Harald Hjärne var en professor i historia vid Uppsala Universitet och aktiv som politiker för de konservativa kring sekelskiftet (1800-1900-talen). En mycket aktiv debattör, som var av den gamla stammen, som in i det sista motsatte sig utvecklingen mot pöbelstyre trots att sitt eget parti under Arvid Lindmans ledning svek och valde att gå med liberalernas och socialisternas krav att införa pöbelstyret i Sverige.
Harald Hjärne framförde Sveriges kanske mest välartikulerade kritiken av majoritetsstyret (pöbelstyret: alltså det som vi idag kallar för demokrati). Nyckeln i hans kritik kunde sammanfattas med ordet ansvar. Dels menade han att landet riskerade att utsättas för de skiftande folkmajoritetens godtyckliga nycker. Dessutom överlämnade då folket över ansvaret till ett "privilegerad pöbelfrälse". Han menade också att konflikt skulle uppstå mellan det allmänna intresset och "valmansintresset". Detta skulle i sin tur leda till pöbelmajoritetens plundring av de övriga.
"Med rösträtten kommer man ej längre än till val av betrodda män, som sedan äga att utöva sin myndighet utan de väljandes effektiva kontroll.".
Och det var precis det som hände. Nu med facit i hand, har vi sett hur valmansintresset antingen via ignorans eller på grund av avundsjuka medvetet eller omedvetet omvandlat landet från ett traditionellt konservatvt samhälle till ett progressivt socialistiskt samhälle under de privilegerade pöbelfrälset, socialdemokraternas, ledning. Det är precis det som har hänt!
Medans det allmänna intresset krävde ansvarstagande så krävde valmansintresset mera bidrag, billigare pengar och i stort sätt allt åt alla. Och vilka skulle då erbjuda detta om inte de främsta påhejare till denna utveckling nämligen den blivande sosseadeln, alltså den blivande privilegerade pöbelfrälset. Folket gav därmed, precis som Hjärne varnat, all sin makt till en liten elit. Precis som Hjärne också förutsåg skulle detta leda till en ökande demoralisering. En del frågar sig idag, varför de ska rösta om de endast kan påverka marginellt och samtidigt legitimera makten de inte har särskillt mycket inflytande över. Vi har alla blivit varandras fångar under pöbelstyret där pöbelfrälset bestämmer.
Harald Hjärne var också kritisk mot partibildningarna. Men även här skulle den svenska högern så småningom vika ner sig för trycket från vänstern.
Nya läsare kanske vill läsa artikeln jag skrev förra året, där jag går in lite djupare i den här frågan, bland annat, och problematiserar många av de nu härskande koncept som idag dominerar mänsklighetens perspektiv.
Tysklands utrikesminister är missnöjd men ändå lättad efter lite valfusk.
Resultatet till trots, så är Deutsche Verteidigungs Dienst (D.V.D.) och övriga EU-elit ändå lättade efter det blev klart att Berlusconis koalition inte skulle bli det största. Men helst skulle de velat se att en tydlig koalition (som var pro-EU) kunde få egen majoritet. Nu blev inte läget så direkt.
De fyra främsta figurerna under valet blev: 1. Mario Monti (EU-agenten som tog över Italien efter EU-kuppen mot Berlusconi), 2. Beppe Grillo (ledaren för ett nytt parti som närmast kan jämföras med Piratpartiet här hemma i Sverige. De vill ha ett friare internet och vill se "miljövänliga omställningar", jajamän. Jag rekommenderar folk att kolla upp Beppe Grillos bloggar, vilka han intervjuats med och av diversa miljöaktivister som är aktiva globalister. Det är mycket Agenda 21. Ett missnöjesrörelse som allt mer liknar en dold vänsterrörelse med krav på att höja CO2-skatter och göra livet omöjligt för landsbyggden och småföretagare), 3. Silvio Berlusconi (som i en högerkoalition tillsammans med det konservativa Lega Nord försökte återta makten från EU-eliten), och 4. Pier Luigi Bersani (kommunist som senare "blev" socialdemokrat, ledde en vänsterkoalition. Han gav en underlig förklaring i en intervju med La Gatzzetta om varför han bytte sida från ung kommunist till vuxen socialist. Förklaringen blev minst sagt luddig och fick en del bloggare att ifrågasätta om Bersani verkligen lämnat sina gamla ideal från ungdomen).
Ingen vann valet. Men den stora förloraren blev Mario Monti som i sin koalition fick ihop 10%. Beppe Grillos parti det 5-stjärninga rörelsen blev störst, men vänster- respektive höger-koalitionerna var båda större. I praktiken så vann Bersani valet med några promille (alltså några tio tusentals väljare, alltså ganska små marginaler) före Berlusconi. När marginalerna är så pass små är risken stor för just valfusk. Berlusconi är väl medvetna om detta. Och har faktiskt krävt en röstomräkning för att få det hela att bli rätt. Men det kan redan vara för lite för sent.
D.V.D.:s megafon Der Spiegel basunerade efter valet ut att det viktiga var att Berlusconi inte fick återta sin position som ledare över Italien. De var uppenbarligen rädda i Tyskland för att Berlusconi skulle få revansch. Bilderbergaren Guido Westerwelle (FDP, tysk liberal, homosexuell, landsförrädare och utrikesminister) uttryckte viss missnöje med hur italienska väljare betedde sig. Han tyckte väl inte om att Berlusconi trots intensiva attacker mot honom via kulturvänstern i Europa och andra agenter åt den tyska bankmaffian, så lyckades han ändå hävda sig.
Dels så påverkade valfusket mot Berlusconi en del, men även Grillos lansering som fångade upp många missnöjda väljare som annars skulle ha gynnat Berlusconi och verkligen satt EU-eliten i en svår sits. Även om Grillo inte är att betraktas som EU:s bästa vän, så var han aldrig något verkligt hot mot dem. Det blev med andra ord ett utmärkt sätt att splittra Italiens alla missnöjda i olika läger, och det funkade ganska bra för att bortmanövrera Berlusconi.
Nu är det förhandlingar som gäller. Det mest sannolika är att Bersani försöker säkra en koalition med Monti och Grillo som alla verkar ogilla Berlusconi. Berlusconi får hoppas på att förhandlingarna misslyckas och att det blir nyval. Där skulle Berlusconi kunna öka efter det att han mobbats bort av övriga tre.
Rothschilds-klanens kronprins Nathaniel Rothschild misslyckas sensationellt i ett försök att erövra ett företag inom kolindustrin.
Hofjuden som lyder under sina härskare inom Knights of Malta heirarkin, Nathaniel Rothschild, tillika kronprins inom Rothschilds-klanen, förlorade stort nyligen när gruvföretaget inom kolindustrin, Bumi, röstade för att behålla sin nuvarande ledning som Rothschild via sina agenter försökt få bort. Tvisterna inom företaget, Bumi, har härjat de senaste månaderna i en kamp mellan den indonesiska elitfamiljen Bakrie och Rothschilds. I voteringen i London behöll Bakrie sin ordinarie favorit som ägare, medans Rothschilds agenter röstades bort.
Bumi är ett företag som faktiskt startades av Bakrie och Rothschild tillsammans år 2011. Men 2012 hade tydligen en "whistleblower" hört av sig till Rothschild om oigentligheter inom företagets Indonesien-bas PT Bumi Resources. Rothschild ville utnyttja detta för att börja "rensa" inom företaget. Bakrie-klanen gick dock inte på detta och drog in sina advokater som upptäckte att det hela var en bluff. Och då blev striden ett faktum.
Det hela kullminerade med mötet i London i veckan. Och det slutade med ett sensationellt och ganska oväntad nederlag för Nathaniel Rothschild, som lär slå hårt mot hans självförtroende inför kommande uppdrag åt eliten (alltså den verkliga eliten som styr över dessa "judiska" bankirer).
Mattias Irving är en individ som jag tidigare bemött på kommentarsfältet. Irving precis som Helle Klein kallar sig själv för kristen, trots att han går emot Bibeln varja chans han får. Men det är faktiskt värre än så. Jag upptäckte först Irving då han gjorde sig känd som yttrandefrihetsmotståndare. Han har kämpat ihärdigt mot fram för allt den invandringskritiska webbsidan Avpixlat.
Via den vägen hamnade jag på Irvings blogg. Hans blogg hyllar Saturnalia! Alltså den hedniska hyllningen som luciferianerna följer. Julen (firandet av saturnalia), Påsken (firandet av Ishtar) och så vidare har inte något med sann Kristendom att göra. Det är även uppenbart att Irving följer en av världens alla piratbiblar när man läser hans twitter.
Han skirver dessutom för Helle Kleins tidning Seglora. Jag finner otaliga kopplingar till illuminism på deras webbsida. Ett snabbt exempel är deras årsböcker, som använder sig av solstrålarna på horisonten. En tidning som kallar sig kristen borde åtminstone lära sig först vad det innebär att vara kristen. Det verkar även ganska tydligt att tidningen förjer Rosenkreuzarnas mål som tidigt kidnappade de protestantiska rörelserna. Det är en tidning som har två kvinnor som grundare och uppenbarligen godkänner kvinnliga präster.
Om du är kristen på riktigt bör du inte följa det ockulta som Irving och hans Rosenkreuziska vänner så tydligt hyllar. Vänd dig till Bibeln, och inte någon piratbibel. KJV eller Genéve Bibeln är de jag rekommenderar. Här nedan följer dokumentären som avslöjar de ockulta tron som Irving och övriga luciferianer hyllar. Saturnalian Cult Reveald. Om ni som läser detta är kristna, se till att ni ser den(!), när jag publicerade den i fjol tog YouTube bort den strax efter publiceringen.
Någon som är förankrad i den kristdemokratiska ideologin? Nej. Någon som har samma inställning till EU som den nya EU-skeptiske Göran Hägglund? Nej. Ett desperat PR-trick för att få journalister att rädda kvar KD? JA!
Trodde aldrig att Hägglund kunde sjunka så lågt. En partiledare som en gång i tiden kritiserade Sveriges journalistkår för att vara politiskt korrekta, söker sig nu till samma krafter. Hur mycket mer patetisk kan denne Göran Hägglund bli. Det är långt kvar till båda valen. Risken är stor att ju närmare vi kommer den dagen dessto mer absurda utspel kommer vi att få se och höra från den här mannen och hans värdeliberala ledning som bespottat KD:s kärnväljare alldeles för länge nu.
Jag tror inte att svenskfientlighet kan bli som mycket tydligare än så här. Dessa kulturjournalister i Södermalm får sluta gnälla om "näthat", när de gör sig skylldiga till de värsta av hatet, bort sett från en socialdemokrat som tydligen skickat en massa hotmejl till ett trettiotal kulturjournalister i Södermalm, en individ som dessutom sa sig vara en "moderat". Man kan kalla det för en false flag, utfört av den svenska vänstern för att eliminera yttrandefriheten.
Vi kan lägga i åtanke att januari månadens mätningar inte är kompletta, då SKOP inte publicerat sina siffror. I höstas deklarerade man att SKOP hade gått i konkurs. Ändå fortsatte de att publicera mätningar. Varför de inte gjort det än den här gången vet vi inte.
Resultat:
S 31,6%
M 29,4%
SD 10,5%
MP 8,4%
FP 5,9%
V 5,9%
C 3,8%
KD 3,8%
Övr. 0,7%
Kommentar:
Jag vill inte göra allt för långtgående analyser då en mätning saknas. Men vi kan fortfarande se vilka trender som håller sig. SD fortsätter att öka. SD har haft ett uppåtgående trend sedan i mars i våras. Så snart blir det kanske ett helt år där SD behåller ett uppåtgående trend. Nu försöker SD dra ifrån i kampen om tredje platsen mot MP. Men det lär dröja innan den saken är klar.
FP och V ligger jämt i 5,9%-träsket. Och C och KD ligger även de jämt i botten. I övrigt har Sveriges två giganter som kämpar på om vilket som blir landets största parti. Mycket kan än hända där. Men det kanske inte är lika spännande då man vet att de egentligen är överens i de flesta avgörande frågor för Sverige. Jag utesluter faktiskt inte en regering där både S&M ingår i. Där tror jag att Jimmie Åkesson underskattar etablissemangets avsky mot SD och svenska folket.
Här följer tredje delen i serien "Socialdemokraternas ruttna historia". Läs gärna första och andra delen innan ni fortsätter här. Tidigare tog vi upp socialdemokraternas tid innan de kunde etablera sig som ett dominerande parti i vårt land. Grunden var partiets rötter inom frimureri och dess kontakter med utlandet och internationella globalistiska institutioner. När partiet nu etablerar sig som en politisk stormakt kunde de börja lägga grunden för den socialistiska omvandlingen av Sverige, från ett traditionalistiskt land med ansvarstagande medborgare, till ett progressivistiskt land med hjälplösa medborgare. Här följer tredje delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia.
Fråga er om det verkligen är elitens intresse att "hjälpa" de fattiga och svaga. Eller fanns det en annan anledning till varför eliten valde att introducerade Välfärdsstaten internationellt.
”Det goda hemmet
känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga
kelgrisar och inga styvbarn.”
Detta sa
Per Albin Hansson år 1928 då välfärdsstaten under begreppet
”Folkhemmet” lanserades av socialisterna. Med facit i
hand, så vet vi nu att det fanns och finns än idag gott om både
kelgrisar och styvbarn. Men trots alla vanvårdsskandaler och
bordellhärvor som socialisterna gjort sig skyldiga till, så har
deras hegemoni varit så stark att de tvingat den svenska högern
över till vänster, så långt att de tillslut fick ge sig och köpa
välfärdsstaten för att kunna nå makten. Alltså ingen utmaning,
snarare ett nederlag för den svenska högern.
Hur socialisterna kunde lura svenska folket.
Begreppet
”Folkhemmet” användes först på 1910-talet av
högerpolitikern Johan Rudolf Kjelén. Men det är viktigt att förstå
att Kjelén var starkt påverkad av den tyska debatten som redan
varit infekterat. Även om ”Folkhemmet” hade sina konservativa
drag till en början, skulle det så småningom bli synonymt med ett
mer renodlat socialistisk idé. I Tyskland pratade man om
”Volkgemeinschaft” (Folkgemenskapet). Även om idéen hade
cirkulerats i konservativa kretsar, skulle det utnyttjas bättre i
praktiken av socialister och fascister för sina egna varianter av
deras ”folkhem”. Något som innebar en välfärdsstat.
Just
välfärdsstaten var mellankrigstidens främsta socialistiska trend.
Det var inget unikt det som skedde i Sverige. Det hände i stort sätt
över hela världen. Kyrkorna skulle backa. De skulle inte längre ta
hand om de sjuka, fattiga och svaga i samhället, och undervisa de
som ville lära sig, med hjälp av solidariska själar som frivilligt
var bidragsgivare. Nej, nu var det staten som skulle ta över denna
roll. Staten skulle sköta skola, vård och omsorg. Och de skulle
göra det med våld. Det vill säga att staten skulle driva in
skatter för att finansiera de nya ansvarsområden och finansiera nya
institutioner, byråkratier och myndigheter. Man skulle alltså inte
kunna avstå från detta. Solidariteten enligt socialisterna är som
vi alla vet inte frivillig.
Hammaren och skäran. Kommunistiska symboler som
nazisterna ogärna visade upp till utomstående.
Men inom partiet behöll de sina kollektivistiska
symboler. Här ett exempel från 1934.
Joseph
Stalin, Adolf Hitler, Franklin D. Roosevelt, Per Albin Hansson skulle
alla expandera statens roll i samhället. Detta var ingen slump, utan
snarare en mycket väl genomtänkt strategi för eliten att
kontrollera världens alla medborgare ekonomiskt genom att
kollektivisera hela samhällen. Men för att kunna genomföra detta
var man tvungen att paketera det hela på rätt sätt så att
befolkningen skulle kunna luras in i socialismen (Välfärdsstaten:
Den Nya Världsordningen). Även den ekonomiska debatten skulle
läggas upp åt den riktningen. Efter det att The Federal Reserve
Bank (USA:s centralbank) blev verklighet, blev det mycket enklare för
eliten att ta över diskussionen för att avskaffa guldmyntfoten. Den
sista brandväggen som hindrade socialismen.
Socialister,
oavsett om de kallat sig kommunister, fascister eller
socialdemokrater, hade/har alla en vision om en ”ny människa”.
De är, har alltid och kommer alltid att vara för denna vision då
de går emot friheten, är för statens våldsmonopol och är så
klart emot Guds natur. Detta är så klart intressant, i och med att
ledare i både diktaturer och demokratier var tvungna att sälja
visionen om välfärdsstaten som någonting folkligt. Nazisterna
kunde inte öppet visa att de var socialister, utan istället
framförde en traditionalistisk vision utåt, samtidigt som de behöll
de mer marxistiska visionerna inom den inre cirkeln av mäktiga
nazister. Videon nedan förklarar detta mycket väl.
Där
socialismen inte lett till massmord, har det lett till misär
alternativt en mjuk diktatur. Och Sverige skulle inte bli ett
undantag. Precis som nazisterna, så var Per Albin Hansson och
socialisterna (socialdemokraterna) tvungna att sälja välfärdsstaten,
eller socialisternas variant av ”Folkhemmet” via
traditionalism. Man fick tona ner sina marxistiska drag för att
kunna bredda väljarbasen. Detta var något som de renläriga
socialisterna och kommunisterna kritiserade. En av de främsta
kritiker av detta var socialisten Arthur Engberg, en annan Ivar
Vennerström. Detta hade även mycket att göra med de inre strider
inom SAP mellan vänsterfalangen (socialisterna) och högerfalangen
(funktionalisterna) som jag nämnde i förra avsnittet. På 20-talet
lyckades socialdemokraternas högerfalang övertyga Per Albin Hansson
om denna taktiska drag just för att bredda väljarbasen. En av de
främsta figurerna i denna falang var Nils Karleby. Hanssons
socialdemokrater skulle inte ta språngmarschen mot det marxistiska
drömsamhället så som kommunisterna önskade, och de skulle inte
heller gå i lugn takt så som socialisterna ville. Nej, de skulle
krypa dit så som funktionalisterna förespråkade.
Stockhomskolan banade vägen för socialismen och den skuldbaserade ekonomin.
Arvid
Lindman hade vunnit kosackvalet
år 1928 och fick därmed bilda den senaste rent konservativa svenska
regering. Själva regeringsperioden blev dock mycket turbulent. 1929
kom den stora finanskrisen som ledde till sparbankskraschen som
drabbade så väl svensk jordbruk som svensk industri. Lindmans
finansminister, Nils Wholin, fick sparken. Men det skulle inte hjälpa
alls. Lindmans åtgärder var helt felaktiga ur ett höger-perspektiv.
Men det var inte högern som hade monopol över problemformuleringen.
Det hade vänstern istället.
Internationellt hade vänstern länge demoniserat guldmyntfoten. Och
i Sverige var det inget undantag. Redan på 20-talet diskuterades
avskaffandet av guldmyntfoten bland vänsterns ekonomer och politiska
eliter, så väl socialister som liberaler var överens om att
avskaffa guldmyntfoten till förmån för pappersmyntfoten. Alltså
där man skulle kunna få trycka sedlar hur mycket man ville utan
begränsningar. Något som sågs positivt av den politiska vänstern
då de hade stora ambitioner när det gällde att bygga upp sin
välfärdsstat (Den Nya Världsordningen).
1930
tål inte Lindmans regering trycket längre och hans regering fick
avgå. Ersättaren blev liberalen Carl Gustav Ekman. Under 1VK hade
de flesta länder redan experimenterat med att ha lämnat
guldmyntfoten. Det hade gett utrymme för en expansiv penningpolitik
för centralbankerna, så väl som en expansiv ekonomisk politik för
politiker. Avskaffandet av guldmyntfoten passade vänsterns expansiva
ekonomiska policy som handsken. Sverige skulle inte bara spendera
skattebetalarnas pengar, eller låna sig till sina nya utgifter;
Sverige skulle nu under vänsterns ledning ta Sverige från en
guldbaserad ekonomi till en skuldbaserad ekonomi, alltså ”Från guldmyntfot till inflationsmål”.
Det är just den rubriken som Lars Jonung använder i sin avhandling
i Ekonomisk Debatt
från år 2000. För övrigt mycket intressant läsning för de som
är nyfikna över Sveriges penningpolitiska historia under
1900-talet.
Många länder avskaffade guldmyntfoten efter att den hade
demoniserats av etablissemanget. Strax efter det att The Bank of
England avskaffade guldmyntfoten, följde även Riksbanken här hemma
i Sverige under Carl Gustav Ekmans regeringsperiod. Från och med den
27:de september år 1931 kunde Svensson inte längre begära guld för
sina kronor hos Riksbanken. Och sedan dess har Sverige baserat sig på
papperspengar. En skuldbaserad ekonomi, som inte bara skulle innebära
ständigt ökande inflation, då man inte kan köpa något för en
krona, något som på den tiden hade mycket större värde, utan även
korruption. Just den dåvarande statsministern Carl Gustav Ekman och
hans liberala regering skulle avslöjas i kanske Sveriges värsta
korruptionshärva någonsin, trotts att ytterst få svenskar hört
talas om detta. Nämligen Kreugeraffären. (Men det är ett helt
annat ämne).
Ivar Kreuger. Den centrala figuren i Kreugeraffären.
Kreugeraffären där så väl Riksbanken som regeringen var
inblandade i, blev en skandal som till slut krävde Statsminister
Carl Gustav Ekmans avgång år 1932. Felix Hamrin fick ta över
posten som statsminister fram tills valet samma år. Skadan var redan
skedd. Och det skulle kosta liberalerna stort i valet.
Med
de konservativas misslyckanden så väl som liberalernas skandaler än
färska i minnet, kunde socialisterna lätt vinna valet år 1932. Det
blev en stor vinst för SAP som åter var större än 40%.
Socialdemokraterna hade inget värdigt motstånd och kunde då utan
större hinder propagera för välfärdsstaten eller som de valde att
döpa det, ”Folkhemmet”.
Socialdemokraten Ernst Wigforss hade i England fått starka intryck
från Keynesianismen och här hemma i Sverige från Stockholmsskolan.
Alla pusselbitar hade fallit på sin plats. Folket hade blåsts och
SAP kunde äntligen få inleda sitt socialistiska bygge. Det är även
viktigt i sammanhanget att påminna om att fabianerna inom
Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA) hade inte bara ett
betydande inflytande över socialister, utan även över liberaler i
Sverige. Det är då inte heller ett sammanträffande att
Stockholmsskolan hade sitt främsta inflytande över SAP och ”De
Frisinnade” (liberalerna, senare Folkpartiet) sedan åtminstone
20-talet. Sedan dess åtminstone skulle man kunna betrakta
liberalerna som en del av den svenska vänstern.
Sossarna söndrar och härskar.
Per Albin Hanssons väg in i socialdemokratin började med
(Sällskapsorden) Verdandi år 1901. Dessa var en utbrytargrupp ur de
godtemplares (Sällskapsorden). (Alltså samma sällskapsorden som
hjälpte August Palm under 1880-talet, innan bildandet av SAP).
Verdandi tog dock öppet helt avstånd från kristendomen. Istället
anammade de de socialistiska idéerna från ”arbetarrörelsen”.
De var främst aktiva inom nykterhetsrörelsen.
1902 var han med i olika radikala vänsterextrema
ungdomsorganisationer, fram tills det att han hamnade i SAP:s dåtida
ungdomsförbund år 1903. 1904 började han skriva för
vänsterextrema tidningar innan han blev ordförande i
ungdomsförbundet år 1907. I sitt tidningsarbete precis som övriga
socialister tog han avstånd från anarkisterna. I ungdomsförbunden
hade han inget emot att ha samröre med kommunister. Dock fick han
problem då kommunisterna med Zeth Höglund i spetsen tog över
ungdomsförbundet år 1909. Detta skulle bli början till den inre
konflikten inom Socialdemokraterna som så småningom skulle leda
till kommunisternas utbrytning ur partiet. Under tiden fortsatte
Hansson att klättra upp för den socialdemokratiska hierarkin. Under
1VK befann sig Per Albin Hansson i City of London (a.k.a. New
Jerusalem) så klart, mellan åren 1915-1916, för att jobba som
korrespondent. Kontakterna från Andra Internationalen gjorde detta
möjligt. Här fick Hansson även goda kontakter med socialister och
marxister i Staden.
År 1917 blev Hansson Riksdagsman och fick ingå i Nils Edéns
liberala regering. Men Hansson var, radikal, radikalare än sitt eget
parti. Och det var han som blev ansvarig för den liberala
regeringens slutliga fall. När väl sossarna fick regera fick
Hansson ta över posten som försvarsminister, något som oroade så
väl konservativa som rojalister. Som en sann socialist lyckades han
genomföra omfattande nedrustningar av Sveriges försvar under
sossarnas regeringsperioder på 20-talet. De mest omfattande skedde
dock under Rickard Sandlers regeringsperiod, innan sossarnas regering
fick avgå efter arbetsmarknadskonflikter som låste sig år 1926.
Det var egentligen tänkt att Socialdemokraternas finansminister,
Fredrik Thorsson, skulle få ta över efter Hjalmar Branting. Men
denne Thorsson var svårt sjuk och dog strax efter Branting. Sandler
fick ta Statsministerposten, och året efter Sandlerregeringens
avgång valdes Per Albin Hansson till att bli Socialdemokraternas
partiledare, inte helt okontroversiellt.
Lyckad valaffisch för de konservativa i Dalarna i kosackvalet år 1928.
I kosackvalet år 1928 visade Hansson hur radikal han kunde
bli. Han valde att öppet närma sig Sveriges Kommunistiska Parti
(SKP) utan att skämmas för det och förespråkade en tydlig och
öppet renlärig marxistisk politisk linje. Valet blev en succé för
de konservativa.
Men Hansson tog åt sig av valförlusten och lyssnade till partiets
högerfalang (funktionalisterna). Ernst Wigforss var en av dessa, som
dessutom hade spenderat en tid i England och fått intryck av den
tidiga Keyensianismen. Även om Hansson inte riktigt hade mycket till
övers för partiets högerfalang gick han ändå med på det
politiska spelet och taktiken inför valrörelsen. Starkt påverkad
av Stockholmsskolan/Keyensianismen, med guldmyntfoten avskaffad och
med en opposition som helt klappat ihop, kunde sossarna lätt sälja
sitt bedrägeri till svenska folket och vinna valet år 1932.
1932 ledde Per Albin Hansson en socialdemokratisk minoritetsregering.
Ledaren för Bondeförbundet, Olof Olsson i Kullenbergstorp, var
skeptisk till socialisterna och vägrade att ingå i en regering med
sossarna. Hansson skulle dock locka bönderna i det som kallades för
”kohandeln” då man gick med på vissa överenskommelser i
en krispaket år 1933. Sossarna erbjöd bönderna reglerade priser på
mjölk, ägg, spannmål och smör. Och de föreslog även bildandet
av ett slakterilånsfond för att locka dem bland annat. Efter starka
påtryckningar gick Bondeförbundet med på detta, vilket innebar att
SAP fick igenom betydande reformer.
Den offentliga sektorn utökades kraftigt med 90 000 anställda av
staten. Även nya regleringar på arbetsmarknaden skulle gälla. Nya
tullar med en mer korporativ jordbrukspolitik, skulle visa sig gynna
regeringen mer än någon bonde. 1934 avgjordes en intern uppgörelse
inom Bondeförbundet. Där besegrade utmanaren Axel
Pehrsson-Bramstorp dåvarande partiledaren Olof Olsson i
Kullenbergstorp med knappa marginal. Pehrsson-Bramstorp var mer öppen
till att försöka förhandla med sossarna.
Början till en ond cirkel.
Socialdemokraterna på 30-talet hade en tydlig modernistisk vision,
likt Mussolinis italienska fascistregering. Just denna modernaism var
det smidiga sättet som funktionalisterna kunde använda sig av för
att centralisera mer makt åt staten, och inte minst hos
socialdemokraterna. Precis som på 20-talet utlyste sossarna många
utredningar kring hur man skulle kunna omvandla Sverige till ett mer
renodlat socialistiskt land. I bräschen för dessa utredningar
finner vi många akademiker med kopplingar till Stockholmsskolan. Om
det nu gällde, sjukvård, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik,
skolpolitik, socialpolitik, så hade sossarna flera utredningar på
gång. Deras policy gick ut på att expandera statens roll i
samhället. Gustav Möller var en av de främsta i det här arbetet.
Staten skulle alltså skapa sig fler utgifter och spendera mer.
Ingenstans skulle det sparas. Förutom i försvaret så klart. År
1935 kom en av högerns utredningar om försvarspolitiken fram och
det var dags att ta ett beslut. Ökade ekonomiska medel till
försvaret var ett hjärtefråga för Bondeförbundet, så den här
gången kunde de inte gå med på SAP:s nedrustningslinje. ”De
Frisinnade” Liberalerna som numera hade bytt namn till Folkpartiet
höll med bönderna, lika så de konservativa. Tuffa förhandlingar
ledde till motförslag från Hansson, där han ville att de
borgerliga skulle gå med på ytterliggare utökade utgifter. Där
blev det blankt nej, och Hanssons första regering fälldes och fick
avgå. Under sommaren 1936 skulle Bondeförbundets Pehrsson-Bramstorp
få bilda en regering fram tills valet. Själv gjorde han detta
motvilligt. Han skulle ändå aldrig hinna påverka politiken något
nämnvärt.
I valet 1936, skulle de borgerliga misslyckas med att belysa hur SAP
var på väg att socialisera Sverige. (Det fanns inget Tea
Party-rörelse då i Sverige). Sossarna påpekade å sin sida att de
hade lyckats med att dämpa den ekonomiska krisen. Fällandet av
Hanssons regering bara månader före valet uppfattades också som
något märkligt av väljarna. Försvarsfrågan blev inte ens en
valfråga. Detta drog Hansson nytta av. Socialdemokraterna ökade
ytterliggare och var nu uppe på dryga 45%.
Hansson var dock inte intresserad av att ha en minoritetsregering den
här gången. Han ville ha en parlamentarisk majoritet för att
försöka slippa tidigare erfarenheter. Rent teoretiskt så skulle
Hansson kunnat söka sig till kommunisterna. Men det fanns en poäng
på att kunna neutralisera sitt motstånd. Just därför valde
Hansson att bjuda Pehrsson-Bramstorps bönder till en koalition.
Detta var något som förvånade de borgerliga. Men egentligen ett
genidrag från sossarna. Pehrsson-Bramstorp tackade ja.
Bondeförbundets Janne Nilsson i Hörby blev försvarsminister, och
Hansson hade helt avväpnat sitt motstånd i försvarsfrågan. Och
sossarnas tidigare förslag som de borgerliga hade sagt blankt nej
till, gick igenom den här gången.
Med en kraftigt försvagad opposition kunde nu Hansson komma undan
med att socialisera Sverige utan större motstånd. Staten skulle
erbjuda mer bidrag, mer vård och så ytterliggare fler myndigheter
och regleringar för företagen. Utgifterna skulle bara öka och
Hansson skulle kunna fortsätta sina löften om guld och gröna
skogar. Ett resultat av detta skulle bli Saltsjöbadsavtalet år
1938.
30-talet skulle faktiskt bli början till en längre process där den
offentliga sektorn skulle successivt expanderades. Det tydligaste
exemplet på detta kan kanske kallas för HanssonCare (inspirerat
från dagens ObamaCare). Det handlade om mödravården. Nu kanske
läsare undrar vilka invändningar man skulle kunna ha till att alla
mödrar får vård. Den kvarvarande barnadödligheten eliminerades
och folk tyckte det var bra. Det främsta problemet är kanske värst
av allt att man eliminerade kunskapen som tidigare fanns bland
svenska kvinnor. Innan HanssonCare, var Sveriges kvinnor i stort sätt
helt självständiga och hade fört kunskapen om mödravård från
moder till dotter i generationer. Visst fanns det risker. Men
Sveriges kvinnor var för hundra år sedan inte lika hjälplösa som
de är idag. Nu är de istället helt beroende av att det ska finnas
tillgång till sjukvård. Något som idag är en påfrestning på
ekonomin. Så vi ser hur HanssonCare påverkat Sveriges kvinnor
negativt genom att lägga beslag på kunskap kring mödravård. Det
som tidigare var familjens och kvinnornas ansvar blev nu Statens
ansvar. Och då har vi inte ens gått igenom hur mycket dyrare det
hela blev via kraftigt utökade utgifter. För fler detaljer gällande
HanssonCare med mera, så rekommenderar jag er att läsa Ingvar
Nilssons & Anders Wadeskogs rapport Barnen i det felbyggda folkhemmet från 1997, där detta förklaras mycket pedagogiskt.
(Jag tar dock avstånd från Nilssons & Wadeskogs lösningar på
problemet).
Av stor betydelse för HanssonCare, blev Gunnar Myrdal. En
socialdemokrat tillhörande Stockholmsskolan. Myrdal förespråkade
öppet eugenik. Det var enligt Gunnar och hans fru, radikalfeministen
Alva Myrdal, helt legitimt att sterilisera människor som de ansåg
vara ”asociala” eller enligt dem moraliskt ”undermåliga”. De
gick alltså ett steg längre än nazisterna och rashygenspolicyn som
gällde då. De ville få avgöra om folk överhuvudtaget passade in
i ett samhälle för att kunna avgöra ifall de skulle steriliseras
eller ej. Alltså oavsett etnicitet! Myrdalarnas bok Kris i
befolkningen (från 1934) kritiserade förvisso malthuseanismen,
men de hade inga problem med att implementera samma obehagliga
elitistiska eugenik. Precis som övriga inom Stockholmsskolan och
socialdemokrater i allmänhet blev han starkt påverkad av den
elitistiska intellektuella vänstern i City of London (aka New
Jerusalem). Så det är ingen slump att Myrdalarna skulle förespråka
det som bara decennier senare skulle bli den globala elitens Round
Table gruppernas uttalade mål. Det är viktigt att påpeka att detta
var ett internationellt projekt, inte något nationellt projekt som
många skulle annars kunna tro. Det är ingen slump att dagens
Socialistinternational har sitt huvudkontor i Maritime House, Old
Town, Clapham, i just City of London. Socialdemokraterna styrs alltså
därifrån!
Förräderiet & förtrycket.
Sommaren 1939 var trycket hårt mot regeringen, då länderna på
kontinenten rustat upp för krig var inte Sverige redo att försvara
sig, utan åtnjöt en mycket svag ställning om någon av
stormakterna skulle ge sig på riket. Statsministern Per Albin
Hansson som nästan på egen hand hade haft som personlig agenda att
nedrusta Sveriges försvar, kunde inte utnyttja Bondeförbundet som
alibi. Läget var oroligt. Lik förbannat gick Statsminister Hansson
ut med att Sveriges beredskap var god. I sitt berömda tal bara dagar
innan krigets utbrott tog han upp just detta. Men när väl 2VK
börjat, hade Sverige inget att försvara sig med mot nazister eller
sovjeter. Det spelade dock ingen roll. Sverige skulle ändå skicka
40 miljoner kronor till nazisterna i Tyskland under kriget (år
1941). Något som personligen godkändes av Ernst Wigforss som utåt
gjort sig känd för att annars vara en motståndare mot nazismen.
Till följd av Sveriges utsatthet, medvetet eller ej, valde Sverige
att krypa för nazisterna så länge krigets lycka var på tyskarnas
sida. Detta ledde långt. Så pass långt att Sverige skulle inrätta
upp till 14 koncentrationsläger. I februari 1940 inledde Sverige
interneringen av dissidenter. Till en början handlade det om
antinazister, antifascister, kommunister, överhuvudtaget
vänsterinriktade dissidenter. Men detta skulle visa sig vara rent
opportunistiskt. Ty när krigslyckan vändes till tyskarnas nackdel
släpptes de vänsterorienterade dissidenterna. De blev istället
ersatta av nazisympatisörer, och andra högerorienterade
dissidenter. Alla utan någon som helst rättslig prövning.
Dissidenterna hölls fram till 1948 då lägren stängdes ner. Vi vet
inte vad som hände med alla. Misstankar finns om att vissa kan ha
arkebuserats.
En ung Tage Erlander som hade koll på Sveriges koncentrationslägren.
En ung riksdagsledamot vid namn Tage Erlander skulle visa sig vara
mycket aktiv med dessa koncentrationslägren. I sina memoarer skriver
Erlander att han först fick reda på dessa läger först efter 1943
då han först besökte lägren. Men Niclas Sennertegs forskning
visade att Erlander minsann var väldigt väl underrättad om vad som
hände i dessa lägren, och att han till och med gav lägeransvariga
sparken om de varit ”för snälla” mot de intagna.
Intressant blir för oss blir även Hansson under 2VK. Något som
kanske få känner till var att Hansson sökte sina svar i
ockultismen. Vart det här kan ha börjat, kan bero på hans
aktivitet inom sällskapsorden. Ty istället för att söka sig till
Gud eller några av sina två familjer (Han hade två fruntimmer) så
sökte han sig istället till en horoskopmakare. Här följer ett
citat som ni finner i boken Svensk historia dag för dag av
Monica Sundberg och Anders Pontén. Det är tydligen ett citat från
Hanssons dagbok.
”I
dag brev från en horoskopmakare med förutsägelser om tillspetsning
av läget. Mars ingår i Fiskarnas tecken. 16 maj – militära
krisen börjar. 21 maj Solen i Tvillingarna – krisen ökar i
styrka. 26 maj. Nymåne krigsfara, kungen anbefaller
försvarsåtgärder, sannolikt kommer luftskyddstillstånd att
införas. 2 juni högsta beredskapstillstånd. 9 juni. Fullmåne –
offensiven når maximum, därefter avtar efter hand krigsfaran för
Sverige...”
~ Per Albin Hansson. (Enligt uppgift skriven den 8 maj 1941 på sitt
tjänsterum).
Per Albin Hansson sökte sig till ockultismen.
Något säger mig att det inte är en slump att Hansson precis som
tidigare socialister sökte sig och hamnade i det ockulta.
Hansson hade även en ansträngd relation till främst Ernst
Wigforss, men även andra inom sin egen rörelse. Han föredrog att
umgås med landets elit. De så kallade ”kortoxar” som han
oftast spelade poker med på sin fritid. Något som han faktiskt blev
kritiserad för bland SAP:s gräsrötter.
Till följd av det blodiga krigets härjande på kontinenten, främst
i grannlandet Finland, så ersattes dåvarande regering med en
samlingsregering under Per Albin Hansson i december år 1939. I denna
skulle samtliga riksdagspartier utom kommunisterna ingå i.
Inför valet 1940 hade partierna kommit överens om att hålla en
relativ låg profil under valrörelsen. Per Albin Hansson kunde lätt
kamma hem poäng som ”landsfader” under krigets oroligheter.
Socialdemokraterna kunde tack vare detta göra sitt bästa val
någonsin. 53,8% är än idag det högsta något svenskt politiskt
parti någonsin haft. I övrigt skedde det inte så många
förändringar. Riksdagen var i stort sätt värdelös, då de flesta
om inte alla beslut kom direkt från samlingsregeringen. I stort sätt
hade sossarna full kontroll med sina 53,8% i samlingsregeringen.
Ibland bluffade man fram en och annan ”sommarkris” som den år
1941 för att försöka ge sken av att Hansson var en ansvarstagande
statsman som kunde samarbeta med nazisterna.
Trots att samlingsregeringen skulle få fortsätta även efter valet
1944, så visste man att kriget var på väg att ta slut. Valet
handlade då mycket om hur Sverige skulle se ut efter kriget.
Högerpartiets ledare Gösta Bagge utmanade socialisternas dominans
genom att varna för det socialistiska samhället som Per Albin
Hansson skulle fortsätta att bygga på. Detta kallade han mycket
riktigt för ”de mjuka ryggarnas samhälle”. Bagge ville
gärna se ett samarbete mellan sitt parti och Folkpartiet. Men
folkpartisterna var inte särskilt intresserade. Istället blev det
Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp som öppnade upp för
samarbete med Högern med tanke på deras dåliga erfarenhet av
samarbete med sossarna.
Vid krigets slut hade inte bara krigslyckan vänt. Men många kände
sympati med Vänstern runt om i Europa efter deras motstånd mot
nazisterna, som var på väg att förlora kriget. Och Sverige blev
inget undantag. SKP gjorde sitt bästa val dittills. Med 10,3% slog
de alla sina tidigare rekord. SAP backade tillbaka till siffror som
de var vana vid före kriget. De hamnade på 46,7%. Högern skulle
misslyckas i sin kampanj och så småningom isoleras allt mer inom
svensk politik.
Förenta Nationerna (FN). Embryot till Den Nya Världsordningen.
Sommaren 1945 skulle samlingsregeringen till slut upplösas och
Socialdemokraterna skulle kunna återgå till att regera på egen
hand. Utrikesministern blev då en av Sveriges och
socialdemokraternas främsta globalister, Östen Undén. Mycket aktiv
inom NF, skulle han även ta initiativet för Sveriges inträde in i
de nybildade Förenta Nationerna (FN). Undén kallade Sovjet för ett
”rättssamhälle” och gick ständigt till attack mot USA och väst
(kapitalisterna) varje gång han fick chansen, precis som de flesta
sossar. Hösten 1946 inledde Undén arbetet för Sveriges inträde i
FN.
Samma höst skulle dock Per Albin Hansson dö av en hjärtinfarkt.
Östen Undén fick ta över rollen som Sveriges statsminister, fram
tills några dagar senare då en ny Statsminister tillika partiledare
för socialdemokraterna kunde utses av partiet. Gustav Möller sågs
som den naturliga efterträdaren till Hansson. Men Ernst Wigforss med
flera ville gärna se en föryngring av partiet. Därför valde man
riksdagsledamoten Tage Erlander till ny ledare, mannen som hade haft
hand om Sveriges koncentrationsläger. Han skulle bli Sveriges nye
socialistiske ledare och dessutom ”landsfader”. Wigforss hade
via den vänsterextrema och kulturradikala Den Yngre Gubben (DYG)
alltid haft en länk till Erlander. Det blev på det sättet
naturligt att Wigforss skulle utse Erlander som ledaren för denna
föryngring av socialdemokraterna. Ett förslag som gick igenom.
Makten i Sverige skulle under en tid framåt koncentreras hos
medlemmar från DYG inom både SAP och FP.
När Erlander väl tog över rollen som landets Statsminister kunde
en annan DYG-medlem, Östen Undén, återgå till sitt arbete som
utrikesminister. I november 1946 invigde Undén Sverige som
ytterliggare en medlem i FN. Undén höll Sveriges inträdestal på
franska, som en markering mot de närvarande amerikaner
(kapitalisterna) han ogillade.
I själva verket har Sverige sedan 1946 frivilligt och utan ens någon
folkomröstning gett upp sin självständighet till Rockefellers och
övriga globalisters Nya Världsordning genom dess embryo FN. Sedan
Sveriges FN-medlemskap har vårt land hamnat under massvis med
regleringar och kontrakt utan folklig insyn, där folkvalda inte haft
något som helst inflytande och där eliten på ett mycket effektivt
sätt kunnat diktera vårt och andra medlemsländers uppdrag. Glöm
EU-medlemskapet. Där fick åtminstone folket rösta. Vårt
medlemskap i FN har orsakat betydligt värre skada, om än inte lika
synligt. Sverige och de unioner som Sverige ingått i styrs ovanifrån
av elitens globalistiska verk, FN, som är ett embryo inför deras
kommande Nya Världsordning. Så nästa gång någon påpekar om att
Sverige förlorade sin självständighet 1994 med inträdet i EU, så
kan ni påminna dem om vad som hände år 1946.
Slutsats.
Det är viktigt att förstå att den socialisering som skedde i
Sverige var bara en del av ett större projekt som globalisterna
önskade och fick till. Olika samhällsprojekt i olika länder som
globalisterna kontrollerade betraktades som olika experimentområden.
Mellankrigstiden är relevant ur ett historiskt kontext för att
kunna studera epoken då den globala eliten på allvar inledde sin
planhushållning, sociala ingenjörskonst och centralplanering. Detta
blev bara början till en längre period då eliten på allvar skulle
börja manipulera de stora skarorna av människor.
Det är även viktigt att komma ihåg att NF förespråkade just
nedrustningen. Per Albin Hansson var alltså inte en som på egen
kraft fick till det. Även om hans arbete för detta i Riksdagen var
ihärdig i den här frågan, så är det frågan om det hade skett
utan NF som auktoritet inte hade uppmuntrat till detta. Det var exakt
samma sak som Andra Internationalen förespråkade som även NF
skulle göra. Och så som Branting förespråkade även detta, så
gjorde även Hansson, fast på ett betydligt mer radikalt sätt.
Just Sverige var så pass progressiv och ”duktig” som gick i
framkanten av att lyda under eliten i NF. Och så har det varit sedan
dess. Sverige är ett av få länder som visas upp som ett gott
exempel av den globala eliten. Det är den sortens mjuka förtryck
som eliten föredrar. Eliten vill inte ha ett 1984-samhälle. Det är
mycket kostsamt och ineffektivt. Aldious Huxleys Brave New World,
där befolkningen frivilligt förslavar sig själva och till och med
försvarar systemet som förslavar dem, är att föredra.
Och precis så har det blivit med Välfärdsstaten här i Sverige.
Det är ett system som förslavat befolkningen. Men ändå finns det
tillräckligt många dårar för att upprätthålla denna
tvångsinvesteringsbedrägeri. Så många har redan investerat så
mycket känslor och stolthet i systemet som förslavat dem. Att ens
tänka tanken att själva systemet är destruktiv är dessvärre
otänkbart för alla dessa stackars själar.
Per Albin Hansson lyckades med sina ambitioner för att han klarade
av att hålla sig pragmatisk. Syftet till detta var just ett medel
för att uppnå sina mål. Hansson lyckades på det här sättet
etablera sitt parti som ett dominant 40%:s parti som enkelt söndrade
och härskade över sina motståndare inom borgerligheten. Det blev
de små små bebissteg mot det socialistiska drömmen. Både Hansson
som Erlander senare skulle visa sig vara långt till vänster om sin
egen politik. Även den splittrade, neutraliserade och klena
borgerligheten skulle ge sossarna ett tydligt försprång. Och det
skulle räcka långt. Samma skulle gälla i övriga Europa, som efter
fascismens våga, gungade tillbaka in i socialismen.
För Sveriges del skulle dock socialismen på allvar ta över först
under Tage Erlander. Per Albin Hansson var bara början på det mjuka
förtrycket.
Övriga källor:
Svensk politisk historia 1809-1975, Tommy Möller, 2008, Studentlitteratur, Lund.
Per Albin i London: ung svensk journalist möter världskrigets England, Anna Lisa Berkling, 1975, Tiden, Stockholm.
Den unge Per Albin - marxisten, Sigurd Klockare, 1974, Tiden, Stockholm.
Kristdemokratiska ledningen verkar börja inse hur mycket de har skrämt bort kärnväljare sedan de värdeliberala Hägglundarna tog över partiet. Det kan vara för lite för sent. Men de tänker ändå som hycklare åter bjuda in de värdekonsevativa tillbaka in i värmen. De som de spottade och spydde på, ska nu få i uppdrag att rädda Hägglundarna.
Alf Svensson som lägge varit ett säkert kort för KD skickades iväg till Bryssel 2009. Där köpte Hägglundarna lite tid efter att under en längre period ha marginaliserat de verkliga konservativa krafterna inom partiet. Det enda som de värdeliberala Hägglundarna lyckats åstadkomma, var att bli Alliansens värdeliberala knähundar. Varför de valde att göra detta, är för många ett under. Att partiet fortfarande klarar sig över 3% i opinionsmätningarna är egentligen ett under med tanke på hur många gåner de svikit sina egna kärnväljare.
Alf Svensson ställer inte längre upp i EU-valet nästa år. Då frågar man sig vad Hägglundarna ska ta sig till. En plats i EU-palamentet innebär mycket pengar. Den enda anledningen till att man klarade sig kvar i EU-parlamentet 2009, var för att man satte Alf Svensson med på listan, som lätt kunde förödmjuka Ella Bolin som annars var etta på listan. Detta efter att på ett anmärkningsvärt sätt ha motarbetet Lennart Sacrédeus kandidatur i samma lista. Trots Sacrédeus popularitet inom partiet, valde Hägglundarna att utesluta honom från listan. Men då insåg de plötsligt att de inte skulle klara det. Ella Bolin skulle definitivt inte klara det. Då fick Alf Svensson hoppa in och rädda partiet.
Och det kanske är det som Hägglundarna vill ska hända igen. Faktumet att Svensson inte längre ställer upp i EU-valet år 2014, kan betyda att han istället ställer upp för KD i Riksdagsvalet istället. Partiet behöver ändå någon som kan hålla ihop falangerna åtminstone fram till valet.
Men vem ska då rädda KD kvar i Bryssel? Vem ska se till att pengarna fortsätter att rulla in för partiet, nu när Svensson inte längre kan utnyttjas i det här syftet? Svaret är Lennart Sacrédeus. De värdekonservativa som Hägglundarna skällt ut i åratal, ska nu plötsligt rädda dom. Lennart Sacrédeus finns inte ens kvar i Riksdagen nu. Hans fru Birgitta Sacrédeus är en ledande figur för KD i Dalarna. Men Lennart är inte lika aktiv inom partiet som förr. Nu ska han alltså mobilisera för att rädda sina fiender inom partiet.
Därmed vet vi att det inte var någon slump att Göran Hägglund tidigare denna vinter kom ut som EU-skeptiker och hade svängt helt när det gällde euro-frågan. Nu börjar bitarna plötsligt falla på plats. Hycklaren Hägglund vill utnyttja de värdekonservativa till att rädde partiets värdeliberala ledning. Jag hoppas att de 3% som fortfarande håller på KD, inser vilket bedrägeri detta är. Sacrédeus kommer ändå inte att kunna göra så mycket, om han inte sticker ut hakan ordentligt och lämnar EPP-gruppen för att gå över till ECR-gruppen.
Om ni bryr er om ert parti, så straffa inte den genom att rädda Hägglundarna kvar. Se till att Hägglundarna straffas ut ur styrelsen. Detta blir endast möjligt om KD förlorar sin plats i EU-parlamentet och trillar ur Riksdagen år 2014. Endast då kan värdekonservativa återerövra partiet och börja planera återtåget in i Riksdagen.
Göteborg. SD och Vägvalet är de enda två partier i Göteborg som är emot trängselskatten, och nu vill gärna se en folkomröstning i frågan. Trängselskatten har gjort göteborgarna rent ut sagt förbannade. 57 000 personer har redan skrivit på för att kräva en folkomröstning i frågan. Detta borde alltså räcka för att lyfta fram detta i kommunen. Nu väntar man bara på att underskrifterna godkänns.
Så fort det är klart blir det dags att ta ett beslut om ifall det blir en folkomröstning eller ej. För att folkets initiativ inte ska få gå igenom krävs det att 54 av 81 (2/3) ledmöter är emot initiativet. Enligt statsvetaren Folke Johansson, så är de etablerade partierna just nu i ett mycket pressat läge. Endast Sverigedemokraterna och Vägvalet är emot trängselskatten och vill gärna se en folkomröstning. Totalt utgör de endast 8 ledamöter. Det krävs alltså 20 ledamöter till för att säkra en folkomröstning åt göteborgarna. Det är nu upp till övriga sex partier (7-klövern utom C) i kommunen att avgöra om göteborgarna ska få chansen att skjuta ner deras egna projekt.
Trängselskatten är i själva verket som en tull omkring staden. Den är oerhört skadlig för produktiviteten och kommer att se till att priserna höjs. Politikerna gillar dock denna tull då det blir en effektiv mjölkko åt den politiska klassen. Det främsta argumentet för den är givetvis bunden till klimatalarmismen. Ytterliggare ett verktyg som givits till politiker via Agenda 21. Målet för detta är att få folk att flytta ut från landsbyggden, in till storstäderna. Tullen är mycket effektivt för detta, då det blir allt mer obekvämt och dyrt att leva utanför tullarna. Politikerna kommer att ha för avsikt att satsa på att attrahera folk från landsbyggden in till storstäderna.
Detta är redan en verklighet i Stockholm, och nu även i Göteborg. Nu har diskussionerna om ifall Malmö skall införa samma skatt redan börjat. Det är bara en tidsfråga innan det blir verklighet. De etablerade partierna har sedan länge svurit sig till att följa Agenda 21, även om det kommer att kosta dem några väljare kortsiktigt. I längden anser de att centralplanerarna och de sociala ingenjörerna kommer att kunna övertyga tillräckligt många om att elitens beslut var det bästa.
WOW! Moderaterna vågar säga ifrån den globala elitens flumskola. Nu vill de se betyg från ÅK3. Ett steg i rätt riktning. Även om betygen borde komma tidigare. Sverige har länge lydit under det socialistiska skolsystemet med avskaffadet av skolbetyg så långt upp i åldrarna som möjligt. Detta kommer så klart från UNESCOS:s fördumningsindustri. Jag rekommenderar folk att studera Charlotte Iserbyts forskning i ämnet. Här följer några citat från en artikel som hon skrev i våras:
"RISC calls for continuous progress, no K-12, no A, B, C, D, F grading, no competition. It calls for performance-based individualized education, with students graduating anywhere from age 14 to 21, through a computerized work-force training system."
"This animal training method will change our children's education from academics to the Soviet-style, lifelong work-force training system. Government schools, in partnership with private corporations, will decide at an early age what your child's future occupation will be."
Eliten har haft en tydlig agenda för att få bort betygen så högt upp i åldrarna som möjligt. Att moderaterna vågar säga ifrån lär inte bli något som glädjer den globala eliten. Utöver det kan vi även se att de socialistiska bloggarna är förbannade på moderaterna att de vågar säga ifrån deras flumskola och UNESCO-"forskarnas" agenda.
KOMEDI. Gudrun Schyman höll nyligen ett enligt Feministiskt Initiavit (FI) brandtal inför en samling feminister i Stockholm. Trots FI:s senaste tidens politiska skandaler gällande den hycklande kulturrelativism som visade sig smärtsamt uppenbart i samband med SVT:s Uppdrag Gransknings (UG) senaste reportage om moskéer och med tanke på det svar man fått från självaste Gudrun Schyman.
Men Schyman verkar inte själv särskilld berörd av det som invandrade feminister kallar för en brist på solidaritet feminister emellan. Det hela är så klart extremt skrattretande för oss konservativa. FI:s och Gudrun Schymans kulturella relativism visar tydligt att Sveriges feminister är inte manshatare, utan endast hatare av svenska män.
I sitt "brandtal" koncentrerade Gudrun istället sig på den så kallade "näthatsdebatten" som härjat den gågna veckan. Startskottet blev UG som gjorde ett medvetet försök till censur på nätet, genom att medvetet klumpa ihop olaga hot med olämpligheter och internet troll som inte tillförde något särskillt, som i sin tur klumpades ihop med obekväma politiska åsikter. Plötsligt hade vänstern ändrat inställning mot UG, som nu på ett tydligare sätt blev deras främst propagandamaskineri i ett extremt klantigt programavsnitt som hade för avsikt att avskaffa det lilla vi har kvar av yttrandefrihet i det här landet. Kanske rättare sagt för att propagera för mer censur och hårdare tag mot nätet.
I alla fall så köpte Gudrun SVT:s talkingpoint och körde med det så klart. Hon sa dessutom att hon var på väg att bli en "militant feminist" och säger att hon ska "kasta bomber". Som om hon inte redan var det då hon var medlem i Marxist Leninistiska Kampförbundet (MLK) där hon var tänkt som en ledande figur inom rörelsens "dödskvadroner". Det är alltså kvinnan från MLK:s tilltänkta "dödskvadron" som senare skulle bli ledare för VPK. Och även om hon idag officiellt inte längre är FI:s partiledare, så är hon partiets främsta och mest synliga aktiva figur. Och som ni ser nedan så tyder inget på att hon ändrat inställning.
Vi får höra samma familjefientliga snack om "strukturer" som ingen egentligen kan se. Allt en ursäkt för att expandera statens roll i samhället och ersätta familjen med just Staten. En auktoritär ideologi som har för avsikt att krossa de gamla värden för att ersätta det med just de progressiva värden. Samma bisarra teorier och vulgära språkbruk som är vardagsmat om man läser svenska tidningars kultursidor.
Detta parti som förespråkar kvotering och 50/50 fördelning mellan könen verkar även ha en stor brist på män. Jag tror jag kunde bara se en man. Förutsatt att det inte handlar om en kvinna som blivit till ett "hen". Lite hyckleri kan man tycka. Och ändå frågar man ständigt SD varför de inte har en jämn fördelning mellan könen? Vad sägs om att fråga det till ett parti som faktiskt förespråkar kvotering, men som inte ens kan stå för det inom sitt eget parti?!
Lyssna på vansinnet. Det är faktiskt väldigt skrattretande.
Sedan skulle de indoktrinerade tjejerna och "hennorna" dansa till lite vulgariteter. Man kan fråga sig vilken kvinnosyn man framställer här. Påminner mig faktiskt om tjejerna från tiden när man var student. Förvirrade, utan självrespekt och väldigt tillgängliga.
Påven Benedictus (aka Nazi-Cardinalen Joseph Ratzinger) har avgått som Påve! Detta är senaste nytt från Rom (Babylon). Det dröjde mig ett tag att mejla runt för att få lite bakgrundsinfo om detta. Först nu har jag fått lite feedback.
Ursäkten som Påven Benedictus framför är att han är för gammal för att utföra sina plikter. Något som är märkligt med tanke på förra Påvens tillstånd innan han dog. Självklart är inte det här sanningen. Utifrån informationen jag har, så verkar det som att Påve Benedictus arbetat hårt bakom kulisserna för att hjälpa Venedig-falangen inom Vatikanen. Favoritkandidaten att ta över som Påve är Angelo Scola, tillhörande Venedig-falangen.
Historiskt vet vi att Venedig-falangen har alltid inneburit avancerade intriger då de länge varit problematiska för gamla Rom. Vi kan förvänta oss att Angelo Scola blir mördad. Antingen på riktigt eller iscensatt. Vi kan även förvänta oss en Kyrka som blir allt mer progressiv.
De eventuella mordet på Angelo Scola lär ske innan Obama avgår som president i USA. En annan favoritkandidat är nämligen Cardinal Peter Turkson. För er som inte vet, så är Peter Turkson en negroid (som egentligen heter Peter Kodwo Appiah Turkson). Det är även möjligt att Svarta Påven skippar tjafset med Venedig och ser till att Peter Turkson blir nästa Påve. Återstår att se. Men folk har börjat fråga sig om Cardinal Peter Turkson är den sista Påven från Sankt Malachys profetior kallat Romaren Peter (Peter the Roman). Den som lever får se.
Må jag påminna er om vad jesuitgeneralen Adolfo Nicholas tidigare sagt:
"The future of the Church is in Africa!"
Romersk-Katolska Basilica of Our Lady of Peace i Yamoussoukro, Elfenbenskusten.
Den katolska kyrkans tillväxt har varit mycket stark i tredje världen, Afrika i synnerhet. Och som ni ser så har Rom (Babylon) redan förberett för detta.
Benedictus avgång sker propert vid slutet av månaden. Valet till nästa Påve blir lagom till hedningarnas Ishtar firande (alltså Påsken).
Det handlar om en votering i mars, där man föreslår nedskärningar inom EU. Den tyske socialisten Martin Schulz som är Europaparlamentets president vill nu att voteringen om budgetnedskärningarna sker i hemlighet. Alltså kommer vi aldrig att få reda på hur folk i EU-parlamentet röstade. Enligt Schulz som var den som kom fram med förslaget, så är syftet att inte sabba nästa års EU-val för politikerna.
En ganska märklig resonemang, med tanke på att EU är i stark behov av nedskärningar. Dessvärre har man inga avsikter på att minska EU:s alla utgifter. Däremot så vill man ge EU-ländernas parasiter en mjukare stålbad. Möjligen för att försöka få folk att rösta vänster för att åter höja EU:s egna budget. Så här uttryckte sig Martin Schulz själv:
"Det blir fler och fler uppgifter, samtidigt som vi får mindre och mindre pengar."
Jag tror att det är uppenbart att Martin Schulz vill att fler skattehöjare i snitt med Hollande erövrar de viktigaste länderna inom EU. Jag tänker i första hand på Tyska valet till hösten 2014.
Hur som helst, så säger Schulz även att det endast behövs 1/5 EU-parlamentariker (alltså 150 EU-parlamentariker) att godkänna en "hemlig votering" för att det ska få genomföras. Och dessa parlamentariker har Schulz redan samlat kring sig menar han.
Om detta blir av på det viset återstår att se. Men det har redan utlöst starka reaktioner. Sossarna har varit besvikna med att budgeten inte ökar den här gången. Nu kräver konservativa, främst från Englands Tory-parti att sossarna lovar att inte genom Schulz knep försöka blockera nedskärningarna.
Före detta FBI-agenten John Guandolo kan nu bekräfta från två säkra källor inom militären att Obamas så kallade "drönmästare", som är på väg att ta över rollen som chef för CIA, John Brennan, är en muslim. Minst en av hans källor kan även ha varit på plats i Saudiarabien då han konverterade till Islam.
Källorna kan fortfarande inte outas av Guandolo då de båda fortfarande är aktiva inom militären. Guandolos kontroversiella uttalanden kan sättas i relation till leutnantgeneralen William "Jerry" Boykins tidigare uttalanden i höstas om att Muslimska Brödarskapet har infiltrerat det amerikanska försvarsdepartamentet.
Samtidigt som den här nyheten exploderar på nätet, håller amerikansk regimvänlig MSM på att desperat försöka förlöjliga Guandolos påstående.
Vi kan hur som helst konstatera att trenden håller i sig, och att den muslimska infiltrationen av USA fortsätter.
