvskog. Socialdemokrat. Tidigare aktiv inom FNL-rörelsen och även KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna). Hon är idag EU-parlamentariker. Har drivit en ”EU-kritisk” profil, men samtidigt röstat för Lissabonfördraget.

Dessa är blott några exempel. Kriget kring värdefrågorna hade börjat på allvar. Men under Palme, vågade vänstern sig på, inte bara de sociala och kulturella frågorna, men även de ekonomiska och direkt politiska frågorna. 

Olof Palme.

Olof Palme föddes, 1927, in i en förmögen överklass adelsfamilj. I internationella kretsar benämndes även Palme som ”the swedish nobleman”. Olof var sonsons son till Christian Adolf Palme som var landssekreterare i Kalmar. Hans farfar var Sven Palme som var mest känd för att göra Finlands sak till en personlig sak. Han var en vänsterliberal politiker och verkställande direktör i försäkringsbolaget Lifförsäkrings AB Thule, som han tog över och gjorde till den största i Norden. Sven Palme var även löjtnant, och gifte sig med den finska adelsfamiljens dotter Hanna von Born.

På grund av von Borns starka familjeband till Finland blev Finlands sak även Sven Palmes. För sina insatser skulle han få det finska Frihetskorset. En som skulle även få samma pris var hans son Gunnar Palme, far till Olof. Han skulle även ärva Lifförsäkring AB Thule från sin far. Gunnar Palme skulle i sin tur gifta sig med den lettiska adelsfamiljens dotter Elisabeth von Knieriem. Från von Knieriem sidan hade Olof Palme även starka släktband till det Ryska Imperiets elit. Som barn spenderade han mycket av sin tid i Lettland hos släktingar. Olof Palme själv skulle gifta sig med dottern till den danskättade svenska adelssläkten Beck-Friis, genom Lisbet. Så ett tydligt mönster av giftermål inom adelssläkter, trots generationer som går, finner vi här. Hans far dog när han bara var 6 år gammal. 

Kenyon College, USA. 

Redan som barn talade Olof Palme franska, tyska och svenska. Han var oftast sjuk och fick hjälp med läxorna hemifrån och gick på privata skolor. Han gick på Beskowska skolan (precis som Hjalmar Branting och andra svenska elitfamiljers barn). Han gick senare på Sigtuna Humanistisk Läroverk (ytterliggare en elitskola) där han gick ut med väldigt höga betyg. Efter skolan gick Palme över till att skriva för Svenska Dagbladet. Olof Palme skulle 1944 rycka in i lumpen inom kavalleriet och utbilda sig ända upp till fänrik, fram till 1948. På slutet av 40-talet skulle han åka utomlands till USA för att studera vid Kenyon College i USA. 

Det är viktigt att förstå att Palmes familj var en vänsterelitistisk familj. Redan som barn ärvde han sina socialistiska idéer från sina förmögna föräldrar. (Och som jag så många gånger förklarat, så vill eliter gärna ha socialism för att hindra konkurrens från en växande medelklass.) Palmes farfar är ett typiskt exempel på en ganska känd vänsterpolitiker. Så Palme hade redan sina vänster idéer som barn. Men i USA skulle dessa idéer förstärkas än mer.

Bilderbergare tillika fackpamp, Walter P. Reuther. 

Vid Kenyon College deltog han i radikala debatter och skrev en uppmärksammad essä där han kraftfullt kritiserade Friedrich Hayeks libertarianska bok The Road to Serfdom. Palme skrev även sin kandidat uppsats, som i stort sätt var en hyllning av The United Automobile Workers Union (UAW). Efter utexamineringen från Kenyon College skulle han resa runt i Nordamerika. På sina resor skulle han tillslut få träffa sin största inspirationskälla. Nämligen UAW:s ledare Walter P. Reuther. Både Palme och Reuther skulle senare bli två ledande figurer inom Bilderberggruppen.

Nu är det viktigt att förstå även bakgrunden här. UWA är bland de starkaste fackföreningarna i USA än idag. Baserad i Detriot, kan man nu med facit i hand se hur UWA förstört stadens ekonomi. UWA grundades som en avdelning under American Federation of Labour (AFL). Minns ni vem som grundade AFL? Ingen mindre än frimuraren Samuel Gompers. (Ni läste om honom i del 1. Han ligger bakom den luciferianska 1 Maj-demonstrationen, och inspirerades i sin tur av Europas invandrade socialister, i USA).

Walter P. Reuther var själv son till en tysk socialist som invandrat till USA. Han blev mycket aktiv inom fackföreningsrörelsen redan på 30-talet i Detroit. Och 1946 blev han ledaren för UWA. Det var vid den här tiden som han skulle bli Olof Palmes främsta inspirationskälla. Till slut skulle Palme få träffa sin idol i Detriot. Och han fick intervjua honom i flera timmar.

De som studerat Bilderberggruppen vet att fackpampar varit ett lika dominerande grupp, som multinationella storföretagare, bankirer och mediemoguler. LO:s ordförande Arne Geijer var ett återkommande toppnamn inom Bilderberg på 60-talet, även Walter P. Reuther skulle bli en framstående figur inom Bilderberg, även han på 60-talet.

På 60-talet skulle Olof Palme, Walter P. Reuther, Arne Geijer med flera, vara de som på Bilderberg formulerade att nationalismen var det största hotet mot deras socialistiska mål av internationell globalism. Men det skulle dröja några år innan de skulle komma så långt i deras agenda. Efter mötet med Reuther, gick Palme vidare med sina resor genom Nordamerika. Och han såg de sociala klyftorna och även klyftorna mellan raserna som något dåligt i USA. Hans koncentration på de aspekterna som han betraktade som ”dåliga” från hans synsätt, gjorde honom än mer övertygad om sin socialistiska ideologis överlägsenhet över kapitalismen, libertarianismen och det amerikanska frihetsprojektet. Redan här vill Palme bekämpa det han betraktar som kapitalismen och ”rasism”, och efter en resa till Asien, skulle han lägga till ”imperialismen”. Även en debatt som han följde mellan Sossarnas Ernst Wigforss (DYG), Högerpartiets Jarl Hjalmarsson (Clarté) och folkpartisten Elon Andersson, om skattepolitik, påverkade honom mycket. Palme hade redan varit medlem i Socialdemokraterna redan på 40-talet, men det var först på 50-talet som han skulle bli mer aktiv inom partiet. Under den här tiden skulle han även resa igenom Europa och skapa kontakter. 

När Palme återvände till Sverige från USA, studerade han juridik vid Stockholms universitet. Utöver en kompletterande stridskurs inom militären, där han blev befordrad till löjtnant, skulle Palme på allvar börja engagera sig politiskt. Så väl via studentkåren, som via försvarsstaben på 50-talet. Det var just på 50-talet som Palme ganska snabbt skulle klättra upp inom SAP, via SSU, regeringskansliet, statsrådsberedningen, ABF med mera.

Ulla Lindström (S). 

1958 blev Olof Palme Riksdagsledamot. I Riksdagen var han redan som rookie Statsminister Tage Erlanders favorit. Palme blev hans skyddsling. Palme skulle på 60-talet utnyttja sina internationella kontakter. Förmodligen blev han medlem i Committee of 300 under sina utländska resor. Detta skulle leda till 1962 års Bilderbergmöte, som för första gången hölls i Sverige. Efter mötet skulle Palme tillsammans med sin socialdemokratiska kollega i Riksdagen Ulla Lindström bilda myndigheten NIB (Nämnden för Internationellt Bistånd), det som senare skulle bli SIDA. Ulla Lindström var förutom socialdemokratisk politiker mycket aktiv inom FN. NIB hade redan då i stort sätt samma uppgift som SIDA har idag, bistånd. Sedan 60-talet har biståndspolitiken fungerat utmärkt för att stödja diktaturer, olika rebelliska terroristgrupper, eller rent av för att hjälpa Bilderberg reducera världens befolkning främst via vacciner, homopropaganda eller aborter. Ett mycket praktiskt sätt för FN, Bilderberg och WHO att destabilisera Tredje Världen. Ulla Lindström skulle senare gå vidare till att bli ordförande för Rädda Barnen, som också sysslar med snarlikt verksamhet. 

På 60-talet gick Palme från myndighet till myndighet, och från ministerpost till ministerpost. Förutom hans aktiva roll inom biståndspolitiken blev han senare även aktiv inom kommunikationspolitiken. 1965 blev han kommunikationsminister, och hans hjärtefråga där var Public Service roll, inom både radio och TV, som han hjälpte till att expandera. Statens budskap, måste ju komma fram till så många som möjligt. Han ville ogärna se alternativa kanaler dyka upp och arbetade för att motverka ”kommersialiseringen”.

Palme demonstrerar med kommunister. 

1967 blev Palme ecklesiastikminister. Då fick han möta de mer extrema falangerna av 68-rörelsen. Men efter att ha demonstrerat med FNL-rörelsen, sida vid sida med Sovjets nordvietnamesiske ambassadör, Nguyen Tho Chan, och ha visat sitt starka engagemang för radikalfeminismens sak, och även kraftfullt insisterat att den dekadenta filmen Dom kallar oss mods (1968) inte skulle kunna visas i censurerad form, blev han ganska snabbt 68-rörelsens och den mer extrema vänsterns favorit. Utan att själv ha varit initiativtagare till 68-rörelsen, lyckades han dock utnyttja denna rörelse maximalt. Palme blev mycket populär inom partiet, och även bland de mer extrema vänsterkretsarna. Valet 1968 skulle bli en stor succé för Sossarna. Med sina 50,1% fick partiet mandat för att regera på egen hand, mycket tack vare den starka vänstervågen, som Sossarna lyckades utnyttja maximalt.

Tage Erlander skulle själv se till att hans egen favoritsosse, skulle få ta över posten som partiledare för Socialdemokraterna, tillika Statsminister, år 1969. Den här gången hade ingen dött, vilket innebar att en maktkamp uteblev efter Erlander, då det i stort sätt var klart att den populäre Palme skulle få ta över.

Palme, Bilderberg och Romklubben. 

Som brev på posten inleddes en rad strejker som startade med LKAB-konflikten 1969, och skulle fortsätta med en rad andra masstrejker genom Sverige på 70-talet. Detta skedde på samma manér som Reuther förordade sina demonstrationer i Detriot, med oerhört höga krav. Eftersom företagen som anställde arbetarna var till stor del ägda av Staten, så riktades kritiken i första hand mot regeringen, och även LO och fackföreningarna. Även om detta skulle på kort sikt skada Sossarna och LO, skulle de tack vare protesterna få betydligt större manöverutrymma för de önskade reformer som de sedan länge velat genomföra.

Valet 1970 skulle bli Palmes första prövning. Efter 68-rörelsen hade Högerpartiet tvingats till att byta namn till Moderaterna, då man såg negativt på allt som kunde uppfattas som ”höger” vid den tiden. Strejkerna skulle som sagt slå mot Palmes regering. Kramforsmanifestet skulle bli en försmak på det som Palme lovade väljarna. Utbyggda socialförsäkringar (ökade Statliga utgifter), sänkt pensionsålder (ökade Statliga utgifter) och ökad jämlikhet (ökade Statliga utgifter och mer feminism och genustrams).

Socialdemokraterna skulle tappa sitt eget majoritet, men med stöd av VPK, som i sin tur gick framåt, skulle Palme kunna fortsätta regera, utan några större hinder. Moderaterna backade, medan att Centerpartiet och Folkpartiet gick båda två framåt.

Efter valet skulle M, C och FP bilda en allians för första gången. Initiativtagaren blev Centerns nya partiledare Thorbjörn Fälldin. Medan att Palme skulle ta initiativ i debatterna för att utnyttja protesterna för att införa nya regleringar på arbetsmarknaden, föll sossarna ändå i opinionsmätningarna. Sossarna hade länge härskat genom att splittra de borgerliga partierna. Det skulle de få svårt för framöver. Strejkerna och de enorma kraven som fackföreningarna med LO och Palme i spetsen skulle kräva, skulle i sin tur få en motreaktion under 70-talet. Sossarnas siffror skulle börja dala.

1971 års skattereform innebar att Sverige blev landet med det absolut högsta skattetrycket som en demokrati någonsin fått uppleva. Med ett skattetryck på över 80%. Palmes skattereform innebar förutom ytterliggare kraftigt höjda inkomstskatter, en extrem progressiv skattepolitik, höjd arbetsgivaravgift, fler punktskatter och höjd moms. Den rikaste tredjedelen av befolkningen fick ta den största smällen, då mer än hälften av deras pengar (60%) försvann direkt via skatt. För medelklassen blev det nästan hälften (49%) som försvann direkt via skatt. Även arbetarklassen skulle drabbas då deras fackpampar skulle kräva rejäla löneförhöjningar i tuffa löneförhandlingar. I takt med inflationen och fackpamparnas ökade krav, skulle även stora arbetarskaror drabbas av de progressiva skatterna. Arbetarna hade tillslut gått back(!) om man räknade efter skatt, trots att de lyckats få till rejäla löneförhöjningar.

Internationellt kritiserades Palmes skattepolitik då man såg på Sverige och förundrades över experimentet som pågick. Fenomenet kallades för ”fiscal drag”. Men denna kritik ville inte Palme ta åt sig, och skämtsamt replikerade med att kalla kritiken för ”fiskardraget”.

Palme var dock inte klar med sina vansinniga skattehöjningar. Starkt påhejad av fackpampar, LO, Bilderberg och Romklubben genomförde Palme ytterliggare höjda arbetsgivaravgifter 1972. Från 11,9% skulle arbetsgivaravgifterna höjas till 28,3% så småningom. Palme skulle ju klämma dessa ”onda kapitalister”. Det var viktigt att straffa och konfiskera från de som anställde arbetarna som var ute och strejkade. Arbetarna och vänstern hejda på detta. Men till slut började polletten trilla ner hos vissa.

Från Anders Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. 

(När jag pratar med äldre, berättar de ofta om hur det fanns jobb för alla när de växte upp. Och de vet inte riktigt vad det var som hände. Hur kunde det gå så fel. Oftast fortsätter de att gnälla på ”de onda kapitalisterna” som vill anställa folk billigare någon annanstans. Oftast pekar de på åren 1971, 1972, 1973, som åren då fabriken stängde ner, industrin gick i konkurs, företaget la ner. Och detta påverkade ytterliggare. Ty senare fick man stänga den lokala butiken, tågen kom inte längre upp till byn och sjukhuset fick också ge vika).

Sanningen är att Sverige har faktiskt fortfarande inte klarat av att återhämta sig från 1971 års skattereform. En av de som låg bakom den skattepolitiken, förutom Palme själv och finansministern Gunnar Sträng, var Alva Myrdal. Med den intellektuella vänsterns framgångar i opinionen på 60- och 70-talet via 68-rörelsen, kunde regeringen nu våga sig föra en politik för ”ökad jämlikhet”. Det var inget annat än klasskamp på parlamentarisk nivå.

1971 års skattereform skulle bara bli början till industriflykten från Sverige. En trend som skulle börja bli internationell vid den här tiden på 70- och 80-talen. På 70-talet skulle Olof Palme, förutom sina deltaganden vid Bilderbergmöten, också delta i Romklubbens möten. 

Bild på Olof Palme hos Romklubbens toppmöte i Salzburg, Österrike. 

Romklubben har än idag som mål att helt avindustrialisera världen, främst västvärlden. Men också se till att nya miljöregleringar kommer till så att inte Tredje Världen skulle få någon industri. Samtidigt skulle de lägga grunden för den moderna nymaltheusianska miljörörelsen. Romklubbens uppdrag är att skapa och överdriva helt fiktiva miljökatastrofer för att tvinga fram en Ny Världsordning, en världsregering, via miljörörelsen. Allt ska utnyttjas och överdrivas, från klimatbluffen till skogsavverkning, till vattenbrist, till köttkonsumtion, till ”peak oil” osv. De allra flesta av dagens stora miljökriser är i själva verket helt fiktiva, och har specifika syften för Romklubben. I slutändan handlar allt om att reducera världens befolkning. Det är det som eliten är besatta av.

På 70-talet skulle ledare som Nixon åka till Kina, bland annat. Nu hade industrijobben någonstans att fly. Indien och Kina tilläts industrialiseras. Å sin sida inledde Kina sitt ettbarnspolitik, medan att Indien införde sitt tvåbarnspolitik. I övriga Tredje Världen skulle fortfarande biståndspolitiken gälla, som jag förklarade tidigare. Men nu skulle industrijobben börja fly väst, samtidigt som fackpamparna spelade sin roll, för att försäkra om att företag, bolag, fabriker och industrier tvingats till att lägga ner. Allt enligt det som Romklubben förordade. Romklubbens grundare, frimuraren Aurelio Peccei, bekant med Olof Palme då båda är medlemmar i Committee of 300, bjöd personligen in Palme till möten.

I följande video avslöjar f d MI6-agenten Dr. John Coleman Romklubbens verkliga maktposition och vad dess agenda verkligen är. 

Palme profilerade sig gärna som en miljövän. Vilket så klart uppskattades även av 68-vänstern. Men Palmes skattepolitik skulle ändå påverka landet negativt. 1972 kom LO med ytterliggare ett vanisnnesförslag, för att försöka dölja de höjda arbetsgivaravgifterna med ytterliggare ett höjt skattetryck, via Larsson-Edinmodellen, med Allan Larsson och Per-Olof Edin som författare. Efter övertygandet av Gunnar Sträng, och de så kallade Haga-förhandlingarna gick LO:s förslag igenom. Denna vansinnespolitik skulle leda till ytterliggare nedläggningar, arbetslöshet och devalveringar.

1973 blev det Olof Palmes tur igen att bjuda in alla internationella maffior till Bilderbergmöte. Bland svenskarna finner vi Anders Björgerd, en toppingenjör mest känd för sitt arbete inom ASEA, som senare skulle köpas upp av ABB. Finansministern Gunnar Sträng. Stammisen Marcus Wallenberg från Wallenberg-klanen. Krister Wickman (S), Riksbankschef under 70-talet och ansvarig för den massiva inflationen och devalveringen av den svenska kronan. Nils Svensson, ytterliggare en toppingenjör. Hugo Lindgren, detta är ett namn som skapat en del spekulationer bland svenska NWO-forskare. Det verkar inte finnas särskilt mycket information om honom, eller hans bakgrund. 

De öppna och dolda skandalerna.

Inför valet 1973 behövde Palme hjälp. Vilken tur att Janne Olsson släpptes ut på permission och valde att starta ett gisslandrama vid Normalmstorget. Bara veckor innan valet fick Palme en möjlighet att agera väldigt statsmannaaktigt när nationen befann sig i kris. När allting var klart, var det inga skadade, och Palme var hjälten.

Sossarna tappade i valet 1973, men fick ändå behålla makten. VPK gick framåt. Även Moderaterna och Centern gjorde bra val. Folkpartiet backade däremot. Trots att Palmes mandat hade försvagats, var den kraftig nog för att fortsätta regera, och reformera mot en mer extrem socialistisk riktning.

Den katastrof som Palmes skattepolitik ledde till försvarade han sig med det internationella läget i och med den stora internationella oljekrisen år 1973. Palme vägrade till varje pris erkänna några fel. Han skulle fortsätta sin regering med att öka utgifterna ytterliggare genom att driva lagen om en allmän föräldraförsäkring igenom Riksdagen.

1973 skulle Palme även se till att Kronan anslöt sig till valutaormen. Detta var ett tidigt försök av Bilderberggruppen att starta Euron. Kronan skulle då knyta sig till EG-ländernas valutor gemensamt. På grund av Palmes tokiga ekonomiska politik begärde Sverige dock att få devalvera kronan till 10% mot den tyska D-Marken. Men EG-länderna accepterade endast 6%. Palme försökte alltså inte bara ruinera Sveriges ekonomi, han lyckades även skänka bort dess suveränitet.

Palmes regering skulle fortsätta mandatperioden med att inför fler massregleringar på arbetsmarknaden via arbetsmarknadsreformer, främst via medbestämmandelagen (MBL). Ledande figuren som drev MBL-frågan var ytterliggare en socialdemokratisk Bilderbergare, Ingemund Bengtsson. Nu skulle debatten om löntagarfonderna ta fart sedan LO kommit fram med ytterliggare ett vansinnesförslag. LO förklarade:

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”

Detta skrev alltså Rudolf Meidner i LO:s tidning, då han förklarade förslaget om löntagarfonder. Detta är mer eller mindre ren och skär kommunism. Debatten skulle blåsas upp, men Sossarna skulle inte hinna genomföra reformen innan valet 1976. Palme och LO hade under 70-talet omvandlat Sverige till ett mer polariserat land. För många blev det viktigt nu att få bort Palme från regeringen, samtidigt som Palme åtnjöt kulturvänsterns fulla stöd.

Samtidigt avlösade skandalerna varandra. IB-affären blev ett erkänt faktum 1974, och ledde till protester mot regeringen. Så småningom skulle bordellhärvan avslöjas. Justitieminister, Lennart Geijer, slängdes under bussen, medan att Palmes egna pedofila gunst skulle man lägga locket på. Värt att nämna var att Sossarna tryckte faktiskt på för att legalisera pedofili. Lennart Geijer, återigen en framstående figur i just den frågan.

Även mer dolda skandaler skedde bakom kulisserna under samma period. Palme såg tillsammans med Alva Myrdal till att expandera MK-Ultra verksamheten inom vården och myndigheters befogenheter att utföra personliga angrepp på medborgare utan deras vetskap. NATO utförde 1975 en Operation Gladio insats på svensk mark via den vänsterextrema terroristgruppen Baader-Meinhof, där den västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades. Och där har vi ytterliggare en dold skandal.

Ty politiskt sätt, profilerade Palme sig som USA och NATO-fientlig. Förutom att ha visat sitt stöd för kommunisterna i Vietnam 1968, visade han sin avsky 1972 mot USA:s attacker i Vietnam och jämförde det med historiens stora folkmord. Palme var på många sätt dualistisk och en hycklare. Ty samtidigt som han verbalt gick till attack mot USA, NATO, och de etablerade västerländska angrepp, samarbetade han ganska intensivt med samma krafter bakom kulisserna. Bilderberg, Committee of 300 och Romklubben är några exempel på detta.

Olof Palme tar ett blås med Fidel Castro. 

Palme var på något sätt besatt av sin ”antirasism”, ”antiimperialism” och feminism, att han blev politiskt dysfunktionell. 1975 besökte han Fidel Castro på Kuba. De massmord och förtryck som el Ché och Castro utsatte sin befolkning för, fällde Palme inga tårar för. Det förtryck som utfördes av Ho-Chi-Minh i Vietnam och det folkmord som utfördes av kommunister i Kambodja, var tydligen inte lika hemska. Förvisso kritiserade han Sovjet och Husák, så det var inte bara ”höger” diktaturer som Pinochet och Franco som han kritiserade. Men människan slängde sitt fulla stöd bakom de blodstörstande sandinistas i Nicaragua och liknande terrororganisation i El Salvador, PLO, osv, osv.

Samtidigt som Palme tog emot fredshyllningar och hyllades internationellt för sitt arbete för fred, skulle Bofors köra i full varv och sälja vapen till blodstörstande krigsherrar i Tredje Världen. Det är denna hyckleri och dualism som är så svårt för en normal människa med samvete att förstå sig på. Godhet kan man förstå, ondska kan man också förstå, men när ondskan klär sig ut till godhet. Det är där många inte längre hänger med. Och det är just därför de mäktigare eliterna utnyttjar just detta. Det är inte vem som helst som får vara med i Committee of 300. Ska man vara med där, så ska man veta hur man blåser folk. 

1975 skulle 68-vänstern nå stora framgångar tack vare Palmes regering. Betydelsefulla lagar och bestämmelser som rörde många sociala frågor skulle omvandla Sverige ytterliggare, med förändringar som består än idag. För att nämna de mest väsentliga skillnaderna, så lyckades socialisterna få igenom sin krav för fri abort och att Sverige nu skulle bli mångkulturellt. Förändringarna som kom 1975 skulle göra den socialistiska omvandlingen av Sverige mycket mer synligt.

Bostadsproblematiken som redan påbörjats under Erlanders tid, skulle nu utvecklas till de så kallade miljonprogrammen. Som idag har omvandlats till mångkulturella kriminella baser (ghetton). Redan i ett radioanförande 1965 visade Palme hur viktigt det var för honom att föra denna omvandling av Sverige. Redan då, ville han jaga ner ”rasister” under varje sten. Denna programmering av svenskarna ledde Olof Palme själv. Att 68-vänstern idag jagar efter ”rasister” och alla som på något sätt kan uppfattas som ”fördomsfulla” mot invandrare, påbörjades av Palme själv, redan då.

Palme ansåg precis som etablissemanget idag att det var svenskarnas ansvar att se till att invandrarna skulle bli en del av samhället, och alltså inte invandrarnas ansvar, att själva anpassa sig till det nya landet. Palme hade själv sitt eget ”antirasistisk” korståg, mot alla som tyckte ”fel”. Han skulle rikta sig mot svenskars vardagsliv, arbetsplatser och grannkvarteret. Det var där han skulle finna ”fördomarna”. Och det var där han ville bekämpa dem. När media och övriga etablissemanget tog åt sig av Palmes budskap skulle åsiktsfascismen bli ett faktum. Palme ansåg, att det skulle bli etablissemangets sak att läxa upp medborgarna som var ”fördomsfulla”, och i princip tala om för människor vad som var att tycka rätt och fel.

”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och grannkvarteret.”

Lyssna på talet själv.

http://www.youtube.com/watch?v=mcwW2f_GefA 

Mer om miljonprogrammen och mångkulturen. 

De självförvållade ekonomiska skadorna som Sverige utsatte sig för under 70-talet skulle fortsätta och kronan devalverades ytterliggare kraftigt mot den tyska D-Marken med 3% år 1976.

Skandalerna skulle till slut hinna ikapp Palme. Och i valet 1976 förlorade Sossarna makten, för första gången på flera decennier. För första gången skulle en mandatperiod regeras utan Socialdemokraterna sedan 1932. Men det krävdes mycket. Valdeltagandet blev 91,76% vilket är än idag den högsta siffran för ett demokratiskt land. Så väl kommunisterna inom VPK som socialisterna inom SAP backade. Centern backade också, medan att Folkpartiet och Moderaterna gick framåt.

Icke-regerande Sossar.

När Thorbjörn Fälldin (C) tog över posten som Statsminister 1976, efter det att Olof Palme och Sossarna våldfört sig på Sveriges ekonomi, hävdade Palme att den Borgerliga regeringen hade kommit till ”ett dukat bord”. Så bra menade han att han och hans stab hade skött Sveriges ekonomi. Dessvärre skulle regeringsskiftet, precis som idag, inte innebära några större förändringar. Den nya regeringen lyckades endast sänka vissa skatter marginellt. De drog Kronan ut ur den Europeiska valutaormen. Men i övrigt skulle politiken inte innebära särskilt större förändringar. Utgifterna skulle fortsätta att öka, fast kanske i mindre takt, och urbaniseringen och alla övriga agendor som Palme tidigare drev skulle också fortsätta. Urbaniseringen och de svåra villkoren för företagen var något som skulle få fortsätta under de båda borgerliga mandatperioderna, på slutet av 70- och början av 80-talet. Frågan är om vi i Sverige ens haft en riktig högerregering.

Det som svenska folket fick, var en mjukare form av socialism. Den borgerliga regeringen var mycket splittrad och svag. Sossarna kunde lätt utnyttja detta som opposition. Media var så klart alltid där för att heja på sina sossar. Mediaklimatet var så vänster att det skapade även en motreaktion. Timbro bildades 1978 för att försöka lyfta fram en mer företagarvänlig opinionsbildning. Detta skulle även ge den bräckliga borgerliga regeringen lite eldunderstöd.

Under tiden som oppositionsledare, skulle Palme engagera sig allt mer inom FN. Under Iran-Irakkriget skulle han agera som medlare åt FN. I bluffen som var gisslandramat med Iran, skulle Olof Palme aktivt arbeta för att underminera USA:s suveränitet och låsa amerikanerna under Hagdomstolens och därmed även Committee of 300:s regleringar. (Jag kommer att återkomma till detta senare i texten).

Efter en omtumlande mandatperiod, blev det dags för val 1979. Det blev en lam valrörelse med väldigt få riktiga stridsfrågor. Så väl kommunisterna som socialisterna skulle gå framåt, men de tre borgerliga partierna skulle ändå dra det längsta strået. Detta trots att såväl FP som C hade backat. Moderaterna hade gjort stor succé i valet. För första gången sedan 1932, lyckades de ta sig över 20%. Det skulle räcka för att Thorbjörn Fälldin från Centerpartiet skulle återigen få bilda en ny regering. 

Under Fälldins nya mandatperiod skulle han försöka sig på några tuffa sparpaket. Detta skulle göra regeringen mycket impopulär, och Sossarna skulle utnyttja tillfället för att vässa fram sitt alternativ. På grund av inre splittring hade regeringen mycket svårt att få igenom en politik för att försöka fixa de skador som orsakats av Palmes regering. Inför valet 1982 skulle Sossarna flytta fram positionerna, då de antagit LO:s kontroversiella förslag om löntagarfonderna. Detta skapade stor debatt. Socialdemokraterna lyfte även fram LAS (lagen om anställningsskydd). Valet 1982 skulle på många sätt bli avgörande, men besvikelsen över Fälldins misslyckanden skapade en otålighet som till sist skulle straffa sig. 

Maktkåta Sossar.

Sossarna vann valet 1982. Och då var Palme och company, back in buissines. SAP och Moderaterna gick framåt. VPK stod still, medan att C och FP tappade. Svenska folket fick stå sitt kast, och Kronan devalverades kraftigt för att Palmes dyra paket skulle gå igenom. Palme ville till varje pris försvara keynesianismen och inflationismen. Trots alla problem som en svag krona skapade. Allt blev direkt dyrare då kronans förtroende ständigt sattes på spel.

Vänsterpolitikerna, Erik Åsbrink,
tillsammans med frugan
Ylva Johansson. 

Med rekommendation från socialdemokraten Erik Åsbrink genomfördes den kraftiga devalveringen av den svenska kronan med hela 16%. Erik Åsbrink är idag gift med kommunisten Ylva Johansson och har på senare tid rekryterats av Goldman Sachs.

Palmes valseger 1982 innebar även införandet av löntagarfonderna. Detta skulle i praktiken innebära en konfiskering av egendomen av privatägda företag. Utöver en massa regleringar för aktier innehöll paketet så väl ”vinstskatt” som ”vinstdelningsskatt”. Detta slog hårdast mot små- och medelstora företag som var familjeägda eller entreprenörsdrivna. De flesta medelstora företag tvingades till att säga upp sina anställda och flytta sin verksamhet till utlandet. (Det som kallas för outsourcing). Småföretagen fick lägga ner. Även större företag drabbades, som till exempel H&M, Tetra Pak och IKEA. 1983 blev det massiva demonstrationer mot löntagarfonderna. 

Även LAS med dess turordningsregler kom till, som stängde ut och skapade större arbetslöshet bland ungdomar och individer med mindre social kapital. De problemen som redan fanns i arbetsmarknaden 1982 förvärrades med alla de nya skatterna och regleringarna som Palmes nya regeringen genomförde. 

För att täppa till de enorma förlusterna som socialdemokraternas kostsamma politik innebar, öppnade finansministern, Kjell-Olof Feldt, upp Sverige för att ta massvis med lån. Efter att ha skattat sönder folket och tryckt sedlar i rasande takt, så fans det egentligen bara ett alternativ kvar om man ville fortsätta att expandera den offantliga sektorn som den socialdemokratiska Ofärdsstaten krävde finanser för. Och det var att börja ta massvis med lån. Alltså att leva på lånade pengar. Sedan 80-talet, då Kjell-Olof Feldt inledde sina bravader har den ständigt ökande Statsskulden blivit som en ond spiral, som ingen regering kunnat ta tag i på allvar.

Med socialdemokratin tillbaka vid makten skulle Palme se till att skicka iväg finansministern Kjell-Olof Feldt och FN-ambassadören Anders Ferm (S) till Bilderbergmötet år 1983. Nästa år, år 1984, skulle dock Sverige ställa upp med ett rejält entourage. Bland dem finner vi: Peter Wallenberg, från Wallenberg-klanen. Olof Palme, Statsministern. Sten Gustafsson & Kai Hammerich, båda från SAAB och Scania. Lennart Johansson, toppingenjör från SKF. Assar Lindbeck, nationalekonom. Curt Nicolin, SAF. Clas-Erik Odhner, LO-fackpamp. Stig Synnergren, från konungens stab. Hans Whertén, Electrolux. Anders Thunborg, försvarsminister. 

Palme möter den saudiske kungen, 1984. 

Det är intressant att försvarsministern deltog, med tanke på att Sverige, strax efter mötet inledde ett långsiktigt militärt samarbete med Saudiarabien, med Olof Palme som initiativtagare. Och rent utrikespolitiskt är Anders Thunborg väldigt intressant. Han skulle även bli en aktiv figur under ubåtskrisen, där Socialdemokraterna och inte minst Olof Palme själv skulle anklagas för att ha varit Sovjetiska medhjälpare. Något som vi numera kan konstatera var sant. Anledningen till att så många toppingenjörer från Sverige deltog på dessa möten under åren, hade att göra med Palmes uppdrag åt Committee of 300 och Romklubben, att överföra teknologisk kunskap från väst till Sovjet.

Kom ihåg att Sovjet-ledaren Mikhail Gorbatjev var (och är) med i så väl Romklubben som i Committee of 300. Precis som Olof Palme. Så väl Gorbatjev som Palme som Romklubben prioriterade miljöfrågan som den stora frågan för framtiden. Bilderberg må ha en dominans av eliter från väst. Men när man förstår att Romklubben är mycket mäktigare, och att de även haft östblocket på sina möten, så inser man att hela Kalla Kriget var en bluff.

Socialdemokraternas vansinniga politik skulle göra många besvikna. I opinionsmätningarna inför valet 1985 hade SAP tappat mycket stöd. Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen, och Moderaterna med Ulf Adelssohn i spetsen, skulle skapa en intressant ideologisk debatt under valrörelsen. Adelssohn hade förflyttat Moderaterna tillbaka till höger, efter påtryckningar från libertarianska MUF (på den tiden). Men det uppskruvade ideologiska tonläget mellan högern och vänstern skrämde många väljare. Detta lyckades Bengt Westerberg, från Folkpartiet, utnyttja som ”det rimliga mittenalternativet” mellan högern och vänstern. På det här sättet, gick samtliga partier back, förutom Folkpartiet, som gick kraftigt framåt i valet 1985.

Trots att Socialdemokraterna och Palme tappat i valet, var de fortfarande tillräckligt stora med sina 44,68% för att få behålla makten. Palme såg valet 1985 som sin viktigaste valseger, då Sossarna lyckades behålla makten, trots en usel politik, att det inte straffade sig. 

Slutsats.

Sverige var redan extremt socialistiskt under Tage Erlander. Men de flesta av oss minns Olof Palme som det mer extrema formen av socialism, snudd på kommunism. Så väl socialt och ekonomiskt förde Palme Sverige till ruinens brant. Något som vi egentligen fortfarande inte kunnat återhämta oss från. Tvärtom fortsätter vi i samma riktning, då vår Statsskuld fortsätter att växa i rekordtakt. Skatterna är förvisso lägre nu än vad de var då, men vi toppar fortfarande ligorna när det gäller världens högsta skatter.

Det är viktigt att även förstå att denna smärtsamma omvandling av Sverige kom från uppifrån. För att förstå vad Palme egentligen sysslade med, måste man först förstå vad det är som Bilderberg, Romklubben och Committee of 300 i själva verket vill åstadkomma. Först då förstår man varför alla industrier läggs ner, varför de skapade miljörörelserna, varför de socialt omvandlade väst till ett dekadent soptipp under 60- och 70-talet.

Så devalveringarna, inflationen, massregleringar, avindustrialiseringen, 68-rörelsen, åsiktsfascismen, och all denna krypto-kommunism har sitt sammanhang. Palmes dualism, var i sig ett spel, för att få med sig de lättlurade fåren. Och han lyckades utmärkt. Än idag har vi svenskar som längtar tillbaka till Palmes elände. Man har lyckats få till en kult kring honom.

Olof Palme var inte bara ytterliggare en Bilderbergare. Han var med i Committee of 300! Det är inte vem som helst som får vara med där. Inte ens Carl Bildt är med där. För att Bildt är bara en springpojke. Palme var ingen springpojke. Han var en av de riktiga eliterna som drev deras agenda betydligt mer öppet.

Redan 1981, avslöjade f d MI6-agenten Dr. John Coleman att Olof Palme skulle vinna valet 1982. Det hade eliten redan bestämt. Och så blev det också. Palme hade ett viktigt uppdrag åt den globala eliten, och inget skulle hindra honom. Ifall valet 1982 gick riktigt till, vet jag inte. Men det är uppenbart att eliten hade ett finger med i spelet, för att se till att Palme skulle få komma tillbaka till makten.

”On 30th April 1981, 1 wrote a monograph disclosing the existence of the Club of Rome identifying it as a Committee of 300 subversive body. This was the first mention of both
of these organizations in the United States. I warned readers not to be fooled by the
feeling that the article was far-fetched and I drew a parallel between my article and the
warning issued by the Bavarian government when the secret plans of the Illuminati fell
into its hands. We shall return to the Club of Rome and the role of the Committee of 300
in U.S. affairs later herein.

Many of the predictions made in that 1981 article have since come to pass, such as the
unknown Felipe Gonzalez becoming prime minister of Spain, and Mitterand being
returned to power in France; the downfall of Giscard D' Estang and Helmut Schmidt, the
return to power of Swedish nobleman and Committee of 300 member Olaf Palme, the
nullifying of Reagan's presidency and the destruction of our steel, auto and housing
industries in terms of the post-industrial zero-growth order handed down by the
Committee of 300.

The importance of Palme lies in the use made of him by the Club of Rome to deliver
technology to the Soviet Union on the forbidden list of the U.S. Customs, and Palme's
world-wide communications network employed to train the spotlight on the phony Iran
hostage crisis, while he shuttled back and forth between Washington and Teheran in an
effort to undermine the sovereign integrity of the U.S. and place the phony crisis in the
realm of a Committee of 300 institution, viz, the World Court at The Hague, Holland.”

Nu kanske folk börjar förstå vidden av det hela. Palme var så klart en av dem. Precis som tidigare socialdemokratiska partiledare hade han släktband till adeln och överklassen. Varför socialister ständigt vill representeras av eliter, borde få någon klocka att ringa.

Men nej. Svenskar lät sig blåsas av eliter, myndigheter och fram för allt Sosseadeln. De lurades in i klasskampen för att klämma åt företagarna som anställde dem, för att de tjänade mer pengar. I slutändan fick dessa arbetare stå sitt kast. Ty även de drabbades till slut av skattehöjningarna och inflationen. Och de drabbades även när företagen tvingades lägga ner industrier, fabriker och outsourca jobben till fjärran länder. Trots all denna svek som sossarna och fackföreningarna ställt till med, var 40+% av svenskar beredda att fortsätta rösta på SAP. De valde att fortsätta vara medlemmar i fackföreningarna, trots att de såg till att jobben försvann. Det viktiga för dem, var att klämma åt dessa ”onda företagare”. De tjänade tydligen för mycket. Och om en ska vara mindre produktiv, så ska tydligen alla vara mindre produktiva. ”Hellre att fabriken tvingas lägga ner, än att ägaren kan få tjäna så bra”. Det kanske är ”den svenska avundsjukan”.

Jag vet inte vad det är, men något är väldigt konstigt när så många svenskar är beredda att förlåta så mycket från sin elit, och dessutom kräva att ge samma elit mer makt och befogenheter. När Englands Kung George III höjde skattetrycket till 20% i kolonierna ledde det till den amerikanska revolutionen. När skattetrycket låg över 80% i 70-talets Sverige, var hälften av befolkningen beredda att gå med på ytterliggare skattehöjningar. Kan det verkligen vara så prioriterad av svenskar att vilja förbli slavar till en hänsynslös elit?

Denna jämförelse får mig att tänka på ett citat från Niccolo Machiavilli.

Övriga Källor: 

Wes Penre, The Swedish Model. 

Danne Nordling, Palme kostade många miljarder. 

Danne Nordling, Varför krisade välfärdsstaten efter 1970? 

Dr. John Coleman, The Story of the Committee of 300.