SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 3 De internationella målen.

Här följer tredje delen i serien "Socialdemokraternas ruttna historia". Läs gärna första och andra delen innan ni fortsätter här. 

Tidigare tog vi upp socialdemokraternas tid innan de kunde etablera sig som ett dominerande parti i vårt land. Grunden var partiets rötter inom frimureri och dess kontakter med utlandet och internationella globalistiska institutioner. När partiet nu etablerar sig som en politisk stormakt kunde de börja lägga grunden för den socialistiska omvandlingen av Sverige, från ett traditionalistiskt land med ansvarstagande medborgare, till ett progressivistiskt land med hjälplösa medborgare. 

Här följer tredje delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 

Fråga er om det verkligen är elitens intresse att "hjälpa" de fattiga och svaga. Eller fanns det en annan anledning till varför eliten valde att introducerade Välfärdsstaten internationellt. 

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” 

Detta sa Per Albin Hansson år 1928 då välfärdsstaten under begreppet ”Folkhemmet” lanserades av socialisterna. Med facit i hand, så vet vi nu att det fanns och finns än idag gott om både kelgrisar och styvbarn. Men trots alla vanvårdsskandaler och bordellhärvor som socialisterna gjort sig skyldiga till, så har deras hegemoni varit så stark att de tvingat den svenska högern över till vänster, så långt att de tillslut fick ge sig och köpa välfärdsstaten för att kunna nå makten. Alltså ingen utmaning, snarare ett nederlag för den svenska högern.  

Hur socialisterna kunde lura svenska folket. 

Begreppet ”Folkhemmet” användes först på 1910-talet av högerpolitikern Johan Rudolf Kjelén. Men det är viktigt att förstå att Kjelén var starkt påverkad av den tyska debatten som redan varit infekterat. Även om ”Folkhemmet” hade sina konservativa drag till en början, skulle det så småningom bli synonymt med ett mer renodlat socialistisk idé. I Tyskland pratade man om ”Volkgemeinschaft” (Folkgemenskapet). Även om idéen hade cirkulerats i konservativa kretsar, skulle det utnyttjas bättre i praktiken av socialister och fascister för sina egna varianter av deras ”folkhem”. Något som innebar en välfärdsstat.

Just välfärdsstaten var mellankrigstidens främsta socialistiska trend. Det var inget unikt det som skedde i Sverige. Det hände i stort sätt över hela världen. Kyrkorna skulle backa. De skulle inte längre ta hand om de sjuka, fattiga och svaga i samhället, och undervisa de som ville lära sig, med hjälp av solidariska själar som frivilligt var bidragsgivare. Nej, nu var det staten som skulle ta över denna roll. Staten skulle sköta skola, vård och omsorg. Och de skulle göra det med våld. Det vill säga att staten skulle driva in skatter för att finansiera de nya ansvarsområden och finansiera nya institutioner, byråkratier och myndigheter. Man skulle alltså inte kunna avstå från detta. Solidariteten enligt socialisterna är som vi alla vet inte frivillig.

Hammaren och skäran. Kommunistiska symboler som
nazisterna ogärna visade upp till utomstående.
Men inom partiet behöll de sina kollektivistiska
symboler. Här ett exempel från 1934. 

Joseph Stalin, Adolf Hitler, Franklin D. Roosevelt, Per Albin Hansson skulle alla expandera statens roll i samhället. Detta var ingen slump, utan snarare en mycket väl genomtänkt strategi för eliten att kontrollera världens alla medborgare ekonomiskt genom att kollektivisera hela samhällen. Men för att kunna genomföra detta var man tvungen att paketera det hela på rätt sätt så att befolkningen skulle kunna luras in i socialismen (Välfärdsstaten: Den Nya Världsordningen). Även den ekonomiska debatten skulle läggas upp åt den riktningen. Efter det att The Federal Reserve Bank (USA:s centralbank) blev verklighet, blev det mycket enklare för eliten att ta över diskussionen för att avskaffa guldmyntfoten. Den sista brandväggen som hindrade socialismen.

Socialister, oavsett om de kallat sig kommunister, fascister eller socialdemokrater, hade/har alla en vision om en ”ny människa”. De är, har alltid och kommer alltid att vara för denna vision då de går emot friheten, är för statens våldsmonopol och är så klart emot Guds natur. Detta är så klart intressant, i och med att ledare i både diktaturer och demokratier var tvungna att sälja visionen om välfärdsstaten som någonting folkligt. Nazisterna kunde inte öppet visa att de var socialister, utan istället framförde en traditionalistisk vision utåt, samtidigt som de behöll de mer marxistiska visionerna inom den inre cirkeln av mäktiga nazister. Videon nedan förklarar detta mycket väl. 

Där socialismen inte lett till massmord, har det lett till misär alternativt en mjuk diktatur. Och Sverige skulle inte bli ett undantag. Precis som nazisterna, så var Per Albin Hansson och socialisterna (socialdemokraterna) tvungna att sälja välfärdsstaten, eller socialisternas variant av ”Folkhemmet” via traditionalism. Man fick tona ner sina marxistiska drag för att kunna bredda väljarbasen. Detta var något som de renläriga socialisterna och kommunisterna kritiserade. En av de främsta kritiker av detta var socialisten Arthur Engberg, en annan Ivar Vennerström. Detta hade även mycket att göra med de inre strider inom SAP mellan vänsterfalangen (socialisterna) och högerfalangen (funktionalisterna) som jag nämnde i förra avsnittet. På 20-talet lyckades socialdemokraternas högerfalang övertyga Per Albin Hansson om denna taktiska drag just för att bredda väljarbasen. En av de främsta figurerna i denna falang var Nils Karleby. Hanssons socialdemokrater skulle inte ta språngmarschen mot det marxistiska drömsamhället så som kommunisterna önskade, och de skulle inte heller gå i lugn takt så som socialisterna ville. Nej, de skulle krypa dit så som funktionalisterna förespråkade.  

Stockhomskolan banade vägen för socialismen och den skuldbaserade ekonomin. 

Arvid Lindman hade vunnit kosackvalet år 1928 och fick därmed bilda den senaste rent konservativa svenska regering. Själva regeringsperioden blev dock mycket turbulent. 1929 kom den stora finanskrisen som ledde till sparbankskraschen som drabbade så väl svensk jordbruk som svensk industri. Lindmans finansminister, Nils Wholin, fick sparken. Men det skulle inte hjälpa alls. Lindmans åtgärder var helt felaktiga ur ett höger-perspektiv. Men det var inte högern som hade monopol över problemformuleringen. Det hade vänstern istället.

Internationellt hade vänstern länge demoniserat guldmyntfoten. Och i Sverige var det inget undantag. Redan på 20-talet diskuterades avskaffandet av guldmyntfoten bland vänsterns ekonomer och politiska eliter, så väl socialister som liberaler var överens om att avskaffa guldmyntfoten till förmån för pappersmyntfoten. Alltså där man skulle kunna få trycka sedlar hur mycket man ville utan begränsningar. Något som sågs positivt av den politiska vänstern då de hade stora ambitioner när det gällde att bygga upp sin välfärdsstat (Den Nya Världsordningen).

1930 tål inte Lindmans regering trycket längre och hans regering fick avgå. Ersättaren blev liberalen Carl Gustav Ekman. Under 1VK hade de flesta länder redan experimenterat med att ha lämnat guldmyntfoten. Det hade gett utrymme för en expansiv penningpolitik för centralbankerna, så väl som en expansiv ekonomisk politik för politiker. Avskaffandet av guldmyntfoten passade vänsterns expansiva ekonomiska policy som handsken. Sverige skulle inte bara spendera skattebetalarnas pengar, eller låna sig till sina nya utgifter; Sverige skulle nu under vänsterns ledning ta Sverige från en guldbaserad ekonomi till en skuldbaserad ekonomi, alltså ”Från guldmyntfot till inflationsmål”. Det är just den rubriken som Lars Jonung använder i sin avhandling i Ekonomisk Debatt från år 2000. För övrigt mycket intressant läsning för de som är nyfikna över Sveriges penningpolitiska historia under 1900-talet.

Många länder avskaffade guldmyntfoten efter att den hade demoniserats av etablissemanget. Strax efter det att The Bank of England avskaffade guldmyntfoten, följde även Riksbanken här hemma i Sverige under Carl Gustav Ekmans regeringsperiod. Från och med den 27:de september år 1931 kunde Svensson inte längre begära guld för sina kronor hos Riksbanken. Och sedan dess har Sverige baserat sig på papperspengar. En skuldbaserad ekonomi, som inte bara skulle innebära ständigt ökande inflation, då man inte kan köpa något för en krona, något som på den tiden hade mycket större värde, utan även korruption. Just den dåvarande statsministern Carl Gustav Ekman och hans liberala regering skulle avslöjas i kanske Sveriges värsta korruptionshärva någonsin, trotts att ytterst få svenskar hört talas om detta. Nämligen Kreugeraffären. (Men det är ett helt annat ämne).

Ivar Kreuger. Den centrala figuren i Kreugeraffären. 

Kreugeraffären där så väl Riksbanken som regeringen var inblandade i, blev en skandal som till slut krävde Statsminister Carl Gustav Ekmans avgång år 1932. Felix Hamrin fick ta över posten som statsminister fram tills valet samma år. Skadan var redan skedd. Och det skulle kosta liberalerna stort i valet.

Med de konservativas misslyckanden så väl som liberalernas skandaler än färska i minnet, kunde socialisterna lätt vinna valet år 1932. Det blev en stor vinst för SAP som åter var större än 40%. Socialdemokraterna hade inget värdigt motstånd och kunde då utan större hinder propagera för välfärdsstaten eller som de valde att döpa det, ”Folkhemmet”. Socialdemokraten Ernst Wigforss hade i England fått starka intryck från Keynesianismen och här hemma i Sverige från Stockholmsskolan. Alla pusselbitar hade fallit på sin plats. Folket hade blåsts och SAP kunde äntligen få inleda sitt socialistiska bygge. Det är även viktigt i sammanhanget att påminna om att fabianerna inom Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) hade inte bara ett betydande inflytande över socialister, utan även över liberaler i Sverige. Det är då inte heller ett sammanträffande att Stockholmsskolan hade sitt främsta inflytande över SAP och ”De Frisinnade” (liberalerna, senare Folkpartiet) sedan åtminstone 20-talet. Sedan dess åtminstone skulle man kunna betrakta liberalerna som en del av den svenska vänstern. 

Sossarna söndrar och härskar. 

Per Albin Hanssons väg in i socialdemokratin började med (Sällskapsorden) Verdandi år 1901. Dessa var en utbrytargrupp ur de godtemplares (Sällskapsorden). (Alltså samma sällskapsorden som hjälpte August Palm under 1880-talet, innan bildandet av SAP). Verdandi tog dock öppet helt avstånd från kristendomen. Istället anammade de de socialistiska idéerna från ”arbetarrörelsen”. De var främst aktiva inom nykterhetsrörelsen.

1902 var han med i olika radikala vänsterextrema ungdomsorganisationer, fram tills det att han hamnade i SAP:s dåtida ungdomsförbund år 1903. 1904 började han skriva för vänsterextrema tidningar innan han blev ordförande i ungdomsförbundet år 1907. I sitt tidningsarbete precis som övriga socialister tog han avstånd från anarkisterna. I ungdomsförbunden hade han inget emot att ha samröre med kommunister. Dock fick han problem då kommunisterna med Zeth Höglund i spetsen tog över ungdomsförbundet år 1909. Detta skulle bli början till den inre konflikten inom Socialdemokraterna som så småningom skulle leda till kommunisternas utbrytning ur partiet. Under tiden fortsatte Hansson att klättra upp för den socialdemokratiska hierarkin. Under 1VK befann sig Per Albin Hansson i City of London (a.k.a. New Jerusalem) så klart, mellan åren 1915-1916, för att jobba som korrespondent. Kontakterna från Andra Internationalen gjorde detta möjligt. Här fick Hansson även goda kontakter med socialister och marxister i Staden.

År 1917 blev Hansson Riksdagsman och fick ingå i Nils Edéns liberala regering. Men Hansson var, radikal, radikalare än sitt eget parti. Och det var han som blev ansvarig för den liberala regeringens slutliga fall. När väl sossarna fick regera fick Hansson ta över posten som försvarsminister, något som oroade så väl konservativa som rojalister. Som en sann socialist lyckades han genomföra omfattande nedrustningar av Sveriges försvar under sossarnas regeringsperioder på 20-talet. De mest omfattande skedde dock under Rickard Sandlers regeringsperiod, innan sossarnas regering fick avgå efter arbetsmarknadskonflikter som låste sig år 1926.

Det var egentligen tänkt att Socialdemokraternas finansminister, Fredrik Thorsson, skulle få ta över efter Hjalmar Branting. Men denne Thorsson var svårt sjuk och dog strax efter Branting. Sandler fick ta Statsministerposten, och året efter Sandlerregeringens avgång valdes Per Albin Hansson till att bli Socialdemokraternas partiledare, inte helt okontroversiellt.

Lyckad valaffisch för de konservativa i
Dalarna i kosackvalet år 1928. 

I kosackvalet år 1928 visade Hansson hur radikal han kunde bli. Han valde att öppet närma sig Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) utan att skämmas för det och förespråkade en tydlig och öppet renlärig marxistisk politisk linje. Valet blev en succé för de konservativa.

Men Hansson tog åt sig av valförlusten och lyssnade till partiets högerfalang (funktionalisterna). Ernst Wigforss var en av dessa, som dessutom hade spenderat en tid i England och fått intryck av den tidiga Keyensianismen. Även om Hansson inte riktigt hade mycket till övers för partiets högerfalang gick han ändå med på det politiska spelet och taktiken inför valrörelsen. Starkt påverkad av Stockholmsskolan/Keyensianismen, med guldmyntfoten avskaffad och med en opposition som helt klappat ihop, kunde sossarna lätt sälja sitt bedrägeri till svenska folket och vinna valet år 1932.

1932 ledde Per Albin Hansson en socialdemokratisk minoritetsregering. Ledaren för Bondeförbundet, Olof Olsson i Kullenbergstorp, var skeptisk till socialisterna och vägrade att ingå i en regering med sossarna. Hansson skulle dock locka bönderna i det som kallades för ”kohandeln” då man gick med på vissa överenskommelser i en krispaket år 1933. Sossarna erbjöd bönderna reglerade priser på mjölk, ägg, spannmål och smör. Och de föreslog även bildandet av ett slakterilånsfond för att locka dem bland annat. Efter starka påtryckningar gick Bondeförbundet med på detta, vilket innebar att SAP fick igenom betydande reformer.

Den offentliga sektorn utökades kraftigt med 90 000 anställda av staten. Även nya regleringar på arbetsmarknaden skulle gälla. Nya tullar med en mer korporativ jordbrukspolitik, skulle visa sig gynna regeringen mer än någon bonde. 1934 avgjordes en intern uppgörelse inom Bondeförbundet. Där besegrade utmanaren Axel Pehrsson-Bramstorp dåvarande partiledaren Olof Olsson i Kullenbergstorp med knappa marginal. Pehrsson-Bramstorp var mer öppen till att försöka förhandla med sossarna.

Början till en ond cirkel. 

Socialdemokraterna på 30-talet hade en tydlig modernistisk vision, likt Mussolinis italienska fascistregering. Just denna modernaism var det smidiga sättet som funktionalisterna kunde använda sig av för att centralisera mer makt åt staten, och inte minst hos socialdemokraterna. Precis som på 20-talet utlyste sossarna många utredningar kring hur man skulle kunna omvandla Sverige till ett mer renodlat socialistiskt land. I bräschen för dessa utredningar finner vi många akademiker med kopplingar till Stockholmsskolan. Om det nu gällde, sjukvård, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik, skolpolitik, socialpolitik, så hade sossarna flera utredningar på gång. Deras policy gick ut på att expandera statens roll i samhället. Gustav Möller var en av de främsta i det här arbetet. 

Staten skulle alltså skapa sig fler utgifter och spendera mer. Ingenstans skulle det sparas. Förutom i försvaret så klart. År 1935 kom en av högerns utredningar om försvarspolitiken fram och det var dags att ta ett beslut. Ökade ekonomiska medel till försvaret var ett hjärtefråga för Bondeförbundet, så den här gången kunde de inte gå med på SAP:s nedrustningslinje. ”De Frisinnade” Liberalerna som numera hade bytt namn till Folkpartiet höll med bönderna, lika så de konservativa. Tuffa förhandlingar ledde till motförslag från Hansson, där han ville att de borgerliga skulle gå med på ytterliggare utökade utgifter. Där blev det blankt nej, och Hanssons första regering fälldes och fick avgå. Under sommaren 1936 skulle Bondeförbundets Pehrsson-Bramstorp få bilda en regering fram tills valet. Själv gjorde han detta motvilligt. Han skulle ändå aldrig hinna påverka politiken något nämnvärt.

I valet 1936, skulle de borgerliga misslyckas med att belysa hur SAP var på väg att socialisera Sverige. (Det fanns inget Tea Party-rörelse då i Sverige). Sossarna påpekade å sin sida att de hade lyckats med att dämpa den ekonomiska krisen. Fällandet av Hanssons regering bara månader före valet uppfattades också som något märkligt av väljarna. Försvarsfrågan blev inte ens en valfråga. Detta drog Hansson nytta av. Socialdemokraterna ökade ytterliggare och var nu uppe på dryga 45%.

Hansson var dock inte intresserad av att ha en minoritetsregering den här gången. Han ville ha en parlamentarisk majoritet för att försöka slippa tidigare erfarenheter. Rent teoretiskt så skulle Hansson kunnat söka sig till kommunisterna. Men det fanns en poäng på att kunna neutralisera sitt motstånd. Just därför valde Hansson att bjuda Pehrsson-Bramstorps bönder till en koalition. Detta var något som förvånade de borgerliga. Men egentligen ett genidrag från sossarna. Pehrsson-Bramstorp tackade ja. Bondeförbundets Janne Nilsson i Hörby blev försvarsminister, och Hansson hade helt avväpnat sitt motstånd i försvarsfrågan. Och sossarnas tidigare förslag som de borgerliga hade sagt blankt nej till, gick igenom den här gången.

Med en kraftigt försvagad opposition kunde nu Hansson komma undan med att socialisera Sverige utan större motstånd. Staten skulle erbjuda mer bidrag, mer vård och så ytterliggare fler myndigheter och regleringar för företagen. Utgifterna skulle bara öka och Hansson skulle kunna fortsätta sina löften om guld och gröna skogar. Ett resultat av detta skulle bli Saltsjöbadsavtalet år 1938.

30-talet skulle faktiskt bli början till en längre process där den offentliga sektorn skulle successivt expanderades. Det tydligaste exemplet på detta kan kanske kallas för HanssonCare (inspirerat från dagens ObamaCare). Det handlade om mödravården. Nu kanske läsare undrar vilka invändningar man skulle kunna ha till att alla mödrar får vård. Den kvarvarande barnadödligheten eliminerades och folk tyckte det var bra. Det främsta problemet är kanske värst av allt att man eliminerade kunskapen som tidigare fanns bland svenska kvinnor. Innan HanssonCare, var Sveriges kvinnor i stort sätt helt självständiga och hade fört kunskapen om mödravård från moder till dotter i generationer. Visst fanns det risker. Men Sveriges kvinnor var för hundra år sedan inte lika hjälplösa som de är idag. Nu är de istället helt beroende av att det ska finnas tillgång till sjukvård. Något som idag är en påfrestning på ekonomin. Så vi ser hur HanssonCare påverkat Sveriges kvinnor negativt genom att lägga beslag på kunskap kring mödravård. Det som tidigare var familjens och kvinnornas ansvar blev nu Statens ansvar. Och då har vi inte ens gått igenom hur mycket dyrare det hela blev via kraftigt utökade utgifter. För fler detaljer gällande HanssonCare med mera, så rekommenderar jag er att läsa Ingvar Nilssons & Anders Wadeskogs rapport Barnen i det felbyggda folkhemmet från 1997, där detta förklaras mycket pedagogiskt. (Jag tar dock avstånd från Nilssons & Wadeskogs lösningar på problemet).

Av stor betydelse för HanssonCare, blev Gunnar Myrdal. En socialdemokrat tillhörande Stockholmsskolan. Myrdal förespråkade öppet eugenik. Det var enligt Gunnar och hans fru, radikalfeministen Alva Myrdal, helt legitimt att sterilisera människor som de ansåg vara ”asociala” eller enligt dem moraliskt ”undermåliga”. De gick alltså ett steg längre än nazisterna och rashygenspolicyn som gällde då. De ville få avgöra om folk överhuvudtaget passade in i ett samhälle för att kunna avgöra ifall de skulle steriliseras eller ej. Alltså oavsett etnicitet! Myrdalarnas bok Kris i befolkningen (från 1934) kritiserade förvisso malthuseanismen, men de hade inga problem med att implementera samma obehagliga elitistiska eugenik. Precis som övriga inom Stockholmsskolan och socialdemokrater i allmänhet blev han starkt påverkad av den elitistiska intellektuella vänstern i City of London (aka New Jerusalem). Så det är ingen slump att Myrdalarna skulle förespråka det som bara decennier senare skulle bli den globala elitens Round Table gruppernas uttalade mål. Det är viktigt att påpeka att detta var ett internationellt projekt, inte något nationellt projekt som många skulle annars kunna tro. Det är ingen slump att dagens Socialistinternational har sitt huvudkontor i Maritime House, Old Town, Clapham, i just City of London. Socialdemokraterna styrs alltså därifrån! 

Förräderiet & förtrycket. 

Sommaren 1939 var trycket hårt mot regeringen, då länderna på kontinenten rustat upp för krig var inte Sverige redo att försvara sig, utan åtnjöt en mycket svag ställning om någon av stormakterna skulle ge sig på riket. Statsministern Per Albin Hansson som nästan på egen hand hade haft som personlig agenda att nedrusta Sveriges försvar, kunde inte utnyttja Bondeförbundet som alibi. Läget var oroligt. Lik förbannat gick Statsminister Hansson ut med att Sveriges beredskap var god. I sitt berömda tal bara dagar innan krigets utbrott tog han upp just detta. Men när väl 2VK börjat, hade Sverige inget att försvara sig med mot nazister eller sovjeter. Det spelade dock ingen roll. Sverige skulle ändå skicka 40 miljoner kronor till nazisterna i Tyskland under kriget (år 1941). Något som personligen godkändes av Ernst Wigforss som utåt gjort sig känd för att annars vara en motståndare mot nazismen.

Till följd av Sveriges utsatthet, medvetet eller ej, valde Sverige att krypa för nazisterna så länge krigets lycka var på tyskarnas sida. Detta ledde långt. Så pass långt att Sverige skulle inrätta upp till 14 koncentrationsläger. I februari 1940 inledde Sverige interneringen av dissidenter. Till en början handlade det om antinazister, antifascister, kommunister, överhuvudtaget vänsterinriktade dissidenter. Men detta skulle visa sig vara rent opportunistiskt. Ty när krigslyckan vändes till tyskarnas nackdel släpptes de vänsterorienterade dissidenterna. De blev istället ersatta av nazisympatisörer, och andra högerorienterade dissidenter. Alla utan någon som helst rättslig prövning. Dissidenterna hölls fram till 1948 då lägren stängdes ner. Vi vet inte vad som hände med alla. Misstankar finns om att vissa kan ha arkebuserats.

En ung Tage Erlander som hade koll på
Sveriges koncentrationslägren. 

En ung riksdagsledamot vid namn Tage Erlander skulle visa sig vara mycket aktiv med dessa koncentrationslägren. I sina memoarer skriver Erlander att han först fick reda på dessa läger först efter 1943 då han först besökte lägren. Men Niclas Sennertegs forskning visade att Erlander minsann var väldigt väl underrättad om vad som hände i dessa lägren, och att han till och med gav lägeransvariga sparken om de varit ”för snälla” mot de intagna.

Intressant blir för oss blir även Hansson under 2VK. Något som kanske få känner till var att Hansson sökte sina svar i ockultismen. Vart det här kan ha börjat, kan bero på hans aktivitet inom sällskapsorden. Ty istället för att söka sig till Gud eller några av sina två familjer (Han hade två fruntimmer) så sökte han sig istället till en horoskopmakare. Här följer ett citat som ni finner i boken Svensk historia dag för dag av Monica Sundberg och Anders Pontén. Det är tydligen ett citat från Hanssons dagbok. 

”I dag brev från en horoskopmakare med förutsägelser om tillspetsning av läget. Mars ingår i Fiskarnas tecken. 16 maj – militära krisen börjar. 21 maj Solen i Tvillingarna – krisen ökar i styrka. 26 maj. Nymåne krigsfara, kungen anbefaller försvarsåtgärder, sannolikt kommer luftskyddstillstånd att införas. 2 juni högsta beredskapstillstånd. 9 juni. Fullmåne – offensiven når maximum, därefter avtar efter hand krigsfaran för Sverige...” 

~ Per Albin Hansson. (Enligt uppgift skriven den 8 maj 1941 på sitt tjänsterum).

Per Albin Hansson sökte sig till ockultismen. 

Något säger mig att det inte är en slump att Hansson precis som tidigare socialister sökte sig och hamnade i det ockulta.

Hansson hade även en ansträngd relation till främst Ernst Wigforss, men även andra inom sin egen rörelse. Han föredrog att umgås med landets elit. De så kallade ”kortoxar” som han oftast spelade poker med på sin fritid. Något som han faktiskt blev kritiserad för bland SAP:s gräsrötter.

Till följd av det blodiga krigets härjande på kontinenten, främst i grannlandet Finland, så ersattes dåvarande regering med en samlingsregering under Per Albin Hansson i december år 1939. I denna skulle samtliga riksdagspartier utom kommunisterna ingå i.

Inför valet 1940 hade partierna kommit överens om att hålla en relativ låg profil under valrörelsen. Per Albin Hansson kunde lätt kamma hem poäng som ”landsfader” under krigets oroligheter. Socialdemokraterna kunde tack vare detta göra sitt bästa val någonsin. 53,8% är än idag det högsta något svenskt politiskt parti någonsin haft. I övrigt skedde det inte så många förändringar. Riksdagen var i stort sätt värdelös, då de flesta om inte alla beslut kom direkt från samlingsregeringen. I stort sätt hade sossarna full kontroll med sina 53,8% i samlingsregeringen. Ibland bluffade man fram en och annan ”sommarkris” som den år 1941 för att försöka ge sken av att Hansson var en ansvarstagande statsman som kunde samarbeta med nazisterna.

Trots att samlingsregeringen skulle få fortsätta även efter valet 1944, så visste man att kriget var på väg att ta slut. Valet handlade då mycket om hur Sverige skulle se ut efter kriget. Högerpartiets ledare Gösta Bagge utmanade socialisternas dominans genom att varna för det socialistiska samhället som Per Albin Hansson skulle fortsätta att bygga på. Detta kallade han mycket riktigt för ”de mjuka ryggarnas samhälle”. Bagge ville gärna se ett samarbete mellan sitt parti och Folkpartiet. Men folkpartisterna var inte särskilt intresserade. Istället blev det Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp som öppnade upp för samarbete med Högern med tanke på deras dåliga erfarenhet av samarbete med sossarna.

Vid krigets slut hade inte bara krigslyckan vänt. Men många kände sympati med Vänstern runt om i Europa efter deras motstånd mot nazisterna, som var på väg att förlora kriget. Och Sverige blev inget undantag. SKP gjorde sitt bästa val dittills. Med 10,3% slog de alla sina tidigare rekord. SAP backade tillbaka till siffror som de var vana vid före kriget. De hamnade på 46,7%. Högern skulle misslyckas i sin kampanj och så småningom isoleras allt mer inom svensk politik.

Förenta Nationerna (FN). Embryot till Den Nya Världsordningen. 

Sommaren 1945 skulle samlingsregeringen till slut upplösas och Socialdemokraterna skulle kunna återgå till att regera på egen hand. Utrikesministern blev då en av Sveriges och socialdemokraternas främsta globalister, Östen Undén. Mycket aktiv inom NF, skulle han även ta initiativet för Sveriges inträde in i de nybildade Förenta Nationerna (FN). Undén kallade Sovjet för ett ”rättssamhälle” och gick ständigt till attack mot USA och väst (kapitalisterna) varje gång han fick chansen, precis som de flesta sossar. Hösten 1946 inledde Undén arbetet för Sveriges inträde i FN.

Samma höst skulle dock Per Albin Hansson dö av en hjärtinfarkt. Östen Undén fick ta över rollen som Sveriges statsminister, fram tills några dagar senare då en ny Statsminister tillika partiledare för socialdemokraterna kunde utses av partiet. Gustav Möller sågs som den naturliga efterträdaren till Hansson. Men Ernst Wigforss med flera ville gärna se en föryngring av partiet. Därför valde man riksdagsledamoten Tage Erlander till ny ledare, mannen som hade haft hand om Sveriges koncentrationsläger. Han skulle bli Sveriges nye socialistiske ledare och dessutom ”landsfader”. Wigforss hade via den vänsterextrema och kulturradikala Den Yngre Gubben (DYG) alltid haft en länk till Erlander. Det blev på det sättet naturligt att Wigforss skulle utse Erlander som ledaren för denna föryngring av socialdemokraterna. Ett förslag som gick igenom. Makten i Sverige skulle under en tid framåt koncentreras hos medlemmar från DYG inom både SAP och FP.

När Erlander väl tog över rollen som landets Statsminister kunde en annan DYG-medlem, Östen Undén, återgå till sitt arbete som utrikesminister. I november 1946 invigde Undén Sverige som ytterliggare en medlem i FN. Undén höll Sveriges inträdestal på franska, som en markering mot de närvarande amerikaner (kapitalisterna) han ogillade.

I själva verket har Sverige sedan 1946 frivilligt och utan ens någon folkomröstning gett upp sin självständighet till Rockefellers och övriga globalisters Nya Världsordning genom dess embryo FN. Sedan Sveriges FN-medlemskap har vårt land hamnat under massvis med regleringar och kontrakt utan folklig insyn, där folkvalda inte haft något som helst inflytande och där eliten på ett mycket effektivt sätt kunnat diktera vårt och andra medlemsländers uppdrag. Glöm EU-medlemskapet. Där fick åtminstone folket rösta. Vårt medlemskap i FN har orsakat betydligt värre skada, om än inte lika synligt. Sverige och de unioner som Sverige ingått i styrs ovanifrån av elitens globalistiska verk, FN, som är ett embryo inför deras kommande Nya Världsordning. Så nästa gång någon påpekar om att Sverige förlorade sin självständighet 1994 med inträdet i EU, så kan ni påminna dem om vad som hände år 1946. 

Slutsats. 

Det är viktigt att förstå att den socialisering som skedde i Sverige var bara en del av ett större projekt som globalisterna önskade och fick till. Olika samhällsprojekt i olika länder som globalisterna kontrollerade betraktades som olika experimentområden. Mellankrigstiden är relevant ur ett historiskt kontext för att kunna studera epoken då den globala eliten på allvar inledde sin planhushållning, sociala ingenjörskonst och centralplanering. Detta blev bara början till en längre period då eliten på allvar skulle börja manipulera de stora skarorna av människor.

Det är även viktigt att komma ihåg att NF förespråkade just nedrustningen. Per Albin Hansson var alltså inte en som på egen kraft fick till det. Även om hans arbete för detta i Riksdagen var ihärdig i den här frågan, så är det frågan om det hade skett utan NF som auktoritet inte hade uppmuntrat till detta. Det var exakt samma sak som Andra Internationalen förespråkade som även NF skulle göra. Och så som Branting förespråkade även detta, så gjorde även Hansson, fast på ett betydligt mer radikalt sätt.

Just Sverige var så pass progressiv och ”duktig” som gick i framkanten av att lyda under eliten i NF. Och så har det varit sedan dess. Sverige är ett av få länder som visas upp som ett gott exempel av den globala eliten. Det är den sortens mjuka förtryck som eliten föredrar. Eliten vill inte ha ett 1984-samhälle. Det är mycket kostsamt och ineffektivt. Aldious Huxleys Brave New World, där befolkningen frivilligt förslavar sig själva och till och med försvarar systemet som förslavar dem, är att föredra.

Och precis så har det blivit med Välfärdsstaten här i Sverige. Det är ett system som förslavat befolkningen. Men ändå finns det tillräckligt många dårar för att upprätthålla denna tvångsinvesteringsbedrägeri. Så många har redan investerat så mycket känslor och stolthet i systemet som förslavat dem. Att ens tänka tanken att själva systemet är destruktiv är dessvärre otänkbart för alla dessa stackars själar.

Per Albin Hansson lyckades med sina ambitioner för att han klarade av att hålla sig pragmatisk. Syftet till detta var just ett medel för att uppnå sina mål. Hansson lyckades på det här sättet etablera sitt parti som ett dominant 40%:s parti som enkelt söndrade och härskade över sina motståndare inom borgerligheten. Det blev de små små bebissteg mot det socialistiska drömmen. Både Hansson som Erlander senare skulle visa sig vara långt till vänster om sin egen politik. Även den splittrade, neutraliserade och klena borgerligheten skulle ge sossarna ett tydligt försprång. Och det skulle räcka långt. Samma skulle gälla i övriga Europa, som efter fascismens våga, gungade tillbaka in i socialismen.

För Sveriges del skulle dock socialismen på allvar ta över först under Tage Erlander. Per Albin Hansson var bara början på det mjuka förtrycket. 

Övriga källor: 

Svensk politisk historia 1809-1975, Tommy Möller, 2008, Studentlitteratur, Lund. 

Per Albin i London: ung svensk journalist möter världskrigets England, Anna Lisa Berkling, 1975, Tiden, Stockholm.

Den unge Per Albin - marxisten, Sigurd Klockare, 1974, Tiden, Stockholm. 

WebRep

currentVote

noRating

noWeight