SOCIALDEMOKRATERNAS RUTTNA HISTORIA: Del 6 Konsolideringen av Landsförräderiet.

Här följer sjätte delen i serien "Socialdemokraternas Ruttna Historia". Läs gärna första, andra, tredje, fjärde, och femte delen innan ni fortsätter här. 

I förra avsnittet av serien gick vi igenom de sociala förändringar som Sverige fick genomgå då Olof Palme var Statsminister och ledare för Socialdemokraterna. Även Palmes extremistiska socialistiska ekonomiska politik skulle till slut drabba Sveriges ekonomi på allvar. Men Sossarna skulle se till att försöka skjuta upp problemen under en mycket turbulent politisk och ekonomisk period för både Sverige och Socialdemokraterna. Trots detta, har Sossarna uppenbarligen inte dragit några lärdomar av detta. Trogna ofärdsstaten, blev de blinda mot all vettig kritik, och vände sig istället mot varandra för att inte ha varit tillräckligt trogna ofärdsstaten och socialismen. 

Här följer sjätte delen av nio om socialdemokraternas ruttna historia. 

En svensk socialist, Ingvar Carlsson, går hand i hand med en zimbabweansk socialist, Robert Mugabe. 

Efter Olof Palme skulle Socialdemokraterna, och därmed även Sverige, ärva den vansinniga ekonomiska politiken som med tiden skulle kulminera med den så kallade 90-talskrisen. Men år 1986 skulle det alltså inte vara dags än. Sympatierna för SAP ökade kraftigt efter Palme. Som tur var, så var det månader efter ett val, och inte strax innan. Men den svenska Staten skulle fortsätta att leva på Kjell-Olof Feldts lånade pengar och Riksbankens sedelpress utan att befolkningen skulle känna av någonting. Palmes ekonomiska politik och LO:s vansinniga regleringar skulle slå hårt, men inte riktigt än. Det var detta som Ingvar Carlsson, SAP:s nye ledare, och Sveriges nye Statsminister fick ärva.

Perioden efter Palme skulle innebära en turbulent tid för Socialdemokraterna. Socialister från alla håll och kanter skulle alla skylla på varandra. Och den socialistiska välfärdsstaten (läs ofärdsstaten), baserad på skuld och lånade pengar, skulle äntligen få möta sina konsekvenser (åtminstone temporärt). Detta skulle innebära en viss tillnyktring, om än motvilligt från Socialdemokraternas sida. Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, och diverse LO-pampar skulle alla anklaga varandra för ”avregleringar” och de ekonomiska problemen, utan att någon tog ansvar, och utan att peka på boven, Olof Palme (agenten åt så väl Romklubben som Bilderberggruppen), eftersom han numera blev helgonförklarad. Ingen skuld kunde man lägga på honom, samtidigt som inga inom den socialistiska rörelsen ville bita i det sura äpplet och erkänna ofärdsstatens totala misslyckande. Det fanns helt enkelt inte på kartan. Istället skyller de olika socialister på varandra, (än idag). Och insisterar att det socialistiska bygget i Sverige hade inga fel, och att problemet då antingen var Finansministerns, eller Statsministerns, eller någon annan, enskild sosse, som enligt doktrinen, inte hade varit en tillräckligt duktig sosse.

Men först tar vi oss igenom en händelseutveckling som började innan Ingvar Carlsson fick ta över posten som Statsminister.

Novemberrevolutionen.

Jag tycker det är viktigt att påpeka hur debatten i Sverige, som nästan helt har förts av vänstern, har sett till att försöka lägga skulden för 90-talskrisen på ”kapitalismen”, ”avregleringar” och ”den fria marknaden”, samtidigt som de vägrar se på ofärdsstatens, Riksbankens och den socialdemokratiska expansiva penningpolitik, så väl som expansiva finanspolitik, som viktiga orsaker till problemet. En vänsterdebattör som fått ett oerhört stort utrymme hos så väl Public Service (SVT), som Aftonbladets Kultursida (vad kan man annars förvänta sig) är Dan Josefsson. För inte så länge sedan hyllade han globalisten, pedofilen, tillika ekonomen, John Manyard Keynes, vars idéer orsakat de moderna ekonomiska kriser. Ja, Dan Josefsson är en varm vän av ofärdsstaten och även Keynesianismen, så det är inte så konstigt att han fått mycket utrymme i MSM för att försöka ge en kraftig vänstervinkling i frågor om ekonomin och bankväsendet. Som jag förklarat förut, så var och är Keynesianismen närmast identisk Stockholmsskolan, vad gäller dess idéer och ekonomiska filosofi. Josefsson är med andra ord en megafon för City of London Korporationens önskningar, gällande ekonomiska policyn.

Josefsson precis som andra som vet hur man lurar folk, kommer så klart att använda sig av blandningen av sanningar med lögner. Det är helt felaktigt och dessutom väldigt långsökt att vilja påstå att ett gäng marxistiska socialister, skulle plötsligt ha inspirerats av marknadsliberala idéer som ledde till det som av Torsten Svensson kallades för Novemberrevolutionen i en rapport.

Dessa socialister var alltså, finansminister Kjell-Olof Feldt, socialdemokraten Erik Åsbrink och Riksbankschefen Bengt Dennis. Feldt som vi tagit upp flera gånger i tidigare avsnitt (se del 5), var en Bilderbergare (ni vet, gruppen som inte står ut med konkurrens, och vill istället styra ett kollektiviserad system, av den enkla anledningen att det är mycket enklare att kontrollera folk på det sättet). Åsbrink, är och har alltid varit en socialistisk skurk, som på senare tider klättrat upp i rankningar och blivit en del av Goldman Sachs-maffian. Dennis, tillsattes som Riksbankschef av Bilderbergaren, tillika Romklubbaren, Olof Palme, då Sossarna återtagit makten efter valet 1982. Dennis bör därmed ses som en S-märkt Riksbankschef, inte bara på grund av vilken penningpolitik han bedrev, men också för att han handplockades av socialisterna själva. Inte ett spår av marknadsliberalism kommer du att finna bland dessa. Däremot möjligheten att utnyttja folk, för att vinna val.

Det gick inte bra för Sverige, detta fattade nog även Sossarna på 80-talet, även om folket inte kunde känna av det, än. Det man kom överens om vid denna Novemberrevolution år 1985, var att släppa loss bankernas möjligheter att låna ut pengar. Det som kallas att ”avreglera” kreditmarknaden. Med de ekonomiska problemen som Sossarna lagt grunden till redan på 70-talet, var det bara en tidsfråga innan den bubblan skulle spricka. Efter all inflation, alla devalveringar, alla ökade utgifter, alla kraftigt höjda skatter och Statens skuldsättning, skulle skuldsättningen av medborgarna köpa socialisterna mer tid.

Alltså, trots det som egentligen borde ha varit svåra tider, fick svenska folket uppleva en boom. Men allt baserad på lånade pengar. Svenskarna lånade för att kunna behålla en viss levnadsstandard. Men varför var de tvungna att låna så mycket? Varför skuldsatte sig svenska folket? Förklaringen finns återigen i de föregående årens ekonomiska policyn. De höga skatterna, de kraftiga regleringarna, flertalet devalveringarna som kraftigt försvagat den svenska kronan och därmed även svenskens köpkraft. Denna boll som sattes i rullning redan på 70-talet, skulle egentligen ha stoppats redan då på 80-talet. Men Sossarna såg istället till att medborgarna själva skulle få delta i den stora skuldfesten, alltså inte bara Staten. Man kunde enkelt ha kunnat släppa loss kreditmarknaden, om man hade genomfört de nödvändiga strukturella förändringarna och avregleringar i andra områden, för att undvika en skuldfest bland medborgarna, med tillhörande bubblor (inte minst bostads- och bankbubbla). Men syftena var uppenbarligen inte goda. Åsbrinks vän, socialisten George Soros, fick så småningom också vara med och leka som spekulant under 90-talskrisen, på den svenska kronans bekostnad.

Ingvar Carlsson hävdar än idag att han inte kände till Novemberrevolutionen, och insisterar även att Olof Palme inte kände till det hela. Hur Carlsson kan veta vad Palme visste eller ej, låter i sig märkligt. Sen att även Carlsson hävdar att han inte kände till detta kan man även ifrågasätta. Men det är så klart lägligt av honom att få ur sig dessa båda påståenden.

Ingvar Carlsson (S), efter Sossarnas
valseger år 1988. 

1987 skulle Boforsaffären befläcka etablissemangets helgonförklaring av Olof Palme. Den sovjetiske spionen Stig Bergling rymde från fängelset. Och året därpå skulle Sossarna även drabbas av Ebbe Karlsson-affären. Men trots alla skandaler, kunde S ändå se till att det var högkonjunktur, låg arbetslöshet och att statsfinanserna (än så länge) var i schack, mycket på grund av skuldfesten. Detta skulle räcka för en valseger för Socialdemokraterna, och Ingvar Carlsson skulle få fortsätta som Sveriges Statsminister även efter valet 1988. Moderaterna tappade efter att en ideologisk illojal och kompromissande Carl Bildt tagit över partiet. På många sätt passade han in i partiet, men på många sätt gjorde han inte det. Den positiva utvecklingen som hade skett inom Moderaterna under Ulf Adelsohn då många av den då libertarianska MUF påverkade moderpartiet ideologiskt, fick ett plötsligt och abrupt slut med Carl Bildt, som istället skulle finna sina värsta rivaler inom just MUF. Moderaternas omvandling skulle även märkas 1988 då de tog initiativ till att införa de första CO2-skatterna, helt baserad på klimatbluffen. I och med att marxisten, Olof Johansson, tagit över posten som partiledare för Centerpartiet, hade samtliga de borgerliga partier tagits över av medelmåttor och ideologiskt opålitliga individer. Carl Bildt hos M, Olof Johansson hos C och så Bengt Westerberg hos FP. Lars Werner och hans kommunister bet sig fast vid lite drygt 5% som vanligt.

Men för första gången på mycket länge fick svensk politik en nykomling i Riksdagen. Miljöpartiet fick sitt första genombrott, och lyckades ta sig in i Riksdagen. Tjernobylkatastrofen och den så kallade ”säldöden” i Kattegatt ses som de två stora orsakerna till att Miljöpartiet (MP) valdes in i Riksdagen av drygt 5% av svenska folket i valet år 1988.

Ingvar Carlsson.

År 1934 föddes Ingvar Carlsson i Borås. Till skillnad från tidigare svenska ledare, finns det ganska tunt om Carlssons bakgrund. Fadern, Olof Karlsson, var lagerarbetare, så man kan förmoda att det handlade om en familj som röstade på Sossarna (på den tiden). Och modern, Ida, var tydligen hemmafru. I ung ålder var dock Carlsson mest intresserad av fotboll, han är än idag anhängare av den lokala fotbollsklubben IF Elfsborg. Efter en knäskada, fick han dock lägga fotbollen i hyllan. Då väcktes istället hans intresse för politik. Redan vid 18-års åldern (1952) blev han medlem i SAP, och skulle så småningom även bli ledare för SSU.

Northwestern University, i Illinois, USA. 

På 50-talet skulle han studera vid Lunds Universitet. Efter sin examen klättrade han snabbt upp inom den socialdemokratiska hierarkin. 1957 skulle han gifta sig med sin fru, bibliotekarien Ingrid. Och år 1958 plockades han in för att bli sekreterare i statsrådsberedningen åt Statsministern, Tage Erlander. År 1960 åkte Carlsson iväg till USA, precis som tidigare ledande socialdemokrater. Han skulle studera vid Northwestern University i Evanston Illinois, grannuniversitetet till Chicagos jesuitiska Loyola University Chicago (LUC).

Efter sin tid i USA, skulle Carlsson återvända till Sverige och fortsätta att klättra uppåt inom SAP. Valet 1964 valdes Carlsson in i Riksdagen för första gången. Precis som Palme blev Carlsson en av Erlanders pojkar, alltså Erlanders favoriter. Så det blev bara naturligt att Carlsson då skulle få följa med Palme enda upp till partitoppen.

1969 blev Palme Statsminister, och i hans första regering blev Carlsson direkt Utbildningsminister, precis som Palme och Erlander hade varit tidigare. Efter valet 1973 skulle han tillhöra regeringens konsultativa statsråd som biträdande inrikesminister. På 70-talet blev Carlsson även Bostadsminister där han fick ansvara för den snabba urbaniseringen av Sverige. Efter Sossarnas valseger 1982 blev Carlsson Sveriges Vice Statsminister, och även under 80-talet Miljöminister. Innan han blev Statsminister, fick han arbeta med ”framtidsfrågor” under Palmes regering.

F d SÄPO-chefen Olof Frånstedt
outar Sten Andersson (S) som spion
åt Sovjet. 

1986 blev Carlsson Statsminister. Hans regering innebar inte några större förändringar. Under 80-talet skulle den Sovjetiska spionen tillika socialdemokratisk Utrikesminister, Sten Sture Andersson, aktivt odla kontakterna med palestinska terrorister, till den grad att han även bjöd Yassir Arafat till Sverige, där han välkomnades med öppna armar av Socialdemokraterna.

I just utrikespolitiken, skulle Carlssons regering visa sig vara av klassisk socialdemokratisk snitt. Sossarna tryckte på för en bojkott av Sydafrika, samtidigt som de aktivt stödde terroristerna inom ANC. Även Namibia lades till i bojkotten efter påtryckningar från den socialdemokratiska internationalisten, Bernt Carlsson, som arbetade stenhårt inom så väl FN, som Socialistinternationalen, för att sprida socialismen över hela världen under 70- och 80-talet.

Precis som under Palme, skulle Sossarna under Carlsson skicka bistånd till brutala diktaturer och extremistiska terrororganisationer, som Public Service å sin sida kunde presenterade som ”frihetskämpar”. (Detta och än mer sker idag via den kriminella Statliga biståndsmyndigheten SIDA).

1989. Säga vad man vill om Carl Bildt (M). Men han åkte i alla fall till Estland för att visa sitt stöd till folket där, som försökte bryta sig loss från kommunismens grepp. Under tiden skålade Ingvar Carlsson med DDR:s Erich Honecker. Utrikesministern, Sten Andersson, odlar samtidigt kontakterna med den kommunistiska regimen i Polen. Statsminister Carlsson skulle strax efter också åka till Polen för att hälsa på sina kommunistiska vänner, medan att vår sovjetiska spion till Utrikesminister skulle åka till Estland för att, till skillnad från Carl Bildt, tydligt visa sitt stöd för Sovjet. På plats hävdade Utrikesminister, Andersson, att Estland inte var ett ockuperat land! Andersson skulle komplettera sin frihetsfientliga tour med att inför litauer, förklara för dem att de som ville se ett självständigt Litauen var i kraftig minoritet! (Snacka om fingertoppskänsla).

Socialdemokraternas vurm för brutala regimer nådde inga gränser. Detta har varit som en röd tråd genom socialdemokratins historia. Om det inte är någon brutal diktatur, så är det åtminstone några brutala ”rebellgrupper” (läs terrorister) som måste hyllas och/eller försvaras.

Ingvar Carlsson hos Erich Honecker. 

1989 sammanfattas en historia av vansinne med en enkel bild (se översta bilden), där två socialister, en från Sverige och en från Zimbabwe, går hand i hand som i en mångkulturell Pride-parad genom flygplatsen i Harare. Det var Ingvar Carlssons första besök i ett afrikanskt land. Socialdemokratin ville tydligt markera sin solidaritet och brödraskap med Robert Mugabe. Alltså räckte det inte med bistånd, utan Sossarna ville även vara på plats för att kunna med egna händer få känna på diktaturen som de varit med att bygga upp.

Medan att Ingvar Carlsson gick hand i hand med Robert Mugabe, stod den 5:e brigaden som hedersvakt. För de som inte vet, så specialtränades 5:e brigaden av kommunister i Nordkorea. 5:e brigaden är Robert Mugabes brutala militära arm som slaktat uppemot 30 000 människor. 5:e brigaden riktade sig främst mot politiska dissidenter, misstänkta och oftast räckte det med familjeband till oppositionella för att slaktas.

SIDA, Socialdemokraterna, de svenska myndigheterna, socialdemokraten Lennart Bodström, ja i stort sätt alla kände till att Robert Mugabe var en brutal diktator redan år 1983! När Rhodesia förpassades till historieböckerna år 1980 kom Robert Mugabe fram som president för Zimbabwe. Mugabe som beskrev sig själv som marxist-leninist hyllades kraftigt av det socialistiska Sverige, och biståndspengarna började regna omedelbart. Det som hände var att Sverige finansierade ett folkmord i Zimbabwe. Författaren och Afrika-kännaren, som också driver bloggen Ethno Press, Bengt Nilsson, beskriver detta i sin utmärkta bok Sveriges Afrikanska Krig.

Jan Cedergren från SIDA, tidigare chef för biståndskontoret i Zimbabwe skriver år 1983 i SIDA:s tidning Rapport, något som borde ha fått folk att nypa sig. Cedergren visar öppet SIDA:s diaboliska uppdrag.

”I jakten på s. k. Dissidenter har regeringsstyrkor gått hårt fram i de södra delarna av landet. Som vanligt har civilbefolkningen kommit i kläm. I bakgrunden skymtar traditionell misstro mellan Mugabetrogna shonagruppen och Nkomotrogna ndebeles”.

Nilsson ställer sig frågande inför Cedergrens resonemang.

”Kommit i kläm? Traditionell misstro? Det var frågan om systematiska massmord, terror mot en hel landsända, mot en hel folkgrupp.”

Cedergren fortsätter att avslöja hur man tänker inom SIDA. Där är det uppenbart att bistånd till massmord är helt i sin ordning, bara en bråkdel av pengarna också går till skolor och sjukvård.

”Det har aldrig varit tal om att avbryta biståndet”. ”Ett så dramatiskt beslut vore en regeringsfråga. Svenska regeringar har hittills varit obenägna att använda bistånd som politiskt påtryckningsmedel.”

”Det är Sidas styrelse och regeringens sak att bedöma vilken inrikespolitisk situation som skulle motivera att biståndet helt avbröts och vilka intressen som skulle gagnas av detta. Den senaste utvecklingen tyder inte på att den situationen är aktuell”.

Några häpnadsväckande citat från 1983. SIDA, Socialdemokraterna, Olof Palme och Ingvar Carlsson var nog mycket väl informerade om vad som pågick i Zimbabwe. Det är uppenbart att det viktiga för dem var att stödja socialismen runt om i hela världen. Med tanke på att Olof Palme även tillhörde Romklubben, så spelar även deras malthuseanska planer för en kraftig befolkningsreduktion också en viktig roll i det hela.

Nilsson gör sin analys av Cedergrens uttalanden, som är värt att citera.

”Jag tror att man kan läsa Jan Cedergrens beskrivning av läget i Zimbabwe och hans syn på hur Sverige ska förhålla sig som ett slags programförklaring från det svenska biståndsorganet. Så tolkar Sida världen. En regering i Afrika begår grova övergrepp mot sitt eget folk. Människor mördas i tiotusental. Landet får 125 miljoner kronor i bistånd från Sverige. Men denna gåva skall inte beröras av situationen eftersom det svenska biståndet ju bara är till för ädla ändamål. Att svenska pengar kanske fanns med i den totala bilden där en repressiv regering både erbjöd skolgång och hälsovård och mördade sina egna medborgare, den tanken hade uppenbarligen aldrig slagit biståndsadministratörerna.”

När Ingvar Carlsson gick hand i hand med Robert Mugabe i Harare, så visste han mycket väl, vad som hade pågått i landet, länge. Men detta är inte bara en episod från Socialdemokratin under 80-talet. Så sent som 2007 publicerade det socialdemokratiska Palmecentret boken Uppdrag Solidaritet. Boken var finansierad av SIDA och skrevs av Palmecentrets biståndschef Birgitta Silén.

Nilsson påpekar hur denna bok så uppenbart försöker skönmåla Sveriges (läs Socialdemokratins) biståndsarbete i de Afrikanska länder på södra delen av kontinenten. Man hade alltså medvetet retuscherat bort det viktigaste landet av dem alla, Zimbabwe. Landet nämns endast lite kort. Den som läst boken skulle inte ens känna till att Mugabe fanns med bland alla biståndstagare. Så här skriver Nilsson om socialisternas skönmålning av historien.

”Biståndsbranschen själv gör nämligen sitt bästa för att radera ut minnet av hur Sverige deltog i skapandet av det politiska monstret Robert Mugabe.”

”När det nu är dags att göra bokslut över Sveriges roll i byggandet av självständiga afrikanska stater så är det intressant att se hur Zimbabwe behandlas i de nyskrivna historieböckerna. 2007 kom boken ”Uppdrag Solidaritet” ut. Den ingår i serien Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika. Författare är Birgitta Silén, biståndschef på Palmecentret i Stockholm. Sida har finansierat utgivningen.”

”Den handlar om det svenska engagemanget i kampen mot apartheid i Sydafrika, och i det sammanhanget var ju stödet till de så kallade frontstaterna – de länderna som gränsade till Sydafrika – en mycket stor och viktig del. Angola behandlades vederbörligen i boken, det finns 20 referenser till landet i registret. Botswana har sex träffar i index, Mocambique 26, Namibia 41 och Zambia elva.”

”Men Zimbabwe, då? Den viktigaste frontstaten av alla? Den finns inte med i index. I Birgitta Siléns bok om Sveriges kamp och solidaritet i södra Afrika är Robert Mugabe bortretuscherad, som en oönskad politruk på ett gammalt sovjetisk förstamajfotografi från Röda torget. Han finns inte. Zimbabwe nämns helt kort i boken under rubriken ”Solidaritet efter 1994 – Skåne och Zimbabwe”. Det är allt. Den som i framtiden bläddrar i denna bok skriven av Palmecentrets biståndschef kommer inte att ha en aning om att Zimbabwe och Robert Mugabe över huvud taget fanns med i bilden då det begav sig.”

Bengt Nilssons bok, Sveriges Afrikanska Krig. 

Uppenbarligen försöker socialdemokratin lägga locket på även denna episod, genom att i historieskrivningen försöka ”glömma bort” just denna bit, för att kunna skönmåla allt som socialdemokratin ställt till med. Detta gäller så väl inrikes som utrikes. Hur som helst, rekommenderar jag mina läsare att läsa Bengt Nilssons bok Sveriges Afrikanska Krig.

En annan individ som också arbetat inom SIDA var socialdemokraten Birgitta Dahl. Under Carlssons regering fick hon posten som Miljöminister. Birgitta Dahls främsta merit sen tidigare var att envist förneka folkmordet i Kambodja, utförd av de kommunistiska Röda Khmerer under order av den massmördande diktatorn Pol Pot. På 70-talet uttalade sig Birgitta Dahl, som då var aktiv inom den vänsterextrema FNL-gruppen och ordförande för Svenska Kommittén för Vietnam, vid flera tillfällen ifrågasättande om folkmordet i Kambodja, så väl i tidning som i radio. Följande sa hon i en debatt i Public Service radio, i programmet OBS-Kulturkvarten.

”Alla vet vi ju mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation. Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen. Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender.”

Hon kunde alltså inte fråga sig, varför Pol Pot skulle avvisa vart enda människa från huvudstaden utan att misstänka att det kunde pågå något annat än ondsint propaganda mot sina socialistiska fränder i Kambodja. När det väl blev klart att Pol Pot hade rensat 25% av Kambodjas befolkning i ett blodigt folkmord, blev det dock tyst från Birgitta Dahls sida. Hon fick bli minister på 80-talet. Och på 90-talet blev hon även Sveriges Riksdags talman!

När hennes tidigare uttalanden senare kom tillbaka och bet henne, ursäktade hon sig, med att hon var kritisk mot mediernas bevakning av en socialistisk regering, och att hon dessutom aldrig uttryckt sitt stöd för Pol Pot. Förvisso, så kanske hon inte uttryckligen hyllat Pol Pot. Men det är uppenbart att hon försökt försvara honom och ursäkta uttalandena, med att hon skulle varit ”kritisk” mot mediebevakningen. Idag arbetar Birgitta Dahl, föga förvånande, inom UNICEF (som jag tidigare tagit upp som en kriminell organisation, mycket likt SIDA).

Rosornas Krig.

Mot slutet av 80-talet skulle marknaden börja reagera mot Sossarnas vansinniga politik, och Riksbankens lika tokiga penningpolitik. Varslen ökade, arbetare sparkades från sina jobb, och fackföreningarna inledde en lång rad med strejkaktioner. Bakom kulisserna pågick Rosornas Krig mellan diverse falanger inom LO och inom Socialdemokraterna. De borgerliga pekade på löntagarfonderna som ett bidragande orsak till de ekonomiska problemen som Sverige upplevde då. Regeringen agerade allt mer desperat. De genomförde bland annat ett nytt skattesystem som i praktiken innebar höjd moms, höjda arbetsgivaravgifter, och höjda skatter i andra områden. Även ökade konfiskeringar av inkomster mot löntagare skulle ske. Pengar som regeringen lovade att de skulle ge tillbaka några år senare. Regeringen såg sig även tvungna att få med sig en bred överenskommelse i Riksdagen. Och gick med på att föreslå vissa nedskärningar vad gäller främst subventioner. I vissa delar av den extremt impopulära budgeten, skulle de få Bengt Westerberg (FP) med sig. Detta gällde främst skattehöjningarna, och det nya skattesystemet. Medan att den kostsamma konfiskeringen fick de igenom med hjälp av marxisten Olof Johansson (C).

LO med Stig Malm i spetsen kritiserade många delar av budgeten och hotade med att rikta sitt förstamajtal mot regeringen. Finansminister Kjell-Olof Feldt hamnade mycket i bråk med LO och fackföreningarna i och med detta. Men inom partiet var det Feldt och Carlsson som var mycket osams.

Den vansinniga budgeten skulle gå igenom, men problemen skulle inte ta slut där. De ekonomiska problemen förvärrades, och även Rosornas Krig fortsatte i oförminskad takt. 1990 tvingades då regeringen att bjuda SAF och fackföreningarna till samtal.

Ett samtal där regeringen skulle lyckas med att göra alla osams. Regeringen Carlsson ville nämligen införa så väl investeringsavgifter som fredsplikt. Något som varken facken eller SAF gillade. Efter att först ha gått med på kraven visade opinionen ett kraftigt motstånd mot förslaget, vilket ledde till att LO sedan bytte fot och protesterade än högre, i det som medierna kallade för Rosornas Krig mellan LO och Socialdemokraterna. Missnöjet mot Sossarnas desperata förslag attackerades från både höger och vänster. Carlsson gjorde dock klart för Riksdagen att han hade för avsikt att avgå om inte Riksdagen röstade för förslaget vid voteringen. Inte ens hotet om parlamentarisk kaos hjälpte Carlsson. Förslaget röstades ner. Omedelbart efter voteringen lämnade Carlsson sin avskedsansökan till Riksdagens talman.

Rosornas Krig skulle ta slut i och med Carlssons avgång i februari 1990. Men diskussionerna kring den finns än idag, med alla dess verklighetsfrånvända krav, från så väl Sossarna som från LO. Stridigheter fanns även mellan fackpampar, då Stig Malm senare även skulle gå till attack mot Allan Larsson, en av författarna till löntagarfonderna och en av de två männen bakom den ekonomiskt katastrofala Larsson-Edinmodellen. Konflikterna var lika djupa mellan Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt inom SAP. Med regeringens avgång, meddelade Feldt att han lämnade politiken helt.

Efter regeringens avgång, gav talmannen Carl Bildt som ledare för oppositionen i uppdrag att bilda en ny regering. Det visade sig dock att det parlamentariska läget inte skulle kunna tillåta detta, då de tre borgerliga partierna var för små, även tillsammans, och kunde inte finna något stöd hos de tre Rödgröna partierna. Bildt ville gärna se ett nyval. Men så skedde det inte. Talmannen gav istället Ingvar Carlsson åter uppdraget att bilda en ny regering. M protesterade men fick inget gehör. FP tyckte också att det var ett skådespeleri att Carlsson skulle först avgå som Statsminister för att bara dagar senare åter få bli Statsminister. Både C och MP beklagade sig över det parlamentariska läget, men skulle välja att lägga ner sina röster. VPK skulle dock troget stödja Sossarnas nya regering med samma Statsminister. Och det skulle räcka för att Ingvar Carlsson skulle åter få bilda ytterliggare en Socialdemokratisk regering.

I Ingvar Carlssons nya regering, blev Finansministern ingen mindre än just fackpampen Allan Larsson. Krisen skulle dock fortsätta även under resten av år 1990. Och fackpampar, så väl som Sossar skulle fortsätta att beskylla varandra, alla mot alla, i arvet efter Olof Palmes vansinniga ekonomiska politik. Socialisterna var dock ideologiskt låsta och klarade inte av att låta marknaden vara i fred, de såg sig tvungna att alltid lägga sig i och försöka åtgärda vart enda hicka, vilket bara förvärrade allt.

Men om 1990 blev ett jobbigt år för Ingvar Carlsson och Sossarna, så skulle 1991 bli än värre. Förvisso hade Allan Larsson fått igenom en ny budget med hjälp av Folkpartiet, som innebar priskontroller, fler regleringar och skattehöjningar. Men läget skulle bli riktigt illa då Kjell-Olof Feldt publicerat sin bok Alla Dessa Dagar..., där han i stort sätt erkände att Sossarna hade bluffat sig igenom valet 1988. Carlsson såg det som högst illojalt av Feldt att publicera boken bara månader innan valet 1991. Fastighetsbolaget Nyckelns inställning av betalningar blev startskottet till 90-talskrisen. Samtidigt mobiliserade de borgerliga partierna inför valet.

Efter valet 1991 skulle Carlsson äntligen tvingas avgå från regeringen. Ett annat parti som hade drabbats hårt av inre stridigheter var Miljöpartiet. Detta resulterade i att de röstades ut ur Riksdagen. Även kommunisterna hade tappat rejält. Centern och Folkpartiet gick också back, båda två. De stora vinnarna blev Moderaterna som tydligt markerat mot Carlssons regeringspolitik. Kristdemokratiska Samhällspartiet (KDS) lyckades för första gången ta sig in i Riksdagen på egen hand. Även de mer nybildade, högerorienterade, konservativa Ny Demokrati (NyD) lyckades ta sig in i Riksdagen.

M skulle få bilda regering tillsammans med FP, C och KDS. Sveriges nye Statsminister skulle numera heta Carl Bildt (M). Så väl VPK som SAP röstade emot den borgerliga regeringen, men i och med att NyD valde att lägga ner sina röster, räckte det för att det skulle bli en borgerlig regering.

Den turbulenta perioden för Socialdemokraterna sammanfattar Ingvar Carlsson i sin bok Så Tänkte Jag, där han redogör för de ständiga fraktionsstrider som präglade Sossarna och LO på 80-talet, fram tills valförlusten år 1991. Carlsson beklagade sig främst över Feldts publicering strax innan valet, som han menar kostade dem makten. Han uttryckte även besvikelse över bråken med LO. Feldt hade i sin bok uttryckt sitt innerliga avsky för de politiska förslag han själv hade tvingats till att lägga fram. Något som skulle leda till hans avgång.

LO skulle senare skriva sitt eget svar till Ingvar Carlssons bok. Fackpampen Per-Olof Edin, den andra som varit ansvarig för den ekonomiskt förkastliga Larsson-Edinmodellen, var med och skrev denna bok under namnet Så Tänkte Vi På LO – Och Så Tänker Vi Idag. Boken attackerar både Carlsson och Feldt, och är en helt verklighetsfrånvänd bok som självklart hyllades på Aftonbladets Kultursida. Trots Larsson-Edinmodellen och löntagarfonderna hade LO magen att skylla ifrån sig från all skuld för de stora ekonomiska svårigheter som Sverige skulle få genomgå under 80- och 90-talet. De hade istället gärna sett mer av den gamla Socialdemokratiska politiken som lett till de vansinniga devalveringarna och ekonomiska kriser, med hög inflation, fler regleringar och höjda skatter. Socialdemokraternas vansinniga politik, var alltså inte tillräckligt vansinnig enligt LO.

Som många kanske vid det här laget redan förstår, så rekryterades LO in i Bilderberggruppen redan på 60-talet via Arne Geijer. En annan LO-pamp, Claes-Erik Odhner, åkte regelbundet på Bilderbergmöten på 80-talet. LO har aldrig varit intresserade av att företräda de svenska arbetarna. De har varit med och gjort allt för att sabotera för dem. Och dessvärre även för hela den svenska ekonomin.

Sveriges anslutning till den marxistiska Europeiska Unionen.

Marxistiska EU. 

På 80-talet var Sossarna redan ivriga anhängare av den marxistiska Europeiska Unionen (EU). Men viss lojalitet låg fortfarande till Sovjet. Därför var det inte aktuellt för att ansluta Sverige till EU. 1988 åkte Ingvar Carlsson runt i Europa (till Madrid, Bryssel, Bonn och London) för att förklara att Sossarna gärna ville inleda samarbeten med EU, men att ett medlemskap var tyvärr fortfarande inte aktuellt. Men år 1989 föll Berlinmuren och Östblocket började sin kollaps. Nu kunde Sossarna inte längre hindras från att dra Sverige in i EU. De ekonomiska problem som Sverige upplevde år 1990 sporrade Sossarna än mer i den här frågan. Ytterliggare ett argument som Sossarna förde fram för ett EU-medlemskap var att man ville påverka Europa i en mer socialistisk inriktning. Och så skulle också ske. 1990 inledde Carlsson förhandlingarna om ett EU-medlemskap för Sverige.

Den 1 juli 1991 ansökte Ingvar Carlsson om medlemskap i EU, för Sveriges del, via ett brev till den Holländske premiärministern Ruud Lubbers i Haag. Lubbers var då EU:s tillförordnad president.

”Mr. President,

On behalf of the Government of the Kingdom of Sweden I have the honour to announce that Sweden hereby applies for membership of the European Economic Community in accordance with Article 237 of the Treaty establishing the European Economic Community

Please accept, Mr. President, the assurances of my highest consideration.

Ingvar Carlsson”

Självklart skulle EU godkänna Sveriges ansökan. Och efter att alla detaljer utretts skulle det bli en folkomröstning den 13 november 1994. Till skillnad från Per Albin Hanssons anslutning av Sverige till FN, så tilläts nu alltså svenska folket säga sin mening. Alltså kände nu den svenska eliten att de hade tillräckligt med muskler nu för att kunna få igenom sin vilja, trots vad svenska folket eventuellt skulle kunna ställa till med. Med ett tungt propagandamaskineri kunde etablissemanget få igenom sin vilja. Det blev ett JA till EU, om än med relativt knappa marginaler.

F d Riksbankschefen, Bengt Dennis. 

Nu hade svenska folket självmant försatt sina barn och barnbarns öde till främmande härskare. Det som innan fick ske i skymundan, skulle nu få ske betydligt mer öppet. Sverige kanske fortfarande finns i någon form. Men dess självständighet kan idag verkligen ifrågasättas. Dessvärre var det den här gången svenska folket själva som gick med på detta.

Under förhandlingarna 1991, skulle även Riksbanken knyta kronan till den Europeiska Valutaenheten ECU. Meningen var att detta skulle öka förtroendet för den kraftigt försvagade svenska Kronan. Detta skulle dock visa sig vara ett fatalt beslut av Riksbankschefen, Bengt Dennis.

Några få år i opposition för Sossarna.

Vid valet 1991 hade VPK slutat kalla sig kommunister. Från och med nu skulle de bara heta Vänsterpartiet. Utöver det hade inte mycket förändrats inom svensk politik. Carl Bildt (M) fick ta över ett land som fortfarande blödde under 90-talskrisen. Och denna kris var långt ifrån över, och hade inte riktigt nått sin klimax, ens när Bildt blev Sveriges Statsminister.

Det som började hända parallellt under 80- och 90-talet i Sverige, var att Bilderberg började ”kidnappa” den svenska borgerligheten. Den svenska vänstern hade de alltid dominerat. Och till viss mån även den svenska mitten. Men nu hade även den svenska högern erövrats. Det hela kanske började 1984, då en bredare grupp av svenska eliter bjöds in till Bilderberg. Nationalekonomen Assar Lindbäck hade bjudits in, även chefen för aktiebolaget SKF, och chefen för SAF. Så det var inte bara LO och en massa Sossar som kom på Bilderberg numera. Sen på 90-talet blev det även tunga ”borgerliga” opinionsbildare som också skulle bjudas in, som till exempel, Bertil Torekull (från SvD) och Hans Bergström (från DN). Och om inte Carl Bildt hade förlorat sin ”oskuld” innan han blev Statsminister, så förlorade han verkligen den vid hans första Bilderbergmöte år 1992 i franska Èvian-les-Bains. Calle Bildt skulle så småningom bli en stammis i snitt med Olof Palme, åtminstone i den här gruppen. 1993, skulle Bildt bli den enda svensken att delta i Bilderbergmötet.

DN-löpsedel (1992). 

1992 skulle 90-talskrisen nå sin klimax, med lite hjälp av socialisten, George Soros, som skulle syna Riksbankens bluff. Den 20 september chockhöjde Riksbanken räntan till 500%. Det blev för lite för sent. Men återigen skulle man ta fel beslut. Kronan skulle släppas och bli till en rörlig växelkurs. Istället för att inleda en diskussion om en eventuell återgång till Guldmyntfoten, och sparande, valde man att helt enkelt sluta försvara Kronan, och lämna den till sitt öde. Vi kan tacka George Soros för det.

Bildts regering var egentligen helt handfallen. Vice Statsminister Bengt Westerberg (FP) vägrade samarbeta med NyD. Därmed blev ett samarbete med Sossarna ett måste. Bildt satt på knäna hos Ingvar Carlsson. Statsministern kunde inte få igenom någonting utan oppositionsledarens godkännande. Så det var knappast så att Sossarna egentligen hade lämnat makten. När den Svarta Måndagen väl kom, var Bildt tillsammans med Finansminister, Anne Wibble (FP), dotter till Bertil Ohlin, tvungen att vända sig till Ingvar Carlsson och Sossarna.

1992 skulle regeringen tillsammans med Socialdemokraterna genomföra höjda skatter på bensin (CO2-skatter) och tobak, och höjd moms på livsmedel och resor. Regeringen fick kompromissa i många frågor, och Sossarna skulle få vetorätt till att godkänna regeringens förslag till eventuella ”privatiseringar”. Allt som allt, skulle 160 miljarder kronor försvinna ut ur Sverige under denna klimax av 90-talskrisen. Kronan sjönk direkt med 10-15% i jämförelse med den tyska D-Marken och Dollarn. Återigen skulle svenskarnas köpkraft försämras, då Riksbanken fortsatte med en keynesiansk penningpolitik. Trots att svensk exportindustri, skogsindustri och bilförsäljning gick som tåget med en svagare krona, blev svenskarna allt jämt fattigare med en kraftigt devalverad valuta. 1993 skulle Riksbanken komma fram till att man skulle ha ett 2%:s inflationsmål (+/- 1%). Alltså skulle man nu ha som mål att långsamt fortsätta att försvaga den svenska kronan, i ett långsamt takt, så att inte folk märker det så mycket när de är ute och handlar på affären.

Först 1993 skulle Bildts regeringen lyckas genomföra skattesänkningar med hjälp av NyD. Bildts regering innebar även en lång lista med flera nya myndigheter. M, FP och C var redan nu, alla, vänsterliberala partier. KDS var kanske den enda udda fågeln. Bengt Westerbergs och FP:s vägran att samarbeta med NyD, gjorde saken svårare för Bildt som då blev beroende av Sossarna. Allt som allt, var Bildts regering, en väldigt svag regering, som under en svår kris var beroende av Sossarna.

Sossar åter vid makten.

Så väl KDS, som NyD var två konservativa partier, som avskyddes något enormt av det vänsterextrema medieetablissemanget. Åsiktsetablissemanget, under SAP:s vingar, skulle föra en smutsig skampanj mot de konservativa partierna. Inför valet 1994 benämndes Kristdemokraterna inte längre för KDS, då de tagit bort ”Samhällspartiet”från slutet av namnet. Numera benämndes partiet endast som Kristdemokraterna, alltså KD. KD skulle drabbas hårt av socialisternas skampanj under valrörelsen 1994. Det var endast med nöd och näppe som KD skulle klara sig kvar i Riksdagen, efter intensiva attacker från etablissemanget.

NyD fick det än svårare, då partiet samtidigt utsattes för inre sabotage, samtidigt som partiet led av inre splittringar. Det stora problemet med NyD, var att den hade grundats av två personer med helt olika visioner, trots att de kanske hade gemensamma mål i en del viktiga frågor. Medan att Ian Wachtmeister, som länge sett andra företagare drabbas hårt av Statens regleringar, skatter och våld, var Bert Karlsson, mer intresserad av en show. De blev två stora figurer i ett litet men snabbt växande parti. Detta blev svårt att hantera, och det blev bara en tidsfråga innan splittringarna skulle bli ett faktum. Wachtmeister ville nog inte slösa mer av sin tid, med att leda ett parti som inte var intresserad av att försöka åstadkomma något på riktigt. Så hans avhopp som partiledare blev väntat. Karlsson skulle då introducera Harriet Colliander som ny partiledare. En individ som endast skulle sabotera partiet. Om Karlsson hade gjort detta medvetet eller ej, är svårt att säga. Men Karlssons ideologiska hemvist, och verkliga ambitioner inom NyD, kan verkligen ifrågasättas. Vivianne Franzén skulle då försöka rädda det som kunde räddas. Men hon fick det svårt. Vid ett extrainsatt partikongress avsattes Colliander. Men detta beslut ogiltigförklarades. Franzén fick lägga stor energi på att reda ut detta, vilket tog på krafterna från resten av NyD, som inte behandlades nådigt av presskåren. Franzén skulle lyckas säkra partiledarposten, men NyD skulle inte lyckas hålla sig kvar i Riksdagen efter valet 1994.

Valrörelsens hetaste ögonblick kom dock kanske när Gunnar Hökmark (M) avslöjade Sossarnas planer för att höja skatterna med 80 miljarder kronor, om de skulle vinna valet. Hökmark hade fått tag på brev från Sossarna som han ganska klokt valde att publicera. Sossarna blånekade detta, och insisterade på att de endast skulle höja skatterna med 3,7 miljarder kronor. Förvisso skulle det visa sig, att Sossarna inte skulle höja skatterna med 80 miljarder kronor. Men de höjde skatterna med 70 miljarder kronor, vilket är betydligt mer än 3,7 miljarder kronor. Men svenska folket skulle återigen gå på Sossarnas bluff. Sossarna skulle vinna valet år 1994 och återta regeringsmakten. Moderaternas förtroende hade skadats svårt under regeringsperioden, då de fick möta 90-talskrisens kraftfulla marknadsreaktion. Sossarna kunde spela på myten om att de skulle kunna fixa ekonomin, trots att det var deras finanspolitik som bidragit till grunderna till 90-talskrisen.

(Video: Skattebetalarna – Isberget).

NyD åkte ur, KD klarade sig med nöd och näppe. Både C och FP backar. M lyckas öka lite. Men de stora vinnarna blir de Rödgröna. Sossarna ökar sina siffror rejält. V, som nu bytt inriktning från brutal kommunism till brutal feminism, ökar också. Och MP återvänder till Riksdagen (ironiskt nog, med en kraftig EU-kritisk linje. Oj vad tiderna förändras).

Lika maktkåt som Sossarna var Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg, som så hemskt gärna ville få fortsätta att sitta vid regeringsmakten, den här gången dock under en Socialdemokratisk Statsminister. Efter valet inledde SAP och FP förhandlingar, som inte resulterade i någon koalitionsregering. I sin frustration valde då FP att rösta emot Sossarnas nyvalda Carlsson regering. Samtliga andra partier la ner sina röster, utom Sossarnas trogna dörrmatta inom V, som självklart röstade för den nya regeringen.

Dagar innan den nya Socialdemokratiska regeringen tillträdde skulle den mystiska Estoniakatastrofen ske. Sedan dess, har Sossarna själva varit effektiva med att lägga locket på vad det var som egentligen hände ute i Östersjön.

1994 skulle den nya Carlsson regeringen, inklusive Sossarnas nye Finansminister, Göran Persson, åter hamna i konflikt med facken. Även med de borgerliga skulle de få uppleva konflikter i Riksdagen. Men tack vare samarbeten med främst Centerpartiet, skulle Sossarna lyckas genomföra de skattehöjningar som Carlsson regeringen önskade.

Bilderbergaren Ines Uusmann (S). 

Kommunikationsministern, Ines Uusmann (S), skickades år 1995 till Bürgenstock i Schweiz för att delta i årets Bilderbergmöte. Ett år senare, år 1996, skulle hon göra sig känd för ett mycket märkligt uttalande om hur internet inte skulle bli någon succé i framtida år, och att det bara var en kort trend som just då hade blivit mycket populär. Frågan är om inte hon hade blivit lite vilse, och missförstått vad sina härskare försökte förklara för henne. Den 12 maj 1996 skrev hon i SvD:

”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet.” ”Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för?” ”Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad.”

EXPO, startar sin underrättelsetjänst 1995. 

1995 skulle Stiftelsen EXPO grundas. EXPO har en del av sina rötter i Riksförbundet Stoppa Rasismen (RSR), som var en riksorganisation som grundades i Södertälje på 80-talet. Denna typen av rörelser drog som vanligt till sig människor som lätt kunde utnyttjas av Staten, eller på något sätt hade en förankring till Socialdemokraterna eller någon annan vänsterextrem rörelse. Observera noga att organisationer som stödde denna typ av rörelser var i första hand organisationer som fick bidrag av Staten. I första hand handlade det mycket om opinionsbildning på 80-talet. När Sossarna införde mångkulturen på 70-talet, och borgerligheten inte uppfyllde sitt uppdrag som opposition i sociala och kulturella frågor, så resulterade detta i reaktioner. Sverige hade aldrig någon motsvarighet till Enoch Powell i England. Reaktionerna kunde bli kraftiga och ledde till extremism, som etablissemanget själva hjälpte till att blåsa upp, med en början på 80-talet. Detta skulle nå sin klimax i början av 90-talet. I och med att RSR inte anordnade några gaturörelser, så som vänstern var annars vana vid, valde vissa då att bilda en svensk gren av AFA (Anti-Fascistisk Aktion). AFA i Sverige bildades, enligt dem själva pga att RSR inte utförde några ”motdemonstrationer” ute på gatorna, då patrioter hade sina hyllningsdemonstrationer för Kung Karl XII (den 30 november 1991).

Men RSR skulle så småningom flagna bort. På 90-talet skulle NMR (Nätverket Mot Rasism) ta över. Den här gruppen skulle inte göra någon hemlighet av kopplingar med vänsterextrema rörelser. Och parallellt med dem skulle även EXPO bildas. EXPO var då, och är än idag, mer av en underrättelse organisation, än något annat. Folk kopplar dem vanligtvis till kommunister och de mest vänsterextrema rörelserna. Men deras mer intressanta och mäktigare kopplingar finner man hos Sossarna. Socialdemokraternas indoktrineringsskola ABF, har sedan dess början upplåtit ett stort utrymma åt EXPO. Det är alltså inte bara en underrättelsetjänst för den så kallade ”antirasistiska” rörelsen, utan i första hand för Sossarna, att kunna eliminera sina motståndare, ungefär på samma sätt som de sysslade med på 70-talet med IB-affären.

EXPO:s främsta figur när den bildades var den kommunistiske journalisten och författaren, Stieg Larsson. Larsson som i sin tur spenderat mycket av sin tid sedan 70-talet i England, och inte minst inom City of London Korporationen, där han samarbetade väldigt nära med Scotland Yard. Så småningom skulle han där bli bekant med Graeme Atkinson som koordinerar AFA-rörelsen över hela Europa. Kopplingarna mellan EXPO och AFA är inte heller någon hemlighet i övrigt. Larsson skrev artiklar åt den brittiska ”antirasistiska” tidningen, Searchlight, en grupp som i sin tur grundades av den kommunistiske MI5-agenten Gerry Gable. EXPO är än idag noga med att hylla Searchlight, som sin främsta inspirationskälla. Larsson skulle så småningom återvända till Sverige för att grunda EXPO år 1995.

Jan Guillo, som varit en agent åt Sovjetiska KGB, och som vet en del om hur underrättelsetjänster arbetar förklarade redan 1996 att EXPO arbetade som en ”klassisk underrättelsetjänst”. Journalisten Per Landin kritiserade EXPO redan 1997 för att lättvindigt offentligt stämpla människor som ”högerextrema”. ”Ibland tycks det räcka med att ha en förre detta arbetskamrat som varit kusin till en avhoppad nydemokrat för att hamna på EXPO:s svarta lista”.

Precis som alla andra vänsterextrema organisationer med starka kopplingar till så väl vänsterextrema rörelser och SAP, så finansieras EXPO främst med Statliga pengar, från diverse Statliga organ, eller Statligt finansierade grupper eller institutioner. Några exempel är: Kulturrådet, Stiftelsen Hela Sverige och Allmänna Arvsfonden. Utöver dessa pengar, lever EXPO av pengarna som den bortgångne Stieg Larsson fortfarande producerar via sina litterära verk.

EXPO har sedan dess början fått en unik och privilegierad status bland de etablerade medierna i Sverige, då den ständigt används som källa mot regimkritiska röster, som på ett eller ett annat sätt kan ses som ett hot mot Sossarnas hegemoni. Precis som Searchlight också haft en tyst allians med det engelska Labour Partiet i England, alltså samma modell. EXPO har på det här sättet effektivt kunnat manipulera en stor del av Sveriges befolkning.

Ingvar Carlsson (S). 

I augusti 1995 meddelade Ingvar Carlsson att han hade för avsikt att lämna sin post som partiledare för Socialdemokraterna, och därmed även lämna sin post som Sveriges Statsminister. Efter Estoniakatastrofen försvann många tänkbara efterträdare till Ingvar Carlsson. Därför sågs den relativt nya Vice Statsministern, Mona Sahlin, som det mest sannolika valet till att bli Sveriges nästa Statsminister, och då även partiledare för Socialdemokraterna. Men i oktober 1995 skulle Tobleroneaffären sätta stopp för dessa planer. (Jag kommer att återkomma till just Tobleroneaffären vid ett senare avsnitt). Sahlin var inte längre ett alternativ för att ta över efter Carlsson.

Det skulle istället bli Finansministern, Göran Persson, som skulle få ta över efter Ingvar Carlsson. I december 1995 blev det klart att Göran Persson skulle bli Carlssons efterträdare. Det hela drog ut på tiden. Men i Socialdemokraternas partikongress i mars 1996 skulle till slut Göran Persson få ta över så väl posten som Statsminister, som posten som partiledare, från Ingvar Carlsson. Och därmed var en turbulent 10 års period för Socialdemokraterna över.

Efter sin tid som Statsminister skulle Ingvar Carlsson leda FN:s Rwanda-kommission. Här skulle Carlsson alltså delta i FN:s ursäktande rapport om folkmordet i Rwanda. Slutsatsen av rapporten skulle bli att ”FN kunde ha gjort mer och till och med hindrat folkmordet”. Och då alltså inte något om att FN skulle medvetet velat se till att det blev ett folkmord. Carlsson skulle senare även leda utredningen efter Göteborgskravallerna.

Ingvar Carlsson skulle tillsammans med en globalist från Guyana, Shridath Ramphal, leda The Commission on Global Governance. Detta var en internationell organisation vars uttalade mål var och är att skapa en centralstyrd Världsregering (alltså NWO). Och Sveriges förre detta Statsminister var med och ledde den här gruppen. Ramphal och Carlsson författade rapporten Our Global Neighborhood. Där slog de båda globalisterna fast att det var nödvändigt att avväpna alla fria medborgare i samtliga länder för att kunna ha en världsregering under FN. I rapporten var de än mer måna om att avväpna fria medborgare än att avväpna Stater.

”Militarization today not only involves governments spending more than necessary to build up their military arsenals. It has increasingly become a global societal phenomenon, as witnessed by the rampant acquisition and use of increasingly lethal weapons by civilians – whether individuals seeking a means of self-defense, street gangs, criminals, political opposition groups, or terrorist organisations.”

Rapporten kritiserades kraftigt av bland andra, den konservativa amerikanska tidningen The New American. Och det konservativa amerikanska sällskapet John Birch Society. Olika högergrupper i USA, på 90-talet, använde rapporten författad av bland andra Sveriges Ingvar Carlsson (S), som bevis för att det fanns en plan från socialistiska globalister att upprätta en Världsregering, vars syfte skulle vara att avväpna världens folk för att lättare kunna förtrycka dem under global marxism.

Slutsats.

Ingvar Carlsson hade ärvt Olof Palmes katastrof. Sverige under de 10 år med Carlsson blev en tid där samtliga ansvariga skyllde ifrån sig, samtidigt som man inte kunde kritisera Olof Palmes roll i ekonomins förfall. Per-Olof Edin, Allan Larsson, Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Stig Malm, Bengt Dennis, Riksbanken, LO, Socialdemokraterna, alla skyllde ifrån sig och alla bråkade med alla. Men värst av allt insisterade samtliga dessa socialister att den enda lösningen kunde bli mer Keynesianism, fler Statliga kontroller, fler regleringar, höjda skatter, fler marknadskontroller. Det var alltså samma diagnoser och samma lösningar. Inte ens under den brinnande 90-talskrisen ville man erkänna att kanske den medicin som de socialistiska läkarna rekommenderade inte hjälpte ekonomin, utan att den snarare skadade den. Socialister betraktar marknaden som något de måste tämja och tvinga ner på marken för att kunna kontrollera, utan att förstå att marknaden agerar som bäst fritt, så den kan läka sig självt. Dessvärre så blir marknadens reaktioner bara värre ju mer brutal medicineringen från Staten och socialisterna blir.

Devalveringen av den svenska kronan skulle få fortsätta även efter 90-talskrisen. Lika så skuldsättningen av Sverige och svenskarna. Men efter den, skulle skuldsättningen och devalveringen (inflationen) inte bli lika märkbar. Den svenska eliten skulle bli lite mer ”försiktig” och långsiktig i sitt förgörande av Sveriges ekonomi. Det skulle nu inte vara ensidigt från Riksbanken att devalvera värdet på kronan och svenskarnas köpkraft, eller den svenska Statens skuldsättning, eller svenska folkets skuldsättning, som skulle ruinera ekonomin. Efter 90-talskrisen, skulle det istället bli en kombination av allt detta. Med en start på Perssonplanen, efter Socialdemokraternas valseger år 1994. Ja, den nye Finansministern, Göran Persson, hade en plan. Och det är i första hand den som är roten till dagens stora skuldsättning av svenska folket, och de bubblor som man just nu blåser upp. (Men vi kommer att fördjupa oss mer i detta vid nästa avsnitt).

Ingvar Carlsson ledde SAP från 1986-1996, alltså i 10 år. Och även om han inte var Sveriges Statsminister mellan 1991-1994, så hade Sossarna ändå stor inverkan i de avgörande ödesfrågor för Sverige även då. Anledningen var att Bildts regering var en minoritetsregering, där Vice Satsministern Bengt Westerberg (FP) till varje pris ville undvika ett samarbete med NyD, som han såg som ”högerextrema”. Så för de allra viktigaste frågorna var Bildt tvungen att vända sig till Carlssons Sossar. De viktigaste reformer som skedde under Bildts regering skedde endast under Sossarnas villkor. Så man kan nästan se det som att Sossarna nästan inte riktigt hade lämnat makten ifrån sig.

Under Carlssons tid som ledare för SAP syns fortfarande (och tydligt) Sossarnas obehagliga vurm för brutala diktaturer. En Socialdemokratisk tradition som verkar aldrig bli för gammal. Sossarnas starka band till myndigheter, gör även att det blir naturligt att de svenska skattebetalarnas pengar går till brutala diktaturer och blodtörstande rebeller, som samtidigt kan beskrivas som ”frihetshjältar” via Statlig media. De korta och turbulenta regeringsperioderna då Fälldin och Bildt fick sitta som Statsministrar hade inte rubbat det Socialdemokratiska maskineriet. Det är som om Sossarna aldrig lämnat makten ifrån sig.

Carlsson skulle även se till att Sverige blev medlem i det marxistiska EU. På 80-talet var Sossarna försiktiga och ville inte stötta sig mot Sovjet genom att bli medlemmar i EU. Men i och med Berlinmurens fall, fanns det inte längre några hinder. Sossarna vill vara med och påverka EU i en än mer socialistisk riktning. Det är därmed inte så konstigt att Sverige är favoritlandet för EU att plocka fram kommissionärer ifrån. Den redan ideologiskt erövrade borgerligheten såg på EU som en eventuell väg ut ur Socialismens Sverige. Denna bedömning var dock något grovt felaktigt, då vi direkt har fått fler regleringar på företagande sen vi gick med i EU. Myndighetsstyrningen har blivit än mer aggressivt sen vi gick med i EU. Det har blivit fler arbetsmarknadsregleringar, miljöregleringar och byråkratier sen vi gick med i EU, inte färre.

När väl Ingvar Carlsson är klar med Sverige, är landsförräderiet konsoliderat. Och makten lämnas nu över till en individ med diktatorskomplex.

Övriga Källor:

Danne Nordling, Orsakerna till 90-talskrisen.

Bengt Nilsson (Ethno Press), Vem hjälpte Robert Mugabe till makten?

Bengt Nilsson (Ethno Press), Så ska vi glömma biståndet till Zimbabwe.

DagensPS, Spionjägaren: S-toppar i hemliga möten med Sovjet.