SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 2 Strävan efter en progressiv globalisering.

Här följer andra delen i serien "Socialdmeokraternas ruttna historia". Läs gärna första delen innan ni fortsätter läsa här. 

Tidigare kunde vi konstatera att socialdemokratiska arbetarpartiet var en ut av frimurarnas skapelser. I den här delen avslöjar vi det faktum att socialisternas globalistiska verk sattes redan igång ganska tidigt. SAP arbetade för frimurarnas mål om en Ny Världsordning långt innan Bilderberggruppen och andra Round Table Groups började dyka upp. 

Här följer andra delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 

Hittade en Hjalmar Branting-mugg med ett ut av hans berömda globalistiska citat som säljs på intenet. Det står: "No nation is so great as to be able to afford, in the long run, to remain outside an increasingly universal League of Nations.".  

Det är viktigt att förstå, att Illuminati velat störta den gamla världsordningen, då den var tyrannisk. Därmed kunde man lätt rekrytera de främsta av de bästa från universiteten för sin rebelliska sak. Men man förklarade aldrig att den Nya Världsordningen skulle innebära samma tyranni, fast än med en helt omkullkastad världssamfund. Det skulle helt enkelt bli ett nytt försök på ett gammalt bygge från Bibliska tider (Babels torn).

Detta blev så klart ett måste efter Biblisk-puritaners framsteg efter renässansen. Den här gången skulle man precis som förr, manipulera massorna. Men den stora skillnaden mellan den gamla ordningen och den nya ordningen var att i den Nya Världsordningen, skulle massorna tro att de var fria, när de i själva verket är förslavade. I den gamla ordningen var massorna slavar och undersåtar, men de var åtminstone medvetna om sin plats. Med den Nya Världsordningen skulle folk alltså verkligen tro att de är fria, när de är lika förslavade som förr, eller värre.

Samtidigt som parlamentarismen och representation började växa fram, förlorade den gamla eliten sin maktposition till synes. Men så var det i själva verket icke! Makteliten började bara anpassa sig till de nya omständigheter, för att låta massorna tro att de fick inflytande över sina liv, och sin framtid. Präster-klassen har alltid styrt ifrån Rom över Kronan, med en viss tidsperiod som undantag i traditionellt protestantiska länder. Under Kronan fann det finansvärlden. Men efter upplysningstiden skulle Kronan hamna i skymundan, medan finansvärlden skulle få en mer framträdande roll. Samhällsomvandlingen i övrigt gick precis som tänkt. Den omoral som med tiden spridit sig har alltid varit Roms syfte, ty den kom ifrån Babylon. Och präster-klassen behöll sina positioner inom utbildningsväsendet som alltid, även om de istället för att vara ”religiösa” numera kallar sig för ”sekulära-humanister” (alltså luciferianer), och istället för att klä sig i svart som gamla jesuit-präster, klär de sig i vitt som vetenskapsmän. Gamla vidskepelser, ersätts med nya för en medveten agenda för att programmera massorna. Och numera är man alltid på väg någonstans... FRAMÅT. Vart, vill de icke säga. Men de progressiva följer dom, och de ser i sin tur ner på alla som inte vill med eller är försiktigt tveksamma och kallar dem för bakåtsträvare.

Socialdemokraterna i Riksdagen.

Det blir därmed bara naturligt för eliten att börja kämpa för demokrati. Märkligt i ett land som Sverige. Här krigade man för sin ätt, och sedan för sin kung. Aldrig fick man gå ut i strid för sin rätt att rösta, då eliten självmant erbjöd detta med tiden. Socialisterna var mycket måna om att se till att så många som möjligt fick rösträtt. Det var en angelägenhet, ett måste och en naturlig process fram till den marxistiska drömmen.

”Demokrati är första steget mot socialism.”

~ Karl Marx. 

En annan fråga som var av stor betydelse för socialisterna blev frågan om fred och avrustning. Detta har så klart också att göra med det progressiva målet. För att världsfred ska vara möjlig måste men avrusta (avväpna) och förslava världsmedborgarna för att garantera fred i hela världen, då genom en marxistisk världsregering. Ja, ty det är ifrån frågorna kring fred som idéen om en världsregering börjar uppstå i modern tid. Så utöver samordningen av regleringar och övrig kollektivisering av landet, hade man en internationell agenda SAP. Och de gamla kontakterna för socialdemokratin stod fast. I det här fallet skulle det dock handla om Andra Internationalen.

Socialdemokraternas inträde i Riksdagen år 1896 innebar det första organiserade partiet i Riksdagen. Tidigare fanns det bara konservativa och liberala ledamöter som dock inte tillhörde något organiserat parti så som socialisterna i socialdemokraterna. Liberalerna lyckades 6 år senare samlas kring ett organiserat politiskt parti, De Frisinnade (landsföreningen), år 1902. Vilket i sin tur ledde två år senare till att de konservativa bildade ett organiserat part, Det Allmänna Valmansförbundet, år 1904. Och sedan dess har partipolitik blivit den drivande kraften för sättet att kunna få igenom en önskad politik. Blotta SAP:s närvaro i Riksdagen påverkade alltså parlamentarismen och hur politik skulle fungera i Sverige. Det skulle dock dröja ett tag innan SAP skulle börja få det inflytande för samhällsförändringen de önskade sig.

Andra Internationalen.

Efter Claes Tholin, tog Hjalmar Branting över som partiledare år 1907. Branting tillsammans med Erik Palmstierna och Carl Lindhagen var ledande frimurare inom partiet vid den här tiden. Och det var just vid den här tiden som det skulle komma fram tydligt att Branting var en frimurare med ett speciellt uppdrag. Han var mån om att delta i Andra Internationalens möter.

Till skillnad från Första Internationalen, så var Andra Internationalen inte en utpräglad frimurarloge. Men frimurarna var ändå dominerande. Och ideologin så väl som målsättningen den samma. Vid det här laget hade man dock uteslutit ”de nyttiga idioterna” det vill säga anarkisterna.

Agendan handlade om att driva fram målen för ”den internationella arbetarrörelsen”, fred och avrustning. Och som gemensam lösning till alla dessa problem skulle det då vara att avskaffa det man såg var orsakerna till dessa problem. Kapitalism, nationalism och rigid individualism med mera sågs som enorma hinder för alla dessa illuminister. Och det var just dessa hinder, som de la skulden på för deras egna agenda.

Man talade öppet om nödvändigheten av en internationell auktoritet för att agera som ”skiljedom”. Detta främst för att driva frågan kring ”avrustning”. Hjalmar Branting själv ansåg att denna skulle vara obligatorisk. Andra Internationalen förespråkade även en anti-militaristisk ”upplysning” främst av ungdomen (läs indoktrinering). Så man kan se att de så kallade ”fredsrörelser” redan hade en stark prägel från sekelskiftets politiska vänster.

Under unionskrisen mellan Sverige och Norge var socialdemokratin måna om att lägga monopol över fredsrörelsen. Ur ett internationalsitiskt perspektiv ville socialdemokratin behålla Norge i samma land under Sverige. Men de kom fram till att det skulle vara bättre för den norska demokratiska arbetarrörelsen att släppa sig fritt från ”den svenska överklassens” förtryck i den svenskdominerade unionen (oikofobi från socialdemokratin redan då).

Åren 1911 och 1912 kom det en rad internationella kriser som kunde utveckla sig till krig, i Marocko, Tripolis, Persien och Balkan. Andra Internationalen mobiliserade då för att driva fram en kontrollerad fredsrörelse. Den 17 november år 1912 höll Erik Palmstierna ett brandtal ”mot imperialismen – för freden” i Stockholm.

Just 1912 mobiliserade den Andra Internationalen extra noggrant med särskilda direktiv till arbetarrörelserna i Habsburg, Italien, Albanien, Ryssland, Tyskland, Frankrike, England med flera länder, för att försöka tvinga fram en avrustning av militären. Enligt marxismen, så skulle arbetarna inte ställa upp för att försvara sitt fosterland, utan istället ställa upp för Internationalen och avskaffa sina respektive länder.

Som bekant så misslyckades denna recept från Karl Marx. Men man ville inte ta åt sig misslyckandet, utan menade att det var den onda kapitalismen och nationalismen som hade orsakat det första världs kriget. (Vi som har studerat illuministerna vet den egentliga anledningen. Men vi håller oss till ämnet).

Nationernas Förbund. 

Den enda lösning var att försöka bygga upp en internationell auktoritet. Som med internationell lagstiftning skulle kunna reglera enskilda länder. Slutet av det blodiga första världskriget ledde till att ”lösningen” kunde på ett mer legitimt sätt föras fram. Resultatet blev Nationernas Förbund (NF). Och just Hjalmar Branting var mån om att se till att Sverige blev medlem i denna progressiva globalistiska, internationalistiska projekt. Hjalmar Branting skulle till och med vinna Nobels fredspris för sin insats för att få NF, embryot till en världsregering, att komma igång.

NF kom vid en ganska läglig tidpunkt för Branting & sossarna, då Andra Internationalen hunnit upplösas, efter det att kommunister och socialister inte längre kunde komma överens om hur man skulle går till väga för att nå sina marxistiska mål om Internationalen. Kommunisterna trodde på revolution, medan att socialisterna trodde på långsiktig reformation via demokrati. För att parafrasera från Ronald Reagan så är skillnaden mellan kommunister och socialister den att kommunister har bråttom.

Socialdemokraternas Landsförräderi.

NF hade i stort sätt samma målsättning som Andra Internationalen. Man talade om sanktioner och till och med militära aktioner mot ”fredsbrytare”. Alltså i stort sätt på samma maffiametoder som NATO och FN arbetar med idag. Man hade även samma krav på ”avrustning” som Andra Internationalen hade.

Men från ett svenskt perspektiv, var kanske Branting ett stort misslyckande. Sista chansen att få tillbaka Åland och kanske även Österbotten där majoriteten fortfarande var svenskar misslyckades totalt. Branting & sossarna fick svidande kritik från högern för att ha jobbat åt utländska intressen, vilket så klart var sant.

Inom NF blev Branting en stor beundrare av Woodrow Wilson. Den jesuittränade mannen som införde The Federal Reserve i USA, som har förslavat landet sedan 1913. Woodrow Wilson var den första presidenten som medvetet kallade USA för en ”demokrati”, trots att landet i själva verket är en konstitutionell republik. Branting kallade Wilson för ”arbetarklassens vägbrytare”, och ”historiskt en vägröjare för arbetarklassen”.

1920 formulerade Branting överensstämmelsen mellan NF-tanken och socialismen hos den amerikanske presidenten, som gjorde stora framsteg för Andra Internationalens mål, mycket tack vare sitt ihärdiga arbete genom sin position inom en stormakt. Detta skrev Branting i en uppsats i tidskriften Revue de Genéve hösten 1920.

”L´utopie de quelques précurseurs, les résolutions des conférences socialistes, encore impuissantes contre la politique des milieux dirigeants, se transformérent gráce aux quatorze points de Wilson en un programme pratique, soutenu par une grande puissance.”

Samma år konstaterade Branting inför Riksdagen att varje medlemsstat skulle tvingas uppge sin nationella suveränitet till NF. Branting avslutade med:

”Men detta förbund med hedern och rätten som mål är ett så stort framsteg, att det är värt detta offer.”

Det var alltså värt att uppge Sveriges nationella suveränitet enligt Branting för det marxistiska budskapet som kom via Wilson om NF. Som tur var, fanns det en motståndsrörelse inom USA som lyckades dra USA ur NF efter Wilsons avgång. Efter USA:s utträde rasade NF samman. Och globalisternas plan till en världsregering hade misslyckats. Just därför bildades CFR (Council on Foreign Relations) för att vid nästa tillfälle se till att motståndsrörelsen skulle misslyckas. Än så länge har CFR:s arbete fungerat utmärkt, som bekant.

Den socialdemokratiske statsministern.

Hjalmar Branting.
En frimurare med ett viktigt uppdrag
åt den globala eliten. 

Hjalmar Branting, precis som många andra ledande socialister tillhörde överklassen och kom från en ganska välbärgad bakgrund. Han gick på Beskowska skolan och var klasskamrat med den blivande kungen Gustav V. Hjalmar Branting var tidigt en socialistisk aktivist. Och blev en central figur i bildandet av SAP. Som partiledare var Branting främst intresserad av utrikesfrågor och lämnade inrikesbesvären till övriga SAP.

Han hängav sig åt mötena i Andra Internationalen. Rosa Luxemburg, Lenin och L Martov (Julius Martov), var bland de som förde diskurserna inom Andra Internationalen likaså Hjalmar Branting. 1932 avslöjade Nikolai Svitkov att både Lenin och Martov var båda frimurare. Ifall Rosa Luxemburg var en så kallad co-frimurare (kvinnlig frimurare) är det oklart. Däremot vet vi att hennes socialistiska förening Spartacusförbundet, fick sitt namn från Adam Weishaupt. Om ni inte redan visste det så hade den Bavariska Illuminatis medlemmar alla smeknamn som de alla hade tagit sig an, då de inspirerades av Romarriket. Och Adam Weishaupts namn inom Illuminati var alltså Spartacus.

Men den mest inflytelserika individen på Branting från Andra Internationalen var den franske socialisten Jean Jaurés. I sina skrifter hyllade han Jaurés jämt. Han kallade honom för:

”Internationalens mest lysande geni”.

Jean Jaurés var inte en frimurare, även om GODF hyllar honom än idag. Han uppskattades oftast av frimurare, då han i själva verket stod över dem. Han blev skolad av jesuiterna i Lycée Louis-le-Grand. Den här skolan beskrevs av Elie Beaumont år 1862 på följande sätt:

”The Jesuit College of Paris, has for a long time a state nursery, the most fertile in great men”.

Utan tvekan var det så. Ty många av upplysningstidens främsta personligheter i Frankrike hade fått sin utbildning (träning) i denna jesuitskola.

Socialdemokratin vid makten.

Socialisterna och liberalerna lyckades införa pöbelstyre (demokrati) i Sverige då frimuraren Arvid Lindman var statsminister och i själva verket svek den svenska högern år 1909. Nu skulle det bli fritt fram för två vargar och ett får att rösta om vad som skulle ätas till middag. Dessutom var pöbelstyrets inverkan på befolkningen den att man skulle få massorna att tro att de faktiskt kunde påverka sin framtid. Något som effektivt dämpade all form av missnöje. Vi kan än idag se hur människor i diktaturer försöker kämpa mot tyranniet i tredje världen, där demokratin inte slagit igenom. Många undrar varför svenskarna inte agerar på samma sätt då staten förtrycker sin egen befolkning. Anledningen är att demokratin pacificerar svensken. I en demokrati har eliten lyckats lura befolkningen att tro att de faktiskt kan påverka. Trots att det är alltid någon annan, någon annanstans som bestämmer över agendan. En diktatur är på det här sättet mycket mer ärligt, då befolkningen vet att de är förslavade. I en demokrati är befolkningen liksom låst i tron att man kan påverka framtiden genom att lägga sin röst var fjärde år. Det är sannerligen ett ohederligt bedrägeri. Det är även viktigt att förstå att det var landets elit som var främst hängivna med att införa pöbelstyre. Även bland kvinnorna, var det kvinnorna tillhörande eliten som var de mest hängivna. Detta märktes inte minst genom det extremt låga valdeltagandet i början av 1900-talet. Större delen av Sveriges befolkning var inte lika medvetet hängivna denna ”demokratisyn” som eliten hade fört fram. Men detta skulle med tiden ändras, då staten skulle få allt mer makt och inverkan över individen.

År 1911 hölls första valet. Och Arvid Lindman förlorade sin post som Sveriges statsminister. Vid den här tiden fanns det endast tre politiska partier som representerades i Sveriges Riksdag. Man hade socialdemokraterna (socialisterna) till vänster, de frisinnade (liberalerna) i mitten och allmänna valmansförbundet (de konservativa) till höger.

Valets stora förlorare blev de konservativa. Vinnare blev socialisterna som gick starkt framåt och fick det där stora genombrottet efter löften om guld och gröna skogar till väljarna. Liberalerna blev dock mäktigaste av alla med sin starka och stabila vågmästarställning. Liberalernas Karl Staaff fick ta över som statsminister efter valet. Det enda samarbetet som blev nästan omöjlig var den mellan socialister och konservativa. Något som gav liberalerna en viktig position som enda partiet som kunde samarbeta med alla parter.

Det var dock en mycket turbulent tid både inrikes med borggårdskrisen och utrikes med första världskriget. Hjalmar Hammarskjöld fick leda landet under denna period. År 1914 hölls två val där de konservativa blev framgångsrika. Liberalerna tappade både till högern och vänstern. Utanför Riksdagen hade Bondeförbundet bildat sitt eget parti, och utmanade de stora etablerade partierna från landsbygden. Inom SAP fortsatte friktionen mellan kommunister och socialister.

År 1917 tog Carl Swartz över statsministerposten, och skulle leda landet in i valrörelsen samma år. Det här året hade bolsjevikerna tagit över makten i Moskva. Något som Branting tog starkt avstånd ifrån. Hans övertygelse var att den Nya Världsordningen skulle bildas med tiden genom långsiktiga politiska reformer, inte genom revolution. Branting tog därmed tydligt Markov och hans mensjevikers parti i frågan. Brantings negativa inställning till Lenins bolsjevikers revolution fick kommunisterna inom SAP att gå i taket. De beslöt sig då att lämna partiet och bilda ett kommunistiskt parti, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som tog bolsjevikernas parti och var med och grundade komintern (den kommunistiska internationalen) år 1919. En annan fråga som skulle skapa irritation mellan kommunister och socialister var Brantings tydliga stöd för de vita i finska inbördeskriget mot de röda.

Valet år 1917 innebar hur som helst en omritning av den politiska kartan i Sverige. Nu var det istället fem partier som representerades i Riksdagen då kommunisterna brutit sig ur SAP och Bondeförbundet slagit igenom parlamentariskt. Men det blev det liberala samlingspartiet som återtog sin position som vågmästare. Med stöd av socialdemokraternas Hjalmar Branting fick Sverige liberalen Nils Edén som statsminister. Det blev första gången som socialdemokraterna skulle få ingå i en koalitionsregering. På det här sättet kunde socialdemokraterna få större utrymme för att driva sin agenda.

En ung Per Albin Hansson vanvettiga
"försvarspolitik" var tidigt ett hot mot
Sveriges försvar & nationell suveränitet. 

Men det blev bara en tidsfråga innan socialdemokraterna satte krokben på den liberala regeringen. Detta ledde till Edén regeringens fall. Branting fick då i uppdrag att bilda regering, och det blev då en minoritetsregering. År 1920 nådde socialdemokraterna makten och fick sig sin egen statsminister för första gången. En ung Per Albin Hansson skulle ta ansvaret över försvaret och påbörja arbetet för nedmonteringen av det svenska försvaret som ”försvarsminister”. Sossarnas nedmontering av Sveriges försvar fick kraftig kritik från högern. Det uppenbara i det hela var att socialdemokraterna har alltid arbetat för en internationell agenda mot Sveriges självständighet och nationella suveränitet. I försvarsfrågorna var Per Albin Hanssons nedmonteringspolitik ett tydligt bevis för detta.

I valet 1920 gick de konservativa starkt framåt. Men socialdemokraterna var fortfarande det största partiet. Nils Edén var dock inte intresserad av att upprepa en koalitionsregering med sossarna. Denna dödläge innebar att Branting avgick som statsminister till slut, och Louis De Geer d. y. fick ta över statsministerposten. Sedan skulle Oscar von Sydow leda landet inför valet 1921, då rösträtten hade expanderats till att inkludera kvinnorna.

Valet 1921 blev en stor framgång för Brantings sossar. Och då fick Branting återigen bilda regering. Så väl sossarna som de borgerliga ansåg att Branting spenderade mer tid som statsminister i Genéve än i Stockholm. Detta berodde så klart på hans uppdrag för NF och byggandet av en Ny Världsordning. 1923 fick statsministern rusa hem från internationella möten då löneförhandlingar mellan LO och SAF (Svenska arbetsgivareförening, idag Svenskt Näringsliv) hade hamnat i strid, vilket ledde så småningom till en politisk kris. Krisens dödläge innebar att Branting fick återigen avgå från statsministerposten. Ernst Trygger skulle få leda landet inför valet 1924.

Valrörelsen år 1924 såg stor splittring inom både liberalerna och kommunisterna. Bondeförbundet behöll en relativ stark ställning, medan de konservativa gick framåt och SAP gick starkt framåt och blev valets stora vinnare. Branting fick bilda regering för en tredje gång. Det blev inga koalitioner den här gången heller, utan ytterliggare en minoritetsregering.

Hjalmar Brantig var vid det här laget redan svårt sjuk. Och hans sjukdom skulle bara bli värre med tiden. Detta ledde till att Rickard Sandler fick ta över statsministerposten åt socialdemokraterna, strax innan Brantings bortgång. Med stöd av liberalerna lyckades sossarna till sist driva igenom det svenska försvarets slutliga kastrering. En ny konflikt mellan arbetsmarknads parter ledde till ytterliggare en politisk kris, som i sin tur ledda till att Sandlers regering självmant avgick då ingen överenskommelse kunde nås. Carl-Gustav Ekman och liberalerna fick leda en minoritetsregering fram tills nästa val.

Affisch från den svenska högern som 1928 redan
förstodd vad vänstern hade för agenda, trotts att
vänstern "kom ut med sina verkliga syften först
40 år senare. 

Valet 1928 är idag känd som ”kosackvalet”. Anledningen var socialdemokraternas kraftiga förflyttning ytterliggare till vänster, nu när SAP leddes av Per Albin Hansson. Hansson hade själv inga problem att samverka med kommunisterna. Något som kritiserades från de borgerliga. Valet i sig blev väldigt polariserat. Både vänstern och högern bedrev aggressiva kampanjer mot varandra. Det enda anmärkningsvärda enligt mig är att den svenska högern vågade vid det här valet faktiskt stå upp för sina traditionella konservativa värderingar och äganderätten. Man försvarade familjen och i en ut av deras valaffischer antydde högern till och med att svenska kvinnor skulle kunna utnyttjas som slavar av svartmuskiga män om vänstern fick komma till makten. Något som idag visade sig vara sanning, med tanke på dagens våldtäktsstatistik till följd av massinvandringen. Sossarna backade och de konservativa gick framåt. Arvid Lindman blev då Sveriges statsminister.

Snart annalkade den den stora internationella finansiella krisen som skulle drabba Sverige genom sparbankskraschen. Lindmans regeringen klarade inte av att handskas med den stora finansiella krisen och allt vad det hade inneburit för både svensk jordbruk och svensk industri. 1930 avgick Lindmans regering och ersattes av Carl-Gustav Ekman och liberalernas nya regering.

De svenska fabianerna.

En grupp som drev progressiva frågor starkt vid den här tiden bakom kulisserna blev tankesmedjan Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA). Förbundet bildades år 1903 och fick starka intryck av det brittiska Labour Partiets tankesmedja The Fabian Society. De var alltså fabianer. De tog tydlig avstånd från kommunismen, och trodde istället på den fabianska metoden, inspirerad återigen av en romare, Fabius Maximus. Generalen som tröttade ut Hannibal då han visade mest tålamod. Och just på det här sättet skulle socialisterna segra över sina motståndare. Genom långsiktiga målsättningar, där man förändrade samhället så långsamt att massorna inte skulle märka att man var på väg mot den socialistiska drömmen om en världsregering som har hand om och kontrollerar individen från krubba till grav. Kända fabianska socialister från den här tiden var globalisterna H.G. Wells, George Bernard Shaw och Bertrand Russell. Om ni bara studerar dessa tre, inser ni att denna socialistiska elit är besatta av kontroll och ser fram emot en världsregering där proletariatet styr via en ”välvillig” och ”vänlig” diktatur. Jag lämnar här nedan några viktiga klipp som avslöjar The Fabian Society. Tankesmedjan är en av många brittiska organisationer (så som Milner Group som finansierade Hitler och Cecil Rhodes stipendium som drev de första koncentrationsläger i någonsin, där man höll sydafrikanska boer. Ja tidernas första koncentrationsläger hade vita arbetsslavar i Sydafrika). (Fotnot: Dessa brittiska organisationer skulle så småningom bilda dagens dominerande Round Table Groups. Organisationerna har sina rötter i det Brittiska Ostindiska kompaniet, och uppgiften var att se till att London Korporationen (aka New Jerusalem) skulle behålla sin dominanta ställning som ekonomisk stormakt. Något som man hit in tills lyckats med ganska utmärkt).

Erik Palmstierna och Carl Lindhagen var två kända socialdemokrater som var med i CSA. Även många ”frisinnade” liberaler var med i förbundet. Förbundet, likt Andra Internationalen arbetade främst för avrustningen av försvaret och för införandet av pöbelstyre. Många elitistiska vänsterkvinnor och fackföreningsledare var inblandade i förbundet och var särskilt aktiva för att expandera pöbelstyret till att innefatta kvinnor. Det är intressant att studera de olika individer inblandade i denna förbund, för att se hur dessa elitistiska familjer alla hänger ihop.

ABF, som bildades 1906, via Folkhögskolan Brunnsvik, av socialdemokraterna och LO, agerade indoktrineringsmegafon åt CSA. Både LO, SACO, TCO och till och med Svenskt Näringsliv med fler är alla medlemmar som arbetar under CSA idag. Så sedan en tid tillbaka har elitistiska socialister, inte bara haft ett starkt inflytande över socialister, men även över liberaler i Sverige. 

Slutsats.

Trots socialdemokraternas väldigt korta visit vid makten i början av 1900-talet, lyckades de ändå sätta sin prägel över om i vilken riktning man skulle ta Sverige. Just Branting var väldigt mån om att globalisternas NF skulle ta över mer och mer makt över de enskilda nationerna. Utöver detta, lyckades sossarna driva igenom en kraftig nedrustning av Sveriges försvar som skulle innebära en försvagad ställning vid andra världskriget.

Vid regeringsställning tillsatte Branting ”socialiseringsnämnden” ledd av Rickard Sandler för att i stort sätt undersöka hur en socialisering av landet skulle kunna gå till. Nämnden kom fram till förslag om monopolisering av olika områden inom samhället. Vid samma tillfälle tillsatte Branting en utredning om ”ekonomisk demokrati” ledd av keynesianen Ernst Wigforss för att försöka reda ut hur man skulle kunna driva landet genom planhushållning, istället för kapitalism. Denna diskussion fortsatte även inom partiet från 1920 och framåt. Inom SAP fanns det en tydlig vänsterfalang som ville göra ingrepp i äganderätten och en högerfalang (funktionalisterna) som ville behålla kapitalismen men reglera den på så sätt att staten skulle kunna styra ekonomin i den önskade riktningen.

Inom SAP fanns ett tydligt önskemål att driva landet in i en modernistisk socialistisk riktning mycket tidigt. Även om sossarna under Branting inte lyckades komma så långt, hade de fått igenom tillräckligt många regleringar och reformer för att lägga grunden för senare generationers mer vänsterradikala idéer om en stat som kontrollerar individen från krubba till grav (alltså den Nya Världsordningen).

Det som är så oerhört viktigt att lära sig av detta, är att det socialdemokratiska arbetarpartiets landsförrädiska tendenser är inget som kom först med Olof Palme, utan snarare något som socialdemokratin burit med sig från allra första början. Socialdemokraterna har alltid varit globalisternas förlängda arm i Sverige. 

Övriga Källor: 

Socialdemokratin och den svenska utrikespolitiken från Branting till Palme, Bo Hult & Klaus Misgård, 1990, Utrikespolitiska Institutet. 

The UN Deception, The John Birch Society. 

Vem är medias nya gullegris egentligen?

VPK:s nye ledare.

Både svensk media och så kallade "politiska experter" verkar hoppa jämfota av lycka nu när Tor Jonas Sjöstedt tar över som ledare för VPK. Jag undrar ifall svensk media kommer att få samma glädjafnatt när SD vaskar fram en statsministerkandidat 2015...

Det tragiska i det hela är inte bara frånvaron av verklig kritisk granskning om vem den här personen egentligen är, utan att den kritik som väl kommit från Sveriges så kallade "höger" tidningar handlat mest om hans bostadssituation och att han skulle vara socialist. Rent av löjligt måste jag säga.

Har svensk journalism verkligen sjunkit till en så låg dagisnivå? Med Sjöstedts ambitioner i åtanke förtjänar mannen hårdare granskning! Det hela påminner om de tafatta angrepp på Obama innan valet 2008 där man drog fram hans allra sämsta egenskap.... att han rökte lite för mycket.... med det ville amerikanska journalister antyda att det var det absolut värsta de kunde hitta hos honom. Och nu gör Sveriges journalister exakt samma sak!

Nå väl, låt oss återgå till huvudämnet, Sjöstedt.

Precis som så många andra har konstaterat så ger Sjöstedt en mycket trovärdig intryck. Han verkar ärlig. Han verkar som att han är på riktigt. Och det är nog det som gör att många tycker om honom, även utanför hans eget parti.

Jonas Sjöstedt blev medlem i Kommunistisk Ungdom, redan när han var i unga tonåren år 1978, VPK:s ungdomsförbund under tiden då Lars Werner var kommunisternas ledare. Och ja, Lars Werner precis som Lars Ohly är en hel kapitel i sig. 1978 var alltså året då både Lars ohly och Jonas Sjöstedt blev medlemmar i Kommunistisk Ungdom (KU).

Men Lars Ohly är inte den ende som kallat sig kommunist. Jonas Sjöstedt har även gjort det. Och erkänner att han gjort det fram tills slutet på 80-talet. Och ja, det här tror jag är något som spökar lite fortfarande. Även om han Sjöstedt inte är lika klantig så är det ett faktum han var med i ett ungdomsförbund och ett parti som tydligt kallade sig för kommunister. Vilket i sig är obehagligt. Men det verkar som att folk i Umeå är mer bekväma med massmördar ideologier än i resten av landet. (Kanske läsare som varit där kan dela med sig av vissa intryck).

När Lars Ohly tog över som VPK-ledare 2004 blev detta smärtsamt tydligt. Janne Josefsson gjorde en special gällande detta som inte gick att undgå. Kommunisterna ska vara glada att (S)(V)T såg till att inte visa dokumentären under ett valår.

(Observera att både Vanja Larsson och Jan Gustavsson ser begreppet "kommunist" helt oproblematiskt och till och med kallar sig själva för det. Gustavsson kallar sig även marxist-leninist).

Det är i detta sammanhang som Magnus Utviks bok "Med Stalin som Gud" blir mycket intressant. Ty enda kritiken som fick Sjöstedt ur balans inför valet som ny VPK-ledare var just Utviks angrepp. Utvik avslöjar om hur KU fungerande som en inskolning av unga till försvarande av kommunistregimer. Tydligen så vet Utvik något om just Sjöstedt och hur han möjligtvist indoktrinerats i unga åldern. Varför skulle Utvik annars rikta sin kritik mot just Sjöstedt?

Men låt oss försöka se förbi detta. "Lets give him the benefit of the doubt" som man säger på USA:ska. Det var trotts allt mer än 20 år sedan Sjöstedt kallat sig kommunist och han kanske har lyckats skaka av sig indoktrineringen från när han var yngre.

Jonas Sjöstedt skulle så småningom hamna i Bryssel för VPK:s räkning och har idag säkert mycket goda kontakter med kommunister runt om i hela Europa sedan sin tid i EUL-NGL-gruppen i EU-parlamentet. Men inte nog med det. Det sägs att han flyttade från Bryssel till New York på grund av sin fru. Men är man så ambitiös som denne Sjöstedt så kan man tänka sig att han skulle snarare finna nytta av att knyta an kontakter med den amerikanska vänstern. Och så blev minsan fallet!

Av någon anledning har media inte velat kolla upp vad kelgrisen Sjöstedt sysslat med i USA. Det finns extremt lite info på nätet gällande detta. Men vi vet att han var medlem i SP-USA (Socialist Party-USA) sedan 2006. Tur för läsarna hittar man en kommentator på Wikipedia som menar att han jobbat tillsammans med Jonas som han känner. Men viste inte vart han skulle kunna hitta någon källa på engelska för att lägga fram det på Wikipedia.

"Not sure how to cite this: I know Jonas and work with him in the SP-USA, but I`m not sure there´s anything I can cite in English that confirms this. Advice?"

Detta skrevs kl.17:59, 29 oktober 2007 (UTC).

Kommentaren är skriven av Thomas (Tommy) Lorne Miles. Som tur är länkar signaturen ända fram till hans blogg. Miles är även vänner med Sjöstedt på FaceBook.

Miles blogg är kanske lite av en klassisk amerikansk vänsterblogg. På senare inlägg handlar det mycket om OWS-rörelsen. Men bloggen är även väldigt nischad till Afrika på ett sätt som påminner mycket om terrorsvenskarnas reportage. På Facebook är han med i många västafrikanska socialistiska grupper. Och han verkar även kunna franska. En utav hans favoritböcker är "Prison Notebooks", skriven av en av kulturmarxismens fäder, Antonio Gramsci.

Så vi har en socialistisk internationalist som tillhör den amerikanska värdeliberala kulturvänstern med viss vurm för västra Afrika. Men låt oss inte vara allt för elaka. Den amerikanska vänstern har en del vettiga saker att säga om till exempel den amerikanska militärindustriellakomplexet, och kritiken av USA:s utrikespolitik är så klart riktigt.

Den 3 oktober 2011 skriver Miles ett blogginlägg gällande NYPD och OWS-protesterna i New York. Han skriver följande:

"My report was posted with my photos below, but you should really read my friend Billy Wharton`s account of the October 1st Brooklyn Bridge march and the more than forty other stories by people who were there, collected nicelly at The Guardian."

Samma socialistiska budskap. Vi känner ju igen detta.

Så det verkar som att Miles är goda vänner med en viss Billy Wharton. Jonas Sjöstedt är också vänner med honom på FaceBook. För de som inte vet så är Billy Wharton SP-USA:s ordförande och därmed den som har mest inflytande i partiet och de som väljs till president kandidat för partiet.

Billy Wharton är kanske än tydligare med sin kulturellmarxism. Ytterliggare en stor fan av Antonio Gramsci. Aktiv inom "anti-rasismen" och med i diverse olika vänster grupper på FaceBook.

SP-USA har så klart många starka band till fackföreningar i hela USA. Partiet är lite av mellanmjölk om jag skulle beskriva det. De är betydligt mer sofistikerade än Communist Party-USAs som finansierats direkt av George Soros foundation-grupper och som har även gått ut med att "taktiskt" stödja Obama.

SP-USA är dock inte i närheten lika sofistikerad som Lydon LaRouche-gänget i LaRouchepac. Där har vi en vänstergrupp som tydligt tar avstånd från George Soros och som gör vad de kan för att försöka avslöja hans operationer och hur han använder sig av vänstern.

Det är något som förmodligen aldrig skulle ske hos SP-USA, då de sammarbetar väldigt nära med George Soros olika foundation-grupper. Så de finansieras inte direkt av George Soros, men de verkar inte ha några större problem att sammarbeta med de grupper som finansieras av honom.

SP-USA är dock tydliga med att ta avstånd från och kritisera Obama. De har sedan början velat hävda att Obama är minsan ingen socialist och att hans sjukvårdsreform egentligen är en form av smygkapitalism där endast storföretagen tjänar på det hela (vilket i sig är helt berättigad kritik). SP-USA har gått så långt till att till och med kritisera den amerikanska vänsterns favorit Dennis Kucinich för att ha skrivit på Obamas sjukvårdsreform.

Så nu kanske folk förstår vad jag menar när jag kallar SP-USA för "mellanmjölk". Inga problem med att sammarbete med George Soros-grupper men med hyfsat vettig kritik av Obama ur ett vänsterperspektiv.

Billy Wharton "gillar" Michael Moore i både hans privata och officiella konton på FaceBook. Moore som i sin tur har skumma kopplingar i sig. Whartons parti SP-USA verkar också ha viss vurm för Pederasti. Greg Pason som är en aktiv medlem i partiet är nämligen med i NAMBLA (North American Man/Boy Love Association). Denne Pason var med och delade ut information från NAMBLA till partiet tidigare, som aktivism. NAMBLA kan endast jämföras med RFSU:s PAG (Pedofila ArbetsGrupp). Jag länkar till videon som avslöjar SP-USA:s kopplingar till NAMBLA, Michael Moores kopplingar till Ari Emmanuel, bror till Rahm Emmanuel med mera. Se till att läsa och kolla upp länkarna på info-sektionen av videon.

Så Jonas Sjöstedt kallar sig inte längre för kommunist, utan socialist och feminist. Man kan fråga sig hur hans tid och aktivism i New York och inom SP-USA har påverkat honom i den ändrade inställningen.

Världen fägslad av den internationalistiska maffian.

Tillsist finns det ett element vilket de flesta verkar helt medvetna om, men de verkar inte tycka det är ett dugg intressant. Jonas Sjöstedts fru heter Ann Måwe. Och hennes bakgrund är inte bara intressant i sammanhanget, utan kanske helt avgörande för VPK:s framtida politik nu när hennes karl tar över partiet.

Ann Måwe arbetade för FN som diplomat i New York. Hon var Sveriges (så kallade) ständiga representation vid FN. En post som används av FN för att föra att basunera ut FN:s agenda till massorna (som jag tidigare skrev om). Av någon anledning utgår många i Sverige från att FN är en neutral kraft utan en egen agenda. Men vi bör se till de som finansierade FN från början. Och vilka var de som gärna ville ha ett NF under mellankrigstiden och som tilslut fick ett FN först efter ytterliggare ett brutalt världskrig? Vilka var de som var med och finansierade FN från början?

Jepp, världseliten har länge puffat på en världsregering och de erkänner att FN är embryot till denna projekt. Även om vänstern gärna ser sig som anti-globalister så är de i grunden ideologiska bröder till den globala elitens idéer om internationalism. Även symbolismen är slående likt och det finns en anledning till detta. Men låt oss återgå till Ann Måwe.

Efter lite grävande visar det sig att Ann Måwe tidigare bott i Paris. Och har genom sitt arbete goda kontakter med IMF, Världsbanken och övriga organ som hör till FN. (En insider?)

Paret Sjöstedt-Måwe verkar vara en väldigt ambitiös kombination. Måwe var tydligen student vid Uppsala Universitet. Som norrländska förmodligan med i Norlands Nation då han var aktiv inom NONSENS (Norrlands Nations SpexEnsemble) som är student nationens spexgrupp.

Vi känner igen loggan.

Men det var mer än teater och nöjen som Måwe sysslade med som student i Uppsala. Hon var nämligen aktiv inom UF (Utrikespolitiska Föreningen) i Uppsala. En förening som tydligt verkar drilla sina aktiva att dyrka FN och dess idéer. Utan att överdriva. UF Uppsala bildades 1925 och var från början en förening som starkt förespråkade för NF (Nationernas Förbund) och sedermera fn (Förenta Nationerna).

Måwe drivs väldigt mycket av FN:s idéer precis som en del i hennes släkt verkar det som. Hon precis som sin syster och sin systers man har nämligen alla tidigare varit ordföranden för UF Uppsala! Så Ann Måwe verkar ha sattsat en del i den här sortens verksamhet.

Vi kan konstatera att FN drivit sin agenda igenom de senaste åren gällande ett antal händelser. Klimatfrågan, den arabiska våren, OWS-rörelsen, finanskrisen. Måwe är tydligt kopplad till detta genom sitt arbete (och engagemang). Nu är även VPK:s politik kopplad till detta.

Var det inte Sjöstedt som sa att man skulle driva klimatfrågan? FN-agenda.

Hur röstade Sjöstedt när det gällde kriget i Lybien? Han röstade JA!

Hur röstade Sjöstedt när det gällde Afghanistankriget? Han la ner sin röst. (Är det frugan som ringer och talar om för honom hur han ska rösta?)

Hur röstade Sjöstedt vad gäller pengar till IMF? Han la ner sin röst. (Återigen: Måwe sitter på möten med IMF-delegater och SMS:ar maken om hur han bör agera?)

Hur röstade Sjöstedt vad gällde grundlagsändringen som befäste Sverige som vassalstat till EU? Han röstade JA!

Kan man överhuvudtaget ta Sjöstedts EU-kritik på allvar? VPK har till och med skrotat kravet på utträde ur EU. Partiets anhängare menar att det skulle vara en "anpassning" till det nuvarande läget. Ungefär samma argument som Sjöstedt använde för att försvara sitt JA till grundlagsändringen. Detta trotts att hans partikamrat i EU-parlamentet Eva-Britt Svensson vädjade sina partikamrater att rösta NEJ till grundlagsändringen.

Det finns mycket som är motsägelsefullt i Sjöstedts kritik av EU i övrigt. Han vet att SD är deras främsta utmanare och kommer ständigt och jämt att komma ut med felaktigheter om hur SD agerar i kammaren på sin blogg. Kanske medvetet för att ge vänsterbloggar lite kött på bena. Dessa bloggar kommer aldrig att se på hur Sjöstedt själv röstar i Riksdagen och i så fall vem Sjöstedt egentligen är springpojke för. Inte heller kommer det dubiösa kopplingar till både FN och NY:s-vänster att tas upp där.

I övriga anmärkningar så skrivs Ann Måwe, Ann Mawe på FaceBook. Förmodligen för att hon skapade sitt konto utomlands. Sjöstedt och Måwe är inte reggade som gifta på FaceBook. (Man kan fråga sig varför, rent spekulativt). En förmodad släkting till Måwe verkar jobba på Attendo Care. (Bilden börjar klarna upp nu). Kolla själv upp och se vilka nätverk ni kan finna.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat från vår nuvarande Statsminister och vad han har att säga om en individ som en gång i tiden kallat sig kommunist och som nu driver FN och elitens agenda i främsta rummet.

"Jag vill gratulera Jonas Sjöstedt och välkomna honom som partiledarkollega. Jag ser fram emot att mötas och diskutera såväl politik som regeringsalternativ framöver"

 Regeringsalternativ?!? Intressant... Mycket intressant...