Kina censurerar information om H7N9 på nätet.

H7N9. 

Vad som pågår i Kina just nu med H7N9-viruset vet jag inte riktigt. Men en sak har vi i det klara. Och det är att den kommunistiska regimen inte vill att folk ska veta för mycket.

PCWorld berättar om kineserna Li och Gong som båda har arresterats för att ha spridit "rykten" om H7N9-viruset. Vad det var för information får vi inte veta. Bara det faktum att chi-coms har inlett en intensiv censurering på internet. Uppenbarligen med koppling till H7N9-viruset. Vore intressant att veta vilka dessa Li och Gong var. Kanske läkare, eller några som visste för mycket, och som försökte sprida info på nätet. Hur som helst så vill den kommunistiska regimen se till att vi aldrig får reda på vad det var.

EU lyfter sanktionerna mot Syrien - Köper numera olja direkt från al-Qaida.

Inbördeskriget i Syrien har nu varat i drygt två år. Men medan att de syriska styrkorna har lyckats med att försvara de flesta av sina städer, och även lyckats återerövra dem de har förlorat, så har rebellstyrkorna kunnat hålla sig ute kring öknen.

Där ute har rebellerna lyckats bättre. Och i vissa fall har de till och med lyckats ta kontroll över oljerika områden och även en del oljeraffinaderier.

Sedan tidigare har EU haft sanktioner mot Syrien. Men nyligen kom EU fram till att man skulle lyfta sanktionerna för att specifikt kunna handla med rebellerna. Rebellerna får pengar, vapen och andra förnödenheter för att bekämpa Assad, medan att EU får blodstänkt olja. Plötsligt har rebellerna nu en ekonomi.

Medan att den globala eliten väntade tills efter kriget, innan de började skända Lybiens naturtillgångar, så har de redan börjat göra detta, innan Assad ens hunnit störtas av rebellerna.

Även MSM har tvingats erkänna att den överväldigande majoriteten av rebellerna består inte av "sekulära krafter". De kurdiska marxisterna är möjligtvis det enda undantaget. I övrigt finns grupper lojala till Muslimska Bördarskapet, och så till al-Qaida.

Jabhat al-Nusra är ledaren för al-Nusra avdelningen eller Nusra Fronten, som har erkänt sin lojalitet till al-Qaida. Nusra Fronten är den gruppen som mest dominerar oljeraffinaderier, som kontrolleras av rebellerna. Det blir de som de kommande veckorna kommer att kunna bygga upp sina krafter och kunna utmana den syriska regeringen.

Men al-Qaida har också problem. Många lokala klanledare har också fått sug efter oljan, Assad regimen tappat kontrollen i deras område. Nyligen stals de oljelastbilar från al-Qaida, något som har inlett ökade konflikter mellan klanledare och framför allt Nusra Fronten som nu försöker stabilisera sina områden, innan de kan ge sig på Assad regimen.

Faktumet kvarstår dock att EU numera öppet hjälper al-Qaida utan att skämmas för det det minsta, tvärt om har de varit tydliga med att deras uppdrag är att hjälpa al-Qaida ta över Syrien, något som redan inneburit ett blodbad och som har förvärrat läget för kristna som nu försöker fly till Assad från de al-Qaida-kontrollerade områden. Många imamer har deklarerat en våldtäktsjihad mot de otrogna, där de uppmuntrar till att använda kvinnor som krigsbyten under deras "syriska islamistiska revolution".

Sveket mot Katanga.

Efter 2VK skulle den globala eliten inleda "avkoloniseringen" av tredje världen. De historiska europeiska stormakterna skulle med tiden tvingas att lämna över de flesta av sina gamla kolonier för att bli självständiga. Detta skulle med tiden innebära flertalet nya medlemsländer i FN. Detta var så klart medvetet, ty dessa länder skulle tas över av kollektivistiska krafter, eller rent av, av kommunister.

Kongo som i samma veva blev självständig efter att ha varit en belgisk koloni, blev inget undantag. Den afrikanska nationen skulle som så många andra fastna i kommunismens kaos och förfall. Och det skulle ske i hela Kongo, utom den södra delstaten Katanga.

Medan att vita belgare evakuerades från det nya våldsamma kommunistkontrollerade Kongo, så kunde vita belgare stanna kvar i fred i Katanga. De hjälpte till att bygga industrier och hjälpte ursprungsbefolkningen utnyttja områdets rika naturtillgångar (uran, koppar, guld, diamanter, kobalt, tenn, radium bl. a.). Både vita (belgare) katangeser och svarta katangeser i regionen präglades av en stark kristen tro och av tilltron till den fria marknaden.

Katangas guvernör Moise Tshombe bestämde tidigt att han ville inte att deras rika och ekonomiskt oberoende provins skulle dras in i våldsamheterna som i resten av det kommunistkontrollerade Kongo, så han deklarerade Katangas självständighet, och utbrytning ur Kongo.

Kongos rödingar insåg snabbt att de inte kunde återerövra det självständiga Katanga, då de med sina rikedommar och industrier, lyckads utveckla handel med väst och även utveckla militär teknologi och vapen för att enkelt kunna försvara sig från sina kommunistiska grannar.

Kommunisterna i Kongo hade starka kopplingar till Sovjet precis som i många andra länder i tredje världen, och så fort de kom till makten, skulle de efter månader av agitationer inleda ett vanstyre som skulle innebära våldsamheter mot all motstånd. De vita belgare som blev kvar var en specifik måltavla. De utsattes för våldtäkter, rån och mord. Även svarta skulle drabbas av våldsamheter från den kommunistiska pöbeln, som av kommunisterna hade lovats stora vinster bara de hjälpte dem utföra denna ogudaktiga revolution.

Den kriminelle Dag Hammarskjöld. Hyllad i Sverige trots
att han har massvis med blod i sina händer. 

Eftersom kommunisterna inte kunde invadera det kristna kapitalistiska Katanga så skylde de våldsamheterna på dem, och bad FN om hjälp för att återförena Kongo. FN som då leddes av den homosexuelle ockultisten Dag Hammarskjöld, skyndade sig ner. Och bara dagar senare hade FN trupper ockuperat Kongo.

Hos Sovjeterna var det klart att trupper, ammunitioner och vapen skulle skickas till Kongo för att bekämpa "imperialister", medan att i USA skrev propagandan där att man skulle bekämpa kommunismen. För första gången sedan Kalla Krigets början kom USA och Sovjet mycket väl överens. FN sade sig inte vilja ingripa i Katanga med våld. Hammarskjöld åkte själv ner till Katanga för att träffa Tshombe. Han lovade honom att FN-trupperna inte skulle ingripa i Kantangas inre aktiviteter.

Men med tiden skulle FN-trupper (många av dem svenskar) inleda med att resa olagliga kontrollstationer och inskränka de katangesiska medborgarnas friheter. Så småningom skulle Hammarskjöld även släppa in kongolesiska trupper in i Katanga. När katangesiska folket fick nog skulle de börja protestera fredligt mot FN-ockupationen. FN-trupperna skulle då ta tillfället i akt för att inleda en massaker på demonstranterna, så väl vita som svarta.

När Tshombe sedan skulle träffa andra guvernörer i Kongo, fägslades han och torterades. Under direkt order av den så hyllade kriminelle Dag Hammarskjöld skulle FN inleda en massiv operation mot Katanga, där FN-plan skulle gå till attack och bomba regionens industrier, kraftverk, sjukhus och järnväg mm. Efter bombningarna skulle FN-trupper marschera in skjuta mot så väl civila, som beväpnade motståndare. Även svenska trupper var inblandade i denna aktion och passade på och göra egna räder i staden.

Efter att ha släppts från fängelset, valde Tshombe att inte längre arbeta med den kriminelle Dag Hammarskjölds FN. Istället vädjade han till USA:s utrikesdepartement. Men från det globalistkontrollerade USA, skulle han bara få kalla handen. 1962 skulle FN få order för ett tredje våg av bomber och militära aktioner mot Katanga. Tshombe skulle tvingas söka asyl i Algeriet.

Varning för starka bilder i följande dokumentär. Katanga: The Untold Story. 

Ha nu detta i åtanke, nu när den svenska eliten vill så gärna se den ogudaktige globalisten Hammarskjöld prydda 1000-lappen. Det är egentligen sinnessjukt att här i Sverige så minns folk en pedofil som Olof Palme och en kriminell massmördare som Dag Hammarskjöld som stora hjältar. Man mår verkligen illa!

Sprid gärna dokumentären ovan till bekanta som tycker att Hammarskjöld var så god, eller som fortfarande tror att FN är en positiv, eller ens neutral kraft i världen. Katanga, är bara första fallet. Sedan dess har FN gjort sig skyldig till massvis med sådanna aktioner. Vi måste göra oss av med FN. Och det borde faktiskt vara av högre prioritet att se till att Sverige lämnar FN, än det är att Sverige lämnar EU.

R.I.P. Jim Tucker.

Ville bara ta en stund för att minnas "Big" Jim Tucker. Sedan 70-talet har han jagat Bilderberggruppen och den Trilaterala Kommissionen och varit en mardröm för elitens agenter. Tack vare honom har även många som läst han research vaknat och upptäckt att det finns en elit som försöker bygga en Ny Världsordning.

Alla som anser sig vara sanningssökar bör tillägna "Big" Jim en stund. Det här är en gubbe som sökt igenom kontainers utanför hotell på 70-talet, gömt sig inne på toaletter inne på hotell på 80-talet. Med tiden skapade han sig ett nätverk och så kallade celler (eller moles) som kunnat läcka info från elitens olika Round Table Groups. Den hör gubben jagades mitt i en Istambul-marknad och skjöts för hans grävande. Ja de flesta av oss är ju amatörer jämfört med "Big" Jim.

Må du vila i frid, gamle vän!

Infowars.

"Experter" på sexundervisning vill att lärare ska lära barn om porr.

666. 

Bland det absolut vidrigaste jag läst på länge, fick jag läsa nyligen på BBC. Där går ett "forum" av "experter" kring sex ut och kräver att lärare ska ta och undervisa i porr för minderåriga barn.

Som sociala ingenjörerna (eliten) krävt sedan tidigt 1900-tal, ville man att sex skulle bli så lättillgängligt som möjligt. Ni bör studera varför eliten alltid uppmuntrat till sexundervisning i skolan, och varför de nu vill ha porrundervisning i skolan.

Allt hänger ihop med den futuristiska Nya Världsordning som elite förbereder för oss. Det var dom som lanserade konceptet free love. Det är ett urgammalt sätt för en elit att få kunna kontrollera befolkningen. Detta i kombination med alla hormonstörande ämnen i vardagsmiljön, har de kunnat förbereda människan att acceptera den uraniska agendan (homosexuallitet). Studera gärna psykologin bakom porren idag. Det är inte bara en industri för att tjäna pengar, eller finansiera andra maffiaaktiviteter.

Eliten vill som sagt reducera världens befolkning, och just homosexuallitet, promiskiösitet och "alternativa" familjebildningar, är till för att så småningom se till att det inte längre är mannen och kvinnan som skapar barnen, utan snarare Staten, och så småningom endast Staten. Männen och kvinnan ska då fortsätta ha sex bara de inte skaffar barn. Detta är centralt för den Nya Världsordningen.

SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 4 Den Socialistiska Agendan.

Här följer fjärde delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra och tredje delen innan ni fortsätter här. 

Innan gick vi igenom hur Socialdemokraterna inledde det långsiktiga bygget av Välfärdsstaten och hur detta långsamt men säkert skulle göra individen mindre och Staten större. Vi gick även igenom hur socialdemokraterna etablerade sig som politisk stormakt i Sverige. Sossarna hade nämligen knappast bara börjat med sitt stora samhällsbygge. 

Här följer fjärde delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 

Ett gäng maktfullkomliga socialister. 

Per Albin Hansson hade lyckats ta SAP igenom de första dominerande åren mycket tack vare ett kraftigt försvagat motstånd. 1932 klarade sossarna sig väl utan någon större opposition. 1936 blev ytterliggare ett misslyckande efter Bondeförbundets onödiga sommarregering. 1940 var det krig och då samlades folket kring Per Albin Hansson och sossarna. 1944, mot krigets slut, hade högern en chans att hindra socialdemokraternas hegemoni, men då kom istället en kraftig vänstervåg över hela Europa nära inpå krigets slut som även skulle täcka Sverige.

SAP hade dock bara lyckats komma igång under Per Albin Hansson. Det skulle först bli under Tage Erlander som den riktiga socialiseringen (tyranniet) skulle inleda på allvar. Men till skillnad från andra länder där socialister byggde upp sitt förtryck med våld (1984-modellen), skulle socialisterna i Sverige bygga upp ett mjukare förtryck (Brave New World-modellen). Sverige mjuka socialistiska förtryck skulle hyllas av FN och övriga globalister. Det socialistiska systemet i Sverige (den svenska modellen, den nordiska modellen) skulle betraktas som något att sträva efter. Främst för att den lyckades lura till sig befolkningen. Vilket enligt Aldous Huxley (också från The Fabian Society) var så mycket mer effektivt än George Orwells 1984-modell.

Sverige skulle under de kommande decennier omvandlas från ett puritanskt, kristen, värdekonservativt, landsbygdsnation, till en urbaniserad, progressiv, rotlöst land. Och detta skulle aldrig ha varit möjligt, om det inte vore för SAP.

Planhushållning och DYG-gänget.

Bertil Ohlin (FP). 

Efter valet 1944 skulle Högerpartiet isoleras allt mer. Bondeförbundet skulle i sin tur försöka samarbeta med så olika parter som möjligt. Folkpartiet var sedan tidigare ett vänsterparti, men skulle inte nå särskilt större framgång utan att utmana socialdemokraterna. Som ny partiledare för Folkpartiet insåg Bertil Ohlin detta tidigt. Ohlin hade under universitetstiden i Lund tillhört det vänsterradikala studentföreningen De Yngre Gubbarna (D.Y.G.). Även Ernst Wigforss och Tage Erlander var både med i DYG. Under de kommande åren skulle DYG-gänget komma att dominera svensk politik. Ohlin precis som Wigforss och Myrdal var dessutom också en keynesian via Stockholmsskolan. Så man kan egentligen betrakta FP och SAP som två sidor av samma mynt.

Ändå skulle Ohlin gå hårt åt i sin kritik av socialdemokraterna, och Herbert Tingsten på DN skulle också ta tydlig ställning för just FP. Ohlins FP skulle på det här sättet tydligt dominera oppositionen mot sossarna.

Efter Per Albin Hansson var favoriten för att ta över rollen som Statsminister tillika partiledare, Gustav Möller. Men istället så skulle Ernst Wigforss se till att sin vän från DYG-gänget Tage Erlander skulle få axla denna roll. Trots att Erlander låg långt ut till vänster, lyckades Wigforss få igenom sitt budskap om funktionalism (högersossepolitik). Detta smittade av sig och gjorde Erlander till en mer pragmatisk Statsminister.

Efter 2VK kunde sossarna fortsätta med att expandera statens roll över samhället via sitt ”27 punktsprogram”. 1946 sattes ErlanderCare igång med en allmän sjukförsäkring som innebar gratis sjukvård, subventionerad läkemedel och sjukpenning. 1947 skulle barnbidraget införas. Hyresregleringarna från 2VK behölls. Och fler byråkratier skulle inrättas. Allt detta skulle så klart innebära kraftigt ökade utgifter.

Gunnar Myrdal (S). 

Under 2VK hade man befarat ytterliggare en depression likt den under mellankrigstiden. Den keynesianske, eugenisten, Gunnar Myrdal varnade tidigt för detta i sin bok Varning för fredsoptimism från 1944. Sossarna hade då anpassat Sverige till detta genom att på keynesianskt vis försöka reglera och slösa sig bort från den ”kommande krisen”. Det blev dock ingen lågkonjunktur.

Resultatet blev istället en kraftig inflation under 1946 som ledde till Valutakrisen år 1947. Krisen skulle snabbt skapa osämja socialdemokrater emellan. På ena sidan Gunnar Myrdal och på andra Ernst Wigforss. 1947 experimenterade sossarna med ännu mer keynesianism och införde särskilda regleringar mot importerade produkter som kaffe, te och kakao. 1948 infördes även liknande regleringar riktade mot bensin. Wigforss skulle även stå i spetsen för sossarnas kraftiga höjning av bolagsskatten, förmögenhetsskatten och beslutet att göra skatterna progressiva.

I ett ögonblick av plötslig vett, kom Riksbankschefen Ivar Rooth på att man kanske skulle bekämpa inflationen, istället för att fortsätta trycka sedlar. Hans milda förslag om att höja räntan ledde till att han fick sparken år 1948. 1949 skulle den svenska kronan följa det engelska pundet och devalveras kraftigt. Svenskarnas köpkraft skulle försämras markant, då de flesta varor under en kort period blev mycket dyrare.

Jämför man sossarnas och folkpartiets partiprogram inför valet 1948, så var de nästan identiska. Ändå lyckades media under det årets valrörelse få det att se ut som att S och FP tillhörde motsatta poler. Den stora debatten i MSM handlade om ifall Sverige skulle gå med på planhushållning eller ej. Märkligt, med tanke på att Ohlin förespråkade samma keynesianska ekonomiska experiment som sossarna, bara av en annan variant, men ändå med kraftiga statliga ingrepp i ekonomin.

Herbert Tingsten. 

På ena sidan hade vi sossarna och vänstertidningarna. Och på den andra sidan stod Folkpartiet och Herbert Tingsten. Vänstern anklagade FP för att finansieras av ”storkapitalet”. Den vassaste anklagelsen visade sig vara den om ”bolidenguld”. Enligt anklagelserna som härstammade från en socialdemokrat så hade FP fått 3 miljoner kronor. Efter en utredning, visade dock denna anklagelse vara falsk. Avslöjandet av detta dränktes dock av nyheten om mordet på Folke Bernadotte.

Tingsten å sin sida hade nästan på egen hand via DN gått till totalangrepp mot sossarna. Han kallade deras styre mycket riktigt för ett vanstyre. Han kritiserade bland annat deras katastrofala ekonomiska politik och även handelsavtalet med Sovjetunionen. Antydningar fanns även, om att socialdemokraten Gunnar Myrdal, skulle personligen ha gynnats av regeringens handelsregleringar. På valdagen, tog Herbert Tingsten tydligt ställning och uppmanade folk att rösta på FP.

Folkpartiet gick kraftigt framåt, men var inte i närheten av att hota sossarna som i stort sätt hamnade på samma nivå som förra valet (kring 46%). Högerpartiet, Bondeförbundet och fram för allt kommunisterna i SKP tappade i väljarstöd.

Det blev alltså en seger för sossarna i det falska mediavalet. Frågan är egentligen hur stor skillnad det hade varit om FP hade vunnit valet. Med en identisk politik, och med tanke på Bertil Ohlins bakgrund som keynesian och DYG:are, så kan man anta att det skulle nog inte ha spelat så stor roll som medierna försökte få det till. FP skulle nog ändå ha sökt sig till S för att få majoritet till sina förslag om inte Bondeförbundet eller Högern velat gå med på det.

Den nya kristofobiska skolan.

Sedan 1500-talet har Bibeln i de traditionellt protestantiska länderna varit av stor vikt för språket och dess utveckling. Inte minst i länder som Sverige, Tyskland och England. Under 1800-talet införde de flesta länderna i väst allmän skola. Bland dessa fanns även Sverige. Och på den tiden spelade Bibeln och den kristna tron en central roll för samhället. Kristendomen i sig hade sin egna särställning inom den svenska skolan. Detta var naturligt av historiska skäl, men också för att den första boken som många svenskar lärde sig att läsa först var just Bibeln. Så det var naturligt att även barnen skulle lära sig Bibeln i skolan. Och så var det i stort sätt, ända fram till 1940-talet.

Stellan Arvidsson (S) och sitt skrivbord. 

Under 1930-talet och 1940-talet hade socialdemokraterna fått in en del utredningar som de tidigare utfördat. Det hela kulminerade i 1946 års skolkommission. Mannen som skulle leda denna kommission blev Stellan Arvidsson. Förutom att ha gjort sig känd som en aggressiv kristofob, så är han tack vare Birgitta Almgrens arbete, numera också känd som en Stasiagent, som dessutom var en aktiv figur inom socialdemokraterna. Som student i Lund var han aktiv medlem i den socialistiska föreningen Clarté. Ordförande för denna förening under en period var Tage Erlander. Redan under 1920-talet odlade Arvidsson sina kontakter med Tyskland via universitetsväsendet. Efter Hitlers maktövertagande undvek han dock Tyskland efter att ha blivit utvisad. På 1930-talet var han aktiv socialdemokrat i Hudiksvall innan han utsågs för att leda 1946 års skolkommission.

Det var även i 1946 års skolkommission som han skulle träffa sin nya flickvän, Britta Stenholm. Båda två skulle lämna sina tidigare förhållande för varandra. Tillsammans skulle de båda två engagera sig i Förbundet Sverige-DDR, Stellan Arvidsson som ordförande. Att de båda var aktiva och inflytelserika socialdemokrater var inte särskilt kontroversiellt, trots sossarnas ”antikommunistiska” policy.

Stellan Arvidssons främsta idoler var Karl Marx och Thomas Thorild (en svensk rosenkreuzare, med starka influenser av tidiga teologiska mystiker baserade i London under sent 1700-tal. Thorild har även hyllat den frimurarledda Franska Revolutionen). Via ABF publicerade Arvidsson många artiklar om DDR.

Arvidsson hade en mycket stor personlig hat mot Kristendomen, och såg det som sin personliga korståg att helt rensa den kristna tron från den svenska skolan för att istället införa en socialistisk-ateistisk humanistisk ”fostran” som han själv kallade det. Arvidsson erkänner detta själv i sin egen uppsats ”Kristendomen och skolan” i antologin Ateistens handbok från 1964. Psalmsånger och bön i skolan skulle så småningom helt elimineras från den nya ”ateistiska fostran” som skulle gälla. Men inte ens det var nog för Arvidsson. Att ta bort Gud från det offentliga räckte inte för honom, han vill även ingripa in i det privata och ifrågasatte ifall föräldrarna skulle få fostra sina egna barn med kristna värderingar, då han ansåg att ”fostran” skulle tillhöra det offentliga, det vill säga Statens egna ”humanistiska värderingar”.

Arvidsson mötte dock motstånd från svenska folket då 2 miljoner namnunderskrifter samlades för att behålla Kristendomens särställning inom utbildningen. Birgitta Almgren avslöjar även intressanta detaljer kring hur Arvidssons nära samarbete med DDR innebar att Sverige anpassade sin skolpolitik till den östtyska modellen. I Stasiarkiven avslöjas det faktum att Arvidsson högprioriterade skolpolitiken som ett viktigt verktyg för att omskola svenskarna till en ateistisk fostran.

Britta Stenholm å sin sida ledde många läroboksgranskningar och fick flera uppdrag från utbildningsdepartementet, Lärarutbildningskommittén (LUK) och Skolöverstyrelsen (SÖ) bland annat. Som läromedelskommissionär anmälde hon läromedel som hon menade inte var tillräckligt ”neutral” i sin beskrivning av DDR. Både Stellan Arvidsson och Britta Stenholm fick många medaljer och hyllningar från DDR för sin insats i Sverige.

Under 1950-talet inledde Sverige omfattande samarbeten med DDR via pedagogseminarier, studieresor för skolledare och lärare, samt utbyte mellan skolmyndigheter och läroboksförfattare. Medan att Stellan Arvidsson samarbetade intensivt med de östtyska universiteten, så hade Britta Stenholm flitiga kontakter med med utbildningsministeriet. Tillsammans ledde de ett nätverk som genomförde de önskade förändringarna inom den svenska skolan.

Alva Myrdal (S). 

Ytterliggare en relevant individ att nämna i sammanhanget är Alva Myrdal, som var med i 1946 års skolkommission. På 50-talet skulle hon vara chef för UNESCO:s socialvetenskapliga avdelning.

Redan år 1972 hade 600 svenska lärare drillats i DDR. Intressant är även att utbildningsminister Lena Hjelm Wallén, på 80-talet, var en stark anhängare till samarbetet mellan DDR och Sverige inom skolpolitiken, och deltog själv i många möten med Stellan Arvidsson och DDR:s utbildningsminister Margot Honecker. Lägg även till minnet att Lena Hjelm Wallén under 80-talet även var delegat i Svenska Unescorådet. Resultatet av Arvidssons och 1946 års skolkommissionens reformer blev att man på 50-talet förlängde skolan och gymnasiet blev gratis. En slöhetsreform som ligger även i linje med UNESCO:s egna agenda för att fördumma. Och dessutom, även utökade utgifter för skattebetalarna så klart. Även det i linje med sossarnas ekonomiska policy att utöka slöseriet.

”Historikerna måste i framtiden förklara hur en socialistisk skolreform kunde genomföras i ett kapitalistiskt land... Hur kommer det sig att skolsystemen i det socialistiska DDR och det kapitalistiska Sverige har så många gemensamma drag?”

Detta sa Stellan Arvidsson i sitt tacktal då han tog emot hedersdoktoratet vid universitetet i Rostock år 1969. Hedersdoktoratet motiverades med det att ”en socialistisk skolreform hade kunnat genomföras i det kapitalistiska Sverige.”

Det är även intressant att förre detta ordföranden för det UNESCO-kontrollerade föreningen Humanisterna, Carl-Johan Kleberg, ser Stellan Arvidsson som ”en hjälte”. I föreningens medlemstidning Humanisten, har även hyllningarna av denna Stasiagent haglat. Till tidningen Världen Idag sa Kleberg till och med att han hade för avsikt att använda stycken ur Arvidssons sista bok till sin egen begravning.

Erlander.

Tage Erlander (S) (+ lite info). 

Inga av de skolreformer som Arvidsson ledde skulle ha genomförts om det inte vore för Tage Erlander som kände Arvidsson från tiden då de båda var med i den socialistiska föreningen Clarté i Lund. Det var i stort sätt DYG-gänget från Lund som skulle styra Sverige, under mitten av 1900-talet, åt en mer radikal socialistisk riktning, utan att göra allt för mycket väsen om det. Tage Erlander gifte sig med Aina Erlander (född Andersson), en kvinna från en mycket privilegierad bakgrund.

Erlander kom från Värmland nere till Lund för att studera kemi och fysik. Men efter att ha varit aktiv i det vänsterextrema DYG övergav han dessa ämnen för mer samhällsvetenskapliga ämnen. År 1932 blev han invald in i Riksdagen för Socialdemokraterna i samband med Per Albin Hanssons första valseger. 1937 blev han sakkunnig i socialdepartementet och 1938 utsågs han till statssekreterare. Under denna period skulle Erlander vara ansvarig för skötseln av Sveriges koncentrationsläger. (Mer specifikt om det läste ni tidigare i del 3 av denna serie). År 1944 utsågs han till konsultativ statsråd (biträdande socialminister). 1945 blev Erlander ecklesiastikminister och det blev då han som satte Arvidsson som ledande sekreterare för 1946 års skolkommission. Enligt Erlander själv var skolreformerna bland det viktigaste som han varit med och genomfört tillsammans med ATP-reformen (läs tvångsinvesteringsbedrägeriet).

Erlander var den som myntade begreppet ”det starka samhället” på 60-talet. Begreppet förklarar högersossarnas (Ernst Wigforss) funktionalistiska politik. Alltså att man expanderade den offentliga sektorn, fastän utan att förstatliga näringslivet. Massregleringar över marknadsekonomin skulle bli högersossarnas taktik, istället för att förstatliga direkt. Den växande välfärdsstaten och expanderande offentliga sektorn skulle då få ökande förväntningar på en (lurad) befolkning som ville få mer från Staten, som för dem skulle tydligen lösa alla problem. (Har man bara en hammare så kan alla problem börja se ut som spikar).

Sossarnas dubbelspel.

Expressens löp efter nedskjutningen av Tp 47:an. 

Efter 2VK inledde det socialistiskt kontrollerade Sverige omfattande mer eller mindre kända samarbeten med till exempel kommunistiska DDR. Samtidigt hade man hemliga samarbeten med England och USA. Sverige gick aldrig med i NATO, men ändå samarbetade med de anglosaxiska makterna. Sveriges återuppbyggande av försvaret efter Per Albin Hanssons kraftiga nedrustning kan härledas till detta. Utåt menade man dock att man skulle bygga upp ett försvar för att kunna behålla sin neutralitet. Det blev en ganska kraftig omsvängning, men sossarna fick oppositionen med sig, alla utom kommunisterna inom SKP. Detta skulle inte bara leda till en återupprustning, utan även en omfattande modernisering av försvaret.

1948 inledde Sverige våghalsiga militära spaningar och flygövningar som kränkte sovjetiskt territorium. Mycket av den nya fina utrustningen hade man fått från USA. Syftet med operationerna var att spana in Sovjetunionens luftförsvar och dess kapacitet. 1949 hade Sverige själv utvecklat sina spaningsplan, och intensifierat sina spaningar över Sovjet. NATO hade samtidigt sina egna spaningar. Men 1950 sköt Sovjet ner NATO:s spaningsplan. Sverige kom undan än så länge. Men spänningarna Sverige gjorde på Sovjet skulle ändå öka trots att Sverige ertappades med att ha kränkt sovjetiskt luftrum år 1951. I takt med att Sverige intensifierade sina spaningar mot Sovjet varnade de för flygningarna och att Sveriges plan skulle möta samma öde som NATO-planen året innan. Detta ledda då till att Sverige bad offentligt om ursäkt.

1952 fick Sovjet nog och sköt ner den svenska Tp 79:an. Detta visste dock inte svenskarna, då planet var spårlöst försvunnen. Tp 47:an skickades iväg för att söka efter det försvunna planet. Men då blev även den nedskjuten av Sovjet, så att planet tvingades nödlanda. Sovjet blånekade om att de hade skjutit ner Tp 79:an. Sverige fann dock en sönderskjuten livbåt tillhörande Tp 79:an. Det skulle dröja fyra år innan Nikita Chrusjtjov skulle erkänna till Erlander om att de hade skjutit ner den svenska Tp 79:an, och ända fram till Sovjetunionens fall innan detta skulle officiellt erkännas.

Under krisens gång nämnde aldrig svensk media om att Tp 79:an hade varit på uppdrag. Istället fick man höra att Tp 79:an var på en oskyldig navigeringsflygning i utbildningssyfte. Attityden blev då naturligtvis mycket kritiskt mot Sovjet, men även mot socialdemokraterna då de inte tog upp nedskjutningarna till FN och internationella domstolar. Samma år dömdes Fritiof Enbom till livstidsfängelse för spioneri för Sovjetunionen. Kalla Krigets spänningar skulle smitta av sig på årets valrörelse.

Efter valsegern 1948 hade socialdemokraterna för avsikt att distansera sig från kommunisterna inom SKP. Efter den hätska valrörelsen blev ett samarbete med FP svår och med Högerpartiet omöjlig. Kvar fanns Bondeförbundet som alltid höll sig öppen till olika alternativ. Socialisterna och bönderna inledde förhandlingar om en eventuell regeringskoalition. Men de kunde inte komma överens. Förhandlingarna kollapsade. Bondeförbundet hade tidigare haft dåliga erfarenheter av att ha samarbetat med sossarna under Axel Pehrsson-Bramstorp. Böndernas Gunnar Hedlund tillträde officiellt som ny partiledare år 1949.

1951 skulle Erlander göra ett nytt försök att förhandla med bönderna. Skulle det inte bli något, skulle S vända sig till FP istället. Nu fruktade Hedlund att hans parti skulle bli lika isolerad som Högerpartiet och SKP. Därmed var han för en eventuell koalition med sossarna. Erlander blev själv glad då hans nya koalitionsregering tillträdde, då han kunde göra sig av med de falangstrider som funnits kvar sedan han tog över posten som Statsminister.

Vid slutet av 40-talet skulle SAP inleda arbetet för att bygga upp sin egen underrättelsetjänst riktad mot kommunister. Detta hade att göra med sossarnas nya ”antikommunistiska” policy som skulle kulminera med den så kallade IB-affären. Via sina arbetsplatsombud kunde partiet ”bekämpa kommunismen” om makten över fackföreningsrörelsen. På det här sättet kunde partiet åsiktsregistrera fackföreningsmedlemmarna för att rapportera om vilka som skulle kunna vara eventuella kommunister.

Det är dock viktigt att förstå att denna ”kamp” mot kommunister, var inte en kamp mot kommunismen som ideologi, utan snarare ett sätt att bekämpa sin främsta konkurrent inom fackföreningsrörelsen, alltså SKP.

Socialistinternationalens logga. 

1951 skulle Socialdemokraterna (åter)ansluta sig till den nybildade Socialistiska Internationalen, med sin traditionella bas inom City of London. Efter det att Andra Internationalen kollapsat, dröjde det några år innan de socialistiska partierna samordnade sig i sitt internationalistiska strävan efter global socialism. Och än idag styrs partiet därifrån.

Förutom Kalla Krigets närvaro, skulle valet 1952 också handla om subventionerna som hade införts av Bondeförbundet och Socialdemokraterna till bönderna. De positiva effekterna skulle dock vara kortvariga. FP och Högerpartiet anklagade Bondeförbundet för att försöka göra godsägare rika på skattebetalarnas bekostnad.

Valet skulle dock inte innebära några större förändringar för sossarna som i stort sätt hamnade på samma nivå som före valet. Bondeförbundet tappade dock samtidigt som både Högerpartiet och Folkpartiet gick framåt. SKP tappade ytterliggare. Regeringsmakten var dock aldrig hotad efter valet då sossarna tack vare koalitionen med Bondeförbundet kunde fortsätta med samma regering.

Urbaniseringsagendan.

Bondeförbundets koalition med socialdemokraterna den här gången skulle bli en än värre katastrof än förra gången. Bondeförbundet gick gång på gång med på alla de regleringar och reformer som omvandlade Sverige under 50-talet från ett utpräglat landsbygdsnation till en urbaniserad stadsnation. Bondeförbundet lyckades alltså målmedvetet minska sin egna kärnväljargrupp, rent demografiskt!

Rehn-Meidner-modellen var den ekonomiska modellen som skulle bli början till den svenska landsbygdens död. Två keynesianska LO-ekonomer, Gösta Rehn och Rudolf Meidner introducerade år 1951 denna modell. Precis som när man valde att lämna guldmyntfoten, så kom LO och SAF (dåtidens Svenskt Näringsliv) mycket bra överens. Förutom utökat omfördelningspolitik och en mer progressiv skattesystem, så innebar modellen även införandet av den så kallade ”solidariska lönepolitiken”. På ett slag gjorde man LO mäktigare än någonsin, då man med den nya modellen införde en reglering där småföretag ute på landet skulle bli tvungna att betala löner på samma nivå som i storstäderna. Alltså blev löneavtalen numera landsomfattande och kollektivavtalen centraliserade. Återigen gick fackföreningarna och storföretagen samman för att krossa småföretagen. I synnerhet företagandet ute på landsbygden.

Plötsligt skulle arbetslösheten växa sig stort ute på landet. Jobben, dom fanns numera inuti storstäderna. Med hjälp av AMS (då Arbetsmarknadsstyrelsen, ytterliggare en kostsam byråkrati med start år 1948) så skulle man se till att folk ute på landet kunde hitta jobb inne i städerna. Självklart skulle en bostadskris växa fram ganska fort.

Parallellt med detta svek mot produktiviteten ute i glesbygden, arbetade socialdemokraterna ihärdigt från och med 1952 med att slå ihop alla sockenkommuner ihop till storkommuner. Med Kommunreformen 1952 menade sossarna att det var ett problem att makten var så pass nära människor. Det gav människor i små socknar oproportionerligt mycket makt och inflytande över besluten i sin kommun. De uttryckte inte sig sådär rakt ut. Men att centralisera makten, innebär just detta. Makten i storkommunerna kom per automatik längre bort ifrån individerna på orten. Precis som vårt medlemskap i EU inneburit exakt samma sak.

Denna kraftiga centralisering, skulle innebära att landsbygden i stort sätt glömdes bort. Storkommunerna satsade naturligtvis på centralorten, och plötsligt så stannade inte längre tåget när den passerade det gamla socknarna. Även detta skulle bidra till ytterliggare mer urbanisering, då man även var tvungen att flytta till storstäderna för att kunna åtnjuta någon service alls.

Mellan 1950-1970-talen skulle Sverige omvandlas radikalt från en utpräglad landsbygdsnation till en mer modernistisk och progressiv storstadsnation. Kanske bland de mäktigaste drag som den svenska eliten gjort vad gäller social ingenjörskonst. Genom att omvandla svenskens miljö, lyckades man även omvandla svensken själv, kanske till och med till något som en svensk från förr i tiden inte ens skulle kunna känna igen. Men kom ihåg att detta endast var en liten bråkdel i sossarnas stora projekt.

I valet 1956 skulle endast Högerpartiet och Sveriges kommunistiska parti (SKP) gå framåt. Folkpartiet och de båda regeringspartierna backade. Men redan vid det här valet hade bostadskrisen börjat segla upp som en viktig fråga. Trots kritiken, och trots att de backade var sossarna mycket starka i storstäderna. Med 44,6% av rösterna skulle Erlander göra sitt sämsta val. Sossarna hade nu cementerat sin maktställning. Koalitionen med Bondeförbundet skulle få fortsätta. Men nu började man märka av lite friktioner.

Bondeförbundet hade backat i flera val i rad. Man frågade sig mycket varför. Och man kom fram till olika förklaringar. De som ökade mest på Bondeförbundets bekostnad var Högerpartiet. Den demografiska omvandlingen och urbaniseringen togs även upp. Men istället för att försöka försvara bönderna och representera landsbygden valde Bondeförbundet att söka nya väljare i storstäderna. De valde då att byta namn till Centerpartiet.

Pensionsfrågan skulle år 1957 till slut leda till koalitionens kollaps. Erlander meddelade att han tänkte regera själv då inte borgerligheten kunde ena sig. Nu återkom en renodlad sosseregering, som skulle få förhandla med hela borgerligheten i pensionsfrågan. Den här gången skulle SKP:s stödröster inte räcka för att hjälpa sossarna. Även deras förslag om pensionerna skulle röstas ner, och då skulle Erlander utlysa nyval.

I valet 1958 skulle Centerpartiet, numera utanför koalitionen, gå framåt. Även sossarna skulle gå framåt. Lika så Högerpartiet. Folkpartiet och SKP skulle båda två backa. Erlander skulle trots detta inte kunna få igenom sina förslag på grund av för få mandat. ATP-reformen (sossarnas pensionsförslag) skulle ändå gå igenom 1959 då folkpartisten Ture Königson skulle lägga ner sin röst.

C och FP försökte distansera sig från Högerpartiet, vilket ledde till kraftiga förluster för dem, då många borgerliga ville istället hjälpa ”mittenpartierna” för att få bort Erlander från regeringen. Men detta skulle endast innebära ytterliggare en valseger för Erlander då C och FP inte kunde samla ihop tillräckligt många röster.

Bilderberg.

Statsministern som skulle bli ”landsfader”, skulle dock visa sig vara en landsförrädare av rang. Den vänsterliberala USA-vänlige (FP-röstande) mediakändisen, Herbert Tingsten, skulle tillsammans med Statsministern, Tage Erlander, och bankmannen (advokten, företagsledaren, över huvud taget inflytelserik individ), Martin Waldenström, ta sig till tidernas första Bilderbergmöte någonsin. Mellan den 29-31 maj år 1954 deltog ”landsfadern” Tage Erlander vid globalisternas första möte på Hotel de Bilderberg i Oosterbeek, i Holland. Av dessa tre landsförrädare deltog faktiskt Erlander i samtalen som faktiskt ska finnas inspelade. (En kortare version, dock utan Erlander, kan ni lyssna på här nedan. Som ni kanske redan misstänkte, så var det inte amerikanerna som bestämmde hur det hela skulle gå till. Lyssna på hur Gaitskill (Eng) och van Zeeland (Bel), med flera, behandlar amerikanerna som skräp. 

Det handlade faktiskt om ganska intensiva möten, som normalt varade i ungefär 3 timmar innan man fick en längre paus. Normalt handlade det om två stycken 3 timmars långa möten per dag. Man valde att begränsa antalet språk till engelska och franska för att inte slösa tid med att försöka översätta i för många språk. Erlander talade antagligen engelska där då han behärskade språket hyfsat bra. (Skulle Östen Undén varit där istället skulle det så klart ha varit franska som gällt). Under mötet kunde man trycka på knapp nummer ”2” för att översätta från franska och knapp nummer ”3” för att översätta från engelska.

Året därpå skulle Herbert Tingsten delta som ende svensk på Bilderbergmöte. Det skulle dröja till 1957 innan Wallenbergarna rekryterades. Då deltog Marcus Wallenberg tillsammans med IMF:s Per Jakobsson. Ett år senare skulle Marcus Wallenberg återvända med den första politikern tillhörande borgerligheten, Erik Boheman från Folkpartiet. Dock hade Boheman bara precis hunnit bli Folkpartist. Han hade fram tills dess mest varit aktiv inom utrikesdepartementet. Under mottot Semper Vigilans fick han även Serafimerordens medalj.

1962 var det dock dags för Erlander själv att bli värd för Bilderberggruppen, som för första gången klev på svensk mark och närmare bestämt Saltsjöbaden. Tage Erlander skulle så klart delta och även så stammisen Marcus Wallenberg. Mellan den 18-20 maj skulle globalisternas möten i Saltsjöbaden pågå.

Nu när mötet skulle hållas i Sverige skulle allt fler svenskar delta. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Aspling skulle vara med, lika så folkpartisten Erik Boheman. LO:s ordförande Arne Geijer var också med. För första gången skulle även en högerpartist få delta i mötet, och då blev det ingen mindre än Högerpartiets relativt nye partiledare, Gunnar Heckscher. Ytterliggare en sosse och dåvarande handelsministern, Gunnar Lange fick också vara med. Folkpartiets Bertil Ohlin deltog också på mötet. Hubert de Besche, som några år tidigare hjälpt till att bilda EFTA-fördraget för Sveriges del, var också med, och även en mystisk adelsman vid namn Baron Erik Leijonhufvud.

Ämnen som avhandlades gällde främst det blivande EU, FN, NATO och även Afrika.

Dag Hammarskjöld besöker svenska FN-trupper i Kongo. 

Det sistnämnda berodde mycket på vad som nyligen då hade hänt i Kongo. FN-trupper med Dag Hammarskjölds vetskap hade krossat det självständiga, västvänliga och kapitalistiska Katanga för att sedan tillåta den kongolesiska kommunismen härja fritt, och tvinga många vita belgare att fly från våldsamheterna. FN hade alltså under processen hjälpt en kommunistisk diktatur krossa en frihetlig provins som är det enda tillfället i världshistorien där den negroida Afrika hade lyckats ordna sin ekonomi helt utan bistånd! Även svenska trupper deltog i FN:s kriminella agerande, då Sverige varit lydstat under FN sedan mitten på 40-talet (se del 3 i denna serie). Svenskarna ville trots detta ge FN än mer befogenheter. Men övriga påminde om misslyckandet med NF. De ville inte få länder att hoppa av. I övrigt kan man säga att globalisterna uppskattade mycket av det arbete som Hammarskjöld gjort för globaliseringen.

EFTA-fördraget ville man gå vidare med, och man utforskade hur man skulle kunna fortsätta arbetet mot det som idag är EU.

Senare under 60-talet skulle Marcus Wallenberg bara missa ett möte (år 1968). Diplomaten Sven Dahlman skulle delta i senare möten. Flera socialdemokrater skulle också delta. Som till exempel, Kjell Olof Feldt, justitieministern Herman Kling och på eget initiativ, en ambitiös blivande Statsminister vid namn Olof Palme. Från övriga partier dyker endast Yngve Holmberg, partiledare för Högerpartiet, upp på listorna. Och 1968 gjorde Björn Lundvall, som då var VD för Ericsson, sin debut hos Bilderberggruppen.

Sossarnas järngrepp om media.

Valet 1964 skulle inte innebära några större förändringar för Erlander även om hans parti backade några decimaler. Samtliga borgerliga partier skulle tappa. De enda som gick framåt var SKP. Många mindre borgerliga partier hade börjat plocka röster från de etablerade borgerliga partierna i Riksdagen, bland dem fanns ”Mellanpartierna” och MBS (som senare införlivades i de etablerade partierna), och även KDS.

Något som tydligt skulle visa sig i början av 60-talet i Sverige var Socialdemokraternas kraftiga monopolisering av media i Sverige. Här skulle inte ens harmlösa kommersiella radiosändningar få finnas till.

1959 presenterade finlandssvensken Jack S. Kotschack planer på att bryta radiomonopolet. Som en snabb reflex gick den socialdemokratiska regeringen och myndigheterna under sig ut med man skulle omedelbart vidta de nödvändiga åtgärder för att sätta stopp för detta. Man inledde med att hota misstänkta annonsörer med repressalier.

Kotschacks radiokanal skulle heta Radio Nord, och skulle sändas från ett fartyg (Bon Jour) på internationella vatten. Detta gjorde det mycket svårt för svenska myndigheter att få stopp på sändningarna när de väl började under våren 1961.

Sveriges Radio som grundades under 1920-talet var, precis som socialisterna och liberalerna kommit överens om, baserad på den brittiska Public Service modellen. Inte förens ”piratradion” började hota monopolet på 60-talet fick man höra reklam annonser. Radio Nord sände musik, nyheter, sport och reklam dygnet runt, kombinerad med en rappare takt som attraherade lyssnarna bort från de ”två torra” kanalerna P1 och P2.

Socialdemokraterna såg sig tvungna att öka anlagen till Sveriges Radio för att kunna konkurrera, och startade det som senare skulle bli radio P3. Även om Radio Nord inte hade några kontroversiella nyhetsprogram som hotade sossarnas maktställning, så sågs de som ett hot då de inte kunde kontrolleras. Och bara det kunde i framtiden ge dem möjligheten att kanske sända något som sossarna bestämt att svenska folket inte skulle få höra.

1962 skulle sossarna till slut få igenom Lex Radio Nord som skulle sätta stopp för all ”piratradio”. Kotschack skulle sluta sända en månad innan lagen trädde i kraft.

På 50-talet hade Public Service även expanderat sig till TV via Sveriges Television (SVT). Precis som med Sveriges Radio (SR) så var det monopol som gällde även där. Under 1950-talet gick också en hel del tidningar under då ingen var intresserade av att köpa deras tidningar. Då inledde man diskussionerna kring ett presstöd. Socialdemokraterna var inte riktigt beredda på att tillåta fri konkurrens på lika villkor bland tidningarna för att tillåta en mångfald i opinionsbildningen. Nej, ty mångfald enligt socialdemokratin innebär att endast vissa åsikter skulle få komma fram. Genom att införa ett presstöd och göra tidningarna beroende av Staten, menade sossarna att man på det viset skulle säkra deras version av ”mångfalden” i opinionsbildningen. År 1965 skulle presstödet tillslut bli ett faktum efter ett beslut i Riksdagen.

Det är viktigt att förstå varför socialdemokraterna var så måna om att dra till sig svensk media och se till att den kontrollerades och kunde utföra dess propaganda, åtminstone på ett subtilt sätt. Genom mediadominansen kunde en landsförrädare som Erlander försäkra sin plats som ”landsfader”.

I boken The New Totalitarians, från år 1971 av den konservative engelske journalisten som jobbade på The Observer, Roland Huntford, avslöjades hur viktig media var för den svenska sosseadeln för att kunna manipulera svenskarnas åsikter. I en intervju som Huntford gjorde med socialdemokraten tillika chef för svenska TV2 (idag SVT2), Örjan Wallqvist, så avslöjades denna aspekt in i detalj. Wallqvist förklarade för Huntford:

”Swedes are intellectually primitive and underdeveloped... And TV works in this way: it creates emotions and intellectual life, and therefore it creates opinions. It is an opinion-making medium”

Örjan Wallqvist. 

Här ser vi återigen sosseadelns gränslösa förakt mot det enkla svenska folket. Sossar ser på svenskar som en varg ser på ett får.

Huntford kom mycket riktigt fram till slutsatsen att Sverige hade lyckats införa den mjuka diktaturen som Aldous Huxley skrev om i hans Brave New World. Den globala eliten har länge funderat på hur bäst man skulle kunna införa en sådan diktatur. Då det mer råa och brutalare 1984-cenariot var alldeles för kostsam och avslöjande. Sverige hyllades av den globala eliten för att ha skapat den mjuka diktaturen med ett så lydigt och väl dresserat folk som litade på allt vad Staten hade att komma med. Denna mjuka diktatur och sossedominans skulle nå sitt klimax i valet år 1968.

År 1967 skulle Bertil Ohlin lämna sin plats som partiledare för Folkpartiet. Det skulle bli början på slutet för DYG-generationens dominans inom svensk politik. Ersättaren skulle bli Sven Wedén ett betydligt mindre känd ansikte, och detta skulle märkas tydligt under valet. En annan förändring som skedde 1967 var att SKP under C. -H. Hermansson valde att officiellt ”distansera sig” från Sovjetunionen. I och med detta valde de att byta namn från Sveriges kommunistiska parti (SKP) till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK).

Kommunisternas nya policy (utåt) skulle inte kunna påverka dem positivt då Sovjetunionen krossade Tjeckoslovakien under Pragvåren. Detta bidrog att kommunisterna tappade många anhängare. Så småningom skulle ungdomselement ur partiet, besvikna på de nya kommunisternas policy, bryta sig ur och bilda Marxist-Leninistiska Kampförbundet.

De som istället skulle få dra nytta av vänstervågen blev Socialdemokraterna och Erlander. 68-rörelsen skulle även påverka de borgerliga partierna. Centerpartiet skulle efter denna våg helt tas över av vänsterelement och helt omvandlas till ett mer renodlat vänsterparti, eller som de själva kallar sig socialliberaler. En ledande figur bland de så kallade Åsa-Nisse-Marxisterna som tog över partiet under den kraftiga vänstersvängen vid slutet av 60-talet skulle bli den marxistiske vänsterliberalen Olof Johansson från ungdomsförbundet, som så småningom skulle även bli partiledare för Centerpartiet på 80-talet.

Nu blev Högerpartiet det enda partiet i Riksdagen som inte hade helt erövrats av vänstern. Men även de skulle förmildra sin ställning till höger efter 68-vänsterns kraftiga kulturella våg och byta namn från Högerpartiet så småningom till Moderaterna.

Erlander blev den stora vinnaren i valet 1968, då sossarna fick egen majoritet med 50,12% av rösterna. Endast under samlingsregeringen fick sossarna ett större resultat, men då var de tvungna att regera tillsammans med de övriga borgerliga partierna. Nu kunde sossarna regera på egen hand utan att behöva förhandla med andra partier. Sverige blev då i praktiken en enpartistat, något unikt för ett land med ett pluralistiskt parlamentariskt system.

Roddarna (Nazirekryteringarna).

Under 30-talet hade ett antal små nazistiska och fascistiska organisationer och partier bildats i Sverige. Men efter 2VK skulle dessa i stort sätt alla upplösas. Bland dessa skulle det även finnas så kallade roddare som rodde sig från de ”grumliga vatten” till det rumsrena.

Bland dessa fanns Ragnar Linnér som var medlem i det Socialistiska Partiet och i det nazistiska Sveriges Nationella Förbund. Det intressanta är dock att Linnér till och med stred frivilligt i Waffen SS. Efter kriget skulle Linnér bli aktiv i fackföreningsrörelsen och 1958, grunda Sveriges socionomers riksförbund. Trots att Erlanders socialdemokrater kände mycket väl till Linnérs bakgrund, valde de att via Hjalmar Mehr rekrytera honom in i partiet år 1965, för att bli kanslichef på barnvårdsnämnden i Stockholms stadshus!

När Bosse Schön fick kommentera Linnérs bakgrund var hans bortförklaring att: ”det vore oerhört känsligt att dra en så aktad och välmeriterad socialdemokrat i smutsen för en ”bagatell” som det brukar heta i dessa sammanhang. För en ungdomsförsyndelse.”

Inte en nazist, men en fascist var Ragnar Edman (Eriksson) som varit med och bildat det fascistiska Förbundet Det Nya Sverige. Edman skulle så småningom dock lämna Förbundet för att istället satsa på en karriär inom Socialdemokraterna. Mellan åren 1957-1967 skulle han vara ecklesiastikminister under Tage Erlanders regering.

En ung Olof Palme (S). 

Intressant är att det var just Edman som skulle tipsa Erlander om Olof Palme. Olof Palme skulle år 1969 ta över som partiledare efter Tage Erlander. DYG-gängets dominans över svensk politik tog då definitivt slut.

Utöver att låta sig dirigeras av de anglosaxiska makterna, och samarbeta med DDR, hade inte heller sossarna problem med att rekrytera nazistiska SS män under sig. Det är uppenbarligen så att ingenting är heligt för socialister bara de får behålla makten. Socialdemokraten Nils Flyg är ytterliggare ett exempel på hur kommunism, nazism, socialism och fascism alla hänger ihop så nära varandra.

Slutsats.

Den konservative frilansjournalisten, och SvD-skribent, Håkan Hagwall, skrev en intressant artikel under rubriken, Erlander socialiserade, Palme bara förgiftade, hos Svensktidskrift år 2002. Som rubriken avslöjar, förklarar han att det stora socialiseringsprojektet infördes av Erlander, inte av Palme. Palme upplevdes som mer extrem på grund av hans retorik. Men Sverige blev redan ett högskatteland redan under Erlanders tid.

Normen inom borgerligheten är att anklaga Palme för socialiseringen av Sverige, när det i själva verket var Erlander som genomförde de större förändringarna. Hagwall menar att det är Gösta Bohmans retorik som fastnat kvar i medvetandet hos Sveriges antisocialister. Men på 70-80-talet hade redan borgerligheten redan gått med på och kompromissat i många tidigare ”vägskäl”. ”Vägskäl” som de borgerliga på 70-80-talet aldrig vågade ifrågasätta. De tittade istället på de senare ”vägskälen” när de stod mot Palme. Så det var inte under Olof Palmes tid, som Sverige blev en progressiv vänsternation, utan snarare under Tage Erlander.

Vi vet även tack vare hans memoarer att Erlander var till vänster om sin egen politik. Efter 2VK hade Sverige både en industri och en arbetskraft som i stort sätt var intakt. Detta skulle ge socialdemokraterna några viktiga år av framgång under 50-talet. De befann sig på rätt plats, vid rätt tillfälle och i rätt opinionsläge för att komma igång med att bygga upp sitt socialistiska samhälle. Utöver högre skatter skulle Erlanders Starka samhälle innebära mer centralisering och än mer politikermakt! Detta hade då odlat fram föreställningen om att det var Staten (politikerna, myndigheterna och byråkraterna) som skapade jobben, tog hand om, och såg till att solen gick upp varje morgon. En föreställning som tyvärr fortfarande håller sig mycket starkt i dagens Sverige.

Under Erlander skulle dock sossarna inte bara förändra svenskarnas föreställningar om relationen mellan Stat och individ, utan även svenskarnas miljö skulle förändras. Vi talar om enorma och drastiska förändringar. Frågan är om ens farfars farfar skulle känna igen sig i socialdemokraternas Sverige.

Utomlands såg konservativa med skräck på Sverige. Amerikaner såg på de nya gudlösa skolor, tyskar såg på Der Kinder Gulag, och engelsmännen såg Aldos Huxleys Brave New World i verkligheten. Å andra sidan hyllades sosse-Sverige av FN, City of London och övriga globalister. Sosseadelns socialistiska experiment under Erlander hade redan skadat Sverige avsevärt. Men det skulle bli värre, ty sossarna var inte riktigt klara med svenskarna än.

Övriga källor. 

Den svenska skolans dödgrävare (Contra). 

Medveten klappjakt på Kristendomen i skolan (Free Sweden). 

Förföljelsen av adjunkterna (Kjell Tormod). 

Det är inte synd om glesbygden (SvD, Maria Ludvigsson). 

Den svenska demokratins utveckling, del 2: Självstyret urholkas (Stefan Torssell). 

Bilderberg meeting report 1962. 

Nazismen, Alliansen och socialdemokratin, del 5 (Gustaf Janson). 

Inflationsextremist lämnar Riksbanken.

Keynesiansk extremist lämnar Riksbanken. 

Sedelpressfanatikern, tidigare anställd hos keynesianen Ben Bernanke, Lars E O Svensson, lämnar nu sin post som ledamot i Riksbanken. Han är nämligen besviken för att Riksbankschefen tillika keynesianen, Stefan Ingves, inte vill förinta den svenska kronan lika snabbt som honom.

En liten positiv nyhet i allt elände. Dock kommer inflationen att fortsätta, de låga räntorna kommer att fortsätta, och större delen av LO, Svenskt Näringsliv och ekonomijournalisterna och de privata bankerna kommer att fortsätta pressa på Riksbanken att hänga med i valutakriget.

Och värst av allt kommer den ignoranta befolkningen att hänga med på denna tåg. Helt ovetande om att lägre räntor är det som gör pengarna billigare, som innebär fler lån som i sin tur leder till flera bubblor och att bankdirektörerna får rekordvinster och får rekord- fallskärmmar och bonusar.

Den svenska eliten kommer att få svenskarna att anklaga "spekulanter" och över huvud taget "vinster" och välstånd för de kommande ekonomiska problem. Kanske till och med moderaterna. Ingen kommer dock att peka på Stefan Ingves extremt låga räntor och höga inflation. Tvärtom kommer de att kräva mer inflation, och försöka se till att Sverige hänger med i inflationskriget.

Vi kan väl glädja oss åt att extremisten Lars E O Svensson lämnar oss. Men han lär dock ersättas av ytterliggare en keynesian.