Kanske månadens mest uppmärksammade artikelserie, som skapat stordebatt på internationell nivå (förutom kanske i Statsfeministiska Sverige) är Milo Yiannopoulos artikelserie hos Breitbart, under överrubriken The Sexodus.
Yiannopoulos tar upp ett oerhört viktigt ämne som man pratar alldeles för lite om. Han har kanske inte med alla element, men han har med de viktigaste. Och det gäller feministernas (och eliternas) sociala ingenjörskonst för att förinta relationen mellan män och kvinnor, i synnerhet unga män och kvinnor.
Detta rör alltså fenomenet Sexodus eller MGTOW, eller den postmoderna (postfeministiska) mannen.
Unga män har helt enkelt gett upp. Det är inte längre värt besväret att skaffa sig en tjej. Man har blivit anklagat för att vara en potentiell våldtäktsman, eller en äckel, kryp. Och många unga män vet inte längre ifall de ska vara den vita riddaren eller den tuffa grabben. Vad han än gör, blir det fel.
Istället väljer unga män i allt högre grad att ge upp på kvinnor och istället söka sig till porr, datorspel, sport, droger och andra grabbiga aktiviteter. Det är alltså inte längre värt att skaffa sig en stabil relation med en kvinna.
Parallellt med detta är unga kvinnor allt mer missnöjda och olyckliga. De kan inte hitta den rätta mannen. Och de blir samtidigt allt mer promiskuösa. Vilket gör dem mindre intressanta för män att investera i en längre relation med.
Allt färre par gifter sig. Och vi märker också hur snabbt västerlandet går under då allt färre barn föds i väst. Statsfeminismen har inte bara gjort män allt mer irrelevanta, utan även kvinnor allt mer olyckliga, på samma gång. Och denna kombination har lagt grunden för en kommande demografiskt katastrof.
Ett land ligger före alla andra i denna utveckling. Och det är Japan. Barnafödandet är katastrofalt låg. Och männen är knappast intresserade av att skaffa sig kvinnor längre. Det är ett recept som i längden skadar en hel civilisation. Men det visste vi ju redan förstås.
De som följt den här bloggen, vet redan att ytterst sällan sker något av en slump. Vi känner till eliternas Agenda 21, som har sina rötter tillbaka till Malthus felaktiga befolkningsteorier. Samtidigt som media och så kallade "experter" skrämmer massorna, om att vi är för många, är vi defacto på väg mot en global demografisk katastrof, som kommer att få långvariga konsekvenser för framtiden.
Men det finns ytterligare ett element i det hela, som jag tog upp i min artikel om feminismens hedniska rötter. Slutmålet ÄR att helt utplåna så väl män som kvinnor. Eliterna vill medvetet feminisera män och maskulinisera kvinnor. Och det är här HEN-agendan i Sverige och det tredje könet kommer in. Relationen mellan män och kvinnor kommer att bli helt irrelevanta. Familjen som koncept kommer att försvinna helt. Reproduktionen kommer att skötas av Staten. Därför är heterosexualismen numera irrelevant för eliten. Deras plan är att fortsätta att lansera homosexualismen och andra avvikelser, tills de uppnått sitt mål att helt utplåna familjen, den sista bastionen av frihet mot Staten.
Det är utifrån denna kontext som vi bör förstå Yiannopoulos artikelserie.
Här följer tredje delen i serien "Socialdemokraternas ruttna historia". Läs gärna första och andra delen innan ni fortsätter här. Tidigare tog vi upp socialdemokraternas tid innan de kunde etablera sig som ett dominerande parti i vårt land. Grunden var partiets rötter inom frimureri och dess kontakter med utlandet och internationella globalistiska institutioner. När partiet nu etablerar sig som en politisk stormakt kunde de börja lägga grunden för den socialistiska omvandlingen av Sverige, från ett traditionalistiskt land med ansvarstagande medborgare, till ett progressivistiskt land med hjälplösa medborgare. Här följer tredje delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia.
Fråga er om det verkligen är elitens intresse att "hjälpa" de fattiga och svaga. Eller fanns det en annan anledning till varför eliten valde att introducerade Välfärdsstaten internationellt.
”Det goda hemmet
känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga
kelgrisar och inga styvbarn.”
Detta sa
Per Albin Hansson år 1928 då välfärdsstaten under begreppet
”Folkhemmet” lanserades av socialisterna. Med facit i
hand, så vet vi nu att det fanns och finns än idag gott om både
kelgrisar och styvbarn. Men trots alla vanvårdsskandaler och
bordellhärvor som socialisterna gjort sig skyldiga till, så har
deras hegemoni varit så stark att de tvingat den svenska högern
över till vänster, så långt att de tillslut fick ge sig och köpa
välfärdsstaten för att kunna nå makten. Alltså ingen utmaning,
snarare ett nederlag för den svenska högern.
Hur socialisterna kunde lura svenska folket.
Begreppet
”Folkhemmet” användes först på 1910-talet av
högerpolitikern Johan Rudolf Kjelén. Men det är viktigt att förstå
att Kjelén var starkt påverkad av den tyska debatten som redan
varit infekterat. Även om ”Folkhemmet” hade sina konservativa
drag till en början, skulle det så småningom bli synonymt med ett
mer renodlat socialistisk idé. I Tyskland pratade man om
”Volkgemeinschaft” (Folkgemenskapet). Även om idéen hade
cirkulerats i konservativa kretsar, skulle det utnyttjas bättre i
praktiken av socialister och fascister för sina egna varianter av
deras ”folkhem”. Något som innebar en välfärdsstat.
Just
välfärdsstaten var mellankrigstidens främsta socialistiska trend.
Det var inget unikt det som skedde i Sverige. Det hände i stort sätt
över hela världen. Kyrkorna skulle backa. De skulle inte längre ta
hand om de sjuka, fattiga och svaga i samhället, och undervisa de
som ville lära sig, med hjälp av solidariska själar som frivilligt
var bidragsgivare. Nej, nu var det staten som skulle ta över denna
roll. Staten skulle sköta skola, vård och omsorg. Och de skulle
göra det med våld. Det vill säga att staten skulle driva in
skatter för att finansiera de nya ansvarsområden och finansiera nya
institutioner, byråkratier och myndigheter. Man skulle alltså inte
kunna avstå från detta. Solidariteten enligt socialisterna är som
vi alla vet inte frivillig.
Hammaren och skäran. Kommunistiska symboler som
nazisterna ogärna visade upp till utomstående.
Men inom partiet behöll de sina kollektivistiska
symboler. Här ett exempel från 1934.
Joseph
Stalin, Adolf Hitler, Franklin D. Roosevelt, Per Albin Hansson skulle
alla expandera statens roll i samhället. Detta var ingen slump, utan
snarare en mycket väl genomtänkt strategi för eliten att
kontrollera världens alla medborgare ekonomiskt genom att
kollektivisera hela samhällen. Men för att kunna genomföra detta
var man tvungen att paketera det hela på rätt sätt så att
befolkningen skulle kunna luras in i socialismen (Välfärdsstaten:
Den Nya Världsordningen). Även den ekonomiska debatten skulle
läggas upp åt den riktningen. Efter det att The Federal Reserve
Bank (USA:s centralbank) blev verklighet, blev det mycket enklare för
eliten att ta över diskussionen för att avskaffa guldmyntfoten. Den
sista brandväggen som hindrade socialismen.
Socialister,
oavsett om de kallat sig kommunister, fascister eller
socialdemokrater, hade/har alla en vision om en ”ny människa”.
De är, har alltid och kommer alltid att vara för denna vision då
de går emot friheten, är för statens våldsmonopol och är så
klart emot Guds natur. Detta är så klart intressant, i och med att
ledare i både diktaturer och demokratier var tvungna att sälja
visionen om välfärdsstaten som någonting folkligt. Nazisterna
kunde inte öppet visa att de var socialister, utan istället
framförde en traditionalistisk vision utåt, samtidigt som de behöll
de mer marxistiska visionerna inom den inre cirkeln av mäktiga
nazister. Videon nedan förklarar detta mycket väl.
Där
socialismen inte lett till massmord, har det lett till misär
alternativt en mjuk diktatur. Och Sverige skulle inte bli ett
undantag. Precis som nazisterna, så var Per Albin Hansson och
socialisterna (socialdemokraterna) tvungna att sälja välfärdsstaten,
eller socialisternas variant av ”Folkhemmet” via
traditionalism. Man fick tona ner sina marxistiska drag för att
kunna bredda väljarbasen. Detta var något som de renläriga
socialisterna och kommunisterna kritiserade. En av de främsta
kritiker av detta var socialisten Arthur Engberg, en annan Ivar
Vennerström. Detta hade även mycket att göra med de inre strider
inom SAP mellan vänsterfalangen (socialisterna) och högerfalangen
(funktionalisterna) som jag nämnde i förra avsnittet. På 20-talet
lyckades socialdemokraternas högerfalang övertyga Per Albin Hansson
om denna taktiska drag just för att bredda väljarbasen. En av de
främsta figurerna i denna falang var Nils Karleby. Hanssons
socialdemokrater skulle inte ta språngmarschen mot det marxistiska
drömsamhället så som kommunisterna önskade, och de skulle inte
heller gå i lugn takt så som socialisterna ville. Nej, de skulle
krypa dit så som funktionalisterna förespråkade.
Stockhomskolan banade vägen för socialismen och den skuldbaserade ekonomin.
Arvid
Lindman hade vunnit kosackvalet
år 1928 och fick därmed bilda den senaste rent konservativa svenska
regering. Själva regeringsperioden blev dock mycket turbulent. 1929
kom den stora finanskrisen som ledde till sparbankskraschen som
drabbade så väl svensk jordbruk som svensk industri. Lindmans
finansminister, Nils Wholin, fick sparken. Men det skulle inte hjälpa
alls. Lindmans åtgärder var helt felaktiga ur ett höger-perspektiv.
Men det var inte högern som hade monopol över problemformuleringen.
Det hade vänstern istället.
Internationellt hade vänstern länge demoniserat guldmyntfoten. Och
i Sverige var det inget undantag. Redan på 20-talet diskuterades
avskaffandet av guldmyntfoten bland vänsterns ekonomer och politiska
eliter, så väl socialister som liberaler var överens om att
avskaffa guldmyntfoten till förmån för pappersmyntfoten. Alltså
där man skulle kunna få trycka sedlar hur mycket man ville utan
begränsningar. Något som sågs positivt av den politiska vänstern
då de hade stora ambitioner när det gällde att bygga upp sin
välfärdsstat (Den Nya Världsordningen).
1930
tål inte Lindmans regering trycket längre och hans regering fick
avgå. Ersättaren blev liberalen Carl Gustav Ekman. Under 1VK hade
de flesta länder redan experimenterat med att ha lämnat
guldmyntfoten. Det hade gett utrymme för en expansiv penningpolitik
för centralbankerna, så väl som en expansiv ekonomisk politik för
politiker. Avskaffandet av guldmyntfoten passade vänsterns expansiva
ekonomiska policy som handsken. Sverige skulle inte bara spendera
skattebetalarnas pengar, eller låna sig till sina nya utgifter;
Sverige skulle nu under vänsterns ledning ta Sverige från en
guldbaserad ekonomi till en skuldbaserad ekonomi, alltså ”Från guldmyntfot till inflationsmål”.
Det är just den rubriken som Lars Jonung använder i sin avhandling
i Ekonomisk Debatt
från år 2000. För övrigt mycket intressant läsning för de som
är nyfikna över Sveriges penningpolitiska historia under
1900-talet.
Många länder avskaffade guldmyntfoten efter att den hade
demoniserats av etablissemanget. Strax efter det att The Bank of
England avskaffade guldmyntfoten, följde även Riksbanken här hemma
i Sverige under Carl Gustav Ekmans regeringsperiod. Från och med den
27:de september år 1931 kunde Svensson inte längre begära guld för
sina kronor hos Riksbanken. Och sedan dess har Sverige baserat sig på
papperspengar. En skuldbaserad ekonomi, som inte bara skulle innebära
ständigt ökande inflation, då man inte kan köpa något för en
krona, något som på den tiden hade mycket större värde, utan även
korruption. Just den dåvarande statsministern Carl Gustav Ekman och
hans liberala regering skulle avslöjas i kanske Sveriges värsta
korruptionshärva någonsin, trotts att ytterst få svenskar hört
talas om detta. Nämligen Kreugeraffären. (Men det är ett helt
annat ämne).
Ivar Kreuger. Den centrala figuren i Kreugeraffären.
Kreugeraffären där så väl Riksbanken som regeringen var
inblandade i, blev en skandal som till slut krävde Statsminister
Carl Gustav Ekmans avgång år 1932. Felix Hamrin fick ta över
posten som statsminister fram tills valet samma år. Skadan var redan
skedd. Och det skulle kosta liberalerna stort i valet.
Med
de konservativas misslyckanden så väl som liberalernas skandaler än
färska i minnet, kunde socialisterna lätt vinna valet år 1932. Det
blev en stor vinst för SAP som åter var större än 40%.
Socialdemokraterna hade inget värdigt motstånd och kunde då utan
större hinder propagera för välfärdsstaten eller som de valde att
döpa det, ”Folkhemmet”.
Socialdemokraten Ernst Wigforss hade i England fått starka intryck
från Keynesianismen och här hemma i Sverige från Stockholmsskolan.
Alla pusselbitar hade fallit på sin plats. Folket hade blåsts och
SAP kunde äntligen få inleda sitt socialistiska bygge. Det är även
viktigt i sammanhanget att påminna om att fabianerna inom
Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) hade inte bara ett
betydande inflytande över socialister, utan även över liberaler i
Sverige. Det är då inte heller ett sammanträffande att
Stockholmsskolan hade sitt främsta inflytande över SAP och ”De
Frisinnade” (liberalerna, senare Folkpartiet) sedan åtminstone
20-talet. Sedan dess åtminstone skulle man kunna betrakta
liberalerna som en del av den svenska vänstern.
Sossarna söndrar och härskar.
Per Albin Hanssons väg in i socialdemokratin började med
(Sällskapsorden) Verdandi år 1901. Dessa var en utbrytargrupp ur de
godtemplares (Sällskapsorden). (Alltså samma sällskapsorden som
hjälpte August Palm under 1880-talet, innan bildandet av SAP).
Verdandi tog dock öppet helt avstånd från kristendomen. Istället
anammade de de socialistiska idéerna från ”arbetarrörelsen”.
De var främst aktiva inom nykterhetsrörelsen.
1902 var han med i olika radikala vänsterextrema
ungdomsorganisationer, fram tills det att han hamnade i SAP:s dåtida
ungdomsförbund år 1903. 1904 började han skriva för
vänsterextrema tidningar innan han blev ordförande i
ungdomsförbundet år 1907. I sitt tidningsarbete precis som övriga
socialister tog han avstånd från anarkisterna. I ungdomsförbunden
hade han inget emot att ha samröre med kommunister. Dock fick han
problem då kommunisterna med Zeth Höglund i spetsen tog över
ungdomsförbundet år 1909. Detta skulle bli början till den inre
konflikten inom Socialdemokraterna som så småningom skulle leda
till kommunisternas utbrytning ur partiet. Under tiden fortsatte
Hansson att klättra upp för den socialdemokratiska hierarkin. Under
1VK befann sig Per Albin Hansson i City of London (a.k.a. New
Jerusalem) så klart, mellan åren 1915-1916, för att jobba som
korrespondent. Kontakterna från Andra Internationalen gjorde detta
möjligt. Här fick Hansson även goda kontakter med socialister och
marxister i Staden.
År 1917 blev Hansson Riksdagsman och fick ingå i Nils Edéns
liberala regering. Men Hansson var, radikal, radikalare än sitt eget
parti. Och det var han som blev ansvarig för den liberala
regeringens slutliga fall. När väl sossarna fick regera fick
Hansson ta över posten som försvarsminister, något som oroade så
väl konservativa som rojalister. Som en sann socialist lyckades han
genomföra omfattande nedrustningar av Sveriges försvar under
sossarnas regeringsperioder på 20-talet. De mest omfattande skedde
dock under Rickard Sandlers regeringsperiod, innan sossarnas regering
fick avgå efter arbetsmarknadskonflikter som låste sig år 1926.
Det var egentligen tänkt att Socialdemokraternas finansminister,
Fredrik Thorsson, skulle få ta över efter Hjalmar Branting. Men
denne Thorsson var svårt sjuk och dog strax efter Branting. Sandler
fick ta Statsministerposten, och året efter Sandlerregeringens
avgång valdes Per Albin Hansson till att bli Socialdemokraternas
partiledare, inte helt okontroversiellt.
Lyckad valaffisch för de konservativa i Dalarna i kosackvalet år 1928.
I kosackvalet år 1928 visade Hansson hur radikal han kunde
bli. Han valde att öppet närma sig Sveriges Kommunistiska Parti
(SKP) utan att skämmas för det och förespråkade en tydlig och
öppet renlärig marxistisk politisk linje. Valet blev en succé för
de konservativa.
Men Hansson tog åt sig av valförlusten och lyssnade till partiets
högerfalang (funktionalisterna). Ernst Wigforss var en av dessa, som
dessutom hade spenderat en tid i England och fått intryck av den
tidiga Keyensianismen. Även om Hansson inte riktigt hade mycket till
övers för partiets högerfalang gick han ändå med på det
politiska spelet och taktiken inför valrörelsen. Starkt påverkad
av Stockholmsskolan/Keyensianismen, med guldmyntfoten avskaffad och
med en opposition som helt klappat ihop, kunde sossarna lätt sälja
sitt bedrägeri till svenska folket och vinna valet år 1932.
1932 ledde Per Albin Hansson en socialdemokratisk minoritetsregering.
Ledaren för Bondeförbundet, Olof Olsson i Kullenbergstorp, var
skeptisk till socialisterna och vägrade att ingå i en regering med
sossarna. Hansson skulle dock locka bönderna i det som kallades för
”kohandeln” då man gick med på vissa överenskommelser i
en krispaket år 1933. Sossarna erbjöd bönderna reglerade priser på
mjölk, ägg, spannmål och smör. Och de föreslog även bildandet
av ett slakterilånsfond för att locka dem bland annat. Efter starka
påtryckningar gick Bondeförbundet med på detta, vilket innebar att
SAP fick igenom betydande reformer.
Den offentliga sektorn utökades kraftigt med 90 000 anställda av
staten. Även nya regleringar på arbetsmarknaden skulle gälla. Nya
tullar med en mer korporativ jordbrukspolitik, skulle visa sig gynna
regeringen mer än någon bonde. 1934 avgjordes en intern uppgörelse
inom Bondeförbundet. Där besegrade utmanaren Axel
Pehrsson-Bramstorp dåvarande partiledaren Olof Olsson i
Kullenbergstorp med knappa marginal. Pehrsson-Bramstorp var mer öppen
till att försöka förhandla med sossarna.
Början till en ond cirkel.
Socialdemokraterna på 30-talet hade en tydlig modernistisk vision,
likt Mussolinis italienska fascistregering. Just denna modernaism var
det smidiga sättet som funktionalisterna kunde använda sig av för
att centralisera mer makt åt staten, och inte minst hos
socialdemokraterna. Precis som på 20-talet utlyste sossarna många
utredningar kring hur man skulle kunna omvandla Sverige till ett mer
renodlat socialistiskt land. I bräschen för dessa utredningar
finner vi många akademiker med kopplingar till Stockholmsskolan. Om
det nu gällde, sjukvård, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik,
skolpolitik, socialpolitik, så hade sossarna flera utredningar på
gång. Deras policy gick ut på att expandera statens roll i
samhället. Gustav Möller var en av de främsta i det här arbetet.
Staten skulle alltså skapa sig fler utgifter och spendera mer.
Ingenstans skulle det sparas. Förutom i försvaret så klart. År
1935 kom en av högerns utredningar om försvarspolitiken fram och
det var dags att ta ett beslut. Ökade ekonomiska medel till
försvaret var ett hjärtefråga för Bondeförbundet, så den här
gången kunde de inte gå med på SAP:s nedrustningslinje. ”De
Frisinnade” Liberalerna som numera hade bytt namn till Folkpartiet
höll med bönderna, lika så de konservativa. Tuffa förhandlingar
ledde till motförslag från Hansson, där han ville att de
borgerliga skulle gå med på ytterliggare utökade utgifter. Där
blev det blankt nej, och Hanssons första regering fälldes och fick
avgå. Under sommaren 1936 skulle Bondeförbundets Pehrsson-Bramstorp
få bilda en regering fram tills valet. Själv gjorde han detta
motvilligt. Han skulle ändå aldrig hinna påverka politiken något
nämnvärt.
I valet 1936, skulle de borgerliga misslyckas med att belysa hur SAP
var på väg att socialisera Sverige. (Det fanns inget Tea
Party-rörelse då i Sverige). Sossarna påpekade å sin sida att de
hade lyckats med att dämpa den ekonomiska krisen. Fällandet av
Hanssons regering bara månader före valet uppfattades också som
något märkligt av väljarna. Försvarsfrågan blev inte ens en
valfråga. Detta drog Hansson nytta av. Socialdemokraterna ökade
ytterliggare och var nu uppe på dryga 45%.
Hansson var dock inte intresserad av att ha en minoritetsregering den
här gången. Han ville ha en parlamentarisk majoritet för att
försöka slippa tidigare erfarenheter. Rent teoretiskt så skulle
Hansson kunnat söka sig till kommunisterna. Men det fanns en poäng
på att kunna neutralisera sitt motstånd. Just därför valde
Hansson att bjuda Pehrsson-Bramstorps bönder till en koalition.
Detta var något som förvånade de borgerliga. Men egentligen ett
genidrag från sossarna. Pehrsson-Bramstorp tackade ja.
Bondeförbundets Janne Nilsson i Hörby blev försvarsminister, och
Hansson hade helt avväpnat sitt motstånd i försvarsfrågan. Och
sossarnas tidigare förslag som de borgerliga hade sagt blankt nej
till, gick igenom den här gången.
Med en kraftigt försvagad opposition kunde nu Hansson komma undan
med att socialisera Sverige utan större motstånd. Staten skulle
erbjuda mer bidrag, mer vård och så ytterliggare fler myndigheter
och regleringar för företagen. Utgifterna skulle bara öka och
Hansson skulle kunna fortsätta sina löften om guld och gröna
skogar. Ett resultat av detta skulle bli Saltsjöbadsavtalet år
1938.
30-talet skulle faktiskt bli början till en längre process där den
offentliga sektorn skulle successivt expanderades. Det tydligaste
exemplet på detta kan kanske kallas för HanssonCare (inspirerat
från dagens ObamaCare). Det handlade om mödravården. Nu kanske
läsare undrar vilka invändningar man skulle kunna ha till att alla
mödrar får vård. Den kvarvarande barnadödligheten eliminerades
och folk tyckte det var bra. Det främsta problemet är kanske värst
av allt att man eliminerade kunskapen som tidigare fanns bland
svenska kvinnor. Innan HanssonCare, var Sveriges kvinnor i stort sätt
helt självständiga och hade fört kunskapen om mödravård från
moder till dotter i generationer. Visst fanns det risker. Men
Sveriges kvinnor var för hundra år sedan inte lika hjälplösa som
de är idag. Nu är de istället helt beroende av att det ska finnas
tillgång till sjukvård. Något som idag är en påfrestning på
ekonomin. Så vi ser hur HanssonCare påverkat Sveriges kvinnor
negativt genom att lägga beslag på kunskap kring mödravård. Det
som tidigare var familjens och kvinnornas ansvar blev nu Statens
ansvar. Och då har vi inte ens gått igenom hur mycket dyrare det
hela blev via kraftigt utökade utgifter. För fler detaljer gällande
HanssonCare med mera, så rekommenderar jag er att läsa Ingvar
Nilssons & Anders Wadeskogs rapport Barnen i det felbyggda folkhemmet från 1997, där detta förklaras mycket pedagogiskt.
(Jag tar dock avstånd från Nilssons & Wadeskogs lösningar på
problemet).
Av stor betydelse för HanssonCare, blev Gunnar Myrdal. En
socialdemokrat tillhörande Stockholmsskolan. Myrdal förespråkade
öppet eugenik. Det var enligt Gunnar och hans fru, radikalfeministen
Alva Myrdal, helt legitimt att sterilisera människor som de ansåg
vara ”asociala” eller enligt dem moraliskt ”undermåliga”. De
gick alltså ett steg längre än nazisterna och rashygenspolicyn som
gällde då. De ville få avgöra om folk överhuvudtaget passade in
i ett samhälle för att kunna avgöra ifall de skulle steriliseras
eller ej. Alltså oavsett etnicitet! Myrdalarnas bok Kris i
befolkningen (från 1934) kritiserade förvisso malthuseanismen,
men de hade inga problem med att implementera samma obehagliga
elitistiska eugenik. Precis som övriga inom Stockholmsskolan och
socialdemokrater i allmänhet blev han starkt påverkad av den
elitistiska intellektuella vänstern i City of London (aka New
Jerusalem). Så det är ingen slump att Myrdalarna skulle förespråka
det som bara decennier senare skulle bli den globala elitens Round
Table gruppernas uttalade mål. Det är viktigt att påpeka att detta
var ett internationellt projekt, inte något nationellt projekt som
många skulle annars kunna tro. Det är ingen slump att dagens
Socialistinternational har sitt huvudkontor i Maritime House, Old
Town, Clapham, i just City of London. Socialdemokraterna styrs alltså
därifrån!
Förräderiet & förtrycket.
Sommaren 1939 var trycket hårt mot regeringen, då länderna på
kontinenten rustat upp för krig var inte Sverige redo att försvara
sig, utan åtnjöt en mycket svag ställning om någon av
stormakterna skulle ge sig på riket. Statsministern Per Albin
Hansson som nästan på egen hand hade haft som personlig agenda att
nedrusta Sveriges försvar, kunde inte utnyttja Bondeförbundet som
alibi. Läget var oroligt. Lik förbannat gick Statsminister Hansson
ut med att Sveriges beredskap var god. I sitt berömda tal bara dagar
innan krigets utbrott tog han upp just detta. Men när väl 2VK
börjat, hade Sverige inget att försvara sig med mot nazister eller
sovjeter. Det spelade dock ingen roll. Sverige skulle ändå skicka
40 miljoner kronor till nazisterna i Tyskland under kriget (år
1941). Något som personligen godkändes av Ernst Wigforss som utåt
gjort sig känd för att annars vara en motståndare mot nazismen.
Till följd av Sveriges utsatthet, medvetet eller ej, valde Sverige
att krypa för nazisterna så länge krigets lycka var på tyskarnas
sida. Detta ledde långt. Så pass långt att Sverige skulle inrätta
upp till 14 koncentrationsläger. I februari 1940 inledde Sverige
interneringen av dissidenter. Till en början handlade det om
antinazister, antifascister, kommunister, överhuvudtaget
vänsterinriktade dissidenter. Men detta skulle visa sig vara rent
opportunistiskt. Ty när krigslyckan vändes till tyskarnas nackdel
släpptes de vänsterorienterade dissidenterna. De blev istället
ersatta av nazisympatisörer, och andra högerorienterade
dissidenter. Alla utan någon som helst rättslig prövning.
Dissidenterna hölls fram till 1948 då lägren stängdes ner. Vi vet
inte vad som hände med alla. Misstankar finns om att vissa kan ha
arkebuserats.
En ung Tage Erlander som hade koll på Sveriges koncentrationslägren.
En ung riksdagsledamot vid namn Tage Erlander skulle visa sig vara
mycket aktiv med dessa koncentrationslägren. I sina memoarer skriver
Erlander att han först fick reda på dessa läger först efter 1943
då han först besökte lägren. Men Niclas Sennertegs forskning
visade att Erlander minsann var väldigt väl underrättad om vad som
hände i dessa lägren, och att han till och med gav lägeransvariga
sparken om de varit ”för snälla” mot de intagna.
Intressant blir för oss blir även Hansson under 2VK. Något som
kanske få känner till var att Hansson sökte sina svar i
ockultismen. Vart det här kan ha börjat, kan bero på hans
aktivitet inom sällskapsorden. Ty istället för att söka sig till
Gud eller några av sina två familjer (Han hade två fruntimmer) så
sökte han sig istället till en horoskopmakare. Här följer ett
citat som ni finner i boken Svensk historia dag för dag av
Monica Sundberg och Anders Pontén. Det är tydligen ett citat från
Hanssons dagbok.
”I
dag brev från en horoskopmakare med förutsägelser om tillspetsning
av läget. Mars ingår i Fiskarnas tecken. 16 maj – militära
krisen börjar. 21 maj Solen i Tvillingarna – krisen ökar i
styrka. 26 maj. Nymåne krigsfara, kungen anbefaller
försvarsåtgärder, sannolikt kommer luftskyddstillstånd att
införas. 2 juni högsta beredskapstillstånd. 9 juni. Fullmåne –
offensiven når maximum, därefter avtar efter hand krigsfaran för
Sverige...”
~ Per Albin Hansson. (Enligt uppgift skriven den 8 maj 1941 på sitt
tjänsterum).
Per Albin Hansson sökte sig till ockultismen.
Något säger mig att det inte är en slump att Hansson precis som
tidigare socialister sökte sig och hamnade i det ockulta.
Hansson hade även en ansträngd relation till främst Ernst
Wigforss, men även andra inom sin egen rörelse. Han föredrog att
umgås med landets elit. De så kallade ”kortoxar” som han
oftast spelade poker med på sin fritid. Något som han faktiskt blev
kritiserad för bland SAP:s gräsrötter.
Till följd av det blodiga krigets härjande på kontinenten, främst
i grannlandet Finland, så ersattes dåvarande regering med en
samlingsregering under Per Albin Hansson i december år 1939. I denna
skulle samtliga riksdagspartier utom kommunisterna ingå i.
Inför valet 1940 hade partierna kommit överens om att hålla en
relativ låg profil under valrörelsen. Per Albin Hansson kunde lätt
kamma hem poäng som ”landsfader” under krigets oroligheter.
Socialdemokraterna kunde tack vare detta göra sitt bästa val
någonsin. 53,8% är än idag det högsta något svenskt politiskt
parti någonsin haft. I övrigt skedde det inte så många
förändringar. Riksdagen var i stort sätt värdelös, då de flesta
om inte alla beslut kom direkt från samlingsregeringen. I stort sätt
hade sossarna full kontroll med sina 53,8% i samlingsregeringen.
Ibland bluffade man fram en och annan ”sommarkris” som den år
1941 för att försöka ge sken av att Hansson var en ansvarstagande
statsman som kunde samarbeta med nazisterna.
Trots att samlingsregeringen skulle få fortsätta även efter valet
1944, så visste man att kriget var på väg att ta slut. Valet
handlade då mycket om hur Sverige skulle se ut efter kriget.
Högerpartiets ledare Gösta Bagge utmanade socialisternas dominans
genom att varna för det socialistiska samhället som Per Albin
Hansson skulle fortsätta att bygga på. Detta kallade han mycket
riktigt för ”de mjuka ryggarnas samhälle”. Bagge ville
gärna se ett samarbete mellan sitt parti och Folkpartiet. Men
folkpartisterna var inte särskilt intresserade. Istället blev det
Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp som öppnade upp för
samarbete med Högern med tanke på deras dåliga erfarenhet av
samarbete med sossarna.
Vid krigets slut hade inte bara krigslyckan vänt. Men många kände
sympati med Vänstern runt om i Europa efter deras motstånd mot
nazisterna, som var på väg att förlora kriget. Och Sverige blev
inget undantag. SKP gjorde sitt bästa val dittills. Med 10,3% slog
de alla sina tidigare rekord. SAP backade tillbaka till siffror som
de var vana vid före kriget. De hamnade på 46,7%. Högern skulle
misslyckas i sin kampanj och så småningom isoleras allt mer inom
svensk politik.
Förenta Nationerna (FN). Embryot till Den Nya Världsordningen.
Sommaren 1945 skulle samlingsregeringen till slut upplösas och
Socialdemokraterna skulle kunna återgå till att regera på egen
hand. Utrikesministern blev då en av Sveriges och
socialdemokraternas främsta globalister, Östen Undén. Mycket aktiv
inom NF, skulle han även ta initiativet för Sveriges inträde in i
de nybildade Förenta Nationerna (FN). Undén kallade Sovjet för ett
”rättssamhälle” och gick ständigt till attack mot USA och väst
(kapitalisterna) varje gång han fick chansen, precis som de flesta
sossar. Hösten 1946 inledde Undén arbetet för Sveriges inträde i
FN.
Samma höst skulle dock Per Albin Hansson dö av en hjärtinfarkt.
Östen Undén fick ta över rollen som Sveriges statsminister, fram
tills några dagar senare då en ny Statsminister tillika partiledare
för socialdemokraterna kunde utses av partiet. Gustav Möller sågs
som den naturliga efterträdaren till Hansson. Men Ernst Wigforss med
flera ville gärna se en föryngring av partiet. Därför valde man
riksdagsledamoten Tage Erlander till ny ledare, mannen som hade haft
hand om Sveriges koncentrationsläger. Han skulle bli Sveriges nye
socialistiske ledare och dessutom ”landsfader”. Wigforss hade
via den vänsterextrema och kulturradikala Den Yngre Gubben (DYG)
alltid haft en länk till Erlander. Det blev på det sättet
naturligt att Wigforss skulle utse Erlander som ledaren för denna
föryngring av socialdemokraterna. Ett förslag som gick igenom.
Makten i Sverige skulle under en tid framåt koncentreras hos
medlemmar från DYG inom både SAP och FP.
När Erlander väl tog över rollen som landets Statsminister kunde
en annan DYG-medlem, Östen Undén, återgå till sitt arbete som
utrikesminister. I november 1946 invigde Undén Sverige som
ytterliggare en medlem i FN. Undén höll Sveriges inträdestal på
franska, som en markering mot de närvarande amerikaner
(kapitalisterna) han ogillade.
I själva verket har Sverige sedan 1946 frivilligt och utan ens någon
folkomröstning gett upp sin självständighet till Rockefellers och
övriga globalisters Nya Världsordning genom dess embryo FN. Sedan
Sveriges FN-medlemskap har vårt land hamnat under massvis med
regleringar och kontrakt utan folklig insyn, där folkvalda inte haft
något som helst inflytande och där eliten på ett mycket effektivt
sätt kunnat diktera vårt och andra medlemsländers uppdrag. Glöm
EU-medlemskapet. Där fick åtminstone folket rösta. Vårt
medlemskap i FN har orsakat betydligt värre skada, om än inte lika
synligt. Sverige och de unioner som Sverige ingått i styrs ovanifrån
av elitens globalistiska verk, FN, som är ett embryo inför deras
kommande Nya Världsordning. Så nästa gång någon påpekar om att
Sverige förlorade sin självständighet 1994 med inträdet i EU, så
kan ni påminna dem om vad som hände år 1946.
Slutsats.
Det är viktigt att förstå att den socialisering som skedde i
Sverige var bara en del av ett större projekt som globalisterna
önskade och fick till. Olika samhällsprojekt i olika länder som
globalisterna kontrollerade betraktades som olika experimentområden.
Mellankrigstiden är relevant ur ett historiskt kontext för att
kunna studera epoken då den globala eliten på allvar inledde sin
planhushållning, sociala ingenjörskonst och centralplanering. Detta
blev bara början till en längre period då eliten på allvar skulle
börja manipulera de stora skarorna av människor.
Det är även viktigt att komma ihåg att NF förespråkade just
nedrustningen. Per Albin Hansson var alltså inte en som på egen
kraft fick till det. Även om hans arbete för detta i Riksdagen var
ihärdig i den här frågan, så är det frågan om det hade skett
utan NF som auktoritet inte hade uppmuntrat till detta. Det var exakt
samma sak som Andra Internationalen förespråkade som även NF
skulle göra. Och så som Branting förespråkade även detta, så
gjorde även Hansson, fast på ett betydligt mer radikalt sätt.
Just Sverige var så pass progressiv och ”duktig” som gick i
framkanten av att lyda under eliten i NF. Och så har det varit sedan
dess. Sverige är ett av få länder som visas upp som ett gott
exempel av den globala eliten. Det är den sortens mjuka förtryck
som eliten föredrar. Eliten vill inte ha ett 1984-samhälle. Det är
mycket kostsamt och ineffektivt. Aldious Huxleys Brave New World,
där befolkningen frivilligt förslavar sig själva och till och med
försvarar systemet som förslavar dem, är att föredra.
Och precis så har det blivit med Välfärdsstaten här i Sverige.
Det är ett system som förslavat befolkningen. Men ändå finns det
tillräckligt många dårar för att upprätthålla denna
tvångsinvesteringsbedrägeri. Så många har redan investerat så
mycket känslor och stolthet i systemet som förslavat dem. Att ens
tänka tanken att själva systemet är destruktiv är dessvärre
otänkbart för alla dessa stackars själar.
Per Albin Hansson lyckades med sina ambitioner för att han klarade
av att hålla sig pragmatisk. Syftet till detta var just ett medel
för att uppnå sina mål. Hansson lyckades på det här sättet
etablera sitt parti som ett dominant 40%:s parti som enkelt söndrade
och härskade över sina motståndare inom borgerligheten. Det blev
de små små bebissteg mot det socialistiska drömmen. Både Hansson
som Erlander senare skulle visa sig vara långt till vänster om sin
egen politik. Även den splittrade, neutraliserade och klena
borgerligheten skulle ge sossarna ett tydligt försprång. Och det
skulle räcka långt. Samma skulle gälla i övriga Europa, som efter
fascismens våga, gungade tillbaka in i socialismen.
För Sveriges del skulle dock socialismen på allvar ta över först
under Tage Erlander. Per Albin Hansson var bara början på det mjuka
förtrycket.
Övriga källor:
Svensk politisk historia 1809-1975, Tommy Möller, 2008, Studentlitteratur, Lund.
Per Albin i London: ung svensk journalist möter världskrigets England, Anna Lisa Berkling, 1975, Tiden, Stockholm.
Den unge Per Albin - marxisten, Sigurd Klockare, 1974, Tiden, Stockholm.
Familjefientliga femiscister lägger fram socialistisk förslag.
Detta om något som bör tas som en sista varning inför valet nästa år. SAP är ett parti som vi till varje pris måste bekämpa. I deras senaste och kanske tokigaste utspel har de fört fram förslaget om allmän förskola från två års åldern. De vill med andra ord expandera det socialistiska systemet som Alliansen inte vågat göra sig av med. Inte helt oväntat fick de inga kritiska frågor, från varken SVT, TV4 eller Niklas Svensson. (De kanske rent av gick på Niklas 40 års fest).
Expressen släppte dock fram kommentarer. Jag utgår från att de fått plocka bort en hel del kommentarer. Av de omkring 25 kommentarer som Expressen valt att släppa fram, kan vi konstatera att en klar majoritet totalsågar förslaget. Jag hittade kanske två som försvarade sossarna, och typ en som var neutral. Övriga var förbannade och totalsågade förslaget. Jag slår dock vad om att (S)Expressen inte kommer att skriva om någon "läsarstorm" mot S-förslaget.
I första hand, och som de flesta undrar, är hur har de tänkt finansiera det hela? Självklart kommer skattetrycket att höjas om sossesvinen vinner valet nästa år. De ska alltså ta dina pengar för att själva få indoktrinera dina barn. Sossar anser ju att det är statens ansvar att uppfostra dina barn till politiskt korrekta varelser som inte klarar av att tänka fritt. De vill se till att etablissemangets värderingar genomsyrar samhället. Det är det deras socialistiska samhällsbygge alltid handlat om!
Anledningen till varför de förde fram förslaget förklarade S-teknokraten, Magdalena Andersson, var att de har en feministisk agenda, att få kvinnan bort ifrån hemmet för att jobba, istället för att stanna hemma och uppfostra barnen. Ojojoj, hemmafrun är ju så fruktansvärd hemsk va? Det tycker socialisterna i alla fall. De är ett gäng kontrollbesatta, centralplanerande, sociala ingenjörer. Det är därför dom har blivit politiker!
Det är viktigt att vi under valrörelsen ständigt påminner väljare om detta och hur sossarna på så många andra sätt redan skadat det här landet. Som tur är verkar en klar majoritet just nu såga förslaget.
Efter att drygt 5 000 läsare nätröstat, så ser ni att en klar majoritet är emot det socialistiska förslaget. 3% är väl tokfeminister, 13% håller med sossarna, 15% vill ha det som det är idag, 51% vill minska vansinnet och 18% vill rent av bli av med det.
En intressant diskussion, från förra året, om det socialistiska mjukdiktaturen som svenska folket har fått genomlida under ett antal generationer nu. Det är Henrik Palmgren från Red Ice Radio som bjudit in Alex Newman från det konservativa The New American, för att diskutera just det skrämmande som det socialistiska samhällsbygget inneburit för ett folk som nu förändrats till oigenkännlighet medans staten styrt och ställt via social ingenjörskonst.
Det här var Jimmie Åkessons bästa tal. I alla fall enligt mig. Har lyssnat på hela tal från Åkesson sedan hans sommartal 2010. Om inte jag minns fel så är det här femte ellet sjätte talet. Hur som helst, så tycker jag det märks att han blir retoriskt skarpare och även ideologiskt mer välartikulerad.
Några saker jag la märke till och som vi inte fick se mycket av från MSM var att han var mycket mer nationalistisk än förr. I alla fall så var början av talet väldigt nationalistiskt. Mycket glädjande var att han tydligt gick till attack mot eliten! Han skälde ut deras socialistiska ingenjörskonst, deras feministiska genustrams, och deras progressiva socialliberala svenskfientligt sjuka politik. Det var helt underbart! Jag blev faktiskt glatt förvånad.
Dessutom nämnde han "nystartszonerna", som i veckan diskuterats flitigt på nätet av SD-sympatisörer och orsakat mycket frustration bland många väljare. Det lär ha lugnat en del själar. Och visar att SD-topparna i alla fall uppmärksammar när deras sympatisörer väl gör tillräckligt mycket väsen.
Men kanske bäst av allt var att han uttryckligen tackade "sympatisörerna". Underförstått så tolkar jag det som att han menar alla som är aktiva på nätet, som sympatiserar, men som inte nödvändigtvis är medlemmar. Han tackade oss för insattsen vi gjorde för att ta dem in i Riksdagen. Men samtidigt var han tydlig med att vår nästa utmaning skulle kräva mycket mer av oss.
SD är idag enligt sjuklövern ett litet sk*tparti som de kan köra över och som media mer än gärna ignorerar. Målet för valet 2014 är att se till att SD blir ett väl etablerat parti. SD ska bli Sveriges tredje alternativ efter socialsterna och liberalerna. Det konservativa Sverige ska få en tydlig röst och för första gången på länge representeras i Riksdagen med ett tydligt alternativ. Så SD skall alltså bli Sveriges tredje största parti och gärna nå tvåsiffrigt. Att nå tvåsiffrigt skulle blåsa bort etablissemangets alla drömmar om att SD bara är ytterliggare ett NyD, som för 20 år sen gjorde ett blixtbesök i Riksdagen.
Det finns många anledningar till varför eliten här i Sverige avskyr SD. Eliten följer de socialistiska doktriner de fått uppifrån på så många punkter. Och SD är därför deras motsats.
Eliten är för EU, för mångkultur, för massinvandring, för IMF, för krig i fjärran länder, för bensinskatter, för homoäktenskap i kyrkan, för feminism, emot nationen, emot familjen, emot konservativa värden osv, osv. En utav dessa punkter som globalisterna håller så kärt är aborter. De har kunnat lansera sina idéer genom de kulturella revolutionerna. I själva verket är Sveriges extrema lagstiftning en kvarleva från det naziinfluensierade tidiga 1900-talet.
Julia Kronlid (SD) gör det hycklarna i KD inte vågar. Att våga säga ifrån den uraniska organisationen RFSU. Dels kritiserar hon Sveriges extrema ställning i abortfrågan, dels pekar hon ut vart RFSU försöker ta debatten, men hon avslöjar även KD:s hyckleri i frågan:
"Trots att Anders Andersson från kristdemokraterna i debatten erkände att det finns ett etiskt dilemma i abortfrågan valde de att rösta emot en sänkning av både den fria abortgränsen och en förändring av praxis för sena aborter.
Alltså har kristdemokraterna gått emot ett flertal motionsförslag från sina egna ledamöter genom åren, däribland partiledaren Göran Hägglund själv som för ett antal år sedan ifrågasatte de sena aborterna i en motion tillsammans med Alf Svensson. Rapporter i tidningar om foster som levt efter en abort och lämnats att självdö, tror vi inte heller lämnat någon oberörd. Det har stått i om foster som hade rört på sig och kippat efter andan."
Jag tänkte bara ta upp lite fakta kring aborter som oftast glöms bort, eller viftas bort av globalisternas lakejer och alla deras nyttiga idioter.
Före detta kristdemokraten Gunilla Gomér berättar om hur det kan gå till i det hycklande männskliga landet Sverige.
Det vi kämpar emot kan endast beskrivas som en dödskult. Det är det dom är, och deras politiska målsättning är en befolkningsreduktion. Därför lanserade de den kulturella revolutionen redan på 20-talet. Men deras mål var inte bara att fördärva familjen, utan även en befolkningsreduktion. Därför satte de stop på det, med en konservativ period efter 2VK. Sedan kom P-pillret, och det var då de kunde återlansera sin gamla kulturella revolution på 60-talet. Den här gången blev det mycket mer effektivt. Och befolkningen började reduceras markant.
Glöm inte att globalisternas mål är socialistisk, alltså att staten tar hand om dig från krubba till grav. Därmed har du inget behov av att ha barn, staten ska ta hand om dig när du blir gammal. Enligt socialliberaler så är det staten som gör dig fri, även om faktumet är att det är en falsk frihet, där du är helt är beroende av staten, och med deras ansvarstagande så är befolkningskontroller det enda rimliga. Vi har sett det under Hitler, Stalin, Mao osv. Eutanasi och abort blir därmed rimlig i det ansvarstagande sammanhanget.
Det är på det viset som den globala eliten kunde långsamt men säkert lansera sina ideal i en Modig Ny Värld, med lättillgänglig sex, men utan barnafödande. Det är tack vare sitt sociala ingenjörskonst som de lyckades med alla dessa effektiva attacker mot de konservativa värderingarna.
Den socialliberala eliten i Stockholm ser inte bara ner på de värdekonservativa lantisarna (sverigedemokraterna), de avskyr dem. Tro inte att det att SD inte släpps in till Nobelmiddagarna bara handlar om SD:s syn på invandringspolitiken och mångkulturen. Nej, nej, nej, SD är ett hot mot hela deras bygge. Något de jobbat på i över hundra år nu. Det har gått så bra, och nu kommer plötsligt "bakåtsträvare", alla dessa okunniga och främlingsfientliga simpla människor som inte förstått progressivismens förträfflighet.
