Rand Paul: Det pågår ett världskrig mot Kristendomen.

Du kan inte vara både vänster och kristen.

Du kan inte vara både vänster och kristen. Låt mig upprepa det. Du kan inte vara både vänster och kristen. Att hävda att man är vänster och kristen är i sig en oxymoron. Det är att säga att man är både våt och torr, varm och kall, svart och vit. Att försöka blanda vänstern med Kristendomen är som att försöka blanda vatten med olja. Det går helt enkelt inte. Om du är vänster och kallar dig kristen, så är du helt enkelt oärlig, både mot dig själv och mot Gud. Om du verkligen tror att du är både och, så har du även lyckats lura dig själv.

I det här inlägget kommer jag att försöka förklara för folk varför det är så.

Som ni kanske redan vet så finner vi skiljelinjerna mellan vänster och höger främst i synen på Statens roll i samhället och synen på vad frihet innebär. Högern betonar frihetens värde, där individen ska vara fri från Staten. Vänstern betonar jämlikheten, där alla skillnader mellan människor måste bort. Några exempel kan vi se i att man strävar efter att män och kvinnor ska söka sig till samma jobb och ha exakt samma produktivitet. Ett annat exempel är att man vill att människor av olika etnicitet och ras ska utöva samma typ av idrott, eller fritidsaktiviteter. Vänstern ser därmed den fria marknaden som ett problem. Även fri association ses som ett stort problem. I längden så är även privat egendom ett problem, om man nu strävar efter att alla ska bli likadana överallt. Då kan man inte tolerera att någon äger något. Staten bör på något sätt kunna konfiskera eller reglera individens egendom för att det ska passa in i strävan om vad man anser är jämlikhet. Att alla blir exakt lika. För denna strävan så blir friheten ett stort hinder, ett stort problem.

Det som tidigare var frihetligt och privat finansierat, som skolan, fattigvården, sjukvården och äldervården, har idag tagits över av "Välfärdsstaten" (läs Ofärdsstaten), alltså den Nya Världsordningen. Den Nya Världsordningen vill att allting finansieras kollektivt. Då är alla med i tvångsinvesteringsbedrägeriet, ingen kommer undan.

Just skolan, fattigvården, sjukvården och äldervården var områden som Kyrkan skötte. Men i den Nya Sekulära Ordningen (Novus Ordo Seclorum) så är det Staten som tagit över dessa institutioner. Det som tidigare sköttes av Kyrkan och prästen, att viga ett par enligt Guds Ord, har nu antingen reglerats av Staten, alternativt helt tagits över av Staten, som i sin tur försökt omdefinera vad ett giftermål är för något. Så går det till i den Nya Världs Ordningen (Novus Ordo Seclorum). Det är alltså den sekulära Staten som tar över allt som tidigare hörde till det privata, så väl ekonomiskt som socialt. Det är i själva verket målet med progressivismen som vänstern representerar.

Och då kan man fråga sig varför det är så. Vi bör gå tillbaka historiskt för att förstå detta. Modern politik utvecklades under 1700-talet. Vi har högerns historiska seger i den amerikanska revolutionen, då en konstitution grundades baserad på Guds lagar, från en tradition av puritanska kristna som länge kämpat i England, Tyskland, Holland och Frankrike mot så väl papister som enväldiga protestantiska konungar. Den amerikanska konstitutionen är bara en bit papper. Den talar dock om för dig vilka rättigheter du har. Dessa är alltså dina omistliga rättigheter till Liv, Frihet och Egendom. Dessa rättigheter har du, ty dessa har Gud själv skänkt till dig, och endast Han kan ta dessa rättigheter ifrån dig. Ingen annan människa kan ta de ifrån dig.

I Bibeln kan vi läsa att Gud kände dig redan innan du var född, redan när du var i mammas mage så visste Gud vem du var. Du har ett liv, och har alltså rätt till den redan då, innan du födds. Att ta ifrån dig ditt liv, är att ta ifrån dig din framtid, att ta ifrån dig din frihet, är att ta ifrån dig din nutid, att ta ifrån dig din egendom, är att ta ifrån dig produkten av ditt liv och din frihet, alltså ditt förflutna. Därför bör samhällets enda roll vara att skydda dessa rättigheter.

Samhället, eller Staten, har alltså ingen rätt att garantera någon sjukvård, skolgång, äldervård eller fattigvård. Det vill säga att mat, vård, utbildning och tak över huvudet är ingen omistlig rättighet. Men dessa betraktas idag ändå som mänskliga rättigheter. Dessa idéer har sitt ursprung i en annan revolution.

Under 1700-talet hade vi även den franska revolutionen. Om den amerikanska revolutionen var högerns stora revolution, så var den franska revolutionen vänsterns stora revolution. Denna revolution var inte baserad på Guds lagar, och den föddes inte ur en tradition från kristna puritaner. Tvärtom handlar den franska revolutionen om det motsatta. Det är här den moderna progressivismen födds. Det är här den Gamla Världsordningen beslöt sig för att inleda processen mot en Ny Världsordning. Den sekulära Staten växer fram för att ta över och sätta käppar i hjulen för alla former av frihet. Allt i sin strävan att nå den perfekta människan i det perfekta samhället.

I Bibeln kan vi läsa att människan är fallen. Människan kommer alltid att göra fel. Och att människan kommer därmed aldrig att kunna bli perfekt, eller skapa det perfekta samhället (utan att förslava sig själv under den Nya Världsordningen). Högern föredrar därmed frihet, då människan ska själv få lära sig från sina egna misstag och ta sina egna risker. Vänstern vill inte se risker eller misstag, därmed begär vänstern kontroll. Mer kontroll för att "förebygga" risker och misstag som kan komma med friheten och en fri marknad. I slutändan försöker man omvandla samhället och människan till något som man själv anser är bättre. Med mindre misstag, och mindre risker, mer perfekt.

Vi bör även komma ihåg att den auktoritet ges till andra människor. Ty vad är Staten om inte en liten klick människor, en liten klick eliter och sociala ingenjörer. Den auktoriteten som endast Gud bör ha, ger vänstern till Staten, och därmed till ett antal människor, som är denna lilla elit. Man ersätter alltså Gud med människan.

Vad är just ateism, om inte att just ersätta Gud med människan? Om du frågar en ateist, så vill han inte tro på Gud, han föredrar oftast att "tro på människan". Vad är det, om inte att just ersätta Gud med människan?

Detta är luciferianism. Lucifer strävade också efter att få ersätta Gud med sig själv. De som kallar sig för "Sekulära Humanister" tror också på samma filisofi, och förespråkar även den. Det är det som den Nya Världsordningen egentligen handlar om.

Jag förväntar mig att polleten nu börjat trilla ner hos de flesta. Men jag ska knyta an detta till den moderna vänstern och kommunismen ytterliggare, med ett högst relevant historiskt hänsynstagande.

Frimuraren Karl Marx. Kommunismens fader. 

Vänsterns och kommunismens främsta figur som oftast hänvisas till i ideologiska diskurser är utan tvekan Karl Marx. Många, i synnerhet vänsterpartister här i Sverige, talar stolt om Karl Marx som deras ideologiska fader. Men vem var då denne Karl Marx, vad trodde han på, och vad grundade han sin ideologi på?

Karl Marxs föräldrar var judar som bodde i Tyskland på 1800-talet. De valde att konvertera till kristendomen på grund av möjligheter som företagare, som de hade förhoppningar på. Karl Marx växte alltså upp i ett kristet hem, detta trots att hans far tidigare varit en rabbin tillhörande den talmudiska judisk mystiker sekten.

I Karl Marx tidiga verk hyllade han Gud och Bibeln. Som ung skrev han till exempel dikten The Union of the faithfull with Christ. Men någonting hände senare. Även innan Moses Hess introducerade honom för socialismen. Karl Marx började komma ifrån sin tidigare kristna tro allt mer. Han hade plötsligt omvandlats till en hängiven ateist och kristofob. Han förkastade Gud och all form av religion. Han skulle börja kalla religion för "folkets opium". Han ansåg att det var numera nödvändigt att avskaffa all form av religion för att nå lyckan.

"The abolition of religion, illusory happiness of man, is a requisite for their real happiness." 

Det som hade hänt var att han hade blivit frimurare. Han skulle bli en frimurare av det 32 graden tillhörande Grand Orient (GODF, den absolut mest kristofoba av alla frimurarloger). Detta märktes tydligt i hans nya dikter.

"I wish to avenge myself against the One who rules above." 

I London umgicks han med övriga frimurare i den Första Internationalen. Där skulle han också skulle få umgås med andra kristofobiska frimurare som Mikhail Bakunin, Pierre-Joseph Proudhon (båda två anarkister) och Heinrich Hein.

De flesta kommunister kommer att tala om för er att Karl Marx var ateist. Och utåt sätt fördömde han och hans kamrater Gud, men innåt så var det faktiskt så att de fördömde en Gud som de alla trodde fanns på riktigt. Karl Marx och hans kamrater var alltså inte icke-troende, utan snarare satanister.

Efter Paris revolutionen år 1871 deklarerade kommunarderna med stöd av frimurarna att deras fiende var Gud. Och att hatet mot Gud skulle vara början för visdom för dem. Denna initiativ hyllades även av Karl Marx.

Karl Marx avsky mot Gud och Kristendomen kunde även läsas i hans dikter nu. I dikten med namnet Conjuration of Falling into Dispair läser vi följande.

"I´ll set up my throne above, cold and terrible will be the peak of it. Superstitious trembling is at it´s base, Master - Most black agony. The one who will look with healthy looks, will turn away, turn pale and deadly mute. Possessed by blind and cold deathness, will prepare a tomb with his happiness." 

Börjar inte detta påminna om någon annan som ville leda ett uppror mot Gud? Varför ville Karl Marx ha sitt eget tron så högt upp? Låt oss studera Karl Marxs drama Oulanem.

I dramat Oulanem sker det en satanistisk ritual ledd av en satanistisk präst-figur. Vid midnatt bränner deltagarna Bibeln i en bokbål. All typer av sexuella perversioner pågår med orgier och satanistisk dyrkan. I versen Nidler kan vi läsa följande.

"Hellish evaporations rise and fill my brains, until I will go mad and my heart will not change dramatically. See this sword? The King of Darkness sold it to me." 

Det som Karl Marx redogör här, är i själva verket en vanlig rit som frimurarna utför. Logens Mästare har alltså gett Karl Marx "Svärdet". "Svärdet" innebär ett uppdrag. Han betalar för detta genom att skriva på ett kontrakt med sitt eget blod. Vid det här ögonblicket har han hunnit sälja sin själ till Djävulen.

Vi återgår till Oulanem.

"For he is marking time and giving signs. Bolder and bolder I play the dance of death. And they too: Oulanem, Oulanem. This name sounds like death, sounds until won´t stop in miserable shapes. Halt! Now I have it. It rises from my soul, clear as air, hard as my bones. And still, you personified mankind, I may take you by the power of my mighty hands and crush with fierce force. In the meantime, as the abyss gapes before me and you in the Darkness, you will fall in it and I´ll follow you, laughing and whispering into you: Come down with me, friend!" 

I Bibeln står det skrivet att Djävulen slängdes ner från Himmelen. Nere mot Helvetet. Varför vill Karl Marx att mänskligheten ska följa med honom nere dit Djävulen och demonerna kastades ner?

Detta är sådant man lär sig i Frimurarlogen. Karl Marx har lett många in i ateismen. Och han skrattar än idag, ty han följer med alla dessa ateister nere. En ateist behöver inte tro på det, han har ju redan blivit förblindad av Karl Marx. Marx har därmed lyckats med sitt uppdrag. Och han följer med dessa ateister nere, och han skrattar. Han skrattar.

I en brevväxling med sin far förklarade Karl Marx att "nya gudar hade ersatt Kristus". Marx far svarade oroligt till sonen Karl om nya "kontrovertiella influenser". Influenser som Karl Marx far säkerligen kände till sen tidigare.

I ytterliggare en dikt skriver Karl Marx:

"I have lost heaven, and know that for sure. My soul, once faithful to God, now is destined for hell." 

Karl Marx skulle grunda kommunismen, ideologin som tagit död på flest människor under kortast tidsperiod. Och där den inte begått massmord, har den skapat misär. Som kristen, så borde detta räcka långt för att avsäga sig all sorts vurm för vänstern. Som kristen borde de starka banden mellan kommunism och vänstern med förtryck och våld vara tillräckligt för att stöta bort en från denna sinnessjuka ideologi. Som kristen borde Karl Marxs kristofobi och avsky för Gud och Kristendomen vara tillräckligt, för att du aldrig på något sätt, någon gång någonstans igen, skulle vilja förknippa dig med vänstern.

Men om du nu trots allt detta, kallar dig själv kristen och ändå väljer att förknippa dig själv med vänstern, så är du inte längre ärlig mot dig själv. Och du är framför allt inte ärlig inför Gud.

Som sagt, du kan inte vara både vänster och kristen. Låt mig upprepa det en gång till. Du kan inte vara både vänster och kristen.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 4 Den Socialistiska Agendan.

Här följer fjärde delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra och tredje delen innan ni fortsätter här. 

Innan gick vi igenom hur Socialdemokraterna inledde det långsiktiga bygget av Välfärdsstaten och hur detta långsamt men säkert skulle göra individen mindre och Staten större. Vi gick även igenom hur socialdemokraterna etablerade sig som politisk stormakt i Sverige. Sossarna hade nämligen knappast bara börjat med sitt stora samhällsbygge. 

Här följer fjärde delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 

Ett gäng maktfullkomliga socialister. 

Per Albin Hansson hade lyckats ta SAP igenom de första dominerande åren mycket tack vare ett kraftigt försvagat motstånd. 1932 klarade sossarna sig väl utan någon större opposition. 1936 blev ytterliggare ett misslyckande efter Bondeförbundets onödiga sommarregering. 1940 var det krig och då samlades folket kring Per Albin Hansson och sossarna. 1944, mot krigets slut, hade högern en chans att hindra socialdemokraternas hegemoni, men då kom istället en kraftig vänstervåg över hela Europa nära inpå krigets slut som även skulle täcka Sverige.

SAP hade dock bara lyckats komma igång under Per Albin Hansson. Det skulle först bli under Tage Erlander som den riktiga socialiseringen (tyranniet) skulle inleda på allvar. Men till skillnad från andra länder där socialister byggde upp sitt förtryck med våld (1984-modellen), skulle socialisterna i Sverige bygga upp ett mjukare förtryck (Brave New World-modellen). Sverige mjuka socialistiska förtryck skulle hyllas av FN och övriga globalister. Det socialistiska systemet i Sverige (den svenska modellen, den nordiska modellen) skulle betraktas som något att sträva efter. Främst för att den lyckades lura till sig befolkningen. Vilket enligt Aldous Huxley (också från The Fabian Society) var så mycket mer effektivt än George Orwells 1984-modell.

Sverige skulle under de kommande decennier omvandlas från ett puritanskt, kristen, värdekonservativt, landsbygdsnation, till en urbaniserad, progressiv, rotlöst land. Och detta skulle aldrig ha varit möjligt, om det inte vore för SAP.

Planhushållning och DYG-gänget.

Bertil Ohlin (FP). 

Efter valet 1944 skulle Högerpartiet isoleras allt mer. Bondeförbundet skulle i sin tur försöka samarbeta med så olika parter som möjligt. Folkpartiet var sedan tidigare ett vänsterparti, men skulle inte nå särskilt större framgång utan att utmana socialdemokraterna. Som ny partiledare för Folkpartiet insåg Bertil Ohlin detta tidigt. Ohlin hade under universitetstiden i Lund tillhört det vänsterradikala studentföreningen De Yngre Gubbarna (D.Y.G.). Även Ernst Wigforss och Tage Erlander var både med i DYG. Under de kommande åren skulle DYG-gänget komma att dominera svensk politik. Ohlin precis som Wigforss och Myrdal var dessutom också en keynesian via Stockholmsskolan. Så man kan egentligen betrakta FP och SAP som två sidor av samma mynt.

Ändå skulle Ohlin gå hårt åt i sin kritik av socialdemokraterna, och Herbert Tingsten på DN skulle också ta tydlig ställning för just FP. Ohlins FP skulle på det här sättet tydligt dominera oppositionen mot sossarna.

Efter Per Albin Hansson var favoriten för att ta över rollen som Statsminister tillika partiledare, Gustav Möller. Men istället så skulle Ernst Wigforss se till att sin vän från DYG-gänget Tage Erlander skulle få axla denna roll. Trots att Erlander låg långt ut till vänster, lyckades Wigforss få igenom sitt budskap om funktionalism (högersossepolitik). Detta smittade av sig och gjorde Erlander till en mer pragmatisk Statsminister.

Efter 2VK kunde sossarna fortsätta med att expandera statens roll över samhället via sitt ”27 punktsprogram”. 1946 sattes ErlanderCare igång med en allmän sjukförsäkring som innebar gratis sjukvård, subventionerad läkemedel och sjukpenning. 1947 skulle barnbidraget införas. Hyresregleringarna från 2VK behölls. Och fler byråkratier skulle inrättas. Allt detta skulle så klart innebära kraftigt ökade utgifter.

Gunnar Myrdal (S). 

Under 2VK hade man befarat ytterliggare en depression likt den under mellankrigstiden. Den keynesianske, eugenisten, Gunnar Myrdal varnade tidigt för detta i sin bok Varning för fredsoptimism från 1944. Sossarna hade då anpassat Sverige till detta genom att på keynesianskt vis försöka reglera och slösa sig bort från den ”kommande krisen”. Det blev dock ingen lågkonjunktur.

Resultatet blev istället en kraftig inflation under 1946 som ledde till Valutakrisen år 1947. Krisen skulle snabbt skapa osämja socialdemokrater emellan. På ena sidan Gunnar Myrdal och på andra Ernst Wigforss. 1947 experimenterade sossarna med ännu mer keynesianism och införde särskilda regleringar mot importerade produkter som kaffe, te och kakao. 1948 infördes även liknande regleringar riktade mot bensin. Wigforss skulle även stå i spetsen för sossarnas kraftiga höjning av bolagsskatten, förmögenhetsskatten och beslutet att göra skatterna progressiva.

I ett ögonblick av plötslig vett, kom Riksbankschefen Ivar Rooth på att man kanske skulle bekämpa inflationen, istället för att fortsätta trycka sedlar. Hans milda förslag om att höja räntan ledde till att han fick sparken år 1948. 1949 skulle den svenska kronan följa det engelska pundet och devalveras kraftigt. Svenskarnas köpkraft skulle försämras markant, då de flesta varor under en kort period blev mycket dyrare.

Jämför man sossarnas och folkpartiets partiprogram inför valet 1948, så var de nästan identiska. Ändå lyckades media under det årets valrörelse få det att se ut som att S och FP tillhörde motsatta poler. Den stora debatten i MSM handlade om ifall Sverige skulle gå med på planhushållning eller ej. Märkligt, med tanke på att Ohlin förespråkade samma keynesianska ekonomiska experiment som sossarna, bara av en annan variant, men ändå med kraftiga statliga ingrepp i ekonomin.

Herbert Tingsten. 

På ena sidan hade vi sossarna och vänstertidningarna. Och på den andra sidan stod Folkpartiet och Herbert Tingsten. Vänstern anklagade FP för att finansieras av ”storkapitalet”. Den vassaste anklagelsen visade sig vara den om ”bolidenguld”. Enligt anklagelserna som härstammade från en socialdemokrat så hade FP fått 3 miljoner kronor. Efter en utredning, visade dock denna anklagelse vara falsk. Avslöjandet av detta dränktes dock av nyheten om mordet på Folke Bernadotte.

Tingsten å sin sida hade nästan på egen hand via DN gått till totalangrepp mot sossarna. Han kallade deras styre mycket riktigt för ett vanstyre. Han kritiserade bland annat deras katastrofala ekonomiska politik och även handelsavtalet med Sovjetunionen. Antydningar fanns även, om att socialdemokraten Gunnar Myrdal, skulle personligen ha gynnats av regeringens handelsregleringar. På valdagen, tog Herbert Tingsten tydligt ställning och uppmanade folk att rösta på FP.

Folkpartiet gick kraftigt framåt, men var inte i närheten av att hota sossarna som i stort sätt hamnade på samma nivå som förra valet (kring 46%). Högerpartiet, Bondeförbundet och fram för allt kommunisterna i SKP tappade i väljarstöd.

Det blev alltså en seger för sossarna i det falska mediavalet. Frågan är egentligen hur stor skillnad det hade varit om FP hade vunnit valet. Med en identisk politik, och med tanke på Bertil Ohlins bakgrund som keynesian och DYG:are, så kan man anta att det skulle nog inte ha spelat så stor roll som medierna försökte få det till. FP skulle nog ändå ha sökt sig till S för att få majoritet till sina förslag om inte Bondeförbundet eller Högern velat gå med på det.

Den nya kristofobiska skolan.

Sedan 1500-talet har Bibeln i de traditionellt protestantiska länderna varit av stor vikt för språket och dess utveckling. Inte minst i länder som Sverige, Tyskland och England. Under 1800-talet införde de flesta länderna i väst allmän skola. Bland dessa fanns även Sverige. Och på den tiden spelade Bibeln och den kristna tron en central roll för samhället. Kristendomen i sig hade sin egna särställning inom den svenska skolan. Detta var naturligt av historiska skäl, men också för att den första boken som många svenskar lärde sig att läsa först var just Bibeln. Så det var naturligt att även barnen skulle lära sig Bibeln i skolan. Och så var det i stort sätt, ända fram till 1940-talet.

Stellan Arvidsson (S) och sitt skrivbord. 

Under 1930-talet och 1940-talet hade socialdemokraterna fått in en del utredningar som de tidigare utfördat. Det hela kulminerade i 1946 års skolkommission. Mannen som skulle leda denna kommission blev Stellan Arvidsson. Förutom att ha gjort sig känd som en aggressiv kristofob, så är han tack vare Birgitta Almgrens arbete, numera också känd som en Stasiagent, som dessutom var en aktiv figur inom socialdemokraterna. Som student i Lund var han aktiv medlem i den socialistiska föreningen Clarté. Ordförande för denna förening under en period var Tage Erlander. Redan under 1920-talet odlade Arvidsson sina kontakter med Tyskland via universitetsväsendet. Efter Hitlers maktövertagande undvek han dock Tyskland efter att ha blivit utvisad. På 1930-talet var han aktiv socialdemokrat i Hudiksvall innan han utsågs för att leda 1946 års skolkommission.

Det var även i 1946 års skolkommission som han skulle träffa sin nya flickvän, Britta Stenholm. Båda två skulle lämna sina tidigare förhållande för varandra. Tillsammans skulle de båda två engagera sig i Förbundet Sverige-DDR, Stellan Arvidsson som ordförande. Att de båda var aktiva och inflytelserika socialdemokrater var inte särskilt kontroversiellt, trots sossarnas ”antikommunistiska” policy.

Stellan Arvidssons främsta idoler var Karl Marx och Thomas Thorild (en svensk rosenkreuzare, med starka influenser av tidiga teologiska mystiker baserade i London under sent 1700-tal. Thorild har även hyllat den frimurarledda Franska Revolutionen). Via ABF publicerade Arvidsson många artiklar om DDR.

Arvidsson hade en mycket stor personlig hat mot Kristendomen, och såg det som sin personliga korståg att helt rensa den kristna tron från den svenska skolan för att istället införa en socialistisk-ateistisk humanistisk ”fostran” som han själv kallade det. Arvidsson erkänner detta själv i sin egen uppsats ”Kristendomen och skolan” i antologin Ateistens handbok från 1964. Psalmsånger och bön i skolan skulle så småningom helt elimineras från den nya ”ateistiska fostran” som skulle gälla. Men inte ens det var nog för Arvidsson. Att ta bort Gud från det offentliga räckte inte för honom, han vill även ingripa in i det privata och ifrågasatte ifall föräldrarna skulle få fostra sina egna barn med kristna värderingar, då han ansåg att ”fostran” skulle tillhöra det offentliga, det vill säga Statens egna ”humanistiska värderingar”.

Arvidsson mötte dock motstånd från svenska folket då 2 miljoner namnunderskrifter samlades för att behålla Kristendomens särställning inom utbildningen. Birgitta Almgren avslöjar även intressanta detaljer kring hur Arvidssons nära samarbete med DDR innebar att Sverige anpassade sin skolpolitik till den östtyska modellen. I Stasiarkiven avslöjas det faktum att Arvidsson högprioriterade skolpolitiken som ett viktigt verktyg för att omskola svenskarna till en ateistisk fostran.

Britta Stenholm å sin sida ledde många läroboksgranskningar och fick flera uppdrag från utbildningsdepartementet, Lärarutbildningskommittén (LUK) och Skolöverstyrelsen (SÖ) bland annat. Som läromedelskommissionär anmälde hon läromedel som hon menade inte var tillräckligt ”neutral” i sin beskrivning av DDR. Både Stellan Arvidsson och Britta Stenholm fick många medaljer och hyllningar från DDR för sin insats i Sverige.

Under 1950-talet inledde Sverige omfattande samarbeten med DDR via pedagogseminarier, studieresor för skolledare och lärare, samt utbyte mellan skolmyndigheter och läroboksförfattare. Medan att Stellan Arvidsson samarbetade intensivt med de östtyska universiteten, så hade Britta Stenholm flitiga kontakter med med utbildningsministeriet. Tillsammans ledde de ett nätverk som genomförde de önskade förändringarna inom den svenska skolan.

Alva Myrdal (S). 

Ytterliggare en relevant individ att nämna i sammanhanget är Alva Myrdal, som var med i 1946 års skolkommission. På 50-talet skulle hon vara chef för UNESCO:s socialvetenskapliga avdelning.

Redan år 1972 hade 600 svenska lärare drillats i DDR. Intressant är även att utbildningsminister Lena Hjelm Wallén, på 80-talet, var en stark anhängare till samarbetet mellan DDR och Sverige inom skolpolitiken, och deltog själv i många möten med Stellan Arvidsson och DDR:s utbildningsminister Margot Honecker. Lägg även till minnet att Lena Hjelm Wallén under 80-talet även var delegat i Svenska Unescorådet. Resultatet av Arvidssons och 1946 års skolkommissionens reformer blev att man på 50-talet förlängde skolan och gymnasiet blev gratis. En slöhetsreform som ligger även i linje med UNESCO:s egna agenda för att fördumma. Och dessutom, även utökade utgifter för skattebetalarna så klart. Även det i linje med sossarnas ekonomiska policy att utöka slöseriet.

”Historikerna måste i framtiden förklara hur en socialistisk skolreform kunde genomföras i ett kapitalistiskt land... Hur kommer det sig att skolsystemen i det socialistiska DDR och det kapitalistiska Sverige har så många gemensamma drag?”

Detta sa Stellan Arvidsson i sitt tacktal då han tog emot hedersdoktoratet vid universitetet i Rostock år 1969. Hedersdoktoratet motiverades med det att ”en socialistisk skolreform hade kunnat genomföras i det kapitalistiska Sverige.”

Det är även intressant att förre detta ordföranden för det UNESCO-kontrollerade föreningen Humanisterna, Carl-Johan Kleberg, ser Stellan Arvidsson som ”en hjälte”. I föreningens medlemstidning Humanisten, har även hyllningarna av denna Stasiagent haglat. Till tidningen Världen Idag sa Kleberg till och med att han hade för avsikt att använda stycken ur Arvidssons sista bok till sin egen begravning.

Erlander.

Tage Erlander (S) (+ lite info). 

Inga av de skolreformer som Arvidsson ledde skulle ha genomförts om det inte vore för Tage Erlander som kände Arvidsson från tiden då de båda var med i den socialistiska föreningen Clarté i Lund. Det var i stort sätt DYG-gänget från Lund som skulle styra Sverige, under mitten av 1900-talet, åt en mer radikal socialistisk riktning, utan att göra allt för mycket väsen om det. Tage Erlander gifte sig med Aina Erlander (född Andersson), en kvinna från en mycket privilegierad bakgrund.

Erlander kom från Värmland nere till Lund för att studera kemi och fysik. Men efter att ha varit aktiv i det vänsterextrema DYG övergav han dessa ämnen för mer samhällsvetenskapliga ämnen. År 1932 blev han invald in i Riksdagen för Socialdemokraterna i samband med Per Albin Hanssons första valseger. 1937 blev han sakkunnig i socialdepartementet och 1938 utsågs han till statssekreterare. Under denna period skulle Erlander vara ansvarig för skötseln av Sveriges koncentrationsläger. (Mer specifikt om det läste ni tidigare i del 3 av denna serie). År 1944 utsågs han till konsultativ statsråd (biträdande socialminister). 1945 blev Erlander ecklesiastikminister och det blev då han som satte Arvidsson som ledande sekreterare för 1946 års skolkommission. Enligt Erlander själv var skolreformerna bland det viktigaste som han varit med och genomfört tillsammans med ATP-reformen (läs tvångsinvesteringsbedrägeriet).

Erlander var den som myntade begreppet ”det starka samhället” på 60-talet. Begreppet förklarar högersossarnas (Ernst Wigforss) funktionalistiska politik. Alltså att man expanderade den offentliga sektorn, fastän utan att förstatliga näringslivet. Massregleringar över marknadsekonomin skulle bli högersossarnas taktik, istället för att förstatliga direkt. Den växande välfärdsstaten och expanderande offentliga sektorn skulle då få ökande förväntningar på en (lurad) befolkning som ville få mer från Staten, som för dem skulle tydligen lösa alla problem. (Har man bara en hammare så kan alla problem börja se ut som spikar).

Sossarnas dubbelspel.

Expressens löp efter nedskjutningen av Tp 47:an. 

Efter 2VK inledde det socialistiskt kontrollerade Sverige omfattande mer eller mindre kända samarbeten med till exempel kommunistiska DDR. Samtidigt hade man hemliga samarbeten med England och USA. Sverige gick aldrig med i NATO, men ändå samarbetade med de anglosaxiska makterna. Sveriges återuppbyggande av försvaret efter Per Albin Hanssons kraftiga nedrustning kan härledas till detta. Utåt menade man dock att man skulle bygga upp ett försvar för att kunna behålla sin neutralitet. Det blev en ganska kraftig omsvängning, men sossarna fick oppositionen med sig, alla utom kommunisterna inom SKP. Detta skulle inte bara leda till en återupprustning, utan även en omfattande modernisering av försvaret.

1948 inledde Sverige våghalsiga militära spaningar och flygövningar som kränkte sovjetiskt territorium. Mycket av den nya fina utrustningen hade man fått från USA. Syftet med operationerna var att spana in Sovjetunionens luftförsvar och dess kapacitet. 1949 hade Sverige själv utvecklat sina spaningsplan, och intensifierat sina spaningar över Sovjet. NATO hade samtidigt sina egna spaningar. Men 1950 sköt Sovjet ner NATO:s spaningsplan. Sverige kom undan än så länge. Men spänningarna Sverige gjorde på Sovjet skulle ändå öka trots att Sverige ertappades med att ha kränkt sovjetiskt luftrum år 1951. I takt med att Sverige intensifierade sina spaningar mot Sovjet varnade de för flygningarna och att Sveriges plan skulle möta samma öde som NATO-planen året innan. Detta ledda då till att Sverige bad offentligt om ursäkt.

1952 fick Sovjet nog och sköt ner den svenska Tp 79:an. Detta visste dock inte svenskarna, då planet var spårlöst försvunnen. Tp 47:an skickades iväg för att söka efter det försvunna planet. Men då blev även den nedskjuten av Sovjet, så att planet tvingades nödlanda. Sovjet blånekade om att de hade skjutit ner Tp 79:an. Sverige fann dock en sönderskjuten livbåt tillhörande Tp 79:an. Det skulle dröja fyra år innan Nikita Chrusjtjov skulle erkänna till Erlander om att de hade skjutit ner den svenska Tp 79:an, och ända fram till Sovjetunionens fall innan detta skulle officiellt erkännas.

Under krisens gång nämnde aldrig svensk media om att Tp 79:an hade varit på uppdrag. Istället fick man höra att Tp 79:an var på en oskyldig navigeringsflygning i utbildningssyfte. Attityden blev då naturligtvis mycket kritiskt mot Sovjet, men även mot socialdemokraterna då de inte tog upp nedskjutningarna till FN och internationella domstolar. Samma år dömdes Fritiof Enbom till livstidsfängelse för spioneri för Sovjetunionen. Kalla Krigets spänningar skulle smitta av sig på årets valrörelse.

Efter valsegern 1948 hade socialdemokraterna för avsikt att distansera sig från kommunisterna inom SKP. Efter den hätska valrörelsen blev ett samarbete med FP svår och med Högerpartiet omöjlig. Kvar fanns Bondeförbundet som alltid höll sig öppen till olika alternativ. Socialisterna och bönderna inledde förhandlingar om en eventuell regeringskoalition. Men de kunde inte komma överens. Förhandlingarna kollapsade. Bondeförbundet hade tidigare haft dåliga erfarenheter av att ha samarbetat med sossarna under Axel Pehrsson-Bramstorp. Böndernas Gunnar Hedlund tillträde officiellt som ny partiledare år 1949.

1951 skulle Erlander göra ett nytt försök att förhandla med bönderna. Skulle det inte bli något, skulle S vända sig till FP istället. Nu fruktade Hedlund att hans parti skulle bli lika isolerad som Högerpartiet och SKP. Därmed var han för en eventuell koalition med sossarna. Erlander blev själv glad då hans nya koalitionsregering tillträdde, då han kunde göra sig av med de falangstrider som funnits kvar sedan han tog över posten som Statsminister.

Vid slutet av 40-talet skulle SAP inleda arbetet för att bygga upp sin egen underrättelsetjänst riktad mot kommunister. Detta hade att göra med sossarnas nya ”antikommunistiska” policy som skulle kulminera med den så kallade IB-affären. Via sina arbetsplatsombud kunde partiet ”bekämpa kommunismen” om makten över fackföreningsrörelsen. På det här sättet kunde partiet åsiktsregistrera fackföreningsmedlemmarna för att rapportera om vilka som skulle kunna vara eventuella kommunister.

Det är dock viktigt att förstå att denna ”kamp” mot kommunister, var inte en kamp mot kommunismen som ideologi, utan snarare ett sätt att bekämpa sin främsta konkurrent inom fackföreningsrörelsen, alltså SKP.

Socialistinternationalens logga. 

1951 skulle Socialdemokraterna (åter)ansluta sig till den nybildade Socialistiska Internationalen, med sin traditionella bas inom City of London. Efter det att Andra Internationalen kollapsat, dröjde det några år innan de socialistiska partierna samordnade sig i sitt internationalistiska strävan efter global socialism. Och än idag styrs partiet därifrån.

Förutom Kalla Krigets närvaro, skulle valet 1952 också handla om subventionerna som hade införts av Bondeförbundet och Socialdemokraterna till bönderna. De positiva effekterna skulle dock vara kortvariga. FP och Högerpartiet anklagade Bondeförbundet för att försöka göra godsägare rika på skattebetalarnas bekostnad.

Valet skulle dock inte innebära några större förändringar för sossarna som i stort sätt hamnade på samma nivå som före valet. Bondeförbundet tappade dock samtidigt som både Högerpartiet och Folkpartiet gick framåt. SKP tappade ytterliggare. Regeringsmakten var dock aldrig hotad efter valet då sossarna tack vare koalitionen med Bondeförbundet kunde fortsätta med samma regering.

Urbaniseringsagendan.

Bondeförbundets koalition med socialdemokraterna den här gången skulle bli en än värre katastrof än förra gången. Bondeförbundet gick gång på gång med på alla de regleringar och reformer som omvandlade Sverige under 50-talet från ett utpräglat landsbygdsnation till en urbaniserad stadsnation. Bondeförbundet lyckades alltså målmedvetet minska sin egna kärnväljargrupp, rent demografiskt!

Rehn-Meidner-modellen var den ekonomiska modellen som skulle bli början till den svenska landsbygdens död. Två keynesianska LO-ekonomer, Gösta Rehn och Rudolf Meidner introducerade år 1951 denna modell. Precis som när man valde att lämna guldmyntfoten, så kom LO och SAF (dåtidens Svenskt Näringsliv) mycket bra överens. Förutom utökat omfördelningspolitik och en mer progressiv skattesystem, så innebar modellen även införandet av den så kallade ”solidariska lönepolitiken”. På ett slag gjorde man LO mäktigare än någonsin, då man med den nya modellen införde en reglering där småföretag ute på landet skulle bli tvungna att betala löner på samma nivå som i storstäderna. Alltså blev löneavtalen numera landsomfattande och kollektivavtalen centraliserade. Återigen gick fackföreningarna och storföretagen samman för att krossa småföretagen. I synnerhet företagandet ute på landsbygden.

Plötsligt skulle arbetslösheten växa sig stort ute på landet. Jobben, dom fanns numera inuti storstäderna. Med hjälp av AMS (då Arbetsmarknadsstyrelsen, ytterliggare en kostsam byråkrati med start år 1948) så skulle man se till att folk ute på landet kunde hitta jobb inne i städerna. Självklart skulle en bostadskris växa fram ganska fort.

Parallellt med detta svek mot produktiviteten ute i glesbygden, arbetade socialdemokraterna ihärdigt från och med 1952 med att slå ihop alla sockenkommuner ihop till storkommuner. Med Kommunreformen 1952 menade sossarna att det var ett problem att makten var så pass nära människor. Det gav människor i små socknar oproportionerligt mycket makt och inflytande över besluten i sin kommun. De uttryckte inte sig sådär rakt ut. Men att centralisera makten, innebär just detta. Makten i storkommunerna kom per automatik längre bort ifrån individerna på orten. Precis som vårt medlemskap i EU inneburit exakt samma sak.

Denna kraftiga centralisering, skulle innebära att landsbygden i stort sätt glömdes bort. Storkommunerna satsade naturligtvis på centralorten, och plötsligt så stannade inte längre tåget när den passerade det gamla socknarna. Även detta skulle bidra till ytterliggare mer urbanisering, då man även var tvungen att flytta till storstäderna för att kunna åtnjuta någon service alls.

Mellan 1950-1970-talen skulle Sverige omvandlas radikalt från en utpräglad landsbygdsnation till en mer modernistisk och progressiv storstadsnation. Kanske bland de mäktigaste drag som den svenska eliten gjort vad gäller social ingenjörskonst. Genom att omvandla svenskens miljö, lyckades man även omvandla svensken själv, kanske till och med till något som en svensk från förr i tiden inte ens skulle kunna känna igen. Men kom ihåg att detta endast var en liten bråkdel i sossarnas stora projekt.

I valet 1956 skulle endast Högerpartiet och Sveriges kommunistiska parti (SKP) gå framåt. Folkpartiet och de båda regeringspartierna backade. Men redan vid det här valet hade bostadskrisen börjat segla upp som en viktig fråga. Trots kritiken, och trots att de backade var sossarna mycket starka i storstäderna. Med 44,6% av rösterna skulle Erlander göra sitt sämsta val. Sossarna hade nu cementerat sin maktställning. Koalitionen med Bondeförbundet skulle få fortsätta. Men nu började man märka av lite friktioner.

Bondeförbundet hade backat i flera val i rad. Man frågade sig mycket varför. Och man kom fram till olika förklaringar. De som ökade mest på Bondeförbundets bekostnad var Högerpartiet. Den demografiska omvandlingen och urbaniseringen togs även upp. Men istället för att försöka försvara bönderna och representera landsbygden valde Bondeförbundet att söka nya väljare i storstäderna. De valde då att byta namn till Centerpartiet.

Pensionsfrågan skulle år 1957 till slut leda till koalitionens kollaps. Erlander meddelade att han tänkte regera själv då inte borgerligheten kunde ena sig. Nu återkom en renodlad sosseregering, som skulle få förhandla med hela borgerligheten i pensionsfrågan. Den här gången skulle SKP:s stödröster inte räcka för att hjälpa sossarna. Även deras förslag om pensionerna skulle röstas ner, och då skulle Erlander utlysa nyval.

I valet 1958 skulle Centerpartiet, numera utanför koalitionen, gå framåt. Även sossarna skulle gå framåt. Lika så Högerpartiet. Folkpartiet och SKP skulle båda två backa. Erlander skulle trots detta inte kunna få igenom sina förslag på grund av för få mandat. ATP-reformen (sossarnas pensionsförslag) skulle ändå gå igenom 1959 då folkpartisten Ture Königson skulle lägga ner sin röst.

C och FP försökte distansera sig från Högerpartiet, vilket ledde till kraftiga förluster för dem, då många borgerliga ville istället hjälpa ”mittenpartierna” för att få bort Erlander från regeringen. Men detta skulle endast innebära ytterliggare en valseger för Erlander då C och FP inte kunde samla ihop tillräckligt många röster.

Bilderberg.

Statsministern som skulle bli ”landsfader”, skulle dock visa sig vara en landsförrädare av rang. Den vänsterliberala USA-vänlige (FP-röstande) mediakändisen, Herbert Tingsten, skulle tillsammans med Statsministern, Tage Erlander, och bankmannen (advokten, företagsledaren, över huvud taget inflytelserik individ), Martin Waldenström, ta sig till tidernas första Bilderbergmöte någonsin. Mellan den 29-31 maj år 1954 deltog ”landsfadern” Tage Erlander vid globalisternas första möte på Hotel de Bilderberg i Oosterbeek, i Holland. Av dessa tre landsförrädare deltog faktiskt Erlander i samtalen som faktiskt ska finnas inspelade. (En kortare version, dock utan Erlander, kan ni lyssna på här nedan. Som ni kanske redan misstänkte, så var det inte amerikanerna som bestämmde hur det hela skulle gå till. Lyssna på hur Gaitskill (Eng) och van Zeeland (Bel), med flera, behandlar amerikanerna som skräp. 

Det handlade faktiskt om ganska intensiva möten, som normalt varade i ungefär 3 timmar innan man fick en längre paus. Normalt handlade det om två stycken 3 timmars långa möten per dag. Man valde att begränsa antalet språk till engelska och franska för att inte slösa tid med att försöka översätta i för många språk. Erlander talade antagligen engelska där då han behärskade språket hyfsat bra. (Skulle Östen Undén varit där istället skulle det så klart ha varit franska som gällt). Under mötet kunde man trycka på knapp nummer ”2” för att översätta från franska och knapp nummer ”3” för att översätta från engelska.

Året därpå skulle Herbert Tingsten delta som ende svensk på Bilderbergmöte. Det skulle dröja till 1957 innan Wallenbergarna rekryterades. Då deltog Marcus Wallenberg tillsammans med IMF:s Per Jakobsson. Ett år senare skulle Marcus Wallenberg återvända med den första politikern tillhörande borgerligheten, Erik Boheman från Folkpartiet. Dock hade Boheman bara precis hunnit bli Folkpartist. Han hade fram tills dess mest varit aktiv inom utrikesdepartementet. Under mottot Semper Vigilans fick han även Serafimerordens medalj.

1962 var det dock dags för Erlander själv att bli värd för Bilderberggruppen, som för första gången klev på svensk mark och närmare bestämt Saltsjöbaden. Tage Erlander skulle så klart delta och även så stammisen Marcus Wallenberg. Mellan den 18-20 maj skulle globalisternas möten i Saltsjöbaden pågå.

Nu när mötet skulle hållas i Sverige skulle allt fler svenskar delta. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Aspling skulle vara med, lika så folkpartisten Erik Boheman. LO:s ordförande Arne Geijer var också med. För första gången skulle även en högerpartist få delta i mötet, och då blev det ingen mindre än Högerpartiets relativt nye partiledare, Gunnar Heckscher. Ytterliggare en sosse och dåvarande handelsministern, Gunnar Lange fick också vara med. Folkpartiets Bertil Ohlin deltog också på mötet. Hubert de Besche, som några år tidigare hjälpt till att bilda EFTA-fördraget för Sveriges del, var också med, och även en mystisk adelsman vid namn Baron Erik Leijonhufvud.

Ämnen som avhandlades gällde främst det blivande EU, FN, NATO och även Afrika.

Dag Hammarskjöld besöker svenska FN-trupper i Kongo. 

Det sistnämnda berodde mycket på vad som nyligen då hade hänt i Kongo. FN-trupper med Dag Hammarskjölds vetskap hade krossat det självständiga, västvänliga och kapitalistiska Katanga för att sedan tillåta den kongolesiska kommunismen härja fritt, och tvinga många vita belgare att fly från våldsamheterna. FN hade alltså under processen hjälpt en kommunistisk diktatur krossa en frihetlig provins som är det enda tillfället i världshistorien där den negroida Afrika hade lyckats ordna sin ekonomi helt utan bistånd! Även svenska trupper deltog i FN:s kriminella agerande, då Sverige varit lydstat under FN sedan mitten på 40-talet (se del 3 i denna serie). Svenskarna ville trots detta ge FN än mer befogenheter. Men övriga påminde om misslyckandet med NF. De ville inte få länder att hoppa av. I övrigt kan man säga att globalisterna uppskattade mycket av det arbete som Hammarskjöld gjort för globaliseringen.

EFTA-fördraget ville man gå vidare med, och man utforskade hur man skulle kunna fortsätta arbetet mot det som idag är EU.

Senare under 60-talet skulle Marcus Wallenberg bara missa ett möte (år 1968). Diplomaten Sven Dahlman skulle delta i senare möten. Flera socialdemokrater skulle också delta. Som till exempel, Kjell Olof Feldt, justitieministern Herman Kling och på eget initiativ, en ambitiös blivande Statsminister vid namn Olof Palme. Från övriga partier dyker endast Yngve Holmberg, partiledare för Högerpartiet, upp på listorna. Och 1968 gjorde Björn Lundvall, som då var VD för Ericsson, sin debut hos Bilderberggruppen.

Sossarnas järngrepp om media.

Valet 1964 skulle inte innebära några större förändringar för Erlander även om hans parti backade några decimaler. Samtliga borgerliga partier skulle tappa. De enda som gick framåt var SKP. Många mindre borgerliga partier hade börjat plocka röster från de etablerade borgerliga partierna i Riksdagen, bland dem fanns ”Mellanpartierna” och MBS (som senare införlivades i de etablerade partierna), och även KDS.

Något som tydligt skulle visa sig i början av 60-talet i Sverige var Socialdemokraternas kraftiga monopolisering av media i Sverige. Här skulle inte ens harmlösa kommersiella radiosändningar få finnas till.

1959 presenterade finlandssvensken Jack S. Kotschack planer på att bryta radiomonopolet. Som en snabb reflex gick den socialdemokratiska regeringen och myndigheterna under sig ut med man skulle omedelbart vidta de nödvändiga åtgärder för att sätta stopp för detta. Man inledde med att hota misstänkta annonsörer med repressalier.

Kotschacks radiokanal skulle heta Radio Nord, och skulle sändas från ett fartyg (Bon Jour) på internationella vatten. Detta gjorde det mycket svårt för svenska myndigheter att få stopp på sändningarna när de väl började under våren 1961.

Sveriges Radio som grundades under 1920-talet var, precis som socialisterna och liberalerna kommit överens om, baserad på den brittiska Public Service modellen. Inte förens ”piratradion” började hota monopolet på 60-talet fick man höra reklam annonser. Radio Nord sände musik, nyheter, sport och reklam dygnet runt, kombinerad med en rappare takt som attraherade lyssnarna bort från de ”två torra” kanalerna P1 och P2.

Socialdemokraterna såg sig tvungna att öka anlagen till Sveriges Radio för att kunna konkurrera, och startade det som senare skulle bli radio P3. Även om Radio Nord inte hade några kontroversiella nyhetsprogram som hotade sossarnas maktställning, så sågs de som ett hot då de inte kunde kontrolleras. Och bara det kunde i framtiden ge dem möjligheten att kanske sända något som sossarna bestämt att svenska folket inte skulle få höra.

1962 skulle sossarna till slut få igenom Lex Radio Nord som skulle sätta stopp för all ”piratradio”. Kotschack skulle sluta sända en månad innan lagen trädde i kraft.

På 50-talet hade Public Service även expanderat sig till TV via Sveriges Television (SVT). Precis som med Sveriges Radio (SR) så var det monopol som gällde även där. Under 1950-talet gick också en hel del tidningar under då ingen var intresserade av att köpa deras tidningar. Då inledde man diskussionerna kring ett presstöd. Socialdemokraterna var inte riktigt beredda på att tillåta fri konkurrens på lika villkor bland tidningarna för att tillåta en mångfald i opinionsbildningen. Nej, ty mångfald enligt socialdemokratin innebär att endast vissa åsikter skulle få komma fram. Genom att införa ett presstöd och göra tidningarna beroende av Staten, menade sossarna att man på det viset skulle säkra deras version av ”mångfalden” i opinionsbildningen. År 1965 skulle presstödet tillslut bli ett faktum efter ett beslut i Riksdagen.

Det är viktigt att förstå varför socialdemokraterna var så måna om att dra till sig svensk media och se till att den kontrollerades och kunde utföra dess propaganda, åtminstone på ett subtilt sätt. Genom mediadominansen kunde en landsförrädare som Erlander försäkra sin plats som ”landsfader”.

I boken The New Totalitarians, från år 1971 av den konservative engelske journalisten som jobbade på The Observer, Roland Huntford, avslöjades hur viktig media var för den svenska sosseadeln för att kunna manipulera svenskarnas åsikter. I en intervju som Huntford gjorde med socialdemokraten tillika chef för svenska TV2 (idag SVT2), Örjan Wallqvist, så avslöjades denna aspekt in i detalj. Wallqvist förklarade för Huntford:

”Swedes are intellectually primitive and underdeveloped... And TV works in this way: it creates emotions and intellectual life, and therefore it creates opinions. It is an opinion-making medium”

Örjan Wallqvist. 

Här ser vi återigen sosseadelns gränslösa förakt mot det enkla svenska folket. Sossar ser på svenskar som en varg ser på ett får.

Huntford kom mycket riktigt fram till slutsatsen att Sverige hade lyckats införa den mjuka diktaturen som Aldous Huxley skrev om i hans Brave New World. Den globala eliten har länge funderat på hur bäst man skulle kunna införa en sådan diktatur. Då det mer råa och brutalare 1984-cenariot var alldeles för kostsam och avslöjande. Sverige hyllades av den globala eliten för att ha skapat den mjuka diktaturen med ett så lydigt och väl dresserat folk som litade på allt vad Staten hade att komma med. Denna mjuka diktatur och sossedominans skulle nå sitt klimax i valet år 1968.

År 1967 skulle Bertil Ohlin lämna sin plats som partiledare för Folkpartiet. Det skulle bli början på slutet för DYG-generationens dominans inom svensk politik. Ersättaren skulle bli Sven Wedén ett betydligt mindre känd ansikte, och detta skulle märkas tydligt under valet. En annan förändring som skedde 1967 var att SKP under C. -H. Hermansson valde att officiellt ”distansera sig” från Sovjetunionen. I och med detta valde de att byta namn från Sveriges kommunistiska parti (SKP) till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK).

Kommunisternas nya policy (utåt) skulle inte kunna påverka dem positivt då Sovjetunionen krossade Tjeckoslovakien under Pragvåren. Detta bidrog att kommunisterna tappade många anhängare. Så småningom skulle ungdomselement ur partiet, besvikna på de nya kommunisternas policy, bryta sig ur och bilda Marxist-Leninistiska Kampförbundet.

De som istället skulle få dra nytta av vänstervågen blev Socialdemokraterna och Erlander. 68-rörelsen skulle även påverka de borgerliga partierna. Centerpartiet skulle efter denna våg helt tas över av vänsterelement och helt omvandlas till ett mer renodlat vänsterparti, eller som de själva kallar sig socialliberaler. En ledande figur bland de så kallade Åsa-Nisse-Marxisterna som tog över partiet under den kraftiga vänstersvängen vid slutet av 60-talet skulle bli den marxistiske vänsterliberalen Olof Johansson från ungdomsförbundet, som så småningom skulle även bli partiledare för Centerpartiet på 80-talet.

Nu blev Högerpartiet det enda partiet i Riksdagen som inte hade helt erövrats av vänstern. Men även de skulle förmildra sin ställning till höger efter 68-vänsterns kraftiga kulturella våg och byta namn från Högerpartiet så småningom till Moderaterna.

Erlander blev den stora vinnaren i valet 1968, då sossarna fick egen majoritet med 50,12% av rösterna. Endast under samlingsregeringen fick sossarna ett större resultat, men då var de tvungna att regera tillsammans med de övriga borgerliga partierna. Nu kunde sossarna regera på egen hand utan att behöva förhandla med andra partier. Sverige blev då i praktiken en enpartistat, något unikt för ett land med ett pluralistiskt parlamentariskt system.

Roddarna (Nazirekryteringarna).

Under 30-talet hade ett antal små nazistiska och fascistiska organisationer och partier bildats i Sverige. Men efter 2VK skulle dessa i stort sätt alla upplösas. Bland dessa skulle det även finnas så kallade roddare som rodde sig från de ”grumliga vatten” till det rumsrena.

Bland dessa fanns Ragnar Linnér som var medlem i det Socialistiska Partiet och i det nazistiska Sveriges Nationella Förbund. Det intressanta är dock att Linnér till och med stred frivilligt i Waffen SS. Efter kriget skulle Linnér bli aktiv i fackföreningsrörelsen och 1958, grunda Sveriges socionomers riksförbund. Trots att Erlanders socialdemokrater kände mycket väl till Linnérs bakgrund, valde de att via Hjalmar Mehr rekrytera honom in i partiet år 1965, för att bli kanslichef på barnvårdsnämnden i Stockholms stadshus!

När Bosse Schön fick kommentera Linnérs bakgrund var hans bortförklaring att: ”det vore oerhört känsligt att dra en så aktad och välmeriterad socialdemokrat i smutsen för en ”bagatell” som det brukar heta i dessa sammanhang. För en ungdomsförsyndelse.”

Inte en nazist, men en fascist var Ragnar Edman (Eriksson) som varit med och bildat det fascistiska Förbundet Det Nya Sverige. Edman skulle så småningom dock lämna Förbundet för att istället satsa på en karriär inom Socialdemokraterna. Mellan åren 1957-1967 skulle han vara ecklesiastikminister under Tage Erlanders regering.

En ung Olof Palme (S). 

Intressant är att det var just Edman som skulle tipsa Erlander om Olof Palme. Olof Palme skulle år 1969 ta över som partiledare efter Tage Erlander. DYG-gängets dominans över svensk politik tog då definitivt slut.

Utöver att låta sig dirigeras av de anglosaxiska makterna, och samarbeta med DDR, hade inte heller sossarna problem med att rekrytera nazistiska SS män under sig. Det är uppenbarligen så att ingenting är heligt för socialister bara de får behålla makten. Socialdemokraten Nils Flyg är ytterliggare ett exempel på hur kommunism, nazism, socialism och fascism alla hänger ihop så nära varandra.

Slutsats.

Den konservative frilansjournalisten, och SvD-skribent, Håkan Hagwall, skrev en intressant artikel under rubriken, Erlander socialiserade, Palme bara förgiftade, hos Svensktidskrift år 2002. Som rubriken avslöjar, förklarar han att det stora socialiseringsprojektet infördes av Erlander, inte av Palme. Palme upplevdes som mer extrem på grund av hans retorik. Men Sverige blev redan ett högskatteland redan under Erlanders tid.

Normen inom borgerligheten är att anklaga Palme för socialiseringen av Sverige, när det i själva verket var Erlander som genomförde de större förändringarna. Hagwall menar att det är Gösta Bohmans retorik som fastnat kvar i medvetandet hos Sveriges antisocialister. Men på 70-80-talet hade redan borgerligheten redan gått med på och kompromissat i många tidigare ”vägskäl”. ”Vägskäl” som de borgerliga på 70-80-talet aldrig vågade ifrågasätta. De tittade istället på de senare ”vägskälen” när de stod mot Palme. Så det var inte under Olof Palmes tid, som Sverige blev en progressiv vänsternation, utan snarare under Tage Erlander.

Vi vet även tack vare hans memoarer att Erlander var till vänster om sin egen politik. Efter 2VK hade Sverige både en industri och en arbetskraft som i stort sätt var intakt. Detta skulle ge socialdemokraterna några viktiga år av framgång under 50-talet. De befann sig på rätt plats, vid rätt tillfälle och i rätt opinionsläge för att komma igång med att bygga upp sitt socialistiska samhälle. Utöver högre skatter skulle Erlanders Starka samhälle innebära mer centralisering och än mer politikermakt! Detta hade då odlat fram föreställningen om att det var Staten (politikerna, myndigheterna och byråkraterna) som skapade jobben, tog hand om, och såg till att solen gick upp varje morgon. En föreställning som tyvärr fortfarande håller sig mycket starkt i dagens Sverige.

Under Erlander skulle dock sossarna inte bara förändra svenskarnas föreställningar om relationen mellan Stat och individ, utan även svenskarnas miljö skulle förändras. Vi talar om enorma och drastiska förändringar. Frågan är om ens farfars farfar skulle känna igen sig i socialdemokraternas Sverige.

Utomlands såg konservativa med skräck på Sverige. Amerikaner såg på de nya gudlösa skolor, tyskar såg på Der Kinder Gulag, och engelsmännen såg Aldos Huxleys Brave New World i verkligheten. Å andra sidan hyllades sosse-Sverige av FN, City of London och övriga globalister. Sosseadelns socialistiska experiment under Erlander hade redan skadat Sverige avsevärt. Men det skulle bli värre, ty sossarna var inte riktigt klara med svenskarna än.

Övriga källor. 

Den svenska skolans dödgrävare (Contra). 

Medveten klappjakt på Kristendomen i skolan (Free Sweden). 

Förföljelsen av adjunkterna (Kjell Tormod). 

Det är inte synd om glesbygden (SvD, Maria Ludvigsson). 

Den svenska demokratins utveckling, del 2: Självstyret urholkas (Stefan Torssell). 

Bilderberg meeting report 1962. 

Nazismen, Alliansen och socialdemokratin, del 5 (Gustaf Janson). 

Stefan Löfven är en luciferian som springer Illuminatis ärenden!

Stefan Löfven är precis som alla andra rödingar. 

Kyrkovalet 2013. Detta inlägg är ett förklarande svar till Bengt Olof Dikes debattartikel som publicerades på SVT Debatt nyligen.

Självklart finns det ingen plats för varken Gud, Jesus, Kristendom eller Andlighet i socialdemokraternas manifest inför årets kyrkoval. Allt annat vore egentligen märkligt! Svenska Kyrkan har sedan 1900-talet blivit en förlängd arm för sossarna som med järnhand styrts av SAP. Detta vet både du och jag Dike. De enda som inte verkar förstå detta är de stora massorna, som egentligen har ingen aning om hur verkligheten ser ut. Det är därför du långsamt men säkert ser hur Kyrkan börjar glida allt mer mot en politiskt korrekt hållning.

Nu för tiden har vi präster som godkänner sodomi och alla andra perversiteter som går emot Guds Ord! Jag tror knappast att dessa präster ens läst de piratbiblar som du finner i Kyrkan nu för tiden. Dike, jag rekommenderar dig starkt att söka dig till KJV eller Geneve Bibeln för att finna den rena sanningen.

Det som förvånar mig i din debattartikel är egentligen hur förvånad du verkar vara. Socialdemokraterna är den humanistiska sekularismens hjältar. Det vill säga, att de är den renaste formen av luciferianism, om man nu ska omvandla en luciferiansk plattform till politiska termer. Om Lucifer fanns på plats när det var val, skulle han utan tvekan rösta på sossarna.

Dina vänner i Alliansen är egentligen maktlösa. De klarar inte av att sätta stopp för sossemaffians maskineri. De var ju tvugna att själva bli politiskt korrekta, kristofobiska, socialister för att med knappa marginal hålla sig vid makten. Där ser du hur sossarna förstört Sverige! Varför vi har rekord i massinvandring, massaborter, varför brottsligheten blir brutalare och skatterna än idag är bland de högsta. Landet är i fullständig förfall, men svenska folket är redan köpta. Det är det som luciferianismen gör mot ett folk! Det som en gång i tiden var ett kristet folk, har numera blivit hjärntvättade in i progressiviteten, modernismen och den luciferianska ideologin.

Om du tycker att Löfven är illa nu, vänta bara. Blir han Statsminister så kommer vi att få se hur ett land skall förgöras med järnhand!