Av någon anledning verkar en del tro att det finns en "god" och en "ond" sida inom dagens internationell geopolitiska maktkamp. Men i själva verket har vi att välja mellan kommunism och kommunism, eller som G. Edward Griffin uttryckte det, mellan fabiansk socialism i väst och auktoritär leninism i öst. Men i grunden så är det ett val mellan två olika varianter av kommunism. Detta har altid varit elitens mål. Och de har alla en samlad och väl kontrollerad makt som spelar schack med hela världen som spelplan. Dessa kontrolleras genom säkerhetspolis och underrättelsetjänsten i respektive land som egentligen inte är lojal till värdlandet.
Idag har vi det man brukar kalla för det Anglo-Holländsk-Sionistiska falangen i väst och det Russo-Sino-Islamska falangen i öst. Alltså EU+NAU+Israel vs. Russland+Kina+Islam. Eller i ekonomiska termer Västmakterna vs. BRIKS-länderna.
Kampen i sig är värdelös, förutom att det kan skapa offer (vilket i sig kan vara relevant för illuministerna), men i själva verket förespråkar båda blocken samma regionalism. Alltså samma kommunistiska koncept. Några exempel är de östasiatiska länders förslag om en eventuell gemensam valuta i framtiden. Kommunisten (och frimuraren) Hugo Chavez har också förespråkat det samma för UNASUR i Sydamerika, lika så har diktatorn (och frimuraren) Khadaffi förespråkat för Afrika.
Det är samma mål oavsett vart du bor, eller vilken sida du är på, väst eller öst. Skillnaderna handlar om nyanser. Bakom stängda dörrar gör man egna överenskommelser. Något som skett nästan regelbundet mellan väst och Kina och även mellan väst och den muslimska världen, och på senare tid dragit igång mellan väst och Ryssland.
Vi (konservativa) är måna om att bekämpa socialisterna som styr oss här i väst. Men låt oss inte glömma de socialister som styr i de främmande länderna. De är lika illa om inte värre. Om vi tar BRIKS som står för Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika som ett exempel. Så märker vi att socialister eller rent av kommunister styr i dessa länder.
Jag har tidigare skrivit om Lulas socialist parti som styr i Brasilien, samma gäller för Indien, medans Ryssland har egentligen inte ändrats särskillt mycket från Sovjet-tiden. Kina styrs av kommunist partiet och Sydafrika styrs av de rasistiska massmördande kommunister inom ANC.
Det här är en fråga jag funderat på ett bra tag nu. Att M slår rekord i mätning efter mätning är inget som förvånar mig. En stor del av de som stödjer dem verkar vara före detta sossar, som tillhör medelklassen, även om de kanske ser sig som en del av det gamla arbetarrörelsen. Därför blir man inte förvånad över hur dagens moderater försvarar sitt nya idéprogram, där man använder ord som man inte ens kan förknippa med dem. Några exempel är jämlikhet, välfärdstat och arbetarparti. Hans Wallmarks (M) föklaring fick vi höra den 30:e oktober 2011 hos SVT:s Agenda ca 10:00 in:
"...många utav oss var inte aktiva för hundra år sen. Och det gör att många utav oss som kommit till moderaterna från andra politska hemvister. Många är barn och barnbarn och barnbarnsbarn till företrädare för det gamla fattigsverige, till och med kanske också dom som var med och byggde upp det gamla socialdemokratiska partiet, för 75 eller 100 år sen, så att det som hände då är också en del av vår historia och det är det jag tycker ibland att socialdemokraterna försöker förneka oss."
Allmänna Valmansförbundet / Högerpartiet / Moderaterna har alltså lagt sig ideologiskt och låtit socialdemokratin segra på walkover. Det enda sättet jag kan tolka Wallmarks uttalande är som ett erkännande att moderaterna har ingen egen ideologi, och att de endast är en variant på socialdemokraterna.
Med andra ord om du är emot socialdemokratisk politik, så kommer du ändå inte bli av med det även om du röstar på moderaterna. Den saken slår man fast. Och ärligt talat borde det här inte förvåna någon. Senast läste jag att vår så kallade "borgerliga" regering kommer att införa en ny skatt på fondsparande. Det skedde även en inre strid nyligen inom moderaterna där topparna ville ha kvotering, men där de tvingades backa då gräsrötterna sa ifrån. Tidigare i år tog muf en tydlig kulturmarxistsk ställning i värdefrågor.
Det finns egentligen så många exempel på att moderaterna har helt erövrats av de mer revolutionära vänster element i det svenska samhället. Och idéprogrammet kanske är det slutliga beviset för detta. Som den numera nedlagda bloggen T&F skriver säger man adjö till konservatismen. Jag kan ärligt talat inte förstå de som är ideologiskt övertygade som röstar på moderaterna. Det finns ingen ideologisk grund att luta sig mot. Vänsterbloggare och sossepolitiker vill gärna få moderaterna att framstå som "höger" i ekonomiska frågor. Och uppfattningen bland andra är att de endast är till vänster i sociala- och värdefrågor. Men så är det verkligen inte, vi lever inte under kapitalismens villkor. Det är inte en fri marknad vi har i Sverige. Utöver alla massiva regleringar på marknaden vi får från EU, består fortfarande majoriteten av regleringarna från Persson-tiden och skatterna vill man tydligen inte sänka om man inte ersätter dem med andra dolda punktskatter eller premieskatter.
Utöver att jag förespråkar en attack på moderaterna från höger där de är som svagast, finns det något mer som gör det hela väldigt märkligt. Det är att den Reinfeldt som en gång i tiden talade om problemet med välfärdsstaten numera försvarar den. Och att den Borg som en gång i tiden skällde ut några gamla och extremt osympatiska sossar och var kritisk mot välfärdsstaten, idag stödjer den även han.
En del spekulerar kring att den socialdemokratiska hegimonin ändå fortsätter genom moderaterna. Vänsterbloggar vill gärna få det att verka som att M avvecklar välfärdsstaten och att deras ändrad retorik har ingen grund i deras politik då det endast handlar om retorik och inget mer. Och att de tänker med små steg helt avveckla välfärdsstaten. Sanningen är dock att moderaterna är bättre socialdemokrater än sossarna själva. De är ytterliggare ett progressivt socialdemokratiskt parti (som om vi inte hade tillräckligt många).
Inte ens deras EU och invandringspolitik kan motiveras ideologiskt. Så som Tino Sanandaji påpekat ett antal gånger.
Så i det sammanhanget så är det inte så konstigt att "mittenväljare" kan gå från M till S eller vise versa, då båda partierna står väldigt nära politiskt. Dessa väljare är inte ideologiskt bundna, utan de väljer vad som för dem låter bättre på ett mer praktiskt sätt. Med andra ord är de väljare som tänker väldigt kortsiktigt, och kanske de inte ens tänker särskillt mycket då de förmodligen inte är bundna till någon ideologi och är därmed lättare att påverka genom skandaler eller media drev eller "hit pieces" från slaskmedia på gott och ont.
Sen finns det dem som vägrar inse bedrägeriet med hur lika M och S egentligen är. De väljer att koncentrera sig på skillnaderna. Visst kan man se skillnader. Men kan se skillnader mellan Pepsi och Coca-Cola. Man kan se skillnad på Gambinos och Bonanos. Man kan även se skillnader på Bloods och Crips. (Jag tror de flesta förstår min poäng).
Nej jag tror inte M är fullkomligt oförmögen att bekämpa socialdemokratin på ett ideologiskt plan, då många starka idéströmingar på nätet är väldigt konservativa, även om de inte får en proportionerlig utrymme bland svenska medier. Jag tror inte heller att de försöker avveckla välfärdstaten, då inget rent politiskt tyder på det. Jag tror inte heller att det är så enkelt som att man försöker täcka upp för så många väljargrupper att man inte längre kan stå för sina ursprungliga idéer; alltså det här handlar mer än om att bara ha makten. Nej, min spekulation lutar sig mer mot det som hänt hos så många andra etablerade högerpartier i väst. De har varit infiltrerade och helt tagits över av revolutionära element. Och nu håller man det mindre ideologiskt utvecklade delen av befolkningen som gisslan. Det har redan hänt i både USA och i England.
David Cameron hos Demos.
Demos är en marxistisk tankesmedja baserad i London. Trots det som ni ser på bilden hade Premiärministern Cameron inga problem att gå dit för det nya projektet som regeringen är inblandad i, nämligen en progressiv konservativ projekt (som i sig låter väldigt motsägelsefullt).
Sen finns även exemplet med det republikanska partiet som under 1900-talet helt erövrades av gruppen som kallas "neo-cons" i folkmun, eller ny-konservativa, trots att de varken var nya eller konservativa. De så kallade ny-konservativa hade manövrerat bort de ursprungliga republikaner, de paleo-konservativa från partitoppen. Något som få vet är att dessa neo-cons är inspirerade av kommunisten Trotsky. Bush-republikanerna har alltså mer gemensamt med Rättvisepartiet Socialisterna än med John Adams. Detta har avhandlats av många ett flertal gånger på nätet och i böcker, men den som sammanfattar det hela ganska bra är Justin Raimondo på Antiwar.com vars text jag kan rekomendera starkt.
Lenin insåg tidigt hur viktigt det var att komma till makten. Och var en av de första politiska ledare som öppet förespråkade bedrägeri för att komma till makten. Om man kom till folk som sade sig hata kommunism, så skulle man själv även säga sig hata kommunismen. Om de var emot öppna gränser och socialism, så skulle man säga sig vara väldigt nationalistisk och emot all form av kollektivism. Man skulle alltså tala om för folk vad de ville höra, för att komma till makten. Det viktiga var alltså att komma till makten! För att till slut bedra folket (precis som moderaterna gör idag). G. Edward Griffin förklarar det här mycket bättre än mig i den här intervjun:
Att kommunister har infiltrerat moderaterna är inget jag vet. Det är något jag misstänker. Och jag tror det är något värt att undersöka. Som sagt det är inget som skulle förvåna mig. Men för att veta sanningen skulle det krävas en ordentlig kartläggning av de moderata topparna och kanske även betydelsefulla aktörer bakom kullisserna. Och detta skulle även inkludera de som kan uppfattas som "höger" av etablissemanget. Något jag kan tänka mig ge mig in på, men en sådan kartläggning lär ta sin tid.
En sak är dock säker, det kanske inte är sossarna som upplever en identitetskris, det är snarare moderaterna som upplever det. Skillnaden är att folk har upptäckt att sossarnas ideologi är ett bedrägeri i sig. Men de har inte förstått att moderaterna för i stort sätt samma politik.
