Ställningarna efter samtliga åtta mätningar för januari 2014.
S 33,1%
M 24,7%
SD 9,9%
MP 9,2%
V 8%
FP 5,8%
C 4,2%
KD 3,5%
Övr. 1,4%
Kommentar:
Då var det så kallade Supervalåret igång. Det är inga större förändringar. En viss mobilisering sker ute i den yttersta vänsterkanten. Jag ser detta som någon slags "Kärrtorp-effekt". Plötsligt inför valrörelsen, så har en del nazister från 80-talet börjat ploppa upp som svampar lite här och var.
Det är valår nu. Så jag vet varför de dyker upp just nu. Men det känns så klart lite surrealistiskt. Jag kan ärligt säga att jag har aldrig fysiskt sätt träffat en klassisk "skinnskalle" som tydligen fanns på 80-talet. Om dessa bara var provokatörer, kan jag inte veta.
Jag har verkligen svårt att tro att det plötsligt ska ploppa upp en massa skinskallar runt om i Malmö, Göteborg och Stockholm, idag, om de inte är någon form av provokatörer. Det finns knappast några riktiga nazister och rasister i Sverige. Så kanske eliten känner att de måste börja skapa dem, eller åtminstone skapa illusionen om att de finns, och att de är ett brett problem i samhället. Därav mobiliseringen i den yttersta vänsterkanten. De verkliga orättvisorna väljer Bonniers, Public Service och Schibstedt att lägga locket på.
Vi får se hur valåret blir. Men jag spår, just nu, en ökad polarisering. Något som kan leda till obehagliga ting.
Första månaden år 2014 är inte ens klar i ankdammen Sverige. Men det mesta man läser är häpnadsväckande. Jag känner just nu bara för att skriva av mig lite. Jag hävdar att Sverige sedan åtminstone 80-90 år har varit ett fängelse. Idag är det ett fängelse fylld med galna dårar. Det är ett vansinnes experiment. Och utifrån denna ofärdsstat, plockar eliter fram sina främsta galningar för att styra internationellt. (Margot Wallström, Birgitta Ohlsson, Cecilia Malmström, för att ge några exempel).
Progressivismens progressivism. Jag minns fortfarande hur SvD slog upp med stora rubriker då Cameron var på besök i Sverige, "Välkommen till Sverige, landet där Staten gör människan fri" (eller något i den stilen). Ja Sverige har ett mycket gott anseende bland globalister. Inom jesuit-kontrollerade Legatum Institute, hamnar Sverige (och de nordiska länderna) på topp när det gäller rankningen av "världens lyckligaste folk". Vilket självklart är sk*tsnack. Alla som varit utomlands brukar kunna konstatera detta faktum. Men utgångspunkten för de elitistiska eliten, är inte att människor ska få vara fria och äga sin frihet, utan att det är någon annan, en institution, en byråkrati, en Stat, som gör dem fria och lyckliga. Detta är egentligen en falsk bild av frihet. Det är i själva verket ett fängelse, som jag tidigare nämnt.
Författaren, Michael Booth, som är aktuell med sin nya bok Scandinavian Miracle. Han beskriver Sverige klockrent i en artikel i engelska, The Guardian.
"Sverige har kunnat blomstra ekonomiskt tack vare sin särskilda variant av modernism, som tyglar friheten, undertrycker oliktänkande i samförståndets namn och som verkar fast besluten att bryta banden mellan hustru och make, barn och föräldrar. Man kan se det som ett nordiskt Kina".
Med dessa ord, lyckas Booth sammanfatta dagens Sverige på det absolut klaraste sättet. Sverige är idag familjefientlig, åsiktsförtryckande och kanske fram för allt, frihetsfientlig.
Public Service via SVT tar upp Booths artikel i en kort notis. Där är dock Statlig media noga med att lyfta fram kritiska anonyma kommentatorer (som de i vanliga fall brukar avsky och stämpla som näthatare). Anledningen de lyfte fram vissa av dem, var så klart för att de var kritiska mot Booths beskrivning av Sverige. Public Service förnekar sig aldrig.
Sluta med propagandan!
För att ge fog för att det som Booth säger är sanning, så vill jag plocka fram Exhibit A. Marika Formgren. Sveriges kanske enda ledarskribent som ens kan komma i närheten av att kunna uppfattas som konservativ på riktigt.
Innan året 2013 tog slut, skrev hon ett uppmärksammad blogginlägg, där hon gick till attack mot Bonniers skampanj mot oliktänkande. Efter att ha publicerat den artikeln förstod hon att hon inte skulle få jobba kvar som ledarskribent. På sin blogg förklarar hon nu, förvisso att hon inte fick sparken, men att hon självmant valde att avgå, detta då det var väldigt lågt i tak vad gäller debattklimatet i Sverige. I en längre artikel som idag publicerades i Axess förklarar hon:
"Jag har själv kallats in till och fått veta att jag har "skrivförbud vad gäller integration, invandring, feminism, jämställdhet och familjefrågor", eftersom jag inte "ligger i den liberala mittfåran". När åsikter som avviker från den statliga normbildningen leder till att ens försörjningmöjligheter hotas har man två val: att anpassa sig eller protestera mot en kastrerad tankefrihet."
Så vackert sagt, men samtidigt så oerhört smärtsamt. Att detta ska få pågå i mitt älskade Sverige. Marika Formgren är långt ifrån första fallet som så uppenbart belyser åsiktsförtrycket i Sverige. Eller måste jag påminna om Ingrid Carlqvist? Så här skrev hon efter att ha fått sparken som chefredaktör för Villaliv år 2009, efter ett uppmärksammat blogginlägg, där hon skrivit kritiskt om rättssäkerheten för pappor i Sverige.
"Kan en journalist förlora jobbet i Sverige på grund av sina åsikter? Svaret är ja."
Det är första raden i artikeln, och det säger egentligen tillräckligt. Men för just Ingrid Carlqvist var det dubbelt upp som gällde. För senare, år 2011, skulle hon skriva kritiskt om islamiseringen av Sverige. Den artikeln skulle innebära att hon senare fick sparken från tidningen Barometern. Så här skrev hon i ett senare blogginlägg om detta.
"Jag har själv, ännu en gång, fått erfara hur totalt förbjudet det är att kritisera islamiseringen som följer i spåren av multikulturalismen. Efter en enda krönika i Barometern (som de förövrigt tyckte var jättebra) fick jag sparken."
Ingrid Carlqvist fick så klart nog. Hon bestämde sig för att starta eget. Kanske Marika och Ingrid kan komma bra överens och göra något tillsammans. De är två svenska journalister av ett sällsynt virke, som vi behöver mer av i Sverige.
Bisnode vs LexBase.
En linje har dragits i sanden. Åtminstone i Sverige. Definitivt under januari år 2014. Detta kanske kan ses som en del av den tyvärr ständigt ökande polarisering som sker i landet. Folk tvingas till slut välja sida.
De flesta har väl hängt med i Bonniers åsiktsförtryckande skampanj mot oliktänkande. Där hade den vänsterextrema Researchgruppen åsiktregistrerat över 6000 politiska dissidenter, i samarbete med Bonniers. Av dessa hade 400 identifierats. Och nyligen fick de ett brev från kreditupplysningsföretaget, Bisnode (som också ägs av Bonniers), där det stod att den Researchgruppen-kontrollerade, Seppuku Media, hade begärt ut kreditupplysningar om dessa 400 identifierade individer.
Inte nog, med dataintrång, olaga åsiktsregistrering och förtal. Nu måste alltså politiska dissidenter även terroriseras, genom att ett nätverk av terrorister med starka förbindelser till våldsamma vänsterextrema bolsjeviker, även får uppgifter om dem via kreditupplysningen. Nu kommer Datainspektionen att titta lite närmare på detta. Återstår att se om det blir något av det.
Men jag lyfter upp detta nu för att det även pågår en annan debatt, mycket likt denna, parallellt till denna, men från en helt annan synvinkel. Och på motsatt sida denna gång finner vi the usual suspects.
LexBase lanserades i veckan. En hemsida som hade samlat uppgifter som redan är tillgängliga för alla som orkar ta sig till tingsrätten för att begära ut dessa uppgifter. Det enda som LexBase gjorde, var att återpublicera information som redan är offentlig och tillgänglig för allmänheten. Det LexBase gör är alltså fullt lagligt. Och om något fel uppstår, så är det inte LexBase fel, utan det svenska rättsväsendets fel, då LexBase endast återpublicerar, det som redan finns tillgängligt via vår rättsväsende.
Trots detta, har i stort sätt hela etablissemanget gått till total attack mot LexBase i ett vansinnesutbrott. Aftonbladet använder ungefär samma argument som, dem som vill lägga locket på för STASI-arkiven, alltså att "oskyldiga kan drabbas". Advokatsamfundets stora häxa, Anne Ramberg, (ni kan läsa mer om henne här) går också hon till attack mot LexBase genom att kalla den för "förskräcklig", "missbrukande av grundlagsrättigheter" och hänvisar till så kallade "etiska regler". (Återigen denna "normbildningen" som Marika Formgren hänvisade till).
En annan som också vill hjälpa till att sänka LexBase är "professorn" Mårten Schultz, som samarbetar mycket nära med Robert Aschberg och hans Researchgrupp. Vilket sammanträffande! Som sagt så har en linje dragits i sanden. Den här gången är det etablissemangets tur att bli upprörda dock.
LexBase har fått utstå hackerattacker, personliga hot och tillslut stängts ner av hostingsidan, Bahnhof. Tydligen så var många kriminella upprörda över detta. Många kriminella invandrare och invandrargäng avslöjades. Invandrares överrepresentation överlag kunde tydligt påpekas. Många vänster människor och vänsterfamiljer kunde också pekas ut. Det var helt enkelt för mycket sanning som kom ut. Och nu handlar det om DÖMDA brottslingar, utifrån uppgifter som redan är tillgängliga för allmänheten enligt offentlighetsprincipen!
Nils Funcke, Sveriges kanske siste kämpe för yttrandefrihet, tillbakavisar just mediernas argument gällande tillgängligheten av dessa känsliga uppgifter.
"Det centrala för mig är att allmänna handlingar ska vara tillgängliga. Det är hur vi använder dem som ska begränsas. Det finns redan lagar som kan användas med fördel som brottsbalken, men även PUL."
Dessa är alltså uppgifter som SKA finnas tillgängliga för allmänheten. Och som jag tidigare nämnt, om något fel finns, så är det inte LexBase, som gjort felet, då de endast återpublicerar det som redan finns! Då är det rimligen det svenska rättsväsendet som borde få sig en (eventuell) anmälan om förtal, alltså INTE LexBase.
Jag är oerhört besviken på Kristoffer Hell, som tydligt nu tagit ställning emot offentlighetsprincipen, yttrandefriheten, och för censur, och till och med för det så kallade "utgivningsbeviset", alltså att bara etablerade medier och vissa med tillåtelse att publicera info, ska få göra det, genom en namninsamling mot LexBase. Kristoffer Hell, vill ju uppenbarligen lägga locket på att kriminella Sossar och invandrare hängs ut. Då man på LexBase kan söka på folk via namn.
LexBase har följt de regler som finns. De har inte brutit mot några lagar. Om felaktigheter finns, så är det tingsrättens fel, LexBase endast återpublicerar uppgifter som redan ska vara tillgängliga för allmänheten enligt offentlighetsprincipen, precis som Nils Funcke påpekat.
Skillnaden är att man nu på kort tid, kan göra ens egna sammanställningar. Som många tidigt kunde påpeka, en kraftig överrepresentation av invandrare, eller att kriminalitet verkar finnas i släkten för en del Sossar och vänsterpartister. Därav reaktionerna, därav etablissemangets skräck, därav smutskastningen, därav hoten, därav hackerattackerna, och därav avstängningen. Kristoffer Hell har valt samma sida som Mårten Schultz, Anne Ramberg, Robert Aschberg, Bonniers, Aftonbladet, och övriga etablissemang. Och "normbildningen" som Marika Formgren pratade om, vann igen. Denna gång med Kristoffer Hells fulla stöd. Värst av allt, kanske Kristoffer Hell, hjälper etablissemanget att helt dribbla bort offentlighetsprincipen.
Avslutningsvis, vill jag jämföra Bisnode-fallet, med LexBase-fallet.
Bisnode-fallet, som är en skandal som heter duga, har fått noll uppmärksamhet i media. Verkligen noll! Detta i sig är en skandal för sig. Människor som aldrig blivit dömda för något, ska både hängas ut och få sina privata uppgifter registrerade hos en våldsbenägen grupp, men det har varken nyhetsvärde, eller är ens problematiskt, enligt de etablerade medierna. Det är locket på som gäller. I deras ögon är dessa dissidenter endast ett gäng "rassar", och därför har de inga rättigheter eller friheter. De har ju begått tankebrott. De har brutit mot Statens "normbildning".
I LexBase-fallet, där faktiska dömda brottslingar ENDAST från de senaste 5 åren, fanns med, blev det helt plötsligt kontroversiellt. Detta trots att LexBase spelade genom spelreglerna. Men här blev det stora rubriker. Här kom upprördheten i ankdammen från etablissemanget.
För många sanningar får inte komma fram. Och de som yttrar sanningar, dom ska inte få ha några rättigheter eller friheter. Dessa ska inte beskyddas utan hängas ut, endast dömda kriminella ska beskyddas.
Föreställ er att en visselblåsare från en topphemlig myndighet samlat ihop 50 000 hemliga dokument med känslig information om Stater och myndigheter och storföretag, och hur de samarbetar för att på ett olagligt sätt spionera på privatpersoner och allt de gör via nätet. Föreställ dig att denna visselblåsare sedan dumpar all information till ett par journalister, innan han tvingas fly landet och leva i exil. Tänk er sedan att journalisterna blir liksom megafonen för visselblåsaren, och alla läckor som släpps ut släpps via dem. Tänk också på att dessa journalister var med i 100 möten med så väl CIA som MI6 innan de satte igång sina avslöjanden. Tänk er också, att efter 6 månader, så har endast 1% av alla dokument släppts ut! Tänk er sedan att under den tiden, journalisterna auktionerar ut sin information till den högst betalande och gör sig stenrika på det sättet. De skriver på kontrakt med filmproducenter och bokförläggare där de tjänar ännu mer från dessa läckor. Men nu för bomben. Föreställ er att journalisterna sedan går ihop med ett stort internationellt företag med starka kopplingar till den känsliga informationen, och får möjlighet att kontrollera dessa uppgifter. Visst skulle det vara både märkligt och otroligt. Men det är precis det som har hänt.
Greenwald auktionerar ut hemligheter till högsta budet.
Hur Edward Snowden kom i kontakt med Glenn Greenwald är fortfarande oklart. Men det är något som folk borde börja fråga sig. Det handlar om 50 000 dokument som Snowden i detalj hade kategoriserat och underkategoriserat och subkategoriserat. Så Snowden har nog ganska bra koll på vad som finns i dokumenten. Det finns inget som han måste gå igenom först, för att veta vad det är för "läcka" som ska komma ut.
Ändå har det under hela hösten dröjt med avslöjanden. Det påminner om ett klassiskt drev, där man håller i information för att släppa lite smått då och då, för att behålla all uppmärksamhet, alla pengar och all beröm från de lättupprörda människorna. Fram till slutet av året har endast 1%(!) av de 50 000 dokumenten släppts fram. John Young från Cryptome (som tidigare avslöjat Julian Assange som en CIA-agent) påpekar att det skulle ta 72 år innan alla "läckor" kommit ut. Så Greenwald och Snowden sitter lungt och suger på den här karamellen medans pengarna regnar på dem.
Greenwald har tidigare gjort sig känd för att ha kritiserat de korporativistiska medier. Men han har också försvarat bankmaffior i rättegångar. Han kallar sig själv för en marxist och libertarian samtidigt (jag tolkar det som en följare av Noam Chomsky). Han blev tidigt känd för att ha satsat pengar inom den homosexuella porrindustrin. Han är själv homosexuell och har en partner som reser runt på flygplatser från Hong Kong, till Moskva, till London, till São Paulo, med topphemliga dokument, och inga myndigheter stoppar honom? Även det är märkligt.
Ytterliggare en grej som gör det hela än märkligare, är att det mesta om inte allt som kommer från Snowdens "läckor" visste vi redan. Visselblåsare som Russ Tice (NSA), Sandalio Gonzalez (DEA) och John Cole (FBI) fick inte samma uppmärksamhet av media. Tvärtom så tystades de ner av media. De motarbetades och förföljdes, på riktigt. Snowden å andra sidan lyfts upp till skyarna av hela etablissemangets media. Han är liksom en internationell superhjälte. Och fårket, vill ju alltid tro att den lilla människan ska kunna slå mot systemet. Men så fungerar det inte i verkligheten. Och definitivt inte när informationen är gammalt skåpmat.
Jag själv och många andra före mig har diskuterat det som Snowden nu "avslöjar" och än mer. Men vi kallades alla för tokskallar och foliehattar. Men nu bara för att Snowden säger det, så ska det alltså vara på riktigt?
Efter att ha blivit stenrik på att ha auktionerat ut "läckor" till de högst bjudande, och skrivit på kontrakt med bokförläggare och filmproducenter där han lovar att endast de ska få "avslöja" vissa dokument eller vissa detaljer, så har nu Glenn Greenwald skrivit under en kontrakt med PayPal-chefen Pierre Omidyar. Greenwald har sedan dess bara hyllat Omidyar. Detta trots att PayPal visat sitt tydliga stöd för NSA och haft rigorösa kontakter med CIA.
Det är intressant att Hollywood och stora amerikanska bokförläggare och PayPal ska få skriva på kontrakt med Greenwald, utan att CIA eller NSA skulle ha några synpunkter gällande detta. Hittills har det gått smärtfritt, Greenwald har etablerat ordentliga kontakter med många storföretag och korporationer i USA. "Läckorna" kommer så klart ut via de etablerade korporativistiska medier som Greenwald tidigare sa sig avsky så mycket. Faktum är att Greenwald tillsammans med The Guardian hade gått på upp till 100 möten med FBI, Vita Huset (läs CIA), och GCHQ, Cabinet Office (läs MI6) innan storyn fick komma ut. Detta erkändes öppet vid en hearing i det brittiska parlamentet.
Omidyars partner i PayPal, Max Levchin, har än tydligare visat sitt stöd för NSA och dess metoder. Så sent som under sommaren då storyn med Snowden bröt ut, uttryckte den sist nämnde sitt stöd för NSA.
Så Glenn Greenwald som kritiserat etablissemanget och de korporativistiska medierna går nu till sängs med de stora korporationerna och går på möten med sina värsta fiender för att komma överens om (förmodligen) vad man ska välja att släppa fram, och vad som ska sållas bort; går nu till sängs med samma korporativister, för att tjäna en massa pengar. Allt mer tyder på att Greenwald är en opportunist och inget annat.
Jag undrar hur mycket av Sveriges skattebetalares pengar fick gå åt när Public Service anordnade ett möta med Greenwald i Brasilien, för att få till några "avslöjanden" som skulle sätta Carl Bildt (M, Bilderberg) i en dålig sits. Förmodligen för att gynna Stefan Löfven (S, Bilderberg) och blivande utrikesminister Urban Ahlin (S, CFR, Trilateralare). Vi vet ju redan att SVT:s journalister är tydligt vänster och vill gärna ha en Sosse som Statsminister. Ty låt oss vara ärliga. Samarbetet mellan FRA och NSA, kan knappast ha kommit som någon överraskning för de flesta välinformerade människor. Detta var främst för att piska upp fårket mot Bildt.
PayPals starka kopplingar till CIA finner man då man studerar storföretaget Palantir. Så det är lite så det hänger ihop. Viktigt är även det att en som tidigare satt i PayPals styrelse jobbade i samma arbetsplats som Edward Snowden.
Intressant är också att Glenn Greenwald öppet erkänt PayPals kopplingar och samarbeten med NSA.
Så nu har Greenwald fått $250 miljoner av Omidyar. Och sympatierna och kopplingarna mellan NSA och PayPal är uppenbara. Eric Holder (från DoJ) som annars brukar jaga ner alla läckor, har inte gjort något för att hindra Greenwald. Vi bör se detta som att etablissemanget godkänt samtliga så kallade "läckor" som kommer från Snowden/Greenwald.
Sen är det frågan om kanske Snowden själv tjänar pengar på varje "läcka" som släpps fram av Greenwald, eller om detta är helt Greenwalds lilla cirkus, och Snowden blivit blåst, men inte vågar erkänna det. Just Snowdens syn på Greenwalds samarbete med PayPal vet vi inte riktigt än. Men tystnaden i sig säger mycket. Snowden kan omöjligen vara omedveten om vad Greenwald håller på med. Jag har åtminstone väldigt svårt att tänka mig det.
Men allt detta går nog tillbaka till det som Cass Sunstein pratade om, när han introducerade Wikileaks för oss, flera år innan Wikileaks blev till. Wikileaks, Assange, Anonymous, Snowden, Greenwald. De är nog alla en del av etablissemangets Cyberkrig, för att skapa förvirring och motsättningar. Söndra och härska. Det är ett gammalt recept, och funkar än idag.
Bli inte förvånad om Omidyar, eller kanske till och med Greenwald själv, bjuds in till Bilderberg 2014.
Jag vill tacka Sibel Edmonds för den fantastiska insider info hon har, som bör ses som unikt. Alla källor till alla uppgifter i den här artikeln kan ni finna på hennes fantastiska blogg Boiling Frogs Post (BFP), som jag definitivt rekommenderar mina läsare att besöka.
På hundraårsdagen sen The FED blev till har den långsamt men ihärdigt lyckats reducera värdet på Dollarn nere till 2-3 cent idag, i jämförelse med vand Dollarn var värd 1913. 2013 är alltså Dollarn värd ungefär 98% mindre än vad den var värd 100 år tidigare.
Denna dag (julen 2013) valde Finance & Liberty, att intervjua författaren och NWO-forskaren, G. Edward Griffin. Han går igenom vad detta har inneburit för USA.
Något oerhört viktigt som han också tar upp är varför det är så viktigt att göra sig av denna monster. Jag läser många "anti-NWO" bloggare skriva om att "det är bankerna", "fractional reserve banking", "bankmaffior", "Glass Steagal Act", "bla bla bla". Utan att riktigt tänka igenom vad de säger.
Fractional reserve banking fanns långt innan The FED, och långt innan någon Centralbank (som The FED, The Bank of England eller Riksbanken) ens fanns. Det fanns också bubblor då. Men då skulle det bara drabba folk regionalt, ibland endast de som förlitat sina pengar hos den enskilda banken som sysslade med fractional reserve banking. Men sedan vi fick Centralbanker, har hela nationer omkullkastats om och om varje gång, eliterna inom BIS, bestämt för att låta en kris ske. Bankmaffiorna är bara korparna som plockar åt sig vid varje räd. Ja, de är kriminella, men de är inte de som styr och ställer. Jag tycker det är viktigt att folk förstår det.
Risken är annars att folk riktar in sig på privata banker. Och då har vi ett problem. Vanliga privata banker som inte gör så drabbas, och då kan det inte bli några investeringar, eller tillväxt alls. Detta är elitens verkliga mål. Så om du ständigt går till attack mot privata banker så hjälper du eliterna eliminera sin värsta konkurrens.
Det riktiga problemet är alltså Centralbankerna och inget annat. Det är dom som måste bort, inte de vanliga privata bankerna. Gör de något lagbrott, så ska de lagföras. Privata banker som inte sysslar med fractional reserve banking eller håller på med annat brottsligt, ska inte behövas bestraffas. Låt er inte luras av eliternas antikapitalistiska retorik. Det är giftigt och spelar på era känslor kring orättvisor.
Det är viktigt att komma ihåg att det var Lincoln som gjorde Washington om till en Korporation under City of London Korporationen. Då fick även en del banker "privilegier" att kunna syssla med fractional reserve bankning. Det var annars ganska sällsynt innan dess. Men det blev ett effektivt sätt, att övertyga folk om att få bilda monstret som man idag kallar för The Federal Reserve System.
Hehe. Inget illa menat mot Karin Rågsjö (V), som kanske kan vara en ganska trevlig kulturtant från Södermalm. Jag tycker att den här bilden, tillsammans med texten är bara så himla paradoxalt.
Här har vi en kulturtant med päls, jag gissar från en dyr affär i Södermalm, och så har hon en massa fina pärlor också, säkert äkta. Allt detta kom till via just vinstintresset, som hon själv vill eliminera. Jag menar, kan inte den här bilden bli mer perfekt?!
Vårdköerna är bland de längsta i Dalarna, mycket tack vare Sossarna. När det gäller just prostatacancer så är de absolut längst. Trots landstingets tidigare skattehöjningar, så har de nu uppenbarligen misslyckats. Enligt statistiken måste man vänte upp till 7 månader innan man kan få behandling.
När Gunnar Barke (S) ställs till svars för hans partis vansinniga politik, så försvarar han sig krampaktigt med att siffrorna som man nu har tillgång till är från 2012. Och att det nu, det senaste året, har skett en hel del förändringar. Jepp, för att ytterliggare en skattehöjning som Sossarna i Dalarnas Landsting, ska tydligen ha räckt för att åtgärda problemen. Det är det som vår Sosse Gunnar Barke vill få oss att tro.
Dalarna har även långa köer till akuten, något jag själv fick uppleva i somras. Många kritiserar att det finns skillnader från län till län. Men jag ser detta som något positivt, så att alla regioner kan få anpassa sig till det som passar dem bäst, och att de kan se vad som funkat och inte funkat i andra län. Ett tips för politiker skulle vara att titta på län där vårdköerna och vårdproblemen är ytterst få. Som till exempel Kronobergs Län. OBS! Kronobergs Landsting styrs inte av Sossar! Och där tillåter man privata alternativ till vård. Kan vara bra att veta inför Landstingsvalen 2014.
Kolla in det korta inslaget hos SVT, där Sossen krampaktigt försöker försvara sitt partis misslyckade politik. Gunnar Barke (S) är förresten en av Sossarna som är aktiv idag med att lägga locket på i Thomas Quick-skandalen.
Detta är en dokumentär om vänsterextremism i Sverige. Den är gjord av några journaliststudenter. Trots detta är den av god kvalitét. De gjorde en reportage som inte ens Janne Josefsson skulle nog våga göra. Jag saknar dock mer djupgående frågor om vad det är för typ av människor som rör sig i de vänsterextrema kretsarna, vad deras bakgrund är.
Endast 7 opinionsinstitut presenterade siffror vid årets slut. Och så ser de genomsnittliga siffrorna och därmed förutsättningarna ut för inför valåret 2014.
S 32,8%
M 24,3%
SD 10,7%
MP 9,2%
V 7,5%
FP 6,1%
C 4%
KD 4%
Övr. 1,4%
Kommentar:
Nu ligger SD klart över MP. Men det är inte så mycket SD som drar ifrån, som det är MP som tappar. Och det är främst V som börjar summera. Vänstern har dragit ifrån FP, som fastnat efter. Längre ner fortsätter C och KD att kämpa för sin överlevnad. Bland Sveriges två politiska giganter S & M, så är det inga större förändringar. Sossarna verkar nu ha nått ett tak.
Varför vänstern ökar kan man bara spekulera i. De har under hösten fått utesluta en del bolsjeviker, vilket kanske gör att en del Rödgröna väljare nu kanske börjat sympatisera med V om de börjar rensa bland sina extremister. Men de har inte infört någon nolltolerans, och har behållit en del extremister.
Hur som helst, så försvårar detta MP:s förhoppningar om att bli Sveriges tredje största parti efter valet. Men jag tror att denna trend blir endast temporär. Här följer några intressanta konstellationer, förutsett att Stefan Löfven (S) blir Sveriges nästa Statsminister.
Här följer sjätte delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra, tredje, fjärde, och femte delen innan ni fortsätter här. I förra avsnittet av serien gick vi igenom de sociala förändringar som Sverige fick genomgå då Olof Palme var Statsminister och ledare för Socialdemokraterna. Även Palmes extremistiska socialistiska ekonomiska politik skulle till slut drabba Sveriges ekonomi på allvar. Men Sossarna skulle se till att försöka skjuta upp problemen under en mycket turbulent politisk och ekonomisk period för både Sverige och Socialdemokraterna. Trots detta, har Sossarna uppenbarligen inte dragit några lärdomar av detta. Trogna ofärdsstaten, blev de blinda mot all vettig kritik, och vände sig istället mot varandra för att inte ha varit tillräckligt trogna ofärdsstaten och socialismen. Här följer sjätte delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia.
En svensk socialist, Ingvar Carlsson, går hand i hand med en zimbabweansk socialist, Robert Mugabe.
Efter Olof Palme skulle
Socialdemokraterna, och därmed även Sverige, ärva den vansinniga
ekonomiska politiken som med tiden skulle kulminera med den så
kallade 90-talskrisen. Men år 1986 skulle det alltså inte
vara dags än. Sympatierna för SAP ökade kraftigt efter Palme. Som
tur var, så var det månader efter ett val, och inte strax innan.
Men den svenska Staten skulle fortsätta att leva på Kjell-Olof
Feldts lånade pengar och Riksbankens sedelpress utan att
befolkningen skulle känna av någonting. Palmes ekonomiska politik
och LO:s vansinniga regleringar skulle slå hårt, men inte riktigt
än. Det var detta som Ingvar Carlsson, SAP:s nye ledare, och
Sveriges nye Statsminister fick ärva.
Perioden efter Palme skulle innebära
en turbulent tid för Socialdemokraterna. Socialister från alla håll
och kanter skulle alla skylla på varandra. Och den socialistiska
välfärdsstaten (läs ofärdsstaten), baserad på skuld och lånade
pengar, skulle äntligen få möta sina konsekvenser (åtminstone
temporärt). Detta skulle innebära en viss tillnyktring, om än
motvilligt från Socialdemokraternas sida. Kjell-Olof Feldt, Ingvar
Carlsson, och diverse LO-pampar skulle alla anklaga varandra för
”avregleringar” och de ekonomiska problemen, utan att någon tog
ansvar, och utan att peka på boven, Olof Palme (agenten åt så väl
Romklubben som Bilderberggruppen), eftersom han numera blev
helgonförklarad. Ingen skuld kunde man lägga på honom, samtidigt
som inga inom den socialistiska rörelsen ville bita i det sura
äpplet och erkänna ofärdsstatens totala misslyckande. Det fanns
helt enkelt inte på kartan. Istället skyller de olika socialister
på varandra, (än idag). Och insisterar att det socialistiska bygget
i Sverige hade inga fel, och att problemet då antingen var
Finansministerns, eller Statsministerns, eller någon annan, enskild
sosse, som enligt doktrinen, inte hade varit en tillräckligt duktig
sosse.
Men först tar vi oss igenom en
händelseutveckling som började innan Ingvar Carlsson fick ta över
posten som Statsminister.
Novemberrevolutionen.
Jag tycker det är viktigt att påpeka
hur debatten i Sverige, som nästan helt har förts av vänstern, har
sett till att försöka lägga skulden för 90-talskrisen på
”kapitalismen”, ”avregleringar” och ”den fria marknaden”,
samtidigt som de vägrar se på ofärdsstatens, Riksbankens och den
socialdemokratiska expansiva penningpolitik, så väl som expansiva
finanspolitik, som viktiga orsaker till problemet. En vänsterdebattör
som fått ett oerhört stort utrymme hos så väl Public Service
(SVT), som Aftonbladets Kultursida (vad kan man annars förvänta
sig) är Dan Josefsson. För inte så länge sedan hyllade han globalisten, pedofilen, tillika ekonomen, John Manyard Keynes, vars idéer orsakat de
moderna ekonomiska kriser. Ja, Dan Josefsson är
en varm vän av ofärdsstaten och även Keynesianismen, så det är
inte så konstigt att han fått mycket utrymme i MSM för att försöka
ge en kraftig vänstervinkling i frågor om ekonomin och
bankväsendet. Som jag förklarat förut, så var och är
Keynesianismen närmast identisk Stockholmsskolan, vad gäller dess
idéer och ekonomiska filosofi. Josefsson är med andra ord en
megafon för City of London Korporationens önskningar, gällande
ekonomiska policyn.
Josefsson precis som andra som vet hur
man lurar folk, kommer så klart att använda sig av blandningen av
sanningar med lögner. Det är helt felaktigt och dessutom väldigt
långsökt att vilja påstå att ett gäng marxistiska socialister,
skulle plötsligt ha inspirerats av marknadsliberala idéer som ledde
till det som av Torsten Svensson kallades för Novemberrevolutionen i
en rapport.
Dessa socialister var alltså,
finansminister Kjell-Olof Feldt, socialdemokraten Erik Åsbrink och
Riksbankschefen Bengt Dennis. Feldt som vi tagit upp flera gånger i
tidigare avsnitt (se del 5), var en Bilderbergare (ni vet, gruppen
som inte står ut med konkurrens, och vill istället styra ett
kollektiviserad system, av den enkla anledningen att det är mycket
enklare att kontrollera folk på det sättet). Åsbrink, är och har
alltid varit en socialistisk skurk, som på senare tider klättrat
upp i rankningar och blivit en del av Goldman Sachs-maffian. Dennis,
tillsattes som Riksbankschef av Bilderbergaren, tillika Romklubbaren,
Olof Palme, då Sossarna återtagit makten efter valet 1982. Dennis
bör därmed ses som en S-märkt Riksbankschef, inte bara på grund
av vilken penningpolitik han bedrev, men också för att han
handplockades av socialisterna själva. Inte ett spår av
marknadsliberalism kommer du att finna bland dessa. Däremot
möjligheten att utnyttja folk, för att vinna val.
Det gick inte bra för Sverige, detta
fattade nog även Sossarna på 80-talet, även om folket inte kunde
känna av det, än. Det man kom överens om vid denna
Novemberrevolution år 1985, var att släppa loss bankernas
möjligheter att låna ut pengar. Det som kallas att ”avreglera”
kreditmarknaden. Med de ekonomiska problemen som Sossarna lagt
grunden till redan på 70-talet, var det bara en tidsfråga innan den
bubblan skulle spricka. Efter all inflation, alla devalveringar, alla
ökade utgifter, alla kraftigt höjda skatter och Statens
skuldsättning, skulle skuldsättningen av medborgarna köpa
socialisterna mer tid.
Alltså, trots det som egentligen borde
ha varit svåra tider, fick svenska folket uppleva en boom. Men allt
baserad på lånade pengar. Svenskarna lånade för att kunna behålla
en viss levnadsstandard. Men varför var de tvungna att låna så
mycket? Varför skuldsatte sig svenska folket? Förklaringen finns
återigen i de föregående årens ekonomiska policyn. De höga
skatterna, de kraftiga regleringarna, flertalet devalveringarna som
kraftigt försvagat den svenska kronan och därmed även svenskens
köpkraft. Denna boll som sattes i rullning redan på 70-talet,
skulle egentligen ha stoppats redan då på 80-talet. Men Sossarna
såg istället till att medborgarna själva skulle få delta i den
stora skuldfesten, alltså inte bara Staten. Man kunde enkelt ha
kunnat släppa loss kreditmarknaden, om man hade genomfört de
nödvändiga strukturella förändringarna och avregleringar i andra
områden, för att undvika en skuldfest bland medborgarna, med
tillhörande bubblor (inte minst bostads- och bankbubbla). Men syftena var uppenbarligen inte goda. Åsbrinks vän, socialisten George
Soros, fick så småningom också vara med och leka som spekulant
under 90-talskrisen, på den svenska kronans bekostnad.
Ingvar Carlsson hävdar än idag att
han inte kände till Novemberrevolutionen, och insisterar även att
Olof Palme inte kände till det hela. Hur Carlsson kan veta vad Palme
visste eller ej, låter i sig märkligt. Sen att även Carlsson
hävdar att han inte kände till detta kan man även ifrågasätta.
Men det är så klart lägligt av honom att få ur sig dessa båda
påståenden.
Ingvar Carlsson (S), efter Sossarnas
valseger år 1988.
1987 skulle Boforsaffären befläcka
etablissemangets helgonförklaring av Olof Palme. Den sovjetiske
spionen Stig Bergling rymde från fängelset. Och året därpå
skulle Sossarna även drabbas av Ebbe Karlsson-affären. Men trots
alla skandaler, kunde S ändå se till att det var högkonjunktur,
låg arbetslöshet och att statsfinanserna (än så länge) var i
schack, mycket på grund av skuldfesten. Detta skulle räcka för en
valseger för Socialdemokraterna, och Ingvar Carlsson skulle få
fortsätta som Sveriges Statsminister även efter valet 1988.
Moderaterna tappade efter att en ideologisk illojal och
kompromissande Carl Bildt tagit över partiet. På många sätt
passade han in i partiet, men på många sätt gjorde han inte det.
Den positiva utvecklingen som hade skett inom Moderaterna under Ulf
Adelsohn då många av den då libertarianska MUF påverkade
moderpartiet ideologiskt, fick ett plötsligt och abrupt slut med
Carl Bildt, som istället skulle finna sina värsta rivaler inom just
MUF. Moderaternas omvandling skulle även märkas 1988 då de tog
initiativ till att införa de första CO2-skatterna, helt baserad på
klimatbluffen. I och med att marxisten, Olof Johansson, tagit över
posten som partiledare för Centerpartiet, hade samtliga de
borgerliga partier tagits över av medelmåttor och ideologiskt
opålitliga individer. Carl Bildt hos M, Olof Johansson hos C och så
Bengt Westerberg hos FP. Lars Werner och hans kommunister bet sig
fast vid lite drygt 5% som vanligt.
Men för första gången på mycket
länge fick svensk politik en nykomling i Riksdagen. Miljöpartiet
fick sitt första genombrott, och lyckades ta sig in i Riksdagen.
Tjernobylkatastrofen och den så kallade ”säldöden” i Kattegatt
ses som de två stora orsakerna till att Miljöpartiet (MP) valdes in
i Riksdagen av drygt 5% av svenska folket i valet år 1988.
Ingvar Carlsson.
År 1934 föddes Ingvar Carlsson i
Borås. Till skillnad från tidigare svenska ledare, finns det ganska
tunt om Carlssons bakgrund. Fadern, Olof Karlsson, var lagerarbetare,
så man kan förmoda att det handlade om en familj som röstade på
Sossarna (på den tiden). Och modern, Ida, var tydligen hemmafru. I
ung ålder var dock Carlsson mest intresserad av fotboll, han är än
idag anhängare av den lokala fotbollsklubben IF Elfsborg. Efter en
knäskada, fick han dock lägga fotbollen i hyllan. Då väcktes
istället hans intresse för politik. Redan vid 18-års åldern
(1952) blev han medlem i SAP, och skulle så småningom även bli
ledare för SSU.
Northwestern University, i Illinois, USA.
På 50-talet skulle han studera vid
Lunds Universitet. Efter sin examen klättrade han snabbt upp inom
den socialdemokratiska hierarkin. 1957 skulle han gifta sig med sin
fru, bibliotekarien Ingrid. Och år 1958 plockades han in för att
bli sekreterare i statsrådsberedningen åt Statsministern, Tage
Erlander. År 1960 åkte Carlsson iväg till USA, precis som tidigare
ledande socialdemokrater. Han skulle studera vid Northwestern
University i Evanston Illinois, grannuniversitetet till Chicagos
jesuitiska Loyola University Chicago (LUC).
Efter sin tid i USA, skulle Carlsson
återvända till Sverige och fortsätta att klättra uppåt inom SAP.
Valet 1964 valdes Carlsson in i Riksdagen för första gången.
Precis som Palme blev Carlsson en av Erlanders pojkar, alltså
Erlanders favoriter. Så det blev bara naturligt att Carlsson då
skulle få följa med Palme enda upp till partitoppen.
1969 blev Palme Statsminister, och i
hans första regering blev Carlsson direkt Utbildningsminister,
precis som Palme och Erlander hade varit tidigare. Efter valet 1973
skulle han tillhöra regeringens konsultativa statsråd som
biträdande inrikesminister. På 70-talet blev Carlsson även
Bostadsminister där han fick ansvara för den snabba urbaniseringen
av Sverige. Efter Sossarnas valseger 1982 blev Carlsson Sveriges Vice
Statsminister, och även under 80-talet Miljöminister. Innan han
blev Statsminister, fick han arbeta med ”framtidsfrågor” under
Palmes regering.
F d SÄPO-chefen Olof Frånstedt
outar Sten Andersson (S) som spion
åt Sovjet.
1986 blev Carlsson Statsminister. Hans
regering innebar inte några större förändringar. Under 80-talet
skulle den Sovjetiska spionen tillika socialdemokratisk
Utrikesminister, Sten Sture Andersson, aktivt odla kontakterna med
palestinska terrorister, till den grad att han även bjöd Yassir
Arafat till Sverige, där han välkomnades med öppna armar av
Socialdemokraterna.
I just utrikespolitiken, skulle
Carlssons regering visa sig vara av klassisk socialdemokratisk snitt.
Sossarna tryckte på för en bojkott av Sydafrika, samtidigt som de
aktivt stödde terroristerna inom ANC. Även Namibia lades till i
bojkotten efter påtryckningar från den socialdemokratiska
internationalisten, Bernt Carlsson, som arbetade stenhårt inom så
väl FN, som Socialistinternationalen, för att sprida socialismen
över hela världen under 70- och 80-talet.
Precis som under Palme, skulle Sossarna
under Carlsson skicka bistånd till brutala diktaturer och
extremistiska terrororganisationer, som Public Service å sin sida
kunde presenterade som ”frihetskämpar”. (Detta och än mer sker
idag via den kriminella Statliga biståndsmyndigheten SIDA).
1989. Säga vad man vill om Carl
Bildt (M). Men han åkte i alla fall till Estland för att visa sitt
stöd till folket där, som försökte bryta sig loss från
kommunismens grepp. Under tiden skålade Ingvar Carlsson med DDR:s
Erich Honecker. Utrikesministern, Sten Andersson, odlar samtidigt
kontakterna med den kommunistiska regimen i Polen. Statsminister
Carlsson skulle strax efter också åka till Polen för att hälsa på
sina kommunistiska vänner, medan att vår sovjetiska spion till
Utrikesminister skulle åka till Estland för att, till skillnad från
Carl Bildt, tydligt visa sitt stöd för Sovjet. På plats hävdade
Utrikesminister, Andersson, att Estland inte var ett ockuperat land!
Andersson skulle komplettera sin frihetsfientliga tour med att inför
litauer, förklara för dem att de som ville se ett självständigt
Litauen var i kraftig minoritet! (Snacka om fingertoppskänsla).
Socialdemokraternas vurm för brutala
regimer nådde inga gränser. Detta har varit som en röd tråd genom
socialdemokratins historia. Om det inte är någon brutal diktatur,
så är det åtminstone några brutala ”rebellgrupper” (läs
terrorister) som måste hyllas och/eller försvaras.
Ingvar Carlsson hos Erich Honecker.
1989 sammanfattas en historia av
vansinne med en enkel bild (se översta bilden), där två socialister, en från Sverige
och en från Zimbabwe, går hand i hand som i en mångkulturell
Pride-parad genom flygplatsen i Harare. Det var Ingvar Carlssons
första besök i ett afrikanskt land. Socialdemokratin ville tydligt
markera sin solidaritet och brödraskap med Robert Mugabe. Alltså
räckte det inte med bistånd, utan Sossarna ville även vara på
plats för att kunna med egna händer få känna på diktaturen som
de varit med att bygga upp.
Medan att Ingvar Carlsson gick hand i
hand med Robert Mugabe, stod den 5:e brigaden som hedersvakt.
För de som inte vet, så specialtränades 5:e brigaden av
kommunister i Nordkorea. 5:e brigaden är Robert Mugabes
brutala militära arm som slaktat uppemot 30 000 människor. 5:e
brigaden riktade sig främst mot politiska dissidenter,
misstänkta och oftast räckte det med familjeband till
oppositionella för att slaktas.
SIDA, Socialdemokraterna, de svenska
myndigheterna, socialdemokraten Lennart Bodström, ja i stort sätt
alla kände till att Robert Mugabe var en brutal diktator redan år
1983! När Rhodesia förpassades till historieböckerna år 1980 kom
Robert Mugabe fram som president för Zimbabwe. Mugabe som beskrev
sig själv som marxist-leninist hyllades kraftigt av det
socialistiska Sverige, och biståndspengarna började regna
omedelbart. Det som hände var att Sverige finansierade ett folkmord
i Zimbabwe. Författaren och Afrika-kännaren, som också driver
bloggen Ethno Press, Bengt Nilsson, beskriver detta i sin
utmärkta bok Sveriges Afrikanska Krig.
Jan
Cedergren från SIDA, tidigare chef för biståndskontoret i Zimbabwe
skriver år 1983 i SIDA:s tidning Rapport,
något som borde ha fått folk att nypa sig. Cedergren visar öppet
SIDA:s diaboliska uppdrag.
”I jakten på s. k. Dissidenter
har regeringsstyrkor gått hårt fram i de södra delarna av landet.
Som vanligt har civilbefolkningen kommit i kläm. I bakgrunden
skymtar traditionell misstro mellan Mugabetrogna shonagruppen och
Nkomotrogna ndebeles”.
Nilsson ställer
sig frågande inför Cedergrens resonemang.
”Kommit i kläm? Traditionell
misstro? Det var frågan om systematiska massmord, terror mot en hel
landsända, mot en hel folkgrupp.”
Cedergren
fortsätter att avslöja hur man tänker inom SIDA. Där är det
uppenbart att bistånd till massmord är helt i sin ordning, bara en
bråkdel av pengarna också går till skolor och sjukvård.
”Det har aldrig varit tal om att
avbryta biståndet”. ”Ett så dramatiskt beslut vore en
regeringsfråga. Svenska regeringar har hittills varit obenägna att
använda bistånd som politiskt påtryckningsmedel.”
”Det är Sidas styrelse och
regeringens sak att bedöma vilken inrikespolitisk situation som
skulle motivera att biståndet helt avbröts och vilka intressen som
skulle gagnas av detta. Den senaste utvecklingen tyder inte på att
den situationen är aktuell”.
Några
häpnadsväckande citat från 1983. SIDA, Socialdemokraterna, Olof
Palme och Ingvar Carlsson var nog mycket väl informerade om vad som
pågick i Zimbabwe. Det är uppenbart att det viktiga för dem var
att stödja socialismen runt om i hela världen. Med tanke på att
Olof Palme även tillhörde Romklubben, så spelar även deras
malthuseanska planer för en kraftig befolkningsreduktion också en
viktig roll i det hela.
Nilsson gör sin
analys av Cedergrens uttalanden, som är värt att citera.
”Jag tror att man kan läsa Jan
Cedergrens beskrivning av läget i Zimbabwe och hans syn på hur
Sverige ska förhålla sig som ett slags programförklaring från det
svenska biståndsorganet. Så tolkar Sida världen. En regering i
Afrika begår grova övergrepp mot sitt eget folk. Människor mördas
i tiotusental. Landet får 125 miljoner kronor i bistånd från
Sverige. Men denna gåva skall inte beröras av situationen eftersom
det svenska biståndet ju bara är till för ädla ändamål. Att
svenska pengar kanske fanns med i den totala bilden där en repressiv
regering både erbjöd skolgång och hälsovård och mördade sina
egna medborgare, den tanken hade uppenbarligen aldrig slagit
biståndsadministratörerna.”
När
Ingvar Carlsson gick hand i hand med Robert Mugabe i Harare, så
visste han mycket väl, vad som hade pågått i landet, länge. Men
detta är inte bara en episod från Socialdemokratin under 80-talet.
Så sent som 2007 publicerade det socialdemokratiska Palmecentret
boken Uppdrag Solidaritet.
Boken var finansierad av SIDA och skrevs av Palmecentrets
biståndschef Birgitta Silén.
Nilsson påpekar
hur denna bok så uppenbart försöker skönmåla Sveriges (läs
Socialdemokratins) biståndsarbete i de Afrikanska länder på södra
delen av kontinenten. Man hade alltså medvetet retuscherat bort det
viktigaste landet av dem alla, Zimbabwe. Landet nämns endast lite
kort. Den som läst boken skulle inte ens känna till att Mugabe
fanns med bland alla biståndstagare. Så här skriver Nilsson om
socialisternas skönmålning av historien.
”Biståndsbranschen själv gör
nämligen sitt bästa för att radera ut minnet av hur Sverige deltog
i skapandet av det politiska monstret Robert Mugabe.”
”När det nu är dags att göra
bokslut över Sveriges roll i byggandet av självständiga afrikanska
stater så är det intressant att se hur Zimbabwe behandlas i de
nyskrivna historieböckerna. 2007 kom boken ”Uppdrag Solidaritet”
ut. Den ingår i serien Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra
Afrika. Författare är Birgitta Silén, biståndschef på
Palmecentret i Stockholm. Sida har finansierat utgivningen.”
”Den handlar om det svenska
engagemanget i kampen mot apartheid i Sydafrika, och i det
sammanhanget var ju stödet till de så kallade frontstaterna – de
länderna som gränsade till Sydafrika – en mycket stor och viktig
del. Angola behandlades vederbörligen i boken, det finns 20
referenser till landet i registret. Botswana har sex träffar i
index, Mocambique 26, Namibia 41 och Zambia elva.”
”Men Zimbabwe, då? Den viktigaste
frontstaten av alla? Den finns inte med i index. I Birgitta Siléns
bok om Sveriges kamp och solidaritet i södra Afrika är Robert
Mugabe bortretuscherad, som en oönskad politruk på ett gammalt
sovjetisk förstamajfotografi från Röda torget. Han finns inte.
Zimbabwe nämns helt kort i boken under rubriken ”Solidaritet efter
1994 – Skåne och Zimbabwe”. Det är allt. Den som i framtiden
bläddrar i denna bok skriven av Palmecentrets biståndschef kommer
inte att ha en aning om att Zimbabwe och Robert Mugabe över huvud
taget fanns med i bilden då det begav sig.”
Bengt Nilssons bok, Sveriges Afrikanska Krig.
Uppenbarligen
försöker socialdemokratin lägga locket på även denna episod,
genom att i historieskrivningen försöka ”glömma bort” just
denna bit, för att kunna skönmåla allt som socialdemokratin ställt
till med. Detta gäller så väl inrikes som utrikes. Hur som helst,
rekommenderar jag mina läsare att läsa Bengt Nilssons bok Sveriges
Afrikanska Krig.
En annan individ
som också arbetat inom SIDA var socialdemokraten Birgitta Dahl.
Under Carlssons regering fick hon posten som Miljöminister. Birgitta
Dahls främsta merit sen tidigare var att envist förneka folkmordet
i Kambodja, utförd av de kommunistiska Röda Khmerer under order av
den massmördande diktatorn Pol Pot. På 70-talet uttalade sig
Birgitta Dahl, som då var aktiv inom den vänsterextrema FNL-gruppen
och ordförande för Svenska Kommittén för Vietnam, vid
flera tillfällen ifrågasättande om folkmordet i Kambodja, så väl
i tidning som i radio. Följande sa hon i en debatt i Public Service
radio, i programmet OBS-Kulturkvarten.
”Alla vet vi ju mycket, ja kanske
det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och
spekulation. Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det
var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det
skulle komma att kräva stora offer av befolkningen. Men det är ju
inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte
har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla
lögner som sprids av Kambodjas fiender.”
Hon kunde alltså
inte fråga sig, varför Pol Pot skulle avvisa vart enda människa
från huvudstaden utan att misstänka att det kunde pågå något
annat än ondsint propaganda mot sina socialistiska fränder i
Kambodja. När det väl blev klart att Pol Pot hade rensat 25% av
Kambodjas befolkning i ett blodigt folkmord, blev det dock tyst från
Birgitta Dahls sida. Hon fick bli minister på 80-talet. Och på
90-talet blev hon även Sveriges Riksdags talman!
När hennes
tidigare uttalanden senare kom tillbaka och bet henne, ursäktade hon
sig, med att hon var kritisk mot mediernas bevakning av en
socialistisk regering, och att hon dessutom aldrig uttryckt sitt stöd
för Pol Pot. Förvisso, så kanske hon inte uttryckligen hyllat Pol
Pot. Men det är uppenbart att hon försökt försvara honom och
ursäkta uttalandena, med att hon skulle varit ”kritisk” mot
mediebevakningen. Idag arbetar Birgitta Dahl, föga förvånande,
inom UNICEF (som jag tidigare tagit upp som en kriminell organisation, mycket likt SIDA).
Rosornas Krig.
Mot
slutet av 80-talet skulle marknaden börja reagera mot Sossarnas
vansinniga politik, och Riksbankens lika tokiga penningpolitik.
Varslen ökade, arbetare sparkades från sina jobb, och
fackföreningarna inledde en lång rad med strejkaktioner. Bakom
kulisserna pågick Rosornas Krig
mellan diverse falanger inom LO och inom Socialdemokraterna. De
borgerliga pekade på löntagarfonderna
som ett bidragande orsak till de ekonomiska problemen som Sverige
upplevde då. Regeringen agerade allt mer desperat. De genomförde
bland annat ett nytt skattesystem som i praktiken innebar höjd moms,
höjda arbetsgivaravgifter, och höjda skatter i andra områden. Även
ökade konfiskeringar av inkomster mot löntagare skulle ske. Pengar
som regeringen lovade att de skulle ge tillbaka några år senare.
Regeringen såg sig även tvungna att få med sig en bred
överenskommelse i Riksdagen. Och gick med på att föreslå vissa
nedskärningar vad gäller främst subventioner. I vissa delar av den
extremt impopulära budgeten, skulle de få Bengt Westerberg (FP) med
sig. Detta gällde främst skattehöjningarna, och det nya
skattesystemet. Medan att den kostsamma konfiskeringen fick de igenom
med hjälp av marxisten Olof Johansson (C).
LO med Stig Malm i
spetsen kritiserade många delar av budgeten och hotade med att rikta
sitt förstamajtal mot regeringen. Finansminister Kjell-Olof Feldt
hamnade mycket i bråk med LO och fackföreningarna i och med detta.
Men inom partiet var det Feldt och Carlsson som var mycket osams.
Den
vansinniga budgeten skulle gå igenom, men problemen skulle inte ta
slut där. De ekonomiska problemen förvärrades, och även Rosornas
Krig fortsatte i oförminskad
takt. 1990 tvingades då regeringen att bjuda SAF och
fackföreningarna till samtal.
Ett
samtal där regeringen skulle lyckas med att göra alla osams.
Regeringen Carlsson ville nämligen införa så väl
investeringsavgifter som fredsplikt. Något som varken facken eller
SAF gillade. Efter att först ha gått med på kraven visade
opinionen ett kraftigt motstånd mot förslaget, vilket ledde till
att LO sedan bytte fot och protesterade än högre, i det som
medierna kallade för Rosornas Krig
mellan LO och Socialdemokraterna. Missnöjet mot Sossarnas desperata
förslag attackerades från både höger och vänster. Carlsson
gjorde dock klart för Riksdagen att han hade för avsikt att avgå
om inte Riksdagen röstade för förslaget vid voteringen. Inte ens
hotet om parlamentarisk kaos hjälpte Carlsson. Förslaget röstades
ner. Omedelbart efter voteringen lämnade Carlsson sin avskedsansökan
till Riksdagens talman.
Rosornas Krig
skulle ta slut i och med Carlssons avgång i februari 1990. Men
diskussionerna kring den finns än idag, med alla dess
verklighetsfrånvända krav, från så väl Sossarna som från LO.
Stridigheter fanns även mellan fackpampar, då Stig Malm senare även
skulle gå till attack mot Allan Larsson, en av författarna till
löntagarfonderna och
en av de två männen bakom den ekonomiskt katastrofala
Larsson-Edinmodellen. Konflikterna var lika djupa mellan Ingvar
Carlsson och Kjell-Olof Feldt inom SAP. Med regeringens avgång,
meddelade Feldt att han lämnade politiken helt.
Efter regeringens
avgång, gav talmannen Carl Bildt som ledare för oppositionen i
uppdrag att bilda en ny regering. Det visade sig dock att det
parlamentariska läget inte skulle kunna tillåta detta, då de tre
borgerliga partierna var för små, även tillsammans, och kunde inte
finna något stöd hos de tre Rödgröna partierna. Bildt ville gärna
se ett nyval. Men så skedde det inte. Talmannen gav istället Ingvar
Carlsson åter uppdraget att bilda en ny regering. M protesterade men
fick inget gehör. FP tyckte också att det var ett skådespeleri att
Carlsson skulle först avgå som Statsminister för att bara dagar
senare åter få bli Statsminister. Både C och MP beklagade sig över
det parlamentariska läget, men skulle välja att lägga ner sina
röster. VPK skulle dock troget stödja Sossarnas nya regering med
samma Statsminister. Och det skulle räcka för att Ingvar Carlsson
skulle åter få bilda ytterliggare en Socialdemokratisk regering.
I Ingvar Carlssons
nya regering, blev Finansministern ingen mindre än just fackpampen
Allan Larsson. Krisen skulle dock fortsätta även under resten av år
1990. Och fackpampar, så väl som Sossar skulle fortsätta att
beskylla varandra, alla mot alla, i arvet efter Olof Palmes
vansinniga ekonomiska politik. Socialisterna var dock ideologiskt
låsta och klarade inte av att låta marknaden vara i fred, de såg
sig tvungna att alltid lägga sig i och försöka åtgärda vart enda
hicka, vilket bara förvärrade allt.
Men om
1990 blev ett jobbigt år för Ingvar Carlsson och Sossarna, så
skulle 1991 bli än värre. Förvisso hade Allan Larsson fått igenom
en ny budget med hjälp av Folkpartiet, som innebar priskontroller,
fler regleringar och skattehöjningar. Men läget skulle bli riktigt
illa då Kjell-Olof Feldt publicerat sin bok Alla Dessa
Dagar..., där han i stort sätt
erkände att Sossarna hade bluffat sig igenom valet 1988. Carlsson
såg det som högst illojalt av Feldt att publicera boken bara
månader innan valet 1991. Fastighetsbolaget Nyckelns
inställning av betalningar blev startskottet till 90-talskrisen.
Samtidigt mobiliserade de borgerliga partierna inför valet.
Efter
valet 1991 skulle Carlsson äntligen tvingas avgå från regeringen.
Ett annat parti som hade drabbats hårt av inre stridigheter var
Miljöpartiet. Detta resulterade i att de röstades ut ur Riksdagen.
Även kommunisterna hade tappat rejält. Centern och Folkpartiet gick
också back, båda två. De stora vinnarna blev Moderaterna som
tydligt markerat mot Carlssons regeringspolitik. Kristdemokratiska
Samhällspartiet (KDS) lyckades för första gången ta sig in i
Riksdagen på egen hand. Även de mer nybildade, högerorienterade,
konservativa Ny Demokrati (NyD) lyckades ta sig in i Riksdagen.
M skulle få bilda
regering tillsammans med FP, C och KDS. Sveriges nye Statsminister
skulle numera heta Carl Bildt (M). Så väl VPK som SAP röstade emot
den borgerliga regeringen, men i och med att NyD valde att lägga ner
sina röster, räckte det för att det skulle bli en borgerlig
regering.
Den
turbulenta perioden för Socialdemokraterna sammanfattar Ingvar
Carlsson i sin bok Så Tänkte Jag,
där han redogör för de ständiga fraktionsstrider som präglade
Sossarna och LO på 80-talet, fram tills valförlusten år 1991.
Carlsson beklagade sig främst över Feldts publicering strax innan
valet, som han menar kostade dem makten. Han uttryckte även
besvikelse över bråken med LO. Feldt hade i sin bok uttryckt sitt
innerliga avsky för de politiska förslag han själv hade tvingats
till att lägga fram. Något som skulle leda till hans avgång.
LO
skulle senare skriva sitt eget svar till Ingvar Carlssons bok.
Fackpampen Per-Olof Edin, den andra som varit ansvarig för den
ekonomiskt förkastliga Larsson-Edinmodellen, var med och skrev denna
bok under namnet Så Tänkte Vi På LO – Och Så Tänker
Vi Idag. Boken attackerar både
Carlsson och Feldt, och är en helt verklighetsfrånvänd bok som
självklart hyllades på Aftonbladets Kultursida. Trots
Larsson-Edinmodellen och löntagarfonderna
hade LO magen att skylla ifrån sig från all skuld för de stora
ekonomiska svårigheter som Sverige skulle få genomgå under 80- och
90-talet. De hade istället gärna sett mer av den gamla
Socialdemokratiska politiken som lett till de vansinniga
devalveringarna och ekonomiska kriser, med hög inflation, fler
regleringar och höjda skatter. Socialdemokraternas vansinniga
politik, var alltså inte tillräckligt vansinnig enligt LO.
Som många kanske
vid det här laget redan förstår, så rekryterades LO in i
Bilderberggruppen redan på 60-talet via Arne Geijer. En annan
LO-pamp, Claes-Erik Odhner, åkte regelbundet på Bilderbergmöten på
80-talet. LO har aldrig varit intresserade av att företräda de
svenska arbetarna. De har varit med och gjort allt för att sabotera
för dem. Och dessvärre även för hela den svenska ekonomin.
Sveriges anslutning
till den marxistiska Europeiska Unionen.
Marxistiska EU.
På 80-talet var
Sossarna redan ivriga anhängare av den marxistiska Europeiska
Unionen (EU). Men viss lojalitet låg fortfarande till Sovjet. Därför
var det inte aktuellt för att ansluta Sverige till EU. 1988 åkte
Ingvar Carlsson runt i Europa (till Madrid, Bryssel, Bonn och London)
för att förklara att Sossarna gärna ville inleda samarbeten med
EU, men att ett medlemskap var tyvärr fortfarande inte aktuellt. Men
år 1989 föll Berlinmuren och Östblocket började sin kollaps. Nu
kunde Sossarna inte längre hindras från att dra Sverige in i EU. De
ekonomiska problem som Sverige upplevde år 1990 sporrade Sossarna än
mer i den här frågan. Ytterliggare ett argument som Sossarna förde
fram för ett EU-medlemskap var att man ville påverka Europa i en
mer socialistisk inriktning. Och så skulle också ske. 1990 inledde
Carlsson förhandlingarna om ett EU-medlemskap för Sverige.
Den 1 juli 1991
ansökte Ingvar Carlsson om medlemskap i EU, för Sveriges del, via
ett brev till den Holländske premiärministern Ruud Lubbers i Haag.
Lubbers var då EU:s tillförordnad president.
”Mr. President,
On behalf of the Government of the
Kingdom of Sweden I have the honour to announce that Sweden hereby
applies for membership of the European Economic Community in
accordance with Article 237 of the Treaty establishing the European
Economic Community
Please accept, Mr. President, the
assurances of my highest consideration.
Ingvar Carlsson”
Självklart skulle
EU godkänna Sveriges ansökan. Och efter att alla detaljer utretts
skulle det bli en folkomröstning den 13 november 1994. Till skillnad
från Per Albin Hanssons anslutning av Sverige till FN, så tilläts
nu alltså svenska folket säga sin mening. Alltså kände nu den
svenska eliten att de hade tillräckligt med muskler nu för att
kunna få igenom sin vilja, trots vad svenska folket eventuellt
skulle kunna ställa till med. Med ett tungt propagandamaskineri kunde
etablissemanget få igenom sin vilja. Det blev ett JA till EU, om än
med relativt knappa marginaler.
F d Riksbankschefen, Bengt Dennis.
Nu hade svenska
folket självmant försatt sina barn och barnbarns öde till
främmande härskare. Det som innan fick ske i skymundan, skulle nu
få ske betydligt mer öppet. Sverige kanske fortfarande finns i
någon form. Men dess självständighet kan idag verkligen
ifrågasättas. Dessvärre var det den här gången svenska folket
själva som gick med på detta.
Under
förhandlingarna 1991, skulle även Riksbanken knyta kronan till den
Europeiska Valutaenheten ECU. Meningen var att detta skulle öka
förtroendet för den kraftigt försvagade svenska Kronan. Detta
skulle dock visa sig vara ett fatalt beslut av Riksbankschefen, Bengt
Dennis.
Några få år i
opposition för Sossarna.
Vid valet 1991 hade
VPK slutat kalla sig kommunister. Från och med nu skulle de bara
heta Vänsterpartiet. Utöver det hade inte mycket förändrats inom
svensk politik. Carl Bildt (M) fick ta över ett land som fortfarande
blödde under 90-talskrisen. Och denna kris var långt ifrån
över, och hade inte riktigt nått sin klimax, ens när Bildt blev
Sveriges Statsminister.
Det som började
hända parallellt under 80- och 90-talet i Sverige, var att
Bilderberg började ”kidnappa” den svenska borgerligheten. Den
svenska vänstern hade de alltid dominerat. Och till viss mån även
den svenska mitten. Men nu hade även den svenska högern erövrats.
Det hela kanske började 1984, då en bredare grupp av svenska eliter
bjöds in till Bilderberg. Nationalekonomen Assar Lindbäck hade
bjudits in, även chefen för aktiebolaget SKF, och chefen för SAF.
Så det var inte bara LO och en massa Sossar som kom på Bilderberg
numera. Sen på 90-talet blev det även tunga ”borgerliga”
opinionsbildare som också skulle bjudas in, som till exempel, Bertil
Torekull (från SvD) och Hans Bergström (från DN). Och om inte Carl
Bildt hade förlorat sin ”oskuld” innan han blev Statsminister,
så förlorade han verkligen den vid hans första Bilderbergmöte år
1992 i franska Èvian-les-Bains. Calle Bildt skulle så småningom
bli en stammis i snitt med Olof Palme, åtminstone i den här
gruppen. 1993, skulle Bildt bli den enda svensken att delta i
Bilderbergmötet.
DN-löpsedel (1992).
1992 skulle
90-talskrisen nå sin klimax, med lite hjälp av socialisten,
George Soros, som skulle syna Riksbankens bluff. Den 20 september
chockhöjde Riksbanken räntan till 500%. Det blev för lite för
sent. Men återigen skulle man ta fel beslut. Kronan skulle släppas
och bli till en rörlig växelkurs. Istället för att inleda en
diskussion om en eventuell återgång till Guldmyntfoten, och
sparande, valde man att helt enkelt sluta försvara Kronan, och lämna
den till sitt öde. Vi kan tacka George Soros för det.
Bildts regering var
egentligen helt handfallen. Vice Statsminister Bengt Westerberg (FP)
vägrade samarbeta med NyD. Därmed blev ett samarbete med Sossarna
ett måste. Bildt satt på knäna hos Ingvar Carlsson. Statsministern
kunde inte få igenom någonting utan oppositionsledarens
godkännande. Så det var knappast så att Sossarna egentligen hade
lämnat makten. När den Svarta Måndagen väl kom, var Bildt
tillsammans med Finansminister, Anne Wibble (FP), dotter till Bertil
Ohlin, tvungen att vända sig till Ingvar Carlsson och Sossarna.
1992 skulle
regeringen tillsammans med Socialdemokraterna genomföra höjda
skatter på bensin (CO2-skatter) och tobak, och höjd moms på
livsmedel och resor. Regeringen fick kompromissa i många frågor,
och Sossarna skulle få vetorätt till att godkänna regeringens
förslag till eventuella ”privatiseringar”. Allt som allt, skulle
160 miljarder kronor försvinna ut ur Sverige under denna klimax av
90-talskrisen. Kronan sjönk direkt med 10-15% i jämförelse
med den tyska D-Marken och Dollarn. Återigen skulle svenskarnas
köpkraft försämras, då Riksbanken fortsatte med en keynesiansk
penningpolitik. Trots att svensk exportindustri, skogsindustri och
bilförsäljning gick som tåget med en svagare krona, blev
svenskarna allt jämt fattigare med en kraftigt devalverad valuta.
1993 skulle Riksbanken komma fram till att man skulle ha ett 2%:s
inflationsmål (+/- 1%). Alltså skulle man nu ha som mål att
långsamt fortsätta att försvaga den svenska kronan, i ett långsamt
takt, så att inte folk märker det så mycket när de är ute och
handlar på affären.
Först 1993 skulle
Bildts regeringen lyckas genomföra skattesänkningar med hjälp av
NyD. Bildts regering innebar även en lång lista med flera nya
myndigheter. M, FP och C var redan nu, alla, vänsterliberala
partier. KDS var kanske den enda udda fågeln. Bengt Westerbergs och
FP:s vägran att samarbeta med NyD, gjorde saken svårare för Bildt
som då blev beroende av Sossarna. Allt som allt, var Bildts
regering, en väldigt svag regering, som under en svår kris var
beroende av Sossarna.
Sossar åter vid
makten.
Så väl KDS, som
NyD var två konservativa partier, som avskyddes något enormt av det
vänsterextrema medieetablissemanget. Åsiktsetablissemanget, under
SAP:s vingar, skulle föra en smutsig skampanj mot de konservativa
partierna. Inför valet 1994 benämndes Kristdemokraterna inte längre
för KDS, då de tagit bort ”Samhällspartiet”från slutet av
namnet. Numera benämndes partiet endast som Kristdemokraterna,
alltså KD. KD skulle drabbas hårt av socialisternas skampanj under
valrörelsen 1994. Det var endast med nöd och näppe som KD skulle
klara sig kvar i Riksdagen, efter intensiva attacker från
etablissemanget.
NyD fick det än
svårare, då partiet samtidigt utsattes för inre sabotage,
samtidigt som partiet led av inre splittringar. Det stora problemet
med NyD, var att den hade grundats av två personer med helt olika
visioner, trots att de kanske hade gemensamma mål i en del viktiga
frågor. Medan att Ian Wachtmeister, som länge sett andra företagare
drabbas hårt av Statens regleringar, skatter och våld, var Bert
Karlsson, mer intresserad av en show. De blev två stora figurer i
ett litet men snabbt växande parti. Detta blev svårt att hantera,
och det blev bara en tidsfråga innan splittringarna skulle bli ett
faktum. Wachtmeister ville nog inte slösa mer av sin tid, med att
leda ett parti som inte var intresserad av att försöka åstadkomma
något på riktigt. Så hans avhopp som partiledare blev väntat.
Karlsson skulle då introducera Harriet Colliander som ny
partiledare. En individ som endast skulle sabotera partiet. Om
Karlsson hade gjort detta medvetet eller ej, är svårt att säga.
Men Karlssons ideologiska hemvist, och verkliga ambitioner inom NyD,
kan verkligen ifrågasättas. Vivianne Franzén skulle då försöka
rädda det som kunde räddas. Men hon fick det svårt. Vid ett
extrainsatt partikongress avsattes Colliander. Men detta beslut
ogiltigförklarades. Franzén fick lägga stor energi på att reda ut
detta, vilket tog på krafterna från resten av NyD, som inte
behandlades nådigt av presskåren. Franzén skulle lyckas säkra
partiledarposten, men NyD skulle inte lyckas hålla sig kvar i Riksdagen efter
valet 1994.
Valrörelsens
hetaste ögonblick kom dock kanske när Gunnar Hökmark (M) avslöjade
Sossarnas planer för att höja skatterna med 80 miljarder kronor,
om de skulle vinna valet. Hökmark hade fått tag på brev från
Sossarna som han ganska klokt valde att publicera. Sossarna blånekade
detta, och insisterade på att de endast skulle höja skatterna med
3,7 miljarder kronor. Förvisso skulle det visa sig, att Sossarna
inte skulle höja skatterna med 80 miljarder kronor. Men de höjde
skatterna med 70 miljarder kronor, vilket är betydligt mer än 3,7
miljarder kronor. Men svenska folket skulle återigen gå på
Sossarnas bluff. Sossarna skulle vinna valet år 1994 och återta
regeringsmakten. Moderaternas förtroende hade skadats svårt under
regeringsperioden, då de fick möta 90-talskrisens
kraftfulla marknadsreaktion. Sossarna kunde spela på myten om att de
skulle kunna fixa ekonomin, trots att det var deras finanspolitik som
bidragit till grunderna till 90-talskrisen.
(Video: Skattebetalarna – Isberget).
NyD åkte ur, KD klarade sig med nöd och näppe. Både C och FP
backar. M lyckas öka lite. Men de stora vinnarna blir de Rödgröna.
Sossarna ökar sina siffror rejält. V, som nu bytt inriktning från
brutal kommunism till brutal feminism, ökar också. Och MP
återvänder till Riksdagen (ironiskt nog, med en kraftig EU-kritisk
linje. Oj vad tiderna förändras).
Lika maktkåt som Sossarna var Folkpartiets partiledare Bengt
Westerberg, som så hemskt gärna ville få fortsätta att sitta vid
regeringsmakten, den här gången dock under en Socialdemokratisk
Statsminister. Efter valet inledde SAP och FP förhandlingar, som
inte resulterade i någon koalitionsregering. I sin frustration valde
då FP att rösta emot Sossarnas nyvalda Carlsson regering. Samtliga
andra partier la ner sina röster, utom Sossarnas trogna dörrmatta
inom V, som självklart röstade för den nya regeringen.
Dagar innan den nya Socialdemokratiska regeringen tillträdde skulle
den mystiska Estoniakatastrofen ske. Sedan dess, har Sossarna själva
varit effektiva med att lägga locket på vad det var som egentligen
hände ute i Östersjön.
1994 skulle den nya Carlsson regeringen, inklusive Sossarnas nye
Finansminister, Göran Persson, åter hamna i konflikt med facken.
Även med de borgerliga skulle de få uppleva konflikter i Riksdagen.
Men tack vare samarbeten med främst Centerpartiet, skulle Sossarna
lyckas genomföra de skattehöjningar som Carlsson regeringen
önskade.
Bilderbergaren Ines Uusmann (S).
Kommunikationsministern, Ines Uusmann (S), skickades år 1995 till
Bürgenstock i Schweiz för att delta i årets Bilderbergmöte. Ett
år senare, år 1996, skulle hon göra sig känd för ett mycket
märkligt uttalande om hur internet inte skulle bli någon succé i
framtida år, och att det bara var en kort trend som just då hade
blivit mycket populär. Frågan är om inte hon hade blivit lite
vilse, och missförstått vad sina härskare försökte förklara för
henne. Den 12 maj 1996 skrev hon i SvD:
”Jag
vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte
att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det
faktiskt tar, åt att surfa på nätet.” ”Att sitta och surfa på
nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för?” ”Det kanske
är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet
men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer
specificerad.”
EXPO, startar sin underrättelsetjänst 1995.
1995 skulle Stiftelsen EXPO grundas. EXPO har en del av sina
rötter i Riksförbundet Stoppa Rasismen (RSR), som var en
riksorganisation som grundades i Södertälje på 80-talet. Denna
typen av rörelser drog som vanligt till sig människor som lätt
kunde utnyttjas av Staten, eller på något sätt hade en förankring
till Socialdemokraterna eller någon annan vänsterextrem rörelse.
Observera noga att organisationer som stödde denna typ av rörelser
var i första hand organisationer som fick bidrag av Staten. I första
hand handlade det mycket om opinionsbildning på 80-talet. När
Sossarna införde mångkulturen på 70-talet, och borgerligheten inte
uppfyllde sitt uppdrag som opposition i sociala och kulturella frågor,
så resulterade detta i reaktioner. Sverige hade aldrig någon
motsvarighet till Enoch Powell i England. Reaktionerna kunde bli
kraftiga och ledde till extremism, som etablissemanget själva
hjälpte till att blåsa upp, med en början på 80-talet. Detta
skulle nå sin klimax i början av 90-talet. I och med att RSR inte
anordnade några gaturörelser, så som vänstern var annars vana
vid, valde vissa då att bilda en svensk gren av AFA (Anti-Fascistisk
Aktion). AFA i Sverige bildades, enligt dem själva pga att RSR inte
utförde några ”motdemonstrationer” ute på gatorna, då
patrioter hade sina hyllningsdemonstrationer för Kung Karl XII (den
30 november 1991).
Men RSR skulle så småningom flagna bort. På 90-talet skulle NMR
(Nätverket Mot Rasism) ta över. Den här gruppen skulle inte göra
någon hemlighet av kopplingar med vänsterextrema rörelser. Och
parallellt med dem skulle även EXPO bildas. EXPO var då, och är än
idag, mer av en underrättelse organisation, än något annat. Folk
kopplar dem vanligtvis till kommunister och de mest vänsterextrema
rörelserna. Men deras mer intressanta och mäktigare kopplingar
finner man hos Sossarna. Socialdemokraternas indoktrineringsskola
ABF, har sedan dess början upplåtit ett stort utrymma åt EXPO. Det
är alltså inte bara en underrättelsetjänst för den så kallade
”antirasistiska” rörelsen, utan i första hand för Sossarna,
att kunna eliminera sina motståndare, ungefär på samma sätt som
de sysslade med på 70-talet med IB-affären.
EXPO:s främsta figur när den bildades var den kommunistiske
journalisten och författaren, Stieg Larsson. Larsson som i sin tur
spenderat mycket av sin tid sedan 70-talet i England, och inte minst
inom City of London Korporationen, där han samarbetade väldigt nära
med Scotland Yard. Så småningom skulle han där bli bekant med
Graeme Atkinson som koordinerar AFA-rörelsen över hela Europa.
Kopplingarna mellan EXPO och AFA är inte heller någon hemlighet i
övrigt. Larsson skrev artiklar åt den brittiska ”antirasistiska”
tidningen, Searchlight, en grupp som i sin tur grundades av
den kommunistiske MI5-agenten Gerry Gable. EXPO är än idag noga med
att hylla Searchlight, som sin främsta inspirationskälla.
Larsson skulle så småningom återvända till Sverige för att
grunda EXPO år 1995.
Jan Guillo, som varit en agent åt Sovjetiska KGB, och som vet en del
om hur underrättelsetjänster arbetar förklarade redan 1996 att
EXPO arbetade som en ”klassisk underrättelsetjänst”.
Journalisten Per Landin kritiserade EXPO redan 1997 för att
lättvindigt offentligt stämpla människor som ”högerextrema”.
”Ibland tycks det räcka med att ha en förre detta arbetskamrat
som varit kusin till en avhoppad nydemokrat för att hamna på EXPO:s
svarta lista”.
Precis som alla andra vänsterextrema organisationer med starka
kopplingar till så väl vänsterextrema rörelser och SAP, så
finansieras EXPO främst med Statliga pengar, från diverse Statliga
organ, eller Statligt finansierade grupper eller institutioner. Några
exempel är: Kulturrådet, Stiftelsen Hela Sverige och Allmänna
Arvsfonden. Utöver dessa pengar, lever EXPO av pengarna som den
bortgångne Stieg Larsson fortfarande producerar via sina litterära
verk.
EXPO har sedan dess början fått en unik och privilegierad status
bland de etablerade medierna i Sverige, då den ständigt används
som källa mot regimkritiska röster, som på ett eller ett annat
sätt kan ses som ett hot mot Sossarnas hegemoni. Precis som
Searchlight också haft en tyst allians med det engelska
Labour Partiet i England, alltså samma modell. EXPO har på det här
sättet effektivt kunnat manipulera en stor del av Sveriges
befolkning.
Ingvar Carlsson (S).
I augusti 1995 meddelade Ingvar Carlsson att han hade för avsikt att
lämna sin post som partiledare för Socialdemokraterna, och därmed
även lämna sin post som Sveriges Statsminister. Efter
Estoniakatastrofen försvann många tänkbara efterträdare till
Ingvar Carlsson. Därför sågs den relativt nya Vice Statsministern,
Mona Sahlin, som det mest sannolika valet till att bli Sveriges nästa
Statsminister, och då även partiledare för Socialdemokraterna. Men
i oktober 1995 skulle Tobleroneaffären sätta stopp för dessa planer. (Jag kommer att återkomma till just Tobleroneaffären vid ett senare avsnitt). Sahlin var inte längre ett alternativ för att ta över efter Carlsson.
Det skulle istället bli Finansministern, Göran Persson, som skulle
få ta över efter Ingvar Carlsson. I december 1995 blev det klart
att Göran Persson skulle bli Carlssons efterträdare. Det hela drog
ut på tiden. Men i Socialdemokraternas partikongress i mars 1996
skulle till slut Göran Persson få ta över så väl posten som
Statsminister, som posten som partiledare, från Ingvar Carlsson. Och
därmed var en turbulent 10 års period för Socialdemokraterna över.
Efter sin tid som Statsminister skulle Ingvar Carlsson leda FN:s
Rwanda-kommission. Här skulle Carlsson alltså delta i FN:s
ursäktande rapport om folkmordet i Rwanda. Slutsatsen av rapporten
skulle bli att ”FN kunde ha gjort mer och till och med hindrat
folkmordet”. Och då alltså inte något om att FN skulle medvetet
velat se till att det blev ett folkmord. Carlsson skulle senare även
leda utredningen efter Göteborgskravallerna.
Ingvar Carlsson skulle tillsammans med en globalist från Guyana,
Shridath Ramphal, leda The Commission on Global Governance.
Detta var en internationell organisation vars uttalade mål var och
är att skapa en centralstyrd Världsregering (alltså NWO). Och
Sveriges förre detta Statsminister var med och ledde den här
gruppen. Ramphal och Carlsson författade rapporten Our Global
Neighborhood. Där slog de båda globalisterna fast att det var
nödvändigt att avväpna alla fria medborgare i samtliga länder för
att kunna ha en världsregering under FN. I rapporten var de än mer
måna om att avväpna fria medborgare än att avväpna Stater.
”Militarization
today not only involves governments spending more than necessary to
build up their military arsenals. It has increasingly become a global
societal phenomenon, as witnessed by the rampant acquisition and use
of increasingly lethal weapons by civilians – whether individuals
seeking a means of self-defense, street gangs, criminals, political
opposition groups, or terrorist organisations.”
Rapporten
kritiserades kraftigt av bland andra, den konservativa amerikanska
tidningen The New American.
Och det konservativa amerikanska sällskapet John Birch
Society. Olika högergrupper i
USA, på 90-talet, använde rapporten författad av bland andra
Sveriges Ingvar Carlsson (S), som bevis för att det fanns en plan
från socialistiska globalister att upprätta en Världsregering,
vars syfte skulle vara att avväpna världens folk för att lättare
kunna förtrycka dem under global marxism.
Slutsats.
Ingvar
Carlsson hade ärvt Olof Palmes katastrof. Sverige under de 10 år
med Carlsson blev en tid där samtliga ansvariga skyllde ifrån sig,
samtidigt som man inte kunde kritisera Olof Palmes roll i ekonomins
förfall. Per-Olof Edin, Allan Larsson, Kjell-Olof Feldt, Ingvar
Carlsson, Stig Malm, Bengt Dennis, Riksbanken, LO,
Socialdemokraterna, alla skyllde ifrån sig och alla bråkade med
alla. Men värst av allt insisterade samtliga dessa socialister att
den enda lösningen kunde bli mer Keynesianism, fler Statliga
kontroller, fler regleringar, höjda skatter, fler
marknadskontroller. Det var alltså samma diagnoser och samma
lösningar. Inte ens under den brinnande 90-talskrisen
ville man erkänna att kanske den medicin som de socialistiska
läkarna rekommenderade inte hjälpte ekonomin, utan att den snarare
skadade den. Socialister betraktar marknaden som något de måste
tämja och tvinga ner på marken för att kunna kontrollera, utan att
förstå att marknaden agerar som bäst fritt, så den kan läka sig
självt. Dessvärre så blir marknadens reaktioner bara värre ju mer
brutal medicineringen från Staten och socialisterna blir.
Devalveringen
av den svenska kronan skulle få fortsätta även efter
90-talskrisen. Lika så
skuldsättningen av Sverige och svenskarna. Men efter den, skulle
skuldsättningen och devalveringen (inflationen) inte bli lika
märkbar. Den svenska eliten skulle bli lite mer ”försiktig” och
långsiktig i sitt förgörande av Sveriges ekonomi. Det skulle nu
inte vara ensidigt från Riksbanken att devalvera värdet på kronan
och svenskarnas köpkraft, eller den svenska Statens skuldsättning,
eller svenska folkets skuldsättning, som skulle ruinera ekonomin. Efter
90-talskrisen, skulle
det istället bli en kombination av allt detta. Med en start på
Perssonplanen, efter
Socialdemokraternas valseger år 1994. Ja, den nye Finansministern,
Göran Persson, hade en plan. Och det är i första hand den som är
roten till dagens stora skuldsättning av svenska folket, och de
bubblor som man just nu blåser upp. (Men vi kommer att fördjupa oss
mer i detta vid nästa avsnitt).
Ingvar Carlsson ledde SAP från 1986-1996, alltså i 10 år. Och även
om han inte var Sveriges Statsminister mellan 1991-1994, så hade
Sossarna ändå stor inverkan i de avgörande ödesfrågor för
Sverige även då. Anledningen var att Bildts regering var en
minoritetsregering, där Vice Satsministern Bengt Westerberg (FP)
till varje pris ville undvika ett samarbete med NyD, som han såg som
”högerextrema”. Så för de allra viktigaste frågorna var Bildt
tvungen att vända sig till Carlssons Sossar. De viktigaste reformer
som skedde under Bildts regering skedde endast under Sossarnas
villkor. Så man kan nästan se det som att Sossarna nästan inte
riktigt hade lämnat makten ifrån sig.
Under Carlssons tid som ledare för SAP syns fortfarande (och
tydligt) Sossarnas obehagliga vurm för brutala diktaturer. En
Socialdemokratisk tradition som verkar aldrig bli för gammal.
Sossarnas starka band till myndigheter, gör även att det blir
naturligt att de svenska skattebetalarnas pengar går till brutala
diktaturer och blodtörstande rebeller, som samtidigt kan beskrivas
som ”frihetshjältar” via Statlig media. De korta och turbulenta
regeringsperioderna då Fälldin och Bildt fick sitta som
Statsministrar hade inte rubbat det Socialdemokratiska maskineriet.
Det är som om Sossarna aldrig lämnat makten ifrån sig.
Carlsson skulle även se till att Sverige blev medlem i det
marxistiska EU. På 80-talet var Sossarna försiktiga och ville inte
stötta sig mot Sovjet genom att bli medlemmar i EU. Men i och med
Berlinmurens fall, fanns det inte längre några hinder. Sossarna
vill vara med och påverka EU i en än mer socialistisk riktning. Det
är därmed inte så konstigt att Sverige är favoritlandet för EU
att plocka fram kommissionärer ifrån. Den redan ideologiskt
erövrade borgerligheten såg på EU som en eventuell väg ut ur
Socialismens Sverige. Denna bedömning var dock något grovt
felaktigt, då vi direkt har fått fler regleringar på företagande
sen vi gick med i EU. Myndighetsstyrningen har blivit än mer
aggressivt sen vi gick med i EU. Det har blivit fler
arbetsmarknadsregleringar, miljöregleringar och byråkratier sen vi
gick med i EU, inte färre.
När väl Ingvar Carlsson är klar med Sverige, är landsförräderiet
konsoliderat. Och makten lämnas nu över till en individ med
diktatorskomplex.
