Angela Merkel stödjer EU-förslag för att indoktrinera samtliga ungdomar inom EU via skolväsendet.

Fjärde Rikets ansikte utåt. 

Till skillnad från de flesta präster inom DDR var Angela Merkels far mycket vänlig till regimen i Östra Tyskland. Faderns inflytande ledde till att dottern Angela Merkel nådde toppositioner inom utbildningsväsendet. Från en familj av kyrkopolitiskt aktiva, var Angelas medlemskap inom CDU given då Berlinmuren fallit. Men faktum är att hon varit medlem i det styrande kommunistpartiet i DDR. Det partiet finns än idag kvar i Tyskland, numera som Die Linke.

Som ledare för CDU och EU:s maktcentrum, Tyskland, så leder även hon i praktiken EU-parlamentets största grupp EPP, i vilka de svenska partierna M och KD ingår. Nyligen antog partigruppen ett program inför EU-valet där de öppet förespråkar indoktrinering av barn och ungdomar i skolan för att bli mer positivt inställda till EU.

Det förslaget kommer nu att framföras inom EU. Och förslaget har även Angela Merkels fulla stöd. I förslaget står det bland annat: "EU education in schools across Europe in order to prepare the next generation for future challanges and to nurture a European approach".

I manifestet är man öppet orolig för en växande skepsism mot EU bland unga. Samtidigt som de märker att unga har ett lågt förtroende inför framtiden. De vill via indoktrineringen även kunna sprida optimism, hopp och förtroende inför ungdomar, för EU.

Merkel själv säger att hon är en stark anhängare av förslaget, när hon mötte kamrater i Dublin för att förbereda inför EU-valet senare under våren. Hon anser att målet måste vara att skapa en "gemensam europeisk identitet". EPP har för avsikt att kampanja för en mer centraliserad politisk union, och inte längre som en mellanstatlig institution.

Rent praktiskt skulle förslaget innebära att EU nu skulle börja ingripa i de enskilda ländernas skolpolitik.

Svenska KD som ingår i EPP, och som säger sig numera vara "EU-kritiska", ska nu alltså kampanja för det här förslaget om de väljer att fortsätta i EPP-gruppen. Det enda ärliga för dem vore att lämna gruppen, eller sluta lotsas vara EU-kritiska.

Telegraph.

Aftonbladets kamp mot fungerande skolor.

Nu, kan jag inte hävda att jag är insatt i alla detaljer vad gäller fallet Lundsbergsskolan. Men vissa saker märker man direkt, dels svensk massmedias hyckleri, men också sättet hur ett klassiskt drev går till. Det som gör det lite extra intressant är hur man behandlat fallet som en operation. Jan Guillo har väl fått sin skolning som KGB-agent.

Ty utan någon Guillo bok, skulle man inte kunnat skapa en illusion hos befolkningen, att det fanns en kultur som försvarat pennalism. Vill man sedan få nere en skola med goda resultat, så är det bara att få tag på händelser som sker, och vara beredd på sina överdrifter och sedan är drevet igång.

Etablissemanget vill få oss att tro på konspirationsteorin om att alla, från rektorn, styrelsen, lärarna, föräldrarna och elever, till varje pris är beredda att försvara pennalismen. Att det ska tydligen finnas ett sådant grupptryck, där även elever som sedan länge avslutat sin skolgång, är beredda att försvara pennalismen.

Vad är mer sannolikt? Att de inblandade i skolan konspirerar mot resten av världen? Eller att samma massmedia som nu skriker för att bomba sönder Syrien till fred, och som kallar alla som ifrågasätter massinvandring för rasister, skulle ha förmåga att ens tala sanning? Ärligt talat vad tror ni? Inte ens killen som utsattes för "nollningen" vill lägga ner skolan. Han vill faktiskt tillbaka dit. Beror det enligt dem på grupptryck?

Rent nonsens, så klart. Det handlar om en organiserad kampanj för att sänka alla skolor som på något sätt är fristående. Först förbjöd man hemundervisning. Nu kommer nästa fas, där alla privata alternativ ska bort. Och oportunister som Agnes Hellström, som passar på att tjäna pengar på det hela, hakar på så klart.

Förövrigt talar vi inte om ett renodlat "överklasskola". Det finns även många medelklassbarn som går där. Och föräldrar som vill slippa utsätta sina barn för de kollektivt styrda katastroffskolor, där sexuella trakasserier, våld, knarkhandel, misshandel tillhör normen och inte något som sker någon gång om året och som sedan förstoras till oproportionerliga mått i media. Varför inte ett mediadrev mot samtliga skolor i våra förorter? Om det nu är så att media och den hycklande och inkompetenta Skolinspektionen verkligen "bryr sig om barnen".

En sak måste folk ha fattat. Staten bryr sig inte ett dugg om barnen, och än mindre gör media det. Detta och allt annat handlar om kontroll. Barn ska inte få lämna farmen. Om vissa får det, så kommer andra att kräva samma sak. Och vad händer då om föräldrar börjar ställa riktiga krav på sina skolor? Och kanske vill se fler privata alternativ till de kollektivistiska misslyckade skolorna? Flera slavar börjar lämna farmen. Så kan inte Staten ha det.

Jag slås även av hur programmerade så många här i Sverige är. Några kallar det för "den svenska avundsjukan". Sådant har jag svårt för. Däremot är det tydligt att det finns ett visst klasshat som odlats i flera decennier i det här landet. Enligt ren marxistisk teologi är det okej med hat. Allt beror ju så klart på vad du har för inkomst, ras, religion, kön och sexuell läggning. Ty enligt samma hycklande marxister, som kategoriserar folk, så är "alla lika mycket värda".

Hur som helst, blir det intressant att se vad polisutredningen kommer fram till. Då får vi se om Aftonbladet och den genomkorrupta Skolinspektionen öht har ett case. Med tanke på hur media i det här landet är experter på att hitta på alternativa verkligheter, skulle det inte förvåna mig ett dugg om polisen tvingades lägga ner fallet. Då är det frågan om även tidigare "avslöjanden" också är påhitt från media.

"Experter" på sexundervisning vill att lärare ska lära barn om porr.

666. 

Bland det absolut vidrigaste jag läst på länge, fick jag läsa nyligen på BBC. Där går ett "forum" av "experter" kring sex ut och kräver att lärare ska ta och undervisa i porr för minderåriga barn.

Som sociala ingenjörerna (eliten) krävt sedan tidigt 1900-tal, ville man att sex skulle bli så lättillgängligt som möjligt. Ni bör studera varför eliten alltid uppmuntrat till sexundervisning i skolan, och varför de nu vill ha porrundervisning i skolan.

Allt hänger ihop med den futuristiska Nya Världsordning som elite förbereder för oss. Det var dom som lanserade konceptet free love. Det är ett urgammalt sätt för en elit att få kunna kontrollera befolkningen. Detta i kombination med alla hormonstörande ämnen i vardagsmiljön, har de kunnat förbereda människan att acceptera den uraniska agendan (homosexuallitet). Studera gärna psykologin bakom porren idag. Det är inte bara en industri för att tjäna pengar, eller finansiera andra maffiaaktiviteter.

Eliten vill som sagt reducera världens befolkning, och just homosexuallitet, promiskiösitet och "alternativa" familjebildningar, är till för att så småningom se till att det inte längre är mannen och kvinnan som skapar barnen, utan snarare Staten, och så småningom endast Staten. Männen och kvinnan ska då fortsätta ha sex bara de inte skaffar barn. Detta är centralt för den Nya Världsordningen.

SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 4 Den Socialistiska Agendan.

Här följer fjärde delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra och tredje delen innan ni fortsätter här. 

Innan gick vi igenom hur Socialdemokraterna inledde det långsiktiga bygget av Välfärdsstaten och hur detta långsamt men säkert skulle göra individen mindre och Staten större. Vi gick även igenom hur socialdemokraterna etablerade sig som politisk stormakt i Sverige. Sossarna hade nämligen knappast bara börjat med sitt stora samhällsbygge. 

Här följer fjärde delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 

Ett gäng maktfullkomliga socialister. 

Per Albin Hansson hade lyckats ta SAP igenom de första dominerande åren mycket tack vare ett kraftigt försvagat motstånd. 1932 klarade sossarna sig väl utan någon större opposition. 1936 blev ytterliggare ett misslyckande efter Bondeförbundets onödiga sommarregering. 1940 var det krig och då samlades folket kring Per Albin Hansson och sossarna. 1944, mot krigets slut, hade högern en chans att hindra socialdemokraternas hegemoni, men då kom istället en kraftig vänstervåg över hela Europa nära inpå krigets slut som även skulle täcka Sverige.

SAP hade dock bara lyckats komma igång under Per Albin Hansson. Det skulle först bli under Tage Erlander som den riktiga socialiseringen (tyranniet) skulle inleda på allvar. Men till skillnad från andra länder där socialister byggde upp sitt förtryck med våld (1984-modellen), skulle socialisterna i Sverige bygga upp ett mjukare förtryck (Brave New World-modellen). Sverige mjuka socialistiska förtryck skulle hyllas av FN och övriga globalister. Det socialistiska systemet i Sverige (den svenska modellen, den nordiska modellen) skulle betraktas som något att sträva efter. Främst för att den lyckades lura till sig befolkningen. Vilket enligt Aldous Huxley (också från The Fabian Society) var så mycket mer effektivt än George Orwells 1984-modell.

Sverige skulle under de kommande decennier omvandlas från ett puritanskt, kristen, värdekonservativt, landsbygdsnation, till en urbaniserad, progressiv, rotlöst land. Och detta skulle aldrig ha varit möjligt, om det inte vore för SAP.

Planhushållning och DYG-gänget.

Bertil Ohlin (FP). 

Efter valet 1944 skulle Högerpartiet isoleras allt mer. Bondeförbundet skulle i sin tur försöka samarbeta med så olika parter som möjligt. Folkpartiet var sedan tidigare ett vänsterparti, men skulle inte nå särskilt större framgång utan att utmana socialdemokraterna. Som ny partiledare för Folkpartiet insåg Bertil Ohlin detta tidigt. Ohlin hade under universitetstiden i Lund tillhört det vänsterradikala studentföreningen De Yngre Gubbarna (D.Y.G.). Även Ernst Wigforss och Tage Erlander var både med i DYG. Under de kommande åren skulle DYG-gänget komma att dominera svensk politik. Ohlin precis som Wigforss och Myrdal var dessutom också en keynesian via Stockholmsskolan. Så man kan egentligen betrakta FP och SAP som två sidor av samma mynt.

Ändå skulle Ohlin gå hårt åt i sin kritik av socialdemokraterna, och Herbert Tingsten på DN skulle också ta tydlig ställning för just FP. Ohlins FP skulle på det här sättet tydligt dominera oppositionen mot sossarna.

Efter Per Albin Hansson var favoriten för att ta över rollen som Statsminister tillika partiledare, Gustav Möller. Men istället så skulle Ernst Wigforss se till att sin vän från DYG-gänget Tage Erlander skulle få axla denna roll. Trots att Erlander låg långt ut till vänster, lyckades Wigforss få igenom sitt budskap om funktionalism (högersossepolitik). Detta smittade av sig och gjorde Erlander till en mer pragmatisk Statsminister.

Efter 2VK kunde sossarna fortsätta med att expandera statens roll över samhället via sitt ”27 punktsprogram”. 1946 sattes ErlanderCare igång med en allmän sjukförsäkring som innebar gratis sjukvård, subventionerad läkemedel och sjukpenning. 1947 skulle barnbidraget införas. Hyresregleringarna från 2VK behölls. Och fler byråkratier skulle inrättas. Allt detta skulle så klart innebära kraftigt ökade utgifter.

Gunnar Myrdal (S). 

Under 2VK hade man befarat ytterliggare en depression likt den under mellankrigstiden. Den keynesianske, eugenisten, Gunnar Myrdal varnade tidigt för detta i sin bok Varning för fredsoptimism från 1944. Sossarna hade då anpassat Sverige till detta genom att på keynesianskt vis försöka reglera och slösa sig bort från den ”kommande krisen”. Det blev dock ingen lågkonjunktur.

Resultatet blev istället en kraftig inflation under 1946 som ledde till Valutakrisen år 1947. Krisen skulle snabbt skapa osämja socialdemokrater emellan. På ena sidan Gunnar Myrdal och på andra Ernst Wigforss. 1947 experimenterade sossarna med ännu mer keynesianism och införde särskilda regleringar mot importerade produkter som kaffe, te och kakao. 1948 infördes även liknande regleringar riktade mot bensin. Wigforss skulle även stå i spetsen för sossarnas kraftiga höjning av bolagsskatten, förmögenhetsskatten och beslutet att göra skatterna progressiva.

I ett ögonblick av plötslig vett, kom Riksbankschefen Ivar Rooth på att man kanske skulle bekämpa inflationen, istället för att fortsätta trycka sedlar. Hans milda förslag om att höja räntan ledde till att han fick sparken år 1948. 1949 skulle den svenska kronan följa det engelska pundet och devalveras kraftigt. Svenskarnas köpkraft skulle försämras markant, då de flesta varor under en kort period blev mycket dyrare.

Jämför man sossarnas och folkpartiets partiprogram inför valet 1948, så var de nästan identiska. Ändå lyckades media under det årets valrörelse få det att se ut som att S och FP tillhörde motsatta poler. Den stora debatten i MSM handlade om ifall Sverige skulle gå med på planhushållning eller ej. Märkligt, med tanke på att Ohlin förespråkade samma keynesianska ekonomiska experiment som sossarna, bara av en annan variant, men ändå med kraftiga statliga ingrepp i ekonomin.

Herbert Tingsten. 

På ena sidan hade vi sossarna och vänstertidningarna. Och på den andra sidan stod Folkpartiet och Herbert Tingsten. Vänstern anklagade FP för att finansieras av ”storkapitalet”. Den vassaste anklagelsen visade sig vara den om ”bolidenguld”. Enligt anklagelserna som härstammade från en socialdemokrat så hade FP fått 3 miljoner kronor. Efter en utredning, visade dock denna anklagelse vara falsk. Avslöjandet av detta dränktes dock av nyheten om mordet på Folke Bernadotte.

Tingsten å sin sida hade nästan på egen hand via DN gått till totalangrepp mot sossarna. Han kallade deras styre mycket riktigt för ett vanstyre. Han kritiserade bland annat deras katastrofala ekonomiska politik och även handelsavtalet med Sovjetunionen. Antydningar fanns även, om att socialdemokraten Gunnar Myrdal, skulle personligen ha gynnats av regeringens handelsregleringar. På valdagen, tog Herbert Tingsten tydligt ställning och uppmanade folk att rösta på FP.

Folkpartiet gick kraftigt framåt, men var inte i närheten av att hota sossarna som i stort sätt hamnade på samma nivå som förra valet (kring 46%). Högerpartiet, Bondeförbundet och fram för allt kommunisterna i SKP tappade i väljarstöd.

Det blev alltså en seger för sossarna i det falska mediavalet. Frågan är egentligen hur stor skillnad det hade varit om FP hade vunnit valet. Med en identisk politik, och med tanke på Bertil Ohlins bakgrund som keynesian och DYG:are, så kan man anta att det skulle nog inte ha spelat så stor roll som medierna försökte få det till. FP skulle nog ändå ha sökt sig till S för att få majoritet till sina förslag om inte Bondeförbundet eller Högern velat gå med på det.

Den nya kristofobiska skolan.

Sedan 1500-talet har Bibeln i de traditionellt protestantiska länderna varit av stor vikt för språket och dess utveckling. Inte minst i länder som Sverige, Tyskland och England. Under 1800-talet införde de flesta länderna i väst allmän skola. Bland dessa fanns även Sverige. Och på den tiden spelade Bibeln och den kristna tron en central roll för samhället. Kristendomen i sig hade sin egna särställning inom den svenska skolan. Detta var naturligt av historiska skäl, men också för att den första boken som många svenskar lärde sig att läsa först var just Bibeln. Så det var naturligt att även barnen skulle lära sig Bibeln i skolan. Och så var det i stort sätt, ända fram till 1940-talet.

Stellan Arvidsson (S) och sitt skrivbord. 

Under 1930-talet och 1940-talet hade socialdemokraterna fått in en del utredningar som de tidigare utfördat. Det hela kulminerade i 1946 års skolkommission. Mannen som skulle leda denna kommission blev Stellan Arvidsson. Förutom att ha gjort sig känd som en aggressiv kristofob, så är han tack vare Birgitta Almgrens arbete, numera också känd som en Stasiagent, som dessutom var en aktiv figur inom socialdemokraterna. Som student i Lund var han aktiv medlem i den socialistiska föreningen Clarté. Ordförande för denna förening under en period var Tage Erlander. Redan under 1920-talet odlade Arvidsson sina kontakter med Tyskland via universitetsväsendet. Efter Hitlers maktövertagande undvek han dock Tyskland efter att ha blivit utvisad. På 1930-talet var han aktiv socialdemokrat i Hudiksvall innan han utsågs för att leda 1946 års skolkommission.

Det var även i 1946 års skolkommission som han skulle träffa sin nya flickvän, Britta Stenholm. Båda två skulle lämna sina tidigare förhållande för varandra. Tillsammans skulle de båda två engagera sig i Förbundet Sverige-DDR, Stellan Arvidsson som ordförande. Att de båda var aktiva och inflytelserika socialdemokrater var inte särskilt kontroversiellt, trots sossarnas ”antikommunistiska” policy.

Stellan Arvidssons främsta idoler var Karl Marx och Thomas Thorild (en svensk rosenkreuzare, med starka influenser av tidiga teologiska mystiker baserade i London under sent 1700-tal. Thorild har även hyllat den frimurarledda Franska Revolutionen). Via ABF publicerade Arvidsson många artiklar om DDR.

Arvidsson hade en mycket stor personlig hat mot Kristendomen, och såg det som sin personliga korståg att helt rensa den kristna tron från den svenska skolan för att istället införa en socialistisk-ateistisk humanistisk ”fostran” som han själv kallade det. Arvidsson erkänner detta själv i sin egen uppsats ”Kristendomen och skolan” i antologin Ateistens handbok från 1964. Psalmsånger och bön i skolan skulle så småningom helt elimineras från den nya ”ateistiska fostran” som skulle gälla. Men inte ens det var nog för Arvidsson. Att ta bort Gud från det offentliga räckte inte för honom, han vill även ingripa in i det privata och ifrågasatte ifall föräldrarna skulle få fostra sina egna barn med kristna värderingar, då han ansåg att ”fostran” skulle tillhöra det offentliga, det vill säga Statens egna ”humanistiska värderingar”.

Arvidsson mötte dock motstånd från svenska folket då 2 miljoner namnunderskrifter samlades för att behålla Kristendomens särställning inom utbildningen. Birgitta Almgren avslöjar även intressanta detaljer kring hur Arvidssons nära samarbete med DDR innebar att Sverige anpassade sin skolpolitik till den östtyska modellen. I Stasiarkiven avslöjas det faktum att Arvidsson högprioriterade skolpolitiken som ett viktigt verktyg för att omskola svenskarna till en ateistisk fostran.

Britta Stenholm å sin sida ledde många läroboksgranskningar och fick flera uppdrag från utbildningsdepartementet, Lärarutbildningskommittén (LUK) och Skolöverstyrelsen (SÖ) bland annat. Som läromedelskommissionär anmälde hon läromedel som hon menade inte var tillräckligt ”neutral” i sin beskrivning av DDR. Både Stellan Arvidsson och Britta Stenholm fick många medaljer och hyllningar från DDR för sin insats i Sverige.

Under 1950-talet inledde Sverige omfattande samarbeten med DDR via pedagogseminarier, studieresor för skolledare och lärare, samt utbyte mellan skolmyndigheter och läroboksförfattare. Medan att Stellan Arvidsson samarbetade intensivt med de östtyska universiteten, så hade Britta Stenholm flitiga kontakter med med utbildningsministeriet. Tillsammans ledde de ett nätverk som genomförde de önskade förändringarna inom den svenska skolan.

Alva Myrdal (S). 

Ytterliggare en relevant individ att nämna i sammanhanget är Alva Myrdal, som var med i 1946 års skolkommission. På 50-talet skulle hon vara chef för UNESCO:s socialvetenskapliga avdelning.

Redan år 1972 hade 600 svenska lärare drillats i DDR. Intressant är även att utbildningsminister Lena Hjelm Wallén, på 80-talet, var en stark anhängare till samarbetet mellan DDR och Sverige inom skolpolitiken, och deltog själv i många möten med Stellan Arvidsson och DDR:s utbildningsminister Margot Honecker. Lägg även till minnet att Lena Hjelm Wallén under 80-talet även var delegat i Svenska Unescorådet. Resultatet av Arvidssons och 1946 års skolkommissionens reformer blev att man på 50-talet förlängde skolan och gymnasiet blev gratis. En slöhetsreform som ligger även i linje med UNESCO:s egna agenda för att fördumma. Och dessutom, även utökade utgifter för skattebetalarna så klart. Även det i linje med sossarnas ekonomiska policy att utöka slöseriet.

”Historikerna måste i framtiden förklara hur en socialistisk skolreform kunde genomföras i ett kapitalistiskt land... Hur kommer det sig att skolsystemen i det socialistiska DDR och det kapitalistiska Sverige har så många gemensamma drag?”

Detta sa Stellan Arvidsson i sitt tacktal då han tog emot hedersdoktoratet vid universitetet i Rostock år 1969. Hedersdoktoratet motiverades med det att ”en socialistisk skolreform hade kunnat genomföras i det kapitalistiska Sverige.”

Det är även intressant att förre detta ordföranden för det UNESCO-kontrollerade föreningen Humanisterna, Carl-Johan Kleberg, ser Stellan Arvidsson som ”en hjälte”. I föreningens medlemstidning Humanisten, har även hyllningarna av denna Stasiagent haglat. Till tidningen Världen Idag sa Kleberg till och med att han hade för avsikt att använda stycken ur Arvidssons sista bok till sin egen begravning.

Erlander.

Tage Erlander (S) (+ lite info). 

Inga av de skolreformer som Arvidsson ledde skulle ha genomförts om det inte vore för Tage Erlander som kände Arvidsson från tiden då de båda var med i den socialistiska föreningen Clarté i Lund. Det var i stort sätt DYG-gänget från Lund som skulle styra Sverige, under mitten av 1900-talet, åt en mer radikal socialistisk riktning, utan att göra allt för mycket väsen om det. Tage Erlander gifte sig med Aina Erlander (född Andersson), en kvinna från en mycket privilegierad bakgrund.

Erlander kom från Värmland nere till Lund för att studera kemi och fysik. Men efter att ha varit aktiv i det vänsterextrema DYG övergav han dessa ämnen för mer samhällsvetenskapliga ämnen. År 1932 blev han invald in i Riksdagen för Socialdemokraterna i samband med Per Albin Hanssons första valseger. 1937 blev han sakkunnig i socialdepartementet och 1938 utsågs han till statssekreterare. Under denna period skulle Erlander vara ansvarig för skötseln av Sveriges koncentrationsläger. (Mer specifikt om det läste ni tidigare i del 3 av denna serie). År 1944 utsågs han till konsultativ statsråd (biträdande socialminister). 1945 blev Erlander ecklesiastikminister och det blev då han som satte Arvidsson som ledande sekreterare för 1946 års skolkommission. Enligt Erlander själv var skolreformerna bland det viktigaste som han varit med och genomfört tillsammans med ATP-reformen (läs tvångsinvesteringsbedrägeriet).

Erlander var den som myntade begreppet ”det starka samhället” på 60-talet. Begreppet förklarar högersossarnas (Ernst Wigforss) funktionalistiska politik. Alltså att man expanderade den offentliga sektorn, fastän utan att förstatliga näringslivet. Massregleringar över marknadsekonomin skulle bli högersossarnas taktik, istället för att förstatliga direkt. Den växande välfärdsstaten och expanderande offentliga sektorn skulle då få ökande förväntningar på en (lurad) befolkning som ville få mer från Staten, som för dem skulle tydligen lösa alla problem. (Har man bara en hammare så kan alla problem börja se ut som spikar).

Sossarnas dubbelspel.

Expressens löp efter nedskjutningen av Tp 47:an. 

Efter 2VK inledde det socialistiskt kontrollerade Sverige omfattande mer eller mindre kända samarbeten med till exempel kommunistiska DDR. Samtidigt hade man hemliga samarbeten med England och USA. Sverige gick aldrig med i NATO, men ändå samarbetade med de anglosaxiska makterna. Sveriges återuppbyggande av försvaret efter Per Albin Hanssons kraftiga nedrustning kan härledas till detta. Utåt menade man dock att man skulle bygga upp ett försvar för att kunna behålla sin neutralitet. Det blev en ganska kraftig omsvängning, men sossarna fick oppositionen med sig, alla utom kommunisterna inom SKP. Detta skulle inte bara leda till en återupprustning, utan även en omfattande modernisering av försvaret.

1948 inledde Sverige våghalsiga militära spaningar och flygövningar som kränkte sovjetiskt territorium. Mycket av den nya fina utrustningen hade man fått från USA. Syftet med operationerna var att spana in Sovjetunionens luftförsvar och dess kapacitet. 1949 hade Sverige själv utvecklat sina spaningsplan, och intensifierat sina spaningar över Sovjet. NATO hade samtidigt sina egna spaningar. Men 1950 sköt Sovjet ner NATO:s spaningsplan. Sverige kom undan än så länge. Men spänningarna Sverige gjorde på Sovjet skulle ändå öka trots att Sverige ertappades med att ha kränkt sovjetiskt luftrum år 1951. I takt med att Sverige intensifierade sina spaningar mot Sovjet varnade de för flygningarna och att Sveriges plan skulle möta samma öde som NATO-planen året innan. Detta ledda då till att Sverige bad offentligt om ursäkt.

1952 fick Sovjet nog och sköt ner den svenska Tp 79:an. Detta visste dock inte svenskarna, då planet var spårlöst försvunnen. Tp 47:an skickades iväg för att söka efter det försvunna planet. Men då blev även den nedskjuten av Sovjet, så att planet tvingades nödlanda. Sovjet blånekade om att de hade skjutit ner Tp 79:an. Sverige fann dock en sönderskjuten livbåt tillhörande Tp 79:an. Det skulle dröja fyra år innan Nikita Chrusjtjov skulle erkänna till Erlander om att de hade skjutit ner den svenska Tp 79:an, och ända fram till Sovjetunionens fall innan detta skulle officiellt erkännas.

Under krisens gång nämnde aldrig svensk media om att Tp 79:an hade varit på uppdrag. Istället fick man höra att Tp 79:an var på en oskyldig navigeringsflygning i utbildningssyfte. Attityden blev då naturligtvis mycket kritiskt mot Sovjet, men även mot socialdemokraterna då de inte tog upp nedskjutningarna till FN och internationella domstolar. Samma år dömdes Fritiof Enbom till livstidsfängelse för spioneri för Sovjetunionen. Kalla Krigets spänningar skulle smitta av sig på årets valrörelse.

Efter valsegern 1948 hade socialdemokraterna för avsikt att distansera sig från kommunisterna inom SKP. Efter den hätska valrörelsen blev ett samarbete med FP svår och med Högerpartiet omöjlig. Kvar fanns Bondeförbundet som alltid höll sig öppen till olika alternativ. Socialisterna och bönderna inledde förhandlingar om en eventuell regeringskoalition. Men de kunde inte komma överens. Förhandlingarna kollapsade. Bondeförbundet hade tidigare haft dåliga erfarenheter av att ha samarbetat med sossarna under Axel Pehrsson-Bramstorp. Böndernas Gunnar Hedlund tillträde officiellt som ny partiledare år 1949.

1951 skulle Erlander göra ett nytt försök att förhandla med bönderna. Skulle det inte bli något, skulle S vända sig till FP istället. Nu fruktade Hedlund att hans parti skulle bli lika isolerad som Högerpartiet och SKP. Därmed var han för en eventuell koalition med sossarna. Erlander blev själv glad då hans nya koalitionsregering tillträdde, då han kunde göra sig av med de falangstrider som funnits kvar sedan han tog över posten som Statsminister.

Vid slutet av 40-talet skulle SAP inleda arbetet för att bygga upp sin egen underrättelsetjänst riktad mot kommunister. Detta hade att göra med sossarnas nya ”antikommunistiska” policy som skulle kulminera med den så kallade IB-affären. Via sina arbetsplatsombud kunde partiet ”bekämpa kommunismen” om makten över fackföreningsrörelsen. På det här sättet kunde partiet åsiktsregistrera fackföreningsmedlemmarna för att rapportera om vilka som skulle kunna vara eventuella kommunister.

Det är dock viktigt att förstå att denna ”kamp” mot kommunister, var inte en kamp mot kommunismen som ideologi, utan snarare ett sätt att bekämpa sin främsta konkurrent inom fackföreningsrörelsen, alltså SKP.

Socialistinternationalens logga. 

1951 skulle Socialdemokraterna (åter)ansluta sig till den nybildade Socialistiska Internationalen, med sin traditionella bas inom City of London. Efter det att Andra Internationalen kollapsat, dröjde det några år innan de socialistiska partierna samordnade sig i sitt internationalistiska strävan efter global socialism. Och än idag styrs partiet därifrån.

Förutom Kalla Krigets närvaro, skulle valet 1952 också handla om subventionerna som hade införts av Bondeförbundet och Socialdemokraterna till bönderna. De positiva effekterna skulle dock vara kortvariga. FP och Högerpartiet anklagade Bondeförbundet för att försöka göra godsägare rika på skattebetalarnas bekostnad.

Valet skulle dock inte innebära några större förändringar för sossarna som i stort sätt hamnade på samma nivå som före valet. Bondeförbundet tappade dock samtidigt som både Högerpartiet och Folkpartiet gick framåt. SKP tappade ytterliggare. Regeringsmakten var dock aldrig hotad efter valet då sossarna tack vare koalitionen med Bondeförbundet kunde fortsätta med samma regering.

Urbaniseringsagendan.

Bondeförbundets koalition med socialdemokraterna den här gången skulle bli en än värre katastrof än förra gången. Bondeförbundet gick gång på gång med på alla de regleringar och reformer som omvandlade Sverige under 50-talet från ett utpräglat landsbygdsnation till en urbaniserad stadsnation. Bondeförbundet lyckades alltså målmedvetet minska sin egna kärnväljargrupp, rent demografiskt!

Rehn-Meidner-modellen var den ekonomiska modellen som skulle bli början till den svenska landsbygdens död. Två keynesianska LO-ekonomer, Gösta Rehn och Rudolf Meidner introducerade år 1951 denna modell. Precis som när man valde att lämna guldmyntfoten, så kom LO och SAF (dåtidens Svenskt Näringsliv) mycket bra överens. Förutom utökat omfördelningspolitik och en mer progressiv skattesystem, så innebar modellen även införandet av den så kallade ”solidariska lönepolitiken”. På ett slag gjorde man LO mäktigare än någonsin, då man med den nya modellen införde en reglering där småföretag ute på landet skulle bli tvungna att betala löner på samma nivå som i storstäderna. Alltså blev löneavtalen numera landsomfattande och kollektivavtalen centraliserade. Återigen gick fackföreningarna och storföretagen samman för att krossa småföretagen. I synnerhet företagandet ute på landsbygden.

Plötsligt skulle arbetslösheten växa sig stort ute på landet. Jobben, dom fanns numera inuti storstäderna. Med hjälp av AMS (då Arbetsmarknadsstyrelsen, ytterliggare en kostsam byråkrati med start år 1948) så skulle man se till att folk ute på landet kunde hitta jobb inne i städerna. Självklart skulle en bostadskris växa fram ganska fort.

Parallellt med detta svek mot produktiviteten ute i glesbygden, arbetade socialdemokraterna ihärdigt från och med 1952 med att slå ihop alla sockenkommuner ihop till storkommuner. Med Kommunreformen 1952 menade sossarna att det var ett problem att makten var så pass nära människor. Det gav människor i små socknar oproportionerligt mycket makt och inflytande över besluten i sin kommun. De uttryckte inte sig sådär rakt ut. Men att centralisera makten, innebär just detta. Makten i storkommunerna kom per automatik längre bort ifrån individerna på orten. Precis som vårt medlemskap i EU inneburit exakt samma sak.

Denna kraftiga centralisering, skulle innebära att landsbygden i stort sätt glömdes bort. Storkommunerna satsade naturligtvis på centralorten, och plötsligt så stannade inte längre tåget när den passerade det gamla socknarna. Även detta skulle bidra till ytterliggare mer urbanisering, då man även var tvungen att flytta till storstäderna för att kunna åtnjuta någon service alls.

Mellan 1950-1970-talen skulle Sverige omvandlas radikalt från en utpräglad landsbygdsnation till en mer modernistisk och progressiv storstadsnation. Kanske bland de mäktigaste drag som den svenska eliten gjort vad gäller social ingenjörskonst. Genom att omvandla svenskens miljö, lyckades man även omvandla svensken själv, kanske till och med till något som en svensk från förr i tiden inte ens skulle kunna känna igen. Men kom ihåg att detta endast var en liten bråkdel i sossarnas stora projekt.

I valet 1956 skulle endast Högerpartiet och Sveriges kommunistiska parti (SKP) gå framåt. Folkpartiet och de båda regeringspartierna backade. Men redan vid det här valet hade bostadskrisen börjat segla upp som en viktig fråga. Trots kritiken, och trots att de backade var sossarna mycket starka i storstäderna. Med 44,6% av rösterna skulle Erlander göra sitt sämsta val. Sossarna hade nu cementerat sin maktställning. Koalitionen med Bondeförbundet skulle få fortsätta. Men nu började man märka av lite friktioner.

Bondeförbundet hade backat i flera val i rad. Man frågade sig mycket varför. Och man kom fram till olika förklaringar. De som ökade mest på Bondeförbundets bekostnad var Högerpartiet. Den demografiska omvandlingen och urbaniseringen togs även upp. Men istället för att försöka försvara bönderna och representera landsbygden valde Bondeförbundet att söka nya väljare i storstäderna. De valde då att byta namn till Centerpartiet.

Pensionsfrågan skulle år 1957 till slut leda till koalitionens kollaps. Erlander meddelade att han tänkte regera själv då inte borgerligheten kunde ena sig. Nu återkom en renodlad sosseregering, som skulle få förhandla med hela borgerligheten i pensionsfrågan. Den här gången skulle SKP:s stödröster inte räcka för att hjälpa sossarna. Även deras förslag om pensionerna skulle röstas ner, och då skulle Erlander utlysa nyval.

I valet 1958 skulle Centerpartiet, numera utanför koalitionen, gå framåt. Även sossarna skulle gå framåt. Lika så Högerpartiet. Folkpartiet och SKP skulle båda två backa. Erlander skulle trots detta inte kunna få igenom sina förslag på grund av för få mandat. ATP-reformen (sossarnas pensionsförslag) skulle ändå gå igenom 1959 då folkpartisten Ture Königson skulle lägga ner sin röst.

C och FP försökte distansera sig från Högerpartiet, vilket ledde till kraftiga förluster för dem, då många borgerliga ville istället hjälpa ”mittenpartierna” för att få bort Erlander från regeringen. Men detta skulle endast innebära ytterliggare en valseger för Erlander då C och FP inte kunde samla ihop tillräckligt många röster.

Bilderberg.

Statsministern som skulle bli ”landsfader”, skulle dock visa sig vara en landsförrädare av rang. Den vänsterliberala USA-vänlige (FP-röstande) mediakändisen, Herbert Tingsten, skulle tillsammans med Statsministern, Tage Erlander, och bankmannen (advokten, företagsledaren, över huvud taget inflytelserik individ), Martin Waldenström, ta sig till tidernas första Bilderbergmöte någonsin. Mellan den 29-31 maj år 1954 deltog ”landsfadern” Tage Erlander vid globalisternas första möte på Hotel de Bilderberg i Oosterbeek, i Holland. Av dessa tre landsförrädare deltog faktiskt Erlander i samtalen som faktiskt ska finnas inspelade. (En kortare version, dock utan Erlander, kan ni lyssna på här nedan. Som ni kanske redan misstänkte, så var det inte amerikanerna som bestämmde hur det hela skulle gå till. Lyssna på hur Gaitskill (Eng) och van Zeeland (Bel), med flera, behandlar amerikanerna som skräp. 

Det handlade faktiskt om ganska intensiva möten, som normalt varade i ungefär 3 timmar innan man fick en längre paus. Normalt handlade det om två stycken 3 timmars långa möten per dag. Man valde att begränsa antalet språk till engelska och franska för att inte slösa tid med att försöka översätta i för många språk. Erlander talade antagligen engelska där då han behärskade språket hyfsat bra. (Skulle Östen Undén varit där istället skulle det så klart ha varit franska som gällt). Under mötet kunde man trycka på knapp nummer ”2” för att översätta från franska och knapp nummer ”3” för att översätta från engelska.

Året därpå skulle Herbert Tingsten delta som ende svensk på Bilderbergmöte. Det skulle dröja till 1957 innan Wallenbergarna rekryterades. Då deltog Marcus Wallenberg tillsammans med IMF:s Per Jakobsson. Ett år senare skulle Marcus Wallenberg återvända med den första politikern tillhörande borgerligheten, Erik Boheman från Folkpartiet. Dock hade Boheman bara precis hunnit bli Folkpartist. Han hade fram tills dess mest varit aktiv inom utrikesdepartementet. Under mottot Semper Vigilans fick han även Serafimerordens medalj.

1962 var det dock dags för Erlander själv att bli värd för Bilderberggruppen, som för första gången klev på svensk mark och närmare bestämt Saltsjöbaden. Tage Erlander skulle så klart delta och även så stammisen Marcus Wallenberg. Mellan den 18-20 maj skulle globalisternas möten i Saltsjöbaden pågå.

Nu när mötet skulle hållas i Sverige skulle allt fler svenskar delta. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Aspling skulle vara med, lika så folkpartisten Erik Boheman. LO:s ordförande Arne Geijer var också med. För första gången skulle även en högerpartist få delta i mötet, och då blev det ingen mindre än Högerpartiets relativt nye partiledare, Gunnar Heckscher. Ytterliggare en sosse och dåvarande handelsministern, Gunnar Lange fick också vara med. Folkpartiets Bertil Ohlin deltog också på mötet. Hubert de Besche, som några år tidigare hjälpt till att bilda EFTA-fördraget för Sveriges del, var också med, och även en mystisk adelsman vid namn Baron Erik Leijonhufvud.

Ämnen som avhandlades gällde främst det blivande EU, FN, NATO och även Afrika.

Dag Hammarskjöld besöker svenska FN-trupper i Kongo. 

Det sistnämnda berodde mycket på vad som nyligen då hade hänt i Kongo. FN-trupper med Dag Hammarskjölds vetskap hade krossat det självständiga, västvänliga och kapitalistiska Katanga för att sedan tillåta den kongolesiska kommunismen härja fritt, och tvinga många vita belgare att fly från våldsamheterna. FN hade alltså under processen hjälpt en kommunistisk diktatur krossa en frihetlig provins som är det enda tillfället i världshistorien där den negroida Afrika hade lyckats ordna sin ekonomi helt utan bistånd! Även svenska trupper deltog i FN:s kriminella agerande, då Sverige varit lydstat under FN sedan mitten på 40-talet (se del 3 i denna serie). Svenskarna ville trots detta ge FN än mer befogenheter. Men övriga påminde om misslyckandet med NF. De ville inte få länder att hoppa av. I övrigt kan man säga att globalisterna uppskattade mycket av det arbete som Hammarskjöld gjort för globaliseringen.

EFTA-fördraget ville man gå vidare med, och man utforskade hur man skulle kunna fortsätta arbetet mot det som idag är EU.

Senare under 60-talet skulle Marcus Wallenberg bara missa ett möte (år 1968). Diplomaten Sven Dahlman skulle delta i senare möten. Flera socialdemokrater skulle också delta. Som till exempel, Kjell Olof Feldt, justitieministern Herman Kling och på eget initiativ, en ambitiös blivande Statsminister vid namn Olof Palme. Från övriga partier dyker endast Yngve Holmberg, partiledare för Högerpartiet, upp på listorna. Och 1968 gjorde Björn Lundvall, som då var VD för Ericsson, sin debut hos Bilderberggruppen.

Sossarnas järngrepp om media.

Valet 1964 skulle inte innebära några större förändringar för Erlander även om hans parti backade några decimaler. Samtliga borgerliga partier skulle tappa. De enda som gick framåt var SKP. Många mindre borgerliga partier hade börjat plocka röster från de etablerade borgerliga partierna i Riksdagen, bland dem fanns ”Mellanpartierna” och MBS (som senare införlivades i de etablerade partierna), och även KDS.

Något som tydligt skulle visa sig i början av 60-talet i Sverige var Socialdemokraternas kraftiga monopolisering av media i Sverige. Här skulle inte ens harmlösa kommersiella radiosändningar få finnas till.

1959 presenterade finlandssvensken Jack S. Kotschack planer på att bryta radiomonopolet. Som en snabb reflex gick den socialdemokratiska regeringen och myndigheterna under sig ut med man skulle omedelbart vidta de nödvändiga åtgärder för att sätta stopp för detta. Man inledde med att hota misstänkta annonsörer med repressalier.

Kotschacks radiokanal skulle heta Radio Nord, och skulle sändas från ett fartyg (Bon Jour) på internationella vatten. Detta gjorde det mycket svårt för svenska myndigheter att få stopp på sändningarna när de väl började under våren 1961.

Sveriges Radio som grundades under 1920-talet var, precis som socialisterna och liberalerna kommit överens om, baserad på den brittiska Public Service modellen. Inte förens ”piratradion” började hota monopolet på 60-talet fick man höra reklam annonser. Radio Nord sände musik, nyheter, sport och reklam dygnet runt, kombinerad med en rappare takt som attraherade lyssnarna bort från de ”två torra” kanalerna P1 och P2.

Socialdemokraterna såg sig tvungna att öka anlagen till Sveriges Radio för att kunna konkurrera, och startade det som senare skulle bli radio P3. Även om Radio Nord inte hade några kontroversiella nyhetsprogram som hotade sossarnas maktställning, så sågs de som ett hot då de inte kunde kontrolleras. Och bara det kunde i framtiden ge dem möjligheten att kanske sända något som sossarna bestämt att svenska folket inte skulle få höra.

1962 skulle sossarna till slut få igenom Lex Radio Nord som skulle sätta stopp för all ”piratradio”. Kotschack skulle sluta sända en månad innan lagen trädde i kraft.

På 50-talet hade Public Service även expanderat sig till TV via Sveriges Television (SVT). Precis som med Sveriges Radio (SR) så var det monopol som gällde även där. Under 1950-talet gick också en hel del tidningar under då ingen var intresserade av att köpa deras tidningar. Då inledde man diskussionerna kring ett presstöd. Socialdemokraterna var inte riktigt beredda på att tillåta fri konkurrens på lika villkor bland tidningarna för att tillåta en mångfald i opinionsbildningen. Nej, ty mångfald enligt socialdemokratin innebär att endast vissa åsikter skulle få komma fram. Genom att införa ett presstöd och göra tidningarna beroende av Staten, menade sossarna att man på det viset skulle säkra deras version av ”mångfalden” i opinionsbildningen. År 1965 skulle presstödet tillslut bli ett faktum efter ett beslut i Riksdagen.

Det är viktigt att förstå varför socialdemokraterna var så måna om att dra till sig svensk media och se till att den kontrollerades och kunde utföra dess propaganda, åtminstone på ett subtilt sätt. Genom mediadominansen kunde en landsförrädare som Erlander försäkra sin plats som ”landsfader”.

I boken The New Totalitarians, från år 1971 av den konservative engelske journalisten som jobbade på The Observer, Roland Huntford, avslöjades hur viktig media var för den svenska sosseadeln för att kunna manipulera svenskarnas åsikter. I en intervju som Huntford gjorde med socialdemokraten tillika chef för svenska TV2 (idag SVT2), Örjan Wallqvist, så avslöjades denna aspekt in i detalj. Wallqvist förklarade för Huntford:

”Swedes are intellectually primitive and underdeveloped... And TV works in this way: it creates emotions and intellectual life, and therefore it creates opinions. It is an opinion-making medium”

Örjan Wallqvist. 

Här ser vi återigen sosseadelns gränslösa förakt mot det enkla svenska folket. Sossar ser på svenskar som en varg ser på ett får.

Huntford kom mycket riktigt fram till slutsatsen att Sverige hade lyckats införa den mjuka diktaturen som Aldous Huxley skrev om i hans Brave New World. Den globala eliten har länge funderat på hur bäst man skulle kunna införa en sådan diktatur. Då det mer råa och brutalare 1984-cenariot var alldeles för kostsam och avslöjande. Sverige hyllades av den globala eliten för att ha skapat den mjuka diktaturen med ett så lydigt och väl dresserat folk som litade på allt vad Staten hade att komma med. Denna mjuka diktatur och sossedominans skulle nå sitt klimax i valet år 1968.

År 1967 skulle Bertil Ohlin lämna sin plats som partiledare för Folkpartiet. Det skulle bli början på slutet för DYG-generationens dominans inom svensk politik. Ersättaren skulle bli Sven Wedén ett betydligt mindre känd ansikte, och detta skulle märkas tydligt under valet. En annan förändring som skedde 1967 var att SKP under C. -H. Hermansson valde att officiellt ”distansera sig” från Sovjetunionen. I och med detta valde de att byta namn från Sveriges kommunistiska parti (SKP) till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK).

Kommunisternas nya policy (utåt) skulle inte kunna påverka dem positivt då Sovjetunionen krossade Tjeckoslovakien under Pragvåren. Detta bidrog att kommunisterna tappade många anhängare. Så småningom skulle ungdomselement ur partiet, besvikna på de nya kommunisternas policy, bryta sig ur och bilda Marxist-Leninistiska Kampförbundet.

De som istället skulle få dra nytta av vänstervågen blev Socialdemokraterna och Erlander. 68-rörelsen skulle även påverka de borgerliga partierna. Centerpartiet skulle efter denna våg helt tas över av vänsterelement och helt omvandlas till ett mer renodlat vänsterparti, eller som de själva kallar sig socialliberaler. En ledande figur bland de så kallade Åsa-Nisse-Marxisterna som tog över partiet under den kraftiga vänstersvängen vid slutet av 60-talet skulle bli den marxistiske vänsterliberalen Olof Johansson från ungdomsförbundet, som så småningom skulle även bli partiledare för Centerpartiet på 80-talet.

Nu blev Högerpartiet det enda partiet i Riksdagen som inte hade helt erövrats av vänstern. Men även de skulle förmildra sin ställning till höger efter 68-vänsterns kraftiga kulturella våg och byta namn från Högerpartiet så småningom till Moderaterna.

Erlander blev den stora vinnaren i valet 1968, då sossarna fick egen majoritet med 50,12% av rösterna. Endast under samlingsregeringen fick sossarna ett större resultat, men då var de tvungna att regera tillsammans med de övriga borgerliga partierna. Nu kunde sossarna regera på egen hand utan att behöva förhandla med andra partier. Sverige blev då i praktiken en enpartistat, något unikt för ett land med ett pluralistiskt parlamentariskt system.

Roddarna (Nazirekryteringarna).

Under 30-talet hade ett antal små nazistiska och fascistiska organisationer och partier bildats i Sverige. Men efter 2VK skulle dessa i stort sätt alla upplösas. Bland dessa skulle det även finnas så kallade roddare som rodde sig från de ”grumliga vatten” till det rumsrena.

Bland dessa fanns Ragnar Linnér som var medlem i det Socialistiska Partiet och i det nazistiska Sveriges Nationella Förbund. Det intressanta är dock att Linnér till och med stred frivilligt i Waffen SS. Efter kriget skulle Linnér bli aktiv i fackföreningsrörelsen och 1958, grunda Sveriges socionomers riksförbund. Trots att Erlanders socialdemokrater kände mycket väl till Linnérs bakgrund, valde de att via Hjalmar Mehr rekrytera honom in i partiet år 1965, för att bli kanslichef på barnvårdsnämnden i Stockholms stadshus!

När Bosse Schön fick kommentera Linnérs bakgrund var hans bortförklaring att: ”det vore oerhört känsligt att dra en så aktad och välmeriterad socialdemokrat i smutsen för en ”bagatell” som det brukar heta i dessa sammanhang. För en ungdomsförsyndelse.”

Inte en nazist, men en fascist var Ragnar Edman (Eriksson) som varit med och bildat det fascistiska Förbundet Det Nya Sverige. Edman skulle så småningom dock lämna Förbundet för att istället satsa på en karriär inom Socialdemokraterna. Mellan åren 1957-1967 skulle han vara ecklesiastikminister under Tage Erlanders regering.

En ung Olof Palme (S). 

Intressant är att det var just Edman som skulle tipsa Erlander om Olof Palme. Olof Palme skulle år 1969 ta över som partiledare efter Tage Erlander. DYG-gängets dominans över svensk politik tog då definitivt slut.

Utöver att låta sig dirigeras av de anglosaxiska makterna, och samarbeta med DDR, hade inte heller sossarna problem med att rekrytera nazistiska SS män under sig. Det är uppenbarligen så att ingenting är heligt för socialister bara de får behålla makten. Socialdemokraten Nils Flyg är ytterliggare ett exempel på hur kommunism, nazism, socialism och fascism alla hänger ihop så nära varandra.

Slutsats.

Den konservative frilansjournalisten, och SvD-skribent, Håkan Hagwall, skrev en intressant artikel under rubriken, Erlander socialiserade, Palme bara förgiftade, hos Svensktidskrift år 2002. Som rubriken avslöjar, förklarar han att det stora socialiseringsprojektet infördes av Erlander, inte av Palme. Palme upplevdes som mer extrem på grund av hans retorik. Men Sverige blev redan ett högskatteland redan under Erlanders tid.

Normen inom borgerligheten är att anklaga Palme för socialiseringen av Sverige, när det i själva verket var Erlander som genomförde de större förändringarna. Hagwall menar att det är Gösta Bohmans retorik som fastnat kvar i medvetandet hos Sveriges antisocialister. Men på 70-80-talet hade redan borgerligheten redan gått med på och kompromissat i många tidigare ”vägskäl”. ”Vägskäl” som de borgerliga på 70-80-talet aldrig vågade ifrågasätta. De tittade istället på de senare ”vägskälen” när de stod mot Palme. Så det var inte under Olof Palmes tid, som Sverige blev en progressiv vänsternation, utan snarare under Tage Erlander.

Vi vet även tack vare hans memoarer att Erlander var till vänster om sin egen politik. Efter 2VK hade Sverige både en industri och en arbetskraft som i stort sätt var intakt. Detta skulle ge socialdemokraterna några viktiga år av framgång under 50-talet. De befann sig på rätt plats, vid rätt tillfälle och i rätt opinionsläge för att komma igång med att bygga upp sitt socialistiska samhälle. Utöver högre skatter skulle Erlanders Starka samhälle innebära mer centralisering och än mer politikermakt! Detta hade då odlat fram föreställningen om att det var Staten (politikerna, myndigheterna och byråkraterna) som skapade jobben, tog hand om, och såg till att solen gick upp varje morgon. En föreställning som tyvärr fortfarande håller sig mycket starkt i dagens Sverige.

Under Erlander skulle dock sossarna inte bara förändra svenskarnas föreställningar om relationen mellan Stat och individ, utan även svenskarnas miljö skulle förändras. Vi talar om enorma och drastiska förändringar. Frågan är om ens farfars farfar skulle känna igen sig i socialdemokraternas Sverige.

Utomlands såg konservativa med skräck på Sverige. Amerikaner såg på de nya gudlösa skolor, tyskar såg på Der Kinder Gulag, och engelsmännen såg Aldos Huxleys Brave New World i verkligheten. Å andra sidan hyllades sosse-Sverige av FN, City of London och övriga globalister. Sosseadelns socialistiska experiment under Erlander hade redan skadat Sverige avsevärt. Men det skulle bli värre, ty sossarna var inte riktigt klara med svenskarna än.

Övriga källor. 

Den svenska skolans dödgrävare (Contra). 

Medveten klappjakt på Kristendomen i skolan (Free Sweden). 

Förföljelsen av adjunkterna (Kjell Tormod). 

Det är inte synd om glesbygden (SvD, Maria Ludvigsson). 

Den svenska demokratins utveckling, del 2: Självstyret urholkas (Stefan Torssell). 

Bilderberg meeting report 1962. 

Nazismen, Alliansen och socialdemokratin, del 5 (Gustaf Janson). 

Socialister blir förbannade när M vågar utmana UNESCO:s flumskola.

WOW! Moderaterna vågar säga ifrån den globala elitens flumskola. Nu vill de se betyg från ÅK3. Ett steg i rätt riktning. Även om betygen borde komma tidigare. Sverige har länge lydit under det socialistiska skolsystemet med avskaffadet av skolbetyg så långt upp i åldrarna som möjligt. Detta kommer så klart från UNESCOS:s fördumningsindustri. Jag rekommenderar folk att studera Charlotte Iserbyts forskning i ämnet. Här följer några citat från en artikel som hon skrev i våras:

"RISC calls for continuous progress, no K-12, no A, B, C, D, F grading, no competition. It calls for performance-based individualized education, with students graduating anywhere from age 14 to 21, through a computerized work-force training system." 

 "This animal training method will change our children's education from academics to the Soviet-style, lifelong work-force training system. Government schools, in partnership with private corporations, will decide at an early age what your child's future occupation will be." 

Eliten har haft en tydlig agenda för att få bort betygen så högt upp i åldrarna som möjligt. Att moderaterna vågar säga ifrån lär inte bli något som glädjer den globala eliten. Utöver det kan vi även se att de socialistiska bloggarna är förbannade på moderaterna att de vågar säga ifrån deras flumskola och UNESCO-"forskarnas" agenda.

SvD, DN, SR, Exp, Aftonh*ran.

Centerpartiet kan gå stärkta ur "krisen".

C-ledaren Annie Lööf. 

Så väl massmedia som alternativ media har gått ut i en gemensam attack mot Centerpartiet, dock av helt olika anledningar. De flesta som har följt den här bloggen vet att Det Opåverkade Sinnet stödjer SD. Men detta betyder inte att SD är perfekta, eller att 7-klövern inte kan göra något rätt.

Det finns mycket ignorans kring det som sker inom Centerpartiet just nu, både från MSM så väl som från alternativa medier. Jag tänkte ta tillfället i akt att förklara vad det är som pågår inom C och varför de attackeras så intensivt från sidor med helt olika politiska agendor. Mycket av det här har dessvärre med ren och skär ignorans att göra.

Först bör vi förstå vilka falanger det är som strider. För att förstå detta måste vi gå bakåt i partiets historia en sväng. Centerpartiet hette en gång i tiden Bondeförbundet. Det var ett bondeparti, ett klassiskt konservativ högerparti för vanliga Svenssons ute på landet som inte ville betala höga skatter och regleras av staten. De röstades fram av vanliga svenskar från landsbyggden som i själva verket var som ett motpol till marxisterna inom SKP (eller VPK). En av dem var min egen farfars far, en typisk högerman som skälde ut grannar som försökte få honom att rösta på kommunisterna.

Vad var det som hände sen? Jo, 68-rörelsen kom, och skapade sin kulturrevolution, men inte bara inom de progressiva partierna (dagens V, S och FP), utan även inom dagens Centerparti. I spetsen för detta fanns en man som hette Olof Johansson. Han drev partiet så smånigom till vänstern. Ända fram till dagens socialliberala C. Konservativa kallade honom för "Åsa-Nisse-marxist". CUF, och så småningom hela Centern smittades av denna förändring till den grad att även Thorbjörn Fälldin påverkades.

När vänstervindarna blåste som hårdast på 70-talet, bildades Timbro som en motreaktion till det politiskt ensidiga och vänsterinriktade dagordningen. Timbro, kan man säga var dåtidens Avpixlat fast för marknadsliberaler, istället för invandringskritiker.

Vi spolar fram till nutid. Idag sker en inre kamp inom Centern mellan Åsa-Nisse-marxister och Timbrofalangen. Idag skrev Olof Johansson (uppenbarligen orolig) över att Centerpartiet hade infiltrerats av Timbro, och att partiet har ett "Timbroproblem". Det är sant. Men det är inte nödvändigtvis negativt för C. Däremot är det så klart negativt för Åsa-Nisse-marxisterna som i stort sätt säger ja till allt som Reinfeldt har att säga.

Plattskatt, skulle inte bara vara rättvisst för Sverige, men också bra för ekonomin. De som inte gillar plattskatt är de som tycker det är okej att ta från de som är mer produktiva för att ge till de som är mindre produktiva. Detta är inte bara omoraliskt, det är också korkat, då det faktiskt är de rikaste som betalar mest till staten. Skulle de inte göra det, skulle de kunna spara eller invester, något som skulle kunna få ekonomin att växa.

Månggifte. I den här punkten tycker jag dels att medier så väl etablerade som alternativa varit mycket orättvisa. Frågan handlar inte om att vara för månggifte, utan snarare emot att staten ska lägga sig i denna process. Som jag nämnde tidigare är centerliberalernas största problem hur inkonsekventa de är. Om inte staten ska lägga sig i vem man ska gifta sig med, så borde man rimligen kunna återinföra religionsfriheten i det här landet, och tillåta präster att neka homosexuella att få vigas i deras kyrka. Det vore det mest liberala, i synnerhet om man inte vill att staten ska lägga sig i.

Fri invandring. Om Centerpartiet inte längre är ett socialliberalt parti, som vill behålla välfärdsstaten, kommer inte en endaste analfabetisk somalier att söka sig till det kalla Norden. Så är det! C kan sätta stopp för massinvandringen på ett väldigt effektivt sätt, genom att helt ta bort samtliga bidrag och försäkringar för alla. Och då menar jag alla! Jag kommer att göra många liberala besvikna när jag säger detta, men faktumet är att dessa 31 miljoner "nybyggare" från Somalia inte kommer hit om ni stänger av den stora magneten.

Slopad skolpolitik. Återigen, en mycket effektiv lösning för att sätta ett stopp för fördummningsindustrin. Återinförande av hemskolsundervisning borde vara en prioritet för konservativa. Flera undersökningar har visat att barn som varit hemskolade klarar sig bättre i kunskapsprov än barn som gått på statligt finansierade skolor. Här ett exempel från 2011.

Alternativ media och bloggar attackerar C nu på grund av ignorans. Det är den enda förklaringen jag finner. I många av dom här punkter håller konservativa egentligen med de liberala. Problemet kommer när det gäller värdefrågorna. Där befinner sig konservativa och liberala i olika planeter. Liberala kan säga att de är för månggifte och fri invandring utan att känna obehag. Detta har konservativa svårt för. Men jag ber er att tänka lite mer öppet, så kanske ni inser att liberalernas värderingar inte spelar så stor roll, när deras politik i praktiken kan få till även positiva aspekter för oss konservativa. Det konservativa skulle kunna göra är att ta dessa förslag, byta ut språket och ompacketera det till något som konservativa kan känna igen sig i.

MSM ogillar dessa förslag, då de känner sig hotade av att deras stora monopolbygge ska rivas. Kulturvänstern vill ha kvar kontrollen över utbildningsväsendet. De vill ha kvar presstödet. De vill ha en stor byråkratisk stat som kan styra och ställa. Det är deras drog, och de är beroende av den. Vi kan hur som helst lungt konstatera att varken MSM eller alternativa medier har gett en nyanserad bild av det hela.

Jag tror att Centern kan gå stärkta ur den här "krisen" (som media kallar allt nu för tiden). Det finns gott om folk ute i landet som är trötta på den socialistiska staten som gång på gång begår övergrepp på sina egna medborgare. Centern har väckt en viktig fråga, den om "statens roll i samhället". Att C vågar vara lite mer rebellisk till skillnad från KD som lägger sig som en matta inför Reinfeldt kan innebära att C gör ett relativt bra val nästa år.

Med allt detta sagt, så kommer jag ändå inte att rösta på C. Dessvärre för deras del har partiet allt för mycket i bagaget. Och det är kanske det som talar emot C just nu. Vad jag kan se, så har de inte slopat de mer radikala punkterna inom miljö- och energifrågorna. De är fortfarande väldigt "gröna" och lika besatta av CO2 som MP. De lär inte bli lika stora ute på landsbyggden efter valet nästa år, som de en gång i tiden var.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight