Ytterligare en rapport avslöjar att ytterligare 300 personer misstänks för att ha våldtagit åtminstone 1 400 barn under en 16 års period.
Det är nu uppenbart att en större del av befolkningen i Rotherham nu känner till den tidigare pedofilskandalen då media först uppmärksammade det och Sarah Champion som leder Labour i Rotherham hade hjälpt till att dölja den tidigare skandalen. Alltså fanns inga ursäkter längre. Ändå valde en bred majoritet av befolkningen i kommunen att rösta på just henne i det senaste valet i våras. Alltså kan man inte tolka detta på något annat sätt än att befolkningen i den kommunen accepterar det som sker i deras ort.
Inte nog med detta så har Yorkshirepolisen fått ytterligare kritik över deras passivitet gällande bekämpningen av pedofili i den senaste rapporten. Polisen i området verkar ha haft en mycket nära relation till Labourpartiet i Rotherham, vilken kan förklara varför detta kan få ske så systematiskt i just Rotherham.
Bland många homosexuella i en PRIDE-parad står en 12-årig pojke och dansar sexuellt provocerande. Det är knappt så att männen klarar av att behärska sig från att närma sig pojken.
Enligt webbsidan Overworthy, som gör narr av vänster-webbsidan Upworthy, så berättar man att pojken dansar för att bekämpa "homofobin". Detta bekräftas även av den homosexuella tidningen GayStar, som skriver att pojken på 12 år gjorde vad han kunde för att provocera fram reaktioner från "homofober".
Bland kommentarerna reagerar många normala människor kraftigt och tar avstånd från beteendet. Samtidigt anklagas många av dem för att vara "pedofober".
Det är numera allmänt känt och erkänt att Brittisk Public Service varit ett näste för pedofili. Jimmy Savile-skandalen avslöjade detta tydligt. Men detta är så klart inte begränsat till England. I Sverige har vi också samma modell, nämligen Svensk Public Service. Och allt mer pekar åt att även våra socialister tenderar att vara pedofilers skyddslingar.
BBC höll locket på om Jimmy Saviles sexuella utnyttjande av barn. I Sverige hade vi SR:s medarbetare Pontus Enhörning som dömdes för pedofilibrott. Enhörning mest känd för att ha varit radiopratare i komikern, Annika Lantz, program Lantz i P3, skyddades ihärdigt av etablissemanget. Ingenstans fick hans namn synas efter det att han dömts. Detta avslöjade Helena Palena på sin blogg 2011. Och kollar man på Enhörnings Wikipedia, står det inget om domen mot honom. Däremot finner man en diskussion där moderatorerna envist kämpar mot kritiker om man ska lägga upp domen eller ej.
Men låt dig inte luras att tro att Enhörning var den enda perversa individen som "råkar" vara Public service-medarbetare. Förra året blåstes ytterligare en pedofilskandal, återigen inom SR. Inget namn har officiellt kommit ut ännu. Och jag tänker inte skriva någons namn här. Men ni som är intresserade kan läsa FlashBack-tråden HÄR. (Intressant med en invandrad SD-hatare förresten).
I SVT:s barnkanal har vi flera gånger fått se prov på sexualisering av barn. Det har faktiskt skett nu så pass många gånger att det skulle kräva ett helt inlägg på bara det ämnet. Mitt råd till er är att inte låta era barn kolla på Barnkanalen. De ska helst inte kolla på TV öht, men i synnerhet inte Barnkanalen. Se bara på vilket inflytande RFSU har över Public Service.
Så efter allt detta, borde det faktiskt inte komma som en överraskning när Barnkanalen SMS:ar grovt homosexuellt porr till små barn. SMS:et nådde ut till ett drygt 60-tal barn i Sverige som ville delta i en tävling.
Dagens Nyheter hjälper SVT på travet med att hävda att länken saknade ett "f" på slutet. Det hela skulle alltså vara ett misstag, försäkrar DN. Men om det bara var ett "f" på slutet som saknades, så kan man undra vad hela länken bestod av. Detta publicerar inte DN.
Utan det där "f":et på slutet av länken hamnade alltså Tumblr-konto där det stod "Gay sex is the answer" (Gay sex är svaret). Lite märkligt kan man tycka om det bara är ett "f" som skiljer en länk mellan en SVT lek för barn och grovt homosexuell porr.
Tillåt mig att tvivla på DN:s uppgifter. Tumblr, med dess enkla budskap är ett starkt näste för vänsterextremister och feminister,och inte minst hbtq-aktivister. Som vi förövrigt vet finns anställda där som Public Service-medarbetare. Det är inte alls långsiktigt att tro att dessa kanske hänger på vissa Tumblr-sidor.
Engelska patrioter leder protest mot barnvåldtäkter i Rotherham.
Rotherham är numera känd i hela England och världen som staden där kommunstyrelsen, polisen och kriminella invandrade gäng från muslimska länder tilläts aktivt gruppvåldta upp emot 1 400 vita engelska flickor, i vissa fall så unga som 12 år gamla.
Pedofilhärvans avslöjande skapade starka reaktioner med konservativa grupper som mobiliserade i staden, så som EDL, som demonstrerade mot barnvåldtäkt. Något som fick starka reaktioner från islamiska grupper och vänsterextrema grupper understödda av fackföreningsrörelsen i staden.
Trots denna dunderskandal gick den sittande Labour starkt framåt i valet i Rotherham. Socialisterna lyckades samla på sig egen majoritet med 52,5%. UKIP hamnade som stark tvåa med sina dryga 30%. Förklaringen till Labours framgång i Rotherham verkar vara deras ensidiga vurm för och försvar av den muslimska befolkningen i staden. Det gick så långt att det vänsterextrema Respektparty som leddes lokalt av den islamistiska konvertiten, Yvonne Ridley, inte ens lyckades trumfa Labour i kampen om muslimernas röster i staden.
Labours framgångar i staden har nu lett till att kommunstyrelsen nu kräver ett förbud på demonstrationer mot barnvåldtäkt. De får även stöd från polisen i Yorkshire-regionen som anser att kostnaderna för demonstrationerna mot barnvåldtäkt är för stora. De påpekar att protesterna mot barnvåldtäkt drivs av "högerextrema" grupper som i sin tur får vänstergrupper att agera i en motdemonstration som oftast leder till våldsamheter som i sin tur kräver stora resurser från polisen och myndigheter.
Labours kommunstyrelse i Rotherham och polisen vill alltså göra det till en fråga om kostnad när de skickar sitt kravbrev till Theresa May, Englands Inrikesminister. Men uppenbart är även att varken Labour eller polisen vill bli påminda om deras delaktighet i ett av vår tids största pedofilhärvor. Dessutom har Labour satsat stort på att försvara islamisterna i staden, samtidigt som polisen inte vill ingripa mot den islamiska befolkningen i staden då det värsta dom vet är att bli kallade "rasister".
En av eliternas många sexslavar försökte fly Buckingham Palace. Det var en ung man (pojke) som helt naken försökte klättra sin väg ut från ett fönster och ner, innan han dramatiskt föll ner. Någon har lagt upp en video som visar detta. Det var några som av ren tillfällighet lyckades föreviga ögonblicket.
Det blir intressant att se vad eliterna hittar på för ursäkter för detta. Videon kan mycket väl försvinna snart. Den har snart varit uppe i knappt två dagar, och har inte fått allt för många visningar. Men sprids den mer, kan videon mycket väl försvinna.
Läs mer om detta och övriga homosexuella/pedofila/sexritualer som eliterna sysslar med hos Before It´s News.
PS: Vissa ska tydligen ha kontaktat Buckingham Palace för en kommentar. De väljer dock att avböja från att kommentera händelsen.
PS2: inte helt oväntat påstår Daily Mail att videon är fejk. Hehehe...
PS3: Videon var inte fejk. Men killen var inte heller någon sexslav. Utan det var prinsessan som var tydligen ute på äventyr. https://www.youtube.com/watch?annotation_id=annotation_2538494815&feature=iv&src_vid=NQTBepU7D0U&v=Ol82QWA9_lk
Har nu ändrat i rubriken. Men det tar inte ifrån att dessa företeelser tidigare hänt inom just Buckingham Palace. Mirror.
Den illuministiska luciferianen och starka NWO-anhängaren Russell Brand, blev förbannad när en journalist bytte ämnet. Brand hade dykt upp för att stödja en vänsterrörelse, med det mycket lämpliga namnet New Era Estate (tillhörande området New Era i Huxton i London), gällande deras protest mot de höjda bostadspriserna i området.
Under en intervju talade Brand glatt om varför han stödjer de fattiga invånarna i området. Men reportern frågade då Brand om inte problemet hade att göra med att de rika drev upp priserna, och frågade då också hur mycket Brand själv betalade för sin lägenhet. Då blev den rika, hycklande, illuministen, Brand rasande mot reportern. Genast blir han nervös och vill inte tala om hans lägenhet.
Sen så hoppar Lindsey, in i diskussionen för att försvara Brand. Lindsey får vi sen veta från Brands egen vlogg, tillhör den stora fackföreningsrörelsen Unite, som har starka band till Labourpartiet i England.
Hycklaren avslöjades väl, ändå lär folk fortsätta att följa hans illuministiska budskap. Fick en massa hatmejl mot mig senast jag exponerade Brands kopplingar till den globala eliten, och varför han just nu är de etablerade mediernas stor gunstling.
Inte nog med det, så sprider han sin New Age budskap om andlig evolution. Samma budskap som David Icke sysslar med, och som från början förmulerades av Madame Helena Petrovna Blavatsky, modern av den teosofiska rörelsen som idag dominerar inom FN. (Se mitt tidigare inlägg om LUCIS TRUST).
Här får ni ytterligare en dos exponering av luciferianen Russell Brand.
OFÄRDSSTATEN. Det stormar i England nu då det avslöjats att myndigheter såg till att söva ner en gravid italiensk kvinna för att genomföra ett kejsarsnitt. Så kunde de beslagta fostret från kvinnan som de ansåg skulle vara en olämplig mamma.
Det handlar om en hemlig domstol som upprättades av de socialdemokratiska Labourregeringen 2007. Vanliga domstolar, politiker eller ens myndighetspersonal kan få tillgång till uppgifterna som denna hemliga domstol har. Den här typen av verksamhet har de sysslat med sedan hösten 2007 i England, där de beslagtagit barn från deras föräldrar.
Men för första gången skedde detta med en utländsk medborgare. Den italienska kvinnan hade inte begått några brottsliga handlingar. Hon var i England för att hon skulle börja jobba. Men eftersom hon var tvungen att ta mediciner för en sjukdom ansåg denna hemliga domstol att det var i deras rätt att beslagta fostret direkt från kvinnans livmoder, innan hon hunnit föda barnet. Att Staten ingriper på det här sättet bör också ses som unikt.
Kvinnan har sen tidigare två barn. Och eftersom hon har denna sjukdom kan hon inte ta hand om dem. Det är istället barnens morföräldrar som har hand om dem. Nu har dock domstolen förbjudit myndigheter från att skicka den nu 15 månader gamla bebisen till Italien. Kvinnan får inte ens träffa sitt barn. Den ska istället adopteras till en familj med ingen relation till den italienska kvinnan.
Tidigare i år, i ett uppmärksammat fall, bestämde den hemliga domstolen sig för att sätta Wanda Maddocks i fängelse för att ha försökt hämta hem sin far från älderomsorgen för att hon skulle kunna ta hand om honom hemma istället. Hon fick sitta i fängelse i fem månader utan någon rättsprocess, och även utan att veta varför hon blev fängslad.
Jämfört med det, så är så klart det här senaste fallet extraordinär. Dels för att den italienska kvinnan inte ens hann föda barnet innan den plockades bort av myndigheterna. Men också för att hon var inte en engelsk medborgare. Kanske även svenska kvinnor ska akta sig från att sätta sin fot i England om de är gravida.
Nu vädjar kvinnan till brittiska myndigheter att inte adoptera bort sitt barn till främmande. Hon har fått allmänhetens stöd, och även politiker har reagerat starkt och kommer att ta upp fallet i Parlamentet.
Ett annat uppmärksammat fall, där denna hemliga domstol beslagtaigt barn, är den med Nigel Cooper. En engelsman som arbetat för NATO i Belgien. I följande intervju berättar han om hela processen.
Bravo Kent! Han gjorde precis som jag önskade att SD skulle göra. Gång på gång gick Miljöpartiet, framför alla andra, ut och försökte skrämma svenska folket med att Sverigedemokraterna skulle samarbeta med dubiösa partners på EU-nivå. Senats var det Peter Eriksson (MP) som gick ut med ett sådant budskap i SvD. Något som de fått stark draghjälp för från MSM i Sverige.
Men som tur är, blev hans attack mot SD besvarad, och det med besked! Kent Ekeroth (SD) begränsades endast av antalet tecken man får ha med i en replik i SvD. Ändå skrädde han inte orden. Jag tror faktiskt att MP:arna nu börjar ångra alla dessa infantila attacker mot SD och Le Pen.
SD har inte inlett något samarbete internationellt, medan att MP idag samarbetar med andra Gröna partier inom EU. Det mesta som de har på Le Pen och hennes Front National är vissa uttalanden, politiska domar och så partiets bakgrund. Inget i den praktiska politiken de kan lyfta fram och kritisera alltså, precis som med SD här hemma i Sverige.
MP å sin sida, leds i den Gröna partigruppen i EU av pedofilisten Daniel Cohn-Bendit. Något som svensk media så klart tycker är helt ointressant. Därmed var det bra att Ekeroth tog upp det i sin replik! Han tog även med att de Gröna i EU strävar efter en mer federalistisk och överstatlig EU.
Just på dessa två punkter lär läsarna ha höjt på ögonbrynen, då MP:s internationella kontakter aldrig granskats, alls! Jag gissar nu att MP ångrar sina konstanta attacker mot SD under hösten i den här frågan, nu när det visar sig att de idag har betydligt värre kontakter än vad SD kanske kommer att få.
Jag hoppas också att fler svenskar börjar studera denne Cohn-Bendit och den Gröna gruppen i EU lite närmare. Det kan leda till att MP tappar en del väljare. Jonas Sjöstedt (V) gör klokt i att inte hoppa på samma tåg som MP. Deras kontakter inom EU är faktiskt snäppet värre.
De kristdemokratiska ministrarna missköter sig så grovt på senare dagar, att det måste ses som ett under att de ens lyckas hålla sig ovanför 3% i mätningarna. Senast skrev jag om hur socialminister Göran Hägglund behandlar alla som drabbades av massvaccineringen. Och den här gången handlar det om en annan kristdemokrat, barn- och älderminister Maria Larsson.
Förvisso var Alliansen med och grävde in i socialdemokratins mörka historia om vanvårdade barn mellan 1920 och 1980. Men sedan informationen blev offentligt, så har Maria Larsson (KD) lyckats sabotera sig själv, först genom att neka de drabbade någon ersättning alls. Sedan backade hon, och även om det var SD som tog initiativet för att det ändå skulle bli en ersättning för de vanvårdade barnen, så uteslöts SD från förhandlingarna. Som förövrigt ledde till dagens problematik.
Nu under hösten håller barn- och älderministern på att maska igen. Något som fick SD att börja reagera igen. Margareta Larsson (SD) har nu själv tagit initiativ för att organisera ett antal föreningar som representerar de drabbade. Föreningen Vanvårdade och Bortglömda säger nu öppet till media att "SD verkar vara det enda parti som faktiskt bryr sig."
Föreningarna till de drabbade har inget samröre med SD, men de säger till media att de inte tänker tacka nej till SD:s inbjudan om att bilda ett rikstäckande förbund. På fredag kommer SD att hålla mötet med föreningarna i Riksdagen. Margareta Larsson (SD) själv har skrivit 6 motioner i ämnet.
Av de 3 484 som ansökt om ersättning har endast 921 behandlats. Många av dessa har fått avslag. Ersättningsnämnden är mycket stränga i sin bedömning. Begreppet "vanvårdad" räcker nämligen inte för att få ersättning. Alltså kan ett barn ha blivit sexuellt utnyttjad under Statens vård, men ändå nekas ersättning. Begreppet som Ersättningsnämnden kräver för att kunna få ersättning är istället "vanvård av allvarlig art". Först då kan det enligt Ersättningsnämnden bli frågan om att man får en ersättning av Staten. Detta anser föreningarna är fel.
Dessutom finns det tvister om hur mycket själva ersättningen blir. På Irland och i Norge har de drabbade fått som maxbelopp för mycket grova övergrepp 1 miljon kr. För vanvård av allvarlig art mellan 500 000 kr och 700 000 kr. Som minimibelopp för vanvård fick de 250 000 kr. I Sverige ligger maxbeloppet istället på 250 000 kr. I så väl Irland som i Norge har ungefär 93% av ansökningarna fått ersättning. I Sverige kommer vi inte i närheten av den siffran. Föreningarna vill gärna att Sverige följer Norges modell.
- Jag är själv barnhemsbarn och vet hur viktigt det här är. De andra sju partierna i riksdagen är överens om att stoppa undan den här frågan men jag har med mig mitt parti på att arrangera det här mötet så att de inblandade föreningarna kan få ihop en paraplyorganisation som kan agerar tuffare mot staten. Som parti vill vi sedan ha samma ersättningsmodell som i Norge och även ta bort gränsen på att inte ta upp några fall efter 1980, säger Margareta Larsson (SD).
Lägg märke till hur stränga myndigheter är mot svenskar som bokstavligen misshandlats av den svenska Staten. Men när de gäller invandrare och i synnerhet illegala sådanna, så är myndigheterna gärna mer generösa i sina bedömningar.
Tidigare berättade jag om den dragkamp som pågick mellan Piratpartiet (PP) och deras ungdomsförbund, Ung Pirat. Nu är det klart att moderpartiet vann dragkampen över ungdomsförbundet. Christian Engström får återigen toppa Piratpartiets lista i nästa års EU-val. Och Amelia Andersdotter, som är nära knuten till ungdomsförbundet, fick nöja sig med att bli tvåa, precis som i förra EU-valet.
På tredje plats finner vi partiledaren Anna Troberg. Och först på sjätte plats finner vi den förre partiledaren Rick Falkvinge. På elfte plats finner vi Torbjörn Wester, den mer migrationsrealistiske av alla piratpartister.
Min prognos är att PP kan lyckas ta ett mandat i EU-parlamentet. De kommer att få vara med i debatterna, och de kommer säkert att prata en hel del om NSA, GCHQ och FRA, vilket kan ge dem en viss fördel. Men jag tror inte det kommer att gå lika bra för dem som vid förra EU-valet. Konkurrensen blir ganska tufft ändå. Så Engström kommer nog att få behålla sin plats som EU-parlamentariker, medans att Amelia får packa väskorna och åka hem.
Jag och säkert även en del av mina läsare märkte vilken stor mediahype det blev förra året efter publiceringen av boken 50 nyanser av honom, skriven av E L James. Jag hade själv inte lagt så mycket märke åt nyheten som då verkade helt ointressant. Jag hade inte läst boken, och var inte heller intresserad. Men som vanligt blir man skeptisk mot allt som hypas av vår MSM.
Boken riktade sig främst mot vuxna kvinnor och till viss del även äldre kvinnor. Och det var i praktiken tantsnusk. Det var åtminstone uppfattningen man fick till en början. Tantsnusk har dock funnits länge. Varför just den här boken blev så hypad förståd man inte först. Männen riktar sig oftast till det visuella och medan att kvinnor söker sig till litteraturen. Men både kvinnor och män kan konsumera porr, även om det oftast är olika sorters porr.
Men 50 nyanser av honom är egentligen inte något vanligt tantsnuk eller tantporr. Det är i själva verket ett väldigt subtilt sätt att göra reklam för och normalisera pedofili. Vi bör även ha i åtanke att många konsumenter av den här boken är säkert mammor som skulle nog ta kraftigt avstånd från pedofili. Men det är nog hela poängen att boken ska just nå den här målgruppen för att göra pedofili mer accepterat. Vi har redan sett hur vissa försöker få till porrundervisning i skolan för små barn. Bara så att ni vet, så finns det en tydlig agenda, och jag har redan tidigare skrivit vilka det är som driver på detta.
Boken ger den kvinnliga huvudrollen åldern 21 år. Men läser man boken så märker man att det inte handlar om en kvinna, utan en flicka. Hon har inte haft sex, eller masturberat. Och hon beskriver sin omvärld ungefär så som ett barn skulle beskriva den. Hon använder ett barns språk och har ett barns perspektiv på sin omvärlden.
Den manliga huvudrollen verkar attraheras av flickans oskuld, på samma sätt som pedofiler är efter det rena. Han får henne dessutom att tro att det är hennes fel, och får henne att försvara övergreppen. Hon tycker dock inte om att hon behandlas (OBS!) "som ett barn", varpå han svarar att hon "beter sig som ett barn". Han blir allt mer brutal mot henne och sexet mer våldsamt.
Uppenbarligen är det något sjukt med våra kulturtanter som försvarat och hyllat den här boken, även här i Sverige. Författaren E L James bjöds även till Skavlan för att fritt kunna göra reklam för sin bok. Hon hade i alla fall etablissemangets fulla stöd. Och tyvärr även många kvinnors stöd. Många av dem längtar redan till film-versionen av boken.
Jag vill rekommendera er Dr. Judith Reismans mycket kritiska recension av boken, och hur hon tydligt påpekar att boken i själva verket är subtil propaganda för pedofili. Alan Watt har också läst Reismans recension.
Fridolin försöker grilla Åkesson om "dubiösa" samarbetspartners inför EU-valet.
EU-valet. I onsdags var det dags för höstens stora partiledardebatt i Riksdagen. Gustav Fridolin från Miljöpartiet (MP) försökte sig på en misslyckad grillning av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna (SD). Efter detta har massmedia och övriga etablissemanget hakat på, i synnerhet efter det att Frankrikes Front National, med självaste Marine Le Pen, varit i Stockholm och träffat Åkesson och Sverigedemokraterna.
MSM går nu igång med samtliga motorer för att försöka påvisa vilka extremister SD verkligen är, nu när de råkat träffa Le Pen under ett kort besök. SD och Le Pen har inte inlett något samarbete. Båda två är dock intresserade av att sondera terrängen, för att se ifall man kan finna eventuella samarbetspartners efter vårens kommande EU-val.
Det är intressant att media riktar in sig på vilka samarbetspartners som SD eventuellt kommer att ha. Alltså ingenting är klart än, men MSM kan redan återigen, som vanligt stämpla SD som extremister, som samarbetar med andra extremister, och som bör därmed inte röstas på.
Svensk media är dock helt tyst om andra svenska partiers samarbetspartners i EU-parlamentet. Där finns det faktiskt några riktiga guldkorn. Men jag tänkte rikta mig specifikt mot Gustav Fridolin och hans MP, med tanke på att det var han och hans partivänner i media som började denna hets. Vi kan även ha i åtanke att Piratpartiet (PP) finns i samma grupp som MP. Inte så konstigt med tanke på att deras partigrupps ledare, Daniel Cohn-Bendit, i EU-parlamentet har en ganska obehaglig bakgrund. En bakgrund som fortfarande skapar rubriker och som lite då och då dyker upp, när folk ifrågasätter hans lämplighet i olika samanhang. Den här frågan är fortfarande känsligt bland de Gröna i EU-parlamentet.
Innan Cohn-Bendit blev politiker, jobbade han med små barn. I det franska TV-programmet Apostrophe berättade Cohn-Bendit på 80-talet, vad det var han sysslade med, ganska öppet. Han talade om "en alternativ gård med barn". Han berättar ganska öppet om hur han "myser" med barnen, varpå de andra i panelen undrar vad det var han menade. Cohn-Bendit förtydligar:
"Först och främst ger jag inte dem några idéer. Visste du att barnets sexualitet är någonting fantastiskt? Låt oss vara ärliga och seriösa...
... du vet när ett barn börjar klä av en. Det är fantastiskt. Det är fantastiskt för att det är en lek och absolut vansinnigt erotiskt."
Daniel Cohn-Bendit var en framstående figur i den franska varianten av 68-rörelsen. Det var då som "revolutionär student" han blev känd. På 70-talet gjorde han sig skyldig till hooliganism och var inblandad i kravaller. Till den grad att han blev personan non grata i Frankrike och fick flytta till Tyskland. Där skulle han börja jobba med små barn i ett barnhem som inriktade sig på "antiauktoritär" fostring. Där utförde Cohn-Bendit en del "experiment" med barnen.
1975 släppte Cohn-Bendit en bok i ämnet. Där skrev han:
"Mitt flörtande med barnen fick snart definitivt en erotisk karaktär. Jag kunde känna hur de unga flickorna vid femårs åldern hade redan lärt sig hur de kunde komma igång med mig.
Det hände flera gånger att barn öppnade mitt skrev och började smeka mig. Jag reagerade olika från fall till fall. Men barnens önskemål skapade problem för mig... när de insisterade, jag smekte dem tillbaka. Folk anklagade mig för att vara pervers, och brev hade skickats till kommunen där de frågade ifall verksamheten finansierades av offentligheten. Som tur var, hade jag hunnit avsluta mitt kontrakt via föräldrarna och slapp därmed få sparken..."
Cohn-Bendit hade även hyllat Karl Marx i boken. Och även Wilhelm Reich som hade kämpat för "ungas sexualitet".
Sinnessjuka progressiva marxistiska föräldrar var de som tydligen lämnat över sina barn till detta barnhem, uppenbarligen för att bekämpa den "auktoritära" fostring de annars skulle få. Därför hyllade Cohn-Bendit tyskarnas "antiauktoritära" rörelse, som hade nått mycket längre än andra. På det här sättet hjälpte föräldrarna begrava alla misstankar mot Cohn-Bendit.
2001 var Cohn-Bendit politiker. En politisk stjärna på väg upp, men samtidgt kom anklagelserna tillbaka. Då fick han dock tag i de progressiva föräldrarna vars barn han hade fått sköta. De skrev alla på i ett brev, där de försäkrade om att Daniel Cohn-Bendit inte hade förgripit sig på deras barn.
Men i våras började denna fasad att krakelera, återigen. En av föräldrarna, Thea Vogel, erkände till tysk media att beslutet att skriva under, Cohn-Bendits försvarsbrev, var endast av politiska skäl. Hela brevet var alltså ett bedrägeri.
Anklagelserna om vad Cohn-Bendit skrev i sin bok, avfärdar han dock som "fiktion". Han menar alltså att det han beskriver i boken, hände aldrig i verkligheten. Det var alltså enligt honom bara för att provocera. Därmed kan inte boken användas mot honom som bevis.
I följande video, från i våras, försöker några tyskar konfrontera Daniel Cohn-Bendit som då deltog i Läkare utan gränser konferensen i Berlin. Under frågestunden frågar en tysk i publiken ifall Cohn-Bendit verkligen är lämplig för att kunna delta i panelen med tanke på hans bakgrund och de senaste avslöjanden. Läkare utan gränser ville dock inte höra något om detta. Tysken som ställde frågan försökte ställa följdfrågor, men sen klipptes micken, innan han fick lämna salen. Läkare utan gränser skulle nog aldrig välkomna någon som Marine Le Pen på deras konferenser, men Daniel Cohn-Bendit är tydligen helt rumsren för dem. Bara det säger en hel del om den organisationen.
Hur som helst, så är Daniel Cohn-Bendit fortfarande ganska öppen med att han förespråkar legaliserandet av pedofili och pederasti. Och han är ledare för de Gröna i EU-parlamentet! Alltså samarbetar Miljöpartiet och Piratpartiet med honom. (Han styr i stort sätt över dem). Kanske Jimmie Åkesson kan grilla Gustav Fidolin eller Åsa Romson gällande detta i nästa partiledardebatt i Riksdagen, inför hela Sverige.
I följande video grillar Åkessons nya tjejkompis Cohn-Bendit.
Här följer femte delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första,andra, tredje och fjärde delen innan ni fortsätter här. När Erlander hade regerat klart, hade Sverige redan omvandlats till ett socialistiskt land. Detta var DYG-gängets förtjänst. Men Socialdemokraterna hade bara börjat i sin marsch framåt, mot den socialistiska utopin. Sossarna var nu dessutom så pass dominanta inom svensk politik, att de kunde komma ut och bli än mer radikala. Och det var precis det som skulle ske med Olof Palme. Här följer femte delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia.
Bild på sossar som marscherar vidare mot den socialistiska utopin (1968).
När Tage Erlander lämnade posten som
ledare för Socialdemokraterna, och därmed även posten som
Statsminister, innebar det slutet för eran med DYG:s dominans. Ett
nytt gäng skulle ta över den statsbärande rollen (bakom
kulisserna) i Sverige. Ett gäng som skulle bli fundamentala för de
kommande sociala och kulturella reformer som skulle komma att
omvandla Sverige under 60- och 70-talen ganska fundamentalt. Och det
är Clarté-föreningen.
Clarté.
Så här skrev kommunisten Åsa
Linderborg om Clarté-föreningen när hon hyllade den i dess
broschyr.
”Vi lever i ja(g)-sägeriets
tidevarv: Förenkla, fördunkla, fördumma! Clarté säger, nu som
förr, tvärtom: Försvåra, förklara, förändra! Så får Clarté
en ny generation av aktivister att öppna sinnet och knyta näven”.
Det är viktigt att förstå att Tage
Erlander var medlem i Clarté, och att Olof Palme var inte det. Så
det är inte så mycket partiledarbytet som var den relevanta
förändringen. Erlanders regeringar präglades av Ernst Wigforss
rekommendationer om funktionalism, där högerfalangen inom partiet
fick sätta sin prägel. Allt detta tog slut så fort Olof Palme kom
att bli Sossarnas nya ledare.
Låt mig då redogöra vad Clarté
egentligen innebar för Sverige under den här tidsperioden, och
varför det är så viktigt att känna till förbundet. För att
förstå detta måste vi ta oss till vänstern i Frankrike. Nämligen
den franske journalisten och författaren Henri Barbusse.
Henri Barbusse.
Henri Barbusse var en övertygad
kommunist och antimilitarist, precis som de flesta sossar. Han hade
deltagit i 1VK för Frankrikes del, och blev populär efter att ha
publicerat en bok om det fruktansvärda kriget. Sanningen är att han
var en usel soldat och blev skadad vid flera tillfällen, så många,
att den franska armén valde att plocka bort honom från fronten.
Hans syfte med boken var redan då antimilitaristiskt och
kommunistiskt. Strax efter hans deltagande i kriget flyttade han till
Moskva, gifte sig med en ryska och blev medlem i det ryska
Bolsjevikpartiet.
När han återvände till Frankrike
blev han medlem i franska kommunistpartiet. Den blodiga ryska
revolutionen beskrev Barbusse som ”Det vackraste fenomenet i
världshistorien”. Barbusse förespråkade en kultur för
proletariatet, en ”prolekult” som Lenin kallade det. Barbusse var
mer eller mindre en Sovjetisk agent i Frankrike.
Barbusse skrev också en novell med
namnet Clarté. Novellen
handlar om en kontorsarbetare som jobbar åt försvarsmakten i
Frankrike. Kontorsarbetaren upptäcker att kriget är i själva
verket ett bedrägeri mot mänskligheten, utfört av de
imperialistiska och ”onda kapitalisterna”. Boken skulle inspirera
till bildandet av förbund med samma namn i väst. I länder som
Frankrike, Tyskland, England, Sverige och USA bildade man förbund
inspirerad av boken Clarté.
Barbusse skulle
leda den franska avdelningen. I den engelska avdelningen skulle vi
finna (the usual suspects): Bertrand Russell, H G Wells, Bernard Shaw
och en massa fackföreningsledare. Så där finner vi ytterliggare en
koppling till The Fabian Society och övriga intellektuella eliter
underordnade City of London Corporation.
Mot
slutet av sitt liv skulle Barbusse skriva hyllningar av de Sovjetiska
ledarna. Först Trotskij, innan han förlorade maktkampen mot Stalin.
Men när Stalin vann maktkampen uttryckte Barbusse endast förakt mot
Trotskij som han kallade för ”förrädare”. Barbusse skrev sedan
boken Staline om
Stalin, där han hyllade den blodstörstande diktatorn. Han gick även
till hårt angrepp mot hans kamrater inom presskåren som på något
sätt vågade ifrågasätta skönmålningarna av Stalin. Detta var
alltså den stabile grundaren av föreningen Clarté. (Det har hävdats
att han var frimurare med starka band till Grand Orient de France
(GODF-loget). Detta har dock inte bevisats, däremot har GODF en
ungdomsförening med samma namn, nämligen Clarté).
Clarté-föreningarna
skulle så småningom lösas upp. I Tyskland försvann föreningen
strax innan 2VK. I England, Frankrike och USA skulle föreningarna
ingå i andra grupperingar, omvandlas till nya föreningar eller
upplösas. I USA blev föreningen till exempel en del av The
Liberator (Magazine), en
socialistisk tidning i USA. Även i Sverige skulle föreningen
upplösas. Men endast i Sverige skulle föreningen återuppstå strax
innan 2VK:s slut.
Det
Svenska Clartéförbundet
som den kallar sig, hade sedan sitt grundande 1921 haft Barbusses
upprop som utgångspunkt. De kräver en international för världsfred
och en hushållsomdaning i socialistisk anda.
1944 var den
svenska Clarté-föreningen den enda som fanns kvar. Och skulle
fortsätta med samma verksamhet som tidigare. Den moderna kampen mot
”fascism”, militarism, "imperialism" och kapitalism. På 20- och
30-talet, och sedan på 40- och 50-talet, var det ett starkt fäste
för radikala unga kommunister och socialister på universiteten.
Märkligt nog finner vi en ung Jarl Hjalmarsson bland dessa. (Jarl
Hjalmarsson skulle bli Högerpartiets partiledare under 50-talet). Så
redan på 50-talet kan vi tala om en socialistisk infiltration av
”Högerpartiet”. Ty endast i Sverige kommer en ”högerledare”
undan med en socialistisk agenda.
Men det var först
på 60- och 70-talet som Clarté-föreningen skulle vara som mest
aktiv och spela en stor och betydelsefull roll för de sociala och
kulturella förändringarna som skedde under den här tidsperioden.
På 60- och
70-talet skulle de göra gemensam sak med KFML (en ännu mer extrem
utbrytargrupp ur VPK, som bröt ut först 1970), de skulle bilda den
numera ökända FNL-gruppen; dess medlemmar skulle även bilda
”Rebellrörelsen”, en extrem kommunistisk studentrörelse.
Clarté var
faktiskt knytpunkten för alla dessa extrema vänsterrörelser, som
vi idag kallar för ”68-rörelsen”. Det var Clarté som, ”bakom
kulisserna”, i stort sätt skapade och ledde den svenska varianten
av den internationella kommunistiska progressiva agendan;
fredsrörelsen, hippierörelsen, den sexuella revolutionen,
HBTQ-rörelsen, abortförespråkarna, kollektivisterna,
miljörörelsen, värdeliberalism, värderelativism,
kulturrelativism, kristofobi, militant sekularism, radikalfeminismen;
och inte minst mångkulturalismen, politisk korrekthet, och
internationalismen. Det här blev startskottet för den Nya
Världsordningens revolutionära omvandling av samhället via
sociala- och kulturella frågor. Något som ofta kallas för
”kulturell marxism”.
Clarté var ett vänsterintellektuell förbund, med starkast förankring bland just
intellektuella och bland studenter på universitetsnivå.
Kulturmarxism baserar sig på Frankfurtskolans idéer om kritisk
teori, som går ut på att kritisera och attackera allt vad
västerländsk kultur och värdekonservatism är för att försvaga
existerande naturliga institutionerna, som familjen, nationen och
kulturen. Med de naturliga institutionerna försvagade, skulle
individen bli mer ensam och sårbar. Här skulle Staten komma in som
”räddaren i nöden”.
Många kritiker
till kulturell marxism missar tyvärr hela poängen med
kulturmarxismen. Kulturmarxismen strävar inte enbart efter
värdeliberalism och värderelativism. Dess slutliga mål är de
facto att införa kommunismen, även i ekonomiska termer. Så här
förklarade Willi Munzenburg, en av Frankfurtskolans grundare, vad
den kulturmarxistiska agendan gick ut på.
”Organize the intellectuals and
use them to make Western civilisation stink. Only then, after they
have corrupted all its values and made life impossible, can we impose
the dictatorship of the proletariat.”
Målet
är alltså att förinta kapitalismen på lång sikt, men
värdekonservatismen på kort sikt. Clarté kan även ha varit en
subversiv organisation kontrollerad från Sovjetunionen. Med tanke på
att förbundets grundare var själv en agent åt Sovjet, så är inte
det särskilt långsökt. Lägg även till att de mest vänsterextrema
kommunisterna och försvarare av Sovjet var aktiva inom Clarté.
Aktivism-modellen som Clarté använde sig av passar även in i det
som f d KGB-agenten Yuri Bezmenov beskrev för oss som, psykologisk och
subversiv krigföring.
Fackföreningar,
studentrörelser, akademiker, aktivistgrupper, intellektuella, journalister,
läkare, alla gick ut och demonstrerade, alla var revolutionärer,
alla skulle vifta på de röda fanorna. Även studenters klädsel
förändrades under tiden. En student 1950 klädde sig på ett sätt
som vi idag skulle uppfatta som fint med kostym, inklusive kavaj.
1980 hade omvandlingen redan skett. Studenterna skulle alla vara
”arbetare” och klä sig med jeans, en el Ché Guevara
T-tröja och det som uppfattas som vardagskläder idag. Tro det eller
ej, men modet spelade också en viktig roll för att omkonstruera
ländernas värderingar då.
Den sexuella
revolutionen var också relevant, då de nu kom vid rätt tillfälle.
Eliten hade lanserat den redan på 20-talet. Men det var katastrofalt
för dem, då befolkningen ökade. Lanserandet av p-pillret år 1960
var klartecknet som behövdes för att återlansera den sexuella
revolutionen. Så den här gången skulle befolkningen kunna
programmeras för att bli mer dekadenta, samtidigt som man fick
reducera världens befolkning. Här spelade globalisten Margaret
Sanger, återigen en viktig roll.
Förutom de
tidigare nämnda medlemmar i Clarté-föreningen, finner vi:
Jan Myrdal.
Kommunist och eugenist. Son till socialisterna tillika eugenisterna
Alva och Gunnar Myrdal.
Hans Isaksson.
Läkare och filmskribent. En maoist som på fritiden sågat diverse
olika filmer på sina krönikor i fram för allt (det
vänsterextremistiska tidningen) Folket i Bild/Kulturfront. Han är
annars mest känd som en kritiker till all form av
alternativmedicin. Han föredrar att du förslavas av
Apoteksmonopolet så klart. Och så har han även gått till attack
mot alternativa behandlingsmetoder, som musik, bön och
handpåläggning. Idag skriver han för Clartés tidsskrift, där
han spyr ut sitt hat mot Sverigedemokraterna.
Ture Nerman.
En kommunist och journalist, som tidigt hyllade Lenin. Kamrat med
kommunisten Zeth Höglund och terroristen Anton Nilson (ansvarig för
bombattentatet känd som Almatheadådet). Han hade flera gånger åkt
till Moskva för att träffa bolsjevikerna. Under 2VK var han emot
Nazi-Tyskland. Han rekryterades av en svensk MI6-agent för att
sabotera Sveriges järnmalmsutskeppningar till Tyskland. Trots
hans uttalade motstånd mot Nazi-Tyskland, valde han att sabotera
denna uppdrag. Efter kriget var han öppet för ett NATO-medlemskap.
Olof Aschberg.
Kommunistisk bankir, som hjälpte till att finansiera den ryska
revolutionen. Farfar till journalisten Richard Aschberg och den
kommunistiska TV-stjärnan Robert Aschberg. Han hade väldigt nära
samarbeten inom bankväsendet med socialdemokraten George Branting,
son till den tidigare partiledaren Hjalmar Branting.
Paret Matthis.
Sköld Peter Matthis och Iréne Matthis. Han är läkare och son
till den kommunistiska författaren från Djursholm, Henry Peter
Matthis. Sköld Peter Matthis skulle själva starta hela ”68-rörelsen” i och
med Hötorgsdemonstrationen i juni 1965. Han grundade även
FNL-rörelsen. Hon är radikalfeminist och psykoanalytiker. Hon
skulle vara med och grunda den radikalfeministiska Grupp 8, som
också hade starka band till RFSU (läs gärna min tidigare artikel om RFSU).
Nils
Bejerot. Psykiater, forskare och kommunist. Fadern till Sveriges
narkotikapolitik. En intressant figur att studera, för de som är
intresserade av den svenska varianten av ”the war on
drugs”. Fick stipendium från
WHO, och har haft nära band till Carnegieinstitutet fram till sin
död.
C. H.
Hermansson. Kommunist och partiledare för VPK.
Stig-Björn
Ljunggren. Statsvetare, krönikör och högerfalangs-Sosse.
Marita
Ulvskog. Socialdemokrat. Tidigare aktiv inom FNL-rörelsen och även
KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna). Hon är idag
EU-parlamentariker. Har drivit en ”EU-kritisk” profil, men
samtidigt röstat för Lissabonfördraget.
Dessa är blott
några exempel. Kriget kring värdefrågorna hade börjat på allvar.
Men under Palme, vågade vänstern sig på, inte bara de sociala och
kulturella frågorna, men även de ekonomiska och direkt politiska
frågorna.
Olof Palme.
Olof Palme föddes,
1927, in i en förmögen överklass adelsfamilj. I internationella
kretsar benämndes även Palme som ”the swedish nobleman”.
Olof var sonsons son till Christian Adolf Palme som var
landssekreterare i Kalmar. Hans farfar var Sven Palme som var mest
känd för att göra Finlands sak till en personlig sak. Han var en
vänsterliberal politiker och verkställande direktör i
försäkringsbolaget Lifförsäkrings AB Thule, som han tog över och
gjorde till den största i Norden. Sven Palme var även löjtnant,
och gifte sig med den finska adelsfamiljens dotter Hanna von Born.
På grund av von
Borns starka familjeband till Finland blev Finlands sak även Sven
Palmes. För sina insatser skulle han få det finska Frihetskorset.
En som skulle även få samma pris var hans son Gunnar Palme, far till Olof. Han
skulle även ärva Lifförsäkring AB Thule från sin far. Gunnar
Palme skulle i sin tur gifta sig med den lettiska adelsfamiljens
dotter Elisabeth von Knieriem. Från von Knieriem sidan hade Olof
Palme även starka släktband till det Ryska Imperiets elit. Som barn
spenderade han mycket av sin tid i Lettland hos släktingar. Olof
Palme själv skulle gifta sig med dottern till den danskättade
svenska adelssläkten Beck-Friis, genom Lisbet. Så ett tydligt
mönster av giftermål inom adelssläkter, trots generationer som går, finner vi här.
Hans far dog när han bara var 6 år gammal.
Kenyon College, USA.
Redan som barn
talade Olof Palme franska, tyska och svenska. Han var oftast sjuk och
fick hjälp med läxorna hemifrån och gick på privata skolor. Han
gick på Beskowska skolan (precis som Hjalmar Branting och andra
svenska elitfamiljers barn). Han gick senare på Sigtuna Humanistisk
Läroverk (ytterliggare en elitskola) där han gick ut med väldigt
höga betyg. Efter skolan gick Palme över till att skriva för
Svenska Dagbladet. Olof Palme skulle 1944 rycka in i lumpen
inom kavalleriet och utbilda sig ända upp till fänrik, fram till
1948. På slutet av 40-talet skulle han åka utomlands till USA för
att studera vid Kenyon College i USA.
Det är viktigt att
förstå att Palmes familj var en vänsterelitistisk familj. Redan
som barn ärvde han sina socialistiska idéer från sina förmögna
föräldrar. (Och som jag så många gånger förklarat, så vill
eliter gärna ha socialism för att hindra konkurrens från en
växande medelklass.) Palmes farfar är ett typiskt exempel på en
ganska känd vänsterpolitiker. Så Palme hade redan sina vänster
idéer som barn. Men i USA skulle dessa idéer förstärkas än mer.
Bilderbergare tillika fackpamp, Walter P. Reuther.
Vid Kenyon College
deltog han i radikala debatter och skrev en uppmärksammad essä där
han kraftfullt kritiserade Friedrich Hayeks libertarianska bok The
Road to Serfdom. Palme skrev även sin kandidat uppsats, som i
stort sätt var en hyllning av The United Automobile Workers Union
(UAW). Efter utexamineringen från Kenyon College skulle han resa
runt i Nordamerika. På sina resor skulle han tillslut få träffa
sin största inspirationskälla. Nämligen UAW:s ledare Walter P.
Reuther. Både Palme och Reuther skulle senare bli två ledande
figurer inom Bilderberggruppen.
Nu är det viktigt
att förstå även bakgrunden här. UWA är bland de starkaste
fackföreningarna i USA än idag. Baserad i Detriot, kan man nu med facit i hand se hur UWA förstört stadens ekonomi. UWA grundades som
en avdelning under American Federation of Labour (AFL). Minns ni vem
som grundade AFL? Ingen mindre än frimuraren Samuel Gompers. (Ni
läste om honom i del 1. Han ligger bakom den luciferianska 1 Maj-demonstrationen, och inspirerades i sin tur av Europas invandrade
socialister, i USA).
Walter P. Reuther
var själv son till en tysk socialist som invandrat till USA. Han
blev mycket aktiv inom fackföreningsrörelsen redan på 30-talet i
Detroit. Och 1946 blev han ledaren för UWA. Det var vid den här
tiden som han skulle bli Olof Palmes främsta inspirationskälla.
Till slut skulle Palme få träffa sin idol i Detriot. Och han fick
intervjua honom i flera timmar.
De som studerat
Bilderberggruppen vet att fackpampar varit ett lika dominerande
grupp, som multinationella storföretagare, bankirer och
mediemoguler. LO:s ordförande Arne Geijer var ett återkommande
toppnamn inom Bilderberg på 60-talet, även Walter P. Reuther skulle
bli en framstående figur inom Bilderberg, även han på 60-talet.
På 60-talet skulle
Olof Palme, Walter P. Reuther, Arne Geijer med flera, vara de som på
Bilderberg formulerade att nationalismen var det största hotet mot
deras socialistiska mål av internationell globalism. Men det skulle
dröja några år innan de skulle komma så långt i deras agenda.
Efter mötet med Reuther, gick Palme vidare med sina resor genom
Nordamerika. Och han såg de sociala klyftorna och även klyftorna
mellan raserna som något dåligt i USA. Hans koncentration på de
aspekterna som han betraktade som ”dåliga” från hans synsätt,
gjorde honom än mer övertygad om sin socialistiska ideologis
överlägsenhet över kapitalismen, libertarianismen och det
amerikanska frihetsprojektet. Redan här vill Palme bekämpa det han
betraktar som kapitalismen och ”rasism”, och efter en resa till
Asien, skulle han lägga till ”imperialismen”. Även en debatt
som han följde mellan Sossarnas Ernst Wigforss (DYG), Högerpartiets
Jarl Hjalmarsson (Clarté) och folkpartisten Elon Andersson, om
skattepolitik, påverkade honom mycket. Palme hade redan varit medlem
i Socialdemokraterna redan på 40-talet, men det var först på
50-talet som han skulle bli mer aktiv inom partiet. Under den här
tiden skulle han även resa igenom Europa och skapa kontakter.
När Palme
återvände till Sverige från USA, studerade han juridik vid
Stockholms universitet. Utöver en kompletterande stridskurs inom
militären, där han blev befordrad till löjtnant, skulle Palme på
allvar börja engagera sig politiskt. Så väl via studentkåren, som
via försvarsstaben på 50-talet. Det var just på 50-talet som Palme
ganska snabbt skulle klättra upp inom SAP, via SSU,
regeringskansliet, statsrådsberedningen, ABF med mera.
Ulla Lindström (S).
1958 blev Olof
Palme Riksdagsledamot. I Riksdagen var han redan som rookie
Statsminister Tage Erlanders favorit. Palme blev hans skyddsling.
Palme skulle på 60-talet utnyttja sina internationella kontakter.
Förmodligen blev han medlem i Committee of 300 under sina utländska
resor. Detta skulle leda till 1962 års Bilderbergmöte, som för
första gången hölls i Sverige. Efter mötet skulle Palme
tillsammans med sin socialdemokratiska kollega i Riksdagen Ulla
Lindström bilda myndigheten NIB (Nämnden för Internationellt
Bistånd), det som senare skulle bli SIDA. Ulla Lindström var
förutom socialdemokratisk politiker mycket aktiv inom FN. NIB hade
redan då i stort sätt samma uppgift som SIDA har idag, bistånd.
Sedan 60-talet har biståndspolitiken fungerat utmärkt för att
stödja diktaturer, olika rebelliska terroristgrupper, eller rent av
för att hjälpa Bilderberg reducera världens befolkning främst via
vacciner, homopropaganda eller aborter. Ett mycket praktiskt sätt
för FN, Bilderberg och WHO att destabilisera Tredje Världen. Ulla
Lindström skulle senare gå vidare till att bli ordförande för
Rädda Barnen, som också sysslar med snarlikt verksamhet.
På 60-talet gick
Palme från myndighet till myndighet, och från ministerpost till
ministerpost. Förutom hans aktiva roll inom biståndspolitiken blev
han senare även aktiv inom kommunikationspolitiken. 1965 blev han
kommunikationsminister, och hans hjärtefråga där var Public
Service roll, inom både radio och TV, som han hjälpte till att
expandera. Statens budskap, måste ju komma fram till så många som
möjligt. Han ville ogärna se alternativa kanaler dyka upp och
arbetade för att motverka ”kommersialiseringen”.
Palme demonstrerar med kommunister.
1967 blev Palme
ecklesiastikminister. Då fick han möta de mer extrema falangerna av
68-rörelsen. Men
efter att ha demonstrerat med FNL-rörelsen, sida vid sida med
Sovjets nordvietnamesiske ambassadör, Nguyen Tho Chan, och ha visat
sitt starka engagemang för radikalfeminismens sak, och även
kraftfullt insisterat att den dekadenta filmen Dom kallar oss mods
(1968) inte skulle kunna visas i censurerad form, blev han ganska
snabbt 68-rörelsens och den mer extrema vänsterns favorit. Utan att
själv ha varit initiativtagare till 68-rörelsen, lyckades han dock
utnyttja denna rörelse maximalt. Palme blev mycket populär inom
partiet, och även bland de mer extrema vänsterkretsarna. Valet 1968
skulle bli en stor succé för Sossarna. Med sina 50,1% fick partiet
mandat för att regera på egen hand, mycket tack vare den starka
vänstervågen, som Sossarna lyckades utnyttja maximalt.
Tage Erlander
skulle själv se till att hans egen favoritsosse, skulle få ta över
posten som partiledare för Socialdemokraterna, tillika
Statsminister, år 1969. Den här gången hade ingen dött, vilket
innebar att en maktkamp uteblev efter Erlander, då det i stort sätt
var klart att den populäre Palme skulle få ta över.
Palme, Bilderberg
och Romklubben.
Som brev på posten
inleddes en rad strejker som startade med LKAB-konflikten 1969, och
skulle fortsätta med en rad andra masstrejker genom Sverige på
70-talet. Detta skedde på samma manér som Reuther förordade sina
demonstrationer i Detriot, med oerhört höga krav. Eftersom
företagen som anställde arbetarna var till stor del ägda av
Staten, så riktades kritiken i första hand mot regeringen, och även
LO och fackföreningarna. Även om detta skulle på kort sikt skada
Sossarna och LO, skulle de tack vare protesterna få betydligt större
manöverutrymma för de önskade reformer som de sedan länge velat
genomföra.
Valet 1970 skulle
bli Palmes första prövning. Efter 68-rörelsen hade Högerpartiet
tvingats till att byta namn till Moderaterna, då man såg negativt
på allt som kunde uppfattas som ”höger” vid den tiden.
Strejkerna skulle som sagt slå mot Palmes regering.
Kramforsmanifestet skulle bli en försmak på det som Palme
lovade väljarna. Utbyggda socialförsäkringar (ökade Statliga
utgifter), sänkt pensionsålder (ökade Statliga utgifter) och ökad
jämlikhet (ökade Statliga utgifter och mer feminism och
genustrams).
Socialdemokraterna
skulle tappa sitt eget majoritet, men med stöd av VPK, som i sin tur
gick framåt, skulle Palme kunna fortsätta regera, utan några
större hinder. Moderaterna backade, medan att Centerpartiet och
Folkpartiet gick båda två framåt.
Efter valet skulle
M, C och FP bilda en allians för första gången. Initiativtagaren
blev Centerns nya partiledare Thorbjörn Fälldin. Medan att Palme
skulle ta initiativ i debatterna för att utnyttja protesterna för
att införa nya regleringar på arbetsmarknaden, föll sossarna ändå
i opinionsmätningarna. Sossarna hade länge härskat genom att
splittra de borgerliga partierna. Det skulle de få svårt för
framöver. Strejkerna och de enorma kraven som fackföreningarna med
LO och Palme i spetsen skulle kräva, skulle i sin tur få en
motreaktion under 70-talet. Sossarnas siffror skulle börja dala.
1971 års
skattereform innebar att Sverige blev landet med det absolut
högsta skattetrycket som en demokrati någonsin fått uppleva. Med
ett skattetryck på över 80%. Palmes skattereform innebar förutom
ytterliggare kraftigt höjda inkomstskatter, en extrem progressiv
skattepolitik, höjd arbetsgivaravgift, fler punktskatter och höjd
moms. Den rikaste tredjedelen av befolkningen fick ta den största
smällen, då mer än hälften av deras pengar (60%) försvann direkt
via skatt. För medelklassen blev det nästan hälften (49%) som
försvann direkt via skatt. Även arbetarklassen skulle drabbas då
deras fackpampar skulle kräva rejäla löneförhöjningar i tuffa
löneförhandlingar. I takt med inflationen och fackpamparnas ökade
krav, skulle även stora arbetarskaror drabbas av de progressiva
skatterna. Arbetarna hade tillslut gått back(!) om man räknade
efter skatt, trots att de lyckats få till rejäla
löneförhöjningar.
Internationellt
kritiserades Palmes skattepolitik då man såg på Sverige och
förundrades över experimentet som pågick. Fenomenet kallades för
”fiscal drag”. Men denna kritik ville inte Palme ta åt
sig, och skämtsamt replikerade med att kalla kritiken för
”fiskardraget”.
Palme var dock inte
klar med sina vansinniga skattehöjningar. Starkt påhejad av
fackpampar, LO, Bilderberg och Romklubben genomförde Palme
ytterliggare höjda arbetsgivaravgifter 1972. Från 11,9% skulle
arbetsgivaravgifterna höjas till 28,3% så småningom. Palme skulle
ju klämma dessa ”onda kapitalister”. Det var viktigt att straffa
och konfiskera från de som anställde arbetarna som var ute och
strejkade. Arbetarna och vänstern hejda på detta. Men till slut
började polletten trilla ner hos vissa.
Från Anders Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten.
(När jag pratar
med äldre, berättar de ofta om hur det fanns jobb för alla när de
växte upp. Och de vet inte riktigt vad det var som hände. Hur kunde
det gå så fel. Oftast fortsätter de att gnälla på ”de onda
kapitalisterna” som vill anställa folk billigare någon
annanstans. Oftast pekar de på åren 1971, 1972, 1973, som åren då
fabriken stängde ner, industrin gick i konkurs, företaget la ner.
Och detta påverkade ytterliggare. Ty senare fick man stänga den
lokala butiken, tågen kom inte längre upp till byn och sjukhuset
fick också ge vika).
Sanningen är att
Sverige har faktiskt fortfarande inte klarat av att återhämta sig
från 1971 års skattereform. En av de som låg bakom den
skattepolitiken, förutom Palme själv och finansministern Gunnar
Sträng, var Alva Myrdal. Med den intellektuella vänsterns
framgångar i opinionen på 60- och 70-talet via 68-rörelsen, kunde
regeringen nu våga sig föra en politik för ”ökad jämlikhet”.
Det var inget annat än klasskamp på parlamentarisk nivå.
1971 års
skattereform skulle bara bli början till industriflykten från
Sverige. En trend som skulle börja bli internationell vid den här
tiden på 70- och 80-talen. På 70-talet skulle Olof Palme, förutom
sina deltaganden vid Bilderbergmöten, också delta i Romklubbens
möten.
Bild på Olof Palme hos Romklubbens toppmöte i Salzburg, Österrike.
Romklubben har än
idag som mål att helt avindustrialisera världen, främst
västvärlden. Men också se till att nya miljöregleringar kommer
till så att inte Tredje Världen skulle få någon industri.
Samtidigt skulle de lägga grunden för den moderna nymaltheusianska
miljörörelsen. Romklubbens uppdrag är att skapa och överdriva helt fiktiva
miljökatastrofer för att tvinga fram en Ny Världsordning, en
världsregering, via miljörörelsen. Allt ska utnyttjas och
överdrivas, från klimatbluffen till skogsavverkning, till
vattenbrist, till köttkonsumtion, till ”peak oil” osv. De allra
flesta av dagens stora miljökriser är i själva verket helt
fiktiva, och har specifika syften för Romklubben. I slutändan
handlar allt om att reducera världens befolkning. Det är det som
eliten är besatta av.
På 70-talet skulle
ledare som Nixon åka till Kina, bland annat. Nu hade industrijobben
någonstans att fly. Indien och Kina tilläts industrialiseras. Å
sin sida inledde Kina sitt ettbarnspolitik, medan att Indien införde
sitt tvåbarnspolitik. I övriga Tredje Världen skulle fortfarande
biståndspolitiken gälla, som jag förklarade tidigare. Men nu
skulle industrijobben börja fly väst, samtidigt som fackpamparna
spelade sin roll, för att försäkra om att företag, bolag,
fabriker och industrier tvingats till att lägga ner. Allt enligt det
som Romklubben förordade. Romklubbens grundare, frimuraren Aurelio
Peccei, bekant med Olof Palme då båda är medlemmar i Committee of
300, bjöd personligen in Palme till möten.
I följande video avslöjar f d MI6-agenten Dr. John Coleman Romklubbens verkliga maktposition och vad dess agenda verkligen är.
Palme profilerade
sig gärna som en miljövän. Vilket så klart uppskattades även av
68-vänstern. Men Palmes skattepolitik skulle ändå påverka landet
negativt. 1972 kom LO med ytterliggare ett vanisnnesförslag, för
att försöka dölja de höjda arbetsgivaravgifterna med ytterliggare
ett höjt skattetryck, via Larsson-Edinmodellen, med Allan Larsson
och Per-Olof Edin som författare. Efter övertygandet av Gunnar
Sträng, och de så kallade Haga-förhandlingarna gick LO:s förslag
igenom. Denna vansinnespolitik skulle leda till ytterliggare
nedläggningar, arbetslöshet och devalveringar.
1973 blev det Olof
Palmes tur igen att bjuda in alla internationella maffior till
Bilderbergmöte. Bland svenskarna finner vi Anders Björgerd, en
toppingenjör mest känd för sitt arbete inom ASEA, som senare
skulle köpas upp av ABB. Finansministern Gunnar Sträng. Stammisen
Marcus Wallenberg från Wallenberg-klanen. Krister Wickman (S),
Riksbankschef under 70-talet och ansvarig för den massiva
inflationen och devalveringen av den svenska kronan. Nils Svensson,
ytterliggare en toppingenjör. Hugo Lindgren, detta är ett namn som
skapat en del spekulationer bland svenska NWO-forskare. Det verkar
inte finnas särskilt mycket information om honom, eller hans
bakgrund.
De öppna och dolda
skandalerna.
Inför valet 1973
behövde Palme hjälp. Vilken tur att Janne Olsson släpptes ut på
permission och valde att starta ett gisslandrama vid Normalmstorget.
Bara veckor innan valet fick Palme en möjlighet att agera väldigt statsmannaaktigt när nationen befann sig i kris. När allting var
klart, var det inga skadade, och Palme var hjälten.
Sossarna tappade i
valet 1973, men fick ändå behålla makten. VPK gick framåt. Även
Moderaterna och Centern gjorde bra val. Folkpartiet backade däremot.
Trots att Palmes mandat hade försvagats, var den kraftig nog för
att fortsätta regera, och reformera mot en mer extrem socialistisk
riktning.
Den katastrof som
Palmes skattepolitik ledde till försvarade han sig med det
internationella läget i och med den stora internationella oljekrisen
år 1973. Palme vägrade till varje pris erkänna några fel. Han
skulle fortsätta sin regering med att öka utgifterna ytterliggare
genom att driva lagen om en allmän föräldraförsäkring igenom
Riksdagen.
1973 skulle Palme
även se till att Kronan anslöt sig till valutaormen. Detta
var ett tidigt försök av Bilderberggruppen att starta Euron. Kronan
skulle då knyta sig till EG-ländernas valutor gemensamt. På grund
av Palmes tokiga ekonomiska politik begärde Sverige dock att få
devalvera kronan till 10% mot den tyska D-Marken. Men EG-länderna
accepterade endast 6%. Palme försökte alltså inte bara ruinera
Sveriges ekonomi, han lyckades även skänka bort dess suveränitet.
Palmes regering skulle fortsätta mandatperioden med att inför fler massregleringar
på arbetsmarknaden via arbetsmarknadsreformer, främst via
medbestämmandelagen (MBL). Ledande figuren som drev MBL-frågan var
ytterliggare en socialdemokratisk Bilderbergare, Ingemund Bengtsson.
Nu skulle debatten om löntagarfonderna ta fart sedan LO kommit fram
med ytterliggare ett vansinnesförslag. LO förklarade:
”Vi vill
beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av
sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med
inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill
hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra
samhället utan att också ändra på ägandet.”
Detta skrev alltså
Rudolf Meidner i LO:s tidning, då han förklarade förslaget om
löntagarfonder. Detta är mer eller mindre ren och skär kommunism.
Debatten skulle blåsas upp, men Sossarna skulle inte hinna genomföra
reformen innan valet 1976. Palme och LO hade under 70-talet omvandlat
Sverige till ett mer polariserat land. För många blev det viktigt
nu att få bort Palme från regeringen, samtidigt som Palme åtnjöt
kulturvänsterns fulla stöd.
Samtidigt avlösade
skandalerna varandra. IB-affären blev ett erkänt faktum 1974, och
ledde till protester mot regeringen. Så småningom skulle
bordellhärvan avslöjas. Justitieminister, Lennart
Geijer, slängdes under bussen, medan att Palmes egna pedofila gunst skulle
man lägga locket på. Värt att nämna var att Sossarna tryckte
faktiskt på för att legalisera pedofili. Lennart Geijer, återigen
en framstående figur i just den frågan.
Även mer dolda
skandaler skedde bakom kulisserna under samma period. Palme såg
tillsammans med Alva Myrdal till att expandera MK-Ultra verksamheten
inom vården och myndigheters befogenheter att utföra personliga
angrepp på medborgare utan deras vetskap. NATO utförde 1975 en
Operation Gladio insats på svensk mark via den vänsterextrema
terroristgruppen Baader-Meinhof, där den västtyska ambassaden i
Stockholm ockuperades. Och där har vi ytterliggare en dold skandal.
Ty politiskt sätt,
profilerade Palme sig som USA och NATO-fientlig. Förutom att ha
visat sitt stöd för kommunisterna i Vietnam 1968, visade han sin
avsky 1972 mot USA:s attacker i Vietnam och jämförde det med
historiens stora folkmord. Palme var på många sätt dualistisk och
en hycklare. Ty samtidigt som han verbalt gick till attack mot USA,
NATO, och de etablerade västerländska angrepp, samarbetade han
ganska intensivt med samma krafter bakom kulisserna. Bilderberg,
Committee of 300 och Romklubben är några exempel på detta.
Olof Palme tar ett blås med Fidel Castro.
Palme var på något
sätt besatt av sin ”antirasism”, ”antiimperialism” och
feminism, att han blev politiskt dysfunktionell. 1975 besökte han
Fidel Castro på Kuba. De massmord och förtryck som el Ché
och Castro utsatte sin befolkning för, fällde Palme inga tårar
för. Det förtryck som utfördes av Ho-Chi-Minh i Vietnam och det
folkmord som utfördes av kommunister i Kambodja, var tydligen inte
lika hemska. Förvisso kritiserade han Sovjet och Husák, så
det var inte bara ”höger” diktaturer som Pinochet och Franco som
han kritiserade. Men människan slängde sitt fulla stöd bakom de
blodstörstande sandinistas i Nicaragua och liknande
terrororganisation i El Salvador, PLO, osv, osv.
Samtidigt som Palme
tog emot fredshyllningar och hyllades internationellt för sitt
arbete för fred, skulle Bofors köra i full varv och sälja vapen
till blodstörstande krigsherrar i Tredje Världen. Det är denna
hyckleri och dualism som är så svårt för en normal människa med
samvete att förstå sig på. Godhet kan man förstå, ondska kan man
också förstå, men när ondskan klär sig ut till godhet. Det är
där många inte längre hänger med. Och det är just därför de
mäktigare eliterna utnyttjar just detta. Det är inte vem som helst
som får vara med i Committee of 300. Ska man vara med där, så ska
man veta hur man blåser folk.
1975 skulle
68-vänstern nå stora framgångar tack vare Palmes regering.
Betydelsefulla lagar och bestämmelser som rörde många sociala
frågor skulle omvandla Sverige ytterliggare, med förändringar som
består än idag. För att nämna de mest väsentliga skillnaderna,
så lyckades socialisterna få igenom sin krav för fri abort och att
Sverige nu skulle bli mångkulturellt. Förändringarna som
kom 1975 skulle göra den socialistiska omvandlingen av Sverige
mycket mer synligt.
Bostadsproblematiken
som redan påbörjats under Erlanders tid, skulle nu utvecklas till
de så kallade miljonprogrammen. Som idag har omvandlats till
mångkulturella kriminella baser (ghetton). Redan i ett radioanförande 1965 visade Palme hur viktigt det var för honom att föra denna
omvandling av Sverige. Redan då, ville han jaga ner ”rasister”
under varje sten. Denna programmering av svenskarna ledde Olof Palme
själv. Att 68-vänstern idag jagar efter ”rasister” och alla som
på något sätt kan uppfattas som ”fördomsfulla” mot
invandrare, påbörjades av Palme själv, redan då.
Palme ansåg precis
som etablissemanget idag att det var svenskarnas ansvar att se till
att invandrarna skulle bli en del av samhället, och alltså inte
invandrarnas ansvar, att själva anpassa sig till det nya landet.
Palme hade själv sitt eget ”antirasistisk” korståg, mot alla
som tyckte ”fel”. Han skulle rikta sig mot svenskars vardagsliv,
arbetsplatser och grannkvarteret. Det var där han skulle finna
”fördomarna”. Och det var där han ville bekämpa dem. När
media och övriga etablissemanget tog åt sig av Palmes budskap
skulle åsiktsfascismen bli ett faktum. Palme ansåg, att det skulle
bli etablissemangets sak att läxa upp medborgarna som var
”fördomsfulla”, och i princip tala om för människor vad som
var att tycka rätt och fel.
”Fördomen har
alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och
grannkvarteret.”
De självförvållade
ekonomiska skadorna som Sverige utsatte sig för under 70-talet
skulle fortsätta och kronan devalverades ytterliggare kraftigt mot
den tyska D-Marken med 3% år 1976.
Skandalerna skulle
till slut hinna ikapp Palme. Och i valet 1976 förlorade Sossarna
makten, för första gången på flera decennier. För första gången
skulle en mandatperiod regeras utan Socialdemokraterna sedan 1932.
Men det krävdes mycket. Valdeltagandet blev 91,76% vilket är än
idag den högsta siffran för ett demokratiskt land. Så väl
kommunisterna inom VPK som socialisterna inom SAP backade. Centern
backade också, medan att Folkpartiet och Moderaterna gick framåt.
Icke-regerande
Sossar.
När Thorbjörn
Fälldin (C) tog över posten som Statsminister 1976, efter det att
Olof Palme och Sossarna våldfört sig på Sveriges ekonomi, hävdade
Palme att den Borgerliga regeringen hade kommit till ”ett dukat
bord”. Så bra menade han att han och hans stab hade skött
Sveriges ekonomi. Dessvärre skulle regeringsskiftet, precis som
idag, inte innebära några större förändringar. Den nya
regeringen lyckades endast sänka vissa skatter marginellt. De drog
Kronan ut ur den Europeiska valutaormen. Men i övrigt skulle
politiken inte innebära särskilt större förändringar. Utgifterna
skulle fortsätta att öka, fast kanske i mindre takt, och
urbaniseringen och alla övriga agendor som Palme tidigare drev
skulle också fortsätta. Urbaniseringen och de svåra villkoren för
företagen var något som skulle få fortsätta under de båda
borgerliga mandatperioderna, på slutet av 70- och början av
80-talet. Frågan är om vi i Sverige ens haft en riktig högerregering.
Det som svenska
folket fick, var en mjukare form av socialism. Den borgerliga
regeringen var mycket splittrad och svag. Sossarna kunde lätt
utnyttja detta som opposition. Media var så klart alltid där för
att heja på sina sossar. Mediaklimatet var så vänster att det
skapade även en motreaktion. Timbro bildades 1978 för att försöka
lyfta fram en mer företagarvänlig opinionsbildning. Detta skulle
även ge den bräckliga borgerliga regeringen lite eldunderstöd.
Under tiden som
oppositionsledare, skulle Palme engagera sig allt mer inom FN. Under
Iran-Irakkriget skulle han agera som medlare åt FN. I bluffen som
var gisslandramat med Iran, skulle Olof Palme aktivt arbeta för att
underminera USA:s suveränitet och låsa amerikanerna under
Hagdomstolens och därmed även Committee of 300:s regleringar. (Jag
kommer att återkomma till detta senare i texten).
Efter en omtumlande
mandatperiod, blev det dags för val 1979. Det blev en lam valrörelse
med väldigt få riktiga stridsfrågor. Så väl kommunisterna som
socialisterna skulle gå framåt, men de tre borgerliga partierna
skulle ändå dra det längsta strået. Detta trots att såväl FP
som C hade backat. Moderaterna hade gjort stor succé i valet. För
första gången sedan 1932, lyckades de ta sig över 20%. Det skulle
räcka för att Thorbjörn Fälldin från Centerpartiet skulle
återigen få bilda en ny regering.
Under Fälldins nya
mandatperiod skulle han försöka sig på några tuffa sparpaket.
Detta skulle göra regeringen mycket impopulär, och Sossarna skulle
utnyttja tillfället för att vässa fram sitt alternativ. På grund
av inre splittring hade regeringen mycket svårt att få igenom en
politik för att försöka fixa de skador som orsakats av Palmes
regering. Inför valet 1982 skulle Sossarna flytta fram positionerna,
då de antagit LO:s kontroversiella förslag om löntagarfonderna.
Detta skapade stor debatt. Socialdemokraterna lyfte även fram LAS
(lagen om anställningsskydd). Valet 1982 skulle på många sätt bli
avgörande, men besvikelsen över Fälldins misslyckanden skapade en
otålighet som till sist skulle straffa sig.
Maktkåta Sossar.
Sossarna vann valet
1982. Och då var Palme och company, back in buissines. SAP och
Moderaterna gick framåt. VPK stod still, medan att C och FP tappade.
Svenska folket fick stå sitt kast, och Kronan devalverades kraftigt
för att Palmes dyra paket skulle gå igenom. Palme ville till varje
pris försvara keynesianismen och inflationismen. Trots alla problem
som en svag krona skapade. Allt blev direkt dyrare då kronans
förtroende ständigt sattes på spel.
Vänsterpolitikerna, Erik Åsbrink,
tillsammans med frugan
Ylva Johansson.
Med rekommendation
från socialdemokraten Erik Åsbrink genomfördes den kraftiga
devalveringen av den svenska kronan med hela 16%. Erik Åsbrink är
idag gift med kommunisten Ylva Johansson och har på senare tid
rekryterats av Goldman Sachs.
Palmes valseger
1982 innebar även införandet av löntagarfonderna. Detta skulle i
praktiken innebära en konfiskering av egendomen av privatägda
företag. Utöver en massa regleringar för aktier innehöll paketet
så väl ”vinstskatt” som ”vinstdelningsskatt”. Detta slog
hårdast mot små- och medelstora företag som var familjeägda eller
entreprenörsdrivna. De flesta medelstora företag tvingades till att
säga upp sina anställda och flytta sin verksamhet till utlandet.
(Det som kallas för outsourcing). Småföretagen fick lägga
ner. Även större företag drabbades, som till exempel H&M,
Tetra Pak och IKEA. 1983 blev det massiva demonstrationer mot
löntagarfonderna.
Även LAS med dess
turordningsregler kom till, som stängde ut och skapade större
arbetslöshet bland ungdomar och individer med mindre social kapital.
De problemen som redan fanns i arbetsmarknaden 1982 förvärrades med
alla de nya skatterna och regleringarna som Palmes nya regeringen
genomförde.
För att täppa
till de enorma förlusterna som socialdemokraternas kostsamma politik
innebar, öppnade finansministern, Kjell-Olof Feldt, upp Sverige för
att ta massvis med lån. Efter att ha skattat sönder folket och
tryckt sedlar i rasande takt, så fans det egentligen bara ett
alternativ kvar om man ville fortsätta att expandera den offantliga
sektorn som den socialdemokratiska Ofärdsstaten krävde finanser
för. Och det var att börja ta massvis med lån. Alltså att leva på
lånade pengar. Sedan 80-talet, då Kjell-Olof Feldt inledde sina
bravader har den ständigt ökande Statsskulden blivit som en ond
spiral, som ingen regering kunnat ta tag i på allvar.
Med
socialdemokratin tillbaka vid makten skulle Palme se till att skicka
iväg finansministern Kjell-Olof Feldt och FN-ambassadören Anders
Ferm (S) till Bilderbergmötet år 1983. Nästa år, år 1984, skulle
dock Sverige ställa upp med ett rejält entourage. Bland dem
finner vi: Peter Wallenberg, från Wallenberg-klanen. Olof Palme,
Statsministern. Sten Gustafsson & Kai Hammerich, båda från SAAB
och Scania. Lennart Johansson, toppingenjör från SKF. Assar
Lindbeck, nationalekonom. Curt Nicolin, SAF. Clas-Erik Odhner,
LO-fackpamp. Stig Synnergren, från konungens stab. Hans Whertén,
Electrolux. Anders Thunborg, försvarsminister.
Palme möter den saudiske kungen, 1984.
Det är intressant
att försvarsministern deltog, med tanke på att Sverige, strax efter
mötet inledde ett långsiktigt militärt samarbete med Saudiarabien,
med Olof Palme som initiativtagare. Och rent utrikespolitiskt är
Anders Thunborg väldigt intressant. Han skulle även bli en aktiv
figur under ubåtskrisen, där Socialdemokraterna och inte minst Olof
Palme själv skulle anklagas för att ha varit Sovjetiska medhjälpare. Något som vi numera kan konstatera var sant.
Anledningen till att så många toppingenjörer från Sverige deltog
på dessa möten under åren, hade att göra med Palmes uppdrag åt
Committee of 300 och Romklubben, att överföra teknologisk kunskap
från väst till Sovjet.
Kom ihåg att
Sovjet-ledaren Mikhail Gorbatjev var (och är) med i så väl
Romklubben som i Committee of 300. Precis som Olof Palme. Så väl
Gorbatjev som Palme som Romklubben prioriterade miljöfrågan som den
stora frågan för framtiden. Bilderberg må ha en dominans av eliter
från väst. Men när man förstår att Romklubben är mycket
mäktigare, och att de även haft östblocket på sina möten, så
inser man att hela Kalla Kriget var en bluff.
Socialdemokraternas
vansinniga politik skulle göra många besvikna. I
opinionsmätningarna inför valet 1985 hade SAP tappat mycket stöd.
Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen, och Moderaterna med Ulf
Adelssohn i spetsen, skulle skapa en intressant ideologisk debatt
under valrörelsen. Adelssohn hade förflyttat Moderaterna tillbaka
till höger, efter påtryckningar från libertarianska MUF (på den
tiden). Men det uppskruvade ideologiska tonläget mellan högern och
vänstern skrämde många väljare. Detta lyckades Bengt Westerberg,
från Folkpartiet, utnyttja som ”det rimliga mittenalternativet”
mellan högern och vänstern. På det här sättet, gick samtliga
partier back, förutom Folkpartiet, som gick kraftigt framåt i valet
1985.
Trots att
Socialdemokraterna och Palme tappat i valet, var de fortfarande
tillräckligt stora med sina 44,68% för att få behålla makten.
Palme såg valet 1985 som sin viktigaste valseger, då Sossarna
lyckades behålla makten, trots en usel politik, att det inte
straffade sig.
Slutsats.
Sverige var redan
extremt socialistiskt under Tage Erlander. Men de flesta av oss minns
Olof Palme som det mer extrema formen av socialism, snudd på
kommunism. Så väl socialt och ekonomiskt förde Palme Sverige till
ruinens brant. Något som vi egentligen fortfarande inte kunnat
återhämta oss från. Tvärtom fortsätter vi i samma riktning, då
vår Statsskuld fortsätter att växa i rekordtakt. Skatterna är
förvisso lägre nu än vad de var då, men vi toppar fortfarande
ligorna när det gäller världens högsta skatter.
Det är viktigt att
även förstå att denna smärtsamma omvandling av Sverige kom från
uppifrån. För att förstå vad Palme egentligen sysslade med, måste
man först förstå vad det är som Bilderberg, Romklubben och Committee of
300 i själva verket vill åstadkomma. Först då förstår man
varför alla industrier läggs ner, varför de skapade
miljörörelserna, varför de socialt omvandlade väst till ett
dekadent soptipp under 60- och 70-talet.
Så
devalveringarna, inflationen, massregleringar, avindustrialiseringen,
68-rörelsen, åsiktsfascismen, och all denna krypto-kommunism har
sitt sammanhang. Palmes dualism, var i sig ett spel, för att få med
sig de lättlurade fåren. Och han lyckades utmärkt. Än idag har vi
svenskar som längtar tillbaka till Palmes elände. Man har lyckats
få till en kult kring honom.
Olof Palme var inte
bara ytterliggare en Bilderbergare. Han var med i Committee of 300!
Det är inte vem som helst som får vara med där. Inte ens Carl
Bildt är med där. För att Bildt är bara en springpojke. Palme var
ingen springpojke. Han var en av de riktiga eliterna som drev deras
agenda betydligt mer öppet.
Redan 1981,
avslöjade f d MI6-agenten Dr. John Coleman att Olof Palme skulle
vinna valet 1982. Det hade eliten redan bestämt. Och så blev det
också. Palme hade ett viktigt uppdrag åt den globala eliten, och
inget skulle hindra honom. Ifall valet 1982 gick riktigt till, vet
jag inte. Men det är uppenbart att eliten hade ett finger med i
spelet, för att se till att Palme skulle få komma tillbaka till
makten.
”On 30th April 1981, 1
wrote a monograph disclosing the existence of the Club of Rome identifying it as a Committee of 300
subversive body. This was the first mention of both of these organizations in the United
States. I warned readers not to be fooled by the feeling that the article was
far-fetched and I drew a parallel between my article and the warning issued by the Bavarian
government when the secret plans of the Illuminati fell into its hands. We shall return to
the Club of Rome and the role of the Committee of 300 in U.S. affairs later herein.
Many of the predictions made in
that 1981 article have since come to pass, such as the unknown Felipe Gonzalez becoming
prime minister of Spain, and Mitterand being returned to power in France; the
downfall of Giscard D' Estang and Helmut Schmidt, the return to power of Swedish
nobleman and Committee of 300 member Olaf Palme, the nullifying of Reagan's presidency
and the destruction of our steel, auto and housing industries in terms of the
post-industrial zero-growth order handed down by the Committee of 300.
The importance of Palme lies in
the use made of him by the Club of Rome to deliver technology to the Soviet Union
on the forbidden list of the U.S. Customs, and Palme's world-wide communications network
employed to train the spotlight on the phony Iran hostage crisis, while he shuttled
back and forth between Washington and Teheran in an effort to undermine the sovereign
integrity of the U.S. and place the phony crisis in the realm of a Committee of 300
institution, viz, the World Court at The Hague, Holland.”
Nu kanske folk
börjar förstå vidden av det hela. Palme var så klart en av dem.
Precis som tidigare socialdemokratiska partiledare hade han släktband
till adeln och överklassen. Varför socialister ständigt vill
representeras av eliter, borde få någon klocka att ringa.
Men
nej. Svenskar lät sig blåsas av eliter, myndigheter och fram för
allt Sosseadeln. De lurades in i klasskampen för att klämma åt
företagarna som anställde dem, för att de tjänade mer pengar. I
slutändan fick dessa arbetare stå sitt kast. Ty även de drabbades
till slut av skattehöjningarna och inflationen. Och de drabbades
även när företagen tvingades lägga ner industrier, fabriker och
outsourca jobben till fjärran
länder. Trots all denna svek som sossarna och fackföreningarna
ställt till med, var 40+% av svenskar beredda att fortsätta rösta
på SAP. De valde att fortsätta vara medlemmar i fackföreningarna,
trots att de såg till att jobben försvann. Det viktiga för dem,
var att klämma åt dessa ”onda företagare”. De tjänade
tydligen för mycket. Och om en ska vara mindre produktiv, så ska
tydligen alla vara mindre produktiva. ”Hellre att fabriken tvingas
lägga ner, än att ägaren kan få tjäna så bra”. Det kanske är
”den svenska avundsjukan”.
Jag vet inte vad
det är, men något är väldigt konstigt när så många svenskar är
beredda att förlåta så mycket från sin elit, och dessutom kräva
att ge samma elit mer makt och befogenheter. När Englands Kung
George III höjde skattetrycket till 20% i kolonierna ledde det
till den amerikanska revolutionen. När skattetrycket låg
över 80% i 70-talets Sverige, var hälften av befolkningen beredda
att gå med på ytterliggare skattehöjningar. Kan det verkligen vara
så prioriterad av svenskar att vilja förbli slavar till en
hänsynslös elit?
Denna jämförelse
får mig att tänka på ett citat från Niccolo Machiavilli.
