Därför är Nyval det enda som kan rädda Sverige nu!

Valet 2014.

Sverige. Jag vill först och främst gratulera de 781 195 tappra själar (OBS! Endast preliminära siffror!), som såg igenom LO:s, Bonniers, Aschbergs, Mona Sahlins, EXPO:s, Public Services, Stefan Löfvens med fleras, smutsiga propagandakrig mot SD. Ni ska alla självklart ha eloge för att inte låta er styras av de som konstant ljugit för er. Ni valde alla att gå er egen väg. Ni ifrågasatte inte bara det politiska etablissemanget, och det mediala etablissemanget, men även den falska så kallade "expertisen" som i varje val presenteras för er. Ni valde eran instinkt, och ni valde vad ni kunde se med era egna ögon.

SD förde också en mycket bra politisk kampanj, trots all smutskastning kämpade de på. Det är också skönt att se att SD inte lät Bonniers, LO, eller Public Service dominera problemformuleringen. Och att deras smutsiga skampanjande, lögner och till och med jäv också avslöjades. För första gången röt ett parti ifrån. De Borgerliga partierna har alltid haft för vana att backa och försöka värja sig när de RödGröna journalisterna gått till angrepp, under varje valrörelse. För första gången fanns ett parti med, som faktiskt valde att själv gå till attack mot media och etablissemanget. Detta var inte etablissemanget van vid. För första gången stod det en debattör inför ett Riksdagsval, och ifrågasatte den "rapporten" som Bonniers, eller LO, eller Public Service viftade med. För första gången blev journalisterna ställda. Deras enda val var då att via kriminella metoder försöka sänka partiets anseende, via karaktärsmord av enskilda kandidater, och till och med partiledaren.

Men trots att jag gladde mig över de 13% som sa ifrån denna vänsterextrema mediadiktatur. Så insåg jag också hur illa det hela ligger till. Titta noga på valresultatet ovan.

För första gången så blev faktiskt svenska folket tillfrågade ifall de ville ha mångkultur, massinvandring och globalisering. Och det blev faktiskt ett rungande JA. 87% vill ha detta.

Men det är så klart inte det absolut värsta. Det absolut värsta är att Sossarna med Bilderbergaren, Stefan Löfven, tagit över som Statsminister. Precis som väntat har han redan garanterat MP en plats i regeringen. Detta förstod vi sedan sommaren 2013, då han varit på Bilderberg. Ty den första artikeln han publicerade efter att ha varit på just Bilderberg, var via Aftonbladet (LO) och handlade om klimatalarmism (Agenda 21). Läste man mellan raderna, så förstod man direkt varför Löfven redan då var redo att släppa in Miljöpartiet in i regeringen. Och svaret är att svensk industri skall krossas! Löfven har talat om vilka uppoffringar Sverige måste göra för att anpassa sig till de önskemål som Romklubben har. En total avindustrialisering av Sverige. Och Miljöpartiet kommer att hjälpa Sossarna genomföra denna stora svek mot Sverige. Arbetslösheten bland arbetare kommer bara att öka. De produktiva industrijobben kommer att försvinna till följd av de orimliga miljöregleringar som komma skall.

Kvar blir de service jobben i storstäderna. Medan att bruksorter och landsbygden dör sotdöden till följd av den nya regeringens skattehöjningar på bensin och införande av köttskatt. Sverige kommer då att bli helt beroende av EU för sin försörjning. Allt fler människor kommer att trängas in i storstäderna, samtidigt som bostadsbubblan fortsätter att blåsas upp.

Av naturliga skäl, så släpps inte Vänsterpartiet in i den nya regeringen. Jag tror faktiskt inte att Jonas Sjöstedt är så ledsen som han verkar. Detta lär han ha förstått åtminstone sedan i vintras, då Anders Lindberg (Aftonbladet) och några fler LO-anknutna journalister och proffstyckare, öppet på Twitter diskuterade ifall det kanske var bäst om V fick bedriva opposition från vänster, så inte väljare skulle gå åt "fel" håll.

Just nu pågår det inre stridigheter inom Folkpartiet. Men jag är nästan säker på att det kommer att landa i att FP hoppar in i en regering med MP och S. Vi får se om detta stämmer. I så fall finns risken att vi även får en än mer familjefientlig profil för regeringen, med allt vad det innebär (Birgitta Ohlssons krig mot hemmafrun).

Det absolut värsta av allt, är att vi alla vet att Sossarna kommer att höja skattetrycket, betydligt mer än vad de lovade under valrörelsen. Så blev det för 20 år sedan, när de vann valet 1994. Och så kommer det även att bli den här gången 2014. Hushållens skuldsättning, som idag redan ligger på 164%, kommer att höjas rejält. Till 200% och kanske än högre! Riksbanken kommer att behålla de extremt låga räntorna, och kanske till och med gå ner på negativa räntor. Allt för att desperat få upp konsumtionen. Detta, samtidigt som produktionen och tillväxten helt stannar av. Man kommer att straffa de som försöker spara, och göra det enklare för folk att skuldsätta sig.

Och lägg märke till att jag fortfarande inte ens har börjat nämna den garanterade massinvandringen som kommer då MP får sitta i en regering tillsammans med FP. Glöm inte heller den där häxan, Carin Jämtin (S), som under valnatten garanterade svenska folket en "ÖKAD FLYKTINGINVANDRING". Med dessa utökade utgifter, och sossarnas kraftiga skattehöjningar, som leder till färre jobb inom den produktiva privata sektorn, som i sin tur leder till betydligt färre intäkter. Ja, då förstår ni att detta är ett recept för Sveriges totala kollaps.

Det är frågan om Sverige ens klarar av en hel mandatperiod med S-FP-MP i regeringen under Stefan Löfven. Enligt Cornucopias läsare skulle Sverige kollapsa år 2016. Jag vet inte hur länge (Sveriges de facto Statsminister) Riksbankschefen, Stefan Ingves, hade tänkt blåsa upp den här bubblan. Men den kan spräcka lite när som helst. Antingen under denna mandatperiod (2014-2018) eller nästa (2018-2022). Och då kommer Sverige definitivt att kollapsa!

Det jag försöker säga är att Sverige klarar inte av 8 år med Löfven! Och det är frågan om Sverige ens klarar av 4 år med Löfven! Kom även ihåg att Sverige har redan sagt upp sin nationella självständighet i och med Lissabonfördraget. I värsta fall, skulle EU faktiskt kunna ta över och omyndigförklara Sverige. Precis som man gjort i Grekland och Italien. Det här kan faktiskt hända här i Sverige på riktigt!

Så alla ni som talar om valet 2018... Vet ni vad, jag är faktiskt inte så säker på att det blir ett val år 2018. Med den politiska och sociala kaos som Sverige vid det laget ska ha försatt sig i under Löfvens regering, så är det frågan om inte fria och demokratiska val avskaffats helt vid det laget... EU kommer att ta över. Och år 2020, kommer de att vara redo att sätta in militären om inte svenska folket går med på detta.

Den enda chansen vi har kvar nu är att tvinga fram ett nyval. Detta skulle göras genom att sänka Löfvens budget. Jag kan faktiskt tänka mig gå och rösta mitt i vinter om det så krävs. Nu handlar det faktiskt om att rädda det som räddas kan, nu när det verkligen börjar brinna i knutarna! Det gäller att till varje pris sätta käppar i hjulet för Löfvens politik, och till slut tvinga fram ett nyval. Ett nyval, skulle ge svenska folket en sista chans till att försöka påverka sin framtid. Och förmodligen kanske tom sätta upp nya spelregler, och sätta ännu hårdare press på den svenska förrädiska eliten!

Annars får sista man ta flaggan. Ty för första gången i mitt liv har jag faktiskt börjat fundera på ifall jag kanske ändå ska lämna mitt kära Sverige.

En sista bön för Sverige.

Psalm 10.

DRA ÅT HELVETE BONNIERS!!!

År 2020 är EU redo att sätta in militären mot folket.

En nyhet från förra veckan som inte fick särskilt mycket spridning är att EU år 2020 kommer att vara klar med sina förberedelser för fysiska konfrontationer mot fattiga européer. Då kommer nämligen EU kunna skicka militären på den fattiga befolkningen.

Om EU ska skaffa en militärstyrka har diskuterats länge av politiker. Bland EU-fanatiker är detta en självklarhet. Dock ryktas det mycket om att EU redan har en egen militärstyrka, som till exempel brukar visa upp sig vid olika ceremonier. Andra menar dock att NATO bör betraktas som EU:s egna militär då båda har sina baser i just Bryssel.

Men om vi utgår från Dr. Tomas Ries uppmaningar, så bör EU redan ha en militär klar för att bekämpa den växande fattigdomen i EU med våld. Ries är själv lektor vid Försvarshögskolan och rådgivare till utrikesminister Carl Bildt. Han adresserade EU nyligen i rapporterna med titeln Urban violence and Humanitarian Challenges och Perspektives for European Defence 2020, utgiven av EU:s European Institute for Security Studies.

Hans texter kan sammanfattas med att de ekonomiska kriserna kommer bara att förvärras, samtidigt som missnöjet bland fattiga européer med alla sannolikhet kommer att leda till ökande konfrontationer mellan medborgare och auktoriteter.

Han blandar in mycket av Romklubbens budskap och överdriver en hel del miljökatastrofer, vilket han väljer att använda som en faktor i det framtida EU.

Han konkluderar till slut att EU måste sätta in militären för att ta över polisens roll i det framtida EU med ökad fattigdom, social splittring och friktioner mellan Stat och medborgare. Ries slutsats kommer efter längre analyser av globala trender. År 2020 kommer alltså EU rent av att kunna sätta in militärer för att utföra polisiära uppgifter.

Sedan Lisabonfördraget vet vi redan att medlemsländerna har avskaffat sig själva. EU kan rent teoretiskt göra precis hur de vill. Men det är för tidigt, då skulle de tappa all förtroende. Röda Korset delar sedan ett år tillbaka ut mer mat till fattiga i Europa, än till fattiga i Afrika. Och det ekonomiska svindleriet kommer med all sannolikhet få fortsätta de kommande åren i oförminskad takt. Därför är Ries slutsats ganska logisk. Så var beredd. år 2020 är i alla fall EU redo.

Artikel från Dr. Tomas Ries hos The British Army Journal.

Tack även till Exponerat, som uppmärksammar rapporten.

Vloggare exponerar Common Purpose!

Vloggaren, Pat Condell, som har många följare på YouTube, valde i sin senaste video att avslöja Common Purpose för vad de verkligen är! Jag har tidigare skrivit om Common Purpose och förklarat vilken mäktig roll den har inom det engelska samhället. Och även påpekat dess band till andra vänsterextrema och elitistiska tankesmedjor. Jag påpekade även dess roll inför framtiden i England och i resten av Europa och Världen. 

Pat Condell tar upp Common Purpose i samband med fallet i Rotherham där 1400 engelska flickor våldtagits av invandrade muslimska män från Pakistan. Anledningen är för att kommunarbetare, myndighetspersonal och byråkrater hade inte agerat, när de mycket väl visste att muslimska män våldtog flera vita engelska flickor. Dessa är samma kommunalt anställda som varit med och på väldigt lösa grunder tagit bort barn från vita engelska föräldrar som uttryckt ej politiskt korrekta åsikter (t ex genom att vara medlemmar i EDL, eller genom att ha varit aktiva inom UKIP). Gemensamma nämnaren är Common Pupose. 

Condell nämner att Common Purpose är väldigt hemlighetsfulla, att de har starka band till frimureriet, och att de har läger för att hjärntvätta kommunanställda i deras sinnessjuka politiskt korrekta vänstersocialistiska ideologi. 

Bara bra att sanningen om Common Purpose kommer fram!

Peter Schiff totalsågar Sveriges Riksbank!

Riksbanken hade tydligen inte skött sig som riktiga Keynesianer under vinter-våren. Därför fick de kritik från Paul Krugman som tyckte att inflationen i Sverige var alldeles för låg. Ja, priserna på mat och bensin pressades alltså inte tillräckligt snabbt upp i Sverige, enligt Paul Krugman. 

Därför reagerade Riksbanken på detta under sommaren och ökade omedelbart sina kvantitativa lättnader för att visa att de minsann var rättrogna Keynesianer. 

Peter Schiff totalsågar dock Sveriges Riksbank för dess fullständiga idioti, och avsaknad av kritisk tänkande gentemot Paul Krugmans hets till inflation och kvantitativa lättnader. 

SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 7 Diktatorns Sverige.

Här följer sjunde delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra, tredje, fjärde, femte och sjätte delen innan ni fortsätter här. 

I förra avsnittet avhandlades all den kriminalitet och landsförräderi som pågick under Ingvar Carlssons tid som ledare för Socialdemokraterna. Olof Palmes tidiga socialistiska experiment hade fått marknaden att reagera under Carlssons tid. Men lösningen som Sossarna skulle erbjuda svenskarna under Persson skulle bli en än värre bedrägeri, som skulle drabba Sveriges befolkning över en längre tid in i framtiden. Hur som helst, så skulle Persson likna en diktator och få sin vilja igenom vare sig folket ville det eller inte. 

Här följer sjunde delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 

Den Store svenske ledaren, Bilderbergaren, globalisten och landsförrädaren, Göran Persson.

 

Under valrörelsen 1994, lanserade finansminister, Anne Wibbel (FP), den dåvarande borgerliga regeringens Natalieplanen (döpt efter sitt barnbarn). Där föreslog man faktiskt en del vettiga nedskärningar och besparingar inom den tunga offentliga (ofantliga) sektorn. Socialdemokraternas svar till Natalieplanen, blev Perssonplanen. Här var planen istället att införa kraftiga skattehöjningar och de eventuella besparingar som skulle ske, skulle endast ske med syfte att rädda Statens fortsatta expansion, alltså inte för att rädda Sverige och svenska folkets ekonomi. 

Mannen bakom Perssonplanen var Sossarnas finansministerkandidat, Göran Persson. Hans uttalade mål skulle vara att sanera Sveriges finanser. Han skulle lyckas balansera Statens siffror. Men det hela skulle ske på bekostnad av svenska folkets privata hushållsekonomi. Det är efter Sossarnas valseger 1994 som bubblorna som idag härjar har sin början. Och detta kan härledas till just Perssonplanen. 

Vid det här laget lär läsarna ha förstått att Socialdemokrater är alltid mer intresserade av att, till varje pris, rädda ofärdstaten. Även om det kan innebära vissa kortsiktiga besparingar, för att senare kunna fortsätta Statens expansiva slöseri och förblödningen av landets skattebetalare. Och Sverige under Göran Perssons ledning, skulle inte bli ett undantag. Istället för att i grunden förändra Sveriges ekonomiska system efter 90-talskrisen, skulle problemen bara skjutas upp och längre in i framtiden. Till något som med all säkerhet kommer att få 90-talskrisen att framstå som en mindre parentes i Sveriges ekonomiska historia. 

Perssonplanen. 

Efter valet 1994 återkom Sossarna till makten. Ingvar Carlsson blev återigen Statsminister. Och den nye finansministern skulle heta Göran Persson. I och med detta skulle Perssonplanen genomföras. Vid en komfortabel position för Carlssons regering med lite drygt 45% av rösterna bakom sig. De kunde luta sig till både Vänsterpartiet och Centerpartiet, för att genomföra sin budget. Men redan första fasen av Perssonplanen skulle bli ett totalt misslyckande! Detta trots löften om guld och gröna skogar. 90-talskrisen var redan över. Men Perssonplanen hade hindrat en naturlig repning. Istället förvärrades läget. 

Resultatet märktes ganska snabbt. En massarbetslöshet på en bra bit ÖVER 10%! Ett resultat av höjda skatter. Samtidigt som facken, som vanligt, beklagade sig över minimala, harmlösa nedskärningar, som inte ens ledde till att utgifterna sänktes något nämnvärt. De massregleringarna som infördes skulle göra att Sverige hamnade på samma nivå som Honduras och Pakistan gällande företagsklimat. Gällande välstånd hamnade Sverige i botten bland alla jämförbara industriländer. 

Men finansminister Persson, var inte riktigt klar. Han skulle återlansera Perssonplanen. Den här gången som Statsminister. Ingvar Carlsson skulle nämligen inte vara länge som Statsminister efter valet 1994. Och olycklig var han nog inte heller för det. Det var trots allt Persson som hade sabbat Sveriges återgång till en stabil ekonomi. Och Statsminister Carlsson fick ta emot alla attacker som borde varit riktade mot den nye finansministern. Det var ju trots allt Carlsson som Statsminister, som i slutändan var ansvarig. 

Lars Tobisson (M).

Det var snart dags för Persson att ta över som Statsminister. Men innan dess, fanns det i alla fall en moderat, som lyckades syna Perssons bluff. Han hette Lars Tobisson (M). En av få riktiga konservativa moderater kvar i Riksdagen. Under den tidigare mandatperioden hade han skött kontakterna mellan Moderaterna och Ny Demokrati, något som så klart ogillades kraftigt av Folkpartiets Bengt Westerberg. Tobisson hade noggrant studerat hur Persson under Carlssons regering ställt till Sveriges ekonomi under året 1995. Under året fick Sosseregeringen konstant ändra sina prognoser, till allt dystrare siffror. Det var som om allt hade ställts till i ekonomin, för att förvärra situationen. 

I januari 1996, skrädde Tobisson inte orden, och ställde Ingvar Carlsson mot väggen, i hans sista partiledardebatt i Riksdagen. I samma veva synade han finansminister Perssons kommande bluff.

”I stället för att ta itu med de strukturfel som plågar svensk ekonomi överväger Socialdemokraterna t.o.m. förslag som förvärrar problemen. Ett sådant är det återfall i fondsocialism som ligger i tanken att AP-fonden skall få köpa fler aktier. Den senaste Persson-planen innehåller flera andra exempel - höjda skatter på inkomster och energi, återställda ersättningsnivåer i socialförsäkringarna och mest anmärkningsvärt av allt: fribrev till kommunerna att trots höstens tal om låneförbud och utgiftstak driva verksamhet på kredit. Hur detta skall ge jobb i den enskilda sektorn är obegripligt.”

Flera skattehöjningar på så väl inkomst som energi, härjningar i pensionsfonderna, och så skulle kommunerna få fribrev för att slösa bort pengar på kredit. 

Efter det att Göran Persson tagit över som Statsminister, skulle även han få sig en egen känga av Lars Tobisson.

”I regeringsförklaringen anges det mål för saneringen av statsfinanserna men inte hur de skall nås i en tid av ekonomisk avmattning och ökad arbetslöshet. Det sägs inget om hur den tillväxt skall komma till stånd som krävs för fler företag och nya jobb.”

Persson skulle till varje pris mörka sin strategi. Det enda man skulle få reda på var de vanliga skattehöjningar och så massregleringarna som skulle göra det ännu svårare, särskilt för mindre företag. 

Även långt in på sommaren 1996, så skulle debatten fortgå. Lars Tobisson, må inte vara perfekt, på alla sätt och vis. Men han var i stort sätt den enda riktiga oppositionen mot den Socialdemokratiska katastrofala regeringen. Och då menar jag han själv. Ty det var endast han som öppet gick till attack mot själva Perssonplanen. Övriga borgerliga var ganska ljumma. Folkpartiet var fortfarande irriterade över att de inte fick ingå i en Socialdemokratiskt ledd regering. Medan att Centerpartiet under ”Åsa-Nisse-Marxisten” Olof Johansson, gick med på en del krav från SAP.

”När regeringen Carlsson tillträdde hösten 1994, förelåg ingen beslutsvånda. Tillsammans med Vänsterpartiet återreglerade den genast arbetsmarknaden. Skatterna höjdes i en takt som saknar motstycke. Till dags dato är skattehöjningarna 20 gånger större än vad Ingvar Carlsson ville tillstå i valrörelsen, närmare 80 miljarder kronor. Sedan tog det slut. När skatterna höjts och arbetsmarknaden återreglerats, började regeringen bygga på den långbänk som i dag täcker det mesta av rikspolitiken.”

När man talar om 90-talet, så hör man oftast nämnas Göran Perssons ”nedskärningar” och ”åtstramningar”. Men sanningen är att det finns skillnad på åtstramning och ”åtstramning”, när man pratar om ekonomisk politik. 

Faktumet är att inga riktiga ”nedskärningar” skedde under Göran Persson. Inga verkliga effektiviseringar. Tvärtom så expanderade man Staternas utgifter allt som allt. Skatterna höjdes som aldrig förr! Staten växte! Statens utgiftspost växte! De offentliga utgifterna växte alltså, trots de så kallade ”nedskärningarna” under Göran Persson. 

Anledningen är för att det finns två olika sätt att genomföra ett ekonomiskt politiskt så kallad ”åtstramning”. Och allt har att göra med agendan. Det ena åtstramningen, har att göra med att förenkla för den privata sektorn, då man ser Staten och den offentliga (ofantliga) sektorn som en börda över det produktiva privata sektorn. Det andra ”åtstramningen”, handlar dock om att försöka bevara välfärdsstaten (läs ofärdsstaten) igenom recessionen. Alltså blir det endast vissa temporära eller betydelselösa nedskärningar, för att i förlängningen försöka bevara bördan över den produktiva privata sektorn. 

Alltså den ena sortens åtstramning har som mål att permanent reducera den offentliga sektorns börda över den privata produktiva sektorn. Den andra sortens ”åtstramning” handlar om att endast temporärt reducera vissa av Statens utgifter, för att på sikt istället kunna fortsätta att expandera dem och därmed även bördan över den produktiva privata sektorn. Gissa vilken Göran Persson valde? Ja, det senare, så klart!

Följande två video, från Sven Larsons Liberty Bullhorn, förklarar det hela mycket väl. 

De så kallade ”nedskärningar” kunde drabba en del medborgare. Men detta kan inte jämföras med den kraftigt utökade skattebördan över medborgarna, under Perssons regering. Utan denna enorma skattebörda, skulle fler svenskar ha haft möjligheten att själva lösa sin väg ur Statens (välfärdsstatens, ofärdsstatens) beroende. Ännu bättre skulle det ha gått med skattelättnader. Men det hörde inte till Perssons plan. Han ökade skattebördan på vart enda svensk arbetare med hela 47%! Något som i slutändan skulle innebära en försämrad levnadsstandard för varje arbetande svensk. 

Hur än Persson gjorde så förblev siffrorna röda! Men Persson skulle till slut göra något som skulle försätta Sverige i ekonomiska problem som kanske inom en snar framtid, kan omvandla Sverige till ett u-land i praktiken. Alltså ett fattigt land på riktigt! 

 

Statsminister Persson talade alltid om hur dåligt det var att hamna i skuld. Han berättade ofta om sitt besök i USA, där amerikanerna skrattade åt honom, för att Sverige hade försatts i skuld, efter många röda siffror. 1997 skulle Persson författa boken med titeln ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Rubriken är så klart sann. Men meningen är att Persson, precis som alla andra socialister, ser det hela ur Statens perspektiv. Persson, som vi kommer att märka, handlar om att centralisera makt, hos Staten, hos honom! Och prioriteringen för honom, som en sann socialist var och är alltid Staten, och inte medborgaren. Därmed, för att rädda Statens och kollektivets ekonomi, såg han inte som ett problem att försätta de svenska hushållen i en skuld, som de förmodligen aldrig kommer att ha en chans att ta sig ur. Ett bedrägeri som skulle heta duga, och leda till diverse bubblor. Aktuellt idag, är inte minst bostadsbubblan, och hur bankerna, i stort sätt äger de flesta privata bostäderna i Sverige, samtidigt som svenskarna, i praktiken lever ur hand i mun med lånade pengar, det tydligaste resultatet av Perssons ekonomiska politik. 

Göran Persson skulle alltså, föra över Statens problem, som Socialdemokraterna själva skapat, över till medborgarna. Att föra över Statens problem till de svenska hushållen, var inget nytt. Det var en process som redan hade påbörjats under Olof Palme. På 80-talet skulle det redan bli så pass illa att de svenska hushållen, redan då, skuldsattes till 100% av svenskarnas disponibla inkomst! Så redan under Ingvar Carlssons tid, var de svenska medborgarna så pass skuldsatta att själva skulden motsvarade 100% av deras egna disponibla inkomst! 

Låneskulder i procent av disponibelt inkomst, 1993-2012.

Denna ständiga ökning av de svenska hushållens skuldsättning, skulle faktiskt få ett stopp under Carl Bildts regering. Men hushållens skuldsättning skulle bestå på omkring 100%. Vilket är mycket illa i sig! Men när Sossarna återkom till makten 1994, skulle Göran Persson inleda processen för att utöka de svenska hushållens skuldsättning till ÖVER 100%! 

 

Perssonplanens lösning skulle till slut innebära att de svenska hushållens skuldsättning skulle komma enda upp till dagens nivå av 164% av disponibelt inkomst! Detta är kanske det främsta arvet som de svenska medborgarna har fått efter Göran Persson. Under Reinfeldt skulle, precis som under Bildt, hushållens skuldsättning inte öka mer. Men hushållens skuldsättning ligger ändå fortfarande på 164% av disponibelt inkomst! Något som borde sätta skräck i vart enda tänkande svensk! 

Tänk på vad en eventuell SAP-regering under Löfven skulle kunna innebära? I synnerhet med tanke på de planerade skattehöjningar, som Sossarna alltid har. Ty det var precis så, som Socialdemokraterna tidigare gjort. Skattebördan över svenskarna, har ständigt höjts av Sossarna, så att svenskarna var tvungna att välja mellan att sänka sin levnadsstandard, eller skuldsätta sig. Och det är det som lett till de kraftiga ökningarna av de svenska hushållens skuldsättning. 

Med detta satt i perspektiv, så förstår man varför småföretagare har det så svårt. Man förstår även varför landsbygden dör. Och varför ingen vettig tillväxt sker. Det finns helt enkelt inget sparkapital! Utan sparkapital, blir det inga investeringar. Och utan investeringar, så blir de inga jobb, och ingen tillväxt. Ingenting blir gjort! Den konsumtion som Riksbanken uppmuntrar till med sina artificiellt låga räntor, innebär även att svenskarna uppmuntras till att konsumera och skuldsätta sig istället för att försöka spara något, det lilla de har kvar efter skatt. Detta innebär att svenskarna redan har maxat ut sin konsumtion. Det finns alltså inget utrymme för att spara! Detta har tvärt om lett till hushållens dramatiskt höga skuldsättningsnivåer, då folk behöver köpa bilar, köpa bostäder och utbilda sig. Svenska folket är nu skuldsatta upp över öronen! Och det kan vi tacka Göran Persson och hans Socialdemokrater för! 

Följande två videor, också från Liberty Bullhorn, går igenom allvaret i läget idag. Alltså arvet efter Göran Persson. 

Hushållens skuldsättning finns inte med hos Blogger, följ länk (https://www.youtube.com/watch?v=narEYkEYAdg).

Inför valet 1998, så hade Perssons Sosseregering inte hunnit vända statsfinansernas röda siffror. Kritiken mot honom var stor. Men Persson var beredd att dela ut rejäla valfläsk lagom till valet. Efter en demonstration av 10 000 personer i centrala Stockholm, mot fastighetsskatten, lovade Perssons Sossar tillsammans med Centerpartiet att sänka fastighetsskatten. Men detta skulle visa sig vara ett bedrägeri i sig då beräkningsgrunderna ändrade sig samtidigt, så att fastighetskatten, faktiskt ÖKADE i praktiken! 

Ett annat sätt som Göran Persson försökte locka väljare var genom att dela ut mer barnbidrag till familjehushållen. Efter att kraftigt ha beskattat Sveriges alla barnfamiljer skulle de alltså få en bråkdel tillbaka. Detta skulle bli ytterligare ett sätt för Socialdemokraterna att erövra mer makt över familjen. Men trots all valfläsk och lurendrejeri, så skulle Socialdemokraterna kollapsa i valet. 

Socialdemokraterna skulle nästan tappa 9% av väljarstödet! De skulle kollapsa från 45,3% (1994) till 36,4% (1998). Ett annat parti som också skulle drabbas hårt blev Centerpartiet, uppenbarligen för deras usla samarbete med Sossarna. Olof ”Åsa-Nisse-marxisten” Johansson skulle fly det sjunkande skeppet och lämna över ansvaret till Lennart Dalèus, som dessvärre var inte särskilt mycket bättre. 

Folkpartiet som varit ljumma i sin kritik av Socialdemokraterna tappade också något. Partiledaren Bengt Westerberg som hade ambitionen att regera tillsammans med Sossarna, hade nu ersatts av Lars Leijonborg. Moderaterna skulle gå framåt, men bara något. 

De stora vinnarna blev istället Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Under mandatperioden hade vänsterns partiledare fått utstå en del ”skrönor” från vittnen som hade sett Schyman i en del pinsamma situationer, bland annat i en biografsalong. Medierna, som annars brukar vara snabba med att publicera alla detaljerna kring pinsamma fylleskandaler med politiker, valde dock att lägga locket på. Istället fick Schyman ta time out och komma ut med sina problem med alkoholen. På det sättet kunde media lyfta upp vänstern till rejäla siffror på över 11%. Kristdemokraterna kunde å sin sida fylla i ett tomrum som fanns inom svensk politik. Och lyckades samtidigt få med sig missnöjet mot regeringen och nådde också över 11%. 

Miljöpartiet skulle få det desto svårare med sitt budskap och backa något, men ändå kunna hålla sig kvar i Riksdagen med nöd och näppe. Ny Demokrati å sin sida gjorde ett sista försök att ta sig in i Riksdagen, men misslyckades stort. Strax efter valet skulle partiet läggas ner. 

Men trots Göran Perssons stora misslyckande i valet år 1998 skulle han ändå få fortsätta att regera. Sossarna kunde dock inte längre luta sig mot de små vänsterliberala mittenpartierna. Istället skulle det bli hos MP och V som Persson skulle få söka stöd för sin socialistiska politik. 

Göran Persson. 

En ung Göran Persson (S).

Hans Göran Persson var själv född år 1949. Han var det yngsta syskonet av fem barn till Karin Persson (född Jonson) och Thomas Persson. Information om Göran Perssons släkt är mycket knapert. Men vi vet dock att hans kusin Mikael Sjöberg, har också varit högt uppsatt inom den socialdemokratiska hierarkin. Idag jobbar han dock som generaldirektör för Arbetsförmedlingen.  Redan som ung skulle den blivande Socialdemokratiske partiledaren Persson bli känd som snattare, då han inte kunde hålla sig från att plocka på sig godis han inte hade betalat för. År 1969 gick Persson ut Ebersteinska gymnasiet (som då hette Teknis i Norrköping). Lumpen gjorde han sedan i P 10 som handräckningsman. Ifall detta berodde på Perssons brister i intelligens och fysik, eller om det snarare hade att göra med medvetna försök till att få sig en frisedel vid mönstringen är oklart. 

Vidare skulle Persson studera sociologi vid Örebro universitetet. Han skulle dock inte hinna avsluta sina studier. Ty det var då som student som han blev ombudsman för SSU år 1971. Strax därefter blir han studiesekreterare åt ABF. Och mot slutet av 70-talet är han engagerad i skolstyrelsen i Katrineholms kommun. Under den här tiden skulle han träffa sin första fru, Gunnel Persson (född Claesson). 

Vid Socialdemokraternas valförlust 1979 skulle han för första gången väljas in i Riksdagen. Dock skulle han inte stanna där längre än mandatperioden. På 80-talet skulle han återigen engagera sig i kommunpolitiken. År 1985 skulle han till slut väljas till kommunalråd för Katrineholms kommun. Det är egentligen här han skulle visa att han var en maktmänniska, som tyckte om att centralisera så mycket makt som möjligt till sig själv. Detta ledde till att han oftast fick igenom sin vilja, även om det skulle betyda att köra över folket. Detta lade man märke till inom partiledningen. Och år 1989 skulle Ingvar Carlsson plocka in Persson in i hans regering. Eftersom Persson hade mycket erfarenhet av skolsystemet i Katrineholms kommun, så fick han då bli skolminister under Ingvar Carlssons regering. 

Vid valet 1991 skulle han återigen väljas in i Riksdagen. Men i och med Sossarnas valförlust, så skulle han samtidigt förlora sin post som skolminister. Men inom oppositionen, så skulle Persson målmedvetet klättra upp inom Socialdemokratin. Till slut så skulle han dyka upp som finansministerkandidat inför valet 1994. Det var då Perssonplanen skulle få se dagens ljus. De skattehöjningar som lovades innan valet, skulle till slut bli än högre efter valet. 

Det var under sin tid som finansminister som Persson till slut skulle lämna sin första fru, Gunnel. Istället skulle han gifta sig med den socialdemokratiskt engagerade radikalfeministen Annika Barthine. 

Knappt ett år efter valet var det redan tänkt att Ingvar Carlsson skulle ersättas som ledare för Socialdemokraterna. En kvinna vid namn Mona Sahlin sågs som kronprinsessan. Men det alternativet skulle försvinna i och med Tobleroneaffären (mer om detta i nästa avsnitt, Del 8). Jan Nygren och Ingela Thalén, tackade också nej till att ersätta Ingvar Carlsson som partiledare, och därmed även Statsminister. Många av de andra möjliga kandidaterna hade redan dött i Estoniakatastrofen. Därmed blev Göran Persson det självklara valet. 

Den 16 mars 1996 utsågs Göran Persson till partiledare för Socialdemokraterna. Och 5 dagar senare tog han även över posten som Statsminister efter Ingvar Carlsson. Till finansminister i sin nya regering, skulle Persson utse Erik Åsbrink, den socialistiska skurken som numera arbetar åt Goldman Sachs. Det är inte så konstigt att maffiagubben, Åsbrink, skulle hjälpa bankmaffiorna ta över ägandet av den privata bostadsmarknaden via den växande bostadsbubblan och de svenska hushållens ständigt ökande skuldsättning under Perssons regering. 

Persson och Åsbrink skulle med hjälp av den dåvarande Riksbankschefen (och Bilderbergaren), Urban Bäckström, år 1999 göra Riksbanken mer ”självständig” från Riksdagen. 

Ambitionen kan tyckas varit nödvändig, med tanke på hur Sossarnas påverkan i ekonomin drabbat den svenska kronan hårt, särskilt sedan Sverige lämnade guldmyntfoten. Men även om man tagit bort den politiska påverkan över Riksbanken, har man inte tagit bort den infektion som är Stockholmsskolan och den Keynesianism som den förespråkar. I praktiken har inget förändrats med Riksbanken sedan den blev ”självständig” och precis som The Federal Reserve i USA, blivit en kvasi-Statlig verksamhet. Det enda som har förändrats, är att den har blivit mer hemlig. Vi vet inte vilka som väljer Riksbanksledamöterna, eller hur Riksbankschefen utses. 

Till näringsminister skulle Göran Persson utse, sin gode kollega och fackpamp, Björn Rosengren, som år 1999 skulle delta i Bilderbergmötet i Portugal. Rosengren gjorde sig även mycket känd som en stark kritiker av nationalism. Året därpå skulle Perssons utrikesminister Leif Pagrotsky också delta vid Bilderberg, den gången i Belgien. 

De röda siffrorna och det dåliga opinionsstödet skulle förfölja Persson en bra bit in på 90-talet. Då fanns det tillslut en sak som Göran Persson kunde göra. Ett bottenlöst svek mot landets pensionärer. Inte nog med att de svenska hushållens skuldsättning skulle höjas rejält till följd av artificiellt låga räntor och Perssons vansinniga skattehöjningar. Men för att täppa till luckorna i ekonomin, och omvandla de röda siffrorna till gröna, så skulle Persson genomföra det som bör betraktas som en öppen stöld av Sveriges pensionärers pengar! Den så kallade pensionsbromsen. 

Redan efter 90-talskrisen uppstod diskussionen om hur man skulle gå till väga för att förändra pensionssystemet. Denna diskussion, i kombination med den ekonomiska krisen, skulle Persson utnyttja för att genomföra sitt stora svek mot pensionärerna. 

Efter valet 1998 skulle Persson inleda en process för att genomföra den så kallade pensionsbromsen. Vid år 2000 då det hela var genomförd, hade Göran Persson personligen stulit 260 miljarder kronor från pensionärerna! 

Här följer ett citat från Sveriges Pensionärers Riksförbund (SPRF) om pensionsbromsen:

”Omkring år 2000 överfördes totalt ca 260 miljarder kronor från AP-fonden (buffertfonden) till statskassan. Bakgrunden var ett riksdagsbeslut baserat på princippropositionen 1994 om det nya pensionssystemet. Sådana överföringar motiverades bl.a. med att det nya pensionssystemets konstruktion ställde mindre krav på buffertfond, bl.a. genom den restriktion för pensionsuppräkningarna som följsamhetsindexeringen kunde medföra. Ytterligare motiv var viss omfördelning av betalningsansvaret mellan fonden och statskassan, något som statskassan dock kompenserats för genom införande och höjning av andra arbetsgivaravgifter. Ett uttalat villkor för framtida överföring var dock att den inte skulle få äventyra en betryggande fondstyrka.

År 1998 fattade riksdagen ett mera definitivt beslut om det nya pensionssystemet bl.a. om införande av ytterligare en restriktion för pensionsuppräkningen, nämligen den automatiska balanseringen (bromsen). Det beslutet ställde helt nya och större krav på buffertfondens storlek. Märkligt nog fattade man samtidigt beslut om att försvaga fonden genom att fullfölja tidigare intentioner att överföra medel till statskassan.  Man började med 45 miljarder kronor för vartdera året 1999 och 2000 och ökade sedan på så att totalbeloppet blev ca 260 miljarder kronor.”

Sanningen är dock att dessa pensionärer var med och röstade för detta system under Erlanders tid. Staten hade redan beslagtagit pensionärernas pengar redan då. Det enda Göran Persson egentligen gjorde var att bekräfta stölden via en bokföringsmanöver. Ty det var då, under Erlanders tid som, APF-systemet startades. Det var även då arbetsgivaravgiften infördes. 

Det är det ironiska i det hela. Dessa unga arbetande killar och tjejer köpte socialdemokraternas löften om ”trygghet” på 50- och 60-talet. De förlitade sig på att ett kollektivt system, kontrollerad av några få socialister som, skulle fördela pengarna ”rättvist”, som skulle bli ett fungerande system, som dessutom ingen skulle utnyttja, och absolut ingen politiker skulle beslagta i kristider. 

Men faktumet är att makt korrumperar. Och ju mer pengar och makt du ger till en politiker eller en maktmänniska, så kommer den politikern till slut att utnyttja den. Det har att göra med människans natur. Människans arvsynd. Den gudlösa vänstern som förnekar Gud, vill att även du ska bli lika blind, för att du därmed ska kunna tro att de kan vara goda människor, och att du kan ge dem dina pengar och makt över dig, utan att de på något sätt ska utnyttja ditt förtroende. 

Dagens pensionärer måste faktiskt våga inse att de har blivit blåsta sedan de var unga och röstade på Sossarna. De måste svälja sin stolthet, och inse hur mycket skada deras dumdristiga tillit till Staten och ett gäng socialister har kostat dem. Deras barn är nu bland de mest skuldsatta i världen. Och detta är också ett Socialdemokratiskt verk. Det är detta som svenskarna faktiskt har röstat på. Vilken framtid lämnar pensionärerna sina barnbarn? Ingen. Ty redan under Göran Perssons tid, så är läget redan ganska kört. Perssons bubblor är här. Och med skulderna som den vuxna svenska befolkningen bär med sig, finns det inte någon större chans längre att Sverige klarar av att förbli en modern välfungerande välutvecklad i-land. Sannolikheten är snarare det motsatta. 

Maktmänniskan. 

Bosse Ringholm (S).

Göran Persson hade den snabbaste omsättning av ministrar som Sverige någonsin haft. Och han tvekade inte heller på att tillsätta ministrar utan erfarenhet. På det här sättet kunde han koncentrera mycket makt åt sig själv. Ett tydligt exempel på detta var när Persson utsåg Bosse Ringholm till posten som finansminister år 1999. Ringholm som hade fått underkänt i skolan, i både matematik och engelska, skulle alltså få bli Sveriges finansminister… Denne Ringholm var dessutom en rabiat socialist som SSU-ordförande och som dessutom öppet stödde de kommunistiska regimerna i Vietnam och Kambodja. 

Perssons ledarstil var också ganska brutal och han utnyttjade gärna flera tillfällen till att utöva härskarteknik över andra. 

Han såg även till att slå ihop alla olika departement till Regeringskansliet. Detta innebar att ministrarna fick mindre att säga, och att mer makt centraliserades hos Statsministern Göran Persson. På det sättet kunde Persson själv kontrollera och påverka tillsättningen av tjänstemän inom de olika departementen och även hur budgeten fördelades inom departementens olika enheter. 

Göran Persson, socialist och landsförrädare som han är, var en varm anhängare av EU. Och skulle tidigt deklarera att Sverige skulle ansluta sig till Euron. År 2001 blev Sverige EU-ordförandeland. Då skulle Persson ta över posten som Ordförande för EU. I samband med detta skulle han få åka till Nordkorea som representant för EU. Men detta kunde knappast ses som någon tillfällighet. Då Sverige var det första landet i väst att direkt erkänna Nordkorea. Och det enda landet i väst som tidigt upprättade en ambassad i den kommunistiska diktaturen. 

Perssons möte med diktatorn Kim Jong Ill är ett kapitel för sig. Det är då en hård diktator får möta en mjuk diktator med socialismen som gemensam nämnare.

Strax efter hans återkomst från Nordkorea, var det dags för Göran Persson att bjuda in till Bilderbergmöte. Platsen som gällde var Stenungsund, strax norr om Göteborg. Besökarna för Sveriges del blev, utöver Göran Persson själv som inte fanns med i den ursprungliga listan, Percy Barnevik (ABB), Kusinerna Wallenberg (både Jacob och Marcus), Tom Hedelius (Handelsbanken), Leif Johansson (Volvo), Lars Ramqvist (Ericsson), Michael Treschcow (Electrolux) och socialdemokraternas Leif Pagrotsky (utrikesminister). 

Media i Sverige skulle lägga locket på. De få demonstranter som fanns på plats stämplades direkt som ”högerextremister”. 

Jämför detta med EU-toppmötet bara några dagar senare i Göteborg, där media gav maximal uppmärksamhet. Och den svenska stenkastarvänstern visade sin allra vidrigaste sida till hela världen. Då var helt plötsligt stora massor av yrkesdemonstranter på plats, och även media följde med på hela spektaklet, samtidigt som vänsterextremisterna fullständigt krossade centrala Göteborg.

År 2001 fanns mycket på dagordningen hos den globala eliten. Man var intresserad av att ta del av den lukrativa opiummarknaden i Afghanistan. Göran Persson ville gärna få in fler intäkter. Och uppenbarligen hade han inte heller något emot att delta i ett knarkkrig för att få in en del av knarkpengarna. Även Euron fanns på agendan. Och där hade Persson varit mycket tydlig, redan från början. Vad gäller vapenhandeln, var det samma process som under Olof Palmes tid som gällde. 

Och precis så blev det. Efter terrorattackerna den 11 september följde Sverige med in i opiumkriget i Afghanistan. Utökade samarbeten med NATO, och inte minst med USA i diverse utrikespolitiska illdåd. 

Statsminister Persson i charmoffensiv inför valet 2002.

Med alla dessa kriminella handlingar och bedrägerier, kunde Statsminister Göran Persson tillslut vända siffrorna till gröna. Han skulle även ha råd att dölja arbetslösheten med subventionerade jobb för att få ner arbetslösheten lagom till valet 2002. Det hade inte varit lätt, särskilt efter IT-bubblan sprack och Ericsson tvingades varsla många. Persson hade även själv fått hjälp av Public Service under mandatperioden, för att höja sitt eget varumärke. Med hjälp av lite PR och de nya gröna siffrorna kunde Persson få upp stödet för Sossarna inför valet.

I valet 2002 pågick en het debatt mellan Göran Persson och Moderaternas Bo Lundgren om skatterna och arbetslösheten. Lundgren utmanade Persson på många punkter. Men Public Service hade förberett en smäll mot Moderaterna som skulle skaka om hela partiet. 

Det så kallade Valstugereportaget skulle sänka Moderaterna i ett Sverige, där ”antirasismen” var den nya Statsreligionen. Detta skulle slå hårt mot Moderaterna, men det var inte alla moderater som blev ledsna. Många inom partiet såg detta som en möjlighet att en gång för all rensa ut de sista spåren av konservatism ur partiets ledning. Och så skulle också ske. 

Desto slugare var Lars Leijonborg och hans Folkparti. De kom med krav på språktest för invandrare. Efter valet skulle detta så klart vara bortglömd. Men det viktiga för dem var att de fick många röster i valet. 

Naturligtvis tappade M stort, samtidigt som FP ökade ungefär lika mycket. Persson lyckades väl med sin kampanj att lura svenska folket än en gång. Socialdemokraterna hamnade tillslut på 39,85%. På valnatten förklarade Göran Persson att Socialdemokraterna var och skulle förbli den dominanta politiska kraften i Sverige, då de låg på 40% under valnatten. 

I övrigt blev det inte så många större förändringar. KD tappade något. V tappade något mer (efter talibantalet). Centern ökade något samtidigt som MP ökade några decimaler. 

Efter valet var dock läget fortfarande oklart. Det fanns en möjlighet för en mitten regering. Men förhandlingarna kollapsade. Persson och hans Sossar skulle alltså få fortsätta att regera Sverige. 

Anna Lindh (S).

Ytterligare en Bilderbergare inom Perssons Sosseregering var Anna Lindh. En personlig favorit hos eliten, då hon var en varm anhängare av globalismen, och inte minst EU. Men främst för att hon var aktiv med att dra fram globalisternas kronjuvel, nämligen Agenda 21.

Hon var även en hycklare av rang! Idag är det nämligen känt att Sverige även deltog i kriget i Irak. Samtidigt som Sverige hjälpte USA med att bomba Irak, efter lögnen om ”massförstörelsevapen”, så kritiserade hon USA för sitt påbörjade krig mot Irak. Det kriget som hennes egen regering alltså deltog i. 

Nej:et till Euron blev ett stort misslyckande för Person.

2003 var det dags för folkomröstning om Euron i Sverige. Här tog landsförrädaren Anna Lindh spetsen i sin hets för EU och mer globalism. Sverige skulle till varje pris ha Euron om Sossarna skulle få bestämma. Men valet blev ett stort misslyckande för Sossarna och Persson. I synnerhet med tanke på att Anna Lindh mördats mitt under valrörelsen, och Sossarna mjölkade ur vart enda tår under de få dagar som var kvar för att försöka få fram ett JA till Euron, på det mest ohederliga sättet! Men det ville sig inte. För första gången vågade svenskarna säga ifrån diktator Persson. 

2003 skulle även Persson göra slut med radikalfeministen Annika Barthine och istället gifta sig med Anitra Steen, också hon Sosse och då VD för Systembolaget. 

Men ytterligare ett bakslag skulle komma med Tsunamikatastrofen året därpå. 2004 skulle även de fyra borgerliga partier inleda en valallians. Sakta men säkert började folk tröttna på diktator Persson. 

2005 återvaldes han dock till partiledare av kongressen och var Sossarnas självklara Statsministerkandidat. 

I valet 2006 skulle FP drabbas av en dataintrångsskandal. De skulle då backa en hel del. Desto bättre skulle det gå för M som nu hade rensat ut alla konservativa kvarlevor. KD hade svårt att profilera sig med sin nye partiledare Göran Hägglund och tappade en del röster. Centern skulle gå framåt något. Efter skattefiffel, skulle Schyman avgå som ledare för vänstern. Hon skulle ersättas av kommunisten Lars Ohly, som också skulle se till att VPK tappade. MP skulle å sin sida öka några decimaler till. 

Men allt som allt skulle den borgerliga Alliansen samla tillräckligt med stöd för att kunna tvinga bort diktator Persson och hans Sossar. 

Göran Persson valnatten 2006.

Direkt efter valet förklarade Persson att han tänkte avgå som partiordförande och gav partiet i uppdrag att söka en ny partiledare. Sossarna hade nu åter tappat stöd och hamnat på omkring 35%. Alliansen hade gått segrande ur valet och den nye Statsministern skulle bli Moderaternas Fredrik Reinfeldt. 

Efter sin avgång som partiledare för Socialdemokraterna år 2007, så skulle Persson ta över som konsult åt JKL. Där samarbetar han främst med BAE-systems och har fortfarande många kontakter inom vapenindustrin. Med den insider-info som han har, är det inte så konstigt att han nu jobbar som konsult. Persson skulle 2008 även ta över posten som styrelseordförande för Statliga Sveaskog. Sedan dess har Persson även engagerat sig i kampen mot så kallad ”rasism”, för att befläcka sin politiska motståndare, och motståndare till globalism och socialism. Han skulle även senare engagera sig mot det så kallade ”klimathotet”. 

Slutsats. 

Göran Persson kan ha varit den mest brutala och hänsynslösa ledare som Sverige någonsin valt till Statsministerposten. Men anledningen till att han fick ta över var just för att han var som han var. Ingen annan ledare skulle ha kommit undan med de lögner, svek och förkrossande överkörningar av svenska folket. Än idag finns det hjärntvättade svenskar som ser honom som en god ledare. Precis som det finns många kommunister som hyllar Lenin, och nationalsocialister som hyllar Hitler. Men dessvärre är de flesta helt ignoranta över det svek och stöld som Persson begick under sin tid som Statsminister. Med öppna armar skulle Persson 2004 välkomna EU:s expansion och den organiserade kriminaliteten från öststatsligor som skulle följa med detta. 

Göran Persson hade jobbat stenhårt för Bilderbergarnas önskemål och emot svenskarnas intressen. Stölden från pensionärerna saknar motstycke i modern tid. För att inte nämna den kraftiga höjningen av de svenska hushållens skuldsättning. 

Efter 90-talskrisen hade Sverige en möjlighet att starta om. 90-talskrisen var marknadens reaktion mot Socialdemokraternas vansinniga ekonomiska politik redan under Olof Palmes tid. Men istället för att befria svenskarna efter denna hårda prövning, såg Persson till att fortsätta i samma socialistiska spår med skattehöjningar, åter nya bubblor och en befolkning i skuld som förmodligen aldrig mer kommer att kunna ta sig ur denna skuldsättning. Persson har försatt svenskarna i evig skuld. I slutändan, när Perssons bubblor väl spräcker, och marknaden reagerar, så kan Sverige mycket väl omvandlas till den bananmonarki som många redan deklarerat att den är. 

Persson var talangfull när det gällde att få igenom sin vilja, även trots att han kunde ha folket emot sig. Det var hans starka sida. Hans förmåga att kunna köra över folket, och ändå klara sig undan kritiken nästan oberörd. Han var i praktiken en diktator vald av intet ont anande svenskar, som svalde vart enda lögn som Sossarna kunde föra fram år in och år ut. 

NEJ-sidans seger i Euro-valet år 2003 var egentligen Perssons första stora nederlag. Och det ögonblicket kan ses som början till slutet för Persson. 2006 hade folk tröttnat på diktatorn. Då valde man en annan socialistisk Allians under Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt hade kopierat Sossarnas politik och satt ett nytt ansikte framför den. Inga av de hoten som Persson skrämde folket med infriades efter valet 2006. Tvärtom har status quo behållits. Ingen verklig förändring skedde. Det förändringar som skulle ske, skulle förbli kosmetiska. Sverige är än idag ett av länderna med högst skattetryck på hela planeten. 

Efter Göran Perssons tid som Statsminister, skulle Socialdemokraterna inleda en ökenvandring. Ledarskapet för partiet skulle dock hamna hos ytterligare en landsförrädande Bilderbergare, som vanligt. 

Övriga Källor: 

Riksdagens protokoll 1995/96:44.  

Riksdagens protokoll 1995/96:76. 

Riksdagens protokoll 1995/96:110. 

Sveriges Pensionärers Riksförbund: Återbetala pengarna till AP-Fonden!