SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 8 Det Futuristiska Partiet.

Här följer åttonde delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde delen innan ni fortsätter här.

I förra avsnittet avhandlades hur den Socialdemokratiske Ordföranden Göran Persson styrde Sverige med järnhand. Och hur Socialdemokraterna löste 90-talskrisen genom att skapa en ny bubbla som än idag fortsätter att växa. Under tiden efter Persson skulle Socialdemokraterna befinna sig utanför makten i 8 år. Tills de återvände till den maktpositionen som de anser tillhöra dem oavsett folkviljan. 
 

Här följer åttonde delen i Socialdemokraternas Ruttna Historia.

Stefan Löfven, Håkan Juholt och Mona Sahlin. Socialdemokraternas nutid.

2006 valde Socialdemokraterna att tillsätta Stefan Ingves som ny Riksbankschef. En ekonom tillhörande Stockholmsskolan. Men även vid ett valförlust skulle Sossarnas konsumism och nykeynesianism inte bli hotad. Efter Socialdemokraternas valförlust 2006 skulle Moderaterna återkomma till makten. Med sig hade de Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som skulle innebära mer av det samma. Enda skillnaden blev att svenskar inte skulle tvingas till att konsumera mer än tidigare. Men ändå lika mycket. Konsumtion utan tillväxt. Detta trots att det blev en stor internationell ekonomisk kris 2008-2009. Stefan Ingves märkliga reaktion skulle bli att införa negativa låneräntor, 2009. Allt för att inte låta konsumtionen sjunka. Mantrat precis som jag gick igenom i förra avsnittet handlade om att sprida myten om Sverige som ett litet exportberoende land. Med Moderaterna kom en möjlighet till förändring. En förändring som dock uteblev.

Göran Persson skulle kämpa desperat för att försöka behålla makten. Han gjorde allt för att dölja arbetslösheten. Genom tidiga sjukskrivningar, statligt subventionerade tillfälliga jobb och en bidragslinje lojal till de socialistiska massorna. Men en klyfta hade börjat synas. En klyfta mellan folk som levde på bidrag och expanderade Statens tillväxt. Och de som faktiskt arbetade och var produktiva medborgare. En 5%-enhet av valmanskåren gick direkt från Socialdemokraterna till Moderaterna. Inte ens LO kunde hindra detta. Och Moderaterna visade mycket riktigt upp denna konfliktlinje och utnyttjade den. I samma ögonblick försvann, eller åtminstone minimerades alla, funktionssocialister (högersossar) från partiet. Å andra sidan blev Reinfeldts regering ett näste för just högersossar.

Direkt under valnatten sa Göran Persson upp sig som ledare för SAP. Partiet hade nu som uppdrag att hitta en ny partiledare år 2007, som skulle kunna leda partiet inför valet 2010. I januari 2007 kom valberedningen fram till att Mona Sahlin skulle föreslås som kandidat till ordförandeposten.

Egentligen var Mona ohotad. Det finns ingen som kunde eller ville ta posten efter Persson. Perssons centralisering av makten hos sig själv innebar detta. Så därför blev Mona Sahlin till slut vald till att bli Socialdemokraternas nya partiledare i mars 2007.

Mona Sahlin.

Mona Ingeborg Sahlin, född Andersson, den 9:e mars 1957 i Sollefteå i Västernorrland. Dotter till Hans Georg Andersson och Siv Ingeborg Rentorp, båda från Halmstad. Siv Ingeborg Rentorp blev föreståndare för Folkets Hus i Beckomberga, Stockholm. Hans Georg Andersson var ordförande för Nackas arbetarekommun. Han var en aktiv Socialdemokratisk politiker och sakkunning hos Ingvar Carlssons stab, främst som ”bostadsexpert”. Hennes bror, Janne, blev musiker. Hennes yngre syster hette, Eva-Maria. Och hennes andra syster, Lena, skulle så småningom bli stabschef för den SAP-anknutna Hyresgästföreningen. Så man kan enkelt konstatera att Mona Sahlin föddes in i Socialdemokratin.

Under Monas barndom flyttade familjen mycket då Hans Goerg Andersson jobbade vid olika ungdomsvårdsskolor. Men på 60-talet skulle familjen till slut hamna i Järla i Nacka och bli kvar där. Föga förvånande blev hon tidigt på 70-talet aktiv inom FNL-rörelsen och även inom SSU. I mitten av 70-talet blev hon ordförande för SSU i Nacka. Då skulle hon även träffa den chilenska socialistiske invandraren, David Peña, som hon skulle få sitt första barn, Ann-Sofie, med. Redan som ung kvinna ansåg Socialdemokraternas Finansminister, Gunnar Sträng, samt Samordningsministern, Thage G. Peterson som var god vän till Hans Georg Andersson, att hon verkade lovande för partiet. Hon skulle ta ströjobb som diskare, kontorist och redaktör fram till slutet på 70-talet. Det sistnämnda gällde Brevskolan, starkt knutet till Socialdemokraterna. På 80-talet skulle hon sedan bli sekreterare där. Så hon var alltid även under sin uppväxt starkt knuten till Socialdemokraterna.

Ung Mona Sahlin.

1980 blev Mona ordförande för SSU:s Stockholms distrikt. Därmed skulle hennes politiska engagemang bara öka. Och i och med Sossarnas och Olof Palmes valseger 1982, kom hon även in som valets yngsta Riksdagsledamot, vid 25 års åldern. Samma år gifte hon sig med Bo Sahlin, och hon skulle få tre barn med honom. Bo Sahlin var även han en socialdemokratisk politiker.

Även som Riksdagsledamot skulle hon fortsätta att vara aktiv inom de olika socialistiska föreningarna, och skulle faktiskt inte göra så mycket väsen av sig inne i Riksdagen. Det blev först under Ingvar Carlsson som hon plockades fram till att få en mer framträdande roll inom Riksdagsgruppen. Dels som ledamot i partiets verkställande utskott, men främst som Carlssons Arbetsmarknadsminister år 1990.

Valet 1991 skulle Mona Sahlin tillsammans med Ingvar Carlsson bli Socialdemokraternas affischnamn. Och hon skulle delta i TV-debatterna i lika hög grad som Statsminister Carlsson. De skulle som vi vet dock misslyckas stort. Men trots misslyckandet, skulle hon få en allt mer framskjuten roll inom partiet. Strax efter valförlusten blev hon partisekreterare. Och i och med att Carlsson snart var på väg bort från rampljuset, började man redan då bädda för Monas plats som Socialdemokraternas partiledare.

Under valrörelsen, år 1994, skulle Mona Sahlin kläcka ur sig den första av många hårresande citat som skulle lägga grunden till hennes karaktär inom svensk politik.

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt. För mig är skatt det finaste uttrycket för vad politik är.”

Efter Sossarnas valseger 1994 blev Mona Sahlin utsedd till Vice Statsminister av Carlssons nya regering. Strax efteråt lobbade Mona stenhårt för att Sverige skulle ge upp resterna av sin nationella suveränitet till EU. Så på det, och många andra sätt, så var hon en väldigt typisk Sosse. Alltså en makthungrig landsförrädare.

Knappt ett år efter folkomröstningen om EU-medlemskap offentliggjorde Carlsson att han skulle lämna sin post som partiledare för Socialdemokraterna. Mona Sahlin var med all säkerhet på vag att bli Sossarnas nya partiledare och samtidigt Sveriges Statsminister. Hon var den enda som kandiderade till posten.

Mona Sahlin i presskonferens om Tobleroneaffären.

Men under hösten 1995 kom avslöjanden om den så kallade Tobleroneaffären. Under sin tid som Arbetsmarknadsminister visade det sig att Mona Sahlin hade gjort sig skyldig till omfattande fiffel och ett uruselt omdöme. Detta skulle ha skett under tiden hon var Arbetsmarknadsminister.

Under bara några månader skulle hon ha lyckats trolla bort 53 174 kronor från skattebetalarna. Och utöver det, skulle Mona enligt uppgift ha ”lånat” 25 229 kronor från regeringskansliet som inte kontrollerats av någon annan, det hela hade bara administrerats av Mona Sahlin själv. Så totalt snackar vi om 78 403 kronor som försvann under bara några månader som Arbetsmarknadsminister. Detta alltså mitt under den brinnande 90-talskrisen.

För pengarna hade Mona köpt varor, hyrt bilar och tagit ut tiotusentals kronor i kontanter. Bland varorna hon köpte fanns bland annat blöjor och Toblerone choklad. Det sistnämnda gav namn till själva skandalen. (På 90-talet kom det även fram uppgifter en rad skandaler om att hon hade anställt en svartbetald dagmamma, obetald TV-licens, en obetald cykel och 98 obetalda parkeringsböter varav 32 hade gått till kronofogden).

Så det är inte så att hon roffade åt sig från skattebetalarna för betala av skulder. Hon slösade dessa pengar för eget bruk! Hennes skulder borde dessutom ha täckts av hennes lön som Statsråd kan man tycka! Det handlar alltså inte om någon uteliggare, låginkomsttagare, eller arbetslös medborgare med ekonomiska svårigheter. Nej, vi pratar om ett Statsråd som inte ens med en bra lön kan sköta sin egen hushållning! Och på detta, verkar hon alltså anse att det är ”häftigt att betala skatt”. Detta visade upp hela hennes inställning till Tobleroneaffären. Hon hade så klart många ursäkter.

”... oklara rutiner vid statsrådsberedningen.”

Det fanns dock regler för hur man skulle använde regeringens kontokort, och till och med dokument som noggrant och specifikt gick igenom hur den här typen av utlägg skulle hanteras. Bortförklaringarna från Mona skulle dock fortsätta.

”Jag tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra.”

Nej, så kunde de flesta så klart inte göra! Sen så hjälpte det inte att Mona Sahlin gjorde så, samtidigt som många svenskar led igenom 90-talskrisen.

Vice Statsminister, Mona Sahlin valde då att ta ”time out” och åkte med familj, livvakter och assistent till lyxön, Mauritius. Och återigen skulle skattebetalarna stå för hela kalaset! Innan hon stack dit fick hon ur sig ytterligare en rejäl groda ur sin mun.

”Felfria politiker ropar ni nu efter, och fläckfria förflutna, finns dom, vill vi ha sådana, ja det får andra svara på.”

Mona var alltså så omdömeslös att hon inte själv kunde inse det själv. Resten kommer jag att låta vara osagd.

Den 10:e november 1995 skulle Sahlin hålla i en presskonferens, där hon skulle få förklara sig, eller snarare skylla ifrån sig. Hon meddelade där och då att hon skulle avgå som Vice Statsminister, också som Riksdagsledamot, och hon skulle inte längre heller ställa upp som Statsministerkandidat, och alltså inte heller som partiledare för Socialdemokraterna. Som vi vet, så blev det Göran Persson som tog över posten som partiledare istället. Mona skulle dock behålla sin plats som ledamot i partiets verkställande utskott.

Trots allt detta skulle eliten ändå behandla Sahlin med silkesvantar. En förundersökning om bland annat bedrägeri och fiffel hade inletts. Men ganska kort därefter lades den ner. Ett beslut som blev mycket kritiserad.

Mona deltar i Bilderbergmötet i CIBC i Toronto, Kanada.

Under hennes tid borta från politiken skulle hon inte bortkopplas helt. Marcus Wallenberg skulle se till att bjuda henne till Bilderbergmötet år 1996 i Kanada. Närmare bestämt två månader efter att hon formellt avgått som Riksdagsledamot, åkte hon tillsammans med Wallenberg till CIBC Leadership Center i Toronto, Kanada. Så redan här kunde vi se varför hon skulle behandlas av eliten med silkesvantar och alltid få hjälp från eliten framöver.

Vid återkomsten tillbaka i Sverige skulle hon då istället satsa på att bli egenföretagare. Det gick så klart inte så bra. Under första året, 1996, tog hon ut 1,1 miljoner kronor i lön. Och hon hade trots det externa kostnader på 350 000 kronor! Bolaget gick med förlust alltså, redan första året. Uppenbart på grund av hur mycket hon själv cashade ut. Hon hade förbrukat en större del av kapitalet för att ta ut i egen lön. Hon begärde då likvidation, för att inte bolaget skulle gå i konkurs, och orsaka henne större kostnader.

Efter den här mycket korta och pinsamma sejouren som egenföretagare, blev hon återigen politiskt aktiv år 1997. Det hon brann för numera var ”antirasism”. Hon blev även mer aktiv tillsammans med SSU. Vi får även komma ihåg att EXPO är en Socialdemokratisk säkerhetstjänst, mycket i stil med IB, och med starka band till LO. Socialdemokraterna hade alltså redan nu upptäckt ett nytt hot mot partiets maktställning. Och Mona var tidigt med för att ta upp den här annalkande konflikten.

Efter Sossarnas valseger 1998, under Göran Persson, skulle Mona Sahlin återigen återkomma till regeringen. Alltså var hon bara borta i 3 år innan hon plötsligt fick återvända tillbaka in i rampljuset. Göran Persson utsåg henne till Arbetsmarknadsminister precis som hans föregångare, Ingvar Carlsson, gjorde tidigare.

Skandalerna skulle dock inte upphöra. 1999 blev hennes problem med parkeringsböter och felparkeringar så omfattande att regeringskansliet valde att ordna henne en alldeles egen parkeringsplats, bara för henne...

Samma år skulle hennes bolag ändå gå i konkurs. Trots detta, skulle hon även senare utses till tillförordnad Näringsminister under göran Perssons regering.

År 2000 var det dags igen. Hon skulle trots en god lön som Statsråd låtit ett ärende på 30 000 kronor hamna hos kronofogden igen. Men hennes politiska karriär skulle inte rubbas ett dugg. Hon skulle få fortsätta som Integrationsminister, och även Idrottsminister.

Ett år senare, alltså 2001, skulle det bli ytterligare två obetalda räkningar som hamnar hos kronofogden. Och 2002 blev det återigen Monas ständigt återkommande problem med sin bil. Då har hennes bil fått körförbud, den har inte besiktigas och fordonsskatten är så klart inte betald. 

Som Integrationsminister skulle hon, år 2001, visa upp Socialdemokraternas mycket bisarra agenda att vurma för islamister, genom att träffa Mahmoud Aldebe i Muslimska Brödraskapets moské på Söder i Stockholm. Hon visade sig då iklädd med slöja. Ett sätt för henne som Integrationsminister att tydligt visa upp Socialdemokraternas mångkulturella integrationsprojekt, där det alltså skulle vara det svenska samhället som skulle visa respekt och anpassa sig till nyanländas kulturer.

Hon skulle under sin tid som Integrationsminister faktist vara väldigt tydlig med sina ställningstaganden i dessa frågor, och hur hon föraktade svenskar i allmänhet, men patrioter i synnerhet. År 2000 säger hon till Göteborgsposten följande gällande arbetsmarknad och integration, som redan då innebar enorma problem, eller ”utmaningar” som socialister brukar säga.

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Här påpekade hon alltså tydligt att hennes syfte var att medvetet diskriminera mot svenskar, för att gynna människor med exotisk bakgrund. Men hennes målmedvetna svenskfientlighet skulle bara visa sig allt mer tydlig med tiden. Gällande syftet med mångkulturen var hon än mer tydlig om vad Socialdemokraternas projekt egentligen handlade om. Följande sa hon till P1 Morgon år 2001.

”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka.”

2002 skulle hon fortsätta att mala på med sin svenskfientlighet. Till den turkiska ungdomsförbundet sa hon då följande.

”Jag tror att det är det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Till Expressen skulle hon säga följande samma år.

”Jag hatar allt genuint typiskt svenskt”.

Monas förakt mot svenskar och Sverige genomsyrade henne så mycket att det inte är så konstigt varför hon blev en symbol som alltid beskyddades av samma etablissemang som har samma förakt mot svenskar och Sverige. Dom betraktade henne som ”modig”. Ty de har samma känslor för svenskarna som Mona har. Men bara Mona var så öppen att hon visade upp denna folkförakt så tydligt.

2002 blev det återigen en valseger för Sossarna och Göran Persson. Hon skulle få fortsätta med samma ansvarsområden inom integration och idrott, och samtidigt få fler ministerposter, som Jämställdhetsminister och Demokratiminister, och även tillförordnad Energiminister under en kortare period.

2003 engagerade sig landsförrädaren, Mona Sahlin, återigen mycket hårt för Euron inför EMU-omröstningen.

2004 skulle hon lämna alla sina gamla uppdrag, och istället bli ordinarie Samhällsbyggnads- Bostads- och Energiminister. Och där skulle hon få stanna fram tills Regeringen Perssons valförlust två år senare.

Mona Sahlin hade varit mycket aktiv  för att förändra Sverige till det sämre under den här tidsperioden. Men det var inte bara Mona. När hon lämnade sin plats som Integrationsminister, skulle en annan socialist, den homosexuelle Jens Orback, slå in i samma linje. Även han skulle visa upp vad Socialisternas syfte med massinvandring och mångkultur skulle innebära i en intervju i SVT 2004. Om en eventuell framtid med svenskar i minoritet. 

Under den här perioden skulle även kriminaliteten bland nyanlända kraftigt öka. Ytterligare ett bevis för Sossarnas misslyckade politik. Men till slut skulle Sossarnas och Göran Perssons grepp om makten knäckas. Sossarna gjorde som sagt ett dåligt val år 2006. Och hamnade nere på 35%. Göran Persson framförde, redan på valnatten direkt efter valförlusten, att han skulle avgå som partiledare för Socialdemokraterna. Vem skulle då ta över? Många tackade nej. Till slut blev det uppenbart att Mona skulle bli sossarnas nya partiledare, då hon var den enda som var intresserad av att ta över den posten.

Innan hon blev officiellt utsedd till partiledare för Socialdemokraterna, kom det fram att Mona hade hjälpt sin dotter, Ann-Sofie, få en praktikplats på Sveriges ambassad i Washington DC. Självklart skulle den politiska adeln så klart se till att de mäktiga förbindelserna skulle hållas inom vissa familjer tillhörande just denna politiska adeln. Anställningen gavs informellt till Monas dotter, ingen annan gavs chansen. Trotts att detta var i strid med UD:s regler! Washingtonambassadens generalkonsul, Pontus Järborg, sa följande om fallet.

”Det här var lite mer ad hoc, visst var det det...”

Trots alla dessa ständigt återkommande skandaler valdes Mona Sahlin till slut till Socialdemokraternas nya partiledare i mars 2007. Hon skulle nu leda sitt parti som det största oppositionspartiet i Riksdagen. Många hade visat sitt starka stöd för Mona Sahlin. Bland annat Nalin Pekgul från S-Kvinnor, SSU, Wanja Lundby-Wedin från LO, Broderskapsrörelsen med kopplingar till Muslimska Brödraskapet och Stefan Löfven från IF Metall.

Hennes skräck och förakt för svensk nationalism var så stor att det första hon gjorde som partiledare för Socialdemokraterna var att ta en debatt mot Sverigedemokraternas (SD) partiledare, Jimmie Åkesson, live i TV4, i april år 2007. En debatt som blev mycket uppmärksammad, och som Mona senare skulle få kritik för. Hon hade nämligen bara gjort bort sig, genom att spy ut sitt hat mot SD, samtidigt som spottade ut floskler.

2008 skulle Sossarna under Mona Sahlin visa upp en tydlig och långsiktig strategi för att försöka knyta an sig Miljöpartiet (MP). För att Sossarna skulle kunna fortsätta att dominera svensk politik, så krävdes det att de skulle söndra och härska de borgerliga partierna. Samtidigt skulle de knyta an sig MP som hade en mer futuristisk inslag, med sin urbana, gröna, progressiva världssyn och även världsåskådning. (Detta är så klart bundet till Romklubbens Agenda 21).

Med andra ord, så betraktar Sossarna MP som framtidens vänsterparti, medans att kommunisterna bara är en gammal kvarleva från 1900-talet som fortfarande håller sig kvar i Riksdagen. Istället för att som tidigare luta sig tillbaka och få stöd från VPK, så skulle man luta sig tillbaka för att istället få stöd från MP. MP var dock inte naturligen lojal till Sossarna på samma sätt som kommunisterna. Så därför var det redan nu dags att börja knyta banden långsiktigt och förstärka dem.

Detta skulle dock inte vara helt smärtfritt, då kommunisterna under Lars Ohly blev upprörda över att de inte skulle bjudas in i det här samarbetet. Mona hade glömt bort att ta hänsyn till att vissa människor fortfarande trodde på de gamla konfliktlinjerna. Och visst var det så. Mona skulle självklart inkludera de indignerade kommunisterna i sitt samarbete. Något som Mona skulle senare ångra sig över.

2008 skulle även (via ABF) Socialdemokraterna bjuda in den amerikanske vänsterekonomen, Paul Krugman, för att läxa Sossarna om ekonomisk politik. Krugmans idéer skulle några månader senare visa sig orsaka en stor ekonomisk kris världen över. Och det är just den typen av råd som partiet efterfrågade.

2009 skulle Socialdemokraternas futuristiska drag bli allt mer tydliga om än subtila. Här ser ni en reklamfilm från 2009.

Samma år skulle Socialdemokraterna fortsätta att visa upp täta kontakter med USA och numera USA:s vice president, Joe Biden. Där gick man igenom behovet av en progressiv stat.

EU-valet 2009 skulle bli ett stort misslyckande för Mona Sahlin. En första prövning, som blev hård. Missnöjet var stor över resultatet, men nu var det för sent att byta ledare, och dessutom fanns det ingen som var intresserad. Pressen för Mona att prestera hade dock ökat. Inte sedan 1979, under Palmes tid, hade Sossarna förlorat två val i rad. De ville se till att det inte fick hända igen.

2009 skulle Mona Sahlin även visa att skandaler skulle även följa henne som partiledare. Återigen skulle det handla om hennes bil som återigen hade körförbud.

Mona Sahlin (S).

In i valrörelsen 2010 skulle hon satsa hårt på sin ”antirasism” och sin motstånd mot SD som var på väg att komma in i Riksdagen. Alternativa medier skulle dock avslöja, mejlkontakter mellan SSU och EXPO, som bevisade hur Socialdemokraterna mobiliserade för att bekämpa SD:s framfart under valrörelsen. Deras mål var att hindra SD från att komma in i Riksdagen.

Under Mona Sahlins ledning skulle Sossarna göra ett uruselt val och hamna till slut på drygt 30%. Fredrik Reinfeldts Moderater hade gjort så bra ifrån sig att de nu nästan nådde ikapp Sossarna. De slutade bara några decimaler bakom också med omkring 30% av rösterna.

Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna, skulle alla tappa något och hamna på omkring 7, 6, respektive 5%. Vänsterpartiet gjorde också ett dåligt val under den erkände kommunisten Lars Ohly. Partiet tappade några decimaler och hamnade på drygt 5%. MP gjorde dock sitt bästa val någonsin, och fick drygt 7%.

Men den stora nyheten efter valet 2010, var SD:s inträde i Riksdagen. Med drygt 5% lyckades de ta sig in klart över Riksdagsspärren, och trotsa det Socialdemokratiska maskineriet, dess institutioner, de korporativistiska medierna, den fackfascistiska arbetarrörelsen, och övriga etablissemang med starka eller vaga band till Socialdemokratin. Socialdemokraterna och dess maskineri, la faktiskt mer energi under valrörelsen åt att bekämpa SD, än att bekämpa Reinfeldt.

Trots Monas stora valförlust, var hon inte intresserad av att släppa makten. Trots ständiga skandaler och ständigt återkommande misslyckanden, och en uppenbar inkompetens, så ville hon alltså bita sig fast vid makten.

Till slut satte man ner foten och såg till att hon skulle avgå. I november 2010 meddelade hon att hon skulle avgå och hon gav partiet i uppdrag att hitta en ny partiledare till mars 2011. Håkan Juholt skulle till slut ta över efter Mona Sahlin.

Efter att Mona avgått som partiledare, fortsatte hon att engagera sig politiskt. Än mer med EXPO. Men hon behöll sedan slutet på 90-talet en mycket nära vänskap med Carl Bildt (M). Han skulle arbeta dag och natt inom regeringen för att hitta en ny sysselsättning åt henne. 2012 lobbade han stenhårt för att Mona skulle bli generaldirektör i ILO (Internationella Arbetarorganisationen). Efter att ha misslyckats med det, skulle hon senare även få stöd för att söka sig till posten som generalsekreterare för Socialistinternationalen. Men även här misslyckades hon.

Till slut så fixade Bildt ett jobb åt sin goda vän Mona. Det blev posten som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism vid Justitiedepartementet. Ett uppdrag som kommer att vara till sommaren 2016. Alltså ska Mona fortsätta att leva på andra människors pengar som vanligt. För att fortsätta med detta, så har hon det svenska etablissemangets fulla stöd.

Håkan Juholt.

Håkan Juholt föddes år 1962 i Oskarshamn i Kalmar. Son till Willy Juholt, Socialdemokratisk kommunalråd i Oskarshamn. Mamman Suzanne (född Källström) var dotter till en konstnär. Båda verkar ursprungligen komma från Påskallavik. Men med en socialdemokratisk far, skulle Juholts partitillhörighet inte bli någon överraskning.

Håkan Juholt som ung journalist.

Redan tidigt blev han aktiv politiskt inom elevrådet i gymnasieåldern. Efter skolan skulle Juholt arbeta som journalist mellan 1980 till 1994 för den S-märkta tidningen Östran, samtidigt som han skulle bli aktiv inom SSU. Och som journalist skulle han också resa till Polen för att aktivera sig och stödja fackföreningen Solidaritet på 80-talet.

Först 1994 i och med Ingvar Carlssons och Socialdemokraternas valseger skulle han bli invald i Sveriges Riksdag. Så det är inte så konstigt att hans erfarenhet från Polen skulle få honom att bli känd som en försvarspolitisk profil. Han skulle så småningom delta som delegat vid OSSE och NATO.

Juholt skulle dock inte vara klar med sina utländska subversiva aktiviteter från SSU-tiden på 80-talet. På 00-talet skulle han delta vid liknande aktiviteter i Vitryssland, via ”biståndsprojekt” som han fått in via sin arbetarekommun, som han varit aktiv med sedan tidigare hemma i Kalmar (Oskarhamns Arbetarekommun). (Jag skrev om detta, i ett av mina första blogginlägg som ni kan läsa HÄR).

Håkan Juholt.

I och med Mona Sahlins stora misslyckande i valet 2010, skulle Socialdemokraterna inleda en jakt efter en ny partiledare. Och som vi vet så blev det Håkan Juholt som skulle få ta över som partiledare för Sossarna. Men från dagen han valdes den 25 mars 2011, skulle det inte dröja länge tills han fick avgå.

Under sin tid som partiledare gjorde han ett stort nummer av att inte vilja stå bredvid Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, vid det första direktsända TV-debatten. Han gjorde gemensam sak med kommunisten, Lars Ohly, och dök helt enkelt inte upp till debatten.

Hans första tid som partiledare skulle innebära en smekmånad med media och etablissemanget. Men han skulle göra misstag efter misstag. Och i oktober 2011 skulle det avslöjas att han fifflat för 160 000 kr. Alltså lyckades Juholt slå Mona med hästlängder vad gäller fiffel. Traditionen av fiffel och bedrägeri stod kvar, ingroddad djupt inom Socialdemokratin. Men i det här fallet skulle det innebära början på slutet för Juholt. 

I januari fortsatte han sina dumdristiga misstag, och det fick bägaren att rinna över till sist. Den 26 januari 2012, förklarade han vid en öppen presskonferens i Oskarshamn, att han avgick som partiledare för Socialdemokraterna efter knappt 10 månader.

Håkan Juholt avgår.

Många har diskuterat ifall detta handlade om en kupp mot Juholt, och om fortsatta falangstrider inom Socialdemokratin. Och det har till och med skrivits böcker om detta. Men dessa teorier är enligt mig rökridåer. Håkan Juholt var i själva verket en temporär lösning från allra början. Det var aldrig meningen att han skulle leda partiet in i en valrörelse. Håkan Juholts fiffel kände partiet mycket väl till, då de valde honom till Mona Sahlins ersättare. Ytterst lite händer egentligen av en slump.

Socialdemokraterna hade ingen ny partiledare klar. Därför behövdes det mer tid. Och Håkan Juholt skulle hoppa in för att fylla i tomrummet efter Mona. När tiden var inne, skulle han bort, och släppa fram Sossarnas riktiga Statsministerkandidat. (Jag rekommenderar folk att kolla på SVT-dokumentären Kampen om identiteten, där man på ett subtilt sätt erkänner detta).

Juholt skulle försvinna från rampljuset ganska snabbt. Dock skulle han få fortsätta med sitt Riksdagsarbete precis som förr. Dagen efter hans avgång, skulle en ny partiledare utses blixtsnabbt. Självklart hade partiet, som jag sa tidigare, bestämt detta på förhand. Formellt sätt blev Stefan Löfven vald till Socialdemokraternas partiledare i partikongressen den 4 april 2012.

Stefan Löfven.

Kjell Stefan Löfven föddes år 1957 i Stockholm. Men han skulle skickas upp till Västernorrland innan han hann fylla 1 år. Anledningen var att hans mor, inte kunde behålla sina båda barn. Så därför blev han fosterbarn och placerades på ett barnhem i Norrland då det inte fanns platser i Stockholm. Vi vet ytterst lite om detta. Men i slutändan hamnade Löfven hos fosterföräldrarna Ture och Iris Melander.

Han skulle inte få träffa sin mor igen förrän han blev 20. Hans morfar Ludvig Löfven, som han aldrig träffat, var en aktiv nazist. Fadern Karl Hedberg skulle han aldrig träffa.

Redan 1970, då han var 12 år gammal, skulle Stefan Löfven gå med i Socialdemokraterna, då han blivit inspirerad av Olof Palmes engagemang för globalism. Han skulle se till att starta en SSU-förening i Sunnersta. Han var annars intresserad av och spelade hockey och gick en tvåårig ekonomisk linje i Sollefteå.

Värnplikten gjorde han klart 1977 i F4 i Östersund, innan han skulle ta en kurs under 48 veckor för att bli svetsare. En utbildning han fick via dåvarande Arbetsförmedlingen i Kramfors. Han skulle även ta upp studier i socialhögskolan i Umeå, innan han hoppade av och istället började jobba åt Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Där började han jobba år 1979. Och där skulle han också träffa sin nuvarande fru Ulla.

Viktigt att veta är att det här företaget, som sysslat med tillverkning av krigsmateriell, köptes upp av Asea redan år 1972. Asea (Allmänna Svenska Elektriska AB) har i sig en intressant historia. Ett elektronikföretag som startades av några driftiga ingenjörer på 1800-talet. Efter ekonomiska problem skulle företaget bli beroende av Wallenbergägda SEB (Sveriges Enskilda Bank). Asea skulle då, i och med att de jobbade med el och energi, använda den hedniska solsymbolen (svastikan) som deras logotyp.

Asea skulle vid sekelskiftet expandera sin verksamhet kraftigt. Och under 1910-talet skulle de även expandera till Ryssland, där de skulle även ha egna fabriker. Intressant nog skulle den Ryska Revolutionen bara innebära ett tillfälligt avbrott för företagets verksamhet i landet. Från 20-talet och framåt skulle företaget få fortsätta sin verksamhet ostört även i Sovjet. Asea från Sverige skulle alltså fortsätta att förse Sovjetunionen med diverse produkter utan några större förhinder.

På 30-talet valde Wallenberggruppen att helt införliva Asea under sig, för att förhindra utländska bolag från att köpa upp Asea. Först 1933, då Hitler tog över makten i Tyskland, skulle Wallenberg anse svastikan vara olämplig som firmamärke för företaget.

Det var alltså det här företaget som den unge SSU:aren skulle få anställning hos. Ett företag under Wallenberg, som tog beställningar och skickade regelbundna leveranser till Sovjet, och som var med och la grunden för svensk energipolitik med diverse kraftverk.

Löfven (mitten) är med och guidar Palme (vänster) i bild.

Men redan efter två års anställning skulle Löfven snabbt ge sig in och bli ett fackligt kontaktombud. Under 80-talet skulle han klättra upp i den fackliga hierarkin. Och 1988 skulle han även vara med när Asea slogs ihop med Brown Boveri från Schweiz för att bli ABB, under Bilderbergarna, Peter Wallenberg och Percy Barnevik. Här skulle även delar av verksamheten i Hägglund & Söner säljas vidare till BAE Systems. Löfven skulle faktiskt bli kvar där tills han blev centralt anställd hos fackföreningen i IF Metall år 1995. Där skulle Löfven bli ansvarig för avtals- och internationella frågor.

Det är här han agerar vapenhandlare för SAAB:s JAS Gripen, till Brasilien och senare till Sydafrika, där han tillsammans med BAE Systems anklagas för att ha mutat fackföreningar i Sydafrika. 

Stefan Löfven som fackpamp.

Tydligt är att Löfven hade många bra kontakter på väldigt höga poster bland makteliten som han gärna utnyttjade under den här perioden. Kontakter som så småningom skulle ge honom en fördel senare även inom politiken.

Men det är inte bara utrikes som Löfven lyckats odla kontakter. Även hemma i Sverige skulle han umgås med maktsfärerna inom så väl politik som kultur. Då han, år 2005, blev vald till förbundsordförande för IF Metall, var han redan då nära vänner med Robert Aschberg, stor TV-kändis och barnbarn till Olof Aschberg som hjälpte till att finansiera den Ryska Revolutionen.

Som jag skrev i min artikel om DISQUS-hackningarna för drygt ett år sedan, så blev Löfven inför valet 2010 mer intresserad av att opponera Sverigedemokraterna (SD), som då inte ens fanns med i Riksdagen, än Alliansen som tagit makten ifrån Sossarna. Under valrörelsen skulle Löfven tillsammans med Aschberg gå ut i flera utspel mot SD. Faktum är att Stefan Löfven såg till att utöka finansieringen av EXPO, har haft nära band till organisationen och har även blivit skolad av dem.

Ed Miliband och Stefan Löfven.

Och medan Mona Sahlin gjorde ett katastrof i valet 2010, och Håkan Juholt visades upp som den tillfälliga räddningen, fortsatte Löfven att odla kontakter. Då via KTH. Ty då Stefan Löfven till slut blev vald till ordförande för Socialdemokraterna, så var allting på plats. De internationella möten med andra socialistiska ledare skulle avlösa varandra. Inte minst år 2013, då han skulle möta ledaren för Labourpartiet i England, Ed Miliband. Miliband skulle så klart visas runt i KTH, där allting rullar på så som City of London Korporationen kan förvänta sig.

Efter mötet med Ed Miliband, skulle Stefan Löfven presentera vad han ville framhäva hos socialdemokratin. (Och vi vet att det är The Fabian Society som talar här). Nyckelordet var ”innovation”. Han lanserade då idéen om ett ”innovationspolitiskt råd”. Återigen, som jag menar det, så kommer socialismen in i nästa steg, vilket enligt mig är futurismen. Visst kommer socialisterna att ha kvar sin kulturmarxism, och sin miljömarxism, men det naturliga följande steget är futurismen. Något som borde ge vissa varningssignaler för folk. Må jag påminna er om att även fascismen inspirerades av starka drag av futurism. Därför menar jag att detta är ett fullt naturligt steg för den svenska socialdemokratin att ta. Den ökande teknologin och ”innovationen” kommer att ge upphov till det kontantlösa samhället, automatiseringen av arbetet och andra element som kommer att gå perfekt ihop med den nolltillväxt, Agenda 21, som eliten bedriver på global nivå.

Löfven deltar i Bilderbergmötet i London 2013.

År 2013 skulle även Stefan Löfven delta i Bilderbergmötet i London. Och det första Löfven gjorde då han återvänt från Bilderberg var att skriva en debattartikel ihop med en annan globalistisk socialist, nämligen Jens Orback, för att tala om ”klimathotet”.

I artikeln klargör Löfven och Orback en marknadsfientlig linje, och i en alarmerande ton kräver att Sverige och EU går i spetsen för denna kamp mot ”klimathotet”. I klartext så underkastar sig Löfven och Orback helt Agenda 21:s nolltillväxt mål. Detta innebär bara en sak. Slutet för svensk industri och för Sveriges alla produktiva jobb. Kvar blir endast service-sektorn. Därmed blir hela Sveriges ekonomi i praktien ett luftslott. Det är också i samband med Anna Lindh-seminariet som Löfven och Orback tar up detta. (Anna Lindh som var betydelsefull för tillämpningen av globalisternas Agenda 21).

2014 skulle Löfven vinna valet och bli Sveriges Statsminister. Under hösten skulle Riksbanken, under ledning av Stefan Ingves, införa nollränta, för att dra igång en massiv inflation av den svenska kronan. Något som framöver endast kommer att öka belåningen och skuldbördan över de svenska hushållen.

Slutsats.

Nu i efterhand vet vi att Sossarna under Löfven vann valet 2014. Och precis som väntat har han tillsatt en ”Innovationsminister” och till och med en ”Framtidsminister”. Detta kom inte som någon större överraskning för mig. Det är dags nu för Sverige att gå i bräschen för den Nya Världsordningen, med en befolkning som är RFID-chippad. Som sagt väldigt ”innovativt”, och futuristiskt. Men det är just detta som svenska folket röstat fram.

Ytterligare något som var helt väntat, var att Miljöpartiet (MP) skulle ingå i regeringen. Och sossarna tänkte aldrig släppa MP från makten. De är som sagt framtidens vänsterparti. Kommunisterna ses snarare som en gammal kvarleva från 1900-talet. Att hålla dem borta från makten är något som öppet diskuterats från det LO-ägda Aftonbladet. Anledningen är att kunna fånga upp eventuellt missnöje mot regeringen och kanalisera den åt den önskade riktningen. Trots den turbulens som varit under hösten 2014, så slutade det med att Löfven få behålla makten och även behålla MP i regeringen i och med Decemberöverenskommelsen.

Trots att en majoritet av Sverige inte röstade på en RödGrön regering, så är det precis det man fått i och med Decemberöverenskommelsen, där den icke-socialistiska majoriteten i Riksdagen i praktiken eliminerats. I praktiken har Riksdagens makt avskaffats helt. Och därmed har folkets makt också avskaffats helt. All makt utgår numera direkt ifrån regeringen och Stefan Löfven.

Denna anmärkningsvärda utveckling som borde ha chockat de flesta, har inte rönt den uppmärksamhet den förtjänar. En sak skulle ha varit att stänga ute SD från makten genom att förhandla över blockgränserna. Istället valde man att helt avskaffa oppositionen i Riksdagen. Därmed så har Löfvens regering egentligen all makt, och kan i stort sätt genomföra allt han vill i och med Decemberöverenskommelsen.

I nästa del av Socialdemokraternas Ruttna Historia, kommer jag att göra en heltäckande sammanfattning över hela serien. Det kommer även att bli sista delen i serien.