NATO-vänliga SvP lägger ner. Ändå menar etablissemanget att nazismen är ett ständigt ökande hot mot Sveriges säkerhet.
I söndags signerade Peter Wolodarski en artikel där han och hans tidning ville påminna om det ständiga hotet från nationalsocialister. Exakt samma dag kom nyheten om att SvP lägger ner. SvP är som bekant förre detta Folkfronten som bildades av samma medlemmar som la ner Nationalsocialistisk Front (NSF). Även om SvP försökt anstränga sig för att inte längre klassas som samma parti som NSF, så var partiprogrammet i princip identisk.
Efter att de hetsat svenskar till att åka ner till Ukraina för att stödja nationalsocialister i Kiev och hjälpa NATO/EU/USA i sin geoplitiska kamp mot Putin tappade de snabbt stödet. Inte nog med att de stöttade fascisterna inom Kiev-juntan. De skickade svenskar ner för att kriga. SvP var redo att offra svenskt blod för NATO:s sak.
Följer man Flashbacktråden om partiet framgår det tydligt att partiet inte ändrat inställning i Ukrainafrågan, trots deras senaste populistiska utspel i frågan. När stödet uteblev, såg de sig tvugna att lägga ner partiet.
Intressant nog har Peter Wolodarski och DN visat upp sitt fulla stöd till samma nazister i Ukraina. Och ja även svenska nazister. Lägg gärna till SVT, SR, SvD, TV4 och Expressen. Aftonbladet kan också räknas till denna lista, även om de i början var tveksamma till detta.
Aftonbladet skrev först kritiskt och problematiserade Västs stöd till fascister i Ukraina. Aftonbladet tog alltså en klassisk vänsterställning till att ifrågasätta rena fascister. Men det ställningstagande var kortvarig.
I vintras, på Folk & Försvar, i Sälen, så hade Anders Lindberg lärt sig sin läxa. SÄPO/UD hade tagit honom i örat. Inget mer kritik från Aftonbladet mot Kiev-juntan skulle ske. Lindberg var glasklar med hur Aftonbladets redaktion hade lurats av Putins propaganda, att de gick med på att kritisera nazisterna i Ukraina. Men det skulle aldrig ske igen. Aftonbladet skulle ställa sig in i ledet.
Vad som Wolodarski, DN, eller Aftonbladet än må säga så har Sverige idag inte ett nazi-problem. När nazismen var som farligast i Sverige, var när man pratade allra minst om den. På 50-talet när Tage Erlander släppte in CIA för att träna, finansiera och beväpna svenska nazister (Sveaborg), och då Erlander släppte in "roddarna" i partiet, då nazister och fascister fick höga poster inom SAP, var nazister betydligt farligare.
Etablissemanget i Sverige ser nazister i Sverige som paria. Men de ser inte på nazister i Ukraina som paria. Etablissemanget i Sverige och i väst är beredda att gulla med och stödja nazister och deras sak i Ukraina. Om etablissemanget anser att de har något att vinna på att stödja svenska nazister, så kommer de att göra det. Så sånt här kan vända, och det kan vända fort.
I Ukraina har nationalsocialister kunnat flytta fram sina positioner väldigt snabbt. Samma utveckling kan ske i Sverige. Men en sak är säker. Om nazismen skulle bli ett verkligt hot i Sverige, skulle DN, Aftonbladet och Wolodarski bli de allra sista som skulle uppmärksamma det.
Intressant nog tar Wolodarski i sin artikel upp ABB:s anläggning i Sunnansjö som en motpol till Sveriges idag enda kompromisslösa nationalsocialistiska organisation SMR (Svenska Motståndsrörelsen), som märkligt nog är på väg att skapa en egen parlamentarisk gren. Det som Wolodarski inte nämner är att Asea (gamla ABB) hade svastikan som företagslogga på 30-talet.
Samma regering som anklagar konservativa svenskar för att vara "nyfascister", delar ut miljardbelopp till riktiga fascister i Ukraina. Ja, miljardbelopp. Statsministern Stefan Löfven befann sig i Ukraina igår för att träffa den fascistiska Kiev-juntan. Och då behövdes det faktiskt inte ens en tång för att ta i kriminella massmördare. Löfven sträckte gladeligen ut sin hand till Yatsenyuk och Poroshenko.
Löfven tar gärna i massmördaren, Yatsenyuks, hand. (Tång behövdes ej).
Löfven tar även gärna i fascisten, Poroshenkos, hand. (Tång behövdes ej).
Efter mötet presenterade regeringen för media att man skulle ge ett "lån" (skänka pengar) till Ukraina bestående av hela 860 miljoner kronor. Utöver det fortsätter Sverige att dela ut bistånd till Ukraina på 220 miljoner (årligen) som går via Sveriges kriminella biståndsorganisation SIDA. För snart 4 år sedan skröt Dagens Nyheter stolt om hur SIDA var instrumentell för att styra den arabiska våren i önskad riktning, för att avsätta regeringar som på något sätt varit olydiga mot makterna i väst.
Så 860 miljoner SEK i "lån", plus 220 miljoner SEK i "bistånd", plus en icke-känd summa pengar från SwedBank innebär att vi snackar om miljardbelopp som går direkt från Sverige in i Kiev-juntans fickor. Med andra ord för att finansiera inbördeskriget i Ukraina.
Intressant är att kommunisterna (VPK) hade lurats till att finansiera Borotba, en ukrainsk organisation som stod på Novorossiyas sida i Ukrainas inbördeskrig, via bistånd. Aftonbladet såg dock till att uppdaga finansieringen och det faktum att Borotba står på "fel" sida i konflikten i Ukraina. Enligt de europeiska myndigheter med översyn i bistånd, så menar man dock att inget tyder på att de svenska kommunisterna varit medvetna om Borotbas ställningstaganden.
Borotba hade bara sagt sig vilja bekämpa fascismen och verka för feminism, HBTQ-frågor och genusfrågor. Samma sak gäller Kiev-juntan som får pengar från Löfven. De säger sig vilja stå upp för feminism, HBTQ-frågor och genusfrågor. Uppenbart är dock att varken Borotba eller Kiev-juntan lagt krafterna på dessa frågor. Utan är snarare beredda att säga precis vad som helst för att lura till sig pengar från dumsvenskarna.
Trots allt detta kommer dock svenska debattörer att fortsätta att försvara SIDA och "biståndet" som kommer från Sverige, summor som ligger i miljardklassen. Pengar som går direkt in i fickorna hos korrupta ledare, diktaturer och rena rama terrorister runt om i världen. Att inse att de flesta fattiga länder är betydligt rikare vad gäller naturtillgångar, och att investeringar skulle göra mycket mer för fattiga än "bistånd" är ju otänkbart. Då skulle Sverige och länder i Väst förlora ett vapen, en styrningsmekanism som används mot fattigare länder. Det är det "bistånd" handlar om egentligen.
Därför är det också en prioritet för Löfvens regering att prioritera "bistånd" i miljardklassen, samtidigt som ladan här hemma är tom.
Poliskåren åkte med en piketstyrka in till en mindre ort utanför Landskrona och SWAT:ade en bloggare som skriver om korrupta poliser som säljer vapen till kriminella i samhället! Detta är fakta som även etablerad media tvingats skriva om! Corruptio har även avslöjat frimurare inom poliskåren och flera oegentligheter.
Men nu anklagas han för HMF, "förolämpning" (tror de menar ärekränkning), förtal, brott mot PUL, ofredande och förgripelse mot tjänsteman. Ni kanske minns att jag skrev om Corruptio iom Aschbergs personliga vendetta mot honom som avlöstes i programmet Trolljägarna.
Jag har ett antal kommentarer till detta.
1. Om inte jag minns fel är ofredande och förgripelse mot tjänsteman gammalt skåpmat.
2. Brott mot PUL har inte Corruptio begått. Han ansöker om att få ut uppgifter från domstolar, precis som vem som helst kan göra. Därför är även LexBase fullt legitimt (trots vad vissa rättshaverister må hävda). Corruptio har inte samma arbetsmetod som Aschbergs kompisar i ResearchGruppen. Den saken är klar.
3. HMF-lagen och ärekränkningslagen är de två största hoten mot yttrandefriheten som finns! Dessa används som gummiparagrafer för att tysta ner meningsmotståndare!
4. Förtal. Ja, kan Corruptio ha överdrivit något och förtalat någon? Ja det kanske är möjligt. Jag vet inte. Men i så fall så driver man igenom en rättsprocess! MAN SKICKAR INTE EN INSATSSTYRKA MOT NÅGON SOM ANKLAGAS FÖR FÖRTAL!
Men vad handlar just det här fallet om? Corruptio har länge skrivit om korrupta polischefer, frimurare, vapenhandel och allmän korruption inom poliskåren. (Förövrigt något som uppskattas av vanliga hederliga poliser, som faktiskt tillhör yrkesgruppen som är mest rädd för sina chefer, enligt en undersökning publicerad hos TV4).
Här skriver jag vad jag tror.
En korrupt hycklande socialistisk skurk blev nyligen vald till ny Rikspolischef. När det offentliggjordes att Dan Eliasson skulle bli ny Rikspolischef, så ökade så klart sökningarna på honom. Men få skulle så klart granska honom som Corruptio. Under Socialdemokraten, Thomas Bodströms tid vid makten som justitieminister, var Eliasson inblandad i Grimslövshärvan, då det avslöjades att polisen sålt vapen till kriminella gäng. Bodström såg till att lägga ner alla försök till förundersökningar. Och Eliasson hjälpte honom. Vi får även lära oss att Eliasson även har ett antal liv i sitt samvete. Detta skrev Corruptio.
Nu är Eliasson Rikspolischef, och en annan Socialdemokrat, Morgan Johansson, är justitieminister. Att Sveriges poliskår nu väljer att SWAT:a Corruptio, är bara ytterligare ett exempel på den Socialdemokratiska fascistiska kängan som trycker ännu hårdare på svenska folkets ansikte. Detta är inget vi kan acceptera! Om inte Corruptio kan kritisera och granska Rikspolischefen, så bör vi sluta kalla Sverige för en rättsstat! Ty det är att ljuga för oss själva. Inse vilken korrupt kloaksamhälle Socialdemokraterna har mödosamt byggt upp efter flera generationer.
Holland har inte helt oväntat, valt att lägga locket på gällande granskningen av vad som hände med MH17-flyget. Detta skriver den holländska tidningen, Elsevier, om.
Det finns alltså känsliga detaljer som inte kommer att publiceras från granskningen, bland de 16 dokument gällande MH17. Elsevier gjorde en ansökan under Freedom of Information Act för att få fram uppgifterna från de 16 dokumenten. De ska dock inte få några uppgifter då Hollands justitiedepartement valt att hemlighetsstämpla dokumenten.
De länder som ingår i JIT (Joint Investigation Team) granskningsteamet, är Holland, Ukraina, Australien och Belgien. Många frågar sig varför Belgien finns med. Uppenbart är att de representerar NATO. Ryssland som är en av de anklagade får dock inte vara med i JIT. Nu protesterar även Malaysia som gärna vill vara med.
Anledningen som Holland anger för att inte offentliggöra de hemlighetsstämplade dokumenten är på grund av känsliga uppgifter. De fyra JIT-länderna som ingår i granskningsteamet har kommit överens om att om bara en av parterna anser att man ska hemlighetsstämpla dokumenten, så ska man göra så.
Till tidningen Malaysia Today säger en holländsk medborgare, Jan Fluitketel:
"Hur kan Ukraina, som är en av de anklagade parterna, få ett sådant erbjudande?"
Hollands justitiedepartementet anser dock att de internationella relationerna inom JIT är mycket viktigare än att offentliggöra uppgifterna. Därför är det Holland och inte Ukraina själva som valt att lägga locket på.
Uppgifterna stämmer även bra överens med spekulationerna, om att Holland skulle ha fått delar av sitt guld tillbaka för att aktivt lägga locket på, gällande granskningen i fallet MH17. Alltså kommer de drabbade holländska medborgarna förmodligen aldrig få veta vad som hände deras nära och kära i MH17, då deras egen regering självmant valt att lägga locket på.
Nu efter Pentagons uttalande om att de inte kunnat hitta några belägg för General Lysenkos påståenden om att Ryssland skulle ha skickat artilleri och vapen över gränsen, hoppar NATO helt plötsligt in och hävdar för förtioelfte gången att "Ryssland har invaderat Östra Ukraina". Inga bevis för det har NATO ens haft hittills. Varken i våras, eller i somras eller nu under hösten. Givetvis tillbakavisar Ryssland uppgifterna.
Intressant hur Bonniersmedia, nu plötsligt börjat prata om psy-ops från Rysslands sida. Något som oppositionella i alternativ media tjatat om i åratal. Att USA och väst sysslat med detta. Men då skulle de så klart skratta åt folk. Men nu ska de minsann prata om "psy-ops" för att prata om Ryssland. Givetvis gäller det endast Ryssland, och inte USA eller NATO enligt dem. Men allt detta har ju sin anledning. Allt fler söker sig till alternativ media, och etablissemanget vill så klart varna för alternativ medias kritiska syn på NATO.
Samtidigt kör Public Service sten hårt på alla NATO:s påhitt, och agerar även Kiev-juntans språkrör i Sverige, med agenter som Elin Jönsson. Ingenting om vilka brott som Kiev-juntan faktiskt gör sig skyldiga till. Inget om att det faktiskt pågår ett våldsamt folkmord i Östra Ukraina. Kiev-juntan riktar sig inte mot militära mål. De riktar sig mot i första hand civila. De riktar sina attacker mot stadskärnor och skolor.
En annan aspekt är att Media tjatar om att ryska pansarvagnar rullar in i Östra Ukraina, samtidigt som de visar upp bilder på T-84 pansarvagnar, som endast tillverkas i Ukraina!!! Så media tror att ni är riktigt förbannat dumma i huvudet. De började tillverka T-84:or först 1999 i Ukraina. Och har bara sålt några till Thailand. Så Ukraina och Thailand är de enda länder som har dessa tanks i bruk. Men det är dom pansarvagnarna som dårarna i SVT visar upp så klart.
Som jag tidigare nämnt, är massvis med desertörer som lämnat den ukrainska armén, som nu gått över till att kämpa för Novorossiya. Generaler, och hela plutoner. Och dom får med sig vapen, artilleri, pansarvagnar, osv. De har även fått berkut och kosacker att ställa upp på Novorossiyas sida.
Ukraina har även stora problem med de som fortfarande är kvar i den ukrainska armén. Många är missnöjda med att de inte fått ut sin lön. De flesta vägrar dessutom skjuta mot sina egna landsmän. Endast de mest hänsynslösa fascister lyckas de få att gå med till fronten och skjuta ner skolor och stadskärnor. Och så ryktas det också om att ukrainska militärer smugglar pansarvagnar över till rebellerna. Så Kiev-juntan har väldigt stora problem.
En aspekt som är viktig att ha i beräkning, är att fascisterna i Kiev-juntan verkligen är fascister. De kallar sina landsmän i Östra Ukraina för "undermänniskor" och deras mest aggressiva anhängare har samma syn. Och det är alltså dessa kriminella psykopater som NATO stödjer, och som svensk media vill att vi ska stödja.
Jag vill inte göra det här blogginlägget allt för lång. Men lögnerna från media i väst är så extremt absurda att man måste åtminstone nämna lite av allt. Flyget MH17. En lögn från medierna i väst som anklagar Putin för att ha legat bakom. Fullkomlig lögn. Se gärna dokumentären The Untold Story om MH17. Vill inte gå in på det i detalj. Men det var i alla fall inte ens en missil som sköt ner MH17, som media i väst påstår. Man kan se detta på skottskadorna i planets rester. Jag tycker att den här bilden säger tillräckligt om händelsen.
Men nu till det som vi definitivt inte kommer att få från Elin Jönsson eller svensk media öht. Det är det som närmast kan beskrivas som ett folkmord i Novorossiya. Nu har en ung kvinna identifierats. Hon dog samtidigt som flera andra i byn Gorlovka, efter tung beskjutning från den ukrainska armén. Något som nu även bekräftats av OSCE. Hon och sin lilla bebis dog omedelbart efter att Kiev-juntan skjutit då hon gick i parken med sitt barn om armen. Hon hette Kristina och hennes lilla flicka hette Kira.
Tjejen, och hennes dotter nu identifierade.
I Lugansk använde Kiev-juntan sig av klusterbomber. Man riktade sig in i staden i närheten av en skola. I videon nedan ser man många döda, men också många halvdöda, precis efter attacken.
Det här är som sagt inget som Elin Jönsson kommer att rapportera om.
Ett nytt land i Europa är född. Novorossiyas flagga.
Ja, svensk media och större delen av västs media har pumpat på stenhårt med Kiev-juntans budskap om att Putin skulle skickat massvis med vapen och artilleri över gränsen till Östra Ukraina. NATO stödde för General Andrei Lysenkos påstående, men sa att de skulle undersöka uppgifterna själva.
Lysenko själv uppgav inga källor förutom att Ukrainas signalspaning hade upptäckt konvojerna som enligt uppgift levererade pansarvagnar och artilleri över gränsen. Men inga bevis mer än hans ord kunde visas upp.
John McCain med flera som själva har intressen i vad som sker i Ukraina, uttalade sig i den amerikanska senaten, att man skulle dra på med hårdare handelsembargon mot Ryssland, och att man borde även hjälpa Kiev-juntan med mer vapen och stöd.
Men nu konstaterar Pentagon att det finns absolut inget som tyder på att Ryssland över huvud taget forslat över vapen, pansarvagnar eller artilleri över gränsen till rebellerna i Östra Ukraina. Det stämmer helt enkelt inte. En nyhet som blev så klart en stor besvikelse för NATO, och som säkerligen inte kommer att uppmärksammas i svensk media.
Många som är kritiska till rebellerna i Östra Ukraina undrar hur det kommer sig att de kan vara så väl beväpnade. För det första, så är ukrainare över lag mycket väl beväpnade. Redan vid George Soros "Orange:a Revolution" 2004, så var det tal om att ta till vapen och kämpa. Då blev det inte så. Dessutom har rebellerna fått mycket stöd från berkut och inte minst kosackerna som lojalt ställt upp på rebellernas sida. Utöver det, har det varit en stor flöde av ukrainska generaler som övergått till rebellerna, med sina plutoner, vapen, artilleri och pansarvagnar.
Fler uppgifter som svensk media inte kommer att uppmärksamma är bombningarna och beskjutningarna av skolor och minderåriga barn i Novorossiya. Flera barn har alltså mördats av Kiev-juntans beskjutningar med tung artilleri mot skolor. Så det är inte så konstigt att lokalbefolkningen gaddar ihop sig och röstar för att separera sig ifrån Kiev.
Kiev har bestämt förnekat beskjutningarna mot skolorna. Men OSCE har konfirmerat att det var Kiev som varit boven. Inget som Elin Jönsson kommer att rapportera om dock.
Folket i Donetsk och Lugansk är mycket misstänksamma mot Kiev, i synnerhet efter den brutala Odessa Massakern den 2 maj, då 40 fredliga demonstranter sköts, jagades, mördades och brändes levande av Kiev-juntans anhängare. En av dem var en gravid kvinna. Och vi vet detta, iom att Kiev-juntans anhängare verkar ha en besatthet av att skryta över sina dåd. De tog bilder och filmade sina dåd, och la allting ute på nätet, för att stoltsera med.
Inbördeskriget i Ukraina är brutal, blodig och hänsynslös. Tyvärr, är risken stor att kriget drar ut på tiden, och att fler oskyldiga dödas. Men en sak är klart. Kiev håller på att förlora informationskriget på nätet. Detta trots att de har hela västs mediekår till sitt förfogande.
Regimmedia går till skarp kritik mot SD nu när de röstade emot EU:s associationsavtal med den illegitima militära och kriminella juntan som kuppade sig till makten i Kiev, med hjälp av NATO, EU och CIA. Kristina Winberg (SD) gör klart för SD:s ställning i Ukrainakrisen i relation till EU.
"En av dem som röstade emot var sverigedemokraten Kristina Winberg. – Detta var ingen rolig dag för oss, säger Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Kristina Winberg. – Vi vill ju inte att EU skall bli större. Vi vill ju på sikt gå ur
EU, och då vill vi ju givetvis inte få mer kostnader av att det blir
fler medlemsländer. Det säger ju sig självt. Är det realistiskt det du säger? – Vi får ju se hur det blir med Storbritannien nästa år. Hoppar de av
kanske det blir en effekt att fler och fler länder gör det. På sikt
kanske hela EU-maskineriet upplöses - det är ju min förhoppning, säger
Kristina Winberg (SD)."
Självklart lät regimmedia Fru Bilderberg, Anna Maria Corazza Bildt (M),
komma till tals för att såga SD:s NEJ till EU:s stöd för den fascistiska
regimen i Kiev.
"Och det är ett ställningstagande som får hård kritik bland annat av moderaten Anna Maria Corazza Bildt (M) som röstade för. – Jag är jätteledsen och besviken över att när vi har krig i Europa,
Ukraina är under en invasion från en militärstyrka som vill ändra
gränser i Europa med militärmakt, då röstar Sverigedemokraterna emot ett
associeringsavtal med Ukraina som har ingenting att göra med
utvidgning, det handlar om att visa vårt stöd till ett folk för sin
självständighet, säger Corazza Bildt."
Självklar ska hycklerskan kritisera SD:s inställning i frågan, då hon själv öppet visat sitt stöd för den fascistiska regimen i Kiev. Här nedan poserar hon med George Soros, John McCains, och övriga bankmaffians favoritnazisters tröja, för att tydligt markera att hon stödjer fascister i Ukraina. Bilden ska ha tagits så sent som i våras.
En nyhet från förra veckan som inte fick särskilt mycket spridning är att EU år 2020 kommer att vara klar med sina förberedelser för fysiska konfrontationer mot fattiga européer. Då kommer nämligen EU kunna skicka militären på den fattiga befolkningen.
Om EU ska skaffa en militärstyrka har diskuterats länge av politiker. Bland EU-fanatiker är detta en självklarhet. Dock ryktas det mycket om att EU redan har en egen militärstyrka, som till exempel brukar visa upp sig vid olika ceremonier. Andra menar dock att NATO bör betraktas som EU:s egna militär då båda har sina baser i just Bryssel.
Men om vi utgår från Dr. Tomas Ries uppmaningar, så bör EU redan ha en militär klar för att bekämpa den växande fattigdomen i EU med våld. Ries är själv lektor vid Försvarshögskolan och rådgivare till utrikesminister Carl Bildt. Han adresserade EU nyligen i rapporterna med titeln Urban violence and Humanitarian Challenges och Perspektives for European Defence 2020, utgiven av EU:s European Institute for Security Studies.
Hans texter kan sammanfattas med att de ekonomiska kriserna kommer bara att förvärras, samtidigt som missnöjet bland fattiga européer med alla sannolikhet kommer att leda till ökande konfrontationer mellan medborgare och auktoriteter.
Han blandar in mycket av Romklubbens budskap och överdriver en hel del miljökatastrofer, vilket han väljer att använda som en faktor i det framtida EU.
Han konkluderar till slut att EU måste sätta in militären för att ta över polisens roll i det framtida EU med ökad fattigdom, social splittring och friktioner mellan Stat och medborgare. Ries slutsats kommer efter längre analyser av globala trender. År 2020 kommer alltså EU rent av att kunna sätta in militärer för att utföra polisiära uppgifter.
Sedan Lisabonfördraget vet vi redan att medlemsländerna har avskaffat sig själva. EU kan rent teoretiskt göra precis hur de vill. Men det är för tidigt, då skulle de tappa all förtroende. Röda Korset delar sedan ett år tillbaka ut mer mat till fattiga i Europa, än till fattiga i Afrika. Och det ekonomiska svindleriet kommer med all sannolikhet få fortsätta de kommande åren i oförminskad takt. Därför är Ries slutsats ganska logisk. Så var beredd. år 2020 är i alla fall EU redo.
Här följer fjärde delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra och tredje delen innan ni fortsätter här. Innan gick vi igenom hur Socialdemokraterna inledde det långsiktiga bygget av Välfärdsstaten och hur detta långsamt men säkert skulle göra individen mindre och Staten större. Vi gick även igenom hur socialdemokraterna etablerade sig som politisk stormakt i Sverige. Sossarna hade nämligen knappast bara börjat med sitt stora samhällsbygge. Här följer fjärde delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia.
Ett gäng maktfullkomliga socialister.
Per Albin Hansson hade lyckats ta SAP
igenom de första dominerande åren mycket tack vare ett kraftigt
försvagat motstånd. 1932 klarade sossarna sig väl utan någon
större opposition. 1936 blev ytterliggare ett misslyckande efter
Bondeförbundets onödiga sommarregering. 1940 var det krig och då
samlades folket kring Per Albin Hansson och sossarna. 1944, mot
krigets slut, hade högern en chans att hindra socialdemokraternas
hegemoni, men då kom istället en kraftig vänstervåg över hela
Europa nära inpå krigets slut som även skulle täcka Sverige.
SAP hade dock bara lyckats komma igång
under Per Albin Hansson. Det skulle först bli under Tage Erlander
som den riktiga socialiseringen (tyranniet) skulle inleda på allvar.
Men till skillnad från andra länder där socialister byggde upp
sitt förtryck med våld (1984-modellen), skulle socialisterna i
Sverige bygga upp ett mjukareförtryck (Brave New World-modellen). Sverige mjuka
socialistiska förtryck skulle hyllas av FN och övriga globalister.
Det socialistiska systemet i Sverige (den svenska modellen, den
nordiska modellen) skulle betraktas som något att sträva efter.
Främst för att den lyckades lura till sig befolkningen. Vilket
enligt Aldous Huxley (också från The Fabian Society) var så mycket
mer effektivt än George Orwells 1984-modell.
Sverige skulle
under de kommande decennier omvandlas från ett puritanskt, kristen,
värdekonservativt, landsbygdsnation, till en urbaniserad,
progressiv, rotlöst land. Och detta skulle aldrig ha varit möjligt,
om det inte vore för SAP.
Planhushållning
och DYG-gänget.
Bertil Ohlin (FP).
Efter valet 1944
skulle Högerpartiet isoleras allt mer. Bondeförbundet skulle i sin
tur försöka samarbeta med så olika parter som möjligt.
Folkpartiet var sedan tidigare ett vänsterparti, men skulle inte nå
särskilt större framgång utan att utmana socialdemokraterna. Som
ny partiledare för Folkpartiet insåg Bertil Ohlin detta tidigt.
Ohlin hade under universitetstiden i Lund tillhört det
vänsterradikala studentföreningen De Yngre Gubbarna (D.Y.G.). Även
Ernst Wigforss och Tage Erlander var både med i DYG. Under de
kommande åren skulle DYG-gänget komma att dominera svensk politik.
Ohlin precis som Wigforss och Myrdal var dessutom också en keynesian
via Stockholmsskolan. Så man kan egentligen betrakta FP och SAP som
två sidor av samma mynt.
Ändå skulle Ohlin
gå hårt åt i sin kritik av socialdemokraterna, och Herbert
Tingsten på DN skulle också ta tydlig ställning för just FP.
Ohlins FP skulle på det här sättet tydligt dominera oppositionen
mot sossarna.
Efter Per Albin
Hansson var favoriten för att ta över rollen som Statsminister
tillika partiledare, Gustav Möller. Men istället så skulle Ernst
Wigforss se till att sin vän från DYG-gänget Tage Erlander skulle
få axla denna roll. Trots att Erlander låg långt ut till vänster,
lyckades Wigforss få igenom sitt budskap om funktionalism
(högersossepolitik). Detta smittade av sig och gjorde Erlander till
en mer pragmatisk Statsminister.
Efter 2VK kunde
sossarna fortsätta med att expandera statens roll över samhället
via sitt ”27 punktsprogram”. 1946 sattes ErlanderCare igång med
en allmän sjukförsäkring som innebar gratis sjukvård,
subventionerad läkemedel och sjukpenning. 1947 skulle barnbidraget
införas. Hyresregleringarna från 2VK behölls. Och fler byråkratier
skulle inrättas. Allt detta skulle så klart innebära kraftigt
ökade utgifter.
Gunnar Myrdal (S).
Under 2VK hade man
befarat ytterliggare en depression likt den under mellankrigstiden.
Den keynesianske, eugenisten, Gunnar Myrdal varnade tidigt för detta
i sin bok Varning för fredsoptimism från 1944. Sossarna hade
då anpassat Sverige till detta genom att på keynesianskt vis
försöka reglera och slösa sig bort från den ”kommande krisen”.
Det blev dock ingen lågkonjunktur.
Resultatet blev
istället en kraftig inflation under 1946 som ledde till Valutakrisen
år 1947. Krisen skulle snabbt skapa osämja socialdemokrater
emellan. På ena sidan Gunnar Myrdal och på andra Ernst Wigforss.
1947 experimenterade sossarna med ännu mer keynesianism och införde
särskilda regleringar mot importerade produkter som kaffe, te och
kakao. 1948 infördes även liknande regleringar riktade mot bensin.
Wigforss skulle även stå i spetsen för sossarnas kraftiga höjning
av bolagsskatten, förmögenhetsskatten och beslutet att göra
skatterna progressiva.
I ett ögonblick av
plötslig vett, kom Riksbankschefen Ivar Rooth på att man kanske
skulle bekämpa inflationen, istället för att fortsätta trycka
sedlar. Hans milda förslag om att höja räntan ledde till att han
fick sparken år 1948. 1949 skulle den svenska kronan följa det
engelska pundet och devalveras kraftigt. Svenskarnas köpkraft skulle
försämras markant, då de flesta varor under en kort period blev
mycket dyrare.
Jämför man
sossarnas och folkpartiets partiprogram inför valet 1948, så var de
nästan identiska. Ändå lyckades media under det årets valrörelse
få det att se ut som att S och FP tillhörde motsatta poler. Den
stora debatten i MSM handlade om ifall Sverige skulle gå med på
planhushållning eller ej. Märkligt, med tanke på att Ohlin
förespråkade samma keynesianska ekonomiska experiment som sossarna,
bara av en annan variant, men ändå med kraftiga statliga ingrepp i
ekonomin.
Herbert Tingsten.
På ena sidan hade
vi sossarna och vänstertidningarna. Och på den andra sidan stod
Folkpartiet och Herbert Tingsten. Vänstern anklagade FP för att
finansieras av ”storkapitalet”. Den vassaste anklagelsen visade
sig vara den om ”bolidenguld”. Enligt anklagelserna som
härstammade från en socialdemokrat så hade FP fått 3 miljoner
kronor. Efter en utredning, visade dock denna anklagelse vara falsk.
Avslöjandet av detta dränktes dock av nyheten om mordet på Folke
Bernadotte.
Tingsten å sin
sida hade nästan på egen hand via DN gått till totalangrepp mot
sossarna. Han kallade deras styre mycket riktigt för ett vanstyre.
Han kritiserade bland annat deras katastrofala ekonomiska politik och
även handelsavtalet med Sovjetunionen. Antydningar fanns även, om
att socialdemokraten Gunnar Myrdal, skulle personligen ha gynnats av
regeringens handelsregleringar. På valdagen, tog Herbert Tingsten
tydligt ställning och uppmanade folk att rösta på FP.
Folkpartiet gick
kraftigt framåt, men var inte i närheten av att hota sossarna som i
stort sätt hamnade på samma nivå som förra valet (kring 46%).
Högerpartiet, Bondeförbundet och fram för allt kommunisterna i SKP
tappade i väljarstöd.
Det blev alltså en
seger för sossarna i det falska mediavalet. Frågan är egentligen
hur stor skillnad det hade varit om FP hade vunnit valet. Med en
identisk politik, och med tanke på Bertil Ohlins bakgrund som
keynesian och DYG:are, så kan man anta att det skulle nog inte ha
spelat så stor roll som medierna försökte få det till. FP skulle
nog ändå ha sökt sig till S för att få majoritet till sina
förslag om inte Bondeförbundet eller Högern velat gå med på det.
Den nya
kristofobiska skolan.
Sedan 1500-talet
har Bibeln i de traditionellt protestantiska länderna varit av stor
vikt för språket och dess utveckling. Inte minst i länder som
Sverige, Tyskland och England. Under 1800-talet införde de flesta
länderna i väst allmän skola. Bland dessa fanns även Sverige. Och
på den tiden spelade Bibeln och den kristna tron en central roll för
samhället. Kristendomen i sig hade sin egna särställning inom den
svenska skolan. Detta var naturligt av historiska skäl, men också
för att den första boken som många svenskar lärde sig att läsa
först var just Bibeln. Så det var naturligt att även barnen skulle
lära sig Bibeln i skolan. Och så var det i stort sätt, ända fram
till 1940-talet.
Stellan Arvidsson (S) och sitt skrivbord.
Under 1930-talet
och 1940-talet hade socialdemokraterna fått in en del utredningar
som de tidigare utfördat. Det hela kulminerade i 1946 års
skolkommission. Mannen som skulle leda denna kommission blev Stellan
Arvidsson. Förutom att ha gjort sig känd som en aggressiv
kristofob, så är han tack vare Birgitta Almgrens arbete, numera
också känd som en Stasiagent, som dessutom var en aktiv figur inom
socialdemokraterna. Som student i Lund var han aktiv medlem i den
socialistiska föreningen Clarté. Ordförande för denna förening
under en period var Tage Erlander. Redan under 1920-talet odlade
Arvidsson sina kontakter med Tyskland via universitetsväsendet.
Efter Hitlers maktövertagande undvek han dock Tyskland efter att ha
blivit utvisad. På 1930-talet var han aktiv socialdemokrat i
Hudiksvall innan han utsågs för att leda 1946 års skolkommission.
Det var även i
1946 års skolkommission som han skulle träffa sin nya flickvän,
Britta Stenholm. Båda två skulle lämna sina tidigare förhållande
för varandra. Tillsammans skulle de båda två engagera sig i
Förbundet Sverige-DDR, Stellan Arvidsson som ordförande. Att
de båda var aktiva och inflytelserika socialdemokrater var inte
särskilt kontroversiellt, trots sossarnas ”antikommunistiska”
policy.
Stellan Arvidssons
främsta idoler var Karl Marx och Thomas Thorild (en svensk
rosenkreuzare, med starka influenser av tidiga teologiska mystiker
baserade i London under sent 1700-tal. Thorild har även hyllat den
frimurarledda Franska Revolutionen). Via ABF publicerade
Arvidsson många artiklar om DDR.
Arvidsson hade en
mycket stor personlig hat mot Kristendomen, och såg det som sin
personliga korståg att helt rensa den kristna tron från den svenska
skolan för att istället införa en socialistisk-ateistisk
humanistisk ”fostran” som han själv kallade det.
Arvidsson erkänner detta själv i sin egen uppsats ”Kristendomen
och skolan” i antologin Ateistens handbok från 1964.
Psalmsånger och bön i skolan skulle så småningom helt elimineras
från den nya ”ateistiska fostran” som skulle gälla. Men
inte ens det var nog för Arvidsson. Att ta bort Gud från det
offentliga räckte inte för honom, han vill även ingripa in i det
privata och ifrågasatte ifall föräldrarna skulle få fostra sina
egna barn med kristna värderingar, då han ansåg att ”fostran”
skulle tillhöra det offentliga, det vill säga Statens egna
”humanistiska värderingar”.
Arvidsson mötte
dock motstånd från svenska folket då 2 miljoner namnunderskrifter
samlades för att behålla Kristendomens särställning inom
utbildningen. Birgitta Almgren avslöjar även intressanta detaljer
kring hur Arvidssons nära samarbete med DDR innebar att Sverige
anpassade sin skolpolitik till den östtyska modellen. I Stasiarkiven
avslöjas det faktum att Arvidsson högprioriterade skolpolitiken som
ett viktigt verktyg för att omskola svenskarna till en ateistisk
fostran.
Britta Stenholm å
sin sida ledde många läroboksgranskningar och fick flera uppdrag
från utbildningsdepartementet, Lärarutbildningskommittén (LUK) och
Skolöverstyrelsen (SÖ) bland annat. Som läromedelskommissionär
anmälde hon läromedel som hon menade inte var tillräckligt
”neutral” i sin beskrivning av DDR. Både Stellan Arvidsson och
Britta Stenholm fick många medaljer och hyllningar från DDR för
sin insats i Sverige.
Under 1950-talet
inledde Sverige omfattande samarbeten med DDR via pedagogseminarier,
studieresor för skolledare och lärare, samt utbyte mellan
skolmyndigheter och läroboksförfattare. Medan att Stellan Arvidsson
samarbetade intensivt med de östtyska universiteten, så hade Britta
Stenholm flitiga kontakter med med utbildningsministeriet.
Tillsammans ledde de ett nätverk som genomförde de önskade
förändringarna inom den svenska skolan.
Alva Myrdal (S).
Ytterliggare en
relevant individ att nämna i sammanhanget är Alva Myrdal, som var
med i 1946 års skolkommission. På 50-talet skulle hon vara chef för
UNESCO:s socialvetenskapliga avdelning.
Redan år 1972 hade
600 svenska lärare drillats i DDR. Intressant är även att
utbildningsminister Lena Hjelm Wallén, på 80-talet, var en stark
anhängare till samarbetet mellan DDR och Sverige inom skolpolitiken,
och deltog själv i många möten med Stellan Arvidsson och DDR:s
utbildningsminister Margot Honecker. Lägg även till minnet att Lena
Hjelm Wallén under 80-talet även var delegat i Svenska Unescorådet.
Resultatet av Arvidssons och 1946 års skolkommissionens reformer
blev att man på 50-talet förlängde skolan och gymnasiet blev
gratis. En slöhetsreform som ligger även i linje med UNESCO:s egna
agenda för att fördumma. Och dessutom, även utökade utgifter för
skattebetalarna så klart. Även det i linje med sossarnas ekonomiska
policy att utöka slöseriet.
”Historikerna måste i framtiden
förklara hur en socialistisk skolreform kunde genomföras i ett
kapitalistiskt land... Hur kommer det sig att skolsystemen i det
socialistiska DDR och det kapitalistiska Sverige har så många
gemensamma drag?”
Detta sa Stellan
Arvidsson i sitt tacktal då han tog emot hedersdoktoratet vid
universitetet i Rostock år 1969. Hedersdoktoratet motiverades med
det att ”en socialistisk skolreform hade kunnat genomföras i det
kapitalistiska Sverige.”
Det är
även intressant att förre detta ordföranden för det
UNESCO-kontrollerade föreningen Humanisterna, Carl-Johan Kleberg,
ser Stellan Arvidsson som ”en hjälte”. I föreningens
medlemstidning Humanisten,
har även hyllningarna av denna Stasiagent haglat. Till tidningen
Världen Idag sa Kleberg till och med att han hade för avsikt att
använda stycken ur Arvidssons sista bok till sin egen begravning.
Erlander.
Tage Erlander (S) (+ lite info).
Inga av de
skolreformer som Arvidsson ledde skulle ha genomförts om det inte
vore för Tage Erlander som kände Arvidsson från tiden då de båda
var med i den socialistiska föreningen Clarté i Lund. Det var i
stort sätt DYG-gänget från Lund som skulle styra Sverige, under
mitten av 1900-talet, åt en mer radikal socialistisk riktning, utan
att göra allt för mycket väsen om det. Tage Erlander gifte sig med
Aina Erlander (född Andersson), en kvinna från en mycket
privilegierad bakgrund.
Erlander kom från
Värmland nere till Lund för att studera kemi och fysik. Men efter
att ha varit aktiv i det vänsterextrema DYG övergav han dessa ämnen
för mer samhällsvetenskapliga ämnen. År 1932 blev han invald in i
Riksdagen för Socialdemokraterna i samband med Per Albin Hanssons
första valseger. 1937 blev han sakkunnig i socialdepartementet och
1938 utsågs han till statssekreterare. Under denna period skulle
Erlander vara ansvarig för skötseln av Sveriges
koncentrationsläger. (Mer specifikt om det läste ni tidigare i del
3 av denna serie). År 1944 utsågs han till konsultativ statsråd
(biträdande socialminister). 1945 blev Erlander ecklesiastikminister
och det blev då han som satte Arvidsson som ledande sekreterare för
1946 års skolkommission. Enligt Erlander själv var skolreformerna
bland det viktigaste som han varit med och genomfört tillsammans med
ATP-reformen (läs tvångsinvesteringsbedrägeriet).
Erlander var den
som myntade begreppet ”det starka samhället” på 60-talet.
Begreppet förklarar högersossarnas (Ernst Wigforss)
funktionalistiska politik. Alltså att man expanderade den offentliga
sektorn, fastän utan att förstatliga näringslivet. Massregleringar
över marknadsekonomin skulle bli högersossarnas taktik, istället
för att förstatliga direkt. Den växande välfärdsstaten och
expanderande offentliga sektorn skulle då få ökande förväntningar
på en (lurad) befolkning som ville få mer från Staten, som för
dem skulle tydligen lösa alla problem. (Har man bara en hammare så
kan alla problem börja se ut som spikar).
Sossarnas
dubbelspel.
Expressens löp efter nedskjutningen av Tp 47:an.
Efter 2VK inledde
det socialistiskt kontrollerade Sverige omfattande mer eller mindre
kända samarbeten med till exempel kommunistiska DDR. Samtidigt hade
man hemliga samarbeten med England och USA. Sverige gick aldrig med i
NATO, men ändå samarbetade med de anglosaxiska makterna. Sveriges
återuppbyggande av försvaret efter Per Albin Hanssons kraftiga
nedrustning kan härledas till detta. Utåt menade man dock att man
skulle bygga upp ett försvar för att kunna behålla sin
neutralitet. Det blev en ganska kraftig omsvängning, men sossarna
fick oppositionen med sig, alla utom kommunisterna inom SKP. Detta
skulle inte bara leda till en återupprustning, utan även en
omfattande modernisering av försvaret.
1948 inledde
Sverige våghalsiga militära spaningar och flygövningar som kränkte
sovjetiskt territorium. Mycket av den nya fina utrustningen hade man
fått från USA. Syftet med operationerna var att spana in
Sovjetunionens luftförsvar och dess kapacitet. 1949 hade Sverige
själv utvecklat sina spaningsplan, och intensifierat sina spaningar
över Sovjet. NATO hade samtidigt sina egna spaningar. Men 1950 sköt
Sovjet ner NATO:s spaningsplan. Sverige kom undan än så länge. Men
spänningarna Sverige gjorde på Sovjet skulle ändå öka trots att
Sverige ertappades med att ha kränkt sovjetiskt luftrum år 1951. I
takt med att Sverige intensifierade sina spaningar mot Sovjet varnade
de för flygningarna och att Sveriges plan skulle möta samma öde
som NATO-planen året innan. Detta ledda då till att Sverige bad
offentligt om ursäkt.
1952 fick Sovjet
nog och sköt ner den svenska Tp 79:an. Detta visste dock inte
svenskarna, då planet var spårlöst försvunnen. Tp 47:an skickades
iväg för att söka efter det försvunna planet. Men då blev även
den nedskjuten av Sovjet, så att planet tvingades nödlanda. Sovjet
blånekade om att de hade skjutit ner Tp 79:an. Sverige fann dock en
sönderskjuten livbåt tillhörande Tp 79:an. Det skulle dröja fyra
år innan Nikita Chrusjtjov skulle erkänna till Erlander om att de
hade skjutit ner den svenska Tp 79:an, och ända fram till
Sovjetunionens fall innan detta skulle officiellt erkännas.
Under krisens gång
nämnde aldrig svensk media om att Tp 79:an hade varit på uppdrag.
Istället fick man höra att Tp 79:an var på en oskyldig
navigeringsflygning i utbildningssyfte. Attityden blev då
naturligtvis mycket kritiskt mot Sovjet, men även mot
socialdemokraterna då de inte tog upp nedskjutningarna till FN och
internationella domstolar. Samma år dömdes Fritiof Enbom till
livstidsfängelse för spioneri för Sovjetunionen. Kalla Krigets
spänningar skulle smitta av sig på årets valrörelse.
Efter valsegern
1948 hade socialdemokraterna för avsikt att distansera sig från
kommunisterna inom SKP. Efter den hätska valrörelsen blev ett
samarbete med FP svår och med Högerpartiet omöjlig. Kvar fanns
Bondeförbundet som alltid höll sig öppen till olika alternativ.
Socialisterna och bönderna inledde förhandlingar om en eventuell
regeringskoalition. Men de kunde inte komma överens. Förhandlingarna
kollapsade. Bondeförbundet hade tidigare haft dåliga erfarenheter
av att ha samarbetat med sossarna under Axel Pehrsson-Bramstorp.
Böndernas Gunnar Hedlund tillträde officiellt som ny partiledare år
1949.
1951 skulle
Erlander göra ett nytt försök att förhandla med bönderna. Skulle
det inte bli något, skulle S vända sig till FP istället. Nu
fruktade Hedlund att hans parti skulle bli lika isolerad som
Högerpartiet och SKP. Därmed var han för en eventuell koalition
med sossarna. Erlander blev själv glad då hans nya
koalitionsregering tillträdde, då han kunde göra sig av med de
falangstrider som funnits kvar sedan han tog över posten som
Statsminister.
Vid
slutet av 40-talet skulle SAP inleda arbetet för att bygga upp sin
egen underrättelsetjänst riktad mot kommunister. Detta hade att
göra med sossarnas nya ”antikommunistiska” policy som skulle
kulminera med den så kallade IB-affären. Via sina arbetsplatsombud
kunde partiet ”bekämpa kommunismen” om makten över
fackföreningsrörelsen. På det här sättet kunde partiet
åsiktsregistrera fackföreningsmedlemmarna för att rapportera om
vilka som skulle kunna vara eventuella kommunister.
Det är dock
viktigt att förstå att denna ”kamp” mot kommunister, var inte
en kamp mot kommunismen som ideologi, utan snarare ett sätt att
bekämpa sin främsta konkurrent inom fackföreningsrörelsen, alltså
SKP.
Socialistinternationalens logga.
1951 skulle
Socialdemokraterna (åter)ansluta sig till den nybildade
Socialistiska Internationalen, med sin traditionella bas inom City of
London. Efter det att Andra Internationalen kollapsat, dröjde det
några år innan de socialistiska partierna samordnade sig i sitt
internationalistiska strävan efter global socialism. Och än idag
styrs partiet därifrån.
Förutom Kalla
Krigets närvaro, skulle valet 1952 också handla om subventionerna
som hade införts av Bondeförbundet och Socialdemokraterna till
bönderna. De positiva effekterna skulle dock vara kortvariga. FP och
Högerpartiet anklagade Bondeförbundet för att försöka göra
godsägare rika på skattebetalarnas bekostnad.
Valet skulle dock
inte innebära några större förändringar för sossarna som i
stort sätt hamnade på samma nivå som före valet. Bondeförbundet
tappade dock samtidigt som både Högerpartiet och Folkpartiet gick
framåt. SKP tappade ytterliggare. Regeringsmakten var dock aldrig
hotad efter valet då sossarna tack vare koalitionen med
Bondeförbundet kunde fortsätta med samma regering.
Urbaniseringsagendan.
Bondeförbundets
koalition med socialdemokraterna den här gången skulle bli en än
värre katastrof än förra gången. Bondeförbundet gick gång på
gång med på alla de regleringar och reformer som omvandlade Sverige
under 50-talet från ett utpräglat landsbygdsnation till en
urbaniserad stadsnation. Bondeförbundet lyckades alltså målmedvetet
minska sin egna kärnväljargrupp, rent demografiskt!
Rehn-Meidner-modellen
var den ekonomiska modellen som skulle bli början till den svenska
landsbygdens död. Två keynesianska LO-ekonomer, Gösta Rehn och
Rudolf Meidner introducerade år 1951 denna modell. Precis som när
man valde att lämna guldmyntfoten, så kom LO och SAF (dåtidens
Svenskt Näringsliv) mycket bra överens. Förutom utökat
omfördelningspolitik och en mer progressiv skattesystem, så innebar
modellen även införandet av den så kallade ”solidariska
lönepolitiken”. På ett slag gjorde man LO mäktigare än
någonsin, då man med den nya modellen införde en reglering där
småföretag ute på landet skulle bli tvungna att betala löner på
samma nivå som i storstäderna. Alltså blev löneavtalen numera
landsomfattande och kollektivavtalen centraliserade. Återigen gick
fackföreningarna och storföretagen samman för att krossa
småföretagen. I synnerhet företagandet ute på landsbygden.
Plötsligt skulle
arbetslösheten växa sig stort ute på landet. Jobben, dom fanns
numera inuti storstäderna. Med hjälp av AMS (då
Arbetsmarknadsstyrelsen, ytterliggare en kostsam byråkrati med start
år 1948) så skulle man se till att folk ute på landet kunde hitta
jobb inne i städerna. Självklart skulle en bostadskris växa fram
ganska fort.
Parallellt med
detta svek mot produktiviteten ute i glesbygden, arbetade
socialdemokraterna ihärdigt från och med 1952 med att slå ihop
alla sockenkommuner ihop till storkommuner. Med Kommunreformen 1952
menade sossarna att det var ett problem att makten var så pass nära
människor. Det gav människor i små socknar oproportionerligt
mycket makt och inflytande över besluten i sin kommun. De uttryckte
inte sig sådär rakt ut. Men att centralisera makten, innebär just
detta. Makten i storkommunerna kom per automatik längre bort ifrån
individerna på orten. Precis som vårt medlemskap i EU inneburit
exakt samma sak.
Denna kraftiga
centralisering, skulle innebära att landsbygden i stort sätt
glömdes bort. Storkommunerna satsade naturligtvis på centralorten,
och plötsligt så stannade inte längre tåget när den passerade
det gamla socknarna. Även detta skulle bidra till ytterliggare mer
urbanisering, då man även var tvungen att flytta till storstäderna
för att kunna åtnjuta någon service alls.
Mellan
1950-1970-talen skulle Sverige omvandlas radikalt från en utpräglad
landsbygdsnation till en mer modernistisk och progressiv
storstadsnation. Kanske bland de mäktigaste drag som den svenska
eliten gjort vad gäller social ingenjörskonst. Genom att
omvandla svenskens miljö, lyckades man även omvandla svensken
själv, kanske till och med till något som en svensk från förr i
tiden inte ens skulle kunna känna igen. Men kom ihåg att detta
endast var en liten bråkdel i sossarnas stora projekt.
I valet 1956 skulle
endast Högerpartiet och Sveriges kommunistiska parti (SKP) gå
framåt. Folkpartiet och de båda regeringspartierna backade. Men
redan vid det här valet hade bostadskrisen börjat segla upp som en
viktig fråga. Trots kritiken, och trots att de backade var sossarna
mycket starka i storstäderna. Med 44,6% av rösterna skulle Erlander
göra sitt sämsta val. Sossarna hade nu cementerat sin
maktställning. Koalitionen med Bondeförbundet skulle få fortsätta.
Men nu började man märka av lite friktioner.
Bondeförbundet
hade backat i flera val i rad. Man frågade sig mycket varför. Och
man kom fram till olika förklaringar. De som ökade mest på
Bondeförbundets bekostnad var Högerpartiet. Den demografiska
omvandlingen och urbaniseringen togs även upp. Men istället för
att försöka försvara bönderna och representera landsbygden valde
Bondeförbundet att söka nya väljare i storstäderna. De valde då
att byta namn till Centerpartiet.
Pensionsfrågan
skulle år 1957 till slut leda till koalitionens kollaps. Erlander
meddelade att han tänkte regera själv då inte borgerligheten kunde
ena sig. Nu återkom en renodlad sosseregering, som skulle få
förhandla med hela borgerligheten i pensionsfrågan. Den här gången
skulle SKP:s stödröster inte räcka för att hjälpa sossarna. Även
deras förslag om pensionerna skulle röstas ner, och då skulle
Erlander utlysa nyval.
I valet 1958 skulle
Centerpartiet, numera utanför koalitionen, gå framåt. Även
sossarna skulle gå framåt. Lika så Högerpartiet. Folkpartiet och
SKP skulle båda två backa. Erlander skulle trots detta inte kunna
få igenom sina förslag på grund av för få mandat. ATP-reformen
(sossarnas pensionsförslag) skulle ändå gå igenom 1959 då
folkpartisten Ture Königson skulle lägga ner sin röst.
C och FP försökte
distansera sig från Högerpartiet, vilket ledde till kraftiga
förluster för dem, då många borgerliga ville istället hjälpa
”mittenpartierna” för att få bort Erlander från regeringen.
Men detta skulle endast innebära ytterliggare en valseger för
Erlander då C och FP inte kunde samla ihop tillräckligt många
röster.
Bilderberg.
Statsministern som
skulle bli ”landsfader”, skulle dock visa sig vara en
landsförrädare av rang. Den vänsterliberala USA-vänlige
(FP-röstande) mediakändisen, Herbert Tingsten, skulle tillsammans
med Statsministern, Tage Erlander, och bankmannen (advokten,
företagsledaren, över huvud taget inflytelserik individ), Martin
Waldenström, ta sig till tidernas första Bilderbergmöte någonsin.
Mellan den 29-31 maj år 1954 deltog ”landsfadern” Tage Erlander
vid globalisternas första möte på Hotel de Bilderberg i
Oosterbeek, i Holland. Av dessa tre landsförrädare deltog faktiskt
Erlander i samtalen som faktiskt ska finnas inspelade. (En kortare
version, dock utan Erlander, kan ni lyssna på här nedan. Som ni
kanske redan misstänkte, så var det inte amerikanerna som bestämmde
hur det hela skulle gå till. Lyssna på hur Gaitskill (Eng) och van Zeeland (Bel), med flera, behandlar amerikanerna som skräp.
Det handlade
faktiskt om ganska intensiva möten, som normalt varade i ungefär 3
timmar innan man fick en längre paus. Normalt handlade det om två
stycken 3 timmars långa möten per dag. Man valde att begränsa
antalet språk till engelska och franska för att inte slösa tid med
att försöka översätta i för många språk. Erlander talade
antagligen engelska där då han behärskade språket hyfsat bra.
(Skulle Östen Undén varit där istället skulle det så klart ha
varit franska som gällt). Under mötet kunde man trycka på knapp
nummer ”2” för att översätta från franska och knapp nummer
”3” för att översätta från engelska.
Året därpå
skulle Herbert Tingsten delta som ende svensk på Bilderbergmöte.
Det skulle dröja till 1957 innan Wallenbergarna rekryterades. Då
deltog Marcus Wallenberg tillsammans med IMF:s Per Jakobsson. Ett år
senare skulle Marcus Wallenberg återvända med den första
politikern tillhörande borgerligheten, Erik Boheman från
Folkpartiet. Dock hade Boheman bara precis hunnit bli Folkpartist.
Han hade fram tills dess mest varit aktiv inom utrikesdepartementet.
Under mottot Semper Vigilans fick han även Serafimerordens
medalj.
1962 var det dock
dags för Erlander själv att bli värd för Bilderberggruppen, som
för första gången klev på svensk mark och närmare bestämt
Saltsjöbaden. Tage Erlander skulle så klart delta och även så
stammisen Marcus Wallenberg. Mellan den 18-20 maj skulle
globalisternas möten i Saltsjöbaden pågå.
Nu när mötet
skulle hållas i Sverige skulle allt fler svenskar delta.
Socialdemokraternas partisekreterare Sven Aspling skulle vara med,
lika så folkpartisten Erik Boheman. LO:s ordförande Arne Geijer var
också med. För första gången skulle även en högerpartist få
delta i mötet, och då blev det ingen mindre än Högerpartiets
relativt nye partiledare, Gunnar Heckscher. Ytterliggare en sosse och
dåvarande handelsministern, Gunnar Lange fick också vara med.
Folkpartiets Bertil Ohlin deltog också på mötet. Hubert de Besche,
som några år tidigare hjälpt till att bilda EFTA-fördraget för
Sveriges del, var också med, och även en mystisk adelsman vid namn
Baron Erik Leijonhufvud.
Ämnen som
avhandlades gällde främst det blivande EU, FN, NATO och även
Afrika.
Dag Hammarskjöld besöker svenska FN-trupper i Kongo.
Det sistnämnda
berodde mycket på vad som nyligen då hade hänt i Kongo. FN-trupper
med Dag Hammarskjölds vetskap hade krossat det självständiga,
västvänliga och kapitalistiska Katanga för att sedan tillåta den
kongolesiska kommunismen härja fritt, och tvinga många vita belgare
att fly från våldsamheterna. FN hade alltså under processen hjälpt
en kommunistisk diktatur krossa en frihetlig provins som är det enda
tillfället i världshistorien där den negroida Afrika hade lyckats
ordna sin ekonomi helt utan bistånd! Även svenska trupper deltog i
FN:s kriminella agerande, då Sverige varit lydstat under FN sedan
mitten på 40-talet (se del 3 i denna serie). Svenskarna ville trots
detta ge FN än mer befogenheter. Men övriga påminde om
misslyckandet med NF. De ville inte få länder att hoppa av. I
övrigt kan man säga att globalisterna uppskattade mycket av det
arbete som Hammarskjöld gjort för globaliseringen.
EFTA-fördraget
ville man gå vidare med, och man utforskade hur man skulle kunna
fortsätta arbetet mot det som idag är EU.
Senare under
60-talet skulle Marcus Wallenberg bara missa ett möte (år 1968).
Diplomaten Sven Dahlman skulle delta i senare möten. Flera
socialdemokrater skulle också delta. Som till exempel, Kjell Olof
Feldt, justitieministern Herman Kling och på eget initiativ, en
ambitiös blivande Statsminister vid namn Olof Palme. Från övriga
partier dyker endast Yngve Holmberg, partiledare för Högerpartiet,
upp på listorna. Och 1968 gjorde Björn Lundvall, som då var VD för
Ericsson, sin debut hos Bilderberggruppen.
Sossarnas järngrepp
om media.
Valet 1964 skulle
inte innebära några större förändringar för Erlander även om
hans parti backade några decimaler. Samtliga borgerliga partier
skulle tappa. De enda som gick framåt var SKP. Många mindre
borgerliga partier hade börjat plocka röster från de etablerade
borgerliga partierna i Riksdagen, bland dem fanns ”Mellanpartierna”
och MBS (som senare införlivades i de etablerade partierna), och
även KDS.
Något som tydligt
skulle visa sig i början av 60-talet i Sverige var
Socialdemokraternas kraftiga monopolisering av media i Sverige. Här
skulle inte ens harmlösa kommersiella radiosändningar få finnas
till.
1959 presenterade
finlandssvensken Jack S. Kotschack planer på att bryta
radiomonopolet. Som en snabb reflex gick den socialdemokratiska
regeringen och myndigheterna under sig ut med man skulle omedelbart
vidta de nödvändiga åtgärder för att sätta stopp för detta.
Man inledde med att hota misstänkta annonsörer med repressalier.
Kotschacks
radiokanal skulle heta Radio Nord, och skulle sändas från ett
fartyg (Bon Jour) på internationella vatten. Detta gjorde det
mycket svårt för svenska myndigheter att få stopp på sändningarna
när de väl började under våren 1961.
Sveriges Radio som
grundades under 1920-talet var, precis som socialisterna och
liberalerna kommit överens om, baserad på den brittiska Public
Service modellen. Inte förens ”piratradion” började hota
monopolet på 60-talet fick man höra reklam annonser. Radio Nord
sände musik, nyheter, sport och reklam dygnet runt, kombinerad med
en rappare takt som attraherade lyssnarna bort från de ”två
torra” kanalerna P1 och P2.
Socialdemokraterna
såg sig tvungna att öka anlagen till Sveriges Radio för att kunna
konkurrera, och startade det som senare skulle bli radio P3. Även om
Radio Nord inte hade några kontroversiella nyhetsprogram som hotade
sossarnas maktställning, så sågs de som ett hot då de inte kunde
kontrolleras. Och bara det kunde i framtiden ge dem möjligheten att
kanske sända något som sossarna bestämt att svenska folket inte
skulle få höra.
1962 skulle
sossarna till slut få igenom Lex Radio Nord som skulle sätta
stopp för all ”piratradio”. Kotschack skulle sluta sända en
månad innan lagen trädde i kraft.
På 50-talet hade
Public Service även expanderat sig till TV via Sveriges Television
(SVT). Precis som med Sveriges Radio (SR) så var det monopol som
gällde även där. Under 1950-talet gick också en hel del
tidningar under då ingen var intresserade av att köpa deras
tidningar. Då inledde man diskussionerna kring ett presstöd.
Socialdemokraterna var inte riktigt beredda på att tillåta fri
konkurrens på lika villkor bland tidningarna för att tillåta en
mångfald i opinionsbildningen. Nej, ty mångfald enligt
socialdemokratin innebär att endast vissa åsikter skulle få komma
fram. Genom att införa ett presstöd och göra tidningarna beroende
av Staten, menade sossarna att man på det viset skulle säkra deras
version av ”mångfalden” i opinionsbildningen. År 1965 skulle
presstödet tillslut bli ett faktum efter ett beslut i Riksdagen.
Det är viktigt att
förstå varför socialdemokraterna var så måna om att dra till sig
svensk media och se till att den kontrollerades och kunde utföra
dess propaganda, åtminstone på ett subtilt sätt. Genom
mediadominansen kunde en landsförrädare som Erlander försäkra sin
plats som ”landsfader”.
I boken The New
Totalitarians, från år 1971 av den konservative engelske
journalisten som jobbade på The Observer, Roland Huntford,
avslöjades hur viktig media var för den svenska sosseadeln för att
kunna manipulera svenskarnas åsikter. I en intervju som Huntford
gjorde med socialdemokraten tillika chef för svenska TV2 (idag
SVT2), Örjan Wallqvist, så avslöjades denna aspekt in i detalj.
Wallqvist förklarade för Huntford:
”Swedes are intellectually
primitive and underdeveloped... And TV works in this way: it creates
emotions and intellectual life, and therefore it creates opinions. It
is an opinion-making medium”
Örjan Wallqvist.
Här ser vi
återigen sosseadelns gränslösa förakt mot det enkla svenska
folket. Sossar ser på svenskar som en varg ser på ett får.
Huntford
kom mycket riktigt fram till slutsatsen att Sverige hade lyckats
införa den mjuka
diktaturen som Aldous Huxley skrev om i hans Brave New
World. Den globala eliten har
länge funderat på hur bäst man skulle kunna införa en sådan
diktatur. Då det mer råa och brutalare 1984-cenariot var alldeles
för kostsam och avslöjande. Sverige hyllades av den globala eliten
för att ha skapat den mjuka
diktaturen med ett så lydigt och väl dresserat folk som litade på
allt vad Staten hade att komma med. Denna mjuka diktatur och
sossedominans skulle nå sitt klimax i valet år 1968.
År 1967 skulle
Bertil Ohlin lämna sin plats som partiledare för Folkpartiet. Det
skulle bli början på slutet för DYG-generationens dominans inom
svensk politik. Ersättaren skulle bli Sven Wedén ett betydligt
mindre känd ansikte, och detta skulle märkas tydligt under valet.
En annan förändring som skedde 1967 var att SKP under C. -H.
Hermansson valde att officiellt ”distansera sig” från
Sovjetunionen. I och med detta valde de att byta namn från Sveriges
kommunistiska parti (SKP) till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK).
Kommunisternas nya
policy (utåt) skulle inte kunna påverka dem positivt då
Sovjetunionen krossade Tjeckoslovakien under Pragvåren. Detta bidrog
att kommunisterna tappade många anhängare. Så småningom skulle
ungdomselement ur partiet, besvikna på de nya kommunisternas policy,
bryta sig ur och bilda Marxist-Leninistiska Kampförbundet.
De som istället
skulle få dra nytta av vänstervågen blev Socialdemokraterna och
Erlander. 68-rörelsen skulle även påverka de borgerliga partierna.
Centerpartiet skulle efter denna våg helt tas över av
vänsterelement och helt omvandlas till ett mer renodlat
vänsterparti, eller som de själva kallar sig socialliberaler. En
ledande figur bland de så kallade Åsa-Nisse-Marxisterna som
tog över partiet under den kraftiga vänstersvängen vid slutet av
60-talet skulle bli den marxistiske vänsterliberalen Olof Johansson
från ungdomsförbundet, som så småningom skulle även bli
partiledare för Centerpartiet på 80-talet.
Nu blev
Högerpartiet det enda partiet i Riksdagen som inte hade helt
erövrats av vänstern. Men även de skulle förmildra sin ställning
till höger efter 68-vänsterns kraftiga kulturella våg och byta
namn från Högerpartiet så småningom till Moderaterna.
Erlander blev den
stora vinnaren i valet 1968, då sossarna fick egen majoritet med
50,12% av rösterna. Endast under samlingsregeringen fick sossarna
ett större resultat, men då var de tvungna att regera tillsammans
med de övriga borgerliga partierna. Nu kunde sossarna regera på
egen hand utan att behöva förhandla med andra partier. Sverige blev
då i praktiken en enpartistat, något unikt för ett land med ett
pluralistiskt parlamentariskt system.
Roddarna
(Nazirekryteringarna).
Under 30-talet hade
ett antal små nazistiska och fascistiska organisationer och partier
bildats i Sverige. Men efter 2VK skulle dessa i stort sätt alla
upplösas. Bland dessa skulle det även finnas så kallade roddare
som rodde sig från de ”grumliga vatten” till det rumsrena.
Bland dessa fanns
Ragnar Linnér som var medlem i det Socialistiska Partiet och i det
nazistiska Sveriges Nationella Förbund. Det intressanta är dock att
Linnér till och med stred frivilligt i Waffen SS. Efter kriget
skulle Linnér bli aktiv i fackföreningsrörelsen och 1958, grunda
Sveriges socionomers riksförbund. Trots att Erlanders
socialdemokrater kände mycket väl till Linnérs bakgrund, valde de
att via Hjalmar Mehr rekrytera honom in i partiet år 1965, för att
bli kanslichef på barnvårdsnämnden i Stockholms stadshus!
När Bosse Schön
fick kommentera Linnérs bakgrund var hans bortförklaring att: ”det
vore oerhört känsligt att dra en så aktad och välmeriterad
socialdemokrat i smutsen för en ”bagatell”
som det brukar heta i dessa sammanhang. För en
ungdomsförsyndelse.”
Inte en nazist, men en fascist var Ragnar Edman (Eriksson) som varit
med och bildat det fascistiska Förbundet Det Nya Sverige. Edman
skulle så småningom dock lämna Förbundet för att istället satsa
på en karriär inom Socialdemokraterna. Mellan åren 1957-1967
skulle han vara ecklesiastikminister under Tage Erlanders regering.
En ung Olof Palme (S).
Intressant är att det var just Edman som skulle tipsa Erlander om
Olof Palme. Olof Palme skulle år 1969 ta över som partiledare efter
Tage Erlander. DYG-gängets dominans över svensk politik tog då
definitivt slut.
Utöver att låta sig dirigeras av de anglosaxiska makterna, och
samarbeta med DDR, hade inte heller sossarna problem med att
rekrytera nazistiska SS män under sig. Det är uppenbarligen så att
ingenting är heligt för socialister bara de får behålla makten.
Socialdemokraten Nils Flyg är ytterliggare ett exempel på hur
kommunism, nazism, socialism och fascism alla hänger ihop så nära
varandra.
Slutsats.
Den konservative frilansjournalisten, och SvD-skribent, Håkan
Hagwall, skrev en intressant artikel under rubriken, Erlander
socialiserade, Palme bara förgiftade, hos Svensktidskrift år
2002. Som rubriken avslöjar, förklarar han att det stora
socialiseringsprojektet infördes av Erlander, inte av Palme. Palme
upplevdes som mer extrem på grund av hans retorik. Men Sverige blev
redan ett högskatteland redan under Erlanders tid.
Normen inom borgerligheten är att anklaga Palme för socialiseringen
av Sverige, när det i själva verket var Erlander som genomförde de
större förändringarna. Hagwall menar att det är Gösta Bohmans
retorik som fastnat kvar i medvetandet hos Sveriges antisocialister.
Men på 70-80-talet hade redan borgerligheten redan gått med på och
kompromissat i många tidigare ”vägskäl”. ”Vägskäl” som
de borgerliga på 70-80-talet aldrig vågade ifrågasätta. De
tittade istället på de senare ”vägskälen” när de stod mot
Palme. Så det var inte under Olof Palmes tid, som Sverige blev en
progressiv vänsternation, utan snarare under Tage Erlander.
Vi vet även tack vare hans memoarer att Erlander var till vänster
om sin egen politik. Efter 2VK hade Sverige både en industri och en
arbetskraft som i stort sätt var intakt. Detta skulle ge
socialdemokraterna några viktiga år av framgång under 50-talet. De
befann sig på rätt plats, vid rätt tillfälle och i rätt
opinionsläge för att komma igång med att bygga upp sitt
socialistiska samhälle. Utöver högre skatter skulle Erlanders
Starka samhälle innebära mer centralisering och än mer
politikermakt! Detta hade då odlat fram föreställningen om att det
var Staten (politikerna, myndigheterna och byråkraterna) som skapade
jobben, tog hand om, och såg till att solen gick upp varje morgon.
En föreställning som tyvärr fortfarande håller sig mycket starkt
i dagens Sverige.
Under Erlander skulle dock sossarna inte bara förändra svenskarnas
föreställningar om relationen mellan Stat och individ, utan även
svenskarnas miljö skulle förändras. Vi talar om enorma och
drastiska förändringar. Frågan är om ens farfars farfar skulle
känna igen sig i socialdemokraternas Sverige.
Utomlands såg konservativa med skräck på Sverige. Amerikaner såg
på de nya gudlösa skolor, tyskar såg på Der Kinder Gulag,
och engelsmännen såg Aldos Huxleys Brave New World i
verkligheten. Å andra sidan hyllades sosse-Sverige av FN, City of
London och övriga globalister. Sosseadelns socialistiska experiment
under Erlander hade redan skadat Sverige avsevärt. Men det skulle
bli värre, ty sossarna var inte riktigt klara med svenskarna än.
