måndag 18 februari 2013

SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 3 De internationella målen.

Här följer tredje delen i serien "Socialdemokraternas ruttna historia". Läs gärna första och andra delen innan ni fortsätter här. 

Tidigare tog vi upp socialdemokraternas tid innan de kunde etablera sig som ett dominerande parti i vårt land. Grunden var partiets rötter inom frimureri och dess kontakter med utlandet och internationella globalistiska institutioner. När partiet nu etablerar sig som en politisk stormakt kunde de börja lägga grunden för den socialistiska omvandlingen av Sverige, från ett traditionalistiskt land med ansvarstagande medborgare, till ett progressivistiskt land med hjälplösa medborgare. 

Här följer tredje delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 


Fråga er om det verkligen är elitens intresse att "hjälpa" de fattiga och svaga. Eller fanns det en annan anledning till varför eliten valde att introducerade Välfärdsstaten internationellt. 

Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” 

Detta sa Per Albin Hansson år 1928 då välfärdsstaten under begreppet ”Folkhemmet” lanserades av socialisterna. Med facit i hand, så vet vi nu att det fanns och finns än idag gott om både kelgrisar och styvbarn. Men trots alla vanvårdsskandaler och bordellhärvor som socialisterna gjort sig skyldiga till, så har deras hegemoni varit så stark att de tvingat den svenska högern över till vänster, så långt att de tillslut fick ge sig och köpa välfärdsstaten för att kunna nå makten. Alltså ingen utmaning, snarare ett nederlag för den svenska högern.  

Hur socialisterna kunde lura svenska folket. 


Begreppet ”Folkhemmet” användes först på 1910-talet av högerpolitikern Johan Rudolf Kjelén. Men det är viktigt att förstå att Kjelén var starkt påverkad av den tyska debatten som redan varit infekterat. Även om ”Folkhemmet” hade sina konservativa drag till en början, skulle det så småningom bli synonymt med ett mer renodlat socialistisk idé. I Tyskland pratade man om ”Volkgemeinschaft” (Folkgemenskapet). Även om idéen hade cirkulerats i konservativa kretsar, skulle det utnyttjas bättre i praktiken av socialister och fascister för sina egna varianter av deras ”folkhem”. Något som innebar en välfärdsstat.

Just välfärdsstaten var mellankrigstidens främsta socialistiska trend. Det var inget unikt det som skedde i Sverige. Det hände i stort sätt över hela världen. Kyrkorna skulle backa. De skulle inte längre ta hand om de sjuka, fattiga och svaga i samhället, och undervisa de som ville lära sig, med hjälp av solidariska själar som frivilligt var bidragsgivare. Nej, nu var det staten som skulle ta över denna roll. Staten skulle sköta skola, vård och omsorg. Och de skulle göra det med våld. Det vill säga att staten skulle driva in skatter för att finansiera de nya ansvarsområden och finansiera nya institutioner, byråkratier och myndigheter. Man skulle alltså inte kunna avstå från detta. Solidariteten enligt socialisterna är som vi alla vet inte frivillig.

Hammaren och skäran. Kommunistiska symboler som
nazisterna ogärna visade upp till utomstående.
Men inom partiet behöll de sina kollektivistiska
symboler. Här ett exempel från 1934. 
Joseph Stalin, Adolf Hitler, Franklin D. Roosevelt, Per Albin Hansson skulle alla expandera statens roll i samhället. Detta var ingen slump, utan snarare en mycket väl genomtänkt strategi för eliten att kontrollera världens alla medborgare ekonomiskt genom att kollektivisera hela samhällen. Men för att kunna genomföra detta var man tvungen att paketera det hela på rätt sätt så att befolkningen skulle kunna luras in i socialismen (Välfärdsstaten: Den Nya Världsordningen). Även den ekonomiska debatten skulle läggas upp åt den riktningen. Efter det att The Federal Reserve Bank (USA:s centralbank) blev verklighet, blev det mycket enklare för eliten att ta över diskussionen för att avskaffa guldmyntfoten. Den sista brandväggen som hindrade socialismen.

Socialister, oavsett om de kallat sig kommunister, fascister eller socialdemokrater, hade/har alla en vision om en ”ny människa”. De är, har alltid och kommer alltid att vara för denna vision då de går emot friheten, är för statens våldsmonopol och är så klart emot Guds natur. Detta är så klart intressant, i och med att ledare i både diktaturer och demokratier var tvungna att sälja visionen om välfärdsstaten som någonting folkligt. Nazisterna kunde inte öppet visa att de var socialister, utan istället framförde en traditionalistisk vision utåt, samtidigt som de behöll de mer marxistiska visionerna inom den inre cirkeln av mäktiga nazister. Videon nedan förklarar detta mycket väl. 



Där socialismen inte lett till massmord, har det lett till misär alternativt en mjuk diktatur. Och Sverige skulle inte bli ett undantag. Precis som nazisterna, så var Per Albin Hansson och socialisterna (socialdemokraterna) tvungna att sälja välfärdsstaten, eller socialisternas variant av ”Folkhemmet” via traditionalism. Man fick tona ner sina marxistiska drag för att kunna bredda väljarbasen. Detta var något som de renläriga socialisterna och kommunisterna kritiserade. En av de främsta kritiker av detta var socialisten Arthur Engberg, en annan Ivar Vennerström. Detta hade även mycket att göra med de inre strider inom SAP mellan vänsterfalangen (socialisterna) och högerfalangen (funktionalisterna) som jag nämnde i förra avsnittet. På 20-talet lyckades socialdemokraternas högerfalang övertyga Per Albin Hansson om denna taktiska drag just för att bredda väljarbasen. En av de främsta figurerna i denna falang var Nils Karleby. Hanssons socialdemokrater skulle inte ta språngmarschen mot det marxistiska drömsamhället så som kommunisterna önskade, och de skulle inte heller gå i lugn takt så som socialisterna ville. Nej, de skulle krypa dit så som funktionalisterna förespråkade.  

Stockhomskolan banade vägen för socialismen och den skuldbaserade ekonomin. 


Arvid Lindman hade vunnit kosackvalet år 1928 och fick därmed bilda den senaste rent konservativa svenska regering. Själva regeringsperioden blev dock mycket turbulent. 1929 kom den stora finanskrisen som ledde till sparbankskraschen som drabbade så väl svensk jordbruk som svensk industri. Lindmans finansminister, Nils Wholin, fick sparken. Men det skulle inte hjälpa alls. Lindmans åtgärder var helt felaktiga ur ett höger-perspektiv. Men det var inte högern som hade monopol över problemformuleringen. Det hade vänstern istället.

Internationellt hade vänstern länge demoniserat guldmyntfoten. Och i Sverige var det inget undantag. Redan på 20-talet diskuterades avskaffandet av guldmyntfoten bland vänsterns ekonomer och politiska eliter, så väl socialister som liberaler var överens om att avskaffa guldmyntfoten till förmån för pappersmyntfoten. Alltså där man skulle kunna få trycka sedlar hur mycket man ville utan begränsningar. Något som sågs positivt av den politiska vänstern då de hade stora ambitioner när det gällde att bygga upp sin välfärdsstat (Den Nya Världsordningen).

1930 tål inte Lindmans regering trycket längre och hans regering fick avgå. Ersättaren blev liberalen Carl Gustav Ekman. Under 1VK hade de flesta länder redan experimenterat med att ha lämnat guldmyntfoten. Det hade gett utrymme för en expansiv penningpolitik för centralbankerna, så väl som en expansiv ekonomisk politik för politiker. Avskaffandet av guldmyntfoten passade vänsterns expansiva ekonomiska policy som handsken. Sverige skulle inte bara spendera skattebetalarnas pengar, eller låna sig till sina nya utgifter; Sverige skulle nu under vänsterns ledning ta Sverige från en guldbaserad ekonomi till en skuldbaserad ekonomi, alltså Från guldmyntfot till inflationsmål. Det är just den rubriken som Lars Jonung använder i sin avhandling i Ekonomisk Debatt från år 2000. För övrigt mycket intressant läsning för de som är nyfikna över Sveriges penningpolitiska historia under 1900-talet.

Många länder avskaffade guldmyntfoten efter att den hade demoniserats av etablissemanget. Strax efter det att The Bank of England avskaffade guldmyntfoten, följde även Riksbanken här hemma i Sverige under Carl Gustav Ekmans regeringsperiod. Från och med den 27:de september år 1931 kunde Svensson inte längre begära guld för sina kronor hos Riksbanken. Och sedan dess har Sverige baserat sig på papperspengar. En skuldbaserad ekonomi, som inte bara skulle innebära ständigt ökande inflation, då man inte kan köpa något för en krona, något som på den tiden hade mycket större värde, utan även korruption. Just den dåvarande statsministern Carl Gustav Ekman och hans liberala regering skulle avslöjas i kanske Sveriges värsta korruptionshärva någonsin, trotts att ytterst få svenskar hört talas om detta. Nämligen Kreugeraffären. (Men det är ett helt annat ämne).

Ivar Kreuger. Den centrala figuren i Kreugeraffären. 
Kreugeraffären där så väl Riksbanken som regeringen var inblandade i, blev en skandal som till slut krävde Statsminister Carl Gustav Ekmans avgång år 1932. Felix Hamrin fick ta över posten som statsminister fram tills valet samma år. Skadan var redan skedd. Och det skulle kosta liberalerna stort i valet.

Med de konservativas misslyckanden så väl som liberalernas skandaler än färska i minnet, kunde socialisterna lätt vinna valet år 1932. Det blev en stor vinst för SAP som åter var större än 40%. Socialdemokraterna hade inget värdigt motstånd och kunde då utan större hinder propagera för välfärdsstaten eller som de valde att döpa det, ”Folkhemmet”. Socialdemokraten Ernst Wigforss hade i England fått starka intryck från Keynesianismen och här hemma i Sverige från Stockholmsskolan. Alla pusselbitar hade fallit på sin plats. Folket hade blåsts och SAP kunde äntligen få inleda sitt socialistiska bygge. Det är även viktigt i sammanhanget att påminna om att fabianerna inom Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) hade inte bara ett betydande inflytande över socialister, utan även över liberaler i Sverige. Det är då inte heller ett sammanträffande att Stockholmsskolan hade sitt främsta inflytande över SAP och ”De Frisinnade” (liberalerna, senare Folkpartiet) sedan åtminstone 20-talet. Sedan dess åtminstone skulle man kunna betrakta liberalerna som en del av den svenska vänstern. 

Sossarna söndrar och härskar. 


Per Albin Hanssons väg in i socialdemokratin började med (Sällskapsorden) Verdandi år 1901. Dessa var en utbrytargrupp ur de godtemplares (Sällskapsorden). (Alltså samma sällskapsorden som hjälpte August Palm under 1880-talet, innan bildandet av SAP). Verdandi tog dock öppet helt avstånd från kristendomen. Istället anammade de de socialistiska idéerna från ”arbetarrörelsen”. De var främst aktiva inom nykterhetsrörelsen.

1902 var han med i olika radikala vänsterextrema ungdomsorganisationer, fram tills det att han hamnade i SAP:s dåtida ungdomsförbund år 1903. 1904 började han skriva för vänsterextrema tidningar innan han blev ordförande i ungdomsförbundet år 1907. I sitt tidningsarbete precis som övriga socialister tog han avstånd från anarkisterna. I ungdomsförbunden hade han inget emot att ha samröre med kommunister. Dock fick han problem då kommunisterna med Zeth Höglund i spetsen tog över ungdomsförbundet år 1909. Detta skulle bli början till den inre konflikten inom Socialdemokraterna som så småningom skulle leda till kommunisternas utbrytning ur partiet. Under tiden fortsatte Hansson att klättra upp för den socialdemokratiska hierarkin. Under 1VK befann sig Per Albin Hansson i City of London (a.k.a. New Jerusalem) så klart, mellan åren 1915-1916, för att jobba som korrespondent. Kontakterna från Andra Internationalen gjorde detta möjligt. Här fick Hansson även goda kontakter med socialister och marxister i Staden.

År 1917 blev Hansson Riksdagsman och fick ingå i Nils Edéns liberala regering. Men Hansson var, radikal, radikalare än sitt eget parti. Och det var han som blev ansvarig för den liberala regeringens slutliga fall. När väl sossarna fick regera fick Hansson ta över posten som försvarsminister, något som oroade så väl konservativa som rojalister. Som en sann socialist lyckades han genomföra omfattande nedrustningar av Sveriges försvar under sossarnas regeringsperioder på 20-talet. De mest omfattande skedde dock under Rickard Sandlers regeringsperiod, innan sossarnas regering fick avgå efter arbetsmarknadskonflikter som låste sig år 1926.

Det var egentligen tänkt att Socialdemokraternas finansminister, Fredrik Thorsson, skulle få ta över efter Hjalmar Branting. Men denne Thorsson var svårt sjuk och dog strax efter Branting. Sandler fick ta Statsministerposten, och året efter Sandlerregeringens avgång valdes Per Albin Hansson till att bli Socialdemokraternas partiledare, inte helt okontroversiellt.

Lyckad valaffisch för de konservativa i
Dalarna i kosackvalet år 1928. 
I kosackvalet år 1928 visade Hansson hur radikal han kunde bli. Han valde att öppet närma sig Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) utan att skämmas för det och förespråkade en tydlig och öppet renlärig marxistisk politisk linje. Valet blev en succé för de konservativa.

Men Hansson tog åt sig av valförlusten och lyssnade till partiets högerfalang (funktionalisterna). Ernst Wigforss var en av dessa, som dessutom hade spenderat en tid i England och fått intryck av den tidiga Keyensianismen. Även om Hansson inte riktigt hade mycket till övers för partiets högerfalang gick han ändå med på det politiska spelet och taktiken inför valrörelsen. Starkt påverkad av Stockholmsskolan/Keyensianismen, med guldmyntfoten avskaffad och med en opposition som helt klappat ihop, kunde sossarna lätt sälja sitt bedrägeri till svenska folket och vinna valet år 1932.

1932 ledde Per Albin Hansson en socialdemokratisk minoritetsregering. Ledaren för Bondeförbundet, Olof Olsson i Kullenbergstorp, var skeptisk till socialisterna och vägrade att ingå i en regering med sossarna. Hansson skulle dock locka bönderna i det som kallades för ”kohandeln” då man gick med på vissa överenskommelser i en krispaket år 1933. Sossarna erbjöd bönderna reglerade priser på mjölk, ägg, spannmål och smör. Och de föreslog även bildandet av ett slakterilånsfond för att locka dem bland annat. Efter starka påtryckningar gick Bondeförbundet med på detta, vilket innebar att SAP fick igenom betydande reformer.

Den offentliga sektorn utökades kraftigt med 90 000 anställda av staten. Även nya regleringar på arbetsmarknaden skulle gälla. Nya tullar med en mer korporativ jordbrukspolitik, skulle visa sig gynna regeringen mer än någon bonde. 1934 avgjordes en intern uppgörelse inom Bondeförbundet. Där besegrade utmanaren Axel Pehrsson-Bramstorp dåvarande partiledaren Olof Olsson i Kullenbergstorp med knappa marginal. Pehrsson-Bramstorp var mer öppen till att försöka förhandla med sossarna.

Början till en ond cirkel. 
Socialdemokraterna på 30-talet hade en tydlig modernistisk vision, likt Mussolinis italienska fascistregering. Just denna modernaism var det smidiga sättet som funktionalisterna kunde använda sig av för att centralisera mer makt åt staten, och inte minst hos socialdemokraterna. Precis som på 20-talet utlyste sossarna många utredningar kring hur man skulle kunna omvandla Sverige till ett mer renodlat socialistiskt land. I bräschen för dessa utredningar finner vi många akademiker med kopplingar till Stockholmsskolan. Om det nu gällde, sjukvård, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik, skolpolitik, socialpolitik, så hade sossarna flera utredningar på gång. Deras policy gick ut på att expandera statens roll i samhället. Gustav Möller var en av de främsta i det här arbetet. 

Staten skulle alltså skapa sig fler utgifter och spendera mer. Ingenstans skulle det sparas. Förutom i försvaret så klart. År 1935 kom en av högerns utredningar om försvarspolitiken fram och det var dags att ta ett beslut. Ökade ekonomiska medel till försvaret var ett hjärtefråga för Bondeförbundet, så den här gången kunde de inte gå med på SAP:s nedrustningslinje. ”De Frisinnade” Liberalerna som numera hade bytt namn till Folkpartiet höll med bönderna, lika så de konservativa. Tuffa förhandlingar ledde till motförslag från Hansson, där han ville att de borgerliga skulle gå med på ytterliggare utökade utgifter. Där blev det blankt nej, och Hanssons första regering fälldes och fick avgå. Under sommaren 1936 skulle Bondeförbundets Pehrsson-Bramstorp få bilda en regering fram tills valet. Själv gjorde han detta motvilligt. Han skulle ändå aldrig hinna påverka politiken något nämnvärt.

I valet 1936, skulle de borgerliga misslyckas med att belysa hur SAP var på väg att socialisera Sverige. (Det fanns inget Tea Party-rörelse då i Sverige). Sossarna påpekade å sin sida att de hade lyckats med att dämpa den ekonomiska krisen. Fällandet av Hanssons regering bara månader före valet uppfattades också som något märkligt av väljarna. Försvarsfrågan blev inte ens en valfråga. Detta drog Hansson nytta av. Socialdemokraterna ökade ytterliggare och var nu uppe på dryga 45%.

Hansson var dock inte intresserad av att ha en minoritetsregering den här gången. Han ville ha en parlamentarisk majoritet för att försöka slippa tidigare erfarenheter. Rent teoretiskt så skulle Hansson kunnat söka sig till kommunisterna. Men det fanns en poäng på att kunna neutralisera sitt motstånd. Just därför valde Hansson att bjuda Pehrsson-Bramstorps bönder till en koalition. Detta var något som förvånade de borgerliga. Men egentligen ett genidrag från sossarna. Pehrsson-Bramstorp tackade ja. Bondeförbundets Janne Nilsson i Hörby blev försvarsminister, och Hansson hade helt avväpnat sitt motstånd i försvarsfrågan. Och sossarnas tidigare förslag som de borgerliga hade sagt blankt nej till, gick igenom den här gången.

Med en kraftigt försvagad opposition kunde nu Hansson komma undan med att socialisera Sverige utan större motstånd. Staten skulle erbjuda mer bidrag, mer vård och så ytterliggare fler myndigheter och regleringar för företagen. Utgifterna skulle bara öka och Hansson skulle kunna fortsätta sina löften om guld och gröna skogar. Ett resultat av detta skulle bli Saltsjöbadsavtalet år 1938.

30-talet skulle faktiskt bli början till en längre process där den offentliga sektorn skulle successivt expanderades. Det tydligaste exemplet på detta kan kanske kallas för HanssonCare (inspirerat från dagens ObamaCare). Det handlade om mödravården. Nu kanske läsare undrar vilka invändningar man skulle kunna ha till att alla mödrar får vård. Den kvarvarande barnadödligheten eliminerades och folk tyckte det var bra. Det främsta problemet är kanske värst av allt att man eliminerade kunskapen som tidigare fanns bland svenska kvinnor. Innan HanssonCare, var Sveriges kvinnor i stort sätt helt självständiga och hade fört kunskapen om mödravård från moder till dotter i generationer. Visst fanns det risker. Men Sveriges kvinnor var för hundra år sedan inte lika hjälplösa som de är idag. Nu är de istället helt beroende av att det ska finnas tillgång till sjukvård. Något som idag är en påfrestning på ekonomin. Så vi ser hur HanssonCare påverkat Sveriges kvinnor negativt genom att lägga beslag på kunskap kring mödravård. Det som tidigare var familjens och kvinnornas ansvar blev nu Statens ansvar. Och då har vi inte ens gått igenom hur mycket dyrare det hela blev via kraftigt utökade utgifter. För fler detaljer gällande HanssonCare med mera, så rekommenderar jag er att läsa Ingvar Nilssons & Anders Wadeskogs rapport Barnen i det felbyggda folkhemmet från 1997, där detta förklaras mycket pedagogiskt. (Jag tar dock avstånd från Nilssons & Wadeskogs lösningar på problemet).

Av stor betydelse för HanssonCare, blev Gunnar Myrdal. En socialdemokrat tillhörande Stockholmsskolan. Myrdal förespråkade öppet eugenik. Det var enligt Gunnar och hans fru, radikalfeministen Alva Myrdal, helt legitimt att sterilisera människor som de ansåg vara ”asociala” eller enligt dem moraliskt ”undermåliga”. De gick alltså ett steg längre än nazisterna och rashygenspolicyn som gällde då. De ville få avgöra om folk överhuvudtaget passade in i ett samhälle för att kunna avgöra ifall de skulle steriliseras eller ej. Alltså oavsett etnicitet! Myrdalarnas bok Kris i befolkningen (från 1934) kritiserade förvisso malthuseanismen, men de hade inga problem med att implementera samma obehagliga elitistiska eugenik. Precis som övriga inom Stockholmsskolan och socialdemokrater i allmänhet blev han starkt påverkad av den elitistiska intellektuella vänstern i City of London (aka New Jerusalem). Så det är ingen slump att Myrdalarna skulle förespråka det som bara decennier senare skulle bli den globala elitens Round Table gruppernas uttalade mål. Det är viktigt att påpeka att detta var ett internationellt projekt, inte något nationellt projekt som många skulle annars kunna tro. Det är ingen slump att dagens Socialistinternational har sitt huvudkontor i Maritime House, Old Town, Clapham, i just City of London. Socialdemokraterna styrs alltså därifrån! 

Förräderiet & förtrycket. 


Sommaren 1939 var trycket hårt mot regeringen, då länderna på kontinenten rustat upp för krig var inte Sverige redo att försvara sig, utan åtnjöt en mycket svag ställning om någon av stormakterna skulle ge sig på riket. Statsministern Per Albin Hansson som nästan på egen hand hade haft som personlig agenda att nedrusta Sveriges försvar, kunde inte utnyttja Bondeförbundet som alibi. Läget var oroligt. Lik förbannat gick Statsminister Hansson ut med att Sveriges beredskap var god. I sitt berömda tal bara dagar innan krigets utbrott tog han upp just detta. Men när väl 2VK börjat, hade Sverige inget att försvara sig med mot nazister eller sovjeter. Det spelade dock ingen roll. Sverige skulle ändå skicka 40 miljoner kronor till nazisterna i Tyskland under kriget (år 1941). Något som personligen godkändes av Ernst Wigforss som utåt gjort sig känd för att annars vara en motståndare mot nazismen.

Till följd av Sveriges utsatthet, medvetet eller ej, valde Sverige att krypa för nazisterna så länge krigets lycka var på tyskarnas sida. Detta ledde långt. Så pass långt att Sverige skulle inrätta upp till 14 koncentrationsläger. I februari 1940 inledde Sverige interneringen av dissidenter. Till en början handlade det om antinazister, antifascister, kommunister, överhuvudtaget vänsterinriktade dissidenter. Men detta skulle visa sig vara rent opportunistiskt. Ty när krigslyckan vändes till tyskarnas nackdel släpptes de vänsterorienterade dissidenterna. De blev istället ersatta av nazisympatisörer, och andra högerorienterade dissidenter. Alla utan någon som helst rättslig prövning. Dissidenterna hölls fram till 1948 då lägren stängdes ner. Vi vet inte vad som hände med alla. Misstankar finns om att vissa kan ha arkebuserats.

En ung Tage Erlander som hade koll på
Sveriges koncentrationslägren. 
En ung riksdagsledamot vid namn Tage Erlander skulle visa sig vara mycket aktiv med dessa koncentrationslägren. I sina memoarer skriver Erlander att han först fick reda på dessa läger först efter 1943 då han först besökte lägren. Men Niclas Sennertegs forskning visade att Erlander minsann var väldigt väl underrättad om vad som hände i dessa lägren, och att han till och med gav lägeransvariga sparken om de varit ”för snälla” mot de intagna.

Intressant blir för oss blir även Hansson under 2VK. Något som kanske få känner till var att Hansson sökte sina svar i ockultismen. Vart det här kan ha börjat, kan bero på hans aktivitet inom sällskapsorden. Ty istället för att söka sig till Gud eller några av sina två familjer (Han hade två fruntimmer) så sökte han sig istället till en horoskopmakare. Här följer ett citat som ni finner i boken Svensk historia dag för dag av Monica Sundberg och Anders Pontén. Det är tydligen ett citat från Hanssons dagbok. 

I dag brev från en horoskopmakare med förutsägelser om tillspetsning av läget. Mars ingår i Fiskarnas tecken. 16 maj – militära krisen börjar. 21 maj Solen i Tvillingarna – krisen ökar i styrka. 26 maj. Nymåne krigsfara, kungen anbefaller försvarsåtgärder, sannolikt kommer luftskyddstillstånd att införas. 2 juni högsta beredskapstillstånd. 9 juni. Fullmåne – offensiven når maximum, därefter avtar efter hand krigsfaran för Sverige...” 

~ Per Albin Hansson. (Enligt uppgift skriven den 8 maj 1941 på sitt tjänsterum).

Per Albin Hansson sökte sig till ockultismen. 
Något säger mig att det inte är en slump att Hansson precis som tidigare socialister sökte sig och hamnade i det ockulta.

Hansson hade även en ansträngd relation till främst Ernst Wigforss, men även andra inom sin egen rörelse. Han föredrog att umgås med landets elit. De så kallade ”kortoxar” som han oftast spelade poker med på sin fritid. Något som han faktiskt blev kritiserad för bland SAP:s gräsrötter.

Till följd av det blodiga krigets härjande på kontinenten, främst i grannlandet Finland, så ersattes dåvarande regering med en samlingsregering under Per Albin Hansson i december år 1939. I denna skulle samtliga riksdagspartier utom kommunisterna ingå i.

Inför valet 1940 hade partierna kommit överens om att hålla en relativ låg profil under valrörelsen. Per Albin Hansson kunde lätt kamma hem poäng som ”landsfader” under krigets oroligheter. Socialdemokraterna kunde tack vare detta göra sitt bästa val någonsin. 53,8% är än idag det högsta något svenskt politiskt parti någonsin haft. I övrigt skedde det inte så många förändringar. Riksdagen var i stort sätt värdelös, då de flesta om inte alla beslut kom direkt från samlingsregeringen. I stort sätt hade sossarna full kontroll med sina 53,8% i samlingsregeringen. Ibland bluffade man fram en och annan ”sommarkris” som den år 1941 för att försöka ge sken av att Hansson var en ansvarstagande statsman som kunde samarbeta med nazisterna.

Trots att samlingsregeringen skulle få fortsätta även efter valet 1944, så visste man att kriget var på väg att ta slut. Valet handlade då mycket om hur Sverige skulle se ut efter kriget. Högerpartiets ledare Gösta Bagge utmanade socialisternas dominans genom att varna för det socialistiska samhället som Per Albin Hansson skulle fortsätta att bygga på. Detta kallade han mycket riktigt för ”de mjuka ryggarnas samhälle”. Bagge ville gärna se ett samarbete mellan sitt parti och Folkpartiet. Men folkpartisterna var inte särskilt intresserade. Istället blev det Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp som öppnade upp för samarbete med Högern med tanke på deras dåliga erfarenhet av samarbete med sossarna.

Vid krigets slut hade inte bara krigslyckan vänt. Men många kände sympati med Vänstern runt om i Europa efter deras motstånd mot nazisterna, som var på väg att förlora kriget. Och Sverige blev inget undantag. SKP gjorde sitt bästa val dittills. Med 10,3% slog de alla sina tidigare rekord. SAP backade tillbaka till siffror som de var vana vid före kriget. De hamnade på 46,7%. Högern skulle misslyckas i sin kampanj och så småningom isoleras allt mer inom svensk politik.

Förenta Nationerna (FN). Embryot till Den Nya Världsordningen. 
Sommaren 1945 skulle samlingsregeringen till slut upplösas och Socialdemokraterna skulle kunna återgå till att regera på egen hand. Utrikesministern blev då en av Sveriges och socialdemokraternas främsta globalister, Östen Undén. Mycket aktiv inom NF, skulle han även ta initiativet för Sveriges inträde in i de nybildade Förenta Nationerna (FN). Undén kallade Sovjet för ett ”rättssamhälle” och gick ständigt till attack mot USA och väst (kapitalisterna) varje gång han fick chansen, precis som de flesta sossar. Hösten 1946 inledde Undén arbetet för Sveriges inträde i FN.

Samma höst skulle dock Per Albin Hansson dö av en hjärtinfarkt. Östen Undén fick ta över rollen som Sveriges statsminister, fram tills några dagar senare då en ny Statsminister tillika partiledare för socialdemokraterna kunde utses av partiet. Gustav Möller sågs som den naturliga efterträdaren till Hansson. Men Ernst Wigforss med flera ville gärna se en föryngring av partiet. Därför valde man riksdagsledamoten Tage Erlander till ny ledare, mannen som hade haft hand om Sveriges koncentrationsläger. Han skulle bli Sveriges nye socialistiske ledare och dessutom ”landsfader”. Wigforss hade via den vänsterextrema och kulturradikala Den Yngre Gubben (DYG) alltid haft en länk till Erlander. Det blev på det sättet naturligt att Wigforss skulle utse Erlander som ledaren för denna föryngring av socialdemokraterna. Ett förslag som gick igenom. Makten i Sverige skulle under en tid framåt koncentreras hos medlemmar från DYG inom både SAP och FP.

När Erlander väl tog över rollen som landets Statsminister kunde en annan DYG-medlem, Östen Undén, återgå till sitt arbete som utrikesminister. I november 1946 invigde Undén Sverige som ytterliggare en medlem i FN. Undén höll Sveriges inträdestal på franska, som en markering mot de närvarande amerikaner (kapitalisterna) han ogillade.

I själva verket har Sverige sedan 1946 frivilligt och utan ens någon folkomröstning gett upp sin självständighet till Rockefellers och övriga globalisters Nya Världsordning genom dess embryo FN. Sedan Sveriges FN-medlemskap har vårt land hamnat under massvis med regleringar och kontrakt utan folklig insyn, där folkvalda inte haft något som helst inflytande och där eliten på ett mycket effektivt sätt kunnat diktera vårt och andra medlemsländers uppdrag. Glöm EU-medlemskapet. Där fick åtminstone folket rösta. Vårt medlemskap i FN har orsakat betydligt värre skada, om än inte lika synligt. Sverige och de unioner som Sverige ingått i styrs ovanifrån av elitens globalistiska verk, FN, som är ett embryo inför deras kommande Nya Världsordning. Så nästa gång någon påpekar om att Sverige förlorade sin självständighet 1994 med inträdet i EU, så kan ni påminna dem om vad som hände år 1946. 

Slutsats. 


Det är viktigt att förstå att den socialisering som skedde i Sverige var bara en del av ett större projekt som globalisterna önskade och fick till. Olika samhällsprojekt i olika länder som globalisterna kontrollerade betraktades som olika experimentområden. Mellankrigstiden är relevant ur ett historiskt kontext för att kunna studera epoken då den globala eliten på allvar inledde sin planhushållning, sociala ingenjörskonst och centralplanering. Detta blev bara början till en längre period då eliten på allvar skulle börja manipulera de stora skarorna av människor.

Det är även viktigt att komma ihåg att NF förespråkade just nedrustningen. Per Albin Hansson var alltså inte en som på egen kraft fick till det. Även om hans arbete för detta i Riksdagen var ihärdig i den här frågan, så är det frågan om det hade skett utan NF som auktoritet inte hade uppmuntrat till detta. Det var exakt samma sak som Andra Internationalen förespråkade som även NF skulle göra. Och så som Branting förespråkade även detta, så gjorde även Hansson, fast på ett betydligt mer radikalt sätt.

Just Sverige var så pass progressiv och ”duktig” som gick i framkanten av att lyda under eliten i NF. Och så har det varit sedan dess. Sverige är ett av få länder som visas upp som ett gott exempel av den globala eliten. Det är den sortens mjuka förtryck som eliten föredrar. Eliten vill inte ha ett 1984-samhälle. Det är mycket kostsamt och ineffektivt. Aldious Huxleys Brave New World, där befolkningen frivilligt förslavar sig själva och till och med försvarar systemet som förslavar dem, är att föredra.

Och precis så har det blivit med Välfärdsstaten här i Sverige. Det är ett system som förslavat befolkningen. Men ändå finns det tillräckligt många dårar för att upprätthålla denna tvångsinvesteringsbedrägeri. Så många har redan investerat så mycket känslor och stolthet i systemet som förslavat dem. Att ens tänka tanken att själva systemet är destruktiv är dessvärre otänkbart för alla dessa stackars själar.

Per Albin Hansson lyckades med sina ambitioner för att han klarade av att hålla sig pragmatisk. Syftet till detta var just ett medel för att uppnå sina mål. Hansson lyckades på det här sättet etablera sitt parti som ett dominant 40%:s parti som enkelt söndrade och härskade över sina motståndare inom borgerligheten. Det blev de små små bebissteg mot det socialistiska drömmen. Både Hansson som Erlander senare skulle visa sig vara långt till vänster om sin egen politik. Även den splittrade, neutraliserade och klena borgerligheten skulle ge sossarna ett tydligt försprång. Och det skulle räcka långt. Samma skulle gälla i övriga Europa, som efter fascismens våga, gungade tillbaka in i socialismen.

För Sveriges del skulle dock socialismen på allvar ta över först under Tage Erlander. Per Albin Hansson var bara början på det mjuka förtrycket

Övriga källor: 

Svensk politisk historia 1809-1975, Tommy Möller, 2008, Studentlitteratur, Lund. 

Per Albin i London: ung svensk journalist möter världskrigets England, Anna Lisa Berkling, 1975, Tiden, Stockholm.

Den unge Per Albin - marxisten, Sigurd Klockare, 1974, Tiden, Stockholm. 

12 kommentarer:

  1. Den här serien blir bara bättre och bättre.
    Dock verkar det som om folk drabbats av TL; DR (Too Long; Didn't Read http://www.urbandictionary.com/define.php?term=tl%3Bdr )

    Mitt hat för sosseriet har fördubblats och då har du bara gnuggat på ytan.

    Jag anser för övrigt att Sveavägen 68 bör förgöras ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag var ändå tvungen att avgränsa mig ganska rejält.

      Radera
    2. Ett bra exempel av det mjuka förtrycket är sk. arbetslinjen (se på http://sv.wikipedia.org/wiki/Arbetslinjen ), som förespråkas av både de rödgröna och alliansen. Det anses vara bättre för landets ekonomi att så många som möjligt försörjer sig själva genom att arbeta än att väldigt många lever med bidrag, dvs. på samhällets kostnad. Generellt är detta riktigt men det finns åtminstone ett tydligt undantag: småbarnsfamiljer.

      Som det kommer fram i http://www.varldenidag.se/nyhet/2009/04/29/Dagis-olonsamt-for-samhallet/ , är nästan inga dagisföräldrar ekonomiskt lönsamma för samhället på grund av de höga kostnader (ca. 12.000 kr /heltidsförskolebarn/månad) som de förorsakar för samhället. Nästan i samtliga fall är denna kostnad högre än de ytterligare skatteinkomster som kommer in därför att båda föräldrarna i familjen lönearbetar jämfört med att endast en förälder lönearbetar. Samtidigt får de familjer, som själva tar hand om sina barn hemma, endast 0 – 3.000 kr/hemmavarande barn/månad som vårdnadsbidrag beroende av i vilken kommun de bor. FP + M + C försvarar den låga nivån av vårdnadsbidraget med att det måste löna sig att arbeta medan de rödgröna är helt emot vårdnadsbidraget. Men är det vettigt från samhällets (dvs. skattebetalarnas) synvinkel att de lönar sig att arbeta för individer även om deras arbete inte lönar sig för samhället?

      I själva verket lever nästan alla dagisföräldrar med bidrag. Detta är lätt att förstå när man tänker på hur dagisföräldrars ekonomi skulle se ut om kommunen betalade endast 0 – 3.000 kr /heltidsförskolebarn/månad medan föräldrarna var tvungna att stå själva för resten av dagiskostnaderna (minst 9.000 kr/ heltidsförskolebarn /månad). Då borde båda föräldrarna ha ganska höga löner för att det lönade sig för båda två att arbeta om familjen hade minst två barn.

      Trots vad jag har skrivit ovan vill jag inte avskaffa dagismöjligheten. I sydeuropeiska länder finns det ingen offentlig barnomsorg och i dessa länder är nativiteten ännu mycket lägre än i Sverige även om Sveriges nuvarande nativitet också är för låg. Många sydeuropeiska kvinnor helt enkelt väljer barnen bort eftersom det inte går att kombinera barn och karriär.

      Den svenska staten borde ta en neutral attityd i frågan om bara en förälder i en småbarnsfamilj skall lönearbeta eller om de båda föräldrarna skall lönearbeta. Jag tycker att den rätta lösningen skulle vara att ersätta det nuvarande systemet med ett så kallat barnkonto, vilket skulle innebära att staten eller kommunen betalar ett fast belopp för varje barn, som har fyllt ett år men inte ännu går på skolan. Den rätta nivån för barnkontot skulle vara de ca. 12.000 kr/månad som ett heltidsförskolebarn kostar till samhället. Föräldrarna skulle kunna välja att ta barnkontot ut som pengar (i så fall skulle det vara både skattepliktigt och pensionsgrundande) eller alternativt använda det till att köpa barnomsorgstjänster (i så fall skulle barnkontot betalas ut till den, som ordnar barnomsorgen och den del av barnomsorgskostnaden, som barnkontot inte täcker, skulle faktureras från föräldrarna, som skulle kunna göra ett skatteavdrag avseende denna del) eller delvis både och (utnyttja dagis deltid och ta resten av barnkontot ut som pengar). Den, som tar barnkontot ut som pengar, borde ha en likandan rätt till tjänsteledighet vid en fast anställning som en föräldraledig har.

      Men skulle barnkontot inte bli ännu dyrare för samhället än dagiskostnader minus de skatter som den andra arbetande föräldern i en småbarnsfamilj betalar? I de flesta fallen skulle arbetsgivaren förmodligen ta en vikarie under den tid en anställd tar barnkontot ut som pengar och denna vikarie skulle betala ungefär de samma skatter som den, som tar barnkontot ut som pengar, annars skulle betala. Genom de vikariat, som öppnades genom detta, skulle många annars arbetslösa människor få arbete åtminstone tillfälligt, vilket skulle minska arbetslösheten och de kostnader som arbetslösheten förorsakar för samhället eftersom de, som tar barnkontot ut som pengar, inte skulle befinna sig på arbetsmarkanden under denna tid.

      Radera
    3. Fortsättning för den föregående kommnetaren:

      En sak, som förespråkarna av arbetslinjen lätt glömmer bort, är att en ökning av arbetskraften på arbetsmarknaden inte automatiskt innebär att också de sysselsatta blir fler. Antalet sysselsatta styrs mest av arbetsgivarnas behov, inte av antalet människor, som befinner sig på arbetsmarknaden (både de sysselsatta och de arbetslösa), så länge de, som tillhör arbetskraften, är minst lika många som de sysselsatta. Enligt SCB fanns det 421.000 arbetslösa i Sverige i januari 2013 och relativt arbetslöshetstal var 8,4 %, vilket innebär att det finns gott om utrymme att öka antalet sysselsatta utan att arbetskraften på arbetsmarknaden behöver ökas. Således finns det för närvarande inget behov att höja pensionsåldern och/eller gränsen till rätten att stanna kvar i en anställning från 67 år till 69 år som alliansen skulle vilja göra. Vad man skulle spara i pensionskostnader med detta, skulle man förmodligen förlora i högre arbetslöshetskostnader eftersom de sysselsatta förmodligen var ungefär lika många i alla fall. Man borde kanske tvärtom sänka denna gräns tillbaka till 65 år för att ordna jobb för de arbetslösa.

      Dessutom leder överutbud av arbetskraft (arbetslöshet) till genomsnittligt lägre löner. Eftersom det kan finnas tiotals eller även hundratals sökanden till ett enstaka ledigt jobb, är det lätt för arbetsgivaren att ta av två annars lika lämpliga kandidater den som säljer sig billigast. I överhuvudtaget har arbetsgivaren väldigt lätt att diktera lönen och övriga arbetsvillkor i en sådan situation där det finns gott om ledig arbetskraft på arbetsmarknaden. Även de, som har jobb, måste i många fall vara rädda för sina jobb i en sådan här situation. Både den nuvarande familjepolitiken, där dagisföräldrar får mycket mer stöd från samhället än hemmaföräldrar, och den nuvarande LAS, som ger rätt att stanna kvar i en anställning till 67-årsåldern i stället av den tidigare 65-årsåldern samt att man får det högre pension ju senare man går till pension, förstärker utbudet av arbetskraft på arbetsmarknaden och således bidrar till både högre arbetslöshet och genomsnittligt lägre löner än det annars skulle vara fallet. Även utförsäkringarna (se på http://www.varldenidag.se/debatt/2011/04/20/Gor-om-sjukforsakringssystemet/ ) påverkar likadant.

      Det är inte så svårt att förstå att det är arbetsgivarna som tjänar på denna politik medan vanliga människor är de största förlorarna. Särskilt utsatta är de småbarnfamiljer där åtminstone en av föräldrarna har svårt att hitta ett jobb. Det barnkonto, som jag föreslår ovan, skulle underlätta dessa människors liv väldigt mycket. Och det skulle förmodligen inte bli så mycket dyrare för samhället än att vårda dessa familjers barn på dagis 15 timmar/vecka medan en arbetslös förälder söker jobb. Dessutom skulle en ökning i nu fattiga småbarnsfamiljers köpkraft öka även den inhemska efterfrågan eftersom dessa familjers marginalkonsumtionsbenägenhet är hög. Detta skulle i sin tur stimulera ekonomin och skapa nya jobb åtminstone på sikt. Det är dock svårt att säga hur stor denna effekt skulle vara.

      Min slutsats är att i den nuvarande massarbetslöshetssituationen är arbetslinjen som den tillämpas i dagens Sverige helt felaktig politik och snarare förtryck mot vanliga människor än sunt ansvarstagande av landets ekonomi. Om den för några år sedan befarade framtida arbetskraftsbristen någon gång blir av, kan det kanske vara rimligt att höja pensionsåldern och/eller uppmuntra folk att stanna kvar i arbetslivet längre då, inte nu (just nu är det väldigt svårt att se några tecken om någon allmän arbetskraftsbrist även om det kan råda arbetskraftsbrist på enstaka yrken).

      Radera
    4. Så nu har jag läst din text. Om jag förstod rätt, så menar du att det är billigare för samhället med vårdnadsbidrag än dagis. Det tycker jag är ganska självklart.

      Din kritik är därmed inte riktad mot arbetslinjen, utan mot den jämställdhetsfascism som råder i Sverige, där båda föräldrarna ska arbeta och överlåta barnens uppfostran till Staten. Det kan förvisso betraktas som någon form av förtryck. Men det är enligt mig betydligt mildare, än att ha ett bidragslinje dikterat från Staten.

      Arbetslinjen i sig är inget problem, det är ett av de få saker som jag anser regeringen gör rätt.

      Vad gäller dina lösningar ger jag inte så mycket för. Främst med tanke på att Sverige inte har råd. Och med det menar jag att Sverige borde redan ha deklarerat sig ett land i konkurs för flera decennier sedan. Det som det här landet behöver är ordentliga nedskärningar. Och då menar jag ENORMA nedskärningar i ALLT!

      Äldre är relativt friska idag jämfört med förr i tiden. Därför var Alliansens höjning av pensionsåldern egentligen ett genidrag. De gamla gubbar och kärringar som inte vill lämna sina jobb ska få vara kvar längre. Och jag tror faktiskt redan att Reinfeldt säkrat valsegern för år 2014. Han har fått medelålders medelklassen i Stockholm med sig. M är alltså noll ideologi, hundra strategi. Och det verkar funka bra.

      Sen måste jag vända mig mot din negativa inställning mot arbetgivare, som faktiskt är Sverige. De är Sveriges motor. Åtminstone de som producerar och/eller förädlar.

      Faktumet är att det har blivit allt dyrare och j*vligare att anställa i fackfascisternas Sverige.
      http://www.friatider.se/allt-dyrare-ha-anstallda-i-sverige

      Då bör man fråga sig, hur kan det bli dyrare att anställa, samtidigt som arbetslösheten ökar(?). Det är för att det har inget med saken att göra. Det är en myt att överutbud på arbetskraft per automatik leder till lägre löner. Det krävs fler förutsättningar än ökad arbetslöshet.

      Alla arbetsgivare jag talat med har mardrömshistorier om hur svårt det är att anställa. Samtliga arbetsregleringar bör vi bli av med direkt. Det måste bli mycket billigare och enklare att anställa, om det här landet öht ska kunna bli konkurrenskraftig.

      Den invandring av lågutbildade utomeuropéer, har ingen chans att konkurrera i den svenska arbetsmarknaden. De är inget hot mot de anställdas löner. Därför kan det i Sverige bli dyrare att anställa, samtidigt som arbetslösheten ökar.

      De enda som verkligen är problematiskt inom svensk arbetsmarknad är de regleringar som råder. EU-medborgare, må vara billigare arbetskraft. Men de skulle inte slå ut svenska arbetare om vi inte hade regleringar som diskriminerar svenskar från arbetsmarknaden.

      Även om din lösning skulle bli till så skulle det ändå inte ge folk större köpkraft. Då kronan faller som en sten. Och då kommer vi till det absolut viktigaste. Att försöka bekämpa inflation. Det borde vara våra ledares prio nummer ett! Dessvärre siktar man nu på att försöka öka inflationen, då man vill försöka gynna exportmarknaden. Det är vad man kan kalla kortsiktigt tänkande.

      Men inget vi skriver här spelar någonsomhelst roll, när vi lever i en skuldbaserad ekonomi. Den enda lösningen borde vara att återgå till guldmyntfoten och rensa ut alla bubblor. Det blir två smärtsamma år av extremt hög arbetslöshet, med extremt låga löner. Men med tiden har vi rensat bort all skuld och kan åter bygga upp ett land, den här gången med en stärkt köpkraft med en ekonomi baserad på sparkapital, istället för skuld.

      Radera
    5. Proverbs 22:7 The rich ruleth over the poor, and the borrower is servant to the lender.

      sen så ska man inte glömma bort att Gud inte välsignar nationer som spottar på honom eller som i Sveriges fall helt glömt bort honom.

      Psalms 9:17 The wicked shall be turned into hell, and all the nations that forget God.

      Sverige är på väg till helvetet. Det är så sorgligt.

      Inte mycket mer än detta vi kan göra:
      2 Timothy 4:2 Preach the word; be instant in season, out of season; reprove, rebuke, exhort with all longsuffering and doctrine.
      2 Timothy 4:3 For the time will come when they will not endure sound doctrine; but after their own lusts shall they heap to themselves teachers, having itching ears;
      2 Timothy 4:4 And they shall turn away their ears from the truth, and shall be turned unto fables.
      2 Timothy 4:5 But watch thou in all things, endure afflictions, do the work of an evangelist, make full proof of thy ministry.


      längtar iaf redan till del 4. Nästan så du borde kirra en översättning till engelska också.

      Radera
    6. ”Din kritik är därmed inte riktad mot arbetslinjen, utan mot den jämställdhetsfascism som råder i Sverige, där båda föräldrarna ska arbeta och överlåta barnens uppfostran till Staten. Det kan förvisso betraktas som någon form av förtryck. Men det är enligt mig betydligt mildare, än att ha ett bidragslinje dikterat från Staten.”…” Även om din lösning skulle bli till så skulle det ändå inte ge folk större köpkraft. Då kronan faller som en sten. Och då kommer vi till det absolut viktigaste. Att försöka bekämpa inflation. Det borde vara våra ledares prio nummer ett! Dessvärre siktar man nu på att försöka öka inflationen, då man vill försöka gynna exportmarknaden. Det är vad man kan kalla kortsiktigt tänkande.”

      Det stämmer att jag egentligen är kritisk mot vad du kallar jämställdhetsfascism (det rätta namnet för saken i sig, tycker jag). Jag är emot att försöka tvinga båda föräldrarna att arbeta utanför hemmet och överlåta barnens uppfostran till Staten (egentligen tycker jag att även det borde räknas som arbete när man tar hand om sina egna barn hemma). För övrigt är jag inte emot arbetslinjen. Men jag förstår inte vad du exakt menar med ”ett bidragslinje dikterat från Staten” i detta sammanhang. Mitt förslag utgår från att även hemmaföräldrar skulle kunna få det samma stöd från samhället som dagisföräldrar får i dag och skulle således ge en riktig valfrihet till småbarnsfamiljer i stället av att Staten försöker detaljstyra familjernas vardagsliv genom att ge bidrag (i form av förskolesubventioner) enbart till de föräldrar som väljer det politiskt korrekta alternativet och straffa ekonomiskt de andra.

      Med tanke på hur du annars har skrivit om familjefientlighet har jag svårt att förstå varför du ser de nuvarande förskolesubventionerna bara som ett litet problem men att ge det samma bidraget även till hemmaföräldrar som ett mycket större problem. Jag medger att mitt förslag skulle i viss mån kunna öka inflationen men däremot tror jag inte att inflationen skulle direkt äta upp hela den inkomstökning som mitt förslag skulle innebära för hemmafamiljer. Å andra sidan tycker jag att ekonomin borde vara för människor, inte tvärtom.

      ”Vad gäller dina lösningar ger jag inte så mycket för. Främst med tanke på att Sverige inte har råd. Och med det menar jag att Sverige borde redan ha deklarerat sig ett land i konkurs för flera decennier sedan. Det som det här landet behöver är ordentliga nedskärningar. Och då menar jag ENORMA nedskärningar i ALLT!”

      Vilka nedskärningar skulle du göra i familjepolitiken om du fick bestämma? Skulle du ta allt (förskolesubventioner, vårdnadsbidrag, barnbidrag) bort eller skulle du behålla något/några av dessa bidrag?

      Själv tycker jag att en sådan situation med extremt låga födelsetal och sjunkande befolkning, som råder i Tyskland, Sydeuropa, Ryssland och de flesta andra före detta kommunistländer i Östeuropa, inte är något att sträva efter, snarare tvärtom (så ser det ut att bli i praktiken om kvinnorna måste välja mellan barn och karriären på grund av att möjligheten att välja båda två samtidigt saknas – jag tycker att det borde råda valfrihet till bägge håll). Dessutom är just låga födelsetal och sjunkande befolkning ett av den nya världsordningens främsta mål och detta därför att det är lättare att kontrollera en mindre befolkning, inte för att skydda naturen även om den globala världseliten är duktig med att använda det sistnämnda som en täckmantel.

      I själva verket är just låga födelsetal under de sista årtionden ett av de främsta skäl till att det mesta av västvärlden är på väg mot ekonomisk kollaps (se på http://paulmcguireblog.blogspot.se/2012/11/paul-mcguire-after-election-what-will.html ). Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk i den arbetsföra åldern för att ta hand om alla pensionärer. Således är det livsviktigt att se till att människor har råd med att föda barn oavsett vilken politik man annars vill ha. Själv tycker jag också för övrigt att det skulle vara bättre med en mindre offentlig sektor och lägre skatter än i dagens Sverige.

      Radera
    7. För tydlighetens skull.

      Jag anser inte att slöseriet med förskolesubventioner är ett litet problem. Och du har helt rätt om att Staten skulle spara massvis med pengar om man lät föräldrar stanna hemma. Det vore en bra reform. Ett steg i rätt riktning.

      Men problemet är bara att vi har inte ens råd för det. Men annars har du en poäng. Nedskärningar anser jag måste gå till på rätt sätt. Förskolebidrag skulle bli det första som försvinner. Men så småningom måste även vårdnads- och barnbidrag också försvinna. (Vi har helt enkelt in te råd).

      Men den här typen av radikala reformen är inte möjliga utan att vi rensar ut den skuldbaserade ekonomin. Hade vi inte haft den inflation vi har idag, skulle vi ha en sådan köpkraft, att en av föräldrarna skulle kunna stanna hemma, medans den andra jobbade. Och de skulle klara sig utan barn eller vårdnadsbidrag. Allra helst ska Staten och politikerna inte syssla med fördelningspolitik.

      Anledningen till att vi fått problem med vår befolkning i Europa, är inte trots, men snarare på grund av Statens ekonomiska stöd till familjer. Detta har blivit ytterliggare en kostnad för skattebetalare som annars skulle själva ha råd att skaffa fler barn.

      Utöver det har Staten även skapat insitament för att splittra familjer, som bara gjort saken värre och mer kostsam för både Staten och familjerna.

      Jag gillar exemplet i från delstaterna i mellanvästern i USA och jämför dem med delstaterna vid kusterna (NY-LA). I NY och LA födds det allt färre barn trots massiva satsningar på familjepolitiken, medans i mellanvästern där man föder massvis med barn, så är delstaternas utgifter inom familjepolitiken minimal. Och där har man inte samma problem som i Europa.

      Radera
    8. Även om den demografiska situationen är betydligt bättre i USA än i Europa (nativiteten i hela USA är nästan 2,1 barn/kvinna även trots många aborter, i 1970- och 1980-talen var nativiteten där dock lägre än i dag), har även USA problem med att ta hand om baby-boomers nu när de börjar komma till pensionsåldern (se på http://paulmcguireblog.blogspot.se/2012/11/paul-mcguire-after-election-what-will.html ). Jag förstår dock, att det finns skillnader mellan olika delar av USA.

      Radera
    9. Min poäng är att om du tittar på skillnaderna mellan delstaterna vid kusten (främst) och jämför dem med delstaterna i mellanvästern så blir jämförelsen relevant. Ser man till hela USA har också problem även om de inte är lika stora som i Europa.

      Det jag menar är att de problem som finns är dom som Staten skapade under mitten decenierna av 1900-talet.

      Radera
    10. I 1909 föddes det 139 505 barn i Sverige, vilket är det högsta antalet hittills. Därefter började födelsetalen sjunka snabbt (129 458 barn i 1914 och 115 193 barn i 1919). I 1920 hoppade födelsetalet tillfälligt upp till 138 753 barn men sjönk därefter ännu snabbare än tidigare (92 861 barn i 1929). Således sjönk födelsetalen i Sverige kraftigt redan i 1910- och 1920-talen innan några statliga bidrag till barnfamiljer hade införts.

      Moderskapsförsäkringen, företrädaren till den nuvarande föräldraförsäkringen, infördes i Sverige 1931 (antalet födda var då 91 074). Snart därefter (1933) nådde födelsetalet i Sverige sin lägsta nivån under den gångna århundraden (85 020 barn) men började stiga upp därefter. Nativiteten var på denna tid ungefär på den samma låga nivå som i dag. Barnbidraget infördes 1937 och då föddes det 90 373 barn i Sverige. I 1945 var antalet födda uppe i 135 373 men började sjunka igen därefter.

      Således tycker jag att man inte kan dra en sådan slutsats att direkt finansiell stöd från staten till barnfamiljer automatiskt skulle leda till låga nativitets- och födelsetalen och inga bidrag alls till barnfamiljer automatiskt skulle leda till höga nativitets- och födelsetalen.

      Radera
  2. Det vore intressant med en utökad edition, mer text etc, och i PDF-format.

    SvaraRadera